Er referens: Dnr 2010/1008/DISK. Remissvar. Departementspromemorian Bortom fagert tal - Om bristande tillgänglighet som diskriminering (DS 2010:20)

Transkript

1 Integrations- och jämställdhetsdepartementet Enheten för diskrimineringsfrågor Stockholm Vår referens: Niklas Beckman Er referens: Dnr 2010/1008/DISK Remissvar Departementspromemorian Bortom fagert tal - Om bristande tillgänglighet som diskriminering (DS 2010:20) Svenskt Näringsliv har getts möjlighet att yttra sig över DS 2010:20, Bortom fagert tal - Om bristande tillgänglighet som diskriminering. Sammanfattning Svenskt Näringsliv avstyrker att det införs en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i diskrimineringslagen. Avstyrkandet sker i huvudsak på följande grunder: - Förslaget innebär ett omotiverat systemskifte från ett offentligrättsligt regelverk till en tvistedrivande diskrimineringslagstiftning. - Förslaget är synnerligen rättsosäkert eftersom de skyldigheter som åläggs företagen inte är tillräckligt tydliga och förutsägbara. - Företagen åläggs att göra bedömningar som är orimligt komplicerade. - Förslaget utgör en dubbelreglering i förhållande till redan existerande lagstiftning. - Förslaget medför en betydande ökning av företagens kostnader och administrativa bördor. Det går därigenom helt emot Regeringens ambition att förenkla för företagen. - Utredarens konsekvens- och kostnadsanalys uppvisar stora brister. Svenskt Näringsliv avstyrker även att diskrimineringslagen ändras så att den föreslagna generella diskrimineringsbestämmelsen avseende bristande tillgänglighet blir tillämplig även för utbildningsanordnare.

2 2 Svenskt Näringsliv avstyrker också de föreslagna ändringarna i diskrimineringslagens 2 kap 1 rörande arbetsgivarens skyldighet att vidta skäliga stöd och anpassningsåtgärder avseende funktionsnedsatta arbetstagare, arbetssökande och yrkespraktikanter. Förslaget innebär förändringar i sak trots att sådana inte är avsedda. Förslagets brist på tydlighet och förutsägbarhet och de konsekvenser som detta får för företagen gör sig gällande även beträffande de föreslagna förändringarna för arbetsgivare. Även utvidgningen av den skyddade personkretsen avstyrks. Införandet av en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning Svenskt Näringsliv vill inledningsvis framhålla att det är en självklar strävan för de svenska företagen att så många som möjligt ska kunna besöka och ta del av deras verksamheter. Det pågår ett kontinuerligt arbete i berörda branscher som t.ex. handeln, hotell- och restaurangnäringen samt transportsektorn för ökad tillgänglighet till lokaler och verksamheter. Allt med syftet att skapa ett näringsliv med en bättre tillgänglighet. Arbetet sker bland annat genom en fortlöpande dialog med myndigheter och organisationer som företräder personer med olika funktionsnedsättningar i syfte att se över tillgängligheten hos företag och att hitta lämpliga åtgärder för att förbättra den. Medlemsförbunden informerar också och ger råd till företagen om hur tillgängligheten kan förbättras i olika typer av verksamheter. Bland annat finns branschanpassade checklistor till hjälp för företagen. Svenskt Näringsliv är dock starkt kritisk till förslaget att införa en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i diskrimineringslagen. Systemskifte Det finns redan ett regelverk som reglerar de tillgänglighetsskapande åtgärder som de svenska företagen är skyldiga att följa. Det befintliga regelverket genomför och går utöver Sveriges internationella åtaganden beträffande tillgänglighet för funktionsnedsatta. Gemensamt för de nuvarande bestämmelserna är att de inte utgör diskrimineringsregler utan följer av regler som i huvudsak är av offentligrättslig natur. Utredarens förslag innebär ett systemskifte från en offentligrättslig lagstiftning till en tvistedrivande diskrimineringslagstiftning. I stället för att myndigheter har huvudansvaret för efterlevnaden av åtgärder som förbättrar tillgängligheten utgår förslaget från att individer själva eller genom olika ombud ska klargöra sin rätt till anpassningsåtgärder genom tvister direkt med Sveriges verksamhetsutövare. Svenskt Näringsliv menar att det inte finns några hållbara skäl till att genomföra förändringen. Utredarens motiv till att genomföra förändringen är att det visserligen finns en lagstiftning på området, men att framstegen går för långsamt. Enligt utredaren beror detta på att efterlevnaden av lagreglerna inte är tillfredställande. Svenskt Näringsliv menar att om problemet inte är den nuvarande lagstiftningen utan dess efterlevnad borde detta rimligen leda till slutsatsen att behålla det nuvarande systemet och arbeta 2

3 3 för att säkerställa att reglerna följs inom de områden där problem kan påvisas. Till exempel förefaller det mer ändamålsenligt att säkerställa att lokaler och liknande blir utformande enligt gällande lagstiftning när bygglov ges och när byggnaden uppförs, snarare än att de som sedan driver verksamhet i lokalerna blir stämda för diskriminering för att byggnaden avviker från byggnormen. Dessutom anser Svenskt Näringsliv inte att efterlevnaden av de befintliga lagreglerna generellt skulle vara eftersatt. Promemorian saknar en redogörelse av vilka problem med tillgängligheten som de funktionsnedsatta faktiskt har i deras kontakter med Sveriges företagare och hur vanligt förekommande problemen är. I promemorian ges dock den allmänna bilden av att det tillgänglighetsskapande arbetet i Sverige är mycket otillfredsställande. Svenskt Näringsliv delar inte den uppfattningen och vill framhålla att det pågår ett fortlöpande arbete inom näringslivet för att hålla en så hög tillgänglighetsnivå som möjligt samt för att förbättra tillgängligheten där det behövs enligt vad som anförts ovan. Även den befintliga lagstiftningen utvecklas och förändras kontinuerligt till det bättre. Dubbelreglering Utredarens förslag leder till en dubbelreglering av vad som ska gälla beträffande tillgänglighetsskapande åtgärder. Området kommer att regleras av dels det existerande offentligrättsliga systemet, dels diskrimineringsförbudet. De föreslagna och det befintliga regelverket skiljer sig väsentligen åt både materiellt och strukturellt. Detta får konsekvensen att kriterierna för att erhålla olika typer av tillstånd enligt det offentligrättsliga systemet inte är desamma som kriterierna för diskriminering enligt de civilrättsliga reglerna. Beaktande av det befintliga regelverket är bara en del av den skälighetsbedömning som ska göras enligt förslaget. Av utredarens förslag framgår uttryckligen att skyldigheterna att vidta tillgänglighetskapande åtgärder kan gå utöver vad som gäller enligt andra bestämmelser. Detta gäller t.ex. om det är fråga om äldre bestämmelser. Svenskt Näringsliv menar att det inte rimligen kan vara de enskilda företagarnas skyldighet att bedöma om det offentligrättsliga regelverket har följt med exempelvis den tekniska utvecklingen inom området för tillgänglighetsskapande hjälpmedel. Det ansvaret måste åvila lagstiftaren och myndigheterna. Vidare föreskriver skälighetsbedömningen en sammanvägning av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Detta inkluderar även beaktande av icke rättsligt bindande riktlinjer som standarder, branschöverenskommelser och innehållet i branschhandböcker. De åtgärder som verksamhetsutövarna ska vidta kan även skilja sig från individ till individ enligt förslaget. Även subjektiva värderingar som hur en individ upplever nyttan av en åtgärd kan vägas in. Det är därför klart att den civilrättsliga domstolsprövningen sker på andra kriterier än prövningen när en myndighet ska utfärda ett tillstånd. Detta betyder att en verksamhetsutövare (och alla andra som omfattas av den föreslagna diskriminerings- 3

4 4 bestämmelsen) inte kan förlita sig på t.ex. ett meddelat bygglov eftersom en domstol ändå kan komma fram till att det finns brister i byggnaden som gör att verksamhetsutövaren diskriminerar funktionsnedsatta. Detta skulle vara helt förödande för tilltron till den offentligrättsliga lagstiftningen och de myndigheter som tillämpar den. I promemorian konstateras även att verksamhetsutövaren kan drabbas av mer än en sanktion om denne inte anses ha gjort vad som ankommer på honom eller henne beträffande tillgänglighetsskapande åtgärder. Svenskt Näringsliv motsätter sig detta. Det faktum att det inom straffrätten och skatterätten kan förekomma både ett straffrättsligt och civilrättsligt ansvar kan inte motivera att införa dubbla sanktioner i detta sammanhang då det inte är fråga om ett motsvarande civilrättsligt och straffrättsligt regelverk. Skälighetsbedömningen Enligt förslaget ska bedömningen av om en verksamhetsutövare har gjort sig skyldig till diskriminering utgå från en skälighetsbedömning som kommer att få avgörande betydelse vid prövning av tvister om bristande tillgänglighet. Svenskt Näringsliv menar att prövningen kommer att bli så omfattande och osäker att förslaget inte bör genomföras av rättssäkerhetsskäl. Företagarna blir utlämnade till en synnerligen komplex bedömning, som kräver att hänsyn tas till en rad olika omständigheter vilka i många fall kommer att vara utomordentligt svåra att bedöma både var för sig och sammantagna. Det är inte ens klart vilka kriterier som bedömningen ska utgå ifrån. De sex punkter som kan beaktas särskilt vid skälighetsbedömningen innehåller dels inte tillräckligt tydliga och vägledande kriterier, dels utgör kriterierna bara exempel på faktorer som kan tas med i prövningen. Det är med andra ord inte fråga om åsidosättande av en klar förpliktelse i fråga om vilka åtgärder som företagaren måste vidta, utan om en förpliktelse vars närmare innebörd domstolen fastställer i efterhand. Den föreslagna diskrimineringsregeln är sanktionerad med skadestånd utan att för den skull tydligt definiera verksamhetsutövarnas ansvar. Förslaget uppfyller därför inte tillräckliga krav på förutsebarhet och tydlighet. Nedan följer några exempel på den komplexitet och osäkerhet som ligger i skälighetsbedömningen: Skyldigheten att vidta tillgänglighetskapande åtgärder innebär att verksamhetsutövaren i förväg ska göra en bedömning av alla förekommande funktionsnedsättningar och de möjliga krav på anpassningsåtgärder som de som har dessa funktionsnedsättningar kan ställa. Prövningen av vilket anpassningsansvar som företagaren har ska sedan ske genom en sammanvägning av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Företagen åläggs en så omfattande bedömningsskyldighet att den i många fall kommer att vara omöjlig att uppfylla fullt ut. Behoven och därmed de åtgärder som verksamhetsutövarna ska vidta kan skilja sig från individ till individ enligt förslaget. Detta gör att en ny skälighetsbedömning med beaktande av tekniska och medicinska aspekter kan behöva göras i varje enskilt fall. 4

5 5 Vidare ska subjektiva värderingar som hur en individ upplever nyttan av en åtgärd kunna vägas in. Detta är omöjligt för en företagare att kunna beakta i förväg på ett tillförlitligt sätt. Skyldigheten att vidta tillgänglighetskapande åtgärder går utöver vad som gäller enligt befintliga bestämmelser på området. Detta kan t.ex. gälla om det är fråga om äldre sådana bestämmelser som inte har följt med utvecklingen på tillgänglighetsområdet. Verksamhetsutövaren åläggs alltså ett ansvar att bedöma om den befintliga lagstiftningen är uppdaterad, något som kräver en omfattande sakkunskap inom området. De olika reglerna som ska beaktas kommer inte alltid att vara uppdaterade eller kompatibla med varandra. Detta gäller t.ex. olika standarder och branschöverenskommelser som ska beaktas i skälighetsbedömningen. Detta innebär att det kommer att vara mycket komplicerat och i vissa fall omöjligt för verksamhetsutövaren att bedöma vilka tillgänglighetsskapande åtgärder som måste vidtas. Prövningen av om företagaren hade möjlighet att förutse behovet av den tillgänglighetsskapande åtgärden utgår från att verksamhetsutövaren har möjlighet att förutse behovet av åtgärden om det finns bestämmelser som föreskriver att åtgärden ska vidtas. Först när det inte finns bestämmelser som föreskriver en åtgärdsskyldighet blir det aktuellt att göra en bedömning av om verksamhetsutövaren insåg eller borde ha insett om några åtgärder skulle ha vidtagits. Även här går förslaget utöver de tillgänglighetsskapande åtgärderna enligt dagens reglering och lägger det fulla bedömningsansvaret på den enskilde företagaren utan tillräcklig vägledning. Förslaget ger inte heller någon vägledning om hur stora kostnader en företagare ska svara för. Företagen överlämnas i stället åt den osäkra skälighetsbedömningen som tycks inkludera i stort sett samtliga ekonomiska faktorer i det enskilda fallet. Verksamhetsutövarna är beroende av att kunna planera sin verksamhet ekonomiskt, och har rätt att få veta vad som krävs av dem i detta hänseende. Det är också oklart hur den ofrånkomliga prioriteringen mellan olika typer av kostnader ska ske. Ska en investering i bättre arbetsmiljö gå före tillgänglighetsskapande åtgärder eller tvärt om? Skälighetsbedömningen ger inte heller någon vägledning, utöver att en skälighetsbedömning ska göras, om hur motstående intressen ska hanteras. Ledarhundar kan skapa astmatiska besvär och personer med en viss typ av funktionsnedsättning kan hindras av installationer som ska underlätta för andra funktionsnedsatta. Vissa regelverk, som t.ex. regler om arbetsmiljö eller brandskydd, kan hindra att tillgänglighetsskapande åtgärder vidtas. Företagen kommer oundvikligen att ställas inför denna typ av överväganden och att svar ges avseende hur prioriteringen ska ske först efter en domstolsprövning är inte tillfredställande. 5

6 6 Kostnader Regeringen har konstaterat att utredningen brister i sin kostnads- och konsekvensanalys och har uppdragit åt Statskontoret att beräkna kostnaderna för förslaget. Svenskt Näringsliv instämmer i att förslagets kostnads- och konsekvensanalys är starkt bristfällig, men vill framhålla att det knappast är möjligt att beräkna kostnaderna för förslaget med någon säkerhet. Detta eftersom förslaget helt överlämnar bedömningen av vilka tillgänglighetsskapande åtgärder som verksamhetsutövarna ska vara skyldiga att utföra till rättstillämparen. Det är därför inte möjligt att säga hur långt som verksamhetsutövarnas skyldigheter kommer att sträcka sig. Klart är dock att förslaget kommer att innebära avsevärt ökade kostnader för företagen. Kostnader kommer att uppstå bland annat genom hanteringen av den betydande ökning av företagens regelbörda som förslaget medför, alla tvister rörande tillämpningen av den föreslagna diskrimineringsregeln och vidtagande av de tillgänglighetsskapande åtgärder som domstolarna finner skäliga. Denna ökning av kostnaderna kan Svenskt Näringsliv inte acceptera. Utöver det tillgänglighetsskapande arbete som redan pågår i enlighet med vad som anförts ovan bör ansvaret för ytterligare kostnader ligga på det allmänna som genom bland annat stöd, bidrag eller andra typer av ekonomiska incitament kan främja en ökad tillgänglighet för funktionsnedsatta i alla delar av samhället. Näringslivet behöver inga ytterligare pålagor, tvärtom bör företagens skatter och avgifter sänkas. Företagen riskerar även att tvingas välja mellan att stå för kostnaden att tillgänglighetsanpassa egendom som inte tillhör företaget eller att betala diskrimineringsersättning för att anpassning inte sker. Det kan t.ex. gälla omfattande åtgärder för att tillgänglighetsanpassa en hyrd lokal. Att ansvaret för att betala diskrimineringsersättning kan gå över till den som har rådighetsansvaret vid en vägran eller påtagligt försvårande av att åtgärden vidtas påverkar inte denna bedömning. Den som har rådighetsansvaret över egendomen kan i och för sig gå med på att åtgärden genomförs men utan att acceptera att betala för åtgärden eller att ha möjlighet att göra detta. Ökad regelbörda Förslaget innebär att en orimlig regelbörda läggs på Sveriges företagare. I förslagets författningskommentar konstateras det att den som startar en verksamhet bör, som en allmän princip, kunna förväntas försäkra sig om att det är möjligt att bedriva verksamheten på ett sätt som överensstämmer med diskrimineringslagens regelverk. För att kunna försäkra sig om detta förutsätter förslaget ingående kunskaper om dels det befintliga regelverket på området, dels tillämpningen och tolkningen av den civilrättsliga diskrimineringsbestämmelsen. Det befintliga regelverket innehåller en betydande mängd regler och återfinns i olika typer av myndighetsbestämmelser. Till exempel plan- och bygglagen samt i Boverkets föreskrifter som innehåller regler om tillgänglighet vid om- och tillbyggnationer samt för befintliga byggnader vad gäller enklare avhjälpta hinder. Förslaget innebär att företagarna måste sätta sig in i samtliga regler på området som på något 6

7 7 sätt påverkar verksamheten. Till exempel måste de företag som hyr en lokal som blivit ombyggd sätta sig in i vad som gäller enligt reglerna för att uppföra och bygga om byggnader m.m. samt bedöma om lokalen uppfyller utfärdade tillstånd som bygglov m.m. Även icke rättsligt bindande riktlinjer, t.ex. så kallad SIS standard, branschöverenskommelser och innehållet i branschhandböcker, kan vara vägledande för skälighetsbedömningen. Den som driver en verksamhets måste således även ha kunskap om denna typ av regelverk för att kunna göra en fullständig bedömning av vilka åtgärder som kan vara skäliga att vidta. Tilläggas kan att olika regelverk, standarder, branschöverenskommelser m.m. inte alltid är kompatibla med varandra. I vissa fall kommer det inte ens att vara möjligt att bedöma verksamhetsutövarens skyldigheter vad gäller tillgänglighetsskapande åtgärder innan en domstol prövat frågan. Den civilrättsliga diskrimineringsbestämmelsen förutsätter även att företagaren själv gör en bedömning av om det offentligrättsliga regelverket motsvarar de krav som det civilrättsliga ställer. Detta genom att hålla sig uppdaterad på domstolarnas praxis samt i många fall en teknisk och medicinsk bedömning i det enskilda fallet vad gäller alla förekommande funktionsnedsättningar. I princip förutsätter förslaget att företagaren i förväg ska bedöma samtliga funktionsnedsättningar som kan förekomma hos de kunder som någon gång kan besöka verksamheten. Den administrativa börda som åläggs företagen är inte bara orimligt komplicerad utan även orimligt betungande. Förslaget går tvärt emot Regeringens pågående arbete att förenkla företagens vardag genom att minska deras administrativa bördor och kan därigenom verka hämmande för viljan att driva företag i Sverige. Tvistedrivande De föreslagna förändringarna i diskrimineringslagen kommer att vara osedvanligt tvistedrivande. Förslaget ger ingen tydlig definition av företagarnas skyldigheter. Detta i kombination med det faktum att drygt en tiondel av den svenska befolkningen har någon form av funktionsnedsättning och att dessa är av mycket varierande art kommer göra behovet av domstolsprövningar mycket stort. Förslaget kommer således att leda till ett ansenligt antal civilrättsliga tvister mellan Sveriges näringsidkare och deras kunder. Rätten att leda och fördela arbetet Av förslaget framgår att skyldigheten att vidta tillgänglighetsskapande åtgärder ska kunna påverka arbetsgivarens rätt att organisera arbetet på det sätt som denne finner lämpligt. Svenskt Näringsliv motsätter sig detta. Att en domstol skall kunna överpröva företagsekonomiska beslut rörande verksamhetens organisation är en oacceptabel inskränkning av arbetsledningsrätten. Det är arbetsgivaren som bäst känner till de förutsättningar som verksamheten bedrivs under och denne måste ha rätt att själv bestämma hur t.ex. bemanningen skall se ut. En annan ordning skulle innebära att företagen får mycket svårt att planera och styra sin verksamhet när det inte går att bedöma hur den tillgängliga arbetsstyrkan får se ut eller vara disponerad. 7

8 8 Jämförbar situation Förslagets skälighetsbedömning beaktar även nyttan av åtgärden särskilt för personer med funktionsnedsättning. Även nyttan för personer utan funktionsnedsättning ska således kunna vägas in vid bedömningen. Det förefaller ytterst märkligt att den som driver en verksamhet ska kunna dömas till ansvar för att ha diskriminerat funktionsnedsatta mot bakgrund av att åtgärden även är till nytta för personer som saknar funktionsnedsättning. Sådana bedömningskriterier riskerar att urholka diskrimineringsbegreppet som ett skydd för svaga och utsatta grupper i samhället. Vidare kommer de funktionsnedsatta med hinder som kräver åtgärder som inte förbättrar för allmänheten i övrigt att hamna i en sämre situation än de funktionsnedsatta vars hinder kräver åtgärder som förbättrar för allmänheten i övrigt. Slutligen kommer kriteriet jämförbar situation att förlora sin betydelse om diskrimineringsregeln även kan ålägga den verksamhetsansvarige att vidta åtgärder som motiveras av att de också förbättrar för de utan en funktionsnedsättning, det vill säga de som jämförelsen ska göras med. En sådan ordning är inte önskvärd. Bevisning om en funktionsnedsättning föreligger Utredaren anför att det gällande rättsläget skulle vara att den som påstår sig ha en viss funktionsnedsättning normalt inte ska behöva bevisa detta. Svenskt Näringsliv delar inte den uppfattningen. Av gällande rätt följer att den som påstår sig ha blivit diskriminerad på grund av att denne t.ex. har en viss funktionsnedsättning eller etnisk tillhörighet också har bevisbördan för dessa faktiska omständigheter, (jfr t.ex. AD 2001 nr 61 och 76). Utbildning Mot bakgrund av Svenskt Näringslivs grundläggande kritik mot förslaget om det generellt tillämpliga förbudet mot diskriminering i form av bristande åtgärder för tillgänglighet i 1 kap 4 avstyrks även att 2 kap 5 diskrimineringslagen ändras så att den generella diskrimineringsbestämmelsen blir tillämplig även för utbildningsanordnare. Arbetslivet Svenskt Näringsliv avstyrker att andra stycket i 2 kap 1 tas bort. Beträffande en arbetsgivares skyldighet att vidta skäliga stöd och anpassningsåtgärder för arbetstagare, arbetssökande och yrkespraktikanter gör utredaren gällande att förslaget inte kommer att medföra någon förändring i sak. Svenskt Näringsliv gör inte samma bedömning. Av vad som har anförts ovan framgår att den skälighetsbedömning som föreslås i 1 kap 4 inte motsvarar arbetsgivarnas nuvarande skyldigheter. Skälighetsbedömningen kommer på flera punkter att utgå från andra bedömningsgrunder än vad som gäller enligt dagens rättsläge. 8

9 9 Enligt förslaget kommer en arbetsgivares underlåtenhet att vidta stöd och anpassningsåtgärder att kunna bedömas som indirekt diskriminering, jämför sid. 72, vilket inte är fallet idag. Vidare beaktar den föreslagna diskrimineringsregeln nyttan av att åtgärden vidtas även för andra än personer med en funktionsnedsättning, vilket i praktiken kommer att få inverkan på bedömningen av kriteriet i jämförbar situation enligt vad som anförts ovan. Även av vad utredaren anför angående den verksamhetsansvariges möjlighet att förutse behovet av åtgärden framgår att förslaget skiljer sig från arbetsgivarnas skyldighet att vidta stöd och anpassningsåtgärder. Arbetsgivarna är i dagsläget endast skyldiga att uppnå jämförbara förhållanden i en konkret situation, inte att på förhand försöka bedöma vilka anpassningsåtgärder som eventuellt kan komma bli aktuella vid t.ex. framtida anställningar. Ovanstående utgör några exempel på områden där förslaget skiljer sig från arbetsgivarnas nuvarande skyldighet att vidta anpassningsåtgärder. De bedömningsgrunder som utredaren föreslår utgör dessutom bara en exemplifierande lista där andra kriterier kan beaktas av domstolarna. Det går därför inte att med någon säkerhet förutsäga vilken förändring som förslaget kommer att medföra för arbetsgivarna. Svenskt Näringsliv vill även framhålla att diskrimineringslagens nuvarande reglering av arbetsgivarens skyldighet att vidta skäliga stöd och anpassningsåtgärder utgör ett fullgott genomförande av vad arbetslivsdirektivet föreskriver i denna del. Eftersom någon ändring inte är åsyftad, men att det är uppenbart att bedömningen av de anpassningsåtgärder som en arbetsgivare ska vidta för arbetstagare, arbetssökande och yrkespraktikanter påverkas bör den föreslagna förändringen inte genomföras. Vad som angetts ovan beträffande den föreslagna skälighetsbedömningens brist på tydlighet och förutsägbarhet samt de konsekvenser som detta får för företagen talar mot förslaget även vad gäller arbetsgivarnas skyldigheter att vidta anpassningsåtgärder. Beträffande inkluderande av de som gör en förfrågan om arbete, PRAO- elever eller motsvarande samt inhyrd och inlånad arbetskraft så har dessa personer endast en mycket tillfällig anknytning till verksamheten. Rent generellt gör arbetsgivarna redan idag vad de kan för att underlätta för de aktuella grupperna när de kommer i kontakt med verksamheterna. Mot bakgrund av den stora mängd funktionsnedsättningar som förekommer kan det dock vara svårt för den som driver ett företag att i förväg kunna vidta anpassningsåtgärder avseende alla de som kan tänkas fråga om arbete. Vidare kan skyldigheten att tillhandahålla olika typer av tolkar m.m. för det fall att en person med en funktionsnedsättning behöver det för att fråga om arbete bli kostsam för företagen. En funktionsnedsatt som behöver hjälp för att kunna fråga om arbete har normalt samma behov av hjälp även i andra situationer. Det förfaller därför naturligt att samhället tillhandahåller hjälpen även vid en förfrågan om arbete. Många arbetsgivare tar på ideell basis emot t.ex. PRAO- elever i sin verksamhet för att möjliggöra för ungdomar att tidigt komma i kontakt med yrkeslivet. Arbetsgivarna och skolorna gör naturligtvis redan idag vad de kan för att underlätta även för ungdomar med en funktionsnedsättning att komma till arbetsgivarnas verksamhet. Enligt förslaget riskerar den arbetsgivare som normalt tar emot PRAO-elever 9

10 10 dock att bli stämd för diskriminering om arbetsgivaren inte lyckats bedöma behovet av anpassningsåtgärder. En sådan reglering kan få negativ inverkan på företagens villighet att ta emot PRAO-elever och motsvarande praktikanter, vilket i sin tur skulle kunna försvåra för dylik verksamhet i skolorna. Vad gäller inhyrd personal så har deras arbetsgivare ansvaret för att vidta skäliga stöd och anpassningsåtgärder. Detta är naturligt eftersom bemanningsföretaget har en närmare och mer långvarig kontakt med den anställde än kundföretaget. Förslaget leder till en oönskad dubbelreglering av diskrimineringsansvaret. Ett delat ansvar riskerar att skapa otydligheter avseende vem som ska vidta stöd och anpassningsåtgärderna. SVENSKT NÄRINGSLIV Christer Ågren 10