VERKSAMHETEN VID EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS DOMSTOL OCH FÖRSTAINSTANSRÄTT. Veckan den 8-12 oktober nr 25/01 INNEHALL

Transkript

1 VERKSAMHETEN VID EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS DOMSTOL OCH FÖRSTAINSTANSRÄTT Veckan den 8-12 oktober 2001 nr 25/01 INNEHALL sida sida I. DOMAR Domstolen Mål C-377/98 0 Konungariket Nederländerna mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd Tillnärmning av lagstiftning Förenade målen C-80/99, C-81/99 och C-82/99 7 Ernst-Otto Flemmer, Renate Christoffel mot Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission Marike Leitensdorfer och Bundesanstalt für Landwirtschaft und Ernährung Jordbruk Mål C-400/99 12 Republiken Italien mot Europeiska gemenskapernas kommission Statligt stöd Mål C-409/98 15 Commissioners of Customs & Excise och Mirror Group pic Skatterätt Mål C-108/99 20 Commissioners of Customs Excise och Cantor Fitzgerald International Skatterätt

2 Mål C-379/99 22 Pensionskasse für die Angestellten der Barmer Ersatzkasse VVaG och Hans Menauer Socialpolitik Förenade målen C-95/99, C-96/99, C-97/99, C- 98/99 och C-180/99 26 Mervett Khalil, Issa Chaaban, Hassan Osseili och Bundesanstalt für Arbeit Mohamad Nasser och Landeshauptstadt Stuttgart Förstainstansrätten Mål T-171/99 Corus UK Ltd mot Europeiska gemenskapernas kommission EKSG Mål T-111/00 British American Tobacco International (Investments) mot Europeiska gemenskapernas kommission Institutionell rätt II. Domstolen BESLUT Meriem Addou och Land Nordrhein-Westfalen Social trygghet för migrerande arbetstagare Mål C-77/99 31 Europeiska gemenskapernas kommission mot Oder-Plan Architektur GmbH, NCC Deutsche Bau GmbH, Esbensen Consulting Engineers Institutionell rätt Mål C-267/99 32 Christiane Adam, gift Urbing och Administration de l'enregistrement et des domaines Skatterätt Mål C-457/99 35 Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Grekland Jordbruk Mål C-110/00 36 Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Österrike Socialpolitik Mål C-111/00 38 Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Österrike Socialpolitik Mål C-254/00 39 Europeiska gemenskapernas kommission mot Konungariket Nederländerna Frihet att tillhandahålla tjänster Mål C-30/00 45 William Hinton & Sons L a och Fazenda Pública Fri rörlighet för varor III. FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE Mål C-66/00 46 Brottmål mot Dante Bigi Mål C-93/00 46 Europaparlamentet mot Europeiska unionens råd Mål C-394/00 46 Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland Mål C-423/00 47 Europeiska gemenskapernas kommission mot Konungariket Belgien Mål C-393/00 47 Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Grekland Förenade målen C-418/00 och C-419/ Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Frankrike Mål C-107/99 48 Republiken Italien mot Europeiska gemenskapernas kommission Mål C-36/00 48 Konungariket Spanien mot Europeiska gemenskapernas kommission

3 I. DOMAR Domstolen Mål C-377/98 Konungariket Nederländerna mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd Tillnärmning av lagstiftning 9 oktober 2001 "Ogiltigförklaring Direktiv 98/44/EG Rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar Rättslig grund Artikel 100a i EG-fördraget (nu artikel 95 EG i ändrad lydelse), artikel 235 i EGfördraget (nu artikel 308 EG) eller artiklarna 130 och 130f i EG-fördraget (nu artiklarna 157 EG och 163 EG) Subsidiaritet Rättssäkerhet Medlemsstatemas folkrättsliga förpliktelser - Grundläggande rättigheter Mänsklig värdighet Kollegialitetsprincipen med avseende på kommissionens förslag till lagstiftning" (Domstolen i plenum) Konungariket Nederländerna har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 19 oktober 1998, med stöd av artikel 173 i EGfördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) väckt talan om ogiltigförklaring av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/44/EG av den 6 juli 1998 om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar. Direktivet antogs på grundval av artikel 100a i EG-fördraget (nu artikel 95 EG i ändrad lydelse) och har till syfte att ålägga medlemsstaterna - utan att detta påverkar deras internationella åtaganden att skydda biotekniska uppfinningar i sin nationella patenträtt. I direktivet preciseras härvid vilka uppfinningar avseende växter, djur eller människokroppen, som kan eller inte kan patenteras. Sökandestaten har inledningsvis angett att den agerar på uttrycklig begäran av Nederländernas parlament, eftersom det finns ett motstånd mot genetiska manipulationer av djur och växter och mot utfärdandet av patent på produkter framställda genom bioteknologiska processer som kan främja sådana manipulationer. Grunderna i ansökan Sökanden har gjort gällande sex grunder. Dessa avser i tur och ordning att det var fel att välja artikel 100a som rättslig grund för direktivet och att subsidiaritetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen,folkrättsligaförpliktelser, den grundläggande rätten till respekt för den mänskliga värdigheten samt väsentliga formföreskrifter åsidosattes vid antagandet av kommissionens förslag. Den första grunden Sökanden har gjort gällande att direktivet inte utgör åtgärder för tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera och att 0

4 det felaktigt antogs med stöd av artikel 100a i fördraget. I första hand anser sökanden, när det gäller påpekandet i femte och sjätte övervägandena till direktivet angående skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftningar och praxis som riskerar att förstärkas och som kan utgöra hinder för handeln, att dessa skillnader inte föreligger eller att de avser sekundära frågor som inte motiverar en åtgärd för tillnärmning. Domstolen erinrar härvid om att artikel 100a kan användas som rättslig grund för att förebygga att framtida handelshinder uppstår till följd av en olikartad utveckling av nationella lagar. Det skall emellertid vara sannolikt att sådana hinder kan uppstå och åtgärden i fråga skall ha till syfte att förebygga dem (dom av den 13 juli 1995 i mål C- 350/92, Spanien mot rådet, och av den 5 oktober 2000 i mål C-376/98, Tyskland mot parlamentet och rådet). För det första är de exempel som parlamentet och rådet har gett tillräckliga för att det skall kunna fastslås att de olika tolkningar som är möjliga enligt de relevanta nationella bestämmelser som existerade före direktivets tillkomst även om de oftast är hämtade från den europeiska patentkonventionen, undertecknad i München den 5 oktober 1973 (nedan kallad EPC) när det gäller patenterbarhet för biotekniska uppfinningar kan medföra avvikande sedvana och rättspraxis till skada för en väl fungerande inre marknad. Till risken för olika utvecklingar kan dessutom läggas det förhållandet att det, när direktivet antogs, redan förelåg märkbara avvikelser med betydande konsekvenser mellan vissa nationella rättsordningar på flera enskilda punkter, såsom patenterbarhet för växtsorter och för människokroppen. För det andra har direktivet, genom att medlemsstaterna härigenom åläggs att skydda biotekniska uppfinningar i sin nationella patenträtt, faktiskt till syfte att förhindra att den inre marknadens enhet skadas till följd av att medlemsstaterna ensidigt beslutar att medge eller inte medge ett sådant skydd. Sökanden har emellertid för det andra gjort gällande att, om det förhöll sig så att medlemsstaternas tillämpning av gällande folkrättsliga bestämmelser gav upphov till rättslig osäkerhet, denna borde ha åtgärdats genom en omförhandling av folkrättsliga avtal, såsom EPC, för att klargöra bestämmelserna i dessa, och inte genom en g e m en s ka ρ srä11 s 1 i g harmoniseringsåtgärd. Detta argument kan inte godtas. Syftet med en harmoniseringsåtgärd är nämligen att minska de hinder för den inre marknadens funktion som kan förekomma på grund av att det råder olika förhållanden i medlemsstaterna, oavsett vad orsaken till dessa skillnader är. Om skillnaderna beror på att medlemsstaterna inte tolkar begrepp i folkrättsliga avtal i vilka de är parter enhetligt, eller att denna situation riskerar att uppstå, finns det i princip inget hinder för att antagandet av ett direktiv används som metod för att säkerställa att medlemsstaterna tolkar sådana begrepp enhetligt. Dessutom framstår det inte i detta fall som om detta tillvägagångssätt innebar att medlemsstaterna inte skulle kunna uppfylla sina åtaganden enligt EPC eller var olämpligt för att uppnå målet att skapa enhetliga förutsättningar för biotekniska uppfinningars patenterbarhet. Det fanns således inget hinder mot att gemenskapslagstiftaren valde att använda harmonisering genom direktiv i stället för det mer indirekta och osäkra tillvägagångssättet att försöka åstadkomma en ändring av EPC. Sökanden har för det tredje gjort gällande att direktivet går utöver vad som normalt kan omfattas av en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning, eftersom det härigenom i praktiken skapas en ny typ av äganderätt, som i flera avseenden skiljer sig från dem som finns enligt gällande patenträtt. Förutom att direktivet rör produkter som hittills inte har varit patenterbara i vissa länder, såsom Konungariket Nederländerna, skiljer det sig från gällande patenträtt dels genom att det skydd som föreskrivs i direktivet, enligt artiklarna 8 och 9 i detsamma, inte endast omfattar biologiskt material med bestämda egenskaper utan även biologiskt material som framställts ur det biologiska materialet genom reproduktion eller mångfaldigande, dels genom att patenthavarens rätt är begränsad gentemot jordbrukare enligt artikel 11 i direktivet.

5 Domstolen har redan anfört i punkt 59 i yttrande 1/94 av den 15 november 1994 att gemenskapen har behörighet att inom området för immaterialrätt harmonisera nationell lagstiftning med stöd av artikel 100 i EG-fördraget (nu artikel 94 EG) och artikel 100a i fördraget och kan använda artikel 235 i EG-fördraget (nu artikel 308 EG) som grund för att skapa nya rättigheter som har företräde framför nationella rättigheter, såsom skedde i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken. De patent som berörs av direktivet är emellertid nationella patent, som meddelas i enlighet med gällande förfaranden i medlemsstaterna och som skyddas av den nationella rätten. Eftersom direktivet varken har till syfte eller verkan att skapa ett gemenskapspatent, innebär det inte att en sådan ny rättighet skapas som skulle kräva att artikel 235 i fördraget användes som rättslig grund. Detta konstaterande påverkas inte av att de ifrågavarande uppfinningarna dittills inte var patenterbara i vissa medlemsstater något som i sig motiverade en harmonisering och inte heller av att det i direktivet görs vissa klarlägganden av och föreskrivs vissa undantag från gällande patenträtt vad gäller patentskyddets omfattning. Slutligen och för det fjärde har den italienska regeringen i sin intervention till stöd för sökanden gjort gällande att direktivet borde ha antagits på grundval av artiklarna 130 och 130f i EG-fördraget (nu artiklarna 157 och 163 EG) och inte på grundval av artikel 100a i fördraget, eftersom direktivet enligt denna regering har till huvudsyfte att främja gemenskapens industriella utveckling och forskningen på genteknikområdet. Domstolen konstaterar att det är mot bakgrund av en rättsakts huvudsyfte som det skall avgöras på vilken rättslig grund denna skall antas (se dom av den 17 mars 1993 i mål C-155/91, kommissionen mot rådet. Härvid står det visserligen klart att direktivet har till syfte att främja forskning och utveckling på genteknikområdet inom Europeiska gemenskapen, men sättet på vilket det bidrar till att uppnå detta syfte består i att undanröja de rättsliga hinder som följer av att det på den inre marknaden finns skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning och rättspraxis som kan hindra och ha negativa effekter på forsknings- och utvecklingsverksamheten på detta område. Tillnärmningen av medlemsstaternas lagstiftning är således inte ett underordnat eller kompletterande syfte med direktivet, utan utgör själva grunden för det. Att det syfte som direktivet skall uppnå även omfattas av artiklarna 130 och 130f i fördraget innebär under dessa omständigheter inte att det var olämpligt att använda artikel 100a i fördraget som rättslig grund för direktivet (se analogt dom av den 29 mars 1990 i mål C-62/88, Grekland mot rådet). Härav följer att det var riktigt att anta direktivet på grundval av artikel 100a i fördraget och att talan således inte kan vinna bifall på den första grunden. Den andra grunden Sökanden har hävdat att direktivet strider mot subsidiaritetsprincipen i artikel 3b i EG-fördraget (nu artikel 5 EG) och, i andra hand, att det inte innehåller en tillräcklig motivering för att styrka att detta krav har beaktats. Domstolen erinrar om att det följer av artikel 3b andra stycket i fördraget att gemenskapen skall vidta en åtgärd på de områden där den inte är ensam behörig endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Det syfte som eftersträvas med direktivet är att förebygga, eller till och med undanröja, skillnader i det rättsliga skyddet för biotekniska uppfinningar mellan de olika medlemsstaternas lagstiftning och praxis för att på så sätt säkerställa en väl fungerande inre marknad. Detta syfte skulle inte ha kunnat uppnås genom åtgärder enbart på medlemsstatsnivå. Eftersom omfattningen av detta skydd har en direkt inverkan på handeln, och därmed även på handeln inom gemenskapen, är det för övrigt uppenbart att det ifrågavarande syftet bättre kunde uppnås på gemenskapsnivå på grund av de planerade åtgärdernas omfattning och verkningar.

6 Motiveringen för att subsidiaritetsprincipen har beaktats framgår, inte uttryckligen, men med nödvändighet, av femte, sjätte och sjunde övervägandena till direktivet. Här konstateras att utvecklingen av nationell lagstiftning och praxis utgör hinder för en väl fungerande inre marknad, i avsaknad av åtgärder på gemenskapsnivå. Det framstår således som om direktivet är tillräckligt motiverat i detta avseende. Den tredje grudnen Sökanden anser att direktivet snarare förstärker den rättsliga osäkerhet som omnämns i dess överväganden än bidrar till att undanröja den, vilket innebär att rättssäkerhetsprincipen åsidosätts. Enligt direktivet har de nationella myndigheterna nämligen ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att genomföra de begrepp som i allmänna och tvetydiga ordalag formuleras i direktivet, som till exempel begreppen allmän ordning och goda seder i artikel 6. Vidare innehåller direktivet oklara bestämmelser, vilkas inbördes samband är otydligt, särskilt när det gäller patenterbarhet för växtsorter, som behandlas i artikel 4.1 och 4.2, artiklarna 8 och 9 samt i trettioförsta och trettioandra övervägandena till direktivet. Det står för det första klart att artikel 6 i direktivet, där det föreskrivs att uppfinningar vilkas kommersiella utnyttjande skulle stå i strid med allmän ordning eller goda seder är uteslutna från patenterbarhet, innebär att förvaltningsmyndigheter och domstolar i medlemsstaterna ges ett stort handlingsutrymme vid genomförandet av detta uteslutningskriterium. Detta handlingsutrymme är emellertid nödvändigt för att det skall vara möjligt att beakta de särskilda svårigheter som kan uppstå till följd av utnyttjandet av vissa patent under de sociala och kulturella förhållanden som råder i varje medlemsstat. Dessa förhållanden är de nationella lagstiftande myndigheterna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna bättre skickade att bedöma än gemenskapens myndigheter. Domstolen finner således att artikel 6 i direktivet inte förstärker den rättsliga osäkerhet som denna rättsakt har till syfte att undanröja. Vad för det andra gäller patenterbarhet för växtsorter, går det inte att genom en undersökning av de bestämmelser som åberopats i ansökan dra slutsatsen att dessa är osammanhängande. I artikel 4 i direktivet föreskrivs nämligen, såsom parlamentet och rådet har förklarat i sitt svaromål, att växtsorter inte är patenterbara men att en uppfinning är patenterbar om dess genomförbarhet inte är tekniskt begränsad till en viss växtsort. Härav följer att en genetisk modifiering av en viss växtsort inte är patenterbar, men att en mer omfattande modifiering, som till exempel avser en art, kan vara det. Den fjärde grunden Sökanden har gjort gällande att medlemsstaternas skyldigheter enligt direktivet är oförenliga med deras folkrättsliga åtaganden, trots att det i artikel 1.2 i direktivet föreskrivs att detta inte skall påverka de skyldigheter som följer av internationella konventioner. Enligt sökanden strider direktivet särskilt mot avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat TRIPs-avtalet), vilket ingår som bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (nedan kallat WTO-avtalet), vilket godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994, avtalet om tekniska handelshinder (nedan kallat TBT-avtalet), vilket ingår som bilaga 1 A till WTO-avtalet, EPC och konventionen om biologisk mångfald (nedan kallad CBD), undertecknad i Rio de Janeiro den 5 juni 1992, vilken godkändes på Europeiska ekonomiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 93/626/EEG av den 25 oktober Sökanden har i sak för det första anfört att det följer av artikel 27.3 b i TRIPs-avtalet att de avtalsslutande staterna kan undanta växter och djur förutom mikroorganismer från patenterbarhet, medan medlemsstaterna inte har denna möjlighet enligt direktivet.

7 Det är härvid tillräckligt att konstatera att medlemsstaterna enligt direktivet visserligen inte har den valmöjlighet som TRIPs-avtalets parter har i fråga om patenterbarhet för växter och djur. Det alternativ som valts i artikel 4 i direktivet är emellertid i sig förenligt med TRIPs-avtalet. Dessutom är det enligt detta avtal inte förbjudet att vissa medlemsstater antar en gemensam ståndpunkt med avseende på hur det skall tillämpas. Att medlemsstaterna gemensamt gör ett val i enlighet med ett folkrättsligt avtal i vilket de är parter utgör ett förfarande som ligger i linje med den tillnärmning av lagstiftning som avses i artikel 100a i fördraget. Domstolen finner att det under alla omständigheter står klart att direktivet inte innehåller några tekniska föreskrifter i den mening som avses i TBT-avtalet. I bilaga 1 till detta avtal definieras nämligen sådana föreskrifter som dokument som fastställer kraven på varuegenskaper eller processer och tillverkningsmetoder som sammanhänger med dessa. Det är därför inte ens nödvändigt att pröva i vilken utsträckning som rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar skulle kunna omfattas av TBT-avtalets tillämpningsområde. Slutligen har sökanden och den norska regeringen, som har intervenerat till stöd för sökanden, gjort gällande att själva syftet med direktivet, som är att biotekniska uppfinningar skall vara patenterbara i samtliga medlemsstater, strider mot en rättvis fördelning av nyttan som uppstår vid utnyttjande av genetiska resurser, vilket är ett av målen med CBD. Domstolen finner emellertid att de risker som sökanden och denna intervenient har åberopat bygger på ett hypotetiskt resonemang och inte direkt är en följd av direktivets bestämmelser utan möjligen av det sätt på vilket detta skulle kunna komma att tillämpas. Eftersom det i detta fall inte har anförts någon bevisning, kan det inte anses styrkt att enbart den omständigheten att biotekniska uppfinningar patentskyddas kommer att medföra, såsom har gjorts gällande, att utvecklingsländerna kommer att fråntas möjligheten att kontrollera sina biologiska resurser och att använda sina traditionella kunskaper. Det kan inte heller anses styrkt att denna omständighet kommer att leda till främjande av monokultur eller minskade nationella och internationella ansträngningar för att bevara den biologiska mångfalden. Även om det följer av artikel 1 i CBD att konventionens mål är en rättvis fördelning av nyttan som uppstår vid utnyttjande av genetiska resurser, inklusive genom lämpligt tillträde till genetiska resurser och genom lämplig överföring av relevant teknik, påpekas det i samma bestämmelse att detta skall ske med hänsyn tagen till alla rättigheter till dessa resurser och tekniker. Det finns ingen bestämmelse i CBD om att beaktande av intressena för de länder där den genetiska resursen har sitt ursprung eller åtgärder för tekniköverföring skall ingå bland villkoren för att meddela patent för biotekniska uppfinningar. Den femte grunden Sökanden anser att det förhållandet att beståndsdelar som isolerats från människokroppen är patenterbara, vilket följer av artikel 5.2 i direktivet, innebär att levande mänskligt material används som ett verktyg, vilket utgör en kränkning av den mänskliga värdigheten. Det förhållandet att det inte heller finns någon bestämmelse om att det skall fastställas att givaren eller mottagaren av produkter som framställts på bioteknologisk väg har lämnat sitt samtycke innebär ett hot mot den enskildes rätt att bestämma över sin egen kropp. Det ankommer på domstolen, när den prövar huruvida institutionernas rättsakter är förenliga med gemenskapsrättens allmänna principer, att säkerställa att den grundläggande rätten till mänsklig värdighet och integritet respekteras. Respekten för mänsklig värdighet säkerställs i princip genom artikel 5.1 i direktivet, där det föreskrivs att människokroppen i sina olika bildnings- och utvecklingsstadier inte kan utgöra en patenterbar uppfinning. En beståndsdel av människokroppen är inte heller i sig patenterbar och upptäckten av en sådan beståndsdel kan inte skyddas. Det är endast uppfinningar som förenar en naturlig beståndsdel med ett tekniskt förfaringssätt - varigenom beståndsdelen kan isoleras eller framställas för att användas industriellt som kan bli föremål för patentansökan.

8 Såsom framgår av tjugonde och tjugoförsta övervägandena till direktivet kan en beståndsdel av människokroppen ingå i en patenterbar produkt, men den kan inte i sin naturliga omgivning bli föremål för ett tillägnande. Det är således endast resultatet av verksamhet som har uppfinningshöjd och är av vetenskaplig eller teknisk karaktär som skall skyddas av direktivet. Skyddet omfattar biologiska data som finns naturligt i människokroppen endast i den mån detta är nödvändigt för att erhålla och utnyttja en viss industriell tillämpning. En ytterligare garanti ges i artikel 6 i direktivet, där det föreskrivs att förfaringssätt för kloning av mänskliga varelser, förfaringssätt för ändring i den genetiska identiteten hos mänskliga könsceller och användning av mänskliga embryon för industriella eller kommersiella ändamål är uteslutna från patenterbarhet, eftersom de strider mot allmän ordning eller goda seder. I trettioåttonde övervägandet till direktivet anges att denna förteckning inte är uttömmande och att alla förfaringssätt som kränker den mänskliga värdigheten också bör vara uteslutna från patenterbarhet. Det följer av dessa bestämmelser att det i direktivet, när det gäller levande mänskligt material, fastställs tillräckligt fasta gränser för patenträtten för att människokroppen skall förbli faktiskt indisponibel och oförytterlig och för att den mänskliga värdigheten därmed skall skyddas. Den andra delgrunden avser rätten till mänsklig integritet, i den mån den inom medicin och biologi omfattar givarens och mottagarens fria och informerade samtycke. Domstolen konstaterar emellertid att det inte är möjligt att åberopa denna grundläggande rätt med avseende på ett direktiv som endast rör meddelande av patent och vars tillämpningsområde således inte omfattar verksamhet som äger rum före och efter det att patentet meddelas, oavsett om det är fråga om forskning eller användning av de patenterade produkterna. Den sjätte grunden Sökanden har slutligen anfört att direktivet innebär ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, eftersom det inte innehåller några uppgifter som gör det möjligt att kontrollera att kommissionens förslag verkligen antogs kollegialt och på grundval av en text som fanns tillgänglig på alla officiella språk. Domstolen konstaterar härvid att skyldigheten att motivera direktiv, som följer av artikel 190 i EGfördraget (nu artikel 253 EG), inte innebär att hänvisningarna till de förslag och yttranden som avses i denna bestämmelse måste innehålla en redogörelse för de faktiska omständigheter som gör det möjligt att fastställa att var och en av de institutioner som har medverkat i lagstiftningsförfarandet har följt sina förfaranderegler. Det är dessutom endast när en institution har skäl att allvarligt betvivla att det förfarande som har ägt rum före dess medverkan har gått rätt till som denna institution har rätt att förhöra sig härom. Det har emellertid varken visats eller ens påståtts att pariamenet eller rådet i detta fall skulle ha haft giltiga skäl att anse att kommissionens överläggning rörande sitt eget förslag inte gick rätt till. Domstolen har beslutat följande dom: "1) Talan ogillas. 2) Konungariket Nederländerna skall ersätta rättegångskostnaderna. 3) Republiken Italien, Konungariket Norge och Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sina rättegångskostnader."

9 Generaladvokaten F.G. Jacobs har föredragit förslag till avgörande vid sammanträdet inför Domstolen plenum den 14 juni Han föreslog att domstolen skulle avkunna följande dom: 1) Talan ogillas. 2) Konungariket Nederländerna skall ersätta Europaparlamentets och rådets rättegångskostnader. 3) Intervenienterna skall bära sina rättegångskostnader. Förenade målen C-80/99, C-81/99 och C-82/99 Ernst-Otto Flemmer, Renate Christoffel mot Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission Marike Leitensdorfer och Bundesanstalt für Landwirtschaft und Ernährung Jordbruk 9 Oktober 2001 Förhandsavgörande "Utomobligatoriskt skadeståndsansvar Mjölkproducenter -- Åtagande att avstå från saluförande Utestängning från mjölkkvotssystemet Ersättning Substitution Schablonmässig ersättning genom avtal Förordning (EEG) nr 2187/93 Behörig domstol Tillämplig rätt" (Domstolen i plenum) Verwaltungsgericht Frankfurt am Main har, genom beslut av den 23 februari 1999 ställt tre frågor om tolkningen av artiklarna 215 andra stycket och 178 i EG-fördraget (nu artiklarna 288 andra stycket EG och 235 EG) samt av rådets förordning (EEG) nr 2187/93 av den 22 juli 1993 om anbud om ersättning till vissa producenter av mjölk och mjölkprodukter som under en övergångstid har varit förhindrade att bedriva sin verksamhet. Frågorna har uppkommit i tre mål mellan dels Ernst-Otto Flemmer respektive Renate Christoffel, å ena sidan, och Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission, å andra sidan, dels Marike Leitensdorfer och Bundesanstalt für Landwirtschaft und Ernährung (Förbundsinstitutet för jordbruk och livsmedel, nedan kallat BLE) avseende det sistnämnda institutets vägran att helt eller delvis erlägga den ersättning som tidigare hade erbjudits de tre

10 ovannämnda sökandena av den anledningen att villkoren för ersättning enligt förordning nr 2187/93 inte var uppfyllda. Målen vid den nationella domstolen Ernst-Otto Hemmer i mål C-80/99 är mjölkproducent och har accepterat ett anbud om betalning av ersättning på DEM jämte årlig ränta om 8 procent från den 1 oktober 1993, som BLE hade lämnat till honom i enlighet med förordning nr 2187/93. Då BLE har vägrat att erlägga sålunda avtalad ersättning har Ernst-Otto Flemmer yrkat att han skall tillerkännas denna ersättning. BLE hävde avtalet om ersättning med omedelbar verkan i enlighet med 60 första stycket i Verwaltungsverfahrensgesetz (förvaltningsprocesslag) (nedan kallad VwVfG). Som skäl härför angavs att det vid kontroll hade framkommit att Ernst-Otto Flemmer felaktigt hade tilldelats en slutlig särskild referenskvantitet. Han hade nämligen inte producerat hela den provisoriska särskilda referenskvantiteten i sin rörelse. I mål C-81/99 har Renate Christoffel yrkat utbetalning av ett belopp på ,17 DEM som erbjöds henne som ersättning i enlighet med förordning nr 2187/93. Det har framkommit att Renate Christoffel den 1 januari 1992 minskade den areal som hennes rörelse avsåg till 4,45 hektar och arrenderade ut den återstående delen av denna, utan att den referenskvantitet som var hänförlig till den utarrenderade delen återfördes till den nationella reserven. Tvärtom överfördes denna referenskvantitet till arrendatorn. Den behöriga myndigheten avstod, av hänsyn till skyddet för Renate Christoffels och den arrendators berättigade förväntningar till vilken referenskvantiteten hade överförts, från att tillföra den nationella reserven den berörda kvantiteten. Med hänsyn till dessa omständigheter vägrade BLE att erlägga avtalad ersättning och framställde ett nytt anbud till den berörda avseende ett belopp på ,09 DEM. I mål C-82/99 har Marike Leitensdorfer ärvt en rörelse från en producent, som efter att själv ha ärvt denna hade återupptagit rörelsen från den producent som hade förbundit sig att avstå från saluförande i enlighet med förordning nr 1078/77. Marike Leitensdorfer har yrkat att hon skall tillerkännas ett belopp på ,15 DEM jämte en årlig ränta på 8 procent från den 1 oktober 1993, vilken uppgår till sammanlagt ,02 DEM. Tolkningsfrågorna Det framgår av skälen till besluten om hänskjutande att den nationella domstolen tenderar att betrakta de mål som är anhängiga vid den som mål som avser avtalsrättsligt ansvar i den mening som avses i artikel 215 första stycket i fördraget, och att den därmed anser sig vara behörig att avgöra dem. Den hänskjutande domstolen har dock vid genomgång av förstainstansrättens dom av den 24 september 1998 i mål T-112/95, Dethlefs m.fl. mot rådet och kommissionen, betvivlat sin egen behörighet. Den nämnda domstolen ansåg det nämligen inte uteslutet att den nämnda domen, i synnerhet punkt 55 i denna, kan tolkas så, att tvister som har uppkommit på grund av ersättningstransaktioner eller avtal om ersättning som, i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 2187/93 har slutits av nationella myndigheter i rådets och kommissionens namn och för deras räkning, ingår i området för utomobligatoriskt ansvar i den mening som avses i artikel 215 andra stycket i fördraget. Eftersom frågan vilken domstol som är behörig och, i förekommande fall, vilken rätt som är tillämplig på de avtal som är i fråga i de mål som är anhängiga vid Verwaltungsgericht Frankfurt am Main innebär allvarliga svårigheter har den nämnda domstolen beslutat att vilandeförklara målen och till domstolen hänskjuta följande tolkningsfrågor, som är exakt likalydande i de tre förenade målen C-80/99-C-82/99: "1) Skall artikel 215 andra stycket i EGfördraget jämförd med artikel 178 i samma fördrag och med rådets förordning (EEG) nr 2187/93 tolkas så, att EGdomstolen även är behörig att avgöra tvister som har uppkommit på grund av avtal som har slutits av behörig nationell myndighet i rådets och kommissionens namn och för deras räkning i enlighet med närmare föreskrifter därom i rådets förordning (EEG) nr 2187/93 om anbud om ersättning till vissa producenter av mjölk och mjölkprodukter som under en

11 övergångstid har varit förhindrade att bedriva sin verksamhet? 2) Om svaret på denna fråga är nekande och det är fråga om ett sådant fall som avses i artikel 215 första stycket i EG-fördraget, vilket innebär att de nationella domstolarna är behöriga enligt artikel 183 i EGfördraget, uppkommer frågan huruvida, i den mån ingenting anges i detta hänseende i förordning (EEG) nr 2187/93, nationella processrättsliga bestämmelser eller allmänna rättsprinciper som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar skall tillämpas på sådana avtal. 3) Såvitt allmänna rättsprinciper är tillämpliga uppkommer frågan huruvida och under vilka förutsättningar den behöriga nationella myndigheten helt eller delvis kan häva ett avtal som har slutits i rådets och kommissionens namn och för deras räkning när det i efterhand framkommer att de villkor som enligt rådets förordning (EEG) nr 2187/93 skall vara uppfyllda för att ett anbud om ersättning skall kunna lämnas inte alls var uppfyllda eller endast var uppfyllda till viss del eller att villkoren för lämnande av ett anbud om ersättning endast var uppfyllda på grund av att de behöriga nationella myndigheterna på grund av principen om skydd för berättigade förväntningar inte anser sig kunna upphäva ett beslut om slutlig tilldelning av en särskild referenskvantitet, som är en förutsättning för beviljande av ersättning." Den första frågan Sökandena i målen vid den nationella domstolen drar av det förhållandet att producenterna har slutit ett administrativt avtal om uppgörelse i godo slutsatsen att tvister avseende en sådan uppgörelse omfattas av de tyska förvaltningsdomstolarnas behörighet. Domstolen vill inledningsvis understryka att de avtal som är i fråga i målen vid den nationella domstolen enligt artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93 har slutits mellan sökandena å ena sidan och rådet och kommissionen å andra sidan. Vad gäller frågan vilken domstol som är behörig att avgöra mål i vilka gemenskapen är part stadgas i artikel 183 i EG-fördraget (nu artikel 240 EG) att nationella domstolar är behöriga att pröva sådana tvister, förutom i de fall där domstolen enligt fördraget är ensam behörig. Tvärtemot vad sökandena i målen vid den nationella domstolen har anfört ger det system för fördelning av domstolars behörighet som infördes genom fördraget inte parterna möjlighet att fritt välja att anse antingen gemenskapsdomstolarna eller de nationella domstolarna behöriga i sådana mål som de som är i fråga vid den nationella domstolen. Då de nationella domstolarna enligt detta system inte kan vara behöriga om gemenskapsdomstolarna är det finner domstolen anledning att pröva huruvida gemenskapsdomstolarna är behöriga att inom ramen för skadeståndstalan avgöra sådana tvister som dem i målen vid den nationella domstolen. Förutom artikel 181 i EG-fördraget (nu artikel 238 EG), som inte är relevant i målen vid den nationella domstolen, finns det inte någon bestämmelse i fördraget som ger domstolen behörighet att slita tvister avseende gemenskapens avtalsrättsliga ansvar. Enligt artikel 178 i fördraget är domstolen behörig att avgöra tvister om sådant skadestånd som avses i artikel 215 andra stycket i detta fördrag. Den sistnämnda bestämmelsen avser endast gemenskapens u tomobligatoriska skadeståndsansvar, medan gemenskapens avtalsrättsliga ansvar nämns i första stycket i den nämnda bestämmelsen. Föremålet för sådana tvister som dem som är anhängiga vid den hänskjutande domstolen är emellertid gemenskapens avtalsrättsliga skadeståndsansvar, eftersom den rättsliga grunden för de anspråk som sökandena i målet vid den nationella domstolen har framfört är ett avtal. EG-domstolen kan därför inte vara behörig. Stöd för denna tolkning återfinns i det femtonde övervägandet i förordning nr 2187/93. Av detta övervägande framgår att tvister avseende skadestånd i enlighet med förordning nr 2187/93 inte omfattas av domstolens behörighet, till skillnad från tvister som till följd av att ett anbud om ersättning som den behöriga myndigheten i K

12 den berörda medlemsstaten har lämnat till en producent inte har accepterats, vilka omfattas av gemenskapsdomstolarnas behörighet. Vad gäller risken att förordning nr 2187/93 skall tolkas på skilda sätt av de nationella domstolarna noterar domstolen att en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten kan säkerställas genom det rättsliga samarbetet mellan dessa och domstolen. Detta samarbete genomförs vid förfaranden för begäran om förhandsavgörande. I detta hänseende skiljer sig situationen inte från den situation som allmänt förekommer när medlemsstaterna skall genomföra gemenskapsrättsliga bestämmelser och nationella domstolar avgör tvister som uppstått till följd av detta agerande från de nationella myndigheternas sida. Den andra frågan Det hänvisas i artikel 215 första stycket i fördraget vad gäller den rätt som är tillämplig på avtalet till medlemsstaternas interna rättsordningar och inte till de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar. Även om gemenskapsrätten, inklusive de allmänna rättsprinciperna i denna, inte innehåller några gemensamma regler följer det av fast rättspraxis att de behöriga nationella myndigheterna, när de genomför gemenskapsrättsliga bestämmelser, måste följa de processuella och formella reglerna i den berörda medlemsstatens rättsordning. Som domstolen redan har fastställt kan nationella regler dock endast tillgripas i den mån detta krävs för att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna skall kunna genomföras och såvida tillämpningen av dessa nationella regler inte inverkar menligt på gemenskapsrättens inklusive de allmänna principerna i denna räckvidd och verkan (se dom av den 6 maj 1982 i de förenade målen 146/81,192/81 och 193/81, BayWa m.fl., punkt 29, svensk specialutgåva, volym 6, s Se även dom av den 21 september 1983 i de förenade målen 205/82-215/82, Deutsche Milchkontor m.fl., punkterna 17 och 22, svensk specialutgåva volym 7, s. 233). Den tolkning som följer av de rättsfall som nämns i föregående punkt kan vad gäller målen vid den nationella domstolen inte avvisas av den anledningen att genomförandet av förordning nr 2187/93 har den särskilda formen av ett avtal som har slutits inte bara för rådets och kommissionens räkning, utan även i deras namn. Avtalet syftar inte desto mindre till att säkerställa att behöriga nationella myndigheter genomför gemenskapsrättsliga bestämmelser. Den tredje frågan Vad beträffar den tredje frågan följer det även om det är nationell rätt som är tillämplig på de ifrågavarande avtalen - av föregående punkt att allmänna gemenskapsrättsliga principer skall iakttas vid tillämpning av de nationella reglerna. Vad beträffar principen om skydd för berättigade förväntningar, som den nationella domstolen har hänvisat till, vill domstolen erinra om att även medlemsstaterna är bundna av de krav som följer av skyddet i gemenskapens rättsordning för grundläggande rättigheter och principer när de genomför gemenskapsrättsliga bestämmelser. Då principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen ingår i gemenskapens rättsordning kan det inte anses strida mot denna rättsordning att det i en medlemsstats interna rätt säkerställs att berättigade förväntningar skyddas och att rättssäkerhet iakttas (se domen i de ovannämnda förenade målen Deutsche Milchkontor m.fl., punkt 30). Domstolen har beslutat följande dom: "1) Bestämmelserna i artikel 215 andra stycket i EG-fördraget jämförd med artikel 178 i samma fördrag (nu artiklarna 288 andra stycket EG och 235 EG) skall tolkas så, att de inte ger domstolen behörighet att avgöra tvister som har uppkommit på grund av avtal om ersättning som har slutits av behörig nationell myndighet i rådets och kommissionens

13 namn och för deras räkning i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2187/93 av den 22 juli 1993 om anbud om ersättning till vissa producenter av mjölk och mjölkprodukter som under en övergångstid har varit förhindrade att bedriva sin verksamhet. 2) Då ingenting annat anges iförordning nr 2187/93 är nationella rättsregler bestämmelser tillämpliga på avtal om ersättning som har slutits i enlighet med den nämnda förordningen, såvida det inte har någon menlig inverkan på gemenskapsrättens räckvidd och verkan att tillämpa dem. 3) Gemenskapsrätten utgör inte något hinder for att den princip om skydd för berättigade förväntningar som återfinns i den berörda medlemsstatens interna rättsordning tillämpas vid bedömning av räckvidden av avtal som nationella myndigheter har slutit i rådets och kommissionens namn och för deras räkning, förutsatt att även gemenskapens intressen beaktas." Generaladvokaten A. Tizzano har föredragit förslag till avgörande vid sammanträdet inför Domstolen i plenum den 25 januari Han föreslog att domstolen skulle svara enligt följande: 1) Tvister om verkan av och möjligheterna att häva avtal om skadestånd som slutits av behörig nationell myndighet med enskilda producenter av mjölk och mjölkprodukter i enlighet med det skadeståndssystem som infördes genom rådets förordning (EEG) nr 2187/93 av den 22 juli 1993 om anbud om ersättning till vissa producenter av mjölk och mjölkprodukter som under en övergångstid har varit förhindrade att bedriva sin verksamhet (EGT L 196, s. 6) omfattas i princip av de nationella domstolarnas behörighet. 2) Då det inte finns några bestämmelser i detta avseende i den nämnda förordningen är nationella processrättsliga bestämmelser tillämpliga på avtal om skadestånd som slutits i enlighet med förordningen, förutsatt att tillämpningen av bestämmelserna inte minskar gemenskapsrättens räckvidd och verkan. 3) Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att myndigheterna i en medlemsstat beaktar principen om skydd för berättigade förväntningar vid bedömningen huruvida de villkor som uppställs i en gemenskapsrättslig bestämmelse har uppfyllts eller ej, såvida de vid tillämpningen av denna princip tillämpar samma villkor och förfaranden som för rent nationella förhållanden och såvida gemenskapens intressen beaktas fullt ut. Mål C-400/99 Republiken Italien mot Europeiska gemenskapernas kommission Statligt stöd 10

14 9 oktober 2001 "Talan om ogiltigförklaring Statligt stöd Stöd till sjötransportföretag Avtal om allmän trafik Befintligt eller nytt stöd Inledande av ett förfarande enligt artikel 88.2 EG Skyldighet att avbryta utbetalning Anledning saknas att döma i saken eller avvisning" (Domstolen i plenum) Republiken Italien har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 18 oktober 1999, med stöd av artikel 230 EG väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut, som delgavs Republiken Italien genom skrivelse SG (99) D/6463, av den 6 augusti 1999, offentliggjort i Europeiska gemenskapernas ojficiella tidning av den 23 oktober 1999, om inledande av ett förfarande enligt artikel 88.2 EG om statligt stöd C 64/99 (ex NN 68/99) - Italien, statligt stöd till företagen i Gruppo Tirrenia di Navigazione, såvitt det i detta beslut föreskrivs att utbetalningen av stödet i fråga skall avbrytas. Bakgrund och förfarande Kommissionen begärde, genom skrivelse av den 12 mars 1999, upplysningar från de italienska myndigheterna, sedan den mottagit klagomål om att italienska myndigheter beviljat otillåtet statligt stöd för inrikes färjetransporter bedrivna av företagen i Gruppo Tirrenia di Navigazione (nedan kallad Tirreniagruppen). Förfrågan gällde särskilt den allmänna trafikplikt som ålåg företagen i Tirreniagruppen och villkoren för att fastställa vilka merkostnader som uppkommer genom trafikplikten samt kompensationen för dessa. De italienska myndigheterna besvarade frågorna genom skrivelse av den 11 maj Därefter hölls ett möte mellan kommissionens tjänstegrenar och de italienska myndigheterna den 3 juni Kommissionen betvivlade efter de kontakterna mycket starkt att åtgärder som kunde utgöra statligt stöd till företagen i Tirreniagruppen var förenliga med den gemensamma marknaden och inledde genom det ifrågasatta beslutet ett förfarande enligt artikel 88.2 EG med avseende på det förmodade stödet. I den del av skrivelsen som rubricerats "slutsatser" angav kommissionen särskilt att den förbehöll sig rätten att begära av de italienska myndigheterna att de avbröt utbetalning av allt stöd som översteg de extra nettokostnaderna för att tillhandahålla tjänster av allmänekonomiskt intresse. I ett meddelande av den 19 augusti 1999 begärde de italienska myndigheterna dels att den utsatta fristen för att svara i sak skulle förlängas med en månad, dels att kommissionen skulle uttala sig om räckvidden av skrivelsen av den 6 augusti 1999 om avbrytande av det ekonomiska stödet i fråga. Genom skrivelse av den 13 september 1999 beviljade kommissionen en förlängning av fristen och svarade som följer på frågan om avbrytande av det ekonomiska stödet. "Kommissionen anmodar i detta avseende Italien att omedelbart avbryta beviljandet av allt stöd som uppgår till ett för högt belopp och att meddela kommissionen detta (med angivelse av det innehållna beloppet) inom tio dagar efter det att Italien har delgivits kommissionens skrivelse. Om Italien inte följer anmodan, förbehåller sig kommissionen (i enlighet med normal praxis) rätten att kräva att Italien avbryter stödet i fråga ('föreläggande att avbryta utbetalningen'). Den 18 oktober 1999 väckte republiken Italien förevarande talan om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet "till den del det avser att [det] stöd som förklarats olagligt skall avbrytas". Den 19 oktober 1999 inkom en ansökan om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet i sin helhet från Tirrenia di Navigazione SpA, Adriatica di Navigazione SpA, Caremar SpA, Toremar SpA Stremar SpA och Saremar SpA, 11

15 företag i Tirreniagruppen. Målet registrerades under nummer T-246/99. Genom särskild skrivelse som inkom till domstolens kansli den 25 november 1999, begärde kommissionen, med stöd av artikel 91.1 i rättegångsreglerna, att domstolen skall förklara att anledning saknas att döma i saken eller bifalla en invändning om rättegångshinder, utan att pröva själva sakfrågan. Förklaring att anledning saknas att döma i saken och huruvida talan kan tas upp till sakprövning Till stöd för sin begäran att domstolen skall förklara att anledning saknas att döma i saken eller avvisa talan, har kommissionen inledningsvis anfört att det formella undersökningsförfarandet som inleddes genom det ifrågasatta beslutet i synnerhet gällde den så kallade utjämningssubventionen", som beräknats så att den skulle täcka förlusterna för varje räkenskapsår, de åtgärder som var förbundna med Tirreniagruppens affärsplan och de skattefördelar avseende bränsle och oljor som utgör en offentlig finansiering av Tirreniagruppen. Kommissionen har anfört att dessa åtgärder påverkar handeln mellan medlemsstaterna som en följd av den "normativa" liberaliseringen inom sjötransportsektorn och att de varken meddelats eller godkänts. Härtill hävdar kommissionen att det uppenbart inte är fråga om befintligt stöd, i den mening som avses i artikel 88.1 EG och i förordningen om förfaranden för statligt stöd, och menar att den italienska regeringen egentligen inte har bestritt detta. Kommissionen har tillagt att den inledde förfarandet enligt artikel 88.2 EG, eftersom den var osäker på såväl huruvida åtgärderna i fråga skulle betecknas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG som, för det fall det förhöll sig på det sättet, huruvida de var förenliga med den gemensamma marknaden (utan att därmed utesluta att stöd som utgör kompensation för merkostnader som uppkommer i samband med allmän trafikplikt kan vara förenligt). Kommissionen har för övrigt anfört att en av sökandena hade hotat att väcka passivitetstalan när kommissionen beslutade att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG. Kommissionen har hävdat att talan saknar föremål. Kommissionen har betonat att den italienska regeringen bara ifrågasatt den del av det omtvistade beslutet som fastställer att utbetalningar av det stöd som ansetts olagligt skall avbrytas. Det framgår av artikel 88 EG, såsom den tolkats av domstolen, och av bestämmelserna i förordningen om förfaranden för statligt stöd att kommissionen måste inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 EG när den har fått kännedom om att en åtgärd genomförts som den, efter att ha begärt upplysningar om åtgärden av den berörda medlemsstaten, anser kan utgöra ett nytt stöd eller en ändring av ett befintligt stöd som möjligen inte är förenligt med den gemensamma marknaden. När medlemsstaten inte avbryter genomförandet av åtgärden för att följa skyldigheten, som följer av bestämmelserna att inte införa nytt stöd eller ändringar i befintligt stöd innan kommissionen, eller eventuellt rådet, givit sitt godkännande, får kommissionen, enligt ordalydelsen i artikel 11.1 i den förordningen, efter att ha berett den berörda medlemsstaten tillfälle att lämna sina synpunkter, fatta ett beslut om att den skall avbryta genomförandet till dess att kommissionen har fattat ett slutligt beslut om stödets förenlighet med den gemensamma marknaden. För att i förevarande fall kunna avgöra begäran om att domstolen skall förklara att anledning saknas att döma i saken och för att, i förekommande fall, avgöra om den talan som Republiken Italien har väckt med stöd av artikel 230 EG kan tas upp till sakprövning, är det lämpligt att kontrollera att talan verkligen har ett föremål i förhållande till innehållet i det omtvistade beslutet och om det senare har rättsverkningar. Republiken Italien har väckt talan mot det omtvistade beslutet till den del det avser att åtgärderna i fråga, som kommissionen ansett utgöra ett nytt, olagligt stöd, skall avbrytas. Om ett beslut som kommissionen har fattat innehåller ett föreläggande att avbryta en åtgärd som kan utgöra ett statligt stöd, har en talan mot den skyldighet - att avbryta åtgärden som beslutet medför ett föremål, och beslutet har rättsverkan eftersom det är omedelbart bindande. 12

16 Trots att formuleringen av vissa punkter i den del av det omtvistade beslutet som rubricerats "slutsatser" kan förefalla tvetydig, och trots att punkterna ställts upp i en ordning som möjligen inte underlättar förståelsen, framgår det inte att det omtvistade beslutet skulle innehålla ett föreläggande om att avbryta utbetalningen av stöd i den mening som avses i artikel 11.1 i förordningen om förfaranden för statligt stöd. Det är i förevarande fall utrett att kommissionen, när den inledde förfarandet enligt artikel 88.2 EG, ansåg att de granskade åtgärderna gav anledning till tvivel huruvida det var fråga om ett nytt statligt stöd som inte godkänts och att den anmodade de italienska myndigheterna att avbryta utbetalningen av stöd som översteg vad som var nödvändigt för att kompensera den merkostnad som uppkom genom den allmänna trafikplikten, genom att för dem påpeka att artikel 88.3 EG har suspensiv verkan. Det omtvistade beslutet är därför, och tvärtemot vad kommissionen hävdat, av direkt konsekvens för avbrytandet av åtgärderna i fråga, och den talan som Republiken Italien har väckt om ogiltigförklaring av beslutet i vad det avser att avbryta åtgärden saknar därför inte föremål. Den italienska regeringens ansökan skall därför tas upp till prövning såvitt den avser ogiltigförklaring av den del av det omtvistade beslutet som föreskriver att utbetalningar av medel i enlighet med avtalet om allmän trafik av den 30 juli 1991 mellan det italienska transportministeriet och Tirreniagruppen skall avbrytas. Beträffande de övriga åtgärder som vidtagits till förmån för Tirreniagruppen och som omfattas av beslutet att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 EG, hävdar den italienska regeringen i sak att de inte utgör stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Därför skall ansökan tas upp till prövning även vad den avser den del av det omtvistade beslutet som gäller att verkställandet av andra åtgärder skall avbrytas. Kommissionens begäran enligt artikel 91.1 i rättegångsreglerna skall därför avslås i sin helhet. Domstolen har beslutat följande dom: "1) Europeiska gemenskapemas kommissions begäran enligt artikel 91.1 i rättegångsreglerna för domstolen om att domstolen skall förklara att anledning saknas att döma i saken eller avvisa talan avslås. 2) Förfarandet skall fortsätta med avseende på sakprövningen. 3) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare." 13

17 Generaladvokaten C. Stix-Hackl har föredragit förslag till avgörande vid sammanträdet inför Domstolen i plenum den 29 mars Hon föreslog att domstolen skulle fatta följande beslut: 1) Republiken Italiens talan skall avvisas. 2) Vardera parten skall bära sin kostnad. Mål C-409/98 Commissioners of Customs & Excise och Mirror Group pic Skatterätt 9 oktober 2001 Förhandsavgörande "Sjätte merx'ärdesskattedirektivet Undantag från skatteplikt för uthyrning av fast egendom Begrepp Åtagande att bli hyresgäst" (sjätte avdelningen) High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Divisional Court) har genom beslut av den 15 oktober 1998 ställt två frågor om tolkningen av artikel 13 B b i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (nedan kallat sjätte direktivet). Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan Mirror Group plc och Commissioners of Customs & Excise, vilken är den myndighet som är ansvarig för uppbörden av mervärdesskatt i Förenade Kungariket, angående skyldighet för Mirror Group att erlägga mervärdesskatt för ett åtagande som i huvudsak innebär att bli hyresgäst. Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna Mirror Group, som är ett i Förenade kungariket etablerat företag, intresserade sig år 1993 för olika områden i London till vilka de kunde förflytta sin verksamhet bestående av tidningsutgivning. Enligt den nationella domstolen kunde företaget förvänta sig att erhålla fördelaktiga hyresvillkor såsom varande en "prestigefylld hyresgäst" ("anchor tenant"). Mirror Group och Olympia & York Canary Wharf Ltd (under förvaltning) (nedan kallat O & Y) ingick den 20 juni 1993 följande avtal: ett avtal om att hyra våningsplanen i byggnaden One Canada Square i London 14

18 (nedan kallad byggnaden)(nedan kallat huvudavtalet), det egentliga hyresavtalet avseende dessa fem våningsplan, ett optionsavtal som gav Mirror Group en rätt att inom sex månader hyra ytterligare fyra våningsplan i byggnaden, liksom under förutsättning att denna första option inte utnyttjades för mer än två våningsplan inom perioden om sex månader en andra option att hyra ytterligare ett eller två våningsplan inom de arton månader som följde därefter (nedan kallat optionsavtalet). Enligt huvudavtalet skulle O & Y senast den 2 juli 1993 till Mirror Group betala ett "incitament" som utgjordes av ett nettobelopp om GBP, plus mervärdesskatt. Detta belopp betecknades i avtalet som ersättning för att hyresgästen ingått avtalet och som incitament för att hyresgästen skulle acceptera hyresavtalet. I överensstämmelse med huvudavtalet genomfördes följande ekonomiska transaktioner: Omkring 6,5 miljoner GBP, exklusive mervärdesskatt, som var hänförliga till våningsplanen i byggnaden, sattes in på ett spärrat konto och detta belopp gjordes sedan tillgängligt för Mirror Group genom flera överföringar, allteftersom Mirror Group inte längre hade möjlighet att säga upp hyresavtalet och sålunda var tvunget att hyra dessa våningsplan i totalt 25 år. Omkring 5,5 miljoner GBP, exklusive mervärdesskatt, utbetalades inom ramen för optionsavtalet till Mirror Group som, i enlighet med sin skyldighet, omedelbart satte in detta belopp på ett spärrat garantikonto. Mirror Group utnyttjade endast sin option beträffande ytterligare tre våningsplan och kunde följaktligen endast behålla 4,1 miljoner GBP. Omkring 2,1 miljoner GBP, avseende mervärdesskatt, sattes in på ett spärrat konto innan det beloppet den 26 juli 1993 överfördes till Commissioners. Det föreskrevs att det under de första fem åren inte skulle utgå någon hyra för förhyrningen av våningsplanen Från och med det sjätte året fram till den tidpunkt då hyresavtalet upphörde, utgick hyra med ett belopp som successivt skulle höjas utan att någonsin nå marknadshyran. Man hade kommit överens om att hyresavtalet beträffande de ytterligare våningsplan för vilka Mirror Group utnyttjade sin option skulle innehålla samma bestämmelser såvitt avsåg hyran. Mirror Group var enligt huvudavtalet tvunget att utrusta våningsplanen i byggnaden. Mirror Group kom att utrusta våningsplanen för omkring 7,2 miljoner GBP och våningsplanen 17 19, för vilka Mirror Group hade utnyttjat sin option, för ytterligare omkring 4,4 miljoner. Enligt VAT and Duties Tribunal, London (Förenade kungariket), utbetalade O & Y emellertid inte incitamentet till Mirror Group för att Mirror Group skulle utrusta våningsplanen. Mirror Group begärde återbetalning av mervärdesskatt om 2,1 miljoner GBP, vilket hade beräknats på incitamentet om 12 miljoner GBP. Commissioners avslog begäran genom beslut av den 1 januari Mirror Group överklagade detta beslut till VAT and Duties Tribunal, London. Enligt den domstolen utgjorde det förhållandet att Mirror Group acccepterade villkoren i huvudavtalet samt fullföljde hyresavtalet och optionsavtalet "utförda handlingar" ("things done"), för vilka incitamentet om 12 miljoner GBP hade utgått. Följaktligen bedömde den domstolen att Mirror Group hade tillhandahållit en tjänst mot vederlag. VAT and Duties Tribunal, London, ansåg att under dessa förhållanden fanns det inte skäl att från tillämpningsområdet av artikel 13 B b i sjätte direktivet undanta en transaktion som får till följd att ett hyresavtal uppkommer när det, till skillnad mot det klassiska fallet, inte är hyresgästen som betalar ett belopp till fastighetsägaren för att därigenom få rätt att ingå ett hyresavtal utan det, precis som är fallet i målet vid den nationella domstolen, är fastighetsägaren som går med på att betala en 15

19 ersättning till hyresgästen för att därigenom säkerställa att denne kommer att acceptera hyresavtalet och respektera klausulerna i detsamma. Vad avser beloppet om 5,5 miljoner GBP bedömde den domstolen att det rörde sig om betalning av ett incitament som enbart avsåg optionerna och att beloppet sålunda inte kunde undantas från mervärdesskatt. Såväl Mirror Group som Commissioners överklagade denna dom till High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Divisional Court). Genom beslut av den 15 oktober 1998, till vilket VAT and Duties Tribunals dom hade bifogats, beslöt High Court of Justice att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen: "1) Med hänsyn till domstolens dom i mål C- 63/92, Lubbock Fine & Co mot Commissioners of Customs & Excise, skall artikel 13 B b i rådets direktiv 77/388/EEG tolkas så att ett tillhandahållande inte är mervärdesskattepliktigt, om det innebär att en person, som ursprungligen inte hade någon rätt till den fasta egendomen, ingår ett avtal med en fastighetsägare om att hyra denna fasta egendom och/eller accepterar att ingå ett hyresavtal med fastighetsägaren i utbyte mot en penningsumma som fastighetsägaren betalar? 2) Med hänsyn till domstolens dom i mål C- 63/92, Lubbock Fine & Co mot Commissioners of Customs & Excise, skall artikel 13 B b i rådets direktiv 77/388/EEG tolkas så att ett tillhandahållande inte är mervärdesskattepliktigt, om det innebär att en person (nedan kallad 'personen'), som ursprungligen inte hade någon rätt till den fasta egendomen, a) ingår ett optionsavtal som ger rätt att ingå hyresavtal beträffande denna fasta egendom i utbyte mot att en penningsumma betalas till personen, på det villkoret att pengarna skall kvarbli på ett särskilt konto för att därigenom kunna säkerställa att personen uppfyller sina skyldigheter enligt optionsavtalet, och/eller b) därefter utnyttjar optionerna enligt optionsavtalet och accepterar att ingå hyresavtalet rörande den fasta egendomen i utbyte mot att pengarna på det särskilda kontot görs tillgängliga för personen?" Den första frågan Det skall erinras om att det framgår av fast rättspraxis att de begrepp som använts för att beskriva undantagen i artikel 13 i sjätte direktivet skall tolkas restriktivt, eftersom dessa undantag innebär avsteg från den allmänna principen att mervärdesskatt skall betalas för varje tillhandahållande av tjänster som utförs av en skattskyldig person mot vederlag (se särskilt dom av den 15 juni 1989 i mål 348/87, Stichting Uitvoering Financiële Acties, av den 12 september 2000 i mål C-358/97, kommissionen mot Irland, och i mål C-359/97, kommissionen mot Förenade kungariket, samt av den 18 januari 2001 i mål C-150/99, Stockholm Lindöpark. Uthyrning av fast egendom i den mening som avses i artikel 13 B b i sjätte direktivet består i huvudsak av att ägaren till en byggnad, mot hyra och för en tid som överenskommits, ger hyresgästen rätt att ta egendomen i besittning och att utesluta andra från den (se, för ett liknande resonemang, de ovannämnda domarna i målet kommissionen mot Irland, punkterna och målet kommissionen mot Förenade kungariket, punkterna 64 69, samt dom av den 4 oktober 2001 i mål C-326/99, Goed Wonen). Det är sålunda fastighetsägaren som tillhandahåller den skattepliktiga tjänsten och hyresgästen som i utbyte mot denna tjänst betalar motprestationen. Så är inte fallet i målet vid den nationella domstolen. Det är riktigt att domstolen i sin dom i det ovannämnda målet Lubbock Fine fann att det förhållandet att en hyresgäst, som säger upp hyresavtalet, avstår från rätten att förfoga över den fasta egendomen, till förmån för den som hyresgästen erhållit denna rätt ifrån, omfattas av begreppet "uthyrning av fast egendom" i artikel 13 B b i sjätte direktivet. Det skall dock understrykas att den nämnda domen meddelades i ett mål där hyresgästen hade 16

20 avstått från att förfoga över den fasta egendomen till förmån för fastighetsägaren och därigenom, ur skatterättslig synvinkel, hade återfört besittningsrätten till den fasta egendomen genom att avstå från denna rätt. Det är skälet till varför domstolen i punkterna 9 och 12 i den nämnda domen fann att hyresgästens avstående från den tjänst som fastighetsägaren tillhandahöll, vilken utgjordes av en ändring av hyresavtalet, inte skulle vara skattepliktigt, eftersom det nämnda tillhandahållandet inte var skattepliktigt i sig. Dessa förutsättningar är dock inte uppfyllda i målet vid den nationella domstolen. Mirror Group avstår inte, i egenskap av framtida hyresgäst, från nyttjanderätten till fastigheten till förmån för fastighetsägaren. Den andra frågan Såvitt avser den första delen av den andra frågan har kommissionen med all rätta uppgett att en skattskyldig som endast ingår ett optionsavtal utan motprestation, såsom det optionsavtal varom det är fråga i målet vid den nationella domstolen, inte tillhandahåller en tjänst i den mening som avses i artikel 2.1 i sjätte direktivet. Den andra delen av den första frågan avser samma problem som den första frågan som ställts av den nationella domstolen. När optionen har utnyttjats och hyresgästen har ingått ett avtal om att hyra i utbyte mot att fastighetsägaren betalat en summa pengar, skall det undersökas om hyresgästen endast har ingått avtal om att hyra eller om denne har tillhandahållit fastighetsägaren en bestämd tjänst. Det första fallet utgör inte något tillhandahållande av en tjänst i den mening som avses i artikel 2.1 i sjätte direktivet. Beträffande det andra fallet finns det ingenting som visar att hyresgästen tillhandahållit sådana tjänster som omfattas av artikel 13 B b i sjätte direktivet. Domstolen har beslutat följande dom: "1) En person som från början inte har någon rätt till en fast egendom och som med fastighetsägaren ingår ett avtal om att hyra denna egendom och/eller accepterar att ingå ett hyresavtal såvitt avser nämnda egendom, mot att fastighetsägaren betalar en summa pengar i ersättning därför, tillhandahåller inte en sådan tjänst som omfattas av artikel 13 B b i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund 2) En person som ursprungligen inte hade någon rätt till en fast egendom och som ingår ett optionsavtal, såsom det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen, om att hyra denna fasta egendom i utbyte mot att fastighetsägaren betalar en summa pengar som sätts in på ett särskilt konto för att därigenom säkerställa att hyresgästen uppfyller sina skyldigheter enligt optionsavtalet, varefter hyresgästen utnyttjar de optioner som föreskrivs i optionsavtalet och accepterar att ingå hyresavtal beträffande den fasta egendomen i utbyte mot att de pengar som finns på kontot i hyresgästens namn blir tillgängliga, tillhandahåller inte vid någon tidpunkt en sådan tjänst som omfattas av artikel 13 B b i sjätte direktivet 77/388" 17