Regionala Rådgivande Nämnder

Transkript

1 Regionala Rådgivande Nämnder Région Pays de la Loire FAKTABLAD De regionala rådgivande nämnderna (RAC) skapades som en del av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken De inrättades för att ge aktörer fiskare, fartygsägare, bearbetare, affärsmän, fiskodlare, fiskegrupper för kvinnor, miljöoch konsumentorganisationer och andra ett medel som de kunde använda för att ge rekommendationer för utveckling av den gemensamma fiskeripolitiken. Deras uppgift är att lämna yttranden till kommissionen och medlemsstaterna om olika aspekter av fiskeförvaltning. De är inte en del av den formella beslutsprocessen, men kvaliteten på deras råd, som är baserade på praktisk erfarenhet av det berörda lokala vattnet och fisket, ger dem inflytande. De utgör också viktiga arenor för att samla människor med olika bakgrund och hjälpa till att skapa en bättre förståelse mellan forskarsamhället och fiskerinäringen. Kommissionen har inte några rättsliga förpliktelser att rådfråga dem, men i praktiken gör den det. Sedan de regionala rådgivande nämnderna startade 2004 har de lämnat ungefär 200 rekommendationer. Gemensamma drag De sju regionala rådgivande nämnderna täcker olika vatten och deras strukturer är anpassade till det berörda fiskets särdrag. För att säkerställa en genomsnittsnivå av konsekvens fastställer lagstiftningen som antogs 2004 följande grundregler: Struktur (nr 4 och 5) RAC måste innehålla aktörer från minst två medlemsstater. De har en generalförsamling och en verkställande kommitté var. Fiskesektorn har två tredjedelar av representanterna i varje organ och andra intressenter en tredjedel. Medlemskap (nr 1 och 5) Som fiskesektorn definieras omfattar den fartygsägare, småskaliga fiskare, anställda fiskare, producenter och andra marknadsorganisationer, bearbetare, affärsmän och kvinnors nätverk. Andra intressegrupper sträcker sig från miljöorganisationer, vattenbruksproducenter och konsumenter till fritids- och sportfiskare. Icke-medlemmar (nr 6), som experter och observatörer, kan bjudas in för att delta i RAC:s arbete. Verksamhet (nr 7) Generalförsamlingens och den verkställande kommitténs möten är öppna för allmänheten. Den sistnämnda antar rekommendationer om fiskeripolitik inom det område som RAC täcker, antingen på eget initiativ eller på begäran och om möjligt samstämmigt. Kommissionen och berörda medlemsstater ska svara på en rekommendation från RAC senast inom tre månader. Med tanke på de viktiga bidrag som RAC ger för utvecklingen av GFP enades EU:s regeringar, på grundval av ett förslag från kommissionen, den 20 juni 2007 om att ge dem status som organ som arbetar för mål av allmänt europeiskt intresse. Detta ger dem rätt till permanent finansiering på upp till euro per år för att täcka alla driftsutgifter.

2 Regionala Rådgivande Nämnder Regionala Rådgivande Nämnder 1. RAC för Nordsjön Bildades den 1 november Täcker ICES-områden IV, IIIa. Medlemmar från Belgien, Danmark, Tyskland, Spanien, Frankrike, Nederländerna, Polen, Sverige och Storbritannien. Arbetsgrupper (5): bottenlevande arter, plattfisk, fysisk planering, Kattegatt och Skagerrak, socioekonomiska frågor. Webbplats: 2. RAC för pelagiska bestånd Bildades den 16 augusti Fokuserar på blåvitling, makrill, taggmakrill och sill i alla EU:s vatten förutom Östersjön och Medelhavet. Medlemmar från Danmark, Tyskland, Spanien, Frankrike, Irland, Nederländerna, Polen, Sverige och Storbritannien. Arbetsgrupper (2): sill och makrill, blåvitling, taggmakrill och andra arter. Webbplats: 3. RAC för nordvästliga vatten Bildades den 26 september Täcker ICES V (med undantag för Va och endast EG-vatten i Vb), VI, VII. Medlemmar från Belgien, Spanien, Frankrike, Irland, Nederländerna och Storbritannien. Arbetsgrupper (4): väster om Skottland (ICES-områden Vb (EG) VIa, VIb) västra farvatten, väster om Irland och Keltiska sjön (ICES-områden VII förutom d, e & a), Engelska kanalen (ICES-områden VIId & e), Irländska sjön (ICES-områden VIIa). Webbplats: 4. RAC för Östersjön Bildades den 13 mars Täcker ICES-områden IIIb, IIIc, IIId. Medlemmar från Danmark, Tyskland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Finland, Sverige. Arbetsgrupper (3): bottenlevande, pelagisk, lax och öring. Webbplats: 5. RAC för fjärrfiske Bildades den 30 mars Verkar i alla vatten utanför EU. Väckte intresse från Danmark, Tyskland, Estland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Litauen, Nederländerna, Polen, Portugal och Storbritannien. Arbetsgrupper (5): långvandrande fiskbestånd och relaterade regionala fiskeriorganisationer (RFO), RFO och nordliga avtal, fjärrfiske som inte omfattas av någon RFO, bilaterala förbindelser med tredje länder, övergripande frågor (som hälsa och säkerhet, IUU). Webbplats: 6. RAC för sydvästliga vatten Bildades den 9 april Täcker ICES-områden VIII, IX och X (vatten runt Azorerna) och CECAF-områden och (vatten runt Madeira och Kanarieöarna). Medlemmar från Belgien, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Portugal. Arbetsgrupper (5): ICES-områden VIII och IX (förutom ansjovis och sardiner), pelagiska bestånd (ansjovis, sardiner och ICCAT-arter), delområdet öar, traditionella fisken. Det finns även en fokusgrupp om djuphavsarter. Webbplats: 7. RAC för Medelhavet Denna samlar organisationer från Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Cypern, Malta och Slovenien. RAC för Medelhavet började verka på hösten XIVb XII IIb XIVa Va VIb Vb1 VIIc VIa VIIk IIa VIIb VIIj VIIIe Vb2 VIIg IVa VIIa VIIId VIIf VIIh VIIe IVb VIIIa VIId IVc VIIIc IIIa VIIIb IIIb IIIc IIId Det finns sju regionala rådgivande nämnder i den gemensamma fiskepolitiken. Fem av dessa täcker geografiskt och biologiskt sammanhängande områden. De båda andra utgår från utnyttjandet av vissa bestånd, dels pelagiska arter i EU:s vatten (förutom i Medelhavet och Östersjön), dels högsjöfisket utanför EU:s vatten. Nämnden för Östersjön (IIIb, c, d) Nämnden för Medelhavet Nämnden för Nordsjön (IIIa, IV) X IXb IXa Nämnden för de nordvästra vattnen (Vb (EU:s vatten), VI, VII) Nämnden för de sydvästra vattnen (VIII, IX, X, , , 34.2) Nämnden för pelagiska arter Nämnden för högsjöfiske Lagstiftning Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december Artiklar 31 och 32 ger grundvalen för skapandet av de regionala rådgivande nämnderna. Dokumenter Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet, KOM(2008) 364 slutlig, Rådets beslut av den 19 juli 2004 om inrättande av regionala rådgivande nämnder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (2004/585/EG). Rådets beslut av den 11 juni 2007 om ändring av beslut 2004/585/EG om inrättande av regionala rådgivande nämnder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

3 Totala tillåtna fångstmängder och kvoter Lionel Flageul FAKTABLAD Fastställandet av de årliga fiskemöjligheterna i december var traditionellt den stora händelsen i den gemensamma fiskeripolitikens kalender. Idag stämmer det inte riktigt lika bra som tidigare. Ett ökande antal bestånd förvaltas enligt fleråriga planer, vilket gör fiskemöjligheterna mer förutsägbara från år till år. Dessutom lägger kommissionen nu sina förslag som fyra separata förordningar i stället för en enda stor. Därför beslutas kvoterna för Östersjön och Svarta havet nu vanligen i oktober eller november, medan kvoterna för djuphavsarter bara sätts vartannat år. Dessutom innebär publiceringen varje vår av en årlig policyförklaring från kommissionen, som fastställer de principer som ska användas för att fastställa fiskemöjligheter innan de vetenskapliga data är kända, att en stor del av debatten hålls före något detaljerat förslag om totala tillåtna fångstmängder (TAC). TAC och kvoter bestäms av medlemsstaterna i rådet på grundval av förslaget från kommissionen. Detta förslag är baserat på vetenskapliga utlåtanden från vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF), en grupp av oberoende forskare som inrättades för att ge råd till kommissionen om alla aspekter av fiskeripolitik. När det gäller vissa regioner (Östersjön, Nordsjön, Nordostatlanten ) kan STECF i sin tur använda sig av råden som ges av Internationella havsforskningsrådet (ICES). Kommissionens förslag återspeglar även betydande bidrag från aktörer, i synnerhet genom de regionala rådgivande nämnderna (RAC), som låter kommissionen ta hänsyn till erfarenheten från de mest direkt berörda fiskarna. Europeiska unionen är engagerad i att förvalta sina fiskbestånd för maximal hållbar avkastning. Detta är ett inter-nationellt åtagande som gjorts av medlemsstaterna i EU och är ett av de stora resultaten av världstoppmötet i Johannesburg om hållbar utveckling (2002). I stort sett innebär detta att inte fånga fisk i en takt som kommer att leda till en minskad produktiv potential för beståndet i framtiden (se faktablad om maximal hållbar avkastning). I sin årliga policyförklaring 2008 definierade kommissionen bevarandestatusen för europeiska fiskbestånd genom att dela in dem i 11 möjliga kategorier, på grundval av de råd den har fått (se tabell). Fiskemöjligheter för varje kategori kan sedan bestämmas på en helt transparent bas, vilket säkerställer att bestånd i liknande biologiska tillstånd behandlas på samma sätt, oavsett var de finns. Den gemensamma fiskeripolitikens nuvarande uppgift är att säkerställa att levande akvatiska resurser utnyttjas på ett hållbart sätt i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende (grundförordningen, 2002). Av detta skäl kan kommissionen emellanåt frångå vetenskapliga råd för att ge fiskare de miniminivåer av stabilitet i fångster som krävs för att säkerställa företagens överlevnad på kort sikt. Detta behov av balans i beslutsfattandet återspeglas i en allmän princip att begränsa variationer i TAC från ett år till ett annat inom ett visst procentintervall för att hjälpa näringen att planera för framtiden. Dokumenter Meddelande från kommissionen: Fiskemöjligheter Policyförklaring från Europeiska kommissionen. KOM(2008) 331 slutlig. Rådets förordning (EG) nr 40/2008 av den 16 januari 2008 om fastställande för år 2008 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i gemenskapens vatten och, för gemenskapens fartyg, i andra vatten där fångstbegränsningar krävs. Rådets förordning (EG) nr 1139/2008 av den 10 november 2008 om fastställande för 2009 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd i Svarta havet. Rådets förordning (EG) nr 1322/2008 av den 28 november 2008 om fastställande för år 2009 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i Östersjön. Rådets förordning (EG) nr 1359/2008 av den 28 november 2008 om fastställande för åren 2009 och 2010 av fiskemöjligheter för gemenskapens fiskefartyg för vissa.

4 Totala tillåtna fångstmängder och kvoter Regler för fastställande av TAC för 2009 Kategori Vetenskapliga råd Åtgärder att vidta i fastställandet av TAC Beståndexempel 1 Beståndet utnyttjas till maximal hållbar avkastningsnivå. Siktar på att sätta TAC till den fångstnivå enligt prognosen som motsvarar den fiskedödlighet som ger den högsta avkastningen på lång sikt, men ändrar inte TAC med mer än 25 %. Rödspätta i VIIa. 2 Beståndet överexploaterat jämfört med maximal hållbar avkastning men inom säkra biologiska gränser. Siktar på att sätta TAC till det högre värdet av (a) fångstmängden enligt prognosen som motsvarar att ta den högsta avkastningen på lång sikt eller (b) fiske på en oförändrad dödlighetsnivå, men ändrar inte TAC med mer än 15 %. Tunga i VIIf och g, kolja i VIb, XII och XIV. 3 Beståndet utanför säkra biologiska gränser. Siktar på att sätta TAC till den fångstmängd enligt prognosen som kommer att leda till en minskning på 30 % av fiskedödligheten, men som inte minskar fiskedödligheten så mycket att den långsiktiga avkastningen påverkas och som inte minskar TAC med mer än 20 %. Sill i Vb, VIa och VIb, rödspätta i VIIf och VIIg. 4 Beståndet är föremål för långsiktiga planer och forskares råd om fångsten som motsvarar planen. TAC måste sättas genom att den relevanta planen följs. Blåvitling och torsk, gråsej, kummel i IV. 5 Beståndet är kortlivat och en ettårsprognos kan inte göras. En provisorisk TAC har satts och kommer att ändras när ny information är tillgänglig under året. Ansjovis i VIIIbde, vitlinglyra, tobisfisk. 6 Beståndets tillstånd är inte exakt känt och STECF råder om en lämplig fångstnivå. Siktar på att sätta TAC enligt STECF:s råd men ändrar inte TAC med mer än 15 %. Marulk, tubb, rödspätta i IIIa och VIIbcde. 7 Beståndets tillstånd är inte exakt känt och STECF råder att minska fiskeansträngningen. TAC bör minskas med upp till 15 % och STECF bör ombes ge råd om den lämpliga nivån på ansträngningarna. Vitling i VIIb-k. 8 Beståndets tillstånd är inte exakt känt och STECF meddelar att beståndet ökar. TAC bör ökas med upp till 15 %. Kolja i VIIa och skarpsill i IV. 9 Beståndets tillstånd är inte exakt känt och STECF meddelar att beståndet minskar. TAC bör minskas med upp till 15 %. Kolja i VII, VIII, IX och X. 10 STECF råder om ingen fångst, en minskning till den lägsta möjliga nivån eller liknande råd. TAC bör minskas med minst 25 %. Åtgärder för återhämtning bör genomföras inklusive minskningar av ansträngningen och införande av mer selektiva fiskeredskap. Torsk i VIIa, kolja i Vb och Va, och pigghaj. 11 Det finns inget råd från STECF. TAC bör justeras mot faktiska fångstnivåer nyligen men bör inte ändras med mer än 15 % per år eller så bör medlemsstaterna utveckla en genomförandeplan för att ge råd inom kort tid. Glasvarar i IV och lyrtorsk.

5 Fiskeriforskning Science Photo Library FAKTABLAD Solid fiskepolitik grundar sig på solid vetenskap. I dag innebär det vetenskap som går utöver snävt riktade frågor om biologin och demografin i specifika fiskbestånd. För att förstå fiske behöver vi förstå det flerdimensionella sammanhang som det verkar i oavsett om det är lokala eller regionala marina ekosystem, vidare miljötrender som klimatförändringar eller, lika viktigt, de sociala och ekonomiska system på land som är det slutliga sammanhanget för alla beslut som fattas. För att få en övergripande bild av hur ett fiske har utvecklats och kommer att utvecklas i framtiden, behöver vi inte bara tillgång till korrekta data, utan även till komplex tvärvetenskaplig forskning som bryter igenom både akademiska och nationella gränser. EU är inte bara användare av fiskerivetenskap, utan en stor stödjare och finansiär av forskning inom alla områden som är knutna till fiske och haven. Denna finansiering ges genom två huvudsakliga kanaler: Stöd för nationella fiskedatainsamlingsprogram, tillsammans med anknutna studier (se kapitel 5 i broschyren), och finansiering för avancerade forskningsprojekt på EU-nivå förvaltade under ramprogrammet för forskning. Havsforskning i ramprogrammet för forskning För att säkerställa sammanhängande, samordnade åtgärder är alla EU-finansierade forskningsinitiativ organiserade under ett och samma paraply, känt som EU:s ramprogram för forskning. Dessa program är inte bara öppna för EU:s medlemsstater, utan även för tredjeländer från hela världen. Ett antal länder utanför EU bidrar även till finansiering av programmet ( associerade länder ) och får i gengäld större tillgång till dess fördelar. Som en del av dessa program görs betydande finansiering tillgänglig för fiskeri- och vattenbruksforskning. Inom ramen för det sjätte ramprogrammet (FP6), som omfattade perioden , användes 160 miljoner euro för att finansiera runt 50 fiskespecifika forskningsprojekt (62 miljoner euro) och 75 vattenbruksprojekt (98 miljoner euro), varav 30 finansierades inom ramen för SMF-programmet. Dessa projekt tenderar att vara omfattande och långsiktiga och samlar ofta tio eller fler forskningsinstitut som finns i lika många medlemsstater. Projekten som finansierades inom ramen för FP6 inordnades i ett antal prioriteringsområden: vetenskaplig grund för fiskeförvaltning, miljöaspekter, kontroll och efterlevnad, hållbart vattenbruk och spridning av forskningsresultat. Det fanns även ett antal andra stora FP6-projekt som hade ett fiske- eller vattenbruksinslag trots att de inte huvudsakligen fokuserade på detta område. FP7, som startade 2007, kommer att ge finansiering på en liknande nivå för fiskerelaterade projekt. Under handlade fjorton av de ämnen som omfattades av ansökningsomgångar om fiskeri- och vattenbruksvetenskap. Av dessa har 11 projekt valts ut för finansiering till ett totalt värde av 32 miljoner euro. Dessutom kommer FP7 även att främja sektorsövergripande forskning i de marina vetenskaperna (särskilt i ämnena energi, miljö och transport) för att se till att den marina dimensionen spelar en aktiv roll i de områden som omfattas av programmet. Detta utgör ett stort bidrag till vår kunskap om Europas hav och oceaner. Mer än 10 % av de som omfattades av ansökningsomgångarna de första två åren av FP7 handlade antingen om marina vetenskaper eller havsrelaterade ämnen.

6 Fiskeriforskning Detta steg mot en mer horisontellt integrerad strategi stämmer inte bara överens med den ekosystembaserade strategin för fiskeförvaltning, utan även med EU:s nya integrerade havspolitik. På kort sikt kommer detta även att hjälpa till att förebygga den typ av fragmenteringen av forskningsinitiativ som alltför enkelt kan leda till en fördubbling av ansträngningar av olika team på olika platser. En sådan fragmentering är i sig själv ett hinder mot en mer sammansatt utformning av politiken. På längre sikt kommer EU förmodligen att röra sig bort från ett snävt sektorsanknutet synsätt för de marina vetenskaperna och mot en integrerad EU-strategi för havs- och sjöfartsforskning som föreslogs av kommissionen på hösten Målet med en sådan integration är att förenkla samordning och säkerställa en flerdimensionell strategi för komplexa problem, inte att skymma det som är specifikt i de utmaningar som en sektor står inför. Fiskeriforskningen kommer att fortsätta vara ett centralt och utmärkande inslag i EU:s forskningsansträngningar inom ramen för FP7 och i framtiden. REPRO-DOTT Stöd för fiskeri- och vattenbruksforskning För att ge en bild av mångfalden i forskningen som EU finansierar följer här några exempel på projekt som finansierats inom ramen för FP6: PROTECT ( ): Bevarande av ekosystem och fiskeförvaltning genom skyddade havsområden: förbättra verktygen för att identifiera, utforma och förvalta skyddade havsområden (17 forskningsinstitut från 11 EUmedlemsstater och Norge; 3 miljoner euro i budget) INDECO ( ): Utveckla miljöindikatorer för att bedöma fiskeförvaltning: skapa modellindikatorer för den gemensamma fiskeripolitikens genomförande av en ekosystembaserad förvaltningsstrategi (20 forskningsinstitut från 11 medlemsstater; 0,5 miljoner euro i budget) NECESSITY: Anpassade fiskeredskap och metoder för att minska bifångst i trålfiske ( ): konkret praktiskt arbete på trålarnas utförande för att minska bifångst av delfiner, tumlare, vissa fiskarter och ungfiskar (22 forskningsinstitut från 11 EU-medlemsstater, Norge och Turkiet; 7,7 miljoner euro i budget) WEALTH ( ): Förbättra hälsa och välgång för odlad fisk: detaljerade studier av stressframkallade infektioner och riktlinjer för goda arbetsmetoder (11 forskningsinstitutioner från 7 EU-medlemsstater och Norge; 5,5 miljoner euro i budget) CEVIS: Utvärdera alternativa, deltagande förvaltningsmodeller för EU:s fiske ( ): alternativ för att genomföra kostnadseffektiva förvaltningssystem med aktörers deltagande (10 forskningsinstitutioner från 7 medlemsstater och Norge, plus Europeiska kommissionens gemensamma forskningscenter) CEDER: Övervakning i realtid av fiskeverksamhet ( ): bygga på fartygsövervakningssystem (VMS) och elektroniska loggböcker för att utveckla en utformning för ett övervakningssystem i realtid för hela EU (16 forskningsinstitutioner från 7 EU-medlemsstater, Grönland, Island och Israel och Nordostatlantiska fiskerikommissionen; 2,4 miljoner euro i budget) ISTAM: Förbättra insamling, förvaltning och analys av fiskedata ( ): utveckla utbildningssystem för att stärka bevarande av fiske och förvaltning i utvecklingskuststater (12 forskningsinstitutioner från 4 EUmedlemsstater, Norge, Senegal, Guinea, Mauretanien och Marocko; 0,6 miljoner euro i budget) Omfattningen på det sjunde ramprogrammet, som startades 2007, bör vara lika bred och det ska ge ett lika viktigt bidrag till ett framgångsrikt genomförande av den gemensamma fiskeripolitiken.

7 EU:s f iske i siffror FAKTABLAD Produktion per medlemsstat Europeiska unionen är världens tredje största producent av fiskeri- och vattenbruksprodukter efter Kina och Peru med 4,4 % av det totala. Europas produktion fortsätter dock att minska, som den har gjort de senaste 20 åren. Inom EU är de största producenterna vad gäller volym Spanien och Danmark. Produktion per medlemsstat (2006) (fångster och vattenbruk) (volym i ton) * * ES DK FR UK IT NL Anm.: * Siffror från 2005 DE SE IE PT EL FI PL LT LV EE BE CZ HU RO BG MT CY SK AT SI LU Totala fångster Fastän EU:s fiskeflotta verkar över hela världen, tas det mesta av dess fångster i östra Atlanten och Medelhavet. Sill, skarpsill och makrill utgör den största delen av dem. Tillsammans svarar Danmark, Spanien, Storbritannien och Frankrike för mer än hälften av fångsterna. EU:s totala fångster per större fiskeområde (2005) (volym i ton) Atlantic, Atlanten, Northeast nordöst Atlantic, Atlanten, Eastern östra Central centrala Mediterranean Medelhavet och and Svarta Black havet Sea Indian Indiska Ocean, oceanen, Western västra Atlantic, Atlanten, Northwest nordväst Atlantic, Atlanten, Southwest sydväst Övriga Other områden areas

8 EU:s f iske i siffror Landningar Värdet på alla fiskeriprodukter som landas i EU:s hamnar (oavsett var fartygen som landar dem kommer ifrån) förändrades inte mycket En liten minskning i vikt uppvägdes av en svag ökning i det genomsnittliga värdet till 1,50 euro/kg. Fisk som landats i medlemsstaterna: volym och värde (2006) (volym i ton, värde i tusental euro) DK NL ES UK FR IT SE IE PT DE EL FI BE BG Totalt i ton: CY MT SI ES IT FR UK DK EL NL IE PT SE DE BE FI Totalt i tusental euro: MT CY BG SI Anm.: Uppgifter saknas för EE, LV, LT, PL och RO; uppgifterna är inte relevanta för CZ, LU, HU, AT och SK. Jobb Sysselsättning inom fiskerisektorn spelar en viktig roll i kustregioners ekonomier där alternativen är få. Siffrorna nedan omfattar inte bara de som går till sjöss, utan även de som är anställda inom bearbetning, saluföring, distribution och vattenbruk. I genomsnitt utgör kvinnor mer än en fjärdedel av de anställda inom sektorn. Sysselsättning i fiskesektorn, män och kvinnor (2003) ** *** ** * ** * BE CZ DK DE EE IE EL ES FR IT CY LV LT HU MT NL AT PL PT SI SK FI SE UK Anm.: * Siffror från 2005, ** Siffror från 2004, *** Siffror från 2002 Uppgifter saknas för LU. Totalt för EU-25: (män: kvinnor: )

9 Fleråriga Planer Lionel Flageul FAKTABLAD Fleråriga eller långsiktiga planer är en av de stora nyheterna i reformen av den gemensamma fiskeripolitiken från I början infördes de för bestånd som hade utarmats till farligt låga nivåer ( återhämtningsplaner ), men standardiseras nu som den metod som föredras för förvaltning av EU:s stora kommersiella fiskbestånd. Flerårig planering med tydligt definierade biologiska mål eliminerar osäkerhet för näringen och förhindrar att kortsiktigt inflytande ständigt får övertaget. Den första fleråriga planen som EU införde för sina egna vatten var återhämtningsplanen för Nordsjötorsken som godkändes av ministrarna Sedan dess har det använts på en rad bestånd i EU:s vatten och kommissionen tänker fortlöpande införa flerårig planering för alla stora kommersiella fiskbestånd som passar för denna strategi. EU har även gått ifrån uttrycken återhämtningsplan och förvaltningsplan för att skilja mellan olika strategier för olika faser i ett bestånds liv. I stället talar vi idag om långsiktiga eller fleråriga planer och betoningen ligger på att se till att fiske förvaltas hållbart på lång sikt, utan konstlade distinktioner mellan bestånd i fara och de som är säkra. Definitionen av mål när det gäller fiskedödlighet gör det möjligt att i stället för bara den rena kvantiteten av fisk i havet (biomassa för bestånden) anta ett enda biologiskt mål oavsett beståndets tillstånd. De fastställer även högsta gränser för variationer i totala tillåtna fångstmängder (TAC) från ett år till ett annat för att ge en minsta stabilitet för fiskerinäringen. Fleråriga planer handlar inte bara om att tillhandahålla en mekanism för att fastställa TAC. De fastställer en rad åtgärder för att stödja hållbar förvaltning av fisket i fråga, inklusive stängda områden, strikta tekniska åtgärder vad gäller maskstorlekar och redskap och noggrann övervakning, inspektion och kontroll. Till exempel måste fartyg informera myndigheterna på förhand om planerade landningar och om fångsten är över en viss vikt måste de äga rum i särskilt utsedda hamnar. Fleråriga planer har även varit ett av de huvudsakliga medlen genom vilka förvaltningen av fiskeansträngningen (gränser för antal dagar som tillbringas till sjöss varje år) har förts in i den gemensamma fiskeripolitiken (se faktablad om förvaltning av fiskeansträngningarna).

10 Fleråriga Planer Internationella planer EU genomför även ett antal långsiktiga förvaltningsplaner och åtgärder för bestånd som förvaltas på internationell nivå, bilateralt, eller genom regionala fiskeriförvaltningsorganisationer (RFMO). Dessa omfattar ett antal viktiga kommersiella bestånd som EU delar med Norge. Den kanske viktigaste långsiktiga planen som EU är inblandade i är dock den 15-åriga återhämtningsplanen för östlig blåfenad tonfisk som antogs av Internationella konventionen för bevarande av tonfisk i Atlanten Denna plan reviderades i november 2008 för att påskynda genomförandet av åtgärder för bevarande och förstärka ramarna för kontroll och tillsyn. Till följd av det kommer nu TAC för blåfenad tonfisk att minskas från ton 2006 till ton Denna minskning backas upp av betydande minskningar i fiskesäsonger för de huvudsakliga berörda fiskeflottorna. Nuvarande fleråriga planer 1. Återhämtningsplan för torsk: Nordsjön, Kattegatt, Skagerrak, östra delen av Engelska kanalen, Irländska sjön och vattnen väster om Skottland Godkänd: Februari 2004, reviderad november Områden som täcks: ICES III, IV, VIa, VIIa och VIId. Mål: ursprungligen att öka mängden lekmogen fisk till hållbara nivåer och nu att minska fiskedödligheten till en nivå som kan maximera långsiktig hållbar avkastning. Inledande målnivå för fiskedödlighet är satt till 0,4. Nivån på årsvisa förändringar av TAC varierar med nivån på beståndet. Särskilda villkor: Incitament för medlemsstater att minska fångst som kastas överbord och inrätta program för att undvika torskfångst. Rådets förordning (EG) nr 423/2004 av den 26 februari Återhämtningsplan för nordlig kummel Godkänd: April Områden som täcks: Kattegatt, Skagerrak, Nordsjön, Engelska kanalen, vattnen väster om Skottland, kring hela Irland och Biscayabukten. Mål: öka mängden lekmogen fisk i det nordliga kummelbeståndet till minst ton. Rådets förordning (EG) nr 811/2004 av den 21 april Återhämtningsplan för sydkummel och havskräfta Godkänd: 20 december Områden som täcks: Kantabriska sjön och vattnen väster om Iberiska halvön. Mål: öka lekbeståndets biomassa av sydkummel till ton för två år i följd. För havskräfta att återuppbygga bestånd till inom biologiskt säkra gränser. Rådets förordning (EG) nr 2166/2005 av den 20 december Flerårig plan för tunga, Biscayabukten Godkänd: 23 februari Områden som täcks: Biscayabukten (ICES VIIIa och VIIIb). Mål: få lekbeståndets biomassa över försiktighetsnivån på ton Specifika villkor: Fartyg som fångar mer än kg tunga per år kommer att behöva ett särskilt tillstånd. Ett tak är satt till 100 kg tunga per fiskeresa. Rådets förordning (EG) nr 388/2006 av den 23 februari Flerårig plan för tunga, västra delen av Engelska kanalen Godkänd: 7 maj Områden som täcks: Västra delen av Engelska kanalen (ICES VIIe). Mål: minska fiskedödligheten med 20 % jämfört med genomsnittet från eller uppnå en fiskedödlighet på 0,27 för lämpliga åldersgrupper beroende på vilken som är högst. Rådets förordning (EG) nr 509/2007 av den 7 maj Flerårig plan för tunga och rödspätta, Nordsjön Godkänd: 11 juni Område som täcks: Nordsjön. Mål: säkerställa försiktighetsnivån för biomassa för rödspätta på ton och för tunga på ton genom att gradvis minska fiskedödligheten för tunga från den nuvarande nivån på 0,35 till 0,2 och för rödspätta från 0,58 till 0,3. Rådets förordning (EG) nr 676/2007 av den 11 juni Åtgärder för återhämtning av ål Godkänd: 18 september Område som täcks: EU:s flodmynningar och floder som flyter in i hav i ICES-områden III, IV, VI, VII, VIII, IX och Medelhavet. Mål: nationella förvaltningsplaner för ål bör göra det möjligt för minst 40 % av nivån av vuxna ålar, som i avsaknad av fiske och annan mänsklig verksamhet skulle vandra, att kunna fly till havet för att leka. Rådets förordning (EG) nr 1100/2007 av den 18 september Flerårig plan för torsk, Östersjön Godkänd: 18 september Område som täcks: ICES SD Mål: säkerställa hållbart utnyttjande genom att gradvis minska och hålla dödligheten inte lägre än 0,6 för torsk mellan 3 och 6 år i västra delen av Östersjön och 0,3 för torsk mellan 4 och 7 år i östra delen av Östersjön. Särskilda villkor: Mindre fartyg under 8 m utesluts. Flexibilitet för förvaltning av fiskeansträngningen för mindre fartyg mellan 8 och 12 meter långa. Rådets förordning (EG) nr 1098/2007 av den 18 september Långsiktig plan för sill i vattnen väster om Skottland Godkänd: December Område som täcks: internationella och EU:s vatten i ICES-områden Vb och VIb och norra delen av ICES-område VIa med undantag för Clyde. Mål: att minska fiskedödligheten till en nivå som kan maximera långsiktig hållbar avkastning. Rikta in sig på fiskedödlighet på 0,25 när bestånd är över ton och 0,2 när bestånd är mellan och ton. Stängning utlöses när bestånd faller under ton. Nivån på årsvisa förändringar av TAC varierar med nivån på beståndet. Följande planer är för närvarande under förberedelse: Nordlig kummel (långsiktig plan för att ersätta den befintliga återhämtningsplanen) Långsiktig plan för taggmakrill Långsiktig plan för ansjovis Flerårig plan för lax Långsiktigt ramverk för förvaltning för pelagiska arter i Östersjön

11 Östersjön Lionel Flageul FAKTABLAD Östersjön (ICES-delområden 22 32) har ett antal utmärkande särdrag som skiljer den från andra europeiska hav. Det är ett halvslutet hav som blir mindre salt ju längre norrut det kommer. Därför kan sötvattensfiskarter hittas i norr, havsfisk i söder och en blandning av dem i den mittersta delen. Det finns en begränsad mängd fisk av kommersiell betydelse: torsk, lax, sill, skarpsill, gädda, abborre, rödspätta och piggvar. EU-fartyg som fiskar i dessa vatten kommer från Danmark, Tyskland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Finland och Sverige. Ungefär 90 % av Östersjön är inom EU:s jurisdiktion. Återstående 10 % tillhör Ryssland. Ansvar för fiskeförvaltning delades tidigare av länderna som gränsar till Östersjön genom Internationella fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC), som hade inrättats av Gdanskkonventionen EU gick med i IBSFC 1983, men organisationen blev föråldrad efter utvidgningen av EU 2004, eftersom endast två parter var kvar EU och Ryssland. Unionen förvaltar nu sina medlemsstaters fiskeverksamhet direkt och håller på att inrätta ett bilateralt system för gemensam förvaltning och samarbete med Ryska federationen för delade bestånd. Nuvarande lagstiftning EU etablerar ett alltmer omfattande och konsekvent system av regionala förordningar för Östersjön, baserade på den gemensamma fiskeripolitikens befintliga bestämmelser. Dessa återspeglar EU:s rörelse mot regionalt baserad förvaltning och större igenkännande av de specifika villkor som finns i individuella fisken. De tidigare tekniska åtgärderna i förordning (EG) nr 88/98 för att bevara fiskeresurserna i Östersjön, Bälten och Öresund har genomgått en stor granskning och nya bestämmelser etablerades av förordning (EG) nr 2187/2005. Till följd av det har alla tekniska åtgärder samlats i en enda lagstiftningshandling och därigenom förenklades den tidigare situationen när de var utspridda över ett antal olika texter. Den nya förordningen fastställer en rad tekniska åtgärder för bevarande för Östersjön. Den specificerar de fiskeredskap och maskstorlekar som kan användas för varje målart i de olika delområdena av havet. Den fastställer även vilken utrustning som är förbjuden, inklusive drivgarn, som i allmänhet inte längre får förvaras ombord eller användas för fiske från och med den 1 januari Förordningen fastställer även minsta landningsstorlek och listar de områden där fiske är förbjudet hela året och de årstider när fiske efter lax och öring inte är tillåtet. Specifika åtgärder gäller Rigabukten, för att skapa ett område där utvecklingen av det småskaliga kustfisket kan uppmuntras. Här behöver aktörer ha en speciell licens för sina fartyg och tak sätts för motoreffekt, både individuellt och sammanlagt. Eftersom vetenskapliga rekommendationer för Östersjöns bestånd ges av ICES på våren, kan kommissionen lägga fram sina förslag för de totala tillåtna fångstmängderna för Östersjön tidigt på hösten och de kan vanligtvis antas av fiskeministrarna i oktober. I juni 2006 nådde ministerrådet en politisk överenskommelse om en flerårig plan för torskbestånd i Östersjön EU:s första långsiktiga förvaltningsplan för Östersjön. Ytterligare planer för lax och pelagiska bestånd följer. Den regionala rådgivande nämnden för Östersjön började verka i mars 2006 enligt rådets beslut 2004/585/EG.

12 Östersjön Ryssland I juli 2006 skrev EU och Ryssland under ett bilateralt avtal för Östersjön ungefär 5 % av fångsten tas av ryska fartyg. Dess mål är att säkerställa ett nära samarbete mellan de två parterna om bevarande, hållbar exploatering och förvaltning av områdets alla gränsöverskridande bestånd, därmed förbundna bestånd och bestånd som är beroende av dessa. Detta avtal är kulmen på förhandlingar som började 1977 med dåvarande Sovjetunionen. Inget beslut nåddes då och ytterligare omgångar 1988 och 1997 var lika fruktlösa. Totala tillåtna fångstmängder EU fastställde oberoende TAC och kvoter för Östersjön för första gången i december 2006 och alla de viktigaste kommersiella bestånden omfattades. TAC för EU:s fiskeflotta för varje bestånd för 2009 var: Sill Delområden Delområden Delområden 25 27, 28.2, 29, 32 Delområden ton ton ton ton Lionel Flageul Avtalet, som nu håller på att ratificeras, fastställer bestämmelser om gemensamma förvaltningsåtgärder, licenser, efterlevnad, samarbete om kontroll och tillsyn, inspektioner, bordning och kvarhållande av fartyg och vetenskapligt samarbete. Det står även för skapandet av en gemensam kommitté för fisket i Östersjön som kommer att samlas minst en gång om året. Kommittén kommer att undersöka utvecklingen och dynamiken i gränsöverskridande bestånd, därmed förbundna bestånd och bestånd som är beroende av dessa, övervaka genomförande och tolkning av avtalet och att avtalet fungerar smidigt, säkerställa nödvändiga förbindelser mellan parterna och fungera som ett forum för att lösa tvister i godo. Torsk EU:s vatten av delområden EU:s vatten av delområden Rödspätta EU:s vatten av delområden Atlantlax EU:s vatten av delområden Delområde 32 Skarpsill EU:s vatten av delområden Minsta landningsstorlek i Östersjön Torsk Skrubbskädda Rödspätta Piggvar Slätvar Ål Lax Öring ton ton ton individuellt fisk individuellt fisk ton 38 cm cm, varierar beroende på bestånd 25 cm 30 cm 30 cm 35 cm cm, varierar beroende på bestånd cm, varierar beroende på bestånd Lagstiftning Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken tillhandahåller grunden för tekniska åtgärder. Rådets förordning (EG) nr 2187/2005 av den 21 december 2005 om bevarande av fiskeresurser genom tekniska åtgärder i Östersjön, Bälten och Öresund, om ändring av förordning (EG) nr 1434/98 och om upphävande av förordning (EG) nr 88/98. Rådets förordning (EG) nr 1098/2007 av den 18 september 2007 om upprättande av en flerårig plan för torskbestånden i Östersjön och det fiske som utnyttjar de bestånden, om ändring av förordning (EEG) nr 2847/93 och om upphävande av förordning (EG) nr 779/97. Rådets förordning (EG) nr 1322/2008 av den 28 november 2008 om fastställande för år 2009 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa bestånd och grupper av fiskebestånd i Östersjön. Förslag till rådets förordning om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Ryska federationens regering om samarbete om fisket och bevarande av marina levande tillgångar i Östersjön KOM(2006) 868 slutlig av den 22 december 2006.

13 Maximal hållbar avkastning Lionel Flageul FAKTABLAD Maximal hållbar avkastning (MSY) är den optimala fångst som kan tas från ett fiskbestånd år efter år utan att äventyra dess kapacitet att återbildas för framtiden. EU:s medlemsstater tillsammans med många andra gjorde ett politiskt åtagande att förvalta sina fiskbestånd för maximal hållbar avkastning på världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg Nu genomförs detta åtagande i praktiken. Enligt denna nya strategi är förvaltningsmålet att producera stabila och hållbara fångstnivåer i stället för att bevara en idealisk beståndsstorlek. Storleken på ett fiskbestånd påverkas ändå lätt av andra omständigheter än fiske och kan variera stort från år till år. Att ställa upp en exakt beståndsstorlek som mål är därför ett recept för att skapa instabilitet för fiskesektorn. I juli 2006 publicerade kommissionen ett meddelande med dess förslag för en förändring mot att förvalta EU:s fiskbestånd för maximal hållbar avkastning. Och maximal hållbar avkastning utgör faktiskt redan det riktmärke som används i ett antal av EU:s långsiktiga förvaltningplaner. Maximal hållbar avkastning i praktiken: betydelsen av långsiktig planering För närvarande fiskas de flesta fiskbestånden i EU på nivåer tydligt över maximal hållbar avkastning. Att under dessa omständigheter minska fiskedödligheten till nivåer för maximal hållbar avkastning från ett år till ett annat skulle kunna åstadkomma en brutal ekonomisk och social chock. Kommissionen har därför valt en gradvis strategi, baserad på införandet av fleråriga planer för särskilda fiskbestånd eller fisken. Varje plan syftar till att minska fiskedödligheten successivt över ett antal år utan att äventyra beståndets hälsa på vägen, tills en nivå som stämmer överens med långsiktig hållbar avkastning har uppnåtts. Alla sådana planer utvecklas på grundval av både ingående vetenskapliga råd och detaljerat samråd med aktörer. De är föremål för omfattande konsekvensbedömningar för att se till att alla deras sociala, ekonomiska och miljömässiga konsekvenser tas med i beräkningen. De är även anpassade för att ta hänsyn till regionala skillnader, som sammansättningen av den lokala flottan, andelen överfiskade bestånd i vattnen i fråga, områdets nivå av ekonomiskt beroende av fisket och sektorns ekonomiska ställning. Därför kan effekten av att införa konceptet maximal hållbar avkastning skilja sig mycket från ett område till ett annat. Befintliga planer kommer att revideras som nödvändigt för att anpassa dem till denna strategi. Mer information om långsiktig förvaltning finns på ett separat faktablad i det ämnet. Omfattande fördelar Det finns många fördelar med strategin maximal hållbar avkastning för både fisk och fiskare. FISK: Den gradvisa minskningen av fiskedödligheten för att uppnå maximal hållbar avkastning kan förhindra att känsliga bestånd slås ut, hjälpa utarmade bestånd att återuppbyggas och låta utvecklingen av större fiskar av alla arter leda till att färre ungfiskar kastas överbord. Lägre nivåer av fiskeansträngningar kommer även att minska bifångster av arter som delfiner, tumlare och sälar, eftersom dessa står i direkt samband med hur länge nät lämnas i vattnet eller hur långt en trål dras. FISKARE: Mer stabila fångster kommer att minska driftskostnader, särskilt för bränsle, medan samma eller mindre totala fiskeinsatser kommer att ge större avkastning. Detta bör leda till ökad produktivitet och konkurrenskraft, säkrare sysselsättning och en säkrare framtid. I situationer där liknande strategier för maximal hållbar avkastning har följts blir fisket vanligtvis mycket lönsamt. Detta gäller för Nordsjösill, makrill i Nordostatlanten och utanför EU för fisket efter sobelfisk i östra Kanada. HANDEL: Ökningar i EU:s bas för fiskeresurser kommer att hjälpa näringen att konkurrera med importer och förbättra

14 Maximal hållbar avkastning Nuvarande nivåer av överfiske För Nordostatlanten och angränsande vatten har Internationella havsforskningsrådet (ICES) utvärderat utnyttjandegraden på fiskbestånd beträffande hög långsiktig avkastning. Följande tabell sammanfattar situationen efter huvudsakligt fiskeområde: Område Antal bestånd Antal bestånd där en utvärdering gjordes Antal bestånd utnyttjade i enlighet med MSY Antal bestånd överfiskade beträffande MSY Nordsjön, östra delen av Engelska kanalen, Skagerrak och Kattegatt Vattnen väster om Skottland Västliga vatten Iberiska Atlanten Östersjön Stort utbredningsområde Totalt EU:s handelsbalans. På senare år är ungefär 60 % av den fisk som konsumeras i unionen importerad, vilket motsvarar tio miljoner ton per år. Innan bestånd når maximal hållbar avkastning krävs det en övergångsperiod då fångstnivåerna för vissa bestånd kommer att minska. Val måste göras och medlemsstaterna måste bestämma i vilken utsträckning som de kommer att hjälpa till att mildra effekten på deras fiskeflottor. Där de väljer att ställa av fartyg permanent är ekonomiskt stöd tillgängligt från Europeiska fiskerifonden. Nästa steg När strategin maximal hållbar avkastning genomförs prioriterar kommissionen de fisken där näringen har stött en specifik strategi genom de regionala rådgivande nämnderna och fisken där de snabbaste ekonomiska vinsterna förväntas. Som ett första steg tror kommissionen att unionen borde se till att det inte blir någon ökning av fisket för bestånd som redan är överfiskade. Att inrätta en fullständig uppsättning långsiktiga planer kommer att ta tid. Medan man förhandlar om dessa måste EU:s årliga förvaltningsbeslut ta hänsyn till målet för 2015 och åtminstone inte gör det svårare att uppnå var de bestånd i EU som inte överfiskades vad gäller maximal hållbar avkastning sill i Nordsjön och vattnen väster om Skottland, gråsej i Nordsjön, vattnen väster om Skottland och Skagerrak, havsabborre i Atlanten, kolja i Nordsjön, rödspätta i Irländska sjön och iberiska glasvarar. Dokumenter Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Att genomföra hållbarhet inom EU:s fiske genom maximal hållbar avkastning, Bryssel, KOM(2006) 360 slutlig. Arbetsdokument från kommissionens avdelningar: Att genomföra hållbarhet inom EU:s fiske genom maximal hållbar avkastning, Bryssel, SEK(2006) 868.

15 Fiskeansträngningar VGA FAKTABLAD Det finns två grundläggande sätt att begränsa trycket som fiske sätter på ett fiskbestånd begränsningar av insatser och av uttag. Fångstbegräsningar TAC och kvoter är det klassiska sättet att begränsa uttaget. Det finns många sätt att begränsa insatserna till fiskeprocessen. Ett av dessa som har blivit allt viktigare inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken de senaste åren är att begränsa fiskeansträngningarna. Fiskeansträngning definieras i grundförordningen från 2002 (artikel 3(h)) som fiskekapacitet x aktivitet. Båda variablerna kan definieras på ett antal sätt, som är mer eller mindre precisa. Kapacitet kan mätas på ett ungefär i antalet fartyg som får licenser eller mer precist i storleken på fartygen (bruttotonnage) eller deras motorers maskinstyrka (kw). Aktivitet kan också mätas på olika sätt och det vanligaste hittills har helt enkelt varit antalet dagar som ett fartyg tillbringar till sjöss. Därför har EU nu två sätt att mäta fiskeansträngning antingen i GT-dagar eller i kw-dagar. Förvaltning av fiskeansträngningar utvecklades först i mitten av 1990-talet. Då var den huvudsakliga orsaken behovet att begränsa fiskekapaciteten i vissa specifika fisken, som fisket efter bentiska och bottenlevande arter i västliga vatten eller fisket i Nordsjöns rödspättebox. Men sedan reformen av den gemensamma fiskeripolitiken 2002 identifierade EU-flottans globala överkapacitet som ett stort hinder för hållbart fiske har omfattningen på förvaltningen av ansträngningarna utvidgats. I brist på tydliga politiska beslut på EU-nivå om hur och i vilken takt som kapaciteten skulle kunna minskas, beslutades det att införa åtgärder för att begränsa fiskeansträngningarna i vissa fisken för att se till att överskottskapaciteten i fiskeflottan inte utövade överdrivet tryck på de berörda bestånden. Gränsvärden Två typer av begräsningar av kapaciteten finns för närvarande inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken: i vissa fisken försöker GFP förhindra att fiskeansträngningar (och/eller kapacitet) utvidgas över den historiska eller nuvarande nivån. Detta gäller i västliga vatten (ICES-områden V, VI, VII, VIII, IX och X, CECAF-områden , & ) och i rödspätteboxen i Nordsjön, i andra fisken är nivån på fiskeansträngningarna kopplad till nivån på fiskedödligheten och målet är att minska båda tillsammans tills de når försiktighetsnivåerna och slutligen de som kommer att producera en långsiktig hög avkastning. Detta gäller för de bestånd som omfattas av långsiktiga planer och för fisken av djuphavsarter, där TAC och fiskeansträngningar fastställs vartannat år. När det gäller återhämtningsplanen för torsk finns det även åtgärder för att begränsa ansträngningen i fisken som inte riktar in sig på torsk men som orsakar betydande torskdödlighet (listas i bilaga II till planen). När EU kommer längre i genomförandet av sitt åtagande att förvalta fisken för maximal hållbar avkastning, kommer troligen system som förbinder fiskeansträngningar och fiskedödlighet att bli vanligare. Den ökande betydelsen av ekosystemstrategin kommer också att leda till mer betoning på verktyg för förvaltning av fiskeansträngningar, eftersom de är ett av de huvudsakliga sätten att minska trycket som utövas genom fiske inte bara på fiskbestånd utan på marina ekosystem som helhet. Sedan 1995 måste alla fartyg som fiskar i Europeiska unionens vatten och EU-fartyg som verkar utanför EU-områden ha en fiskelicens. Fiskeansträngningen kan

16 Fiskeansträngningar Lionel Flageul därför kontrolleras genom utfärdandet av speciella fisketillstånd för de fartyg som har rätt att delta i fisket. I vissa fall sätter ministerrådet en total begränsning på fiskeansträngningen och i andra fall kan de specificera det antal fartyg som har rätt att fiska eller det antal dagar som får tillbringas till sjöss av fartyg som använder vissa typer av redskap. Att utfärda tillstånd till aktörer är lätt, men det är mycket svårare att kontrollera den faktiska nivån på de fiskeansträngningar som utövas i praktiken. Utöver problemen med kontroll och efterlevnad som är vanliga för fiskeförvaltning i allmänhet, kompliceras kontrollen av fiskeansträngningar ytterligare av att fiskekapacitet är svår att definiera och fiskeverksamhet svår att övervaka. I februari 2007 publicerade kommissionen ett meddelande om förbättrade indikatorer för fiskekapaciteten och fiskeansträngningen inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Detta dokument granskade de vanligaste problemen med befintliga system för att mäta kapacitet och ansträngning och föreslog ett antal lösningar. I synnerhet tittade det på möjligheten till metoder för att mäta kapacitet baserade på fiskeredskapens typ och storlek och föreslog att den bästa indikatorn på fiskeaktivitet i vissa fall skulle vara tiden i vattnet eller den tid som faktiskt ägnas åt fiske. Det fastställde sedan en handlingsplan för att komma med konkreta förbättringar av det nuvarande systemet, inklusive samråd med redskapstillverkare och pilotprojekt för att testa alternativa indikatorer i verkliga situationer. Ett första steg mot en ny strategi för förvaltning av fiskeansträngningar togs med revideringen av återhämtningsplanen för torsk i november Systemet som genomförts för dessa fisken genom en bilaga till den årliga TAC- och kvotförordningen hade blivit så komplicerat, mycket på grund av alla undantagen för att anpassa till specifika lokala förhållanden, att det blev svårt genomföra, övervaka och kontrollera. Ett nytt system infördes därför, baserat på ansträngningstak uttryckt i kilowatt-dagar för grupper av fartyg eller flottsegment. Dessa tak kommer att förvaltas på nationell nivå av medlemsstaterna. Minskningar av fiskeansträngningen kommer hädanefter att vara proportionella mot de riktade minskningarna av fiskedödlighet för de segment som bidrar mest till plattfisk- eller torskdödlighet, medan de för andra berörda segment kommer att vara fixerade på den genomsnittliga nivån för antingen perioden eller Resultatet är ett enklare och mer flexibelt system som kommer att vara lättare att genomföra effektivt. Ingen av de befintliga metoderna för att mäta och kontrollera fiskeansträngningar är perfekt, men så länge EU:s fiskeflotta har alldeles för hög fiskekapacitet kommer någon form av kontroll av mängden ansträngningar som utnyttjas att förbli en nödvändig del av den gemensamma fiskeripolitiken. Dokumenter Rådets förordning (EG) nr 1954/2003 av den 4 november 2003 om förvaltningen av fiskeansträngningen för vissa fiskezoner och fisketillgångar inom gemenskapen, om ändring av förordning (EG) nr 2847/93 och om upphävande av förordning (EG) nr 685/95 och förordning (EG) nr 2027/95. Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 5 februari 2007 om förbättrade indikatorer för fiskekapaciteten och fiskeansträngningen inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken KOM(2007) 39 slutlig.

17 Fångst som kastas överbord Lionel Flageul FAKTABLAD En stor del av det europeiska fisket är i grunden blandat fiske, där flera olika arter hittas i samma område på ett sätt som gör det nästan omöjligt att rikta in sig på en art och utesluta andra. Omfattningen av dessa förbundna fångster i EU-vatten utgör en särskild utmaning för hållbar fiskeförvaltning. Marina organismer som fångas under fisket, oavsett om de var målet eller inte, kan bli kastade överbord, oftast av skäl som är förbundna antingen med marknadshänsyn eller med förvaltningsåtgärder. Varje år är detta ödet för en betydande del av fångsten som tas av europeiska båtar mellan 10 % och 60 % beroende på fisket. Bara i Nordsjön beräknas den årliga fångsten som kastas överbord till mellan och ton. EU är inte heller unik. Enligt FAO uppskattas andelen av fångsten som kastas överbord i hela världen (efter vikten) till 8 % av den totala fångsten en genomsnittlig årlig mängd på 7,3 miljoner ton. Att kasta fångst överbord är i sig ett slöseri med resurser och med fiskarnas ansträngningar. Det undergräver beståndens framtida hälsa, minskar aktörernas potentiella intäkter och stör balansen i det marina ekosystemet. I mars 2007 fastställde Europeiska kommissionen en plan för att minska oönskade fångster och för att fångst ska sluta kastas överbord i EU:s fiske. Förbud mot att fångst kastas överbord är inget nytt. De har redan införts i vissa fisken och arter i Norge, Island, Kanada och Nya Zeeland. Befintliga förbud tenderar dock att finnas i fiske efter en enda art och kan genomföras utan de komplikationer som EU:s blandade fiske står inför, särskilt när det gäller bottenlevande bestånd. Varför kastas fisk överbord? Det finns två huvudtyper av orsaker till att fisk kastas överbord ekonomiska och regleringsmässiga. Ekonomiska Det kanske finns en liten eller ingen marknad för vissa arter och/eller storlekar. Viss säljbar fisk kastas överbord för att aktörer ska kunna maximera kvantiteten av andra, mer värdefulla arter i fångsten eller mer värdefulla exemplar av samma art (höggradig sortering). Regleringsmässiga I blandat fiske när en kvot för en art är uttömd eller ett fartyg inte har en allokering för en art som fångats, finns det två sätt att gå till väga antingen sluta fiska helt eller fortsätta fiska efter andra arter och kasta den fisk överbord som de inte har kvoter för. Användning av minsta landningsstorlekar kan leda till att fisk kastas överbord, i synnerhet i blandat fiske där arter av olika vuxna storlekar fångas tillsammans. Vad är fångst som kastas överbord? FAO beskriver fångst som kastas överbord som den andel av den sammanlagda mängden materia av animaliskt ursprung som, av ett eller annat skäl, kastas bort eller dumpas i havet. Det inbegriper inte växtmaterial och avfall efter skörd såsom inälvor. Fångst kan kastas överbord i dött eller levande tillstånd.

18 Fångst som kastas överbord Negativa konsekvenser av att fångst kastas överbord Att oönskade fångster kastas överbord har många negativa miljömässiga och ekonomiska konsekvenser, särskilt eftersom mycket få fiskar som kastas överbord faktiskt överlever. Att kasta ungfisk överbord innebär mindre framtida fångstmöjligheter och minskad lekbiomassa. Att kasta vuxna individer överbord försvagar beståndets produktivitet både på kort och på lång sikt. Att kasta fiskar, kräftdjur, sjöfåglar, havsdäggdjur och icke målarter överbord undergräver balansen i det marina ekosystemet. Några arter kan bli helt uttömda av att tas som en förbunden fångst, även när det inte finns något riktat fiske (t.ex. vissa hajar och rockor). För fiskare är fångst som kastas överbord ett slöseri med tid och ansträngningar nu och det utgör en allvarlig potentiell förlust av framtida inkomster. Medan kommissionen minskar för stora fiskeansträngningar som ett sätt att minska nivån på oönskad fångst, bör även andra åtgärder övervägas, till exempel: Temporär stängning av zoner där en stor andel ungfiskar hittas. Flytta fartyg till ett annat fiskeområde när deras oönskade fångster överstiger en viss nivå. Anpassa fiskeredskap så att hotade arter eller ungfisk kan undkomma från näten. Granska befintliga förvaltningsåtgärder som kan leda till att fångst kastas överbord. Data om fångst som kastas överbord Nordostatlanten: ton totalt (motsvarar ungefär 13 % av all fisk som fångas i området). Väster om Irland och Skottland: andelen varierar mellan 31 % och 90 % beroende på beståndet. Medelhavet och Svarta havet: ton (precis under 5 % av de totala fångsterna). Ändrad kurs Kommissionen omprövar för närvarande sin politik vad gäller fångst som kastas överbord. Filosofin som kommissionens initiativ om fångst som kastas överbord grundar sig på utgör en stor förändring i europeisk fiskeförvaltning. I stället för att försöka förvalta det som landas kommer fokus att ändras till att förvalta det som fångas. När det gäller att översätta denna strategi till praktik övervägs för närvarande flera alternativ. Dessa sträcker sig från tekniska åtgärder för att förbättra selektivitet till incitament för forskning om olika politiska alternativ. Även möjligheten till förbud mot att fångst kastas överbord på lång sikt är en hypotes som inte har uteslutits. Lionel Flageul Dokumenter Kommissionens meddelande: En politik för att minska oönskade bifångster och stoppa bruket att kasta fångst överbord inom EU:s fiske, KOM(2007) 136 slutlig, Arbetsdokument från kommissionens avdelningar, SEK(2007) 380, 28 mars 2007.

19 Nordsjön VGA FAKTABLAD Nordsjön är ett grunt halvslutet hav som ligger i den västra kanten av Europa, skild från Atlanten genom Brittiska öarna. Den hänger samman med Atlanten i sin norra del och söderut via Engelska kanalen och med Östersjön i öster genom Kattegatt. Den täcker en total yta på ungefär km2 och är mestadels mellan 50 och 100 meter djup. Även om Nordsjön är ganska liten är den mycket rik på vattenlevande djur och växter tack vare de många floderna som har sitt utlopp i den och utbytet av vatten med Atlanten. Traditionellt har den varit ett av de rikaste fiskeområden i världen producerade den ungefär 5 % av de totala landningarna av fisk i världen. Sedan dess har fångsterna sjunkit dramatiskt från 3,5 miljoner ton till mindre än 1,5 miljoner ton Nordsjöfisket är delat mellan 7 medlemsstater i EU (Belgien, Frankrike, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Sverige och Storbritannien) och Norge. Danmark och Norge svarar tillsammans för mer än 65 % av de årliga kvoterna. Fångstbegränsningar för de flesta bestånden av kommersiell betydelse fastställs i den årliga samlade förordningen om fiskemöjligheter som ministerrådet röstar om i december. Många av bestånden i Nordsjön är delade bestånd mellan EU och Norge och fiskemöjligheter till dessa bestånd är föremål för separata förhandlingar (se faktablad om nordliga avtal). Viktigt fiske omfattar makrill, sill, torsk, kolja, vitling, gråsej, rödspätta och tunga samt industriarter (vitlinglyra, tobisfisk och skarpsill). Det viktigaste fisket i Nordsjön har traditionellt varit blandat fiske av bottenlevande arter, men detta har varit under betydande tryck de senaste åren, efter den starka nedgången i det symboliska torskbeståndet. Totala tillåtna fångstmängder Bland de viktigaste kommersiella fiskbestånden i Nordsjön förvaltas nu torsk, tunga och rödspätta enligt fleråriga planer. Dessa ger en strukturerad strategi för att återställa överfiskade bestånd och uppnå hög avkastning som är hållbar på lång sikt (se faktablad om långsiktiga planer). Det finns även långsiktiga förvaltningsåtgärder för ett antal bestånd som delas av EU och Norge, till exempel kolja och gråsej. Industrifisken, som riktar in sig på arter som tobisfisk eller vitlinglyra som en källa till olja eller fiskmjöl i stället för konsumtion, är också mycket viktiga. Historiskt var landningar i dessa fisken i storleksordningen 1 miljon ton per år. Men dessa bestånd drabbades av svår utarmning och fisket var stängt under en period och har bara nyligen öppnats igen på mycket lägre fångstnivåer. Dessa fisken är en viktig källa till foder för vattenbrukssektorn. Men denna användning av bestånden är kontroversiell på grund av påverkan på näringskedjan och följaktligen på andra fisken. Tobisfisk och vitlinglyra är viktiga bytesarter för andra fiskar och industriella fisken kan ta betydande bifångster av ung kolja och vitling, arter som föredras för konsumtion. Tekniska åtgärder Tekniska åtgärder är de förutsättningar under vilka fiske kan företas. De huvudsakliga målen med sådana åtgärder är att skydda ungfisk, marina livsmiljöer och minska fångst som kastas överbord. Tekniska åtgärder i Nordsjön är samlade i två centrala lagstiftningsdelar. Permanenta tekniska åtgärder fastställs i rådets förordning (EG) nr 850/98 medan tillfälliga åtgärder eller övergångsåtgärder introduceras årligen i förordningen om fiskemöjligheter. Förordning 850/98 omfattar allmänna bestämmelser för nät och villkor för deras användning, som minsta maskstorlekar,

20 Nordsjön fastställande av minsta landningsstorlekar och begränsningar av fiske efter vissa arter i specificerade områden. Begränsningar av vissa typer av fiskeverksamhet kan också vara reglerade, till exempel förbudet mot garn eller bomtrålare på vissa djup eller förbudet mot fiskemetoder som använder sprängämnen, giftiga eller bedövande ämnen eller elektrisk ström (även om bilaga III till förordning 40/2008 tillåter ett tillfälligt undantag för användning av fiske med trålar med elektrisk ström på försöksbasis). Skyddade områden ligger också inom ramen för tekniska åtgärder. De kan inrättas för att förbättra fiskeförvaltning, till exempel genom att skydda koncentrationer av ungfisk. De används även för att ta itu med miljöproblem, till exempel att bevara känsliga livsmiljöer eller ekosystem genom att utse dem som en del av Natura 2000-nätverket. Skyddat område Det finns ett antal skyddade eller stängda områden i Nordsjön, som till exempel: Shetlandsboxen (artikel 18 i förordning 2371/2002), som begränsar tillträdet för stora fiskefartyg för att skydda biologiskt känsliga arter, Rödspätteboxen (artikel 29 i förordning 850/98), som är ett område som är stängt för bomtrålare med motorer på mer än 300 hästkrafter för att skydda ung rödspätta, Vitlinglyreboxen (artikel 27 i förordning 850/98), där fisket efter vitlinglyra är begränsat för att skydda ung fisk med vitt kött som kolja, torsk och vitling som tas som bifångst, Området runt Shetlandsöarna som är stängt för fiske efter tobisfiskar för att skydda tillgången på mat för sjöfågelkolonier och Voordelta i Nederländerna för skyddade känsliga livsmiljöer I framtiden planerar kommissionen att samla alla tekniska åtgärder för Nordsjön i ett enda regleringsinstrument för att förenkla deras genomförande var de totala tillåtna fångstmängderna för viktiga bestånd i Nordsjön följande: Arter TAC (bestånd som delas med Norge) EU:s kvot Makrill ton Sill ton ton Torsk ton ton Kolja ton ton Vitling ton ton Gråsej ton ton Rödspätta ton ton Tunga ton ton Tobisfisk ton Vitlinglyra ton Skarpsill ton ton Dokumenter Rådets förordning (EG) nr 40/2008 av den 16 januari 2008 om fastställande för år 2008 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i gemenskapens vatten och, för gemenskapens fartyg, i andra vatten där fångstbegränsningar krävs. Rådets förordning (EG) nr 850/98 av den 30 mars 1998 för bevarande av fiskeresurserna genom tekniska åtgärder för skydd av unga exemplar av marina organismer.