Kyrkohistoriens ämne och metod

Transkript

1 Kyrkohistoriens ämne och metod 1 Inledning En av de mest grundläggande frågorna i det teologiska arbetet är historiesynen. Vår tolkning av historien är ett av de mest slutgiltiga beslut vi har att fatta. Det påverkar sedan vår attityd till livet och tron. Några, även historiker skulle dock vilja mena att historia bara handlar om fakta och ingenting mer. Forskare av humanistisk eller materialistisk övertygelse kan vara överens om att i varje fall ges ingen kunskap om historien genom någon övernaturlig uppenbarelse. De skulle tycka att om man för in den typen av synpunkter är det risk för att det mödosamma faktastudiet blir åsidosatt. Frågorna om historiens mening sägs alltså ligga utanför historikerns område. Det får i så fall lämnas till filosofin eller teologin. Men historien kräver oss på ett avgörande. Det är trots allt inte så att historiska händelser kan återges utan tolkning. Historisk forskning är inte detsamma som krönikeskrivning. I historiska skildringar söker man ge sammanfattande skildringar av olika händelser men göra det utifrån deras speciella betydelse. Ett sådant studium sker utifrån en a priori uppfattning om människan. Ursprunget till denna uppfattning ligger naturligtvis i historikerns allmänna livsfilosofi. En sund personlig livsåskådning är alltså viktig för ett historiskt arbete. Den religiösa- filosofiska uppfattningen måste vara genomtänkt. Utifrån en sådan grundsyn anger forskaren vad som är signifikativt i historien. Vissa händelser betonas för att ge en meningsfull skildring. Denna betoning är naturligtvis grundad på värdeomdömen om vad som är viktigt och oviktigt. En ateist skulle kanske säga att Augustus död är viktig medan en kristen historiker anser att Kristi död är utan jämförelse. Biblisk historiesyn I västvärlden tycker vi att ett historiskt tänkande är så naturligt att vi utgår ifrån att alla människor tänker i historiska termer. Men det är ju arvet från främst judendom och kristendom som har givit den västerländska kulturen dess historiska orientering. Många andra kulturer är intresserade av eviga sanningar utanför tiden och dessa sanningar kläds då i mytologisk dräkt. En indier sysslar med människans oföränderliga ande och inte hennes historiska aktiviteter. Den österländska synen har vissa likheter med en grekisk historiesyn. Man använder där mytiska-metafysiska begrepp för att ge mening åt den historiska processen. Den grekiska uppfattningen är nämligen att historien är cyklisk. Den bygger på idén att "historien upprepar sig". Aristoteles kunde hävda att det kommer en Platon till och Troja kommer att falla igen. Inget verkligt nytt händer. Allt blir då ytterst sett meningslöst. Meningen ligger i så fall just i detta eviga, cykliska mönster. Den här världen är bara en skuggbild av idévärlden, som är tidlös och oföränderlig. Ju mer oföränderlig en sak är desto fullkomligare är den. Tänkandet bör alltså syssla med det tidlöst eviga. Det är utifrån idévärldens eviga sanningar som vi löser sinnevärldens, föränderlighetens, problem. Status quo blir alltså idealet. Historieämnet ingick därför inte i Platons Akademi och inte heller i Aristoteles vetenskapssystem. 1

2 2 Den kristna synen skiljer sig på ett markant sätt från den cykliska teorin. De bibliska författarna ser historiens början vid en bestämd tidpunkt - i begynnelsen skapade Gud. Den rörde sig också mot ett bestämt mål - Guds rike. Det var naturligt redan för GT:s författare att se på den historiska processen som lineär. Gud står visserligen utanför världen men samtidigt är han så angelägen om världen att han är aktiv inom historien. Syftet med dessa interventioner kunde vara antingen frälsning eller dom. Samma händelse kan rentav ha båda dessa sidor, som exempelvis uttåget ur Egypten. Hela den historiska processen står alltså under Guds ledning. Psalmisten kan rentav räkna upp en lista av sådana händelser i Ps 136, där allt ses utifrån en gudomlig plan. I denna frälsningshistoria är målet betydelsefullt. Gudstron har detta innehåll att Gud kommer att leda historien till ett klimax. Han tolererar inte att det onda segrar. Herrens dag är seger. Den inleder också en ny tidsålder. "De yttersta tingen" ligger utanför historien. Denna historiesyn är alltså teleologisk, den bestäms av sitt mål (teleos). I NT fortsätter man att tro som i GT vad gäller historiesynen men samtidigt sker en fördjupning genom Kristushändelsen. Kristen tro hävdar bestämt att Jesus var en gudomlig intervention. Gud handlade i honom. Denna handling präglas av barmhärtighet. Jesus förnekar dock inte att Gud straffar synden. Han är dock barmhärtig som dröjer med domen. Den lineära uppfattningen bibehålls. Jesus står i succession med frälsningshistorien i GT (Hebr 1:1). Paulus räknar med en kontinuitet med Guds folk (Rom 11:17). Men samtidigt är Jesus unik. Den lineära uppfattningen har därför fått ett viktigt tillägg. Det har lagts ett fokus till tidslinjen. Messias har kommit. NT:s historiesyn är alltså lineär men centrerad. Skandalen i vår tro ligger i att vi anser att några få år av Jesu liv är centrum och norm för all historia. Där ligger tidens fullbordan. Detta är referenspunkten som ger mening åt hela gåtan. I en viss mening har de yttersta tiderna redan inträffat. Klimax kommer inte i slutet utan i mitten. Det finns redan nu en möjlighet att få del av evigt liv genom Anden. De eskatologiska händelserna har redan börjat. Samtidigt väntade de kristna på Jesu återkomst och Guds dom över folken. Hoppet har för den kristne en lika stark ställning som tron och kärleken. I Bibeln presenteras för första gången en målinriktad tolkning av historien. Den antika historiesynen hade velat ge en viss substans åt historien genom att peka på de evigt upprepade händelserna. Men för Guds folk i Bibeln är historien verkligen på väg någonstans. Alla moderna uppfattningar om framsteg, om de så är materialistiska eller marxistiska, har sitt ursprung i denna bibliska historiesyn. Även om processen alltså sägs vara en klasskamp, är det en kristen tanke bakom. Hela historien omfattas som en inriktad process. Historien vittnar om ett gudomligt syfte och rör sig mot ett gudomligt mål. NT:s bidrag låg alltså i att förse den historiska utvecklingen med ett dynamiskt centrum. Israeliterna hade också sina historiska foci (ex Exodus) men de blev ändå inte så avgörande som Kristi död och uppståndelse. Och en grekisk filosof skulle i varje fall aldrig hävda att tillvarons mening och mål låg i tillfälliga historiska händelser, som exempelvis slaget vid Marathon. Men i Bibeln uppenbarar sig Gud just i historien. Han sekulariserar sig, (saeculum = tid). Gud blir tid. I historiens, förändringens, värld möter man Gud. 2

3 3 Det unika och skandalösa ligger här. Som historisk tro skiljer sig Bibeln från omgivningens mytologier. Tron framkom genom historiska händelser. Filosofernas fråga är hur det absoluta kan bli känt i den relativa historien. För dem kan det inte finnas en historisk grund för kunskapen om det absoluta. Historien känner absolut inga absoluter! Istället tar man sin tillflykt till det metafysiska. Här är då Bibeln unik. Gud uppenbarar sig själv i historien. Denna historia kan från en annan synpunkt ses som "fåfängligheters fåfänglighet". Predikaren är nämligen skriven utifrån den religiösa tänkarens perspektiv. Tron blir helt enkelt förstörd om den inte har en historisk grund. Kristendomen blir till intet utan dess historia. Kristen teologi kommer fram ur Kristus-händelsen. Denna avgörande händelse har givit oss perspektiv som är omöjliga utifrån människans egen bedömning av den relativa historien. Det finns nu en "transcendent referens" inom tiden. När vi talar om historiens mening kan vi referera till Jesus Kristus. Samtidigt som det finns denna markerade skillnad mellan grekiskt och bibliskt tänkande får man inte göra den absolut. James Barr har (i The Semantics of Biblical Language) visat att filologiska rön kring det hebreiska språket ofta har använts fel. Det finns ingen absolut kontrast mellan grekiskt och hebreiskt tänkande. Dessa historiesyner behöver alltså inte vara ömsesidigt exklusiva. En cyklisk historiesyn finns som ett bestämt, om än sekundärt, motiv i Bibeln. Ofta tar sig detta formen av berättelser om folkets avsteg från Guds vilja och Guds upprättelse av det ångerfulla folket. Denna cykel beror alltså inte så mycket på Guds vilja som på olydnaden mot Guds vilja. Det gemensamma i detta cykliska tänkande är stadierna av synd - dom - nåd. Det finns ju också ett cykliskt tänkande kring gudstjänstlivet. Detta har överförts till den kristna församlingen med dess kyrkokalender, där Jesu liv firas under årens rotation. Men det är alltså historiska händelser som är grunden för denna cykel. De upprepade händelserna existerar inom det lineära mönstret. Synd, dom och nåd upprepas genom historien men de är delar av en rörelse mot ett bestämt mål. Hela mönstret har så sitt fokus i en viss händelse på korset, där domen ägde rum och där tillräcklig nåd gavs. Guds handlande i historien Som kristna hävdar vi att Gud handlar i historien. Gud är ingen första princip eller transcendent abstraktion. Han är en personlig Gud som på ett avgörande sätt trätt in i historien och förändrat den. Kristendomen är en historisk religion. Gud uppenbarar sig inte enbart i lärosatser utan i handling. Vår tro på Gud bygger på en berättelse om hans relation till människan. Så är det också inom judendomen. När barnen vid påskmåltiden frågor om meningen med dessa handlingar svarar husfadern med att berätta om Exodus! Även i kristen tro möts frälsningshistoria och världshistoria. Vid många gudstjänster bekännes tron genom en trosbekännelse som innehåller namnet på en romersk guvernör i ett oansenligt land inom romarriket - Pontius Pilatus. Utifrån denna historiesyn kan vi därför säga att det finns en mening i de olika skedena av historien och att det finns ett framåtskridande genom Guds handlingar. Men detta är inte detsamma som stadiga framsteg i betydelsen förbättringar. Vi kan inte med säkerhet säga att världen blir bättre, eftersom människans synd arbetar mot Guds syften. Vi vet att Gud verkar men utanför den bibliska uppenbarelsen kan vi inte alltid tolka hans syften. 3

4 4 Som kristna ser vi historiska händelser i relation till Guds frälsningshistoria. Vi relaterar dem till "I begynnelsen skapade Gud" och "Jesus ska komma tillbaka". Men samtidigt bör vi vara medvetna om att detta är ett fördolt Guds verk. Det är svårt att urskilja Guds finger. Speciellt om man begränsar Gud till det bekväma. I tidens väv finns märkliga inslag. Vi ser idag detta underifrån, vilket innebär att vi mest ser lösa trådar. Vi vet slutet på historien men vi känner inte till meningen med allt. Risken är alltså att vår kunskap om Bibelns frälsningshistoria blir en precis tolkning av all historia. Man kan då använda GT som en modell där Gud välsignar vissa nationer och straffar de onda. Problemet blir då att protestanterna såg den spanska armadans besegrande som en Guds dom - medan katolikerna såg Bartolomeinatten som en dom över protestanterna. Och om det tredje rikets fall var en Guds dom över totalitära regimer, varför störtas då inte alla diktatorer? Felet med dessa kristnas anspråk ligger i antagandet att vi kan läsa Guds tankar. Vi måste här skilja mellan Guds särskilda uppenbarelse i Ordet och hans allmänna uppenbarelse. Bibeln säger oss hur och varför Gud handlar. I övrigt vet vi som bäst vissa allmänna principer. Historiens betydelse för synkretismen Det finns idag en utbredd önskan att få insikt i andra religioners tro och praxis. Detta beror på ökande kommunikationer, på en ökad tillgång till information men också på det faktum att främmande trosbekännare numera bor i våra egna länder. Synkretismen, d v s ett försök att förena eller försona olika religiösa dogmer, är populär idag. Även många kristna skulle hävda att kristendomen bara är en underavdelning till människans sysslande med det gudomliga. Det finns ett naturligt behov av att förstå varandra och kunna arbeta tillsammans. Men synkretismen går längre genom att förneka en unik uppenbarelse i historien. Istället hävdar man att många olika vägar leder till den gudomliga verkligheten. Alla religiösa trosutsagor är ofullkomliga och bör harmonieras för att skapa en universell religion. I synkretistiska kretsar betraktas kristen tro som en idélära, mer än som en berättelse om Guds ingripanden i historien. Men kristendomen är inte ett filosofiskt system. Den är inte åsikter om det rätta och det goda utan nyheter om Guds gärningar. Den stora skiljelinjen är attityden till historien. Speciellt i den österländska synkretismen ses tillvaron som ett roterande hjul. Allting är i rörelse och allting återkommer. Räddningen från denna meningslösa rörelse är att nå ett centrum. Där kan man betrakta rörelsen utan att ta del i den. Men det finns nu många "ekrar" in till det "navet". Som vi sett säger då de kristna att rörelsen inte är meningslös utan att den går mot ett mål. Längs vägen finns en rad unika händelser genom vilka Gud har ingripit i denna värld. Det finns också punkter där man måste välja väg. Och målet ligger vid slutet av vägen. Gud har intervenerat i mänsklighetens historia. Detta är ingen vacker myt utan någonting som verkligen hänt. Det unika är den unika historiska händelsen! Som religion kan kristendomen jämföras med de övriga, men egentligen skiljer den sig helt genom de händelser som är dess upphov. Kristendomen har en historisk bas. De österländska religionerna har en mytologisk bas. Även om man där skulle ha berättelser om en gudoms uppståndelse för att symbolisera tidens gång är detta inte samma sak som en historisk persons uppståndelse. Hinduismen exempelvis eftersträvar att vara "rena idéer". Man tycker rentav illa om en religion som beror av historien. Jesu lära kan för en hindu vara sann även om Jesus inte levt. Detta 4

5 5 skulle vara omöjligt för en kristen. Genom vad Jesus gjorde och sade uppenbarades Gud. Hans försoning kan inte ha något värde om han inte har dött. Visserligen talar hinduerna om avatarer, d v s en form av gudsuppenbarelser. Men dessa är mytologiska personer och inte historiska. Och ingen av dem får anses vara överlägsen de övriga. Många av dem har också stora moraliska fel. Det anses också vara en tro på en låg andlig nivå att ro på dessa "inkarnationer". Buddhister kan betrakta Buddha som en inkarnation av det gudomliga men det är ju egentligen emot hans egen lära. Det finns också en viktig historisk händelse i form av Buddhas upplysning. Men denna händelse har ingen förvandlande kraft för andra människor. Buddha var också helt klar över att han inte var ett instrument till frälsning. Det viktigaste var inte att minnas honom utan att gå vägen. Frälsning för buddhister är att ha uppnått Nirvana efter ett stort antal återfödelser. Egentligen finns det ingen evig själ men begäret skapar en ny varelse som ärver den dödes karma. Nirvana är då inte ett utslocknande av livet utan av begäret. Hinduismen lär att frälsning (moksha) är frigörelse från den nuvarande existensen. Det materiella är illusion (maya) för den upplyste. Moksha är alltså frälsning från det mänskliga tillståndet som sådant. Men den kristne minns Kristus. Vi tror att den ende Guden har blivit människa, dött en brottslings död och beseglat detta genom att uppstå. Frälsning är att tro att Gud har sänt sin Son till försoning för våra synder (1 Joh 4:10). Gud själv var i Kristus och försonade världen med sig själv. Jesu död visar att Gud är personligen inbegripen i människors lidande och synd. Hans uppståndelse visar att synd och död inte ska få sista ordet. Det är inte bara en uppenbarelse från Gud. Det är en uppenbarelse av Gud, ett Guds självavslöjande om hans helighet och kärlek. Skillnaden är alltså väsentlig mellan den orörlige Buddha och den torterade Jesus. Istället för att förkasta lidandet tar Jesus del i det och känner dess fullhet. Som kristna säger vi att Gud var i Kristus. Det är Gud som tjänar, ger, lider och älskar. Ja, om Gud hade kunnat uppenbara sig på något annat sätt, varför gick han då så långt som till inkarnationen. Om han hade kunnat lösa ondskans problem på något annat sätt, varför dog han då i Kristus. Kristen tro är i grunden exklusiv. Den är det p g a det som påstås om historiska händelser som frälsningsgrund. Uppenbarelse i handling och ord Jesus är fullbordan av Guds uppenbarelse i historien. Där får uppenbarelsen en personlig form. Gud kommunicerar sitt Ord. Frågan blir då hur vi kan ha kunskap om detta. Och hur vet vi att Gud har uppenbarat sig i naturen och i historien? Svaret måste bli att dessa historiska händelser är återgivna och tolkade i Bibeln. Betydelsen av Israels historia har utlagts av GT:s författare. Det är också genom dessa författare som det påstås att Gud uppenbarat sig i naturen och i historien. Detsamma gäller ju om Jesus. Vi skulle inte ha känt till Jesu betydelse om inte de bibliska författarna givit en tolkning. Det faktum att vi räknar vissa händelser som Gudsuppenbarelser beror alltså på den tolkning som givits av dessa händelser. Evangelikal teologi säger då att Gudsuppenbarelsen äger rum både i den historiska händelsen och i kommunicerandet av dessa händelsers betydelse. Det är nödvändigt med 5

6 6 en kombination av dessa två faktorer. En tolkning av händelser som inte inträffat skulle vara utan uppenbarande kraft. Men en krönika över händelser, som inte genom tolkning visar hur de är uppenbarelser, är också värdelös. Vi har alltså inte tillgång till handlingarna på något rent sätt. Vi känner enbart till dem genom vad som skrivits i Bibeln. Om detta skulle vara opålitligt vet vi inte vad Gud gjorde. Samtidigt är tolkningen en nödvändig del av uppenbarelsen. Händelserna vid Exodus sågs i ett annat ljus av egyptierna. En rent historisk skildring från en s k neutral iakttagares synpunkt skulle inte kunna jämställas med Bibelns uppenbarelse. I Bibeln hör ord och gärningar samman. Annars får vi en kris vad gäller innehållet i gudsuppenbarelsen. Vi får ett möte utan någon kunskap. Allt blir en subjektiv erfarenhet. Bilden för detta kunde vara ett TVprogram med ljudet nerskruvat. Vi får då gissa om betydelsen av vad Gud gör i historien. Gud blir med i leken "gäster med gester". Gudsuppenbarelse blir en charad. Man kan inte gissa sig till att Jesus var Gud. Orden är centrala i uppenbarelsen. Gud är en talande Gud. Han ger oss därför själv innebörden i det som sker. Kristi död kan naturligtvis betraktas som ett historiskt faktum, även i betydelsen av en Gudshandling. Men Bibeln gör i sig självt klart att denna gärning sker "för oss". Av sig självt säger inte korset detta. Det är inte heller så att det subjektiva mötet med korset skulle lära oss detta på något otvetydigt sätt. Korset är istället åtföljt av en biblisk tolkning. Den är en gudsuppenbarelse i både handling och ord. Ingen historisk händelse kan göra Gud känd om inte Gud avslöjar dess mening. Exodus blir i så fall en utvandring, korset blir en romersk avrättning. Inte ens den starkt subjektiva upplevelsen vid Damaskus reduceras till ett möte med Gud. För Paulus är det väsentligt att lyda det som Herren då sa (Apg 26:19). Utifrån påverkan från existentialismen är uppfattningen idag ofta en annan. Det avgörande har blivit nuets utmaning och val i den existentiella situationen. Mötet med Gud står i fokus. Detta har lett till en avhistoricering som hos Bultmann. Allt blir subjektivt. Ett annat angrepp kommer från naturalismen, som påstår att några gudsingripanden inte kan ske. En del teologer säger att Bibelns ord inte kan vara uppenbarelse. Uppenbarelse gäller bara om händelser och om personer. Man hävdar att uppenbarelse genom ord strider mot det personligt upplevda mötet. Risken anses ligga i att kristen tro enbart blir ett intellektuellt samtycke till vissa påståenden. Uppenbarelsen leder då inte till personlig konfrontation. Vi får inte vara nöjda med information om Gud. Därför går man emot den evangelikala propositionella uppenbarelsesynen (propositions = påståenden). Ofta vilar detta på ett missförstånd om vad propositionell syn innebär. En uppenbarelse genom både handling och ord innebär exempelvis inte att denna information om Gud bara skulle förmedlas i form av abstrakta teologiska satser. Bibeln består inte av formella lärosatser. Tolkningen av Guds handlingar kan finnas i biografier och i böner. Den litterära karaktären av den uppenbarelse är alltså mycket komplex. Ps 23 är inget teoretiskt påstående om Guds allvetande och allmakt. Men även om den alltså inte är intellektualistisk ger den oss ändå intellektuell kunskap om Gud. Evangelikal teologi kan riskera att reducera kunskapen om Gud till enbart en rad påståenden. Att känna en person är verkligen mer än att ha vetskap om honom. Men kunskap om honom är trots allt en ofrånkomlig del. 6

7 7 Detta är särskilt viktigt som Gud har uppenbarat sig som Person. Personlig kommunikation äger främst rum genom ord. Denna förmåga att tala har ju rentav använts för att definiera en människa. Ord är oundgängliga för kommunikation mellan personer. Om Gud inte skulle kunna använda ord för att uppenbara sig själv, skulle det strida mot allt vi vet om personer. Speciellt gäller detta ett kärleksförhållande mellan två personer. Jag vill vara tillsammans med den jag älskar men jag vill också förklara min kärlek. Kärlek utan ord leder till osäkerhet. Orden (ex "jag älskar dig") är av avgörande betydelse både för att skapa ett kärleksförhållande och för att bevara det. Guds syfte med sin uppenbarelse är att skapa kärlek. Kärlek utan samtal är en motsägelse. Jag kan knappast inte älska en person som jag inte pratar med. Risken i mycken modern teologi är att Gud blir en Älskare som aldrig ger några kärleksdeklarationer. Det finns alltså ingen motsats mellan personlig och propositionell uppenbarelse. Gud uppenbarar sig själv i händelser och möten, säger den moderna synen, främst hos de nyortodoxa. Gud uppenbarar också sanningar om sig själv, säger den evangelikala synen. Uppenbarelsen är naturligtvis mer än en sådan information om Gud - men den får inte vara mindre. En icke-propositionell uppenbarelse är nämligen avpersonaliserad. Målet för uppenbarelsen är att människan på det allra djupaste sättet ska "känna Gud". Sättet för detta är att det sker också genom ord. Att tala är alltid en uppenbarelse av en person. Guds uppenbarelse är alltså personlig, just eftersom den är propositionell. Att hävda att vi känner Gud utan att Gud talar är att förneka att Gud är personlig. Personer talar för att uppenbara sig. De personer jag känner vet jag något om. Jag bygger min vänskap på vissa fakta om personen. Vad för slags person Gud är och hur han uppenbarat sig kan bara uttryckas i bestämda påståenden. Gud både uppenbarar sin kärlek och makt - och lär sanningen om sig själv. Per-Axel Sverker 7