LUNDASTUDIER I NORDISK SPRÅKVETENSKAP A

Transkript

1 LUNDASTUDIER I NORDISK SPRÅKVETENSKAP A 63 Studier i svensk språkhistoria 8 Utgivna av Cecilia Falk och Lars-Olof Delsing SÄRTRYCK

2 Institutionen för nordiska språk Box Lund Sverige 2005 Författarna ISSN ISBN Printed in Sweden Studentlitteratur, Lund 2005

3 den vid adjektivlösa substantiv i östnyländska en inomspråklig utveckling? * Camilla Wide 1 Inledning I denna artikel ska jag diskutera ett fenomen som verkar vara typiskt för de svenska dialekter och stadsmål som talas i östra Nyland i Finland, bruket av bestämd artikel framför substantiv utan adjektivattribut. Några typiska exempel finns demonstrerade i (1) (5) nedan. (I exemplen stavas orden som de uttalas, vilket bl.a. innebär att långa ljud, såväl vokaler som konsonanter, dubbelskrivs.) (1) Steng de dörrn. (Lovisa; egen observation 14/2 2004) (2) täför så lemma tåm te bruuden bakett (paus) [...] att brogåmn sko foåå dans me all tåm bruudtäärnona (Pyttis; SLS band 1973:89 91) (3) [...] så möött an ein bisi [= en gubbe]. Te bisin frååga kva an sörgd yvi, å han saa tå kva såm djoord ånån så sårgbåndi. Så gav te bisin ååt ånån ein tjepp å saa: [...] (Lappträsk; Nyländska folksagor och sägner VI, s. 17) (4) Men te Alda, hon va så skåjjigär [=lustig], hon vild bara fråån te joordbruuki. (Lappträsk; Lundström 1939:146) (5) Va mån de klåkkan ska vara? (Lovisa; egen observation 15/2 2004) Som exemplen visar används te eller de (ibland även he) vid substantiv i singularis; i pluralis används tåm eller dåm (variationen mellan t- och d- formerna beror i dag framför allt på graden av dialektutjämning). Genus är omarkerat i formerna; endast vid särskild emfas används den (eller ten) i utrum singularis. Genus framgår dock ofta av bestämdhetssuffixet på substantivet: foot-n (mask.), bruud-en (fem.), joordbruuk-i (neutr.) (se Sandström 2003). Det speciella med strukturer av typen [te/de den/det + substantiv + bestämdhetssuffix] är att de förefaller representera belägg på dubbelmarkering av bestämdhet vid substantiv utan adjektivattribut. Såväl Ordbok över Finlands svenska folkmål (den bet. mom. 8) som Reinhammar (1975:79) anger att te/de kan fungera som bestämd fristående artikel (vid adjektivlösa substantiv) i östra Nyland. te/de fungerar emellertid även som demonstrativt * Jag vill tacka Lars Wollin, Peter Slotte och Caroline Sandström för kommentarer till tidigare versioner av denna artikel. 323

4 pronomen i östnyländska varieteter av svenska. På denna punkt uppvisar strukturer med te/de likheter med strukturer med den i standardvarieteter. Precis som den i standardspråket används te/de i östnyländska även vid determinativ syftning. Exempel (6) visar ett belägg på detta. I exemplet är te betonat, d.v.s. tryckstarkt, och nominalfrasen med det efterställda attributet bildar klart en enhet (jfr. pausen efter nu). (6) åm man tenkär ettär te veijin såm dåm haar nu (paus, 0,2 sek.) liksåm nu jiislåmbooana ti Haddåmskoolan så- (paus) (Liljendal; intervju vid fältarbete 2003) Bruket av te/de i östnyländska är sålunda nära besläktat med bruket av den i standardvarieteter. I Wide (under utg.) har jag försökt ringa in strukturerna dels genom att studera hur de hänvisar till olika typer av kontexter, dels genom att jämföra dem med motsvarande strukturer i standardspråket. 1 Jag ska här bara kort referera de resultat jag kommit fram till. Mitt huvudsyfte är att diskutera hur strukturerna med te/de kunde ses ur en språkhistorisk synvinkel. Min undersökning ingår i projektet Svenskan i Finland. Syntaktiska drag i ett jämförande perspektiv som pågår vid Svenska litteratursällskapet i Finland (se Lindström m.fl. 2002, Wide 2004). En av huvudfrågorna inom detta projekt är hur mycket finskan har påverkat svenskan i Finland. Det jag är intresserad av att preliminärt utreda är om adjektivlösa strukturer med te/de kan ses som resultatet av en inomspråklig utveckling eller om man måste söka förklaringar till dem i kontakten med finskan. I den diakrona delen av min undersökning utgår jag i detta skede från tidigare litteratur. I den synkrona undersökningen, som jag redogör för i följande avsnitt, har jag analyserat belägg i dialektinspelningar från och talen, belägg i ett vardagssamtal, belägg i litteraturen samt belägg insamlade genom egen observation. 2 2 Bruket av te/de i östra Nyland Tre av exemplen i (1) (5) är hämtade ur äldre dialektmaterial eller folksagor. Strukturer av typen [te/de + subst. + bestämdhetssuffix] är dock 1 Detta är en metodologisk lösning. Med standardspråk och standardvarieteter avser jag icke-dialektala varieteter som ligger förhållandevis nära skriftspråket. 2 Materialet är från Lovisa, Pyttis, Strömfors, Lappträsk, Liljendal och Pernå. Dialektinspelningarna från 1970-talet finns vid Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS), dialektinspelningarna från 2000-talet (insamlade vid ett fältarbete 2003) vid Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Det vardagssamtal ( samtal vid middagsbord ) som jag hänvisar till i denna artikel har jag själv spelat in. 324

5 frekventa även i modernt språkbruk. Innan jag övergår till att beskriva huvudanvändningarna av strukturtypen är det skäl att påpeka att det finns flera andra definithetsuttryck i östnyländska. Hit hör bl.a. strukturer med endast bestämd form (maatn), strukturer med dubbel artikel vid substantiv med adjektivattribut (te kviit strike), strukturer med tetta (opa tetäär- viiken, inte tetta viiken; i äldre språkbruk förekommer tesn/tesin/tesån (jäär) vid utrala substantiv), strukturer med den där (tåm tär båånen) och strukturer med den här (tåm här krääkin). Uttrycken förekommer ofta parallellt i liknande kontexter. Som framgår av exemplen står substantiven i uttrycken i bestämd form. Nominalfrasböjningen i östnyländska karaktäriseras generellt av att substantiven i definithetsuttryck står i bestämd form, även efter genitivformer och possessiva pronomen (t.ex. te täär Joohans dialekt-n, jfr Vangsnes 1998). Som framgår av exemplen (1) (5) används strukturer med te/de i östnyländska vid substantiv utan adjektivattribut ibland på ett annorlunda sätt än motsvarande strukturer med den i standardvarieteter. I samtliga exempel handlar det om hänvisningar till en referent som är unik i sammanhanget. I exempel (1) är syftningen deiktisk. Talaren vill att hans son ska stänga (den enda) dörren till den verkstad som de står utanför. Här, liksom i exemplen (2), (3) och (5), skulle man i standardvarieteter ha endast bestämd form. Exempel (2) är ur en narrativ. Informanten (f. 1891) berättar om ett bröllop som hon upplevt i sin ungdom. Referenten till te bruuden är unik i sammanhanget; på bröllopet fanns endast en brud. Hänvisningen i exemplet är anaforisk eftersom referenten nämnts tidigare i sammanhanget. Det samma gäller hänvisningen i exempel (3) ur en folksaga insamlad i Lappträsk (exemplet finns även hos Reinhammar 1975:79). Detta exempel påminner om de klassiska exempel som ges om användningen av bestämd form i svenska: först presenteras referenten med obestämd form och efter det omnämns han, hon, den eller det med bestämd form. I exempel (4) utgörs substantivet av ett egennamn. Bruket av demonstrativa pronomen eller bestämda artiklar tillsammans med egennamn är inte typiskt endast för östnyländska. Det intressanta är att te/de här används på ett liknande sätt som pronomenet den där (inte den) i standardvarieteter. I exempel (5) motsvaras te/de varken av den eller den där i standardvarieteter. Talaren ska ställa in ett pendelur som varit avstängt under natten och undrar hur mycket klockan (= tiden ) är. Belägget kan ses som ett exempel på det Himmelmann (1996:210) kallar för larger situation use. Enligt Himmelmann, som undersökt bruket av demonstrativer i talat språk (narrativer), är en av skillnaderna mellan demonstrativer och bestämda artiklar att 325

6 demonstrativer inte används i första omnämnanden av referenter som är unika i ett större sammanhang (*This/that sun was about to approach its zenith). En annan kontext där demonstrativer enligt Himmelmann inte förekommer är associativt-anaforiska hänvisningar. Denna typ av användning demonstrerar Himmelmann med ett exempel ur Chafes Pear Stories (1980) där talaren först nämner ett träd (a three) och senare talar om grenen (the branch) på detta träd. Belägget på te/de i exempel (7) kan ses som ett exempel på en sådan associativt-anforisk hänvisning. (p står för paus i exemplet.) (7) vi ha fått tre baarn (p) baarn från Kålåmbia (p) häär för tree åår tibaaka (p) å de där- (p) båånen jaa (p) å trii (p) joo (p) å dedäran (p) vi ha nu pyssla täär åm tåm å (p) för idaa så haar vi ennu (p) te minstingin (p) hon a- (p) ha vari liite sjuukär (p) så vi fåår nu va baarndaagvåård (p) däär sen då (p) åt tåm tär båånen (p) va sku ja nu viidäre beretta så [...] (Pernå; intervju vid fältarbete 2003) Talaren i exempel (7) presenterar sin familjesituation och berättar om sina barnbarn. När han talar om te minstingin har han inte nämnt det yngsta barnbarnet tidigare. I standardvarieteter skulle man här ha en form med endast bestämdhetssuffix (minstingen). I syftningar av rent deiktisk karaktär verkar skillnaden mellan te/de och standardspråkets den vara att det utpekande eller särskiljande elementet inte är avgörande för bruket av te/de. Strukturerna med te/de används ofta för att omtala referenter som är självklara. Ett sådant belägg har jag visat i exempel (1). Exempel (8) visar ytterligare ett belägg. Med uttrycket de vattne hänvisar talaren till den enda vattenkanna som står på bordet. (8) E de sluut nu de vattne? (Lovisa; egen observation 14/2 2004) Liksom i de flesta fall jag diskuterat hittills skulle uttrycket med te/de i exempel (8) i standardvarieteter motsvaras av en struktur med endast bestämdhetssuffix (vattne(t)). Det finns även belägg på strukturer med te/de i kontexter där man i standardspråket skulle ha ett substantiv i obestämd form. I dessa fall har strukturerna med te/de en generaliserande funktion. Exempel (9) ur en diskussion om ett par som troligtvis är vegetarianer visar ett belägg på detta. (9) dåm etär noo fisk (p) etär dåm noo någåt taag å [...] int veet ja me de tjötte att (p) dåm oodlar sjelv [...] (Lovisa; samtal vid middagsbord 15/2 2004) Bruket av uttrycket de tjötte kött i exempel (9) påminner om bruket av bestämd form vid individuativa substantiv i Österbotten (se Nikula 1991). 326

7 Strukturer med te/de verkar emellertid förekomma rätt sparsamt i kontexter där man i standardvarieteter skulle ha ett substantiv i obestämd form. Strukturerna förekommer däremot ofta i situationer då man i standardspråket skulle använda ett uttryck med den där, t.ex. första omnämnanden (se Lindström 2000) och reinitieringar av topiker i samtal. I exempel (10) inleder talaren en diskussion med ett yttrande som te/de ingår i och i exempel (11) fortsätter talaren en diskussion med en struktur med te/de. (10) Veetdu i mårån åm de värkstaan (p) ja tenkte... (Lovisa; egen observation 14/2 2004) (11) men just täär ennu (p) åm dåm kattåna just [...] (Pernå; intervju vid fältarbete 2003) I känslomässiga reaktioner eller diminutiva kontexter används te/de på ett liknande sätt som den där och den i standardspråket (se t.ex. SAOB). Men strukturerna med te/de får ibland även funktionen av att markera hövlighet i uppmaningar av den typ som belägget i exempel (1) representerar (Kerstin Thelander, muntligt meddelande). Vid anaforisk bakåtsyftning finns det något av en gradskillnad mellan strukturer med te/de i östnyländska och strukturer med den i standardvarieteter. Medan strukturerna med den oftast verkar syfta till något som nyss nämnts, t.ex. Han gick till Canossa. {Den vandringen/denna vandring/ Vandringen} tog två veckor (SAG Pronomen 81), kan te/de hänvisa längre bakåt i kontexten. Ett belägg på detta utgör uttrycket te velån cykeln i exempel (12) (numreringen i exemplet visar raderna i transkriptionen av hela sekvensen). Det är inte helt omöjligt att tänka sig en användning av den i en motsvarande kontext i standardspråket, men den där vore den naturligaste motsvarigheten. (12) 1 så foor hon ti postlåådån me velå å (p) å så fick hon någa koort [...] 12 å så (p) pajna [= stack] hon iveeg ååt te hålle me senn velå [...] 17 ein låådå me joordgubbar såm hon ladd i... kårjen ovanpå velån [...] 23 såm ja kåmmär ihåg så va att te velån låå ikull å [...] (Liljendal; intervju vid fältarbete 2003) Vid närmare analys visar det sig att strukturerna med te/de framför allt används för att hänvisa till, markera eller aktivera gemensam eller självklar bakgrundskunskap hos talarna (se Wide under utg.). Snarare än att peka ut eller särskilja referenter aktiverar strukturerna ofta referenter ur kontexter utanför den aktuella samtalssituationen. Sammanfattningsvis kan man konstatera att strukturer av typen [te/de + subst. + bestämdhetssuffix] har en bred användning i östnyländska. Dels an- 327

8 vänds de i liknande kontexter som strukturer med den i standardspråket, dels används de i strukturer där man i standardspråket har endast bestämd form eller ett uttryck med den där (eller rentav ett substantiv i obestämd form). I resten av artikeln ska jag diskutera huruvida strukturerna med te/de kan relateras till strukturer i äldre svenska och strukturer i andra dialekter. 3 den vid substantiv utan adjektivattribut i äldre svenska och andra dialekter I urnordiska runinskrifter har man inte kunnat belägga tydliga spår av bestämda artiklar. Enligt Wessén (1956:26) har förutsättningarna för artikelbruket dock vuxit fram under samnordisk eller t.o.m. samgermansk tid. Den bestämda slutartikeln (bestämdhetssuffixet för substantiv) är en typisk företeelse för de nordiska språken. Paralleller finns i vissa andra språk, t.ex. rumänska, men saknas i västgermanska språk; bestämd slutartikel förekommer inte heller på södra och västra Jylland (Wessén 1956:30). Bruket av prepositiv (bestämd fristående) artikel är allmänt utbrett i germanska språk. I isländska är det dock sällsynt. Strukturer med det framförställda hinn förekommer framför allt i arkaiskt och litterärt språkbruk (jfr Valtýr Guðmundsson 1922:84). den är besläktat med det distala pronomenet sá i isländska. Den fornsvenska formen þän är en ackusativ maskulin singular form av pronomenet sa(r), som enligt SAOB (s.v. den) tidigt gått förlorat i fornsvenskan. Larm (1936), som undersökt bruket av bestämd artikel i äldre fornsvenska, har funnit 190 belägg på strukturer av typen þæn mannin i fornsvenska texter. Av beläggen kategoriserar Larm (1936:80f.) 17 belägg, samtliga i poesin, som relativt säkra fall av dubbelartikel. Exemplen (13) (15) visar några av dessa belägg. (13) the älwin flöt wt i hawit (Erikskrönikan: 3547) (14)...thy skulum wi alle hær medh thighia / ok riddarin sit æventyr fram at sighia / Thæn riddarin mælte: (Herr Ivan: 121) (15) han togh ther gull som øffrit ær / och nidher j then baaten bær (Hertig Fredrik: 2365) Enligt Larm (1936:88f.) har bruket av dubbelartikel möjligen uppkommit genom kontamination av typerna (gamli) mannin och þæn (gamli) man. Dubbelartikeln, vid substantiv med eller utan adjektivattribut, var inte vanlig i skrift under äldre fornsvensk tid. Vid substantiv med adjektivattribut ökar bruket under yngre fornsvensk tid och i 1500-talets bibelspråk är det regel (Wessén 1956:42). Larm anser det inte oväntat att strukturer med 328

9 dubbla bestämningar uppkommer i fornsvenskan; mer oväntat är att de bevaras till nysvensk tid och ersätter strukturer av typen þæn gamli man. Om bruket av adjektivlösa strukturer av typen the älwin, Thæn riddarin och then baaten konstaterar Larm följande: det ligger i sakens natur, att den aldrig kom att bli någon riktigt levande typ. Dubbla bestämningar, både till arten och graden identiska, sakna varje berättigande i en sådan adjektivlös konstruktion och kunna endast ha framträtt i en språklig genombrottstid i källskrifter, som vackla i bruket mellan prep. och suff. artikel. (Larm 1936:89.) Bruket av dubbelartikel vid substantiv utan adjektivattribut utgör sålunda enligt Larm ett övergångsskede i det svenska artikelsystemets utveckling. Beläggen i fornsvenska är få och förekommer i poesin; de kan bero på rytm eller tyskt inflytande vid översättningen. Men trots det är beläggen intressanta. I SAOB (s.v. den XIV.4) behandlas en liknande typ av numera utdöda strukturer, nämligen bruket av appellativt sbst. i best. form; utan motsvarighet i nutida sv.; stundom måhända [...] med en kvarlefva af en äldre bet.: den bekante, den där. Som exempel ger SAOB bl.a. följande belägg: (16) Tuene.. brefwe, dhet ena om Golnaus inlösen och dhet andhera om dhee artolleri hästarna. (1690; SAOB s.v. den XIV.4) Om uttryck av typen dhee artolleri hästarna konstaterar Olson (1913:115) att den åtminstone för modern språkkänsla avgjort ter sig såsom best. fristående artikel. Olson, som redogör för bakgrunden till artikeln den i SAOB, konstaterar vidare att motsvarande bruk av den i nutida svenska förekommer framför egennamn och appellativer i känslomässiga reaktioner, t.ex. Herre min Gud, hvad den månen lyser...! (1848; Wennerberg, Saml. skr. 2: 14). Bruket av det östnyländska te/de i strukturer utan adjektivattribut avspeglar eventuellt en utveckling som stannat upp i standardspråket. den som deiktiskt demonstrativt pronomen verkar generellt ha gett vika för pronomenet den där i svenskt talspråk (jfr Olson 1913:6). Detta gäller inte endast standardvarieteter. Reinhammar (1975:66ff.) har i samband med sin undersökning av pronomenformerna hä/hed/äd kartlagt bruket av den, han och hon vid adjektivlösa substantiv i svenska dialekter. Enligt Reinhammar följer bruket av den i dialekterna på denna punkt generellt riksspråksbruket av anaforiskt och determinativt den. Reinhammar konstaterar dock att deiktiskt (direkt utpekande) den förekommer på Gotland och på ett sydvästsvenskt område, möjligen också i östra Nyland. Enligt Reinhammar har den 329

10 (han, hon) inte samma frekvens överallt. I vissa dialekter förekommer pronomenet enbart i tidsuttryck och liknande (t.ex. på den tiden). I andra dialekter har pronomenet en rikare användning, men denna användning är tämligen outforskad. Reinhammar (1975:79) noterar att te i östra Nyland (vid adjektivlösa substantiv) ofta används på ett liknande sätt som utpekande den där. Därtill påpekar han att te eventuellt också används som deiktiskt den där eller t.o.m. ett slags pleonastisk eller emfatisk artikel. Han gör inga jämförelser till andra svenska dialekter. Detta antyder att fenomenet kunde vara typiskt östnyländskt. Att Reinhammar talar om en pleonastisk eller emfatisk artikel är intressant. Som jag konstaterade i inledningen till artikeln används bestämd form allmänt vid definithetsuttryck i östnyländska. Detta kan eventuellt ha lett till att bestämd form inte längre uppfattas som en tydlig markör för bestämdhet utan snarare upplevs som en formkategori. För att markera bestämdhet krävs då något mer. Ett utökat bruk av den bestämda fristående artikeln vid substantiv utan adjektivattribut kunde vara en följd av detta. Som framgått av presentationen i avsnitt 2 är situationen i dagens östnyländska komplex. Strukturer med endast bestämdhetssuffix är ingalunda sällsynta. Om te/de håller på att utvecklas mot en artikel i strukturer utan adjektivattribut är denna förändring långt ifrån slutförd. Det är även sannolikt att strukturerna med te/de har en rätt specifik diskursfunktion. Den analys jag presenterar i Wide (under utg.) tyder på detta; strukturerna används vid hänvisningar till kontexter som alla samtalsdeltagare känner väl till eller är delaktiga i. Varför har då strukturer med te/de vid substantiv utan adjektivattribut fått en framträdande roll i östnyländska dialekter och stadsmål? Denna fråga är svår att besvara utgående från det muntliga och skriftliga material som finns att tillgå. En orsak kunde ligga i nominalfrasens utveckling i östra Nyland. Dels kunde man tänka sig att det allmänna bruket av bestämd form har skapat ett behov av en mer bestämd form. Dels kunde man tänka sig att genusutjämningen i östra Nyland (han, hon > den, se Sandström 2003) gynnat strukturer med den. Att genusutjämningen gått ett steg vidare i formerna te/de (en form för alla substantiv) utgör kanske ytterligare en bidragande orsak. 4 Avslutning Den fråga jag har velat göra en första kartläggning av i denna artikel är huruvida man kan se det östnyländska bruket av te/de med substantiv utan adjektivattribut som en inomspråklig svensk utveckling eller om man måste 330

11 söka förklaringar till fenomenet i kontakten med finskan. Utgående från den genomgång av synkrona och diakrona mönster som jag presenterat verkar det som om utvecklingen kunde ses som svensk. Som framgått i avsnitt 3 finns det tendenser till bruk av dubbelartikel vid substantiv utan adjektivattribut t.ex. i fornsvensk poesi. Trots att denna uttryckstyp inte blivit produktiv i standardvarieteter representerar den en potentiell utvecklingsriktning inom artikelbruket i svenska. Det oaktat är det förstås inte uteslutet att finskan har påskyndat utvecklingen i östra Nyland. Enligt Laury (1997) håller det demonstrativa pronomenet se den där på att utvecklas till en bestämd artikel i finskan. Det vore sålunda högst relevant att jämföra bruket av demonstrativer och bestämda artiklar i svenskan och finskan i östra Nyland. Litteratur Chafe, Wallace L. (ed.), 1980: The Pear Stories. Cognitive, cultural, and linguistic aspects of narrative production. Advances in discourse processes, 3. Norwood: Ablex. Himmelmann, Nikolaus P., 1996: Demonstratives in Narrative Discourse: A Taxonomy of Universal Uses. I: Fox, Barbara (ed.), Studies in Anaphora. Amsterdam: John Benjamins. S Larm, Karl, 1936: Den bestämda artikeln i äldre fornsvenska. En historisk-semologisk studie. Stockholm: Alb. Bonniers boktryckeri. Laury, Ritva, 1997: Demonstratives in Interaction. The emergence of a definite article in Finnish. Amsterdam: John Benjamins. Lindström, Eva, 2000: Påminnande en funktion hos demonstrativer i samtalssvenska. I: DENNA DEN HÄR DEN DÄR. Om demonstrativer i tvärspråklig belysning. En minnesskrift till Elsie Wijk-Andersson. ASLA Information 26: Uppsala: Universitetstryckeriet. S Lindström, Jan m.fl., 2002: Svenskan i Finland. Syntaktiska drag i ett jämförande perspektiv. Projektplan. November Finns tillgänglig på adressen < Lundström, Gudrun, 1939: Studier i nyländsk syntax. Stockholm: Norstedt. Nikula, Kristina, 1991: Är bestämd form i dialekten bestämd? I: 4. Nordiske Dialektologkonference, Askov Høyskole august 1990, Konferenceforedrag. Danske folkemål, Bind 33. København: C.A.Reizels Forlag. S Nyländska folksagor och sägner. Vol. VI., Ordnade av A. Allardt & S. Perklén. Helsingfors: Nyländska afdelningens förlag. Olson, Emil, 1913: Studier över pronomenet den i nysvenskan. Lund: C. W. K. Gleerup. Ordbok över Finlands svenska folkmål. I ff. Forskningscentralen för de inhemska språken. Helsingfors. Reinhammar, Vidar, 1975: Pronomenstudier. Uppsala: Almqvist & Wiksell. SAG = Svenska Akademiens grammatik Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan & Andersson, Erik. Stockholm: Svenska Akademien (Norstedts distr.). 331

12 Sandström, Caroline, 2003: Från tre genus till två i östra och mellersta Nyland. Opublicerad licentiatavhandling i nordiska språk. Helsingfors universitet. SAOB = Ordbok över svenska språket. Utg. av Svenska Akademien ff. Lund. Valtýr Guðmundsson, 1922: Islandsk grammatik: Islandsk nutidssprog. København: H. Hagerups Forlag. Vangsnes, Øystein A., 1998: Double definiteness and possessive constructions in an Eastern Swedish dialect. I: Haukioja, Timo (ed.), Papers from the 16th Scandinavian Conference of Linguistics. Publications of the Department of Finnish and General Linguistics of the university of Turku 60. Turku. S Wessén, Elias, 1956: Svensk språkhistoria III. Grundlinjer till en historisk syntax. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Wide, Camilla Svenskan i Finland. Ett språkvetenskapligt projekt med fokus på syntaxen. I: Källan 2/2004. S under utg.: En diskursfokuskonstruktion i östnyländska. Manus inlämnat till rapport från fältarbete i Pernå och Liljendal Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet. Camilla Wide Svenska litteratursällskapet i Finland Riddaregatan Helsingfors Finland camilla.wide@sls.fi 332