24 Vi har hört att några som kommit från oss har skapat oro och förvirring bland er med sina uttalanden. Men vi har inte gett dem något uppdrag.

Transkript

1 Apostlagärningarna, del 2, bibelstudium 17 Brev från församlingen i Jerusalem 22 Då beslöt apostlarna, de äldste och hela församlingen att bland sig utse några män och sända dem till Antiokia tillsammans med Paulus och Barnabas. De valde Judas, som kallades Barsabbas, och Silas, båda ledande män bland bröderna 23 och skickade med dem följande brev: Apostlarna och de äldste och bröderna hälsar de bröder i Antiokia och Syrien och Cilicien som är av hednisk härkomst. 24 Vi har hört att några som kommit från oss har skapat oro och förvirring bland er med sina uttalanden. Men vi har inte gett dem något uppdrag. 25 Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och sända dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, 26 dessa som har vågat livet för vår Herre Jesu Kristi namn. 27 Vi sänder alltså Judas och Silas, och de skall muntligen meddela samma sak. 28 Den helige Ande och vi har nämligen beslutat att inte lägga någon börda på er förutom följande nödvändiga föreskrifter: Hela församlingen hade nu enats (jfr v 25) och kunde utfärda en resolution från mötet. Man valde en delegation som skulle resa till Antiokia tillsammans med dem som hade kommit därifrån. Man arbetade målmedvetet för enheten i den kristna kyrkan. Judas var antagligen bror till Josef Barsabbas (1:23). Silas hade också det romerska namnet Silvanus och blev Paulus följeslagare. Han var en hellenist och romersk medborgare (16:37). Grekiskan utsäger att brevet skrevs av Judas och Silas. Brevet följer den tidens praxis: först avsändarna, sedan mottagarna och hälsningen. Apostlarna och de äldste skriver i egenskap av bröder, det står inte och bröderna som från hela församlingen. Att apostlarna och de äldste skriver som bröder anger att de inte vill stå över mottagarna, som är bröder i Kristus. Brevet är ett cirkulärbrev. Hälsningen är ett vanligt hälsningsord, ungefär: Hell! Judaisterna nämns inte vid namn och de räknas inte till avsändarna. De som hade vållat förvirringen i Antiokia är inte representerade. De hade inget uppdrag från den kristna församlingen, vilket är ett kännetecken på en falsk lärare. Mottagarna får veta att ett viktigt möte har hållits där man hade diskuterat saken och att man var enhälliga i beslutet att sända brevet. Också de som hade framträtt som judaister gav sitt samtycke. Barnabas nämns först och han nämns tillsammans med Paulus för att knyta an till delegationen från Antiokia. Dessa ges erkännande för sina insatser under lidande. Vi ska inte försumma att erkänna människors insatser när det behövs. Här är det inte högmod eller smicker. Det här är första gången i Apg som den senare standardformen av Jesu namn och titel nämns. De två som upprättat brevet och som följer med delegationen nämns nu vid namn. De presenteras inte närmare men de har fullmakt att berätta mera i muntlig form. Den Helige Ande har inte nämnts tidigare, men finns nu med i en genomarbetad formulering, som säkert har Jesu ord i Joh 16:13 i åtanke. Det subjektiva faktum om den rätta tolkningen, som härrör från Petrus erfarenhet och mötets ståndpunkt, stämmer med det objektiva vittnesbörd som Guds ord ger. Ett beslut som inte stämmer med Guds ord har inte den Helige Ande med. Ordalydelsen kan missförstås så att hedningarna får en viss börda som kompromiss, men så står det inte. De får ingen börda. Egentligen borde slutet av v 28 hänföras till v 29 och börja med ett endast eller emellertid.

2 Apostlagärningarna, del 2, bibelstudium Ni skall avhålla er från kött som offrats åt avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från otukt. Ni gör rätt om ni undviker sådant. Allt väl! 30 De sändes nu i väg och kom ner till Antiokia, där de sammankallade församlingen och överlämnade brevet. 31 Bröderna läste det och blev glada över den uppmuntran som det gav. 32 Judas och Silas, som själva var profeter, talade mycket som uppmuntrade och styrkte bröderna. 33 Och sedan de hade varit där en tid, lät bröderna dem under fridshälsningar vända tillbaka till dem som hade sänt ut dem. (34 Men Silas beslöt att stanna där.) 35 Paulus och Barnabas stannade i Antiokia, där de undervisade och predikade Herrens ord tillsammans med många andra. Här upprepas det som sagts i v 20. Det handlar om samma inställning till frestelser och risk att bli till anstöt som vi möter i dag. Sådant gör vi också i dag rätt i att undvika. Avslutningen betyder ungefär var stark, må väl ; latin: valete! Sannolikt var det ett stort möte när brevet överlämnades och lästes upp. Ordet som översätts uppmuntran innehåller betydelsen tröst, förmaning, jfr Hjälparen (Parakleten). Judas och Silas fortsatte att undervisa med den särskilda utrustning som Gud hade gett dem och gick noggrant igenom Skrifterna och förklarade hedningarnas förhållande till den kristna tron. Att de var profeter anger deras gåva att tillämpa Guds ord. Delegationen hade mottagits på vederbörligt högtidligt sätt och nu tog man också ett officiellt avsked med önskan om frid och med hälsningar till församlingen i Jerusalem. Den här versen finns i några handskrifter men är sannolikt tillagd av någon skrivare utifrån v 40, som anger att Silas åter var i Antiokia. I motsats till Judas och Silas stannar Paulus och Barnabas kvar och tar del i undervisning och predikan. Antiokia var väl försedd med äldste, profeter och lärare. Några menar att det var under denna tid som Petrus kom till Antiokia och föranledde händelsen som beskrivs av Paulus i Gal 2. Ett mera troligt alternativ är att detta hände före den första missionsresan, och det är den naturliga tidpunkten om Apg 15 återger en annan händelse än Gal 2. Paulus andra missionsresa (15:36 18:22) Ny missionsresa 36 Efter några dagar sade Paulus till Barnabas: Låt oss nu vända tillbaka och besöka bröderna i alla de städer där vi har predikat Herrens ord, och se hur de har det. 37 Barnabas ville också ta med Johannes som kallades Markus. Det kan handla om några veckor eller rent av månader innan detta inträffade. Paulus hade för avsikt att göra ett återbesök för att ta hand om de nya församlingarna som grundats på den första missionsresan, men det blev dessutom en mycket längre resa än så. Med den kronologi som vi har antagit börjar resan år och varar två-tre år, till våren 53. Markus hade följt med på den första resan som en tjänare, men gav upp när de kom till Perge (13:13). Han ville ge Markus förnyat förtroende.

3 Apostlagärningarna, del 2, bibelstudium Men Paulus ansåg det inte lämpligt att de skulle ta med sig den som hade lämnat dem i Pamfylien och inte följt med i arbetet. 39 Så skarp blev deras tvist att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern. 40 Men Paulus däremot utsåg Silas och begav sig därifrån, sedan bröderna hade överlämnat honom åt Herrens nåd. 41 Han reste genom Syrien och Cilicien och styrkte församlingarna. Vi vet inte den exakta orsaken till varför han lämnade Paulus och Barnabas. Men det gjorde att Paulus inte hade förtroende för honom. Om hans mod sviktade en gång, så kunde det hända igen. Den Helige Ande anser det viktigt att nämna om tvisten, som blev så skarp att de två som delat så många och hårda öden i flera år nu skildes åt. Det står ingenting om skarpa ord eller känslor. Det var en överenskommelse mellan män med stark övertygelse om ett rätt handlingssätt. Från detta försvinner Barnabas och Markus från Lukas berättelse. Dessa återvänder till Barnabas hemtrakter. Men genom Paulus brev (1 Kor 9:6, Kol 4:10) hör vi om dem, och han försonas med Markus som blir honom en hjälp (2 Tim 4:11). Genom Barnabas får Markus en ny chans, och Gud visar att också en man som svikit kan få en uppgift. Han blir senare Petrus medarbetare. Silas hade återvänt till Jerusalem, men var nu åter i Antiokia och valdes av Paulus till ny medarbetare, med församlingens bistånd. Han var en högt aktad ledare i församlingen i Jerusalem, dessutom en romersk medborgare. Här omtalas endast med några få ord hur de reste landvägen till Galatien. Han reser nu genom sin hembygd, där han tillbringat ca åtta år efter sin omvändelse innan Barnabas kallade honom till Antiokia. Här framgår att det fanns församlingar i Cilicien under den här tiden, möjligen via de kristna som skingrats under förföljelserna, eller som ett resultat av Paulus tidiga arbete. Kapitel 16 1 Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, och hans far var grek. 2 Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. 3 Eftersom Paulus ville ha honom med på resan, tog han och omskar honom av hänsyn till judarna i de trakterna, ty alla kände till att hans far var grek. Timoteus var från Lystra och hade uppenbarligen blivit omvänd genom Paulus förkunnelse. Han var ung, sannolikt i 20-årsåldern, för ännu ca 15 år senare (1 Tim 4:12) räknas han som en ung man. Hans judiska mor hette Eunice och hans mormor Lois (2 Tim 1:5). De hade undervisat honom i Skrifterna. Sannolikt var hans far död. Att han inte hade omskurits visar att modern inte var särskilt hängiven innan hon blev kristen. Paulus värderade Timoteus mycket högt (Fil 2:20, 22). Timoteus hade ett gott namn i båda städerna, som hade tätare kontakter med varandra än Lystra och Derbe. Detta omdöme var viktigt. Paulus hade vägrat omskära Titus, när judaisterna hävdade att det var nödvändigt för frälsning (Gal 2:3 5). Nu fanns det risk att arbetet bland judarna skulle bli lidande för att Timoteus far var grek, eftersom han inte skulle bli godkänd och därmed inte nå fram till judarna med sitt budskap. Detta skedde för evangeliets skull (för inte ställa onödiga hinder bland icke-troende judar), lika mycket som vägran att omskära Titus skedde för evangeliets skull (dess frihet bland troende judar). Jfr principen i 1 Kor 9:19.

4 Apostlagärningarna, del 2, bibelstudium 20 4 När de reste genom städerna, överlämnade de åt bröderna de föreskrifter som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade fastställt. 5 Och församlingarna stärktes i tron, och antalet troende ökade för varje dag. Resolutionen från mötet i Jerusalem delgavs åt alla församlingar efter hand under resan. Här inbegrips säkert också Ikonium och Antiokia i Pisidien. Tillsammans med Paulus förkunnelse gav instruktionerna från Jerusalem styrka åt församlingarna. Tron är här använt i objektiv mening, som troslärans innehåll. Under Andens ledning 6 Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien. Det finns olika meningar om vilken väg Paulus och Silas tog. Det troliga är att de från Antiokia önskade resa mot sydväst till de stora städerna i provinsen Asien (jfr 19:1), men de hindrades. Syftet med Lukas beskrivning är inte att ge exakt resväg, utan att visa hur Gud ledde dem. Vi får ingen förklaring hur Anden uppenbarade resvägen, men de kunde inte själva välja sin väg. Det står inte att de inte kunde resa genom Asien, utan endast att de inte kunde predika där. De reste först mot norr. Frygien och Galatien är namn på de gamla etniska landskapen. De stannade tydligen inte för någon längre tid på sin genomresa mot norr och Lukas berättar ingenting om någon församling.

5 Apostlagärningarna, del 2, bibelstudium 21 7 Och när de nådde Mysien försökte de bege sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande. 8 Då for de genom Mysien ner till Troas. 9 På natten såg Paulus en syn. En man från Makedonien stod där och bad honom: Kom över till Makedonien och hjälp oss! 10 När han hade sett denna syn, försökte vi genast ta oss till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att predika evangeliet för dem. Mysien låg i nordvästra delen av Mindre Asien och Bitynien österut längs Svarta havet. Nicaea ligger i Bitynien och är möjligen dit de tänkte sig. Här händer samma sak, som vi inte har någon konkret förklaring till. Uttrycket Jesu Ande uttrycker att hela gudomen verkade som en enhet. Anden är utsänd av Fadern och Sonen, som det uttrycks i den nicenska trosbekännelsen (den slutliga formuleringen är från Konstantinopel 381). Det är svårt att beskriva en exakt resrutt utifrån Lukas text. Huvudsaken här är att Gud styr apostlarnas färd i detalj. Troas är ett område med en hamnstad som ligger på Mindre Asiens västkust (rätt nära det antika Troja). De har förhindrats av Anden att förverkliga sina planer. Vad händer härnäst? Ibland uppenbarar Anden sig direkt, andra gånger, som här, i en syn eller en dröm. Makedonien var en romersk provins som omfattade både det grekiska och det jugoslaviska Makedonien. Nu sker en direkt kallelse från Gud att föra evangeliet till Europa. Så tolkade Paulus synen. Att det var en syn motsäger hypotesen att det var Lukas som var makedoniern, hemma från Filippi. Nu inleds det första avsnittet där författaren skriver vi, fram till v 17. Antagligen var Lukas verksam i Troas eller någonstans i närheten. Andra vi-avsnitt finns i 20:5 21:25 och 27:1 28:16. Han är alltså nu med i gruppen kring Paulus, som utgörs av minst fyra personer. Vi vet inte varför han fanns just i Troas vid detta tillfälle, och det är tydligt att han redan från tidigare är kristen. Tydligen har ingen församling bildats i Troas.