Rapporter från Arkeologiska Forskningslaboratoriet 4

Transkript

1 Rapporter från Arkeologiska Forskningslaboratoriet 4 Laila Kitzler Åhfeldt Huggspårsanalys av bildstensfragment från Tomteboda Bolstomtagravfältet RAÄ39, Solna sn., Uppland

2 Huggspårsanalys av bildstensfragment från Tomteboda Bolstomtagravfältet RAÄ39, Solna sn., Uppland Bakgrund och syfte... 3 Scanning... 3 Passning mellan bildstensfragment... 7 Ristningens olika komponenter... 7 Huggningsfaser... 8 Jämförelse med sandstensrunstenar... 9 Sammanfattning Referenser Omslagsbild: Foto John Hamilton. 2

3 Laila Kitzler Åhfeldt Huggspårsanalys av bildstensfragment från Tomteboda Bolstomtagravfältet RAÄ39, Solna sn., Uppland Bakgrund och syfte I studien görs en huggspårsanalys med hjälp av laserscanner av tre bildstensfragment (fig.1) påträffade på ett gravfält i Tomteboda (Hamilton 2003). Föreliggande undersökning utgör en delundersökning inom forskningsprojektet Metodutveckling av huggspårsanalys som finansieras av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Det övergripande syftet med detta projekt är att utveckla en metod för att analysera huggspår och verktygsspår, som tidigare endast använts på runstenar (Kitzler Åhfeldt 2002), för att kunna användas även på hällristningar och bildstenar samt även på verktygsspår i andra material. I detta sammanhang rör frågeställningen huvudsakligen hur huggspåren på dessa bildstensfragment, daterade till folkvandringstid, förhåller sig till stenristningar och steninskrifter från såväl tidigare som senare perioder. Kort sagt, kan huggspår i sten stratifieras kronologiskt efter huggningstekniken? Vid en översiktlig okulär granskning av bildstenar och runstenar framträder att huggspåren skiljer sig väsentligt mellan dessa två kategorier. Gotlands bildstenar är vanligen ornerade med tunt ristade linjer, medan vikingatidens runstenar (både på Gotland och på fastlandet) är huggna med djupa och breda linjer. Mälardalens bildstenar förefaller ha både och, figurer tunt ristade men kantföljande ornament och runinskrift i djuphuggna linjer. Studien av just de här nämnda fragmenten utgår också utifrån John Hamiltons frågeställningar rörande huggningsanalys av Tomteboda stenarna, som de har framträtt under samtal och korrespondens. Hamilton har observerat att ristningarna för ögat ser ut att vara av varierande utformning, och har föreslagit att de kan delas upp i tre kategorier; runor, bildyta och kantbård. Kan man med hjälp av analys av huggningarna avgöra om de är gjorda av olika personer, vid olika tidpunkter? Finns tecken på korrigeringar? De tre fragmenten har antagits härröra från samma ristning, men utifrån stenarnas materialkaraktär har detta ifrågasatts. Vad säger en analys av huggningarna i denna fråga? Fig.1. Bildstensfragment från Tomteboda. Foto John Hamilton. Såvitt jag vet har huggspår inte tidigare analyserats på folkvandringstida bildstenar, och med säkerhet inte med den här använda metoden. Tidigare analys med laserscanner har huvudsakligen utförts på runstenar från 1000 talet fram till tidigt 1100-tal, samt på Sparlösastenen och på ett nyfynd från Visingsö (Kitzler Åhfeldt 2002). De två sistnämnda dateras till 800-tal av Bertil Almgren (1940) respektive Helmer Gustavson (2002). Tomtebodafragmenten analyseras förutsättningslöst som en del av mitt metodutvecklingsprojekt. De blir en del av en större helhet med huggspår från bronsålder (Sagaholmshällarna) via runstenar (ca ) till modern tid (Kensingtonstenen och helt nyhuggna runstenar). Det kan tyckas som en väl gles kronologisk kedja, men det är min förhoppning att kunna fylla på och förtäta materialet med tiden och att då kunna urskilja kronologiska brytpunkter i huggningstraditioner. Scanning Mätningarna med laserscanner (fig. 2) gjordes på Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet, under sommaren Kortfattat innebär metoden att man för huggspåren erhåller variabler 3

4 som beskriver deras djup och form, både i tvärsektion och längs med spårbotten (fig.3). Dessa variabler analyseras med statistiska metoder (Kitzler Åhfeldt 2002). Bilderna används i mycket ringa omfattning. Huggspåren på bildstenarna kan därigenom jämföras med exempelvis huggspåren på runstenar. Bildstenarna har jämförts med tidigare insamlat material, en databas med huggspårsdata av ett urval sandstensrunstenar i Uppland. Det är dock min avsikt att samla mer data av samtida bildstenar från andra lokaler. Av tabell 1 och fig. 4-6 framgår mätområdenas antal, fördelning och valt mätintervall. Mätintervallet anger avstånd mellan mätpunkter. Där mätintervallet är 1mm har rådata analyserats med ovan nämnda metod. Där mätintervallet är 0,2 mm har en tätare mätning gjorts. Detta tar längre tid och har gjorts på endast en yta på varje fragment. Denna scanning är avsedd för att göra 3D-bilder av huggspåren, snarare avsedda för bildanalys än för statistisk analys. Den omedelbara frågan om bildstensfragmenten hör ihop med varandra skall jag försöka belysa med bilder. Fig.2. Laserscanning på Arkeologiska Forskningslaboratoriet. Till vänster skymtas en av de ristade hällarna från bronsåldersgraven Sagaholm. Fig.3. Variabler som beskriver huggspårets egenskaper. 4

5 Fig. 4 a. Mätområden på F261, framsidan. Fig.4 b. Mätområden på F261, kantsidan. Fig.5. Mätområden på F312. 5

6 Fig. 6. Mätområden på F374. Mätinter area v. Fnr Scanyta x [mm] y [mm] [cm 2 ] [mm] Del 261 F261n ,4 1 kantbård F261n ,4 1 kantbård F261n ,2 1 figur F261n ,8 1 runa F261n ,0 1 runa F261n ,2 1 runa F261n ,0 0,2 kantbård 312 F312n ,8 1 figur F312n ,5 1 figur F312n ,4 1 figur F312n ,2 1 figur F312n ,0 0,2 figur 374 F374n ,0 1 kantbård F374n ,2 1 kantbård F374n ,4 1 runa F374n ,4 1 runa F374n ,2 1 runa F374n ,0 1 runa F374n ,5 1 runa F374n ,0 0,2 kantbård Total inmätt area [dm 2 ] 2,1 Tabell 1. Mätområden. 6

7 Passning mellan bildstensfragment För att undersöka passningen mättes på varje fragment ett mindre område av kantbården med 0,2 mm intervall. Redan av fragmentens yttre form framgår att F261 och F312 hör samman (Hamilton 2003). Genom överlägg av bilder framgår att huggspårens tvärsektion i spårets djupare del är mycket lika mellan F261 och F374 (fig.7). Notera den flacka lätt sluttande delen i spårets djupa parti och den lilla "avsatsen" till höger. Troligen hör även F374 till samma bildsten. I fortsättningen kommer de tre fragmenten behandlas som delar av samma bildsten. En viktig slutsats som kan dras, trots att det här bara angår ett fåtal fragment, är att passningsstudier genom att analysera huggspåren kan ha en vidare tillämpning på den stora mängd fragmenterade runstenar och bildstenar som finns. Fig.7.Passning mellan bildstensfragment. Här har kantbård på två fragment jämförts. Fragmenten har ingen gemensam brottyta, men huggspåren är i tvärsektion så lika att man kan våga dra slutsatsen att de kommer från samma bildsten. Ristningens olika komponenter Ristningen utgörs av tre olika komponenter; figur, kantbård och runinskrift. Kantbården är mycket djupt och distinkt huggen, medan figurristningen är mer diminutiv. Runinskriften intar ett mellanläge. Grafen nedan (fig.) åskådliggör skillnaderna i huggspårets tvärsektion. Det framgår att kantbården är ca 2mm djupare än figurristningen och ca 1mm djupare än den runa som tagits som exempel. Samtliga huggspåren stupar brantare på vänstra sidan och är flackare mot den högra. Variationen mellan ristningens olika delar kan likväl rymmas inom en och samme ristare. Undersökningar av nyhuggna runstenar har visat att enkla ornamentiklinjer tillåter kraftigare bearbetning och längre avstånd mellan anslagen, medan linjer som löper nära parallellt med varandra och i mindre figurer kräver större försiktighet. Metodstudier på nyhuggna runstenar har visat att man för att kunna skilja mellan ristarindivider även måste ta hänsyn till huggningsrytmen, så som den framträder genom en sekvens av gropar i spårets botten. I en diskriminantanalys kan man väga samman såväl tvärsektion som information i spårbotten längs med spårets huggriktning (för detaljer om detta se Kitzler Åhfeldt 2002, sid 51 och vidare referenser). Resultatet visas nedan som p-levels (Tabell 2). Ett högt värde på p betyder att skillnaden är liten. 7

8 F261 Figur, kantbård, runinskrift 1 Huggspårets djup [mm] Figur Kantbård Runa Avstånd från spårbotten [mm] Fig.8. Förhållande mellan ristningens olika komponenter exemplifierat med F261. Discriminant Analysis; var: v, AvgZ, w, k. p-levels (Tomteboda2) figur kant runa figur 0,16 0,70 kant 0,16 0,11 runa 0,70 0,11 Tabell 2. Resultat av Discriminant Analysis uttryckt med p-levels, signifikansnivå 0,1. Nivåerna anger att skillnaderna mellan ristningens komponenter inte är signifikanta. Huggningsfaser I scannerbilderna Surface 3D-view (fig.9) och Contour Map (fig.10), som visar en del av kantbården (mätområden F261n7, F374n8), kan man skönja vad som skulle kunna kallas avsatser i huggspåret. Dessa härrör troligen från olika huggningsfaser. Avsatsen visar på att ett grundare men tämlingen brett huggspår har fördjupats i mitten. Spåret har alltså huggits minst två gånger. Troligen fler, eftersom det första huggspåret torde vara en smal och försiktig linje som följer det tänkta eller skissade ornamentet. Då en runristning hugges i granit hugger man först ett tunt spår, vilket sedan breddas och fördjupas genom att det huggs flera gånger. Vid varje fas förändras mejseleggens vinkel eller så byts mejseln ut - annars försvinner inget nytt material. För att uppnå det spårdjup som är vanligt på runstenar måste de bearbetas minst 3-4 gånger. Hur många omhuggningar som behövts i sandsten saknar jag dock kännedom om. 8

9 a) b) Fig. 9. Surface, 3D-view. Graferna är vinklade på olika sätt för att bäst framhäva avsatserna, som tyder på huggning i flera steg. a) Mätområde F261n7, b) Mätområde F374n a) Fig. 10. Contour Map. a) Mätområde F261n7, b) Mätområde F374n b) Jämförelse med sandstensrunstenar Det närmaste nu tillgängliga materialet av huggspårsdata att jämföra bildstensfragmenten med, är runstenar av sandsten, insamlat i samband med mitt avhandlingsarbete (Kitzler Åhfeldt 2002). Jämförelsen med detta material har påtagliga brister. Bildstensfragmenten dateras till folkvandringstid medan de här nämnda runstenarna torde höra till sen vikingatid/tidig medeltid (sent 1000-tal/tidigt 1100-tal). Kronologiskt skiljer sig bildstensfragmenten med upp till år från runstenarna i jämförelsen. Som nämnts ovan är dock denna studie en del av ett större forskningsprojekt. Materialet kommer på sikt att utökas, så att jämförelsematerialet blir mer adekvat. Proverna från bildstensfragmenten fördelas över hela spektrat. Det är tydligt för ögat att huggningsdjupen skiljer sig mellan kantbården å ena sidan, och runorna och figurristning å den andra. Även på runstenar kan sådana skillnader iakttagas, då ofta pga. att linjerna måste huggas med försiktighet på mindre figurer och där linjerna löper nära parallellt. Risken är att mellanliggande material splittras om ristaren går fram för hårt. Men på bildstensfragmenten är skillnaderna större mellan olika komponenter än de är på runstenarna. Det skulle kunna tolkas som att man på bildstenen med hjälp av huggningsdjupet ytterligare accentuerat kompositionens olika delar och dess sammansättning av figur, runor och kantbård, medan denna distinktion på runstenarna har ansetts mindre viktig. 9

10 Fig. 11. Bildstensfragment i förhållande till runstenar av sandsten. Sammanfattning I rapporten beskrivs en undersökning av huggspåren på tre bildstensfragment påträffade vid utgrävning av Tomtebodagravfältet. För undersökningen användes en berörelsefri laserscanner och mätdata analyserades enligt en metod som tidigare använts till runstenar (Kitzler Åhfeldt 2002). Det konstateras att alla tre fragmenten hör till samma bildsten. Ristningens komponenter är figurristning, kantbård och runinskrift. Huggspåren för dessa skiljer sig åt, men variationen ligger inom det normala spannet för en enskild ristare. Det finns inga tecken på att flera ristare skulle vara inblandade. Åtminstone kantbården är huggen i flera steg, men det kan ha gjorts vid ett och samma tillfälle för att uppnå huggspårets avsevärda djup. Referenser Almgren, B Den arkeologiska dateringen av Sparlösastenen. Tillägg till v Friesen, O. Sparlösastenen. Runstenen vid Salems kyrka, Sparlösa socken, Västergötland. Stockholm. Gustavson, H En runsten med kortkvistrunor från Visingsö. Tidskrift N:r 1. Arkeologi i sydöstra Sverige. Hamilton, J Tomtebodagravfältet. Uppland, Solna socken, Polisen 2, RAÄ 39. Arkeologisk förundersökning och undersökning. RAÄ, UV Mitt, dokumentation av fältarbetsfasen 2003:8. Hamilton, J Bild- och runstenar från Tomtebodagravfältet. Materialkaraktär och kontext. Manus. Kitzler Åhfeldt, L Work and Worship. Laser Scanner Analysis of Viking Age Rune Stones. Thesis and Papers B:9. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. 10

11 ISSN