1676 hade den hysteriska häxfebern spridit sig till Stockholm där flottan utrustades.

Transkript

1 berättelse om Sjöslaget vid Öland Inledning: FLOTTANS UTRUSTNING VÅREN var ett grymt satans raseri i Sverige. Många avrättades och det enkla folket var förskräckt över de hemska rykten som for landet omkring: att menlösa barn rövades bort och fördes till Blåkulla. Riksrådet Lorentz Creutz hade i mars 1676 utsetts till riksamiral för att få fart på flottans utrustning. Han var en resolut man, handlingskraftig och myndig. I Mora hade han 1669 handlat snabbt när han var ordförande i trolldomskommissionen. Han och hans kommissioner dömde omgående en man och 20 kvinnor till bålet. Två havande kvinnor skonades i väntan på födseln, "men de skola strax dräpas, bålet står till reds" hade den hysteriska häxfebern spridit sig till Stockholm där flottan utrustades. Planerna för svenska flottan våren 1676 var att den skulle förse de tyska provinserna med förnödenheter och rytteri. Anfall skulle göras på de danska öarna med understöd från armén, som under befäl av den unge Karl XI befann sig i Skåne. Den intensiva flottutrustningen visade obarmhärtigt på bristerna i statsförvaltningen; dagligen hopade sig vedervärdigheterna. Den energiske Lorentz Creutz drev på hårt för att få ut flottan. Vintern var ovanligt hård och kölden svår. Svenska flottan, ett trettital stora skepp hade i början på vintern förflyttats till Dalarö, där den strax frös fast i isen, som låg långt in i april. Dit kom amirallöjtnant Christer Boije af Gennäs i början av maj för att ta befäl över en av flottans stoltheter, Regalskeppet Riksäpplet, även kallad Äpplet. Det var ett linjeskepp med 84 kanoner och en besättning på drygt 300 man plus knektar (soldater). Här följer Christers egen berättelse om vad som hände. Lägg märke till att han är väldigt försiktig och saklig och inte framför någon som helst kritik. Man fick akta halsen, då som nu. Norsborg Christer Boije af Gennäs

2 berättelse om Sjöslaget vid Öland Skeppsdagbok Amirallöjtnant Christer Boije af Gennäs på skeppet Riksäpplet (Äpplet) maj-juni 1676 Källor: Den kungliga kommissionens protokoll och Kurt Lundgren: Sjöslaget vid Öland.. Bearbetad till modern stavning, i övrigt ordagrant Christer Boijes text.. IN NOMINI DOMINI (i Guds namn) Anno 1676 den 4 maj var jag till Dahleröön med en nordnordväst-vind varest Hans Kongl Majts skepps flotta låg och kunde inte den dagen komma till segels eftersom vinden gick till nord-väst. Samma dag kom kapten Gustaf Mein om aftonen till Dahleröön med sitt kompani. Den 5 maj var vinden nordlig och gingo en hop av skeppen till segels och kommo de första skeppen som gingo till segels ungefär in emot Rootholmen, och när som vi med skeppet Äpplet skulle gå till segels sprang vädret med en hast till sysydost och så sydligare och nödgades åter fälla ankaret. Samma dag förfärdigades på Äpplet en ankarstock och fingom av ekipagemästaren någon utredning till skeppets behov. Samma dag miste vi 20 man av besättningen till skeppet Pärlan och fingo i dess ställe 6 bösseskyttar igen, av Gustaf Meins kompani som då om morgonen blevo mönstrade. Den dagen kom en engelsman in med salt, vilken visste berätta om att danske skepp som kryssar med 2 kapare utanför Landsort. Den 6 dito om morgonen bittida var helt stilla väder då vi i dagsgryningen begynte varpa skeppet och när som vi komme till Skansen begynte hårt blåsa av sydsydväst och nödgades kasta ankar vid bemälte skans den natten. Vid midnatts tid kom överkommissarien ombord, Erich Nilsson Ehrenskiöld benämnd, med ordre ifrån Hans excellents Lorentz Creutz att vi skulle göra vår flit med seglande där vinden god var och med varpande i stilla väder då begynte emot aftonen allt hårdare att blåsa av först sydsydväst och låg åter stilla. Den 7 dito var sydväst till sydan med en hård kulte och kunde jag ingenting uträtta, och finge ett ankare ifrån Stockholm. Den 8 dito var favorabel väder med stilla kulte med smått regn beblandat och varpade till ungefär en halv mil ifrån Skansen. Omsider finge vi sydost kulte och satt segel bi med en hel stilla kulte, och blev vind contraire till sydsydväst och nödgades sätta för ankar öster om Rootholmen. Den 9 dito var vinden sydsydost med mörkt väder och gingom i daggryningen till segels och kommo till Elfsnabben till flottan, och reste till hans excellents Creutzen uppå Cronan ombord. Den 10 dito var stilla väder och sydsydväst och vore alle samtliga officerare ombord på Cronan och fingo ordre med första vind att gå till segels. Samma dag kom kom guvernören uppå Gotland uppå Cronan ombord. Den 1l var stilla kulte av östan då amiral Uggla som främst låg gick till segels och måste vid Röde koon sätta för contraire vinds skull, var också segel nedertogs och måste strax igen fälla ankaret.

3 berättelse om Sjöslaget vid Öland Den 12 hujus (denna månad) var vinden syd till västan med en tämmelig kulte och smått regn, men middagstid klarnade det upp och blåsten continuerade. Då var adjutanten och mönstrade jämte mig skeppet Äpplets besättning, och befanns att besättningen icke var korrekt emot den rulla som oppå Cronan levererat vart och riksens råd översänt, vilket därutav förorsakades att folk då och då ankommo jämväl och därifrån folk till Pärlan kommenderat blev varutinnan skrivaren Cnut Johansson Böös skuld hade, och icke hade observerat. Den 13 dito var favorabelt väder av syd-till-väst och sydsydväst till syd med en hård kulte. Samma dag kom 80 man till Äpplet av det nyländske kompaniet och åtskillige engelske skepp inkommo, vilka voro Cronan ombord och gåvo dess rapport. Den 14 dito var i lika måtto favorabelt väder med förre dagen, åtskillig vind och en tämmelig kulte. Då kommo de resterande av det nyländske kompaniets båtsmän till Elfsnabben sent om aftonen klockan l0. Den l5 fingo vi av nord västan en sakta kulte och så snart det nyländske folket blevo upp på åtskillige skepp fördelte. Gick Cronan och hela flottan under segel och när vi omtränt till Röde koon komne voro begynte vädret blåsa contraire av sydväst till sydan och nödgade oss alle samtlige att fälla våra ankar. Den 16 hade vi en hård blåst av sydost och kommo tvenne skepp till oss ifrån Dahleröön och några små skutor seglade oss förbi åt Landsort. Den 17 var vinden sydväst med töcknot (disigt) väder och emot aftonen gick vädret till fullt västan med en helt stilla kulte och sedan all fast till sydsydväst. Den 18 om morgonen bittida var helt stilla väder av sydsydväst och som dagen mer och mer tilltog begyntes det och mera och mera oppblåsa och satte vi opp samma dag våra bramstänger och reste hans excellents Creutzen i land i badstuga och var oppå Wictoria ombord. Den 19 maj begynte vädret blåsa så sakta utav västan och gick allt småningom till nordväst och gick hela flottan i Herrans Jesu välsignade namn till segels och passerade Landsort och amiral Bär låge för ankar och sände jag kapten Haas honom ombord då han befallte oss att göra vårt bästa och gingom i Jesu namn fort till sjöss sydsyd.västan ifrån Landsort. Då gick Fortuna med artilleri folket ifrån oss åt Calmarsund. Den natten åter stilla väder, dock god vind av nordnord väst. Den 20 dito hade vi favorabelt väder av nordnordost med en stilla kulte och gingo vår kosa sydsydväst och sydväst. till syd. och såg ännu land av östgöta skären och Gotland ut ur stången, och när det led över middagen sprang vädret till söders och gingo sydväst. till västan och med en stilla kulte och mycket skönt och härligt väder. Den natten hade vi helt stilla utan någon kulte. Den 21 dito var det stilla med sydostlig. kulte och om morgonen bittida kom löjtnanten Ehrencrantz ombord på Äpplet och tillsades alle amiraler och vice amiraler, majorer och kommendörer skulle komma oppå Cronan ombord att överlägga vad nu stod till att göra efter såsom amiral Johan Olofsson var igenom döden avgången. Om efter Kongl Majts allernådigste förordning skulle 4 eskadrar bliva bestående eller ock delas i 3 eskadrar, varom först av hans excellents Creutzen blev den härlige och muntelige proposition oss allom förvister och änteligen av alle samteligen resolverat det 3 eskadrar skulle bliva till Kongl

4 berättelse om Sjöslaget vid Öland Majts allernådigste vidare förordning varom ock kom amirallöjtnant Björnram igen uppå Store Cronan och Wachtmeister med Ugglans eskader, och major Rosenfeldt skulle taga in sin flagga till till vidare ordres. Samma dag gjorde vi jakt uppå 3 engelske som kommo emot oss och gingo till Stockholm, vilket hans excellents preja lät. Samma dag hade vi känning av Öland och Gotland och blev 4 skepp kommandes åt Gotland att förnimma om fientliga skepp vore där tillfinnandes eller icke. Samma dag hade vi nordost till sydväst och snart sydan vind, emot aftonen fingo vi en kulte av sydost och gingo hela den natten syd till väst an med en märssegelskulte och låg ock lovarts av vår eskader och Wachtmeister med ett annat skepp av Ugglans eskader förut. Samma afton sände jag kapten Haas med seiner till min division och blev efter förmedelst det begynte att blåsa. Den 22 var samma ostsydost. vind och gingo till syd till väst och en lagom kulte eftersom vi sågom ett segel om morgonen bittida förut, varuppå vi gjorde jakt och när som jag såg att vi intet avansera kunde kastade vi uppå lä och tövade amiralen in och sedan vi kommo tillhopa brassade vi våre segel och gingo sydväst. till västan åt Bornholm. Den 23 hujus var om morgonen östan väder med regn och omtrent klockan 20 sprang vädret till nordost med regn och dimme väder och hörde vi stundom då och då med grova stycken (kanoner) skjutas förut sydvästan ifrån oss och när som vi komme och fingo Bornholm i siktet sågo vi lovart upp tvenne danska skepp som alltid då och då sköto till att varsegöra sina skepp där några för handen voro och fingo en stark blåst av västan till sydan och nödgades att lovera med stort regn. Då undsade landskapten Silfwerlåås sjöofficerarna när som han skulle hinna i land därföre att man icke vill tillstädja den sjuke landslöjtnanten att ligga i hytten när som man skulle komma i action med fienden. Den 24 dito var vinden västlig och sedan oppå dagen sydväst och när som Cronan hade gjort dessein att alla officerarna skulle komma ombord, varest de bleve förmante att i seglandet hålla sin rang (position i linjen av skepp) vid livs straff och icke separeras, och när som vi kommo ombord igen gjorde vi en lov åt Bornholm, och lade sedan över åt skånska sidan och gingo nordväst an och hörde skjutas norr ut. Den natten hade vi stilla kulte av nordvästan. Den 25 maj var en stilla kulte av nordvästan och ginge långs med blekingske kusten och om morgonen bittida när som solen oppgick bleve vi fienden varse till trettio segel och 6 gingo åt pommerske kusten och vi gjorde jakt oppå de trettio vilka gingo undan och vid pass klockan 4 ungefär sköt amiral Uggla svensk lösen att de skulle töva (vänta). Om aftonen uti solnedergången lade fienden över emot oss, dock kunde intet få loven utav (komma i lovart om) oss och såsom jag var i lä om alle våra skepp och fienden kommen så när att han mente hinna till oss och sköt 2 eller 3 stycken (kanoner) oppå oss dock utan någon effekt, men vi svara dem intet eftersom vi sågo att vi intet kunde träffa. Den 26 var en vacker kulte ostlig vind att vi hade fienden alltid i lä om oss och när som han vände kommo vi till att träffa och spela med stycken och i den första träffningen gick jag strax akter om Cronan och när som Cronan vänt hade ropade amirallöjtnant Björnram utav Cronan till oss att vända igen straxt efter. Då var Nyckeln litet i lovarts om oss och så snart jag utan skada för våre skepp det göra kunde vände vi igen över uppå andre bogen och när vi alle vänt hade vände fienden andre gången emot oss att vi kommo väl tillhopa och såsom amiralsskeppet av Hollands mente gä igenom vår flotta blev han av Cronan och Solen jämte andre repulserat (tillbakamotat) tillbaka att han måste dröga (falla av) och vi behöll ändå loven (låg i lovart), och när som hans excellents lät blodsflaggan visa till att bordlägga

5 berättelse om Sjöslaget vid Öland begyntes fienden så småningom hålla drögen och gick längs undan oss att vi icke mer kunde där änsom komma med honom i aktion. Den 27 var vinden igen östlig och sakta väder med dimmot regn och flottan lovade några slag. Middagen satte vi under Blekinge på 25 famnars slät grund omtrent mitt för Trelleborg varest konungen sades att ligga. Då hördes ett gräsligt skjutande åt Malmö eller ditt omtrent, middagstid dagen därefter som var den 28 hujus, och den dagen kom Wachtmeister och unge Creutzen ifrån konungen som mig illa angivit hava, att jag icke haver fäktat det aldrig mig övertygas skall. Då blev genast flaggan av majoren Horn och uppå skeppet Wrangel satt. Då reste jag till Cronan och begärde rannsakning och kom till fiskalen ombord och hittade 13 skott vara i skeppet än som tillförene upptecknat vart. Den 29 maj var vinden östlig med tjock dimma och smått regn och reste amiral Uggla och amirallöjtnant Horn och jag med en bojort (mindre fartyg) till Trelleborg hos konungen i land, men jag blev uppå farkosten ombord till vidare ordres utav Hans Majt och om aftonen sent kom amiral Uggla och Horn med sin amirallöjtnants fullmakt igen om bord med dess ordres att jag skulle gå igen uppå Äpplet till vidare besked, och så snart det kommo om bord lyfte vi vårt ankar och lovade hela natten till skepps flottan igen. (Här hade alltså Christer Boije förlorat sin befälsrätt över Äpplet. Antagligen till följd av Creutz förtal inför kungen.) Den 30 var vädret sydväst och kommo om morgonen bittida ombord uppå Cronan och jag reste strax därför uppå Äpplet och då gick hans excellents och riksrådet strax under segel åt Bornholm med hela flottan. Då samma morgon hördes fienden skjuta åt Falsterbo och gick under segel och hann oss så när att man utur stången väl se den till fyratio skepp och många små där jämte med. Den 31 maj var sydlig vind, stundom kulte, stundom stilla och om morgonen bittida vore vi emellan Ystad och Bornholm och emot middagen sköt hans excellents uppå Cronan att alla officerarna skulle komma ombord vilka fingo där befallning att göra sitt bästa till Norra Udden av Öland. Efter middagen reste amiralitetsråden ifrån Cronan och var och en gjorde sitt bästa. Den l juni var ett hårt väder av väst och sågom om morgonen bittida fienden avansera dikt efter oss att hinna oss upp. Då gjorde våre skepp alle segel till och Venus och Hercules stora stänger gingo över bord och Carolus märs rån brast mitt utav. Då var fienden i lovart om oss dikt uppå hällarna. Då vände Nyckeln det skadeliga vändade förrän som Cronan det gjorde eller lät visa dess desein (avsikt) att vända. Då vände Cronan och så vi uppå ort och ställe som var och en då stadder var, och i vändandet sprack vår stormärssegel mitt itu och måste slå det under och ett annat under igen, och så snart Cronan hade vänt och ett av fiendens skepp sköt åt henne med ett stycke, vilket hon igen svarade med ett stycke, och i det samma moment sprang skeppet i luften och ett bedröveligit tillstånd och vi vore det mycket när, dock Gudi vare ärat utan skada. Och fienden begynte med gewalt sedan att tränga in oppå oss med gräseligt skjutande och när vi finge vårt stora märssegel bi igen följde vi med tvenne andre skepp dikt uppå Swärdet det vi ginge det i lä förbi oss.

6 berättelse om Sjöslaget vid Öland När som vi kommo ett stycke förbi kom holländske amiralen och tvenne danska amiralsflaggor directe uppå oss med ohörligt skjutande, vilket vi hälsade och togo emot så mycket vi kunde. Då var Swärdet längst i lä, och de som förde den ene danska flaggan var brandaren Elefanten. Då drejade amiralerna akter om oss och brandaren satt oss mitt uppå livet, vilken vi gåvo hela laget att han måtte dreja dikt akter om oss och vi, Gudi vare lovat, i så måtto undkommo. Då var Solen i action med med några danske skepp förut, vilket vi sökte att sekundera efter vårt förmån bäst och amiral Klerk utav samma eskader till att konjungera oss igen. Då syntes skepp, 2 eller 3 stycken, bränna i lovarts, Gud förbarme sig utöver detta bedrövliga tillståndet. Då vände fienden och satte alla sina segel till igen och kom efter oss allt vad han kunde, men mörkret kom uppå och vi höllo oss så många vi voro undan hela natten och kolligerade flottan så många som då för handen var. Den 2 juni var vinden västlig och vi höllom oss dikt utmed östgöta skären och kom inom Landsort klockan 4 efter middagen med en vacker märssegels kulte och satte i Dalhehamn för ankar. Den 3 dito var vinden sydväst en tämmelig hård blåst med moln och regn beblandat jämte solsken. Då kom hans excellents riksamiralen, fältmarskalken Banér, grev Nils och herr Bengt Horn till Dahleröön och fingom tidender att holländske gick med 36 segel utom Landsort och vi fingo med Äpplet att förtöja oss med Jupiter vid skansen sydost ut och Victoria nord väst ut med Frederica. Den 4 dito var sydsydväst och stundom sydväst väder med olustigt regn beblandat och en halv storm. Då vora alla officerare i land och blevo förbjuden att resa till Stockholm utan förbliva vid sine skepp. Då kom en löjtnant ifrån Sandhamn, vilken visste berätta att juten och holländarna gingo utanför Sandhamn. Då var alle herrarna uppå holmen och besågo att göra där batterier, och reste till Stockholm igen tillbaka. Den 5 dito var vinden sydväst med en storm, och reste jag i land till överkommissarien och gav tillkänna om de tvenne förrymde båtsmän och därifrån ombord igen. Där blev mig berättat hur en bonde uti min frånvaro har varit ombord och sagt att holländarna och juten lågo 2 mil ifrån oss vilket jag genast for amiral Bär till och honom sådant tillkännagav. Då reste kommendören Berg för samma orsaks skull ock dit ut och när som han skildes ifrån skeppet sade han till officerarna att de skulle ännu se till att föra ett ankare ut då de svarade att de intet kunna efter det blåste hårt. Därtill jag svarade till officerarna I höre väl nu herrar, vad han sade, akter eder för Guds skull eller lärer klaga uppå eder. Och jag sade att man skulle föra en pertlina för ut och taga sedan ankaret in och hålla sig upp och således hålla sig upp med den och föra ankaret ut. Därtill svarades de hava intet sådant och jag gick i kajutan till att skriva en supplik till kollegio och medan jag skrev ser min dotter ut genom fönstret uppå sidan och säger till mig, far vi komma nu så när till det andra skeppet. Då sprang jag i fönstret och såg att vi voro det närmare än som förr och jag genast ut uppå överloppet. Då drev skeppet och det andra ankaret fälldes, dock för sent att vi drev med sidan uppå klippan och togo mest vid akter uppå låret och begynte genast vattnet quella in i krutkammaren, och pumpades med 4 st pumpar och vattnet tog allt mer och mer överhanden att skeppet begynte först sjunka fram uti om styrbord och togs styckena över om bakbord och när som vattnet kom in i skeppet igenom understa överloppet, då lade skeppet sig uppå sidan uti från landet och sjönk så ner. Bedrövelse över detta olyckliga tillståndet, och Gud ser dock här till med sin nåd och barmhärtighets ögon, och jag blev den natten i land.

7 berättelse om Sjöslaget vid Öland Den 6 dito reste jag ombord uppå Nyckeln och beklagade att min häst blev uti skeppet, och begäres lov att resa upp att proviantera mig, vilket mig blev av amiral Bär efterlåtit, och jag reste klockan 7 ifrån Dalarö och när som jag kom till Stäket mötte mig där amiral Bark, vilken visste berätta att riksamiralen greve Nils Horn nedfaren landsvägen uti Dalerhamn, och reste jag upp till Stockholm eftersom jag var något opasselig och min hustru mycket sjuklig. Den 7 dito skrev jag amiral Klerck till och sände Mårthen därmed till Dalerhamn. Samma dag frös jag... och lät jag slå mig åder.

8 berättelse om Sjöslaget vid Öland Epilog: Många skepp var förlorade, bland dessa Cronan (med amiralen Lorentz Creutz, flottans anförare) och Swärdet (med amiral Uggla). Creutz beordrade Cronan till att göra en olycklig vändning i hård vind, utan att minska seglen och utan att lyssna på sin besättning, och kapsejsade. Det är troligt att en brinnande lunta kom lös av krängningen och föll in i krutförrådet. Cronan exploderade och sjönk med amiral och allt. Swärdet, under befäl av amiralen Clas Uggla, hamnade i korseld mellan den holländske amiralen Cornelis Tromps skepp och två danska fartyg, och fick åtskilligt med stryk. Till slut drev en holländsk brännare (ett fartyg vars uppgift var att sätta andra fartyg i brand) ner mot Swärdet som började brinna och exploderade när krutförrådet antändes. Swärdet sjönk, många av besättningen omkom, däribland amiralen Uggla. Detta blev de danska och holländska amiralerna tydligen missnöjda med eftersom de hade tänkt ta Swärdet i pris. Den holländske brännarkaptenen straffades med så svår misshandel av sina egna att han dog följande dag. Riksäpplet hade fått 64 träffar efter kanonskott och ett antal stupade. Men skeppet var intakt när det kom hem till Dalarö. Kapten Haas hade bara lagt i ett av ankarna. Äpplet draggade i den hårda vinden och gick på grund. Skeppet sjönk, den 5 juni 1676, strax utanför Dalarö. Christer Boijes häst drunknade. Christer och hans dotter klarade sig. Men Christer hade ju inte befälet över fartyget längre, så ingen kunde beskylla honom för detta. Flottan var utomordentligt stark, med samtidens bästa skepp. Men brist på förberedelser, sjömansskap och övning gjorde armadan, på närmare 40-talet skepp, till ett lätt byte för danskar och holländare, som var väl övade. Dåligt med utrustning, proviant och med tvångsrekryterat och otränat manskap gjorde att motivation och stridsförmåga var usel. Varken befäl eller manskap fick ordentligt betalt, och inga kläder eller uniformer. Man hade utarbetat ett signalsystem mellan skeppen som var så komplicerat att det var nästan omöjligt att förstå möjligheterna till missförstånd var gigantiska. Man hade aldrig samövat. Många av befälet, inklusive högste amiralen Creutz själv (för övrigt en uppblåst fähund av värsta sorten, av allt att döma), hade aldrig varit till sjöss förr. Kaptenen på Riksäpplet Evert Haas hade som enda merit att han varit vinskänk på Amiralitetet. Sådan var Christers Boijes operativa besättning på Riksäpplet under det största sjöslaget i Sveriges historia. Bland de i flottan som hade sjöerfarenhet och kunskap om sjökrigsföring var amiralen Clas Uggla och Christer Boije de mest erfarna, och några till. Kungen Carl XI och hans amiralitet hade ingen som helst kunskap om sjökrigsföring. Det hade däremot danskarna, och i synnerhet holländarna. Dessa hade ju inte heller legat infrusna i isen hela vintern, som svenska flottan hade gjort. Det är inte lätt att lära sig segla och samträna om man ligger fast i isen. Kungen tillsatte en kommission som skulle utreda varför det hade gått så illa för Sveriges starkaste flotta någonsin. Det gällde att hitta syndabockar.

9 berättelse om Sjöslaget vid Öland Anklagade för feghet blev amiral Johan Bär (Nyckeln), amirallöjtnanterna Johan Klerk och Christer Boije af Gennäs (Äpplet). Det fanns inga belägg för fegheten, tvärtom. Av allt att döma gällde det tydligen att hitta några skyldiga för nederlaget så att kungen skulle slippa att fronta. Kung Carl XI hävdade att han själv sett slaget från Trelleborgs kyrktorn. Det är långt mellan Trelleborg och Ölands Södra udde. Man kan väl tycka att det borde varit svårt att konstatera feghet på det avståndet. Kungen höll sig visligen ifrån kommissionens rättegångsarbete, dess bättre. Han ägnade sig åt att kriga nere i Skåne och lyckades faktiskt behålla Skåne, Halland och Blekinge. Dessutom lät han anlägga staden Karlskrona, vars geografiska läge gjorde att han fick en isfri hamn att lägga sin flotta i. Dalarö hade ju visat sig ha många nackdelar. Förutom isen så gick det bara att ta sig ur hamnen med stora fartyg om det blåste nordliga vindar. Man kan av protokollen, som finns väl bevarade, se att Johan Bär höll en ganska stark profil i förhören, medan Christer Boije var betydligt mindre stursk, men dock försvarade sig väl. Han hade bevis om skador på fartyg och stupade, samt intyg från sin besättning. Han hade uppenbart fallit offer för en komplott från Creutz senior och junior, Lorentz och Johan, samt Hans Wachtmeister. Man kanske ska ha i minnet, att komma ihop sig med kungen kunde mycket väl betyda att man miste halsen, om man var adelsman. Var man inte det blev man hängd eller rådbråkad till döds. Därför kanske en låg profil kunde kännas bekväm i detta läge. Christer Boije hade ju dessutom av kungen blivit fråntagen befälet dagen före slaget. Men kungen kunde man inte kritisera. Creutzarna gick heller inte att kritisera. Lorentz hade en egen bödel med sig på Cronan, för att förhindra invändningar. Kungliga Kommissionen arbetade i nästan två år, men var uppenbart obekväm med uppgiften. Den gick ju av allt att döma enbart ut på att hitta syndabockar så att ingen fläck skulle falla på kungen eller hans förtrogna. Så småningom avslutades kommissionens arbete med att alla de anklagade blev frikända. Johan Bär och Christer Boije af Gennäs fick dock aldrig någon amiralskommendering mera. Christer dog av sjukdom, två år senare, 1679, omkring 62 år gammal. Han hade ju tydligen varit sjuk redan under fälttåget Dock hade han ju hunnit med en del under sitt liv, varit en av Sveriges kolonisatörer i Delaware i Amerika, och mycket mera. Kaptenen på Äpplet, då den draggade och sjönk i Dalarö, Evert Haas, dömdes till döden. Domen gick dock inte i verkställighet utan smusslades undan på något sätt.