Kulturens årsbok 1974

Transkript

1

2 Kulturen 1974

3 H.M. Konung Gustaf VI Adolf ( ) Kulturens höge beskyddare sedan rgs r

4 Kulturen En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

5 Redaktion: Bengt Bengtsson Bilticrna i ~ vart-vitt har tagits av Lars Westrup och Clae~ Wahlöö färgbilderna (och omslaget) har tagits av Lars Wcstn1p Upplagan är 26.ooo exemplar Tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund 1974

6 Innehåll 7 Bengt Bengtsson Vad som sig Claes Wahlöö En grann ugn 33 Gunilla Eriksson Bilder från rehnska krus 49 Bengt Bengtsson Ringar 63 Jan Gerber Kabinettsskåp 8r Nils-Arvid Bringeus Den rike mannens måltid ro3 Gösta Berg D e s.k. fiskfaten 1 17 Danuta Jednorog En bröllopsvas från Deruta 121 Danuta Jednorog Italiensk majolika 135 Diana Krumios Bibeln på Jamast 151 Britta Hammar En båtmansrya 155 Gunilla Eriksson Beskära vinstockar 161 Sigfricl Svensson u Utan tror sig va ra junkrar n 173 Christina Lindvall-Nordin En kvinnodräkt 177 Redogörelser

7

8 BENGT BENGTSSON V ad som sig... Den läsare, som av årsbokens ryggtitel föranledes att tro, att här skall kunna inhämtas allt mänskligt vetande om renässansen, får slå ner sina anspråk en smula. Men vi, som har vår dagliga gärning på Kulturen har tyckt att vi har så mycket i våra samlingar, som kan illustrera skilda kulturepoker, att vi ansåg det motiverat art ge ut en serie årsböcker, som skall kunna ge material till närmare studium av kulturutvecklingen. Och först kommer renässansen. Vi vi ll nu inte, att ordet renässans skall fattas som en sril, vi har velat se det som ett avsnitt av denna utveckling, som en epok. Inledningsvis kan då sägas, att om man vill se begreppet renässans definierat och dess olika sidor jämnt belysta, bör man gå till en uppslagsbok och från den till facklitteraturen. Om emellertid medlemmar och övriga läsare vill börja i en annan ända, så kan de genom uppsatserna i denna årsbok få renässansbegreppet belyst utifrån enstaka föremål e ller fö remålsgrupper och från dem gå vidare, från,>gräsrotsnivån, ad astra. En kulturepoks anda tar sig mer eller mindre starkt uttryck i allt, vad som göres eller sker, i lergodspjäser och i bordssederj i vigselringar och klädmode. Renässansen har man försökt definiera genom rubrikartade beteckningar som,, Antikens pånyttfödelse,, -,,Nya himlar - ny jord, etc. Men som tidsepok är renässansen dock mycket mera komplicerad. Den»mörkan medeltidens dystra tidevarv skulle ha avlösts av en ny ljus och spännande tid, där individen, i motsats till den katolska kyrkans inordnande av människorna i ett auktoritetsbundet kollektiv, skulle göras fri och kunna utveckla sin egenart. Detta gäller 7

9 - med de reservationer som generaliserande framställningar alltid fra mkallar - för mycket av det som skedde vid övergången från medeltid till nyare tid. Seder och bruk, såväl inom högre som lägre samhällslager, levde kvar, trots alla nnya vindan1, som blåste. Det gällde Italien - se t.ex. vår uppsats om bröllopskrukorna! - det gällde Norden - se de medeltida formerna hos vigsel- och prydnadsringarna! När man försöker konstruera en tabell över renässansfö reteelsernas uppkomst i tidsföljd, hamnar man i en flera sekel lång följd av )}evenemang >, från D antes ndivina Commedia,, till beslagsornamentiken i Norden. >l Stilarna l> griper över varandra. >>Detta är en gotisk ranka, alltså är arbetet medeltida>), säger man om en bägare, daterad I 554 >>Detta är en typisk arabeskn, alltså tillhör föremålet ifråga renässansen. Så resonerar vi alltför ofta, vi museifolk 1 och vi borde kanske försöka se provinsiella egenheter eller av familjetraditioner betingad konservatism, i de stildrag, som vi vanligen klassificerar som regelrätta utslag av en viss n stil n. På samma sätt kanske vi gärna vill sätta etiketten )) medeltida>> på en föremålsgrupp eller en sed, som vi visserligen kan tidfästa till )) renässansen >) men som inte >>borden höra dit. Arvegods blandas med nyheter till en fast sammanknuten enhet, som inte alltid är lätt att dissekera. När vi alltså från och med 1974 ger ut en serie årsböcker på ))epokbasis n, så vill vi nu endast hoppas 1 att dessa böcker skall ge tillräckligt mycket av materiel i form av föremål och vittnesbönl om seder, att läsaren sti muleras till att fortsätta, att önska veta mera om dc ting och förhållanden. vi söker att klarlägga. Svenskt kulturliv har på senare år blivit objekt för statliga utredningar, inte minst museiväsendet. Kulturen kommer här i en säregen situation, beroende på att institutionen är säregen i sig själv. D et är inte lätt för utredningen MUS 6s (1965 års musei- och utställningssakkunniga) att hitta den naturliga fållan för Kulturen, vad beträffar inplaceraodet i en statligt understödd och påverkad museiorganisation. För att ge utredningen underlag för sin bedömning av 8

10 1. Dräktutställn.ingens montrar är sparsamt men tillräckligt belysta. Kulturens situation och möjligheter, har ett digert material sammanställts. Kulturens styrelse ansåg, att detta material borde kunna intressera en vidare krets och så tillkom bro ~chyren»kulturen - fakta och planen>. Den är en förkortad version av utredningsmaterialet och redovisar de många byggnaderna och deras funktioner, personalen och dess arbetsuppgifter och mycket annat. Vi har också velat berätta om hur vi ser på framtjden, både när det gäller arbetsuppgifterna och museets status. Det har talats och skrivits en del om»regionalmuseum >> och»centralmuseum >> och Kulturen har helt naturligt kommit att stå i förgrunden i denna diskussion. Tjänstemännens samlade sakkunskap på de mest skilda områden, de rika samlingarna och även våra tekniska möjligheter beträffande konservering och föremålsanalys är viktiga orsaker till att Kulturen i praktiken fungerar som ett centralmuseum för södra Sverige. Vi har visat att vi kan, varför då inte fortsätta? Men - centralmuseum eller ej Kulturen lär inte vi.lja byta namn, ej heller arbetsuppgifter. 9

11 Därmed inte ett nedvärderande ord sagt om övriga sydsvenska museer! Tvärtom, vi har ett gott samarbete och stimulerande kamratskap, vi byter erfarenheter, vi hjälper varandra med utlån av utställningsmaterial och på många andra sätt. För detta har inte behövts några nedpräntade gränsdragningar eller någon fastställd organisationsform, det har gått bra ändå. Och kan gå bra i fortsättningen också. Till årsmötet 1973 kunde vi efter lång tids förberedelse öppna vår dräktutställning i Textilhallens källarvåning. De stora montrarna är nu fyllda med ett urval av Kulturens rika material. Ett extra intressant inslag i utställningen är de skulpterade huvud och händer, som Karlin lät en dansk skulptör utföra på t88o-talet och som nu restaurerats och kombinerats med de dräkter, som de ursprw1gligen tillhört. Det gäller uteslutande skånska folkdräkter; de äldre högreståndsdräkterna har fått klara sig utan huvuden. 1 goo-talets dräkter har emellertid i stor utsträckning kunnat monteras på skyltdockor från herrekiperingar och modeaffärer i Lund vilket i vanliga fall förstärkt tidsprägeln. Eftersom det ofrånkomliga ljuset är en av textilvårdamas värsta fiender, har man under arbetet med utställningen sökt få fram en så skonsam belysning som möjligt. Lysämnesrör - med deras starka ultravioletta strålning - måste undvikas och i stället användes svaga glödlampor (r 5 W) vilka gav tillräcklig belysning, långt under den accepterade gränsen för farlig strålning. Med invigningeu av Hantverkshuset i det som Karlin kallade Schlyterska huset har en viktig etapp i upprustningen av museets basutställning fullbordats. Genom bidrag från föreningar och privatpersoner plus ett extra statligt anslag kunde den totala restaureringen av byggnaden och de nya utställningarna säkerställas. Vår styrelseledamot byggmästare Harry Karlsson lät inför sin 70-årsdag meddela, att eventuell födelsedagsuppvaktning!ämpligen borde kanaliseras i en insamling till Kulturens hantverksavdelning. Hans vackra tanke gav gensvar och resultatet, drygt kronor, bildar nu ))Harry Karlssons IO

12 2. Skrinet med det renkokta och styckade skelettet från Franciskanergraven. Varje fas i undersökningen följes av en färgladdad fi lmkamera. 70-årsfond», avsedd att användas i första hand för hantverksutställningarnas utbyggande i Wahlbomska huset kommer att bli ett ganska märkligt år för Kulturen vad beträffar öppnandet av nya utställningar, såväl permanenta som till fä lliga. Bland de förra kan nämnas den nyordnade silveravdelningen, utställningt>n av europeiskt porslin, lantbruk och i Borgarhuset»Gamla ting kring mat och dryck». D enna in tensiva verksamhet har möjliggjorts genom att AMS ställt akademisk arbetskraft till förfogande (20 fil. kandidater) samt dessutom teknisk personal, nämligen inredningsarkitekt, vävexpert, tecknare och fotograf. När detta skri ves, har Wiwen Nilsson, vår internationellt berömde silversmed, avlidit. Tyvärr har han va ri t alltför blygsamt företrädd i Kulturens silversamling. Inför nyordningen av silveravdelningen skänkte en av Wiwens vänner, vår AU-ordförande Holger Crafoord, medel till inköp av en representativ sa mling Wiwensilver, som i två montrar I I

13 skall ge en fyllig bild av en märklig föregångsmans gärning inom sitt ädla hantverk. När denna årsbok kommer från trycket, bör resultatet av donationen kunna beskådas i en nyöppnad silverutställning. Trots vår sorg över att Wiwen Nilsson själv kommer att saknas, när utställningen öppnas, har vi anledning att glädjas åt att han före sin död fick vetskap om förvärvet, som mycket gladde honom. Bland de tillfälliga utställningarna märkes en som behandlar I 972 års märkliga gravfynd från franciskan('rkyrkan, se fjolåre ts årsbok s. 137! Den får tala för sig själv, men här bör nämnas den mycket noggranna undersökning av graven och dess innehåll, som utförts av Kulturens arkeologer med hjälp av vänligt samarbetande experter av alla de slag. Detta arbete, som pågått sedan september 1972, torde höra till de mest omfattande i svensk arkeologisk historia. vad mångsidig vetenskaplig bearbetning beträffar. Vare sig skelettdelarna i graven stammar från ärkebiskop Jacob Erlandsen cll~ r ej, vare sig mordgåtan, som ligger bakom blir fullständigt löst eller ej så har den märkuga graven i sig själv motiverat det stora pådraget av fackfolk av skilda slag. In te heller under 1973 svek våra Mecenater. Kontot är i skrivande stund uppe i drygt kronor. En stor del av detta hade vi tänkt använda till inköp av Wiwen Nilssonsilver, men tack vare direktör Holger Crafoords donation har vi kunnat reservera hela beloppet för viktiga inköp under våren Vi hoppas kunna göra ett par andra välkomna fö rvärv till vår nyutställda silversamling. Tyvärr måste man då vara beredd att betala en hel del; det svenska silvrets prisnivå är fortfarande hög. När vi nu -med en liten blå lapp och ett inbetalningskort - åter vädjar till medlemmarna att även i fortsättningen hjälpa oss med meccnatbidrag, så är det i den fasta tron, att vi därmed knyter ett mera personligt band mellan Kulturen och dess medlemmar. För oss som har vår dagliga gä rning i museets magasin och utställningar, känns det värmande med ett på detta sätt manifesterat förtroende. Det ökar också vårt ansvar; vi överväger noga varje inköp. 12

14 CLAES WAHLöö En grann ugn Till färgbilderna I oclz If nafs es ein lustig Ding ist, zu sehen eine /u:ibsche Frau w zd einelt llilbsclum Ofen in der Stuben- - -.>> Johannes Pauli 1519 Med början under sengotik kom under renässansen inom det tyskspråkiga området kakelugnc.. n att tr ~it.la fram som bärare av en dekorativ möbelfunktion, vilken dess enklare föregångare saknat. I de polykroma kakelugnarna från 1 soo-talet nådde kakelugnsmakarna både konstnärligt och tekniskt anmärkningsvärda höjder. Föruts~ittningama för denna utveckling låg i den nya syncn på heminredningen 1 där den föregående periodens mera bundna modell med väggansluten inrl dning avlöstes av ett friare möbleringsideal. Förändringen illustreras på ett utomordentligt sätt i samband med en rc.:paration på Stockholms slott då Johan JI[ i ett brev ger order att >>the Benckicr schole bortri ffwcs som äre spijkede widh wäggen alt vm kringlu>. Till bildc.:n hör också en lust för dekorering, närmande sig horror vacui, vilken särskilt vad kakelugnarna beträffar stundom ger ett överlastat resultat. Pottkakelugnarnas funktionalistiska uppbyggnad ersätts med ett rikt arkitektoniskt och dekorativt schema. Även framställningsmässigt äger <.'n stor förändring rum. Drejskivan har inte längre någon plats i kakelugnsmakarens verkstad. Kaklen framställs istället i formar, matriser. Den bildbärande delen och kanten eller rumpet tillverkas var fö r sig och sammanfogas före glaseringen. Glasyrtekniken når i de polykroma kaklen sin fu lländning. Kakelugnsmakarna bemästrar med en aldrig skådad briljans tekniken att på samma kakel lägga glasyrer av olika färg utan att dessa flyter samman. Blyglasyr och tennglasyr används bredvid 13

15 varandra trots att de har skilda smältpunkter. Glasyrrecepten kom att tillhöra mästarnas bäst bevarade hemligheter. Den rika motivvärld, som möter på kaklen med ett myller av figurer, porträtt av samtidens storheter, religiösa motiv, allegoriska framställningar och arkitektoniska detaljer hade givetvis sina förutsättningar i den samtida konsten. Både byggnadskonst och bildkonst lämnade förebilder. När det gäller bildkonsten överfördes dess alster främst genom kopparsticken till kaklen. Allt är dock inte kopierande. T värtom måste det förutsättas att mycket av kakelmodellerna, patriserna, är självständiga konstverk. En del av den förnämare produktionen letade sig från tyskt område till Danmark och Sverige. I Lund påträffades vid undersökningarna I97I på Svartbröder 23 vid skomakaregatan ett ovanligt stort antal fragment av en högklassig polykrom kakelugn. Skärvorna låg samlade i anslutning till och delvis överlagrande en skatt om 132 dalermynt från tiden Myntskatt och ugn har tillhört samma hus. De i fyndet ingående kaklen har på några undantag när en mycket enhetlig karaktär både vad material, formgivning och glasyr beträffar. De är alla tillverkade av ljushrärmande lera 1 vilket klart skiljer dem från den inhemska produktionen, som undantagslöst har rödbrännande leror som material. Skärvens färg varierar mellan ljust grågul och ljust gulrosa. Ett visst inslag av chamotte tycks också finnas i godset. Detta innebär att redan bränd lera finfördelats och blandats med kakelleran. Chamotteinblandningen kan tänkas ha givit vissa tekniska fördelar vid btänningen av kaklen. Dessutom kan den ha gjort kaklen mindre känsliga för hettan i kakelugnen. Från Tyskland vet man att även murleran, som användes vid uppförandet av en ugn blandades med chamotte. Detta för att göra den mera motståndskraftig, eldfast. På baksidorna av kaklen syns i leran textilavtryck, bild I. Dessa finns nästan undantagslöst på renässanskakel och sammanhänger direkt med tillverkningen. Hantverkaren

16 1. Textilavtryck på baksidan av helkaklet med renässansfursten, bild 3 kavlade först ut ett lagom tjockt lerstycke och pressade det sedan n ed i matrisen med hjälp av ett tygstycke, oftast grovt linne. Efter en tids torkning lossades så tygstycket tillsammans med det blivande kaklet från formen. Det stora tekniska problemet låg för ugnsmakarna i bränningen och glaseringen av kaklen. Ofta utfördes före påläggandet av glasyren en förbränning av kaklen upp till ca soo o. På kaklen från Svartbröder 23 har både blyglasyr och tennglasyr använts. Alla vita detaljer är framställda med tennglasyr. H äri ligger ett icke oväsentligt bränningstekniskt problem eftersom tennglasyr har en högre smältpunkt än blyglasyr, vilket, om hantverkaren väljer att utföra glaseringsbränningen i ett moment, lätt kan leda till överbränning av de blyglaserade partierna. Användandet av tennglasyr innebär dock även en förenkling av proceduren. Med blyglasyr måste nämligen vita partier förses med ett tunt lager vitlera, som sedan täcks av en klar blyglasyr. Tennglaseringen är en innovation, som sammanhänger med fajanstillverkningen. De tidigaste sydtyska ugnarna med rena fajanskakel tillhör tiden omkring

17 :z. Hörnkakel med kvinna och v å ~. I kaklets vänstra kant syns resterna av den andra sidans helkakel KM : 15. Färgschemat på hmdaugnen omfattar gult, brunt, brunviolett, blått, grönt, svart och vitt. Färgerna förekommer i flera nyanser. Det föreligger en uppenbar skillnad i motståndskraft för de olika färgglasyrerna. Värst åtgångna i jorden har genomgående de blåa partierna blivit. De är helt matterade och fläckvis fullständigt bortfrätta. Den vita tennglasyren är på många punkter starkt vittrad. Ä ven dc andra glasyrerna visar här och där tydlig irisering. Bäst har dc gula och gröna färgerna bibehållits. De i materialet ingående mer eller mindre fragmentariska bildkaklen har på tre undantag när en helt enhetlig formr6

18 3 Helkakel med renässansfurste. KM : 8 o. 15. givning. Det finns rester av minst sexton bildsidor i materialet. Detta Eir dock inte det samma som antalet kakel eftersom flera hörnkakel ingår i materialet. Hörnkaklen har varit sammansatta av ett halvkakel och ett helkakel De stora kaklen är 25 cm breda och 30 cm höga. De mindre är 12,5 cm breda. Omramningarna till figurerna utgöres av en grönglaserad ram, vilken omsluter en i relief framställd portal med blå och vitglaserade kolonner med en därpå 2- Kulturen

19 4 Fragmentariska bildkakel med kvinnofigurer. Till v5nster ett helkakel och till höger ett halvkakel KM : 15. vilande va lvbåge. Denna tir inddad i en undre tiggstav och en övre tand frisbågc. Äggstaven ii r belagd rned vit tennglasyr medan tand f risen avtecknar sig gul lllt)t blå bnttcn. Portalerna inramar i s in tur figurerna. Dessa utgöres av förnäma miin och kvinnor som avbildas i halvfigur. Figurerna stå gcnomgål nde i relie f mot en gulglasl'rad bakgrund. Dl' halva kakkn har t ndast halv portal. Ur den gröna kakelramen framviixl'r här fi guren viind mot tkn andra kantens kolonn. Dl't var möjligt att någorlunda komplett pussla ihop ett halvknkc'l och ~ tt helkakel l Jalvknkkt ä r en del av <.'tt hörnkakcl, färgbild II, bild 2. Det har bilden av l'n kvinna ikliidd grön klii nning med vida

20 5 Fragmentariskt hörnkakt!l med repstav. KM : 15. ärmar. Hon visar i urringningen den vita veckade särken, som vid halsen hålls samman med en broderad tättslutande krage. Hennes ansikte omramas av ett mönstrat gulglaserat band. I vänstra handen håller hon en balansvåg. Vem damen med vågen skall föreställa är osäkert, det kan inte gärna vara Justitia, vilket vågen i och för sig kan antyda. Rättvisan bör ha något ytterligare attribut, antingen det är ett svärd eller en bindel för ögonen. Framförallt bör hon nog hålla vågen beredd till vägning, inte som på kaklet lite nonchalant stöttad mot hö ften. Vågen förekommer som symbol även i andra rcnässansmotiv, bland annat finns den med i zodiaken som tecknet för september. Kanske är det helt enkelt en bild av hösten på kaklet. Framställningar av 19

21 årstiderna i allegorisk form återfinns för övrigt på andra tyska kakel. Det mt.:st kompletta h c lk ak l~t har en rl'lidframställning av någon renässansfurste, färgbild r o. bild 3 H an är klädd i jacka och en mantel med breda slag av pälsverk. I likhet med damen på halvkaklet visar han en stor del av en veckad vit skjorta, som runt halsen avslutas med en tättslutande krage. På huvudet bär han!!il svajig brun barett med en blå plym. Högra hamkn hålls upp medan han i den vä nstra håller handskarna. Över bröstet hänger ett par guldkedjor. Det finns fler kvinnogcstalter på kakil'n än damen med vågen, bland andra t\ å fragm~;; nt med kvinnoansikten, bild 4 Det ena har tillhört ett helkakel På pannan har kvinnan ett brett ljusgult band och på huvudet en barettbesläktad mössa. Ett stycke av den vita särken och klänningens urringning fin ns också kvar. KlänningL'I1 pryds av en guldkedja med fyrkantiga länkar. Särken har ett brett gult band, vilket går från halsen ned till urringningen. Den andra kvinnan har suttit på ett halvkakel Hon har samma slags mössa och pannband som föregående med den skillnaden att mössan har plymen bevarad. Ugnen har haft två slags hömbildkakcl. Det ena som kvinnan mt.:d vågen, där den grönglaserade kakelramen vänder runt hörnet. Den andra typen har på själva hörnet haft en halvrund repstav, bild s. Repstaven är blå och vit med smala gula band. Av figuren på den bevarade halvkakeldelen finns en bit klänning med en hand samt ett stycke av kragen runt halsen bevarade. På bild 6 har ytterligan.> några reprt.:scntativa fragment av bildkakel sammanställts. Tre bildkakel i fyndet bildar en egen grupp och skiljer sig klart från de andra. Dc är starkt fragmentariska. Kvinnogestalter i rikt draperade långa klänningar får här representera tre av de sju fria konstarterna, bild 7 Detta var ett omtyckt motiv för renässansen. Kaklen är textförsedda och inskrifterna har följande lydelse: MUSICA, RHETORICA och DIELT - TICA. Alltså musiken, vältaligheten och dia- 20

22 6. Representativa kakelfragment ur fyndet från Svartbröder 23. KM :

23 7 Fragmentariska bildkakel med allegoriska framställningar av tre av de sju fria konstarterna. Från vänster dialektiken, vältaligheten och musiken. KM : t o. 15. lektiken. Det senare ordet är skadat och tolkningen får dessutom göras med antagandet att pausseraren inte haft så lätt för sig i rättstavning. Kaklen är på flera punkter av en helt annan karaktär än flertalet i fyndet. Bland annat har de andra mått, bredden kan uppskattas t il! endast 18 cm. Höjden bör ha varit ca 30 cm. Deras allmänna utformning är också sådan att de måste vara yngre än de andra kaklen. Färgschemat är enklare och godset tunnare. Troligen kommer de från en helt annan verkstad. Ett kakel ur samma serie från samma verkstad har tidigare hittats i Lund, det har den skadade inskriften GEOMETR dvs. gcometria, bild 8. Detta fynd gjordes 1936 på tomt nr 2 i kvarteret ÖstertulL Godset är liksom hos de andra koklen i serien grågult till färgen. 22

24 8. Rest av bildkakel med kvinnogestalt som representerar geometrin. Kv. Östertull 2. KM : 2. I fyndet från Svartbröder 23 ingår rester av sju halvcirkelformade krönkakel T vå av dessa har sekundärt omvandlats till halva krönkakel Det krön som gick bäst att pussla samman har i mitten en blå- och vitglaserad mussla omsluten av ('n valvbågl', vilken inddas i två fält, f~1rgbild l. På valvbågen vilar två vitglaserade delfiner med blad i munnen. Kaklet har som visas av ett annat fragment, bild g, krönts av en knopp, till vilken delfinernas stjärtar anslutit. Kaklets bas är 22 cm. Vad som här avbildas i kakelform är en byggnadsclctalj, vilh n hämtats från samtida gavelarkit ektur med rundbågcornanwnt. Denna uppkommer i ltalil n under talcts sill t och får i Tyskland en vid spridning under l soo-talcts första häl f t.

25 g. Halvcirkelformat krönkakel KM : 15. Krönkaklen har troligen varit placerade ovanpå en i fyndet ingående utsvängd kransgesims med akantusblad på den utsvängda delt:n, som uppåt avgränsas av en horisontell list, ovanpå vilken en indragen repstav vilar, bild to. Den gesimsdel som gick h~ist att sätta samman utgör ett hörn, där ena sidans längd är 32 cm och tlen andras 29 cm. Akantusblatlen iir blåglaseratie med vit mittriangel Ytan bakom dem är gulglaserad liksom den nedre listen. Listen ovanför är brun och repstaven har Hirgerna vitt, gult och blått. Den kant som finns överst på repstaven är grönglascrad. Färgs~ittningcn av de olika delarna i gesimsen varierar i övrigt något. På några kan man till exempd se att akantusbladen är vitglaserade med blå mittriangel Till kakelugnens krönparti hör troligen också ett antal kakel, vilka bäst beskrivs som krönta tinnar, färgbild l.

26 10. Kransgesimskakel till ugnens krön. KM : 15. Det finns n:ster av åtta sådana. Ingen av dem ~ir bevarad i sin fulla liingcl. Det Hingsta fragmentet iir 18 cm och den minsta troliga li1ngden 24,5 cm. Bredden är 3.5 cm. Dc iir halvrunda. Varandra korsande band inddar ytan och i dc rombiska fälten finns vita blommor. Färgerna är blått, vitt och gult. Några kakel som starkt liknar de ovanniimnda tinnarna är sex halvrunda stavar, färgbi ld I o. bild t t. Dc har samrna ytinddning, men saknar krön och iir betydligt större, 5 X 45,3 cm. Endast ett av dem var möjligt att pussla ihop i si n fulla längd. De rombiska fälten, vilka bildas av de varandra korsande gulglaserade banden, är fy llt.la med omväxlande blå och vi ta blommor. Stavarnas placering på ugnen är osiikcr. Ytterligare fyra fragment av stavar liknande dc omtalaje har tillhört kakelugnen. De skiljer sig från ckssa i ett viktigt avseende, de har triangulärt, inte halvrunt tvärsnitt. Bitarna iir tämligen små, den längsta är 10,5 cm lång och 4 cm bred, bild 12.

27 1 t. Detalj av två l1a1vrunda stavar. KM 62.8g:z: 15. Till ugnen har också hört en rad med friskakel, bild 13. Det finns rester av minst 7 stycken. Den ursprungliga längden kunde inte i något fall bestämmas. Bredden är g,s- 10 cm. Kaklen är vinklade längs mittlinjen. Dekoren uppdelas på två fä lt, varav det ena har en brunglaserad arkadbåge med gul bakgrund och det andra en ornamentik med stiliserade blad. Dessa är på några kakel omväxlande blåoch vitglaserade och på andra gul- och vitglaserade. Även bakgrundsfärgen till bladen växlar, den finns både blå och gul. En viktig och spännande men tyvärr mycket svårbesvarad fråga gäller utseendet på den ugn kaklen ingått i. En del omständigheter talar för att ugnen både i överdel och underdel haft fyrkantig planform. Det finns t vå typer av hörnkakel, den ena med och den andra utan repstav på hörnet. Vidare är den förmodade kransgesimsen rätvinklig. Ge-

28 12. Bitar av stav;ar med triangulärt snitt. KM : 1 o. 15. simsen har suttit överst på ugnen och ovanpå den har de halvcirkelformade krönkaklen varit placerade. Till ugnskrönet hör riimligen också de krönta tixmarna, vilka kan tänkas ha varit satta mellan krönkaki en, bild 1 4 Förekomsten av två slags hörnkakel talar för att ugnen varit uppförd i flera avsatser eftersom repstavshörnet ej oförmedlat bör övergå i ett hörn, som saknar stav. Den minsta rimliga bredd,en på ugnens överdel är ca 65 cm, vilket motsvarar ett halvkakel och två helkakel Ugnen har med stor säkerhet varit murad med kaklen i förband. Detta framgår av att hörnkaklet med kvinnan och vågen tydligen varit sammansatt atv ett helkakel och ett halvkakel De långa halvrunda kakelstavarna kan tänkas ha varit placerade ver- 27

29 tikalt på ugnens underdel, vilken de i så fall indelat i fält. Det föreligger en viss likhet mellan dessa stavar och deras motsvarigheter på sättugnarna. Man kan peka på en i sammanhanget visserligen ganska sen kakelugn från Kemptenl Allgäu med underdel av järnplattor, vars skarvar och hörn hålls samman och pryds av halvrunda järnstavar. De vinklade friskaklen med arkadbågar och bladornamentik har flera tänkbara placeringar. Frisen har gått runt ugnen. Några hörndelar finns inte bevarade. Den kan ha suttit mellan två avsatser, men kan också ha tjänat som nedre avslutning på ugnen. Beträffande den underbyggnad kakelugnen stått på finns flera möjligheter. I Tyskland förekommer murade underbyggnader, ben tillverkade av kakel, järnstativ och i sten huggna underreden. Ett förslag till rekonstruktion som på bild 14 lämnas alltså med stora reservationer. Resonemanget rör endast ugnens primära utseende, inte det skick i vilket den varit uppförd i huset vid skomakaregatan i Lund. Förekomsten av polykroma bildkakel från en annan verkstad antyder liksom de sekundärt halverade krönkaklen, att ugnen i Lund uppförts i modifierad form. Tilläggas bör i detta sammanhang också, att åtskilliga grönglaserade kakel av inhemskt slag hittades tillsammans med de polykroma. Ugnen kan mycket väl ha kompletterats med sådana. Kakelugnarna byggdes under rsoo-talet undantagslöst som biläggarc, de eldades med andra ord från ett annat utrymme än det rum de stod i. Någon eldningsöppning skall således inte finnas i lundaugnens fasad. Biläggareugnarna var stora vedslukare, det har beräknats att ända upp till 70 å 8o procent av energin gick till kråkorna. Detta förhållande var avhängigt det faktum att ugnarna var helt öppna inuti. Systemet med värmemagasinerande rökkanaler hade ännu inte uppfunnits. Det blev 1700-talets sak att lösa dessa problem inför hotet om energikris i form av vedbrist. Förslag till förbättrade konstruktioner förekommer dock redan under 1 soo-talet i Tyskland. Kakelugnen från Svartbröder 23 är som tidigare nämnts

30 13. Delar till friskakel KM 6:z.8g:z: 15. importerad. Dess tillverkningsort skall sökas i T yskland. Efter detta konstaterande står dock frågan om den närmare proveniensen öppen. Det finns så långt kunnat upptäckas i publicerat material inga direkta paralleller till kaklen från Lund. Ugnen kan mycket väl komma någonstans från det österrikiska och sydtyska kärnområde, där framförallt Ni.irnbcrg som tillverkningsort intar en ledande position, då det gäller renässansugnens utveckling. Bristen på jäm förelsematerial gör dock att en närmare ursprungsbestämning för lundaugnens del än så länge får anstå. En möjlig väg kan vara att göra en undersökning på själva kakelgodset. Ett intressant förhållande med kakelugnen från Skomakaregatan är, att den redan på tyskt område har kompletterats med kakel, vilka tycks ha tillverkats med originalkaklen som formmodeller. Originalen har kanske kommit till skada vid transport clkr vid en ommurning av ugnen. Delar, vilka nygjorts, är bitar av kransgesimscn, och det

31 14. Försök till rekonstruktion av ugnens ursprungliga utseende. Underdelens utformning är oviss. fragmentariska krönkaklet, som har knoppen i behåll, bild g. Kopiorna avslöjar sig genom en viss förgrovning i detaljerna samt genom att de är mindre än originalen. Detta sammanhänger med att leran vid torkning och bränning krymper. Det färdiga kaklet är procent mindre än formen. Att ugnen kompletterats i Tyskland tyder på att den inte direktimporterats till Lund. A v görande för uppfattningen att kakelugnen förnyats på tyskt område är även det ljusa godset i kopiorna samt den polykroma glasyren, som i varje fall ingen lundakrukmakare var mäktig att åstadkomma.

32 rs. Äldre f ynd av polykroma kakel från Lund. Från vänster: KM S 3o8, Skomakaregatan, KM 5.279, Klostergatan- Gråbrödersgatan samt KM , Kv. Glädjen 6. Dateringen av kakelugnen kan diskuteras från flera utgångspunkter. En ur dräktsynpunkt intressant detalj är att jackan och klänningen ännu ej täcker skjortan respektive särken och att pipkragen saknas. Detta antyder att kaklen tillverkats under 1500-talets första hälft. Dräktskicket är överhuvudtaget troligen det som kan ge den finaste dateringen av kaklen. Man kan nämligen räkna med att kakelugnsmakarna och deras pausserare uppmärksamt följde tidens mode. Avnämarna var klädmedvetna och det dög inte att komma med gårdagens klädedräkt. Ett studium av dräkten i porträttmåleri och på daterade tyska kakel gör en datering till ca 1530 trolig för tunciaugnens del. Det gavelmotiv i byggnadskonsten som avspeglas i ugnens halvrunda krönkakel kommer från Italien och dyker i Tyskland fö rst upp i området Sachsen-Thi:tringen omkring r 520. Gavlar med rundbågsmotiv tillhör generellt sett 1500-talets första hälft och en datering av lundaugm n till ca 1530 kan också ur denna synpw1kt betraktas som rimlig. 31

33 I den mån man av den fragmentariskt bevarade ugnen vågar uttala sig om dess uppbyggnad talar också bristen på arkitektoniska detaljer för en datering till zsoo-talets tidigare hälft. Utvecklingen för renässansugnarnas del var nämligen sådan att medan kaklen raskt anpassades till de nya idealen förändrades själva ugnsuppbyggnaden inte lika snabbt. Det dröjer i själva verket ända till seklets mitt innan renässansarkitekturen mera genomgripande påverkar kakelugnen som helhet. Frånvaron av religiösa motiv på kaklen kan också tagas som intäkt för en datering till förra hälften av rsoo-talet eftersom reformationen till en början medförde en tveksamhet till sådana framställningar, vilken dock tämligen snart övervanns. Ett fåtal fynd av polykroma kakel har tidigare gjorts i Lund, bild rs. Förutom det tidigare nämnda med Geometria finns i Kulturens lundasamlingar två fragment av medaljongkakel Det ena pryds av en mansfigur i renässansdräkt. Det andra är ett hörnfragment med ett akantusblad som svickelfyllnad. Det tredje kaklet är en bit av ett portalförsett rektangulärt kakel. På den lilla resten av bildytan finns en amorin beväpnad med en båge. Det senare fragmentet är liksom medaljongkaklet med mansfiguren gjort av rött lergods. Alla kaklen tillhör xsoo-talets senare hälft. Något förvånande är naturligtvis den plats, på vilken kaklen återfanns vid Skomakaregatan i Lund. Flertalet bevarade tyska praktugnar tillhör slottsmiljöer. Det hus lundaugnen värmt upp måste av grunderna att döma ha varit ett korsvirkeshus om än kanske av gedigen kvalitet. Om den burgna miljön och ägarens välstånd lämnar å andra sidan myntskatten en talande vittnesbörd. Litteratur Rosemarie Frauz: Der Kachelofen Eyvind Unnerbäck: Wels<:"he Giebel. Antikvariskt arkiv 42. Andreas Lindblom: Sveriges Konsthistoria fl

34 Kakel från en rase:rad renässansugn funnen i Lund. KM : x-xs.

35 Il Renässanskakel med kvinnofigur hållande en balansvåg. KM : 15. III Bildkommentarer återfinns på s. 62.

36

37 IV Skärpspänne av förgyllt silver, med två par»handslag». Okänd mästarstämpel med dateringen (rs) 76. Diam. 8,5 on. KM

38 GUNILLA ERlKSSON Bilder på rhenska krus I stengodset från Rhen har den tyska renässanskonsten fått ett av sina mest självständiga uttryck. Kärlformerna är nyskapade och mångfaldiga, anpassade att ta emot och återge den rikedom av bilder, som med grafikens genombrott plötsligt fanns till hands för kons~ärer och hantverkare. Liksom träsnidarna skar sina stockar och kopparstickarna graverade sina plåtar, skar stengodsmästarna i den mjuka sandstenen ut sina bilder att smycka kärlväggarna med och bidrog därmed på sitt sätt till att sprida den nya konsten. Deras tredimensionella bilder kan i lyckliga falj ge oss känslan att komma rsoo-talet alldeles nära. Så som bilden lämnade formen och sattes an mot kärlväggen, i den våta leran känsligt återgiven i varje detalj, möter den oss intakt ännu efter fyrahundra år. stengodset är i sig, som keramiskt material, en inhemsk tysk produkt. I Rhenlandet, med dess rika tillgång på skog och tjänlig lera, utvecklades från 6oo-talet och framåt en lerindustri, vars produkter vja Rhen och dess bifloder fördes vida omkring. Under IJoo-talets lopp förbättrades bränningstekniken och leran sintrade (dvs. smälte samman till en helt homogen massa). Detta skedde till en början endast i kärlväggens ytskikt. När man kunde driva upp värmen i ugnen till ca 1250 blev skärven alltigenom sintrad och stengods - som kineserna då brännt i mer än tusen år - kunde framställas också i Europa. Ungefär samtidigt - J- Kuhurr.n

39 någon gång under 13oo-talets senare hälft - uppträdde också saltglasyren, en tunn klar glasyr som bildas på godsets yta när salt kastas in j den heta ugnen. Lerindustrin ändrade karaktär. Medan förvarings- och beredningskärl tidigare dominerat, blev nu serveringskärl och framför allt dryckeskärl den stora artikeln. Den nya varan blev ytterligt efterfrågad och exporterades via handelsmännen i Köln j stora mängder tiji Non.ltyskland, England och Skandinavien. stengodsindustrins huvudorter var under rsoo-talet Köln med förorten Frechen, Siegburg (nära Bonn) och Raeren söder om Aachen. Dessa centra har översiktligt presenterats i Kulturens årsbok rgs8. T Köln skeddf.', under decennierna före J soo-talets mitt, det första mötet mellan det nya materialet och renässansens bildvärld. När krukmakarna här ca rsso tvingades flytta ut ur staden övergick den konstnärliga ledningen till Siegburg, och ingenstans har stengodsets bilder kommit bättre till sin rätt än i Siegburgs finkorniga, vitbrännande lera. Reliefernas skärpa bevaras också väl därför att saltglasyren har svårt att fästa på detta gods och antingen fläckvis saknas eller ligger i tunna skikt. En för Siegburg karakteristisk kärlform är trattbägaren, ett litet dryckeskärl som tidigt försågs med dekor. Under 1400-talet kunde den smyckas med tistelblad i nerskuren relief eller, omkring J soo, med rosmönster konstfärdigt utskurna i dubbelväggiga kärl. Pålagda rundreliefer med knoppar eller enkla bilder förekommer under hela r 4ootalet, men vid rsoo-talets mitt ersättes de av nya rundbilder, sirliga arabeskmönster i Aldegrevers anda och bibliska scener, medvetet och konstnärligt komponerade, bild 2 a-f. De höga slanka krusen, kallade >J Schnellen ~~, förses samtidigt med bildreliefer i höjdformat, som, tre tillsammans, täcker hela ytan mellan fotens och mynningens tvärband. Här fick stengodsmästaren utrymme för sina bilder. Från Siegburg har ett rikt material av skråhandlingar bevarats och publicerats. Vi kan följa hur arbetet i verkstaden förlöpte och hur handeln var organiserad. Om matriser för 34

40 1. Trattbägare och Schnellen» från Siegburg, tsoo-talets mitt och andra hälft, varifrån artikelns bilder hämtats. Därtill en trattbägare med inskuren tisteldekor, 1400-tal. bildrelieferna heter det att de måste framställas inom verkstaden:,kein Oulner noch Oulners weyb so 11 gedruckt oder geschnieden werck backen, er habe es dan selber oder seyne haussfraw oder die jenigen, so das handwerck leren, mit irs selbst hanndt geschnitten)), (Ingen krukmakare eller krukmakarkvinna skall bränna tryckt e1ler skuren vara om han ej själv, eller hans hustru eller barn eller någon av dem som lära hantverket, med egen hand har skurit den.) Eftersom skrået var spärrat, gick många skickliga män som gesäller eller,werkmänner, kvar hos sin mästare. Av de fem signaturer som återfinnes på Siegburgrelieferna har endast tre kunnat knytas till mästarnaron i skråförteck- 35

41 ningarna. De övriga t vå måste alltså ha arbetat under en mästare, och det är en av dem, F. Trac, som är den mest betydande bildskaparen och Siegburgerstilens egentlige upphovsman. Forskningen har visat att det nästan alltid går att spåra en förlaga bakom bilderna, även om bildskärarna förhåller sig mycket olika till sina förlagor. Somliga kopierar så troget det är möjligt, andra kumponerar om bilden till det nya formatet eller hämtar detaljer från flera olika källor. Andra åter förhåller sig mycket fritt till förlagan och man måste ju också utgå från att ett nyskapande i vissa fall ägt rum. De bilder som utnyttjades var dels den s.k. Kleiruneistergraflken, dels de stora bibelutgåvorna som vid xsoo-talets mitt trycktes på flera håll i Tyskland. l Frankfurt utkom 1533 Christian Egenolffs bibel med illustrationer av H. S. Beham och rs6o Sigmund Feyerabends utgåva av Gamla testamentet och Johannes Uppenbarelser med illustrationer av Virgil Solis. Solis' bilder samlades under titeln ubiblische Figureon och utkom separat, försedda med korta texter på vers. Förläggarens avsikt härmed var, enligt förordet till första upplagan, natt ingen målare, guldsmed eller konstälskare, som ej var i stånd att köpa den stora bibeln 1 skulle behöva gå miste om bildernan. Redan 1562 gav Feyerabend ut ännu en bibel, nu även med Nya testamentet, försedd med 2 r8 rullverksinramade bilder av Virgil Salis, bild 13 1 och t vå år senare utgav han en ny Lutherbibel med träsnitt av Jost Amman. Många av dessa bibelillustrationer tjänade stengodsmästarna som förlagor. Förläggarna vände sig också till hantverkarna med en- 2. Rundbilder på trattbägare. Siegburg, 15oo-talets mitt och andra hälft. a) arabesk med hjärtformat akantusmotiv och i blomkalkar pickande fåglar. KM b) arabesk med växtraokor, som slutar i en mansoch en kvinnoprofil. KM IO.J]I. c) rundbild med blommor. KM to.368. d) arabesk med två gestalter vars kroppar övergår i ornament med runda blad. Airlegrevers stil KM IO.JJ8. e) Siren i tsoo-talsform med kluven och upprullad stjärt. KM f)»luce XI», Kristus botar en stum (driver djävulen ur hans kropp). KM

42 37

43 3 Matris skuren i sandsten, signerad CK (Christian Kni.itgen). Höjd l8,s an. KM Efter matrisen gjordes ett leravtryck, en patris, som brändes. Efter denna reliefbild gjordes i lågbränt lergods ett stort antal matriser, som användes i produktionen och efterhand byttes ut. staka blad eller bildsviter, skurna och stuckna av Virgil Salis, Heinrich Aldegrever, H. S. Beham och många andra som gemensamt går under benämningen»kieinmeister)). Ornament, sviter av allegoriska figurer, scener ur bibelns berättelser och genrebilder ur rsoo-talets dagliga liv återges med stor klarhet i bildbyggnaden och skärpa i utförandet i ofta knappt mer än frimärksstora bilder. De rena ornamentsticken har på stengodset utnyttjats för rundmedaljongerna och svickelfyllningar kring de höga bilderna, figurmotiven har övertagits eller omkomponerats till de höga schnellenplattorna. De bibliska måltidsscenerna var ett omhuldat tema, och serier i vilka de förekommer var populära förlagor för dryckeskärlen. Hit hör bröllopet i Kana, Den

44 4 Kung David med harpa i kungsgårdens fönster.»då hände sig en afton, när David hade stått upp från sitt läger och gick omkring på konungshusets tak, att han fick se en kvinna som badade: och kvinnan var mycket fager att skåda. (2 Sam. 11.) Detalj av krus KM ~- s. Batsebas tjänarinna på väg till brunnen. 39

45 6. Teckning efter ett Batsebakrus i Hetjensmuseet. Signerat av Peter Kni.itgen (daterade arbeten , ej representerad på Kulturen). Mittmotivet med den fotbadande Batseba tillhör Cranachs tid och krets och återfinnes i de flesta Lutherbiblar. >>David sände då åstad och förfrågade sig om kvinnan; och man sade: Det är Bat-Seba.n (Mittbilden med budbäraren i trappan.)»... och han låg hos henne, när hon hade helgat sig från sin orenhet.» (Bilden t.h. med kvinnorna vid kyrkbesöket.) rike mannens gästabud och Den förlorade sonen. Många av dessa historier, t.ex. Den förlorade sonen, hade genom det tyska dramat en aktualitet och förankring hos folket. Den allegoriska bildvärlden å sin sida ger uttryck för borgerskapets intresse för tidens humanistiska tankevärld. Kulturens samling av rhenländskt stengods är relativt an- 7»DER EVANGELIST LUCAS Lukas' oxe j blomstersmyckad interiör. Bildplatta sign. CK. Höjd 17 an. Jordfynd från Malmö. KM HER VERSRET ER SEIN GELT MIT WNSUCHT. ( >~Den ene drog bort i främmande land och förtärde allt sitt med skökor., Lukas XV.) Den förlorade sonen njuter här en måltid i det gröna och allt vad munskänk, luta, flöjt och kvinnor kan skänka honom. l scenen ovanför drives han med hugg och slag ut ur glädjehuset. Bildplatta sign. HH. Höjd (ink!. ett skadat, på b1lden bortskuret krönparti) 16,5 cm. KM 15.4:29.

46

47 g. Den förlorade sonen förslösar sitt arv. H. S. Beham språkslös. Den rymmer få praktpjäser men ger däremot en god bild av tillverkningen i dess bredd, och fyra av de fem genom signering kända konstnärsindividerna kan vi här studera i närbild, hihi 4, 5, 7, 8, 1 1. Kung David med harpa i kungsgårdens burspråk, och Batscbas tjänarinna i porten under honom, de måste vara skurna av F. T racs hand eller komma från hans närmaste krets. Dc relativt individualiserade, känsligt åt~rgivna ansiktena, kvaliteten i dräktåtergivningen och portalens fina arabeskranka, hela bildplattans uppbyggnad med arkitekturmotiv som sammanhållande bakgrund hänför reliefen till F. T racs verk, även om bilden ej är signerad. Som krus är vårt föremål enkelt, och med sin tre gånger upprepade bild ett sekundärt arbete. Men bildens kvalitet är högre än 10. ~DE HOFNUNG». Hoppet med ankare vid sina fotter och fiigel i hand. Tillsammans med Tron och Kärleken finns samma platta på ett krus i Hetjensmuseet, signerat H H Höjd 12 cm. KM DER GROSS ALEXANDER». överst rullverksornamt:nt, nederst tyska riksvapnet. Som en av de nio hjältarna återges Alexander ofta, på ett krus friin 1588 i Köln (Kunstgewerbemuseum) tillsammans med Hector av Tro ja och Karl den store. Troligen av L W. Höjd 17 cm. KM

48 43

49 den vi finner på ett komplett Batst bakrus, bild 6, gjort och signerat av Peter Kni.ltgt n i F. Tracs dtcrföljc.l. F. T rac förmodas ha arbetat vid Anno Kni"ttgens verkstad, den största i Siegburg. Signaturcn F T förekommer på många krus Jaterac.lc mellan 1559 och 1 s68, men i två fall finner vi»f Trac>> utskrivet och dii rmcd är hans namn bekant. T ill figurmotiven har han fr.a. valt Virgil Solis' bibelillustrationer, till ornamenten Akkgrcvcrstick från åren kring Några av Je siik1. rt skurna rundmt daljongt rna skulle också kunna komma från hans hand, t.ex. bild 2 d, som är nära besläktad med ett av Trac signerat krus. C K är uttytt Christian Kni"1tgcn, en av medlemmarna i den månghövdade krukmakar familjen Knl"1tgen i Siegburg och sedermera W csterwald. Christian Kni1tgl!ns första daterade arbete är årsbarn med F. Tracs sista: IS68- t6jo är hans verksamh1. t bd a gel. Han har en speciell bild fantasi och förhåller sig mycket f ria re t i Il förlagorna än t. ex. L W och HH, och han arbetar mera dtl'r Kleinnll'istcr-grafiken än efter bibclill ustrationcrna. Lucasnxen på vårt krus, bild 7, är väl dock inspin rad av l'n titc.lbild till ett Lucasevangelium, där C K utelämnat cvangelistl'il och låtit symbolen träda fram i allt sitt majl'stät. På en motsvarande Marcusbild på l'tt krus i H ctjcnsmusi.:'l't står evangelist~. ns skrivpulpet kvar bakom lejonet - en bild som.itimte vår Lucasbild och l'll platta med Johannl.:'s' örn åtcrfim1l's på ett krus, signl rat och daterat C K 1573 ot:h Vårt Lucaskrus är intressant ur flera synpunkter. Två av bildplattorna är identiska cvangl'listbildl'r och mellan dem ses en scen ur Lucas XV, med liknelsen om den förlurade sonen, bild 8. Temat är inte ovanligt, men själva bildens uppbyggnatl är såvitt jag vet utan motsvarighet på rhenska krus. Bilden iir signerad mecl monogrammet H H, vilk<:t sammanställts med mästarnamnct Hans Hilgers, och kombinationen av två sig11aturn på samma krus är också siillsynt, om inte unik. Bildmotivet är den förlorade sonen hos kurtisanerna. H. S. Bcham återger också motivet som en måltid i det gröna, 44

50 12. Tomas den tvivlande stid<er handen i Kristi sår. Detalj av bildplatta, sign. LW. Höjd 8,5 cm. KM g.r63. IJ. Tomas del) tvivlande, trasnm av Virgil Solis Biblische Fi~:urcn, Frankfurt (Efter Lipperheide 1g6 r.)

51 bild g, men vad kompositionen bt träffar finner vi en långt större överensstämmelse i en teckning av Hans Bol. Han återger kärlekspar vid ett bord med lutspelare och flöjtspelare, och liksom på vårt krus ligger l'll av männen på marken framför bordet med huvudet i en kvinnas knä. Bildens uppbyggnad med en huvudscen och l'n i bakgruntk n som bisn n antydd,, fortsåttning på historien, är karakteristisk för seriebilder i den tysk-nederländska konsten under rsootalets senare hälft och förekomml'r också i en av Hans Bol tecknad svit på fyra plad ur Den förlorajc sonens historia. Det grafiska blad som Hans Hilgers bör ha utgått i fr ån felar oss dock ännu. Hans Hilgcrs var en produktiv bildsnidarl' och hans bilder, daterade mellan 1569 och 1595, tycks ha anv ~ints inom flera olika verkstäder både i och utan för Si~. gburg. Bibliska motiv hämtade han mt'ra från kopparsticken av H. S. Bcham och Virgil Solis än från deras bibelträsnitt. Han har också, till skillnad från F. Trac och Christian Kni.itgen, ofta återgivit allegoriska motiv, bild t o. Vårt sista exempel på signerade bilder är ett praktfullt krus av monogrammisten L W, bild 1 2. Bildplattan är här indelad i tre kvadrater som återger korsfästelsen, Nådastolen och Tomas tvivlande. För Tomasbilden har LW använt en av Virgil Solis illustrationer till r 562 års bibel, bild 13, och vi kan se hur bildsnidaren gått till väga. Huvudpersonerna är, med kroppshållning och draperade dräkter, tro" get kopierade medan dc omgivande gestalternas mångfalt.! och varierade hållning förenklats till figurer i summarisk pro filåtergivning. Monogrammisten L W har signerat en rad bilder under 5ina åtta verksamhetsår, från 1572 till Liksom Hans 14. Hertigdömet Jiilich-Cieve-Bergs vapenbild, skuren lt>rtigdömct, i vilket Sicgburg lag, var u n dl r Wilhelm den Rike ( ) Västtysklands territoriellt största nmnitll. Hiijd 16,5 tm. KM , 5 SvL nska riksvapnet inramat av arabesk- nlh grotl'skurnanwnt. Funnet i Lunds jord. Höjd 17,5 lm. KM

52 47

53 Hilgcrs följer han nära F. Tracs och Christian Kni.'ltgcns mönster, och liksom denne är han en skicklig hcraltliker. K anske kan vi tillskriva honom den osignerade biijen av Ak xander <.len Store, bild 1 r, med sin skarpskurna relief och redigt organiserade yta och med tll't lilla trädet under annbågt'll som också återfinnes på andra L W-krus. Vapenbiltlerna, bild T 4 och 15, har båda n ii ra anknytning till Siegburgergodsets historia. Den vänstra återger hertigdömet Ji.dich Ckvt -Bcrgs vapen och bctt cknar det furstehus i vars h ~ign krukmakarna i klosterstadt:-n Sicghurg arbetade. Krusl't med Jet sve 11ska Folkungavapnet är funnet i Lunds jord och vittnar om tillverkningen i <.less högsta blomstring, båut i konstn~ir li g t och spridningsmtissigt hänseende. Det svenska riksvapnet är samtidigt en lämplig slutvinjt tt till denna blick på stengodsbiluer från Sicgbw g. Visserligt n haje J en konstnärliga ledningen övergått till Rat ren och W csterwaltl redan vid Isoo-talets slut, ll1l' 11 ännu r61 s brann Jet i fyrtioen ugnar i verkstäderna utanför stadsmurt n, bc:lägna direkt vid l 12rlagr~n längs den långa Aulgasse. Sed<m svt nskarna 1632 br~int stad~n, flyttade många vl rkstnder till Alt~nra th, d ~ir traditionen kvde vidar~: ännu en tid. J Wl:sterwald har det rhcnländska stengodset övt rkvt som en mera folklig till verkning ända fram till r8oo-talets mitt, då de gamla rsoo-talskrusen av bistoricismen åtcruppt ~ick tes som en av den tyska renässansens ädlaste produkter. Då startaclt flera finnor en nytiiiverkning av stilimiterande karaktär och använtlc också de gamla matriserna till rena kopior. Men det får vara en annan historia. Litteratur Orro 1'011 /:a/ile: Das Rhl'inischc Steinzeug. Brrlin K11rl Koetschau: Rheinisrhcs Stt inteug. Mi'mchen ilarbttm Lipperheitle: Das Rlwinisdw Stdnzl ug und die Gr;~phik lk r Renals!:ance. Berlin rg6 1. S tt'inzl'ujl. Katalog~! Jes Ktm s t gcwl rhemu~l' UI11S Köln. SicgburJ;l'r Steinzcug. Kataloge drs ll ctj~tnsmuseum s Dusseldorf

54 va v b Kabinettskåp med trämosaik från Tyrolen, 1500-talets senare del. Kabinettskåp av ebenholts med arabeskinläggningar av ben på lådfronterna. Lägg märke till skåpets arkitektoniska mittparti!

55 VI Detalj av dörr på tyrolerskåpets fack.

56 vu Den rike mannens gästabud. Oljemålning i Helsingborgs Mariakyrka, daterad 1583.

57 VIII Den rike mannens gästabud. Fat av lergods med sgraffitodekor, daterat Diam. 32 cm. KM

58 BENGT BENGTSSON Ringar från m edeltid till renässans Till fiirgb ild /J/ och l V I bruket att bära fingerringar avspeglas religiösa och magiska föreställningar och även uråldriga folkseder. R ingen kan vara ett skydd mot onda maktl'r; hdgonbilder och rt'ligiösa symboler förstärker detta skydd. Men ringen i sig själv har genom sin form en mystisk-magisk makt, cirkelformen symboliserar oändligheten och ringens placering på vänstra handens nringfingl'n, hör samman med tron att det gick en,, nerv, från Lknna finger upp till hjärtat. Det är nu inte alla ringar, som p lacerats där, ett även ytligt studium av porträtt från r 400- och xsoo-talen visar, att snart sagt alla fingrar på båda händerna kunnat bli begåvade med ringar. ML'n en kvinnas ringfinger är sällan utan ring, i så fall är Jet unga och ick~ trolovade pl'rsoner, som är avbildade. Ringen är o fta ett tecken på en position eller en värdighet. Många av dc gamla Lundabiskoparna och andra kyrkliga dignitärer tog sin signetring mpd i graven. Symbokn för deras höga ämbete var så förknippade med personen, att Jen inte kunde lämnas i arv. Redan undl'r antiken uppvisar fingcrringt ns utformning en lång rad variationer och många lever kvar och utvecklas under ml'de lti d~. n. Hit hör sigillringarna, som under hela denna utveckling n f ta uppvisar graverade ädelstenar. ii. ven nm dessa blir sällsyntare på sigi ll ringar före renässansens genombrott, kan man dock tala om en obruten tradition. Vanligare är emellertid den i ringens cgl'il metall graverade sigi ll ytan. 4 - Kultunm

59 r. Sigillring av guld, r JOO-I2oo-tulet, troligen Skånr. Sc även färgbild lll, nr 7 En sällsynt intressant och vacker sigillring av guld är d~n som visas i bild 1 och äv~:n som nr 7 på färgbilden. Dess framstycke bildas av konkava ytor, som stiger upp från en avlång åttahörning för att förenas kring tlen ovala sigillytan. Varje på tletta sätt bildad facett i1r prydd med en graverad palmett inom t'n relativt bretl ram. Gravyren är utförtl metl mycket fi na detaljer. Sigillbiltlen är ett gående lejon med ly(tat huvud och en S- formigt krökt svans, stolt böju över rygg~:n. Dateringen av d~nna ring är kanske inte IH. It sj~i lvklnr. Pulnwltcrnas rena, klara form skulle kunna tyda på uoo-takt som Sl'naste Jatering; man kan jämföra m~d dt: lundl'tlsiska stenmästarnas palmettl'r. Men lejonet verkar vara alltf6r naturalistiskt återgivet för att kunna inplaceras i tl~:n romanska formvärld, vi fin ner i och kring Lunds domkyrka under (kss byggnadstid. Man ville gärna beteckna det som mera anvancerat i formen och jag skulle vilja datera ringen till I2oo-talet. Ringen har tillhört zoologen, geologen och arkeologen Svl'l1 Nilsson ( l ), och Ke1rlin fl1rvärvacle den tillsammans med andra ringar och ytterligare några fornsaker år 1921 på auktion e fter Nilssons dotter Ida. Då andra av dessa ting tir betecknade som Lund a fynd, är det inte osannnlikt att ii ven denna ring påträ Hats här. Lejonet som sigillbild kan tolkas på fl era sätt; det lär i varje fall inte kunna ge några ledtrådar om vem som ägt den märkliga ringen. En mindre ring av i huvuusak samma fonn som nlejonringem har runt dl'n koniska <.Iden inskriptionen A VE MARIA och sigi llb ilden (om dm har skulle fattas som såso

60 :!. Rin!(,,v guld mej A VE MARIA n1111 franvh }'l kn, 1 ~ oo- talc:t. KM 29.:;66. dan) synes vara blomrankar eller k, istar, dock - på grund av det lilla formatet - t ~imlig en summariskt formade, bild 2. Inskriften kan föranlcja en to lkning av gravyren som en Mariasymbol, den blomma som symboliserar renhet. Detta erkännes vara långsökt nch förutsätter en långt gången stilisering av dc ursprungliga blomsterformerna. Skenan är dekorerad mt'u geoml't riska ornament, som inte motsäger en dat~.: ring till 12oo-talct. l den gotlänliska Amundeskatten (i Statens historiska museum) återfinnes en ring med samma typ av uk vist u-dekoratlon. Av KulturL ns övriga sigi llringar tillhör dc allra fl esta en långt senan tid. Sigi ll ägdes av folk, som hade anledning att skriftligt korrespondera, m.a.o. deras förekomst hör ihop med den ökade skrivkunnigheten. Vi har några exempel på sigillringar från tsoo-talet och r6oo-talets fö rsta decennit'r, o ftast avbildande bomärke och ett par initialer, ibland ett adelsvapen eller en borgerlig v<~ pcnbil d. Till det senare slaget hör ck som nr 8 och g avbildalle ringarna på färgbild 3 Den fö rra har initialerna BCD och återger Jason meu svärd och det gyllene skinnet hängande över högra armen. Ringen kan betecknas som typisk för svenska sigillringar från Isoo-talets senare dd. D en iir ett jordfy nd från Brännkyrka utanför Stockholm. En sigillring (nr g), om vars ursprung vi tyvärr inte vet mera än att den av utsl'cndet att döma bör vara nordisk, är av något yngre datum än den nyss behandlade, kanske från

61 ~ R ini( av guld, funnen i Lund, r 200-tall.'l. lnskr. AVE MARIA. KM =9 9 ' 3 b. -J. T r 11l.w ning > r' in~ ;tv guld, rsso Iall't. 51! iivcn fiirghilu III, nr ro-3o-talen. D en är av guld och har en vapensköld med L'n fågel - kanske en falk - som i sin n~ibb håller t:'tt nlx sti.im t förl'må l, möjligen L'll kvist med blommor eller frukter. Initialerna är LBS. R ingt>ns gravyr ii r väl utförj och ger ett vackert avtryck. T vå händer, förenade i L'tt handslag, är ett vanligt motiv på ringar från mejeltijen uch in på x8oo-takt. H är är det fråga om en symbol för makarnas förening i äktenskapet och ringarna måste betraktas som trolu\'ningsringar. Den äldsta i Kulturens samling stammar från 1200-talet och är med säkerhet ett j ordf y n el l rån Lund, närmare bestämt från Hanlidsbankens tomt vid Klostergatan- Gråbrödersgatan. Den ii r av guld och bär inskriptionen A VE MAR f A. Den förv~) r vadcs o v den förut ni.imndl' Sv l' n Nilsson, som säges ha burit den alltid, bild 3 Kulturen äger ytterligarl någ ra äldre ringar av tkotta slag. En av dem (nr t r på färgbilden) är l'n n falsk» s piralring, dvs. den bl står skt nbart av L'll ~nda sriralvriden skena, med kraftigt mittparti, som dock är rent symmet riskt kornponerat ml'n som är sammanlött med en tunnare skl'na, lagd i spiral. De sammanlagda händernn sticker fram ur ))manschetten), bildade av renässansvolutcr. SåJana förekommer också i spiralens änjpartier, men cll'ssa avslutas av en variation på dc drakhuvudl n med bakåtlagda öron, som vi mött 52

62 5 Sp;innc av tenn, Tyskland, t)oo talet. Fiirut i $1. hlossmusl.'um, l.lcrlin. Tcrkning efter Roscnl"'rJl av Mar~arcta Drouggc. från olika ~ poker under mecklti<.lcn. Hu vu d ena är formade med stark t framhävda ögnn- och nospartier u ch de tillbakalagda långa öronen är utformade på samma s~i tt som på den medeltida safirringen, bild 8. Ett genuint medeltida dckorationsmntiv har fått hli kvar i e n i övrigt ren renässansknmpositil'l1. På en guldring - även den från r soo-talet - ses dc t vå händerna omsluta ett hjärta, färgbilden nr ro, även bild 4 Ä ven denna variant a v motivet har ml ddtida anor och vi känner den som reniissansföret l dse även från kontinenten. Vi kan finna moti vl't i allml1gl'ringar från olika delar av Sverige och Norden och äwn på km1tim ntcn. Hiindernas ll manschcncr» hildas på vår ring av betydligt renare och nwra markerack rt nässansvoluter t1n på den fi iregåt. nde ringl.'n och guldsmclkn har t.o.m. åstadkommit en antydall till krås nmt handlcdt._-rna. ln itiakrna EK iir gravl.'radl..' inuti ringen, snm i diam~:tt'r iir påfalland~ sniiv, varför dt n måste ha burits av en kvinna. >~Hancls l agsmntivet ' föranleder en minclrl' exkurs. Kul turl'n äg l.' r ett cirkel formigt sp~i nne, med s~ikl rhet nordiskt och i (J en ich identifierade) stämpeln daterat (r s) 76. Spännet, som mäter 8,5 cm i diaml'tt' r, ii r förgyllt och de släta partit rna grawrade i beslagsornamt'nt ik. På t vå dianwtralt motsotta ställen ses gjutna Hhandslag lödda vid spännet, färgbild IV. 53

63 Ett dräktspänne av tenn, som har påträffats i Lunds jord och som med säkerhet har kunnat dateras till 1300-talet, är utformat på samma sätt som t soo-talsspännet av silver. Även här förekommer d~ två handslagen, placerade vågrätt diametralt mot varandra. Ä ven om Lundaspännet är betydligt mindre - 3,9 cm i diam. - är det dock fråga om samma typ av föremål. Även från mellersta och norra Sverige finns spännen av detta slag belagda. Skattefynd i Statens historiska museum innehåller flera spännen i olika storlekar och utförande. l Hukekullaskatten (Västergötland) finns tre av dem och lika många uppvisar Töreskatten från Nederkalix. Vi kan alltså föra traditionen ett aktningsvärt stycke tillbaka. Man frågar sig då om bruket av handslaget som trolovningssymbol var relativt vanligt och utbrett även under medeltiden. Ett otvetydigt jakande svar ges av Marc Rosenberg i h;:ms Geschichte der Goldschmiedekunst, dkir han behandlar en rad tyska silverspännen av samma typ. Rosenberg ger ingen exakt datering av dem, men bilderna vittnar om r3oo-talet, möjligen tidigt 1400-tal. Väsentligt är att ett sådant spänne - Handtrow-Bratze - ingår bland de föremål, som en guldsmed skulle göra som mästarprov, detta enligt tyska skråförordningar från och 1400-talen. Följaktligen var sådana spännen vanliga som trolovnjngsskänker under medeltiden och kanske i Norden även under rsootalet. Den s.k. kalvarieringen synes vara en rent nordisk företeejse. Den har sitt namn av dl:'n korsfästelsescen, som dominerar framstycket, vanligen inom en cirkelrund ram. På vår här i färgbilden avbildade ring - nr 1 - ser man den korsfäste Kristus med Maria och Johannes vid korsets fot. Kring ramen syns tre hjärtan och tre rosor, i detta fall symboler för Jesus och Maria. Ringen har påträffats i Skånc. Kalvarieringar har förekommit framför allt i Danmark och i de av danskarna under medeltiden ägda områdena. Ch. Pierre Bachman redovisar i uppsatsen Medeltida 54

64 6. Ring med madonnabild, t 400- eller 1 soo-talet. Se även färgbi ld III, nr 6. )) flngergull n från Öland, att dc utgör en stor grupp, vans endast nio kan beläggas utanför de nämnda områdena. Bachman räknar med att ringarna spritts f rån Danmark till Sverige, Norge och även Finland. Den här avbildade ringen, vars breda skena utvidgas till det kraftiga framstycke, som omsluter kalvaricsct.:nl'n, dateras i allmänhet till 1400-talet. Det finns tidigare kalvarieringar, men de har smalare skena och relativt litet framstycke. D e återfinnes så gott som helt i det l'gentliga Danmark. Det finns också en annan typ av kalvaricring, där framstyckets ram ~i r kvadratisk l'llcr stående rektangulär. Kulturen äger också ett par sådana ringar, av vilka vi här avbildar den största, ett jmdf ynd från Roma på Gotland, bild 7 Den prydes upptill och nedtill på ramen av inalles sex kulor och den breda skenan är graverau med ett mönster, som påminner orn fisk fjäll eller takspån. Det är en ståtlig och dekorativ ring, som bör dateras till L4oo-talets senare häl f t. En mindre ring av samma typ är av förgylld brons. Den har en betydligt mindre, helt osmyckaj rektangel med kalvariemotivet och på skena och skujdror ett genombrutet gotiskt bladverk. Denna ring är ett jordfynd från ))Spetelyckam (dvs. Hospitalslyckan) i Lund. Ett Kristusansikte, avbildat en face, i gravyr på slät botten, förekommer på åtskilliga medeltida ringar. Enligt Ch. Pierre Bachman har dessa ringar vid sidan av kaivarieringarna den 55

65 7. Kal vari<.'rinl\, troligen q oo takt, funlll'h i R\1111a pa Gotland KM 21, 3:;6. Slt)rsta spridningen i Nnrdl'l1. Mt n ansiktet st's också på rcni.issansringar \Kh Kulturl'n i.igl'r t lera av detta slag, bl.a. två guldringar av hög kvalitet. Dc graveratie ansiktena är av Jen t)' P, som - ävl' ~ l om tie är hårt förenklallc- kan ledas tillbaka till ii ldre framställningar av Veronicas svetteduk. Det ~ir all tså ett passionsmotiv, och ringarna av denna typ wrdc därför inte ha tjänat som trolovningsringar. Den tyngrl' av Kulturens båda guldringar (troligen stammamk från Skånej uppvisar l'11 kraftig medaljong med fyra kulor, p lacerade på samma sätt som hos kalvaricringarna. GravyrL'Il ~i r d j up, vi lket kan fö ranleda antagandet att den varit fylld ml:'d emalj, men inga spår av sådan kan urskilj as, L'llS under stark förstming. Sh nan, som är brl d nch vidgar sig tdl medal jongl'ns diameter, är på skuldrorna täckt av vackert ciseleralk bladornament ov akantus 1 vilket bör datt:ra ringl:'n till tidig renässans, se l ärgbilden III, nr 2. Den andra ringl'll, som möjligen är funnen i Uppland, har Kristusmcdal jnng av samma typ alltså även den omgivl'll av fyra sma kulor. Skenans skuldror i.ir hiir l'mellertid formade stlm handornnmcnt, påminnnncll kolonnkapitäl Den kan stamma från 14oo-tall'ts slut el kr r soo-tak t. Datcringl'n av tk t vå ringarna är dock tiimligen oviss. Vår store ktinnare av mcrk ltiua guld- och silversmide, Carl R. af Ugglas, har För liknande ringar i StatL'IlS historiska museum s6

66 \ GuJdri nj! med safir i klofattning, funnen r ViiMl rgiitland. KM inte ansett sig kunna ge en noggrannare datering än till T el kr l soo-tal. Bachman vill gäma ge dem en tidigare tillkomsttid; särskilt gu ller detta ringar av samma typ som Kulturens mintlrl' ring. Dl n på alla ringar av detta slag nära nog stereotypt utformade medaljongen med Krist usans iktet gör typen enhetlig och tie n har påträ f' fats snart nog över hela Norden. l Danmarks Nationalmuseum är den förctr ~i dd med inta.: mindre än 23 exemplar, i Statt ns historiska 111liSClll1l finns rs och åtskilliga har påträffats i Norden. Även från Finlantl och Estland är enstaka exemplar kända. Man frågar sig om de haft ett gemensamt ursprung. Bachman framkastar de n intressanta hypotesen, att ringarna kan ha utgjort va ll fa rtsm inncn, näm1arl' bl stämt från Rc.1111, där Kristushuvud\ n av tktta slag finns belagda som pilgrimsmiirh n. Materialet är dock int~. untlersökt från denna synpunkt. En av Kulturens ~ild sta ncl\ vackraste r ingar ä r en guldring ml'd safir, bi ld 8. Den lwstår av en ganska smal skena av ljust guld som på skuldrorna avslutas av drakhuvuden med långa spetsiga tillbakalagda öron. Huvudl'nas käkar biter i fattningens Stl)mnw, som är bildad av korslagda plåtstycken, vilka i si n tur upptill smalnar i fattningens fy ra klor. Den lilla safiren (största mått 6,5 mm) är råslipad; inga försök att få fram facetter eller någon regelbunden form kan spåras. Stcnen är klart ljusblå och synbarligen av 57

67 hög kvalitet. Den är ett jordfynd från Västergötland. Motsvarigheter till denna ring finns i flera nordiska museer, bl.a. i Statens historiska muscum 1 Nordiska museet, Nationalmuseet i Köpenhamn m.fl. Olle Källström har beskrivit en av ringarna i SHM och tolkat drakhuvudenas 1>beteenden så att det är deras tungor som löper ut i en fattning. H ur man tolkar denna form, är ganska likgiltigt, men man kanske kan visa på en ring i Nordiska museet, där drakhuvudenas nosar med sluten mun ligger direkt an mot en kistfattning. På några silverskedar från 13oo-t alet (bl.a. en i Kulturen och en i Varbergs museum) avslutas skaftet nedåt i l'tt odjurshuvud, vars käkar synes bita om skedbladets övre kant. I allmänhet daterar man ringar av denna typ ti ll talets senare del, ibland till 1300-talcts början. Om stenen är placerad i en fri klofattning synes I200-takt ligga nära till hands; om den är fattad i en sarg eller en >>kistan, skulk en s~n are datering vara motiverad. Eftersom vår ring har en originell och primitiv fri klofattning, är sålunda 1200-talets senare dej trolig som t illkomsttid. En intressant ring visas som nummer 4 i vår fä rgbild och även i bil d g. Den bar från början haft rent medeltida form men har med största sannolikhl t blivit omgjord undt r eller 18oo-talet. Det cirkelrunda huvudpartiet bar blivit utbytt eller ifyllt med ornamentmotiv, omgivande en sten av bergkristall eller glas. Vad som ursprungligen fyllt cirkeln, är ovisst, men man kan våga gissa på ett kalvariemotiv. Ringen skall ha påträffats i Värmland. På ringens skuldror vilar drakar, vars huvuden med dc karakteristiskt bakåtlagda öronen skulle kunna datera ringen - med reservation för retardering - till eller x 3ootalct. Drakarnas tretåiga fötter synes klamra sig fast vid ringen. Vi har här återigen ett exempel på anviindningen av medeltidens drake eller annat sagodjur som dekor på smärre föremål, och i detta avseende är ringenä trots alla ss

68 9 Ring n v guld med drakar på ~kultlr{1rnn, r.joo-talet. Sc även färgbil u III, nr -1 ro. Ring av gukl nk d l.'malj, omkring tgoo. Sc liven fiirgbild llf, nr 1 :!. olikheter, besläktad med den nyss behandlade. ML n man bör här lägga mt1rkc till den breda skl nan och det ~ta rkt utvidgade mittpartiet, som synes höra senmedeltiden till, nuför en datering till 1400 talet är motivl'rad. l den alltmer rika floran av fingl'rringar med rl'ligiösa motiv under J400-talets senare hälft kan man särskilja ett par grupper, som tycks förekomma över hda norra Europa. Först kommer ringar med madonnabild på framstycket. Färgbildens nr 6 visar en ring av förgyllt silver, där den sittande madonnan mej banwt placerats inom ett gotiskt scxpass, bild (i. Skcnans skuldror ~i r täckta av gotiskt grenverk med stiliserade blommor. RingL'n är ett jordfynd från Högsby i Kalmar län. Motivet förekommer ofta i den gotiska småkonsten, inte minst på sp~innc n och ringar av i.idelml ta ll. Figurgruppen synes nedtill avgränsas av en månskära, som cmcllcrtiu endast är att Fatta som l.'t t swrt veck av Marias mantel, vari barnd vilar. En ring av förgyllt silver, funnen i Höganäs, visar en liknande rnadonna innm fy rkantig ram, bild r 1. Det tycks under denna tid stabiliseras en sorts standardring, d~)r den av varierand0 bladwrk prydda sh nan löper ut i ett brett, upptill och nedtill spetsat ramstyck0, inom vars ram olika motiv förckumrm:r. Kulturen äger ett par 59

69 ringar av denna typ, där man ser en vilande hjort inom en rik gotisk vegetation, och här visas (färgbilden, nr s) en ring med S:t Göran och draken, ett jordfynd från Skåne. Motivet är här - kanske på grund av dess hö j d - vridet i go a i förhå Ilande till ringens horisontal plan, ett tämligen ovanligt förhållande. I Lunds medeltida jord har man påträffat relativt få guldföremål och under den 11gamla goda tidenn, då fornminneslagen inte var så allmänt kiind, hände det att samlare från grävningsschaktets kant förvärvade begärliga ting direkt från de grävande. Så är fallet med två märkliga ringa1 - båda avbildade i vår bildalmanacka för I den ena från grundgrävningen för Allhelgunakyrkan, där den köptes av en professor för 6 kronor men uöverläts ll till Kulturen Den andra hittades j Råbygatan och såldes till cn guldsmed, som i sin tur növerlätn den till Kulturen r8g3 för 15 kronor. Gemensamt för dessa ringar är på va1 andra lagda guldblad av gotiskt snitt och på ringens framstycke ett hjärta. En liknande ring - dock av förgyllt silver - är otvivelaktigt svensk (och troligen skånsk), fastän fyndorten är okänd, färgbilden, nr 3 Den hör intimt samman med de i Lund funna ringarna. Intressant är, att runt hjärtat löper en rosenkrans med fem blommor. Den representerar törnekronan, vars fem utslagna rosor symboliserar Kristi fem sår. Denna gammalkristna symbolik visar, att ringen inte gärna har varit tänkt som en vigselring, vilket hjärtat möjligen kunde antyda. Dessa hjärtan på de senmedeltida ringarna ger uttryck för en annan och mera centralt kristen symbolik. Ocn sista och till tiden - eller kanske snarare till stilen - senaste ringen j vår kavalkad representerar helt och fullt renässansen. Den återfinnes på vår färgbild som nummer 12 och även i svartvitt härintill, bi ld ro. Den är gjord av guld, har en rundad skena, som stumt ansluter till en rektangulär, sluttande kist fattning, omslutande en taffclsupad Go

70 11. Ring av förgyllt silver med madonnabild, t 400- eller soo-talct. KM diamant. Trots seklers nötning märkes icke ett spår av skador i stenens skarpa kanter. Dekorationen är utft>rd i svart gropemalj längs kistans sidor, upplivad med pålagda prickar av vit emalj. Skuldrorna är djupt graverade med ett akantusliknande bladmotiv, även detta utfyllt av svart emalj, som emellertid utstått en del skauor. I sitt alltså relativt väl bevarade skick är den lilla ringen ett gott excmpd på renässansens avancerade juvelerarkonst. Vi finner ringar av detta slag på många porträtt från rsoo-talet, såväl av herrar som av damer. Nu bär båda könen ringar, de medeltida ceremoni- och sigillringarna var f\5rbehållna männen. Vi finner nu också ett överraskande stort antal ringar på de avbildades fingrar, från tummen till lillfingret. Och ibland ser man - som på ett porträtt av Gustav Vasas syster Margareta från att fingerringar kunde förenas till ett knippe, hängande i en halskedja, i detta fall fyra stycken. Emaljkonsten stod högt vid denna tid och var förbehållen juvelerarna, ett yrke för sig vid sidan av de egentliga guldoch silversmederna. Det står i en instruktion för Malmö guldsmeder från t6rs bl.a.:, Ammelcrade Smöcker och Ringe med Eddclstene forfatte, dy henvises till Gulldarbcidt:re och Jubilerer, som duglig der mz omgaais11. Vår ring stammar just från en sådan duglig njubilcrer, och från samma tid, dvs. tiden kring sekelskiftet r6oo. Som sagt, detta är ett urval av Kulturens stora samling av smyckeringar. Det skulle vara frestande att redan nu följa vissa av de här behandlade ringtyperna framåt i tiden, men det får anstå till en kommande årsbok. 61

71 Litteratur A run A,ders.wn: Fingerri ng. Kulturhist. Lex. f. non.l. m ~:deltid. C/1. l'ierre Backm1111: Medeltida fingagull från Öland. Kalmar läns r ornminnesfi)renings iir~bok //ei11: Bmrke: Die Ri ngsammlung der Berliner Schlossmuseums. Berlin ' 9]8. Jlc>i 11: /Jartl~e: Geschkhte des Ringrs. Baden-Baden Dan~/(a Nmil'lllllfmttset t: Middelalder og nye n~ tid. Vejlo:dning Paul D< bu: Altl' Ringe. Pjorzheim Tiror Kic.>lltrnd: Norsk guldsmedskonst i middelaldercn. Oslo S111.>11 T. Kjl'l/bNg: Mcdt>ltitla fingerringar. Kulturens årsbok Olle Kiillsrriim: Safirring fnin högmedeltid. Fornvämwn '947 Jan H. Laxow: En magisk dng. Stavanger Musl ums årsbok ' 954 f:/is t~b erh M osr~: Der S~hmuck der Sammlung W. Clcmens. Utställningskatalog Köln u. å. C. G. Oma11: CataiOj,'llt' of Rings. Vil:toria and Albert Museum. London ' 9]0. Marc Rose11l erg: Gc~chidHc der c,,l<bchmil-d<'kunst. Cranulatinn. Frankfurt a/m q;p8. Sigfrid S11C'11sson: Syosvenska silvcrsmyt.:ken. Kulturens årsbok f.r/11 Tl!orlrtmz: Bringcsölv, belter og ringer. Kunstindustrimuseets i Oslo arsbok Oslo Carl R. fl[ U!!glfls: Fingl'rringsmagi. Vitterhetsakademiens handlingar. Del 75 Storkholm Bildlwmmcmrar till fiirgbild 1/1 1 fi11gerringar 1. Kalvaricring, förgyllt silver, ell('r zsoo-talet. Svensk, okänd hiirkl>mst. KM ' Guld, 15oo-talet. Funnl'n i Halmstad. KM Ftirgylh silwr, tsoo-talet. Svensk, okänd härkomst. KM 2g.56g. 4. Piirgyllt silver, möjligen 1400-tal. Svensk, okänd härkomst. KM 2g.568. s. Fiirgy\lt silver, tsoo-tall t. Motiv: S:t Göran och draken. Okänd härkom'l. KM ' Förgyllt silver, ISOO talet. Motiv: Madonnan med barnet. Funnen i Hiigsby, Kalmar län. KM to.g Guld, ttoo-t 2oo-talet. Troligen Skåne. KM a. 8. Sigillring, förgyllt silver, soo-talet. Jordfynd från Briinnkyrka. KM g. Sigillring, guld, omkrin)l t6oo. Troligen svensk. Utan inv.nr. 10. Guld, 15oo-tnlNs sena re hälft. Jordfynd från Hallebcrgstrakten, Västergötland. KM 'z. Fiirgyllt silver, t 500-talstyp. Okänd härkomst. KM Guld, ctnalj, taffdslipac\ diamant. Omkring t6oo. KM

72 JAN GERBER Kabinettskåp med trämosaik I staden Augsburg, dess sydtyska grannstäder och i Tyrolen tillverkades under några årtionden från I 500-talets mitt och framåt praktfulla kabinettskåp, eller vad som då kallades nschreibtische)), vars främsta kännetecken var en mycket speciell ornamentik. Grundformen till denna skrivmöbel, med ursprung i Italien, var given, en rektangulär kistform, inte större än att möbeln utan svårighet kunde bäras i de nästan alltid förekommande sidohandtagen. Bakom skåpets dörrar eller nedfällda lucka döljer sig en konstrikt ofta arkitektoniskt komponerad fasad med fack och lådor, vilkas fronter och fyllningar är överrikt dekorerade i en för dessa arbeten typisk trämosaik (bild 1). Först något om tekniken och materialet. På skåpens stomme av ett enkelt blindträ limmades ett tämligen tjockt faner av något inhemskt träslag, gärna ek i de fall där inte också yttersidorna skulle täckas mej ornament. Insidan av dörrar eller lucka samt fasadens lådfronter och fyllningar, som undantagslöst är täckta med motiv och ornament, utfördes också i faner av inhemska träslag. Med osviklig säkerhet utnyttjades varje träslags speciella färg- och strukturkvalitet, ingen fä rgning på konstlad väg fick förekomma. Undantag utgjorde de för dessa arbeten karaktäristiska grönbetsade accenterna samt skickligt utförda skuggningar, som erhölls genom att färdigskurna bitar brändes i het sand. Att för övrigt använda tusch eller andra hjälpmedel för att förhöja små svårarbetade detaljer ansågs som ett allvarligt

73 fusk, allt skulle bemästras med de inhemska träfaneren, grönbetsningen och sandbränningen. Konstarten visar prov på hur hantverkarna uppnådde mästerlig förmåga till omväxling. För att de olika träslagens färger och skiftningar helt skulle komma till sin rätt var man beroende av slutlig ytbehandling med en mycket högklassig fernissa. En sådan tillverkades i Augsburg och kom så småningom att utgöra en viktig handelsvara på grund av sin höga kvalitet. Rent tekniskt är det inte fråga om egentlig intarsia på de arbeten det här är tal om, eftersom intarsia är ett i grundfan~r infällt ornament av trä eller annat material. De sydtyska arbetena är snarare trärnosaiker, som fästes på blindträet och endast mera sällan gjordes infällningar i ett grund faner. Vissa skåp har odekorerade eller sparsamt dekorerade yttersidor, här användes gärna den ungerska eken som faner. På motivframställningarna finner man den ljusa och sidenskimrande lönnen som himmel, medan de varmt brungråa nötsorterna gärna utnyttjades till murverk och arkitektortiska detaljer. l de stiliserade eller rent geometriska list- och ramverken finner man företrädesvis päron. För övrigt hade man ett stort antal träslag att välja mellan, inget dock helt svart, vilket man naturligtvis ibland behövde. Man svärtade päron eller buxbom i het sand. Visst existerade ebenholz, men till ett pris som var fullständigt fabulöst, varför man gjorde dygd av nödvändigheten. Eemellertid var den dagen icke avlägsen då ebenholz blev överkomlig, vilket snabbt kom att påverka de sydtyska kabinettskåpens stilutveckling. Vad be trä Har de originella dekorationsmotiven karaktäriseras augsburgsarbetena i sin ursprungliga och renodlade form av två element: rullverksornamentet och ruinmotivet (bild 2). De två elementen är samkomponerade men ändå markant åtskilda. En så egenartad och redan från början avancerad dekorationsstil bör ha sitt ursprung i någon betydande förlaga.

74 t. Kabinettskåp från Tyrolen, sent rsoo-tal. Västergötlands museum, Skara. 5 - Kultu ren s

75 2. Trämosajk med rullverks- och ruinmotiv. Detalj från det s.k. Wrangclskåpet, tillverkat i Augsburg Landesmuseum flir Kunstund Kulturgeschichte, Munster. 66

76 Konstnären Lorenz Stöer publicerade år I 567 i Augsburg ett rikt illustrerat arbete ngeometria et Perspectiva>> med direkt adress till snickare: >>den Schreinern In eingelegter Arbait dienstlich.n Stöer hade under ett tiotal år varit verksam i Augsburg och redan 1555 började träsnitten till hans»geometria» att spridas. Träsnitten visar i ett otal variationer skickligt tecknade rullverk, geometriska figurer och byggnader eller ruiner i perspektiviska framställningar i en manieristisk stil (bild 3).»Geometri a et Perspectivasn stora betydelse för konstsnickeriet i Augsburg låg naturligtvis däri att Stöer bodde och arbetade här och naturligtvis verkade för spridningen av sina förlagor. De mest framstående snickarna använde sig också av hans grafiska blad som förlagor, men naturhgtvis också sådana av bl.a. de Vries, Jamnitzer och Robler. I övriga verkstäder var man, som ofta är fallet, inte sen att taga efter de mera framgångsrika snickarnas stil. Tekniken och materialet påverkade ornaments- och motivvalet och så småningom kan man märka en stelhet som avslöjar att rutin många gånger fått råda över inspiration och noggrannhet. Arbeten från grannstäder och omland samt från Tyralen visar en större självständighet i förhållande till förlagorna och här utvecklas snart särdrag som skiljer de olika orternas arbeten från varandra. Motivframställningarna från Tyralen har egentligen inte mycket kvar av ruinmotivet utan visar snarare hela arkitekturprospekt ofta i en så förenklad form att det närmar sig folkkonsten. Framförallt kan man skilja på kabinettskåp från Augsburg och Tyrolen. Den i det närmaste dogmatiska behandlingen av rullverks- och ruinmotivet vi finner i de skickliga augsburgssnickarnas arbeten söker man förgäves på de tyrolska skåpen. Här utvecklades en mycket friare stil och denna typ av arbeten hade också ett mycket starkt fäste i Tyralen och fick uppleva en blomstrande tillverkning ännu efter det att snickarna i Augsburg på rsoo-talet helt gått över till att framställa praktfulla kabinettskåp i ebenholz och andra exotiska träslag med företrädesvis snidad

77 3 T,-äsnitt ur Lorenz Stoers arbete> ngeometria et Perspectiv a~>. Au~sburg Jckor. Gustaf II Adolfs s.k. konstskåp i Uppsala är ett utmärkt exempel på denna typ av skåp som i ett slag c fterträdde de fanerade, med rullverks- och ruinmotiv. Skälcn är flera till att tyrolerskåpen, trots sin något lägre kvalitet, annu en bit in på 16oo-talet vann uppskattning. Tyralen 68

78 4 Kabinettskåp från sydtyskland eller Tyrolen, omkring I6oo. Trolleholm. var givetvis provinsiellt i förhållande till Augsburg och man får räkna med en naturlig eftersläpning i stilförändringarnas genombrott. Men här fanns också en stor mecenat och gynnare av stilen, nämligen ärkehertig Ferdinand på slottet Ambras. Slottet var känt för sina konst-, kuriositets- och naturaliesamlingar och ärkehertigen lät för dessa sina samlingar göra stora beställningar av rikt dekorerade skåp, ja, han beställde även dörrar och andra inredningsdetaljer för slottet i den stil han oberoende av stilväxlingar fortsatte att uppskatta. En icke ringa del i framgången låg slutligen i en viss export till N ederländerna, England och Spanien. Exporten minskade så småningom i samma mån som dessa länder själva började arbeta med tekniken. Till Spanien fick den ett omedelbart slut då Philip II helt förbjöd import av sydtyska arbeten för att stimulera en inhemsk tillverkning, troligen med hjälp av hantverkare från Augsburg eller Tyrolen. 6g

79 5 Kabinettskåp. Tramosaikerna från Tyrolen, sent Isoo-tal. Skåpet ombyggt under 18oo-talet. KM

80 6. Dörr till mittfacket på kabinettskåpet bild 5 Något årtionde in på 16oo-talet stod, trots stark tillbakagång, hantverket på hög nivå, men den manieristiska och förfinade stilen förmådde ej hålla sina positioner. Konstarten förföll dock inte utan levde vidare som en originell och livskraftig del av alpländernas folkkonst (bild 4). Med hjälp av t vå skåp i Kulturens samlingar skall vi något mer ingående analysera de speciell a stildragen på arbeten från Tyrolen. 71

81 I Kulturens samlingar finns ett kistformat skåp som visar en lådfront med jämnstora och regelbundet placerade lådor kring ett större mittfack (bild s). De mer påkostade skåpens arkitektoniskt uppbyggda fasader saknas på skåp av den här typen. Lådfronterna har inläggningar med arkitekturmotiv av en för Tyralen mycket typisk stil. Byggnader och ruiner är starkt stiliserade och ligger tämligen jämnt placerade på en linje i bildens mittplan. I förgrunden ligger enorma, välhuggna stenblock, som tillsammans med enkla perspektiviska valv och fönsteröppnjngar skall ge den obligatoriska rumsliga illusionen. Vid ett närmare studium av byggnaderna finner man att de knappast är hus med volym utan snarare en samling kulissfasader. Den obefolkade scenens intryck av övergivenhet och förgänglighet betonas än mer av de kraftiga grästuvorna, som inte endast växer på marken utan även uppe på murverk och hus (bild 6). Dessa starkt förenklade och självstänrugt uppfattade ruinmotiv, helt i avsaknad av omramande rullverk, är ett gott exempel på en stor grupp av enklare»schreibtische>> från Tyrolen. Skåpets helhetsintryck ger inte en riktig bild av ett kabinettsskåp från 1 soo-talets slut. Dörrar eller i detta fall snarare en nedfällbar klaff framför lådfasaden saknas, liksom sidohandtag. Underredet är fäst vid skåpets botten. De tidiga skåpen hade aldrig ställ utan placerades på bord. De övervägande svarta snickerierna och inte minst hopplisterna runt varje lådfront, väcker misstanken att skåpet är omarbetat i senare tid. Under r8oo-talets andra hälft, då denna möbeltyp åter blev mycket omtyckt, gjorde man för det första alltid ett speciellt ställ till de skåp som saknade sådant. Naturligtvis var det också lätt att använda detaljer av skadade skåp för nytillverkning. De gamla skåpens rikt dekorerade insidor var ju ganska väl skyddade bakom dörrar eller luckor medan yttersidorna farit mer illa. Kulturens lilla skåp har tydligen tillverkats kring lådorna från ett»tyroler Schreibtischn. Ett annat skåp av samma typ har förblivit mer orört (bild 7). Det visar samma uppbyggnad

82 7 Kabinettskåp från Tyrolen, sent ISOO tal. Underredet t8oo-tal. Trollcholm. som Kulturens skåp, men har en enklare ornamentik där motivets rumsliga verkan i det närmaste helt saknas. En kuriös detalj är ett kraftigt förenklat rullverk, som utgör fantastiska utväxter på arkitekturen. Skåpet kan rubriceras som ett arbete som ligger folkkonsten nära. Kulturens andra kabinettskåp från Tyroll!n står i ganska stor kontrast till de ovannämnda genom ett betydligt rikare utförande både konstnärligt och t ekniskt. 73

83 Bakom skåpets dörrar döljer sig en stramt uppbyggd fasad i en antikiserande stil. Balansen och rytmen i fasadkompositionen är säker och utgör ett gott prov på den manierjstiska stilen vid Isoo-talets slut. Men inte heller detta skåp har undgått förändringar. Dessbättre gäller det endast det yttre höljet. När skåpet är stängt ser man en möbel med två dörrar, dekorerade med en enkel intarsiadekor i form av en stjärna och en tunn list. Skåpets överdel har ett konkavt uppsvängt krön med rak avslutning, denna överbyggnad har en låda (bild 8). Skåpet är fanerat utan större skicklighet och kan knappast i sin nuvarande gestaltning betraktas som komplett. Det krönande partiets vågräta plan saknar faner och har dessutom en liten fals, i vilken troligen en krönprydnad har haft sin plats, exempelvis en klocka. Skåpets nedre del verkar oavslutat, vilket kan tyda på att det varit placerat på ett tillhörande underrede. Av sth och material att döma bör man placera möbelns tillkomst i det tidiga talets Tyskland. En vanlig möbel vid denna tid var de stora dominerande förvarings- och skrivskåpen. De bestod av en byråliknande underdel, ett mellanplan med skrivskiva och smärre lådor samt en överdel med dörrar bakom vilka fanns en inredning med lådor och fack (bild g). I det här fallet har det drygt hundraåriga kabinettskåpet byggts in i en ny möbel, den inre fasaden har förblivit intakt medan dörramas insidor beskurits, vilket man tydligt ser på det defekta ramverket (färgbild VI). Dörrarna har möjligen ej hört till det if rågavarande kabinettskåpet, kvaliteten både tekniskt och konstnärligt är nämligen högre på dessa. För att återvända till skåpets fasad så visar sig dess mera påkostade kvalitet bland annat i de plastiskt utformade detaljerna. Fasaden följer mönstret för den antika triumfbågen (bild 10). Vi ser de tre rustik bågarna, där de yttre underordnar sig den centrala, de är skilda från varandra genom parställda högt utdragna kolonner av en ordning som saknas bland de antika. Kolonnerna står på höga postament dekorerade med ett geometriskt mönster, där träsla- 7 4

84 8. Överdel till skrivskåp, tidigt 1700-tal, byggt kring ett kabinettskåp från Tyrolen. KM gen imiterar olika marmorsorter. Denna våning är dubblerad, i den nedre upprepas de mellersta kolonnpostamentens mönster, medan de yttersta har fått furmen av plastiska s-formade konsoler. Den översta våningen, eller attikan, har samma indelning som de övriga och de olika fälten avdelas här med eleganta konsoler. Hela schemat med kolonner, postament, konsoler och nischer samt deras inbörtles placering finner man i den tidens välkända arkitekturhandböcker av Vitruvius, av Alberti, Serlio och Palladio. Att möbelsnickare framför allt vid tillverkning av skåp funnit förlagor i dessa handböcker har man ofta anledning att konstatera. Om vi lämnar skåpets arkitektoniska fasadbehandling 75

85

86 _.,..~ , ,,, ,._, 10. Triumfbåge. Illustration ur en upplaga av Vitruvius >~Tio böcker om arkitekturen 11. Niirnberg och fäster uppmärksamheten på lådfronternas trämosaiker, finner vi nio stycken lådor med samma typ av motiv som på det tidigare beskrivna skåpet. Ett antal fantasifasader står uppradade i bildens mittplan något vinklade mot varandra som om de utgjorde en utfälld avdelningsskärm. Genom att husen står litet snett i förhållande till åskådaren kan valvoch fönsteröppningar ges den lätta perspektiviska verkan som är nödvändig för motivets rumsliga verkan. Man finner ofullständiga byggnader och trasiga valv bland vilka gräset växer fritt. Snickaren har underlättat sitt arbete genom att g. Skrivskåp från Tyskland, tidigt 17oo-tal. Trolleholm. 77

87 11. Dörr till mittfacket på kabinettskåpet på färgbild v a. upprepa samma mönster på ett par lådor, vilket förresten också är fallet med de redan nämnda skåpen. Mittmotivet, som man ser genom rustikbågen är utfört med betydligt större fantasi och säkerhet. I förgrunden ser vi en krigare, som rider bort mot en muromgärdad stad i

88 12. Kabinettskåp från Tyrolen, sent ISOO tal. Bayerisches Narionalmuseum, Miinchen. fonden, till höger om stadsporten är muren raserad och även i förgrunden syns ruiner (bild II). Motivet har många för Tyrolen karaktäristiska detaljer. De naturalistiska växtl.'rna med sina hjärtformade blad och tulpanliknande blommor, murverket uppbyggt av i het sand svedda träbitar, kyrktornets kulkors i ett naivt perspektiv och de ymniga grästuvorna. Motivet har rymd, perspektiv och ett bildmässigt itu1chåll som lådfronterna saknar. Övriga bågfält och lådfronter har ett vasmotiv med samma typ av blommor som mittfältets. Vasen med blommor finner man knappast på arbeten utanför Tyrolen och på skåpets dörrar utgör den huvudmotiv. Vasen är placerad i ett ganska trångt öppet bågfält, vilken utgör centrum i en arkitektonisk fa ntasi- 79

89 komposition (färgbild VI). Här får vi ett bra exempel på rullverk, som annars helt fattas på fasaden. Med stark illusorisk verkan har en perspektivisk vägg byggts upp med olika träslag som byggstenar. Förutom rullverket har också en geometrisk figur fogats in, nämligen obeliskerna i bågfältets flankerande nischer. I denna sakligt komponerade perspektivbild har tre naturalistiska blomvaser fått sin plats. De bildmässiga, respektive ornamentala delarna i motivet utgör en dekorativ enhet av två oberoende element, det är en representativ komposition av augsburgtyp men i tyrolsk stil. Runt motivet löper ett ramverk av bårder och lister, den schackmönstrade bården finner man speciellt i Tyralen medan de övriga är typiska för genren i sin helhet. I Bayerisches Nationalmuscum i Mt:mchen förvaras ett Kulturens mycket snarlikt skåp, vilket är sammanbyggt med en liten spinett, en kombination som inte var ovanlig på mer påkostade och större skåp (bild 12). De båda skåpen följer till sin uppbyggnad samma schema. Att de för den skull utgått från samma verkstad är onödigt att ens försiktigtvis förmoda, mönsterskydd var då en okänd företeelse. Men de betydande överensstämmelserna mellan detta och andra identifierade skåp från Tyralen och det från Kulturen ger det sistnämnda en säker proviniens och trots sitt nya ytterhölje är det ett utmärkt exempel på en mycket speciell dekorationsteknik i Tyralen under Isootalets sista årtionden. Källor J. Bönigcr: Philipp Hainhofer und der Kunstschrank Gustav Adolfs in Upsala. tgog. A. Peulner: Kunstgeschichte des Möbels G. Kossarz: Die Kunst de:r Intarsia L. Mö/ler: Der Wrangelschrank und verwandten suddeutschen lntarsienmöbel des 16. Jahrhunderts Bo

90 NILS-ARVID BRINGtUS Den rike mannens måltid Under femtonhundratalet rådde välstånd i Skåne. Man hade råd att klä sig dyrbart och äta kostligt. Men trots goda tider så fanns de fattiga alltjämt bland de rika. Kyrkan, som vid reformationen själv blivit fattig 1 tog sig an deras sak och offerstockarna 1 som inbringat gåvor till kyrkan, fick nu en ny funktion som fattigbössor. Lasarus blev de armas hjälpare och redan på kyrkbacken kunde han i skulpterad gestalt med lyftad hatt möta menighctcn 1 bedjande om en skärv. Men också den rike mannen kunde såsom varnande exempel fylla samma uppgift, och det har han gjort i S:ta Mal'ia kyrka i Helsingborg i snart fyrahundra år 1 färgbild VII och bild 1. Om tillkomsten av tavlan i Helsingborg är ingenting bekant. Kanske är det donatorn som döljer sig bakom initialerna längst upp till vänster på ramverket, medan konstnären målat sitt signum överst till höger. Båda har dock förblivit okända. Längst ner till vänster läser man årtalet 1583, då tavlan med all säkerhet utförts. På maskarenen till vänster är årtalet 1922 målat så diskret att man knappt ser det. Den renovering 1 som då utfördes av konservator Alfred Nilsson i Stockholm, skall dock vad avser själva tavlan blott ha omfattat rengöring. Själva tavlan som är målad på fyra stående bräder mäter 72 X 72 cm i fyrkant, varav större delen 54 X 72 cm 1 illustrerar berättelsen i Lukas 16 :e kapitel om den rike mannen och Lasarus. På ramverket återges två bibelställen, det ena löftesrikt, det andra hotelsefuj!t. O van- 6- Kuhlllcn 974 8t

91 för målningen är orden hämtade ur psalm 41 i Psaltaren: BEA TVS QVI INTELUGIT SVPER PA VPEREM (Säll är den som låter vårda sig om den arme). Nedanför målningen citeras en vers ur Ordspråksbokens 21 :a kapitel: QVI OBTVRAT AVREM SVAM AD CLAMOREM PAVPERIS ET IPSE CLAMABIT ET NON EXA VDIET (Den som tillsluter sitt öra för den armes rop, han skall själv ropa utan att få svar). Under bildframställningen på själva tavlan löper en versifierad maning: I CHRISTNE SOM GVDT HAFVER GIFVET NOCK+ BETENCKER DE ARME NOGET I DENE BLOCK SOM LIDE SORRIG SIVGDOM lammer OCH N0DT ARMOD T F A TIGDOM OC HYNGER FOR BR0DT + BEVISER EDERS TRO MEDT GIERNINGER SK0NE VIL GVD I HIMMERIGE EDER VELBEL0NE. Konstnären har återberättat liknelsen med god bibeltrohet. Den rike mannen i sober klädnad sitter vid ett väldukat bord. Nere till vänster i förminskad gestalt, för att markera avståndet, finner vi Lasarus jämte tre hundar. Två av Jem med halsband om halsen slickar hans tydligt utmärkta sår. Längst upp vid samma sida möter vi honom på nytt, men nu fri från sår i Abrahams sköte. Därunder skymtar den rike mannens välgödda lekamen i den brinnande elden mellan ett odjurs vtildiga käftar. En avvikelse från bibelberättelsen lägger vi genast märke till. Målaren har låtit den rike mannen få sällskap vid bordet av en dam. Den praktfulla röda dräkten, de gyllene halskedjorna liksom ålder och uttryck antyder att det är hans hustru. I andra bildframställningar - t.ex. en kalkmålning i Daugård vid Vejle från omkring är han ensam vid bordet, uppvaktad av tjänare och musikanter. På en kalkmålning i Karmeliterklostret i Helsingör från 1500 ägnar sig den rike mannen däremot inte enbart åt bordets fröjtft-r utan är omgiven av en kvinna på var sida, bild 6. Så avbildas den rike mannen även i slutet av 1400-talet i Evedövs kyrka, bild 7 Motivets förekomst på kalkmålningar i danska kyrkor

92 (Daugård, Fanefjord, Hyllested, Oure) visar att det fanns en förreformatorisk kyrkmålartradition, vartill motivet ansluter sig. Men det förefaller likväl osannolikt att konstnären hämtat sin förebild i det romersk-katolska kyrkomåleriet. Det ligger nånnare till hands att söka en tryckt förlaga av evangelisk-luthersk prägel. Som jag tidigare visat (Rig 1972) finner vi den troligen i den med stora träsnitt illustrerade danska upplaga av Niels Hemmingsens postilla som trycktes i Köpenhamn 1576 dvs. sju år före målningens tillkomst, bild 2. Att träsnittet tillhör samma ikonografiska tradition (den rike mannen med en kvinna) som Helsingborgstavlan ser vi genast. Bilden har nära nog samma beskärning. Även kompositionert av huvud- och bimotiven är mycket snarlika medan däremot själva rumsbilden omgestaltats. Det perspektiv som markeras genom det rutiga golvet och landskapet på träsnittet åstadkommes på Helsingborgstavlan på annat sätt. Bordet placeras framför en fondvägg medan en pelare skiljer den främre scenen från den bakre. Innan jag går in på detaljerna, är det nödvändigt att ännu en gång ställa frågan om Hemmingsens bild utgjort förlagan. Scdan min förra studie publicerades har jag nämligen i G. Gardes arbete om danska silkesbroderade lärftsdukar från rsoo- och r6oo-talet funnit att träsnitten i Ni~!ls Hemmingsens postilla tidigare förekommer i Veit Dietrichs folioupplaga av Luthcrs postilla tryckt L Wirtenberg 1570 och att de är daterade 1561 och rs62. En jämförelse med hjälp av ett exemplar av Luther-postillan från Wolfenbi.ittel, Herzog-August-Bibliothek, visar att t räsnitten är så lika att de näppeligen kan skiljas åt. De bär även samma träskärarmärke. Det tyska träsnittet av den rike mannens måltid måste i sin tur delvis vara baserat på äldre förlagor. Scenerna som föreställer den rike mannen i helvetet och Lasarus i Abrahams sköte utgör sålunda tillsammans en egen, mycket snarlik bildkomposition (av H. S. Beham?) som ingår i tidiga utgåvor av Nya testamentet och som bl.a. inlånats

93 1. Tavla från 1583 ovanför fattigstockl'n i S:ta Maria kyrka i 1-klsingborg. J f r färgbild J.

94 :z. D< n rike manm n od1 Lasarus. Träsnitt ur Niels H ~::.mmingsl!ns postilla, tryckt i Ki.iprnl1an1n i (k n ~vl n s ka evangelieboken från Själva iucn att utnyttja dessa bilder som bimotiv till framstöllningl..'n av ucn rike mannens måltjd tycks inledas av Virgil Solis 1560 och traditionen fortil vcr långt fram på r6oo-talct. Tri.isnith:t i Luther-postillan saknar emell~rtij dc många obibliska tillsatser som man l'ljc'st möter. Bl.a. den skål i Lasarus hand som finns på vissa träsnitt och som återkommer på Helsingborgstavlan1 där Lkn dotk oberocnue av förlaga kan ha inkompqnerats sorn en slags förbindelselänk mellan tavlan och offcrstockcn. Fö1 att ytterligare utmärka Lasarus eländiga tillstånd har kotistnän n i Hdsingborg avblld:lt hnnnm med höger arm stympad. 8s

95 Gardes påpekande att bilderna i Hemmingsens postilla återgår på äldre tyska träsnitt är betydelsefullt. Förhållandet har l'j beaktats vare sig av Troels-Lund eller av senare utgivare av hans Dagligt Liv i Norden, där Hemmingsens postillabilder utan reservationer flitigt utnyttjas som illustration. Då jag ej kunnat spåra Luther-postillan i något nordiskt bibliotek torde den knappast varit särskilt spridd här. Det är därför alltjämt sannolikt att konstnären haft den tämligen nyutkomna Hemmingsenska postillan i sin hand. Även kännedomen om en blidförlaga till Helsingborgstavlan är betydelsefull. Tavlan har nämligen använts som källa till kunskap om xsoo-talets kulturförhållanden i flera sammanhang utan att dess käjlvärde diskuterats. En synoptisk tabell som jag gjort mellan tavlans och postillabildens bildframställning visar ett stort antal detaljskillnader. Redan detta tyder på att tavlan har ett källvärde genom sin självständighet i förhållande till förlagan. (I vad mån detsamma gäller om det tyska träsnittet i järn förelse med tyska förhållanden kommer jag ej att undersöka här.) Även ifråga om bimotiven finns vissa avvikelser. Medan den rike mannen i den brinnande elden på träsnittet sträcker fram händerna i en bönfallande gest, så ser man på målningen hur han pekar med ett finger mot sin mun. Detta åsyftar den passus i texten där det heter att den rike mannen som plågades i dödsriket fick se Lasarus i Abrahams sköte och ropade: >>Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.» Inte heller här torde dock bibeltexten ha varit konstnärens omedelbara förlaga. Detaljen påträffas redan på ett träsnitt i nya testamentet på tjeckiska 1534 och illustrerar en parafras över liknelsen i den svenska psalmboken Vårt intresse knyter sig här emellertid till själva huvudscenens detaljer. Att dräkterna liknar förlagans sammanhänger naturligtvis med att det är hl!rrskap i den mobila borgerliga kulturen i två länder som vid denna tid stod i nära förbindelse med varandra. I stark belysning kan man 86

96 3- Teckning av Tycho Brahe från rs86 av okänd hand. Statens museum for kunst, Köpenhamn. t.ex. se att den rike mannen bär en jacka med skinnbesatt krage precis som på träsnittet. Ännu större är dock likheten med samtida danska porträtt. En jämförelse med en bild av Tycho Brahe från 1586, bild 3, visar inte blott detaljöverensstämmelser i dräktplaggen utan även i sättet att bära dem ( t.ex. den uppslagna kragen), ja t.o.m. i händernas ställning. Både tiggartavlans och träsnittets herrskap bär halskedjor, men dessa framträder tydligast på den förstnämnda bilden. Kvinnan b~ir här en tredubbel guldkedja eller förgylld kedja med smycken innefattade i medaljonger och mannen bär en tvådubbel med guldmynt. I gengäld bär han breda guldringar på tre fingrar (tummen, långfingret, lillfingret) på varje hand, medan hon bär ringar på två finerar

97 (långfingret, lillfingret) på varje hand. Sådana ringar och kedjor avbildas ofta på såväl manliga som kvinnliga porträtt av ståndspersoner under J soo-talct. Den nyligen utgivna Malmö stadsbok visar rikedomen på smycken hos borgerskapet under rsoo-talet. Även guldkedjor med kors eller agnus dei uppföres bland minderårigas arvegods. Som Sigfrid Svensson visat i Kulturens årsbok 1952 har hängsmyckenas medaljonger, ibland med monogram i senmedeltida majuskler, kvarlevat långt senare ibland den skånska allmogens dräktsmycken. Ä ven den kvinnliga huvudbonaden på målningen ger ett intryck av större prakt än på träsnittet. Liknande pärlbesatta huvor möter vi ofta på danska porträtt från l soo-talets slut. Vi lägger märke tdl att den rike mannen, trots att han sitter till bords behåller huvudbonaden på. Så är även fallet på de senmedeltida måltidsscenerna, där emellertid de uppvaktande tjänarna saknar huvudbonad medan Lasarus på Helsingborgstavlan tagit av sin hatt och lagt den vid sidan. Helt säkert vågar man Sl: denna olikhet som ett uttryck för sociala skillnader. Gunnel Hazelius-Berg har visat att seden att äta med hatt på längst kvarlevde i de allra högsta kretsarna. På Serafimerordens stora högtidsdag fick serafimerriddarna under Gustav nr :s tid spisa middag vi J samma bord som kungen, alla sittande med hattarna på huvudet! Detta markerade kanske bättre än något annat J cras förnämliga ställning. Men låt oss överlämna den närmar~ granskningen av dräktskicket åt specialisterna och i st~illet titta på det dukade bordet. l jämförelse med träsnittl't har perspektivet något förkortats för att lämna utrymme åt texte11 under tavlan. De mjukt fallande vecken på träsnittets duk motsvaras på målningen närmast av stela spcgclfält. Bordets framsida är dock ~iven här täckt med en vit duk som avslutas med en mörk frans. Ovanpå denna duk ligger på Helsingborgsbordet en överduk m~d samma bredd som bordet men som hänger ned ett stycke på kortsidan. Det är ett dukningssätt som överensstämmer med d~t som alltjämt 88

98 4 Högt glas, s.k. ig~ l. Jordfynd från Lund, ISOO talet. brukas av kyrkornas altare och varpå Garde anför flera exempel. Medan bordet på träsnittet saknar dekorationer, prydes målningen av två symmetriskt formade kvistar med röda blommor. Att levande bordsprydnader svarar emot samtida sed visar såväl en bild av en måltid hos Jacob Ulfeldt som en notis i en Malmökrönika Det heter här att >>Om S :t Poffuils tid sto de 0rterne i j ha ffuerne m ett sine ski0nnc blomster, saa mand tog dem hicm och str0dde vinduerne o c borderne der m ett)). Bordtyget på tavlan har delvis berörts av Sven T. Kjellberg i Kultmens årsbok Han identifierar de två höga glasen som en s.k. igel och de två låga med glasnoppor som bägare. De höga glasen är på tre ställen dekorerade med 8g

99 5 Bägare av glas med noppor. Teckning av Margareta Drouggt: efter Oex<'l, Das Hausgerät Mitreleuropas, Berlin tre pålagda glastrådar som tjänade som märke då man drack. De kallades därför även passglas. Båda glastyperna är sam10likt importerade från Tyskland eller Nederländerna men jordfynd i Lund visar att de förekommit bland borgerskapet i de skånska städerna vjd tiden för tavlans tillkomst. Glasen har uppenbarligen varit avsedda för vin vilket ytterligare tmderstryker måltidslyxen. I en liknelsepsalm som ingår i den svenska psalmboken x 536 och I 562 heter det att den rike mannen drack»både wijn och most>>. Malmököpmannen Ditlev Enbecks räkenskapsbok från xsoo-talets förra hälft visar att det förekom import av rhenvin från L u beck och Stettin, men man kan wtgå ifrån att det bara var de högre samhällsskikten som kunde bestå sig sådan dryck. På postillabilden är tallrikarna av trä. Som Kai Uldall visat tillverkades bl. a. svarvade trätallrikar i Skåne under I scatalet. I motsats till de vita träkärl som användes vid nknabemes>> bord och annorstädes brukades rödmålade fat och tallrikar på»herrernes» eller riddarnas bord. Tallrikarna på Hehingborgstavlan är dock inte rödmålade. Färgen tyder snarare på att det är tenntallrikar och konstnären synes rentav ha velat återge lite av metallens glans. Fatet med fot mitt på bordet förefaller ha fått alltför 6. Den rike mannens måltid. Utsnitt av väggmålning fran 1500 i Karmeliterklostret i He.lsingör. go

100

101 små dimensioner. Det liknar ett enkelt svarvat saltmatsfat av den typ som var allmän i södra Sverige. Det är inte lätt att ana vad som ligger på fatet. På den rike mannens bord i Helsingör är det ett fjäderfä. Medan herrskapet på träsruttet saknar bordsverktyg, ligger det två rejäla knivar på Helsingborgsbordet. De kanske snarast placerats här för att markera att de nyttjats för att skära den stek som ej fått plats på bilden, men som säkert ingått i måltiden liksom hos det tyska herrskapet på bild 2. På en kalkmålning av Emmausmålningen i Veggerlase finner vi t vå liknandt:> knivar. Den ena brukas just för att skära ett stycke av steken. Här ligger även J>en sprekkct dyrek0lle)) på fatet precis som på träsnittet. Ä ven inom femtonhundratalets ståndsmässiga kokkonst var man så ledes väl förtrogen med att göra magert kött saftigt. Fem korsformade gulbruna föremål på bordet är placerade så att de för tanken till en konstnärlig J) horror vacuiij, En jämförelse med bordsframställningar på medeltida kalkmålningar visar emellertid att de inte är fantasifigurer utan måste vara bröd. Vi finner dem redan på en målning i Estvads kyrka på Jylland från förra hälften av 1200-talet och senare bl.a. i Everlöv, bild 7 och Helsingör, bild 6. Brödtypen avbildas även vid stadgor fö r bagarna i Malmö stadsbok r 524, och i Ht>lsingörs tingbok r s so, bild 8 och g. Formerna växlar något men bröden på H elsingborgstavlan är påfallande lika teckningen i Helsingörs tingbok, där man även finner samma prick (russin?) mitt på brödet. Av H elsingörs tingbok framgår ovedersägligen att det korsformade brödet är ett vetebröd, medan det trekantiga brödet med tre små bullar i ändarna avser nskonroggenj>, dvs. bröd av finsiktat rågmjöl. Detta visar till yttermera visso en anteckning i Malmöbagarnas Jagsbok rs84, som omtalar att lagets nya svarta sammetspäll på båda sidor hade broderier i vit damast föreställande >J2 huidde brödt oc 2 tre knuste skonroggenn. En päll med samma motiv finns enligt vad Einar Bager meddelat mig i MöUn ett par mil söder om Lubeck.

102 ~~~'*'-' - ;/ ]. Den rike m~ijlnens måltid. Kalkmålning från 140o-talets slu t Evedövs kyrka, Skåne. l själva verket utgjorde det kors- eller kilformiga vetebrödet jämte andra bröd yrkesmärke för tnånga bagarlag på de danska öarna och i de gammaldanska landskapen samt.i Bergen. I Malmö finner vi det på ))sigillum pistorum malm0ge)) belagt rsr6-1624, bild 10, liksom på ett nytt sigill från r668. Det är jämte en kringla avbildat på en gravsten från 16oo-talets mitt i Malmö S:t Petri över stamfadern 93

103 tiu den 1\ända Malmösläkten Bagcr, bild r L Vi finner det även på sigill från Landskrona r6o8, Karlskrona 17 r6, Karlshamn 1741, Varberg 1749 liksom på ett par pokaler tillhöriga bagarlaget i Bergen från 1661 och r66s. I Danmark upptar Grandjean i sin översikt över skrågil len det kil- eller korsformade brödet från bagarlagen i Köpenharru1 r , Kjöge , l k l singör r6o8- J6 to, Svendborg r 6o8, 1748, Kalundborg och H olbaek 1750-I784, samt i Nakskov (utan år). I norra T yskland finner man brödtypen på inte mindre än ett fyrtiotal bagarsigi ll i den utmärkta sammanställning som upptages sist i littera turförteckningen. Grandjean karakteriserar brödtypen på de danska I500-talssigillen som,,veggen>, medan han föt de tidiga r6oo-talssigillen därjämte sätter nstruh inom parentes för att om de senare sigillbilderna uteslutande använda beteckningen strut. DCJ1 medeltida beteckningen»wegge>> som bl.a. möter i bagarartiklarna för Slesvig 14r8 oc:b för Slagelse 147 r användes ännu i skråvrdningen för bagarna i Bergen Teckningarna i Malmö stadsbok och H elsingörs tingbok visar dock art övergången från vigg- till strut- eller korsform skett redan i början av soo-talct. r dessa källor kallas de llhuede br0dt n respektive l>symlennn, dvs. en kvalitetsbeteckning, som särskil je r dem från bröd bakat av»skonroggenn. D e danska ordböckerna upptar först senare beteckningen strut eller strud, men i princip har nog H. P. Hanssen rätt när han menar att denna beted-.lling uppstod efterhand som formen ändrades. Strutarnas kvalitet framgår även av bagartaxorna från Malmö 1524 och Hdsingör 1549 och rsso. Vetebrödet eller >symlcnm betingade ett högre pris än bröd bakat av nskonroggen, och brödets vikt följde i båda fallen mjölpriset. Ju dyrare mjöl desto mindre bröd skulle bagarna baka. Enligt Malmötaxan vägde vetebrödet mellan 4 och 8 lod och bröd av nskonroggenn mellan 8 och 16 lod. Vetebrödet var alltså som regel mij1dre än rågbrödet. Att konstnären givit strutarna på tavlan i Helsingborg en påfallande gul färg i förhållande till övriga bröd pä bor- 94

104 det kan möjligen visa att de var kryddade med saffran. Om så var fallet är detta ytterligare en detalj som markerar måjtidslyxen. Saffran var nämligen en mycket dyrbar krydda. Räkenskaperna visar att den förekom i det danska hovet redan under laoo-talet och den omtalas även i Malmököpmannen Ditlev Enbecks räkenskapsbok. Saffransbrödet kom däremot aldrig att få någon spridning b land bredare lager i Skåne. Det uppsvenska bruket av saffran som brödkrydda skall enligt t raditionen ha introducerats av Mårten Kemmecker (död r675) som givit namn åt Tyskbagaregatan i Stockholm. Det vigg- eller strutformade brödet kan såjedes genom ikonografiska källor beläggas från förra delen av r 200-talet till 18oo-talets mitt. Men därmed upphör ej traditionen. Brödet bakas alltjämt i Köpenhamn och andra städer till bild 12, medan det enligt H. P. lianssen knappast fa~tlagen, varit särskilt utbrett på landsbygden. I en uppsats i Rig rgs8 fäster Sigfrid Svensson uppmärksamheten på att 11strutar» även bakats till fastlagen i Ystad: ~> Här kan också nämnas att i min gamla skolstad Ystad har till fastlagen brukats kors formiga bröd, som kallats strutar. Samma bröd och samma motsäganlie benämning förekommer också i danskt fastlagsfirande. Men det är ett sent.k"ulturlån, lanserat av en Ystadbagare vid sekelskiftet.)) Själv håller jag det dock för sannolikt att strutarna i Ystad har gammal tradition. Detta framgår även av Lippteckningar i FolkJjvsarkivet från 1942, som också omtalar hur bröden bakades och anrättades. De korsfonniga kumminbeströdda bröden, som såldes av bagarna i staden, var av vetedeg 1 sjudna i salt vatten och gräddade i ugn. D e kunde klyvas och ätas med smör på men fastlagsmåndag var det vanligt att doppa dem i varm äggmjölk med.saffran i. På precis samma sätt bakades och åts fastlagsbröden i Nordtyskland vid 17oo-talets mitt. En i Rostock utgiven avhandling om fastlagsseder berättar: )) Heetwegge.n äro som bekant bröd av fint mjöl och mjölk bakade i form av ett 95

105 l, 8. Avbildning av nhuede br0dt ~ od1»skonroggc n >~ i Malmö stadsbok 1524, Malmö stadsarkiv. g. Avbildning av samma bröd som bild 8 i Helsingörs tingbok Landsarkiv for Sj<clland m.m., Köpenhamn. kors och som ätas antingen torrt eller bredda med smör eller också kokade i varm mjölk och anrättalie tillsammans med ägg, smör och kryddor.)) (Cit. efter Hagberg.) Vid den tyska östersjökusten liksom alltjämt i Schleswig-H olstein var,, Hetwecken» typiska fastlagsbröd. Den tyska benämningen känner vi igen i formen hetvägg som en äld re beteckning för fastlagsbullar' hos oss. Bildmaterialet bestyrker språkforskningens uppfattning att ordet hetvägg avser brödets ursprungliga, vigglika form. Medan ordet hetvägg hos oss fortlevat även sedan brödformen ändrats har alltså den dansk-skånska benämningcr1 anpassats efter formförändringen. Oavsett formen är det alltjämt ett vetebröd och lustigt nog fortlever den gamla beteckningen härför - semla - numera enbart i betydelsen fastlagsbröd. Också brödet av siktat rågmjöl hade som vi sett sin formbeteckning,, treknust)) och sigillagraferna borde snarare använda denna än skonroggen, som är en kvalitetsbeteckning, vilken enligt Gösta Berg även använts om andra bröd typer. Den sentida fastlagsstruten har r.åledes sitt ursprung i ett medeltida festbrud som tillverkades av bagarna i städerna. g6

106 ro. Malmö bagarlags sigill F.fter Grandjean. 11. Vetebröd och kringla som emblem pli gravsten frän r6oo-ta1ets mitt i Malmö S:t Petri. Detalj efter Bager. De skiftande måltidssituationer, varvid den avbildas på kalkmålningarna antyder att den liksom treknusten kw1dc brukas i olika festliga sammanhang. Dess funktion som fastlagsbröd är uppenbarligen yngre. En sådan funktionell reträtt från högtidsbröd i allmänhet till högtidsbröd med anknytning till en speciell högtid har den tyske forskaren Helmut Plath även påvisat beträffande t:reknust eller Dreitimpenbrot. Att struten eller viggen förknippades just med fastlagen sammanhänger med att man under den stränga fastan skulle llferma vid vitt>~ dvs. blott äta mjöl- oc.h mjölkmat. Sed::~n fasteföreskrifterna bortfallit knöts de speciella fastebruken till fastlagen, då man redan under medeltiden frossade och roade sig på olika sätt före fastans inbrytande. Den i Skånc förekomroande benämningen ))vedetisdag>> för nvita tisdag>> eller fastlagstisdag hänsyftar på att man då åt vetebröd. Medan de rika kunde äta sådant bröd n är de önskade var vetebrödets roll i de bredare folkjagren i Skåne i äldre tid begränsat till fastlagen och andra särskilt högtidliga tillfällen. Även >>Skonroggen)) av kontinentalt ursprung fortfor man 7-Kulruten

107 att baka långt fram, som Gösta Berg har visat. Till skillnad från strutarna förekom brödet även längre norrut. Man finner det på en målning i Als stavkyrka i Hallingdal från slutet av 12oo-talet men även på en kalkmålning i Nykyrka l Egentliga Finland. Strutarna är emellertid inte de enda bröden på H elsingborgstavlan. Längst ner till vänster på bordet finner vi ett bröd som liknar fyra sammanhängande tjocka peppa1 kakor. Till höger ligger ett liknande som blott består av tre sådana och mitt på bordet två stycken med två delar. Bröden har en något mörkare färg än strutarna. Då vi vilj söka jämförelsematerial till dessa bröd, av vi lka de två senare styckena kan vara skurna eller bn1tna av ett längre bröd, sviker oss de medeltida kalkmålningarna. På en bild av bröllopet i Kaana från omkring 1418, vilken härstammar från Mikaelisklostret j Luneburg finns däremot ett snarlikt bröd, avbildat av H elmut Plath. Sådana bröd förekommer även ofta på Ut! tyska bagarlagens vapen och sigill med växla11de antal vulster liksom på Helsingborgstavlan. Ett bagarsigill från Aalborg 1687 bär också en viss likhet med de tvärskurna briiden. Pö de svenska bagarsigillen saknas däremot d irekta motsvarigheter liksom fallet var med viggarna eller strutarna. Målmöstadgan från r524 talar om l)ojfuenskaaren skonrogenl) vilket visar att tekniken inte var begränsad till vetebröd. De tvära skårorna avsåg att öka gräddningsytan och förhi ndra dödbakniog. De är alltså - liksom på vissa former av pain richf' -en bageriteknisk finess. De lökformade föremålen längst ut vid bordsändarna på I lelsingborgstavlan kan inte som jag först trodde vara frukter (det som kan tolkas som ett ska f t under»äpplet >> till vänster är en repa i målningen) utan är av färgen att döma sannolikt också bröd. Tre sådana l>bullan> finns även på träsnittet. De kan möjligen ha brutits loss av en sammanh ängande tvärskuren lev. En jämförelse med kalkmålningarnas måltidsscener gör det naturligt att to lka all den föda som ligger direkt på bordduken som bröd. Måhända finns det på H elsingborgstavlan även ett avsiktligt sammanhang g8

108 12.»Strutter» inköpta 4 mars 1974 Trianan på Vimmelskaftet Köpenhamn. mellan bildinnehållet och textens tal om )>hunger for br0db. ' Jämförelsematerialet har visat att den konstnär som utfört tavlan i Helsingborg både varit beroende av en förlaga och en medeltida målartradition. Det är en lockande uppgift att följa denna tradition och dess omvandling i senare svensk folkkonst i motivet om den rike mannen och Lasarus. De förstudier jag hunnit göra visar att skildringen i fortsättningen koncentreras till måltidsscenen. Det firu1s emellertid ett undantag från denna regel, nämligen orneringen på ett lerfat i Kulturen, färgbild VIII. Fatet inköptes av G. J:son Karlin på auktion hos inspektor Nilsson i Jerrestatorp utanför Simrishamn den 24 oktober r8go för den då ansenliga summan av so kronor. Här sitter den >)Rrycke man» ensam vid bordet men uppvaktas av diener», >>Schenker» och en»musekant» på ömse sidor. I ett undre plan ligger»der arme latzarus» omgiven av tre 99

109 13. Den rige Mand og Lasarus-. Kolorerat träsnitt. Odense ca 1750 Efter Clausen. hundar varav två slickar hans sår. I fatets bård, på verkningsfullt avstånd från huvudscenen 1 möter vi den rike mannen i»helvite), medan Lasarus får vederkvickelse hos Abraham. Fatet är utfört,, J\nno 1786,, men hela bildframställningen bär en tydlig renässansprägel Även i detta fa ll kan vi räkna med en tryckt förlaga. V. E. Clausen har nyligen pubbcerat ett tidigare okänt kistebr~v tryckt av P. W. Brandt i Odense omkring r750 som visar slående detaljlikh.eter med motiver pa grötfatet all t ifrån den rike mannens huvudbonad till musjkanternas instrument, bild 13. Det danska träsnittet kan mycket vä l återgå på ett tyskt som vnrit krukmbkarens omedelbara förlaga. Det vi.sar likväl tydligt att det är bildskäraren som förmedlat rcnässanstraditiunc.n mp.dao krukmak11rcn snarast moderniserat motivet genom att förse musikanterna med stångpiskor. IOO

110 Att den rike mannen och Lasarus avbildats mitt i ett grötfat kan verka som ett utslag av sjuk humor. Men det torde dock ha skett med lika stor avsikt som då karmelitermunkarnas refektorium i Iletsingör dekorerades med samma motiv. En maning till en var vid bordet att in.te hemfalla åt vällevnad och obarmhärtighet med den rike mannens öde som varn:~nde exempel. Inte minst vid gillen och kalas fanns det anledning att påminna härom. I äldre tid skedde detta högst konkret. På bröllopsbordet skulle t.ex. bruden på en extra tallrik lägga undan lite av alla de rätter hon själv smakade. Tallriken överlämnades sedan åt någon av dc tillstädeskomna fattiga. Som tack för maten prisade denne i sin tur givaren inför Gud och människor. Så återställdes) åtminstone för stunden, balansen mellan rik och fattig, till evigt gagn för den förre, som tavlan i H elsingborg alltjämt fö rkunnar: BEV TSER EDERS TRO MEDT GIER N INGER SK0NE VIL GVD T HIMMERIGE EDER VEL BEL0NE. Källor Or ryckta: Uppteckningar i folklivsarkivet, Lund M 9125, 9l30, 9132, 9134, 9135, 9J43 Bagarnas lagsbok, Malmö stadsarkiv. T ryckta: E. Andersen: Malnwk.0bmanden Ditlev Enbeck og hans regnskabsbog. Khvn E. Bager: Malmöhistoria i sten Bengtsson: l Tantverkets emblem. Kultttrcn G. Berg:»Gubben Rosenbom» och de antropomorfa fattigbössorna. Fornvännen 1g6g. - Kringlor och pepparkakor. Fataburen Tg63. - Några äldre bröcltypeor i Sverige. Folkeliv og kuiturlcvn. Studier tileognet K. Uldall 14. seopternbcr tg6o. KJwn N.-A. Bringeus: ~Nrer het leven»? Etnologiskt bildmaterial i källkritisk belysrung. Rig Stenkakot. En ålderdomlig maträtt i etnologisk belysning. Rig lg

111 K. G. Cedergreu: Svenska skråsigill V. L:. Clnuseu: Folk~lig grafik i Skandinavien. Khvn G. Garde: Danske silkebrederede Irerredsdoge fra 16. og 17. arhundrcje. Med srerligt henblik på de grafiske forbilleder. Khvn 1g6r. P. B. Grn11djean: Dansk<! Haandvrerkerlavs Segl. Klwn L. Hagberg: Fastlag ock hetvägg. Svenska landsmål ock svenskt folkuv H. P. Hansen: Bondens brad Primitiv bn:~dbagning. Khvn T954 G. Hazelius-Berg: Om hattens rätta bruk. Fataburen tg6j. Helsing0r Stadshog Rädstueprotokol og bytingbok utg. ved E. Kroman. Khvn R. Kjellberg-H. Stigwn: Det norske håndverks historie :z. Oslo S. T. Kjellberg: Europeish glas. Kulturen 1953 A. Malmgreu: Fyra svenska reformationsskrifter tryckta i Stockholrn år s-Ig66. Malm0 rådstuepwtokol (stadsbok) Utg. ved E. Kroman. Khvn zg6s. J. S. Me/ler: Fester og h0jtidcr i gamle dage lolba:k J933 L. Nielsen: Dan.sk bibliografi 1551-J6oo. Khvn C. Nyrop: Danmarks Gilde- og Lavsskraaer fra Middelalderen. Khvn r Il. P/ach: Das Dreitimpenbroth. Deutsche VolkskunJe. Vierteljahresschrift fur Dcutsche Volkskuode. Miind1en Samlingar till Skånes historia 1871: 13. Ph. Schmidt: Die illustration der Lutherbibel Basel rg6:z. G. Sroltz: Littom bergensk br0d. Maal og minne S. Svensson: Danskt och skånskt. Rig Sydsvenska silversmycken. Kulturen Troels-l..wrd: Dagligt Liv i Norden i dt-t sekstende Arhundrede. 6. udg. rö, K.lwn rg68-rg6g. K. /){dal/: 13ordwj af t:rre i Oa1unark omkring ISOO-tallet. Varberg!\ museum årsbok W:~ppen und Siegel des Biickerhandwerks herausgegpben von der Diamalt-Aktien-Gesellschaft, Mi:II1chen. Miinchen

112 GöSTA BERG De s.k. fiskfaten och deras användning När Otto Rydbeck för 65 år sedan grävde ut den medeltida borgen i Skanör fann han i den yttre vallgraven även 11stora fiskliknande stekfat försedda med handtag och med en enda kort fot å undersidan11. Han avbildar två sådana, av vilka det större har en Hingel av 45 cm, blid 1 och 2. Faten, av rödgods, är försedda med upphängningshål och invändigt glacerade. Många fragment av liknanrle fat till varatogs även uppe i borgvall en, livilket med säkerhet visar, att de varit samtidiga med själva borgenll, dvs. senast från omkr Tre sådana fat har man funnit i slottsfjärden i Kalmar, bild 3-5. Även de är av rödgods och invändigt glacerade. Längden är 42,5 (varvid dock snåsen saknas), resp. 49 och 39,5 cm. Det första fatet, som har ett bål för upphängning, är längs kanterna ornerat med en inristad våglinje, rnecl jämna mellanrum pålagd fläckar av vitlera. Det andra fatet, som har två upphängningshål, har på undersidan en kort fot vid ena kanten. På kanten är inristat ett vågband. Fatet var vid upptagandet fullständigt, medan de båda andra måst kompletteras. Det tredje fatet är tillverkat av ena hälften av en hög, drejad flaska med mycket trång mynn ing. Den är på mitten av ena långsidan försedd med öra eller handtag. Snarast torde faten på grund av glasyren kunna dateras till IJOO- eller t4oo-tal. Det tredje fatet kan dock vara yngre.2 I Landskrona har framkommit två fynd av hithörande slag. Den ena pjäsen, bild 6, låg i en brunn i Borgmästaregatan, som undersöktes Fatet har en längd av 57 cm, 103

113 har ett kort handtag mitt på ena långsidan och är ))brunglaserat med ett par dekorativa 'fläckar' i grönt. Brunnen torde ha anlagts i slutet av medeltiden, sannolikt under rsoo-talets förra hälft)). Fatet har två fötter, placerade efter ena sidan. 3 Vid grävningar inom kvarteret Kasernplanen Lilla framkom ännu ett fat, bild 7, som närmast är att jämföra med det tredje Kalmarfatct. Det är på samma sätt tillverkat av en halverad flaska och försett med handtag, i detta fall i form ay ett runt och ihåligt skaft. Längden är 43,5 cm. Det är numera något kompletterat. 4 Närstående det sistnämnda är ett fat, bild 8, som hittades rg64 vid utgrävningen av en husgrund vid Södra Kyrkogatan j H älsingborg, sannolikt även den från Isoo-talets förra hälft. Det är 46 cm långt, tillverkat av rödgods med invändig olivgrön glasyr. Handtaget är liksom på det tredje Kalmarfatet bygclformat. Till skillnad från detta är det närmast handtagssidan försedd med en kort fot.s fragment av liknande fa t har man funnit vid Lundagrävningarna. Monica Rydbeck meddelar att ett flertal fragment framkommit också vid de pågående grävningarna i Lödöse, bland dem ett med bygelhandtag och fot vid ena sidan.? I Köpenhamn fann man omkring r8ss vid grävning i fastigheten 0 stergade 13 en pjäs av detta slag, i inventariet kallat >>Stegesoll, bild g. Den är 47 cm lång och liksom de vi mött i Kalmar och Hälsingborg tillverkad av ett halvt drejat krus. Mitt på ena långsidan sitter ett ihåligt bandtag som ytterst är försett med en avsats, sannolikt för att insättas i ett trähandtag. Materialet är på insidan glaserat rödgoc,ls. Om åldern vet man inget annat än att fyndet gjordes på 8 alnars djup. Nationalmuseet förvarar emellertiu därutöver ett par fragment av ett liknande fat, ftliulet i Drager tillsammans med rhenskt stengods och andra senmcdeltida föremål.6 Det bar rätt tvekan om vartill dessa fö remål använts. Harald Nilsson kallar dem i anslutning till Otto Rydbeck >1s.k.

114 t:'l 1-2.»Fiskfat» av invändigt glaserat lergods. Jordfynd i Skanör. Historiska museet, Lund. 105

115 fiskfat (stekfat)» men går inte närmare in på frågan. Margareta We,idhagen finner det sannolikt att de använts som fiskfat. )) Då den kokta eller stekta fisken gärna faller sönder, bör den helst serveras i sitt tillredningskärl Fatens utformning och märkligt lutande ställning får en praktisk förklaring, om dessa varit avsedda såväl för tillredning som för servering direkt från bordet.» 7 Såsom framgår av ett rikhaltigt utländskt jämförelsematerial har emellertid användningen varit en annan. Det rör sig här om sådana fat som sattes under stekspettet för att samla upp den saft som framkommer under prepareringen. Det gängse franska namnet är lechefrite, på svenska kan det lämpligen kallas droppanna. Vi har dokumentariska bevis även från Norden att man brukade sådana redan under medeltiden. Så upptages i ett inventarium på biskopsborgen Tynnelsö i Södermanland I 443 i fatburen»j Bradepanna /stekpanna/ och en Kopervanna vnder Steek tha hon ste- I06

116 3-5.»Fiskfat» funna Slottsfjiirden Kalmar. Statens historiska museum. 107

117 kis>1. 8 Och i Odenseborgaren Mikkel Klavss0ns bo farms i stegerset bl.a. 112 Pander at saette under Stegn.9 I många sådana inventarieförteckningar, både äjdre och yngre, följer uppgifter om pannor i anslutning tiu stekspetten, men skilda från grytor och egentliga stekpannor, på ett sådant sätt att man har anledning utgå från att det rör sig om droppannor. Så upptages i den utförliga förteckningen r686 över Magnus Gabriel De la Gardies egendom på Kägleholms slott i Närke: n.r Stekewännare, 2 st. Aflånga pannor, r Stekcspeet medt 2:ne fötter, r Eldgaffel, 2 st. Hackekni fwan> etc. 10 Om användningen ger bildkällorna gott besked. Ett fragment av en målad glasruta från sen medeltid eller tidigt rsoo-tal i Victoria and Albert Museum visar, hur en fågel steke-s på spett med ett droppfat under. 11 På Pieter Brueghel d.ä. :s bekanta stick Det feta köket, utfört rs63, ser man två Jiknande droppfat, bild 10. De har den kända formen med snås i ena ändan och handtag mitt på långsidan. Man ser också den tillhörande långskaftade droppsleven, med vilken jusen under stekningen slogs tillbaka över steken.12 Droppalman syns även på en bild av Brueghels samtida Joakim Bucckelaer (omkr ). 13 På Gillis Mostaerts målning av den heliga familjen i Nationalmuseet i Budapest hänger två stora droppannor vågrätt på spiskupan.14 Alla de nu nämnda pannorna är keramiska, men de har också, inte minst i senate tid, tillverkats av metall. Det här som bild 12 reproducerade sticket med en interiör från ett engelskt rsoo-talshem visar två sådana stående i rad under det långa, mekaniskt drivna spettet. På E'J1 ofta reproduce~ rad bild av Thomas Rowlandson från omkring r8oo, visande en interiör från ett värdshus i Carmarthenshire i Wales, står under det av en hund drivna spettet en fyrkantig droppanna på fyra ben med en långskaftad droppslev.15 Droppannor av olika slag torde finnas bevarade i många europeiska samlingar. Jag har inte gjort någon systematisk ro8

118 6-7.»Fiskfat». Jordfynd i Landskrona. Landskrona museum. tog

119 8. bfiskfatll. Jordfynd i Hälsingborg. Hälsingborgs museum. efterforskning men erinrar om ett par pjäser som mera tillfälligt kommit under mina ögon. Två sådana från Rhenlandet finns sålunda i friluftsmuseet i Kommern vid Köln. Den ena, 47 cm långt, ovalt med ögleformigt handtag mitt på ena långsidan, dateras till omkr. I 400, den andra, fyrkantig, inte mindre än 64,5 cm lång och ansedd vara från I 500-taJet, har fäste för t vå handtag efter ena långsidan. 1 6 Två handtag har också en dropparma f.rån Provence, förvarad i det provengalska museet i Arles, bild 13. En droppanna, fyrkantig, av järnbleck, med handtaget slutande i en fot, så att pannan blir snedställd, ingår i ett dockskåp i Germanisches Nationalmuseum i Nurnberg från omkr. l]i0-20 (renoverat r81g). Otto Lauffer menar att droppannans lutning är till för att man med sleven lättare skall kunna ta upp vätskan och hälla den över steken.l 8 Kanske kan man emellertid också ha avsett att genom strålningsvärmen hålla vätskan i pannan varm.!to

120 9»Stegeso». Jordfynd i Köpenhamn. Nationalmuseets anden afd. Köpenhamn. I det äldsta dockskåp vi känner till, förstört genom en eldsvåda antingen 1674 eller I750, fanns också droppanna i de båda köken, åtminstone i det ena fallet av keramik. Dockskåpet färdigställdes rss8 och ingick senare i hertig Albrecht av Bayerns konstkammare. Vi känner det väl genom en inventarieförteckning från Skåpet hade två kök, i olika våningar. I nedre köket förtecknas ))auf dem Herd ctliche Spiesse, mit Gefli.igel und anderm Bratfleisch angesteckt, sam m t den Ha f en)). Det sistnämnda avser droppfatet, men om detta varit av keramik är osäkert, eftersom det i annat sammanhang talas om att kocken iordningställer en kapun, in einem kupferen Hafen)). I det andra köket, i översta våninge, fanns ))auf dem Herd ein silberner Bratspiess mit seinem Feuerhund, darin man den Spiess XII

121 10. Detaljer ur Peter Bruegels stick Det feta köket, dreht; an den Spiess steckt eine Wildente. Bei dem Feucr stehen 2 griinverglastc Häfem. 1 9 Droppfaten är i Frankrike kända från 1300-talets början och i England, där de kallas dripping-pan, åtminstone från Det synes redan tidigt 1 sannolikt under Isoo-talets senare del, ha blivit vanligast att fö rfärdiga dem av metall. Den stora franska encyklopedien definierar u~che frite som >>ett slags lågt kärl av p låt eller smidesjärn, avlångt, på fötter eller utan sådana, med ett eller två handtag med en snås eller snip i ena eller båda ändarna, som är till för att tömma fettet eller jusen, som den upptar från steken, under vilken alltid står en sådan pjäs» (176s). I Kriinitz Oeconomerische Encydopädie talas det också om en sådan Bratpfanne av järnbleck med ett eller två handtag som sättes under stekspettet för att uppta och samla det neddroppande fettet ( rns). Sådana bleckpannor är det vanliga i senare handledningar i användningen av stekspett i matlagningen, t.ex. hos vår svenske klassiker Charles Emil HagdahL

122 11. Stekning på spett i engelskt kök. Slutet av tsoo-talet. Efter Hartley Elliot, Life and work. I Gastronomisk kajender rg7 r har Tore Wretman givit en utförlig och instruktiv framställning av Grill och spett, den Öppna härdens gastronomi. Han nämner där också droppanoa n, som placl"ras under spettet framför eldhärden. )) I den svettas steken eller fisken ner god saft. Och den saften blandar sig med en ordentlig klick smör, kryddor och en skvätt vatten, som i vissa fall kan bättras på med litet vitt vin som man före rotisseriogens början placerat i droppannan.ll22 Under medeltiden synes droppannan även ha kommit till användning vid såsberedningen, varvid jusen fick bilda huvudingredienscn. Vi kan hämta goda uppgifter härom i den märkliga handledning i hushållning, som kajlas Le menagier de Paris och som nedskrevs omkring 1393 av en högre äm- 8-Kultur"' ~74 II)

123 12. Lechefrite av glaserat lergods, från Provence. Efter Danilowicz. hetsman för han unga hustru. Där beskrives t.ex. hur man brynte lök i droppa1man och tillsatte späck och persilja, allt därefter serverat till den styckade fågeln. Ett särskilt kapitel ägnas buljongsåsema, och här kommer droppannan ofta till användning. Som exempel kan anföras receptet för en skarpsås att serveras till kanin, sjöfågel eller skogsduva:,>bry11 lökar i gott fett eller hacka dem och sätt dem att koka i droppannan med stekjusen och tillsätt inte druvsaft eller vinäger förrän det kokar. Tillsätt då hälften druvsaft och hälften vin och litet vinäger och låt kryddsmaken slå igenom)). Såsen ställes sedan åt sidan i en särskild panna, värmes upp när stekningen är avslutad och serveras med rostat bröd till fågeln eller kaninen. Eller t.ex. sås för en kapun eller en höna: )) Lägg en mycket liten mängd smulor 1 14

124 av vitt bröd att blötas i druvsaft och saffran och stöt den. Lägg den sedan i droppannan med fyra delar druvsaft och den femte delen fett av hönan eller kapunen och inte mera, ty mera blir för mycket, och koka det i droppannan och servera det i skålar.)) Ett tack för värdefull medverkan riktas till docenten Aron Andersson, Stockholm, docenten Sven B. Ek, Land~krona, intendenten Lars Göran Kindström, Hälsingborg, museuminspektöretl Niels-Knud Licbgott, Köpenhamn, docenten Monica Rydbeck, Stockholm och docenten Dagmar Selling, Göteborg. Noter L Rydbeck, Den medeltida borgen i Skanör, 1935, s. 156 o. s Stat. hlst. mus. 2LI44: Brev från Dagmar Selliog 17 aug Harald Nils~ on i Gamla Landskrona 1963, s. go ff. - Landskrona mus. T I.OOO. 4 Landskrona mus : 11. s Margareta Weidhagen i Kring Kärnan 1g64, s. r36 f. s" Ett annat fragment från snåsändan är till förväxling likt motsvarande del pa det stora fatet från Skanör. 6 Nationalmuseets anden avd Brev från Nicls-Knud Liebgott 20 nov M. W. säger sig ha konstaterat att faten, i varje fall de frå11 Hälsingborg och Landskrona,»i glasyren od1 på undersidan visade spår av att ha använts för kokning och stekning». Säkerligen måste detta dock bero på att de sekundärt nyttjats för något annat ändamål. 8 J. H. Sduöder, Inventarium curio.e Tynnelsö Anno MCDXLITT, 1839, s. 6. g Fra Arkiv og Museum r, x8gg s Magnus Roth, Kägleholm och Magnus Gabriel De la Gardie, 1867, s. r g. -Jag har i art, Stekning i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid felaktigt betvivlat Alfa Olssons tolkning i denna riktning i art. Halstring i samma lexikon. u Avbildat hos Molly Harrison, The Kitchen in History, 1972, pi Rene van Basteler, Les Estampcs de Peter Srucgel I'Ancien, tgo8, pl. 159 o. s Enl. J. Weyns i Ons Heem, Tijdschrift van het Verbond voor Heemkunde , s Sander Pierron, Les Mostaert, 1912, s. 132 f. n s

125 15 Sc t.e.x. D. Parry-Jones, Welsh Country Upbringing, 2:a upp!. 1949, fig. 7 Äv. hos Molly llarrison, anf.arb., pi. 30. t6 Valkskunst im Rheinland, tg68, nr 367 o C. de Danilowicz, L'art rustique fran ~a is, u.~. (rgl2), fig. (49). 18 Otto Lauffcr i Mitteil. aus d. Germ. Nat. mus., rgoj, s. 76. tg J. StockbauE'r i Anzeigcr f. Ku11de d. deutschen Vorzeit 26, 1879, sp. 313 ff. - Lydia Bayer, Das Europäische Puppenhaus von 155ot8oo, Diss. Wi.irzburg 1962 (stenc.), har missförstått uppgifterna om droppannorna och tror att därmed avsps»die zum Kochen nusserdem notwendigen Töpfe ( s. 12 o. 2 0 f.). 20 Henry Hav-.1rd, Dictionnaire de l'ameublement 3, m1der Lechefrite (belägg från 1313 och senare). - New English Dictionary, under Dripping-pan. 21 H agdahl, Kokkonsten som vetenskap och konst, 2:a upp!., t8g6, s Gastronomisk kalender, 1971, s. :n o Le menagicr de Paris, publie par La sodete des bibliophiles fran~o is 2, 1846, s. 18r o. 233 ff. - En eljest förträfflig engelsk upplaga, som under titeln The Goodman of Paris utgavs 1928, iir inte alldeles fullständig, bl.a. ifråga om matrecepten. 116

126 DANUTA JEDNOROG En bröllopsvas från D eruta Till färgbild l X INGEN KÄRLEK VARAR UT AN GEN SV AR - denna aforism uppträder på en vas som är en av pärlorna i den itauenska majolikakollektionen i Kulturens samlingar. I enlighet med epokens anda är denna inskription skriven på latin: 11Nullus amor nisi f ruetus servat amorem.11 Inskriptionens ämne är inte slumpmässigt valt, eftersom vasen tillhör den typ av kärl som kallas bröllopsvas - nvasi gamellin eller nnuziali» från det grekiska respektive italienska ord som betyder ngifta sig11. Dessa vaser, som spelade en roll i bröllopsceremonien, var för det mesta försedda med en till ämnet passande bild eller lnskription. Vasen i Kulturens samlingar tilldrar sig vår uppmärksamhet genom sin speciella karaktär och form. Vasen, som är ganska stor, vilar på en utsvängd fot. Nedre delen av kärlet är kraftfullt bukig. över den markerade skuldran är hajsen indragen, för att åter vidgas vid mynningen. Två kraftigt utsvängda lodgrepar, ansatta under mynningen och på skuld1 an, avslutar formen. Palmettoroament och borisontala ringar och band pryder vasen. Banden omger vasen i dess bredaste del. Den nedre delen är målad med godronlika ornament. Den målade dekoren betonar vasens struktur och tycks organiskt sammanbunden med den. Inskriptionen är placerad i det breda bandet. Vasens färger är de för den italienska majolikan karakteristiska: gult, orange, blått och grönt. Såväl formen som ornamenten och färgerna, men först och främst vasens användningsområde, tycks ganska enty- 117

127 digt avgöra dess ursprung, vilket hittills varit diskuterat. EndastiDeruta tillverkades vaser av denna typ. De tillverkades enligt en strängt fastställd tradition, så att likheten mellan vaserna är påfa llande. Färgval, form och proportion är nästan identiska inom gruppen. Ornamentiken på de olika vaserna skijjer sig knappast friin varandra. Repertoaren utgöres av för renässansen typiska rikt utfonnade grotesk- och arabeskmönster och mera strikta palmettrnönster. Däremot skiljer sig bildframställningarna, vilka utom ornamentiken pryder dc olika kärlen, från varandra. I de olika bild framställningarna uppträder oftast ett hjärta som står i kärlekens brandu eller är genomstucket av Amors pil; även Amor själv uppträder, liksom händer i vänskapens handslag. Som vi ser, har det skenbara godtycket j bildframställningarna en gemensam nämnare: alla syml..m1er alluderar på kärlek på ett naivt och charmfullt sätt. ]bland finns ett mans- och t:"tt kvinnoporträtt på samma kärl eller en Lämplig inskription (som på vår vas) som talar på ett mindre alluderande och mer konkret och direkt sätt. Dessa vaser bevarar i sin form den klassiska keramikens tradition oth ger oss ett eko från en avlägsen tid. Man assod erar lätt till den grekiska och romerska amforans form. Den speciella, identiska formen hos vaser i denna grupp med anknytning till antiken ( vj Jket är mycket sällsynt i den italienska majolikan) förvånar oss inte, om vi tar i betraktande det faktum, att dessa vaser kommer från Deruta. Derutas produktion överraskar oss jämt med sin speciella karaktär och böjelse för en viss traditionalism 1 tagen i ordets bästa bemärkelse. Denna tillhör Derutas mest karakteristiska särdrag. Denna lilla stad i närheten av Perugia är känd som en av de viktigaste miljöerna för den italienska majolikans utveckling. Man brukar anse att faenza har prioritet som den viktigaste av de italienska städerna för' utvecklingen av den italienska majolikan under Lless blomstringsperiod. Många JI8

128 I, 2. Bröllopsvaser från Deruta med brionande hjärta och Amor som motiv. 3, 4 Bröllopsvaser från Dt-J'Ula med genomborrat hjärta och handslag som motiv. u g

129 forskare anser dock att just Deruta borde ha denna ställning. Argumenten för en sådan åsikt är talrika och ganska övertygande. Först och fr ~imst präglar ovannän111da speciella karaktär nästan varje föremål som kommer från Deruta. De specifika och besti:imda normerna i Derutas stil är ytterst konsekvent fö ljda. Karakteristisk är böjelsen för det grafiska och lineära återgivandet och en viss stelhet i dekorens kontur. Det är åter det förflutnas eko. Karakteristisk för denna stil är också förekomsten av icke-berättande motiv i stället för de vid anc..lra verkstäder vanliga motiven, som illustrerar händelser från den klassiska mytologien eller från historia och religion. Derutas majalikor vittnar mer om intresse för komposition än för illustration. Det är färgen, linjen och det geometriska ornamentet som verkligen fascinerat mästarna från Deruta, kort sagt alla dessa drag som är typiska för den s.k. ~>Stränga sthe.m (stil e severo). Den traditionsbundna formen är på ett utomordentligt sätt balanserad med den perfektion och säkerhet i själva utförandet, för vilken Deruta är berömt. Vår vas utgör ett typiskt exempel på Derutas tillverkrung. Bröllopsvaserna från Ocruta är tt> c.:knade av Margareta Drtluggl' t>fter bilder i D e Mauri ( E. Sarasino). Le maioliche di Deruta. Milano 1924, Otto von Falke, Die Majolikasamiung Adolf von Beckerath, Berlin 1Yl3 ul:h B. Rackharo, Catalugue of hallan Majolica in the V.!<. A Museum, London

130 DANVTA JEDNOROG Italiensk ma j olika Till färgbilderna X och XI Konstens blomstring under renässansen innefattar bl.a. ett särskilt fenomen, nämligen den italienska majolikan - av många skäl ett tacksamt fält för renässans fo, skningar _ Försök att definiera begreppet ~>majolika H erbjuder vissa svårigheter} eftersom det finns olika ås:iktcr om vilka kriterier som är mest avgörande i sammanhanget. Materialet är lergods med ogenomskinlig te1mglasyr1 vilken ar en utmärkt grund för målad dekor. Benämningen ))majolika )) hihstammar troligtvis från ön Mallorca (enligt gammal italiensk form - Majolika]. Denna ö var under I3- och r 4oo-talen en stapelplats för spansk keråtnik, avsedd för vidarebelfordran till de italienska städerna. Spanska.fajanskärl uppskattades högt under denna tid i Italien och inspirerade a v dessa började man här med anknytning också till inhemsk tradition att tillverka en typ av keramik som sedan kallades ))majolika)). De äldsta kärlen av detta slag visar att tillverknings- och dekorationstekniken i början var ganska primitiva. Detta skede bmkar kallas för nden aj kajska perioden» i den italienska majaiiikans historia. Såväl vad beträffar material som dekoration skiljer sig denna tidiga vara1 ofta kallad mezza-majolika, från dert som tillverkades av renässansens majolikamästare. Den dyrbara1 inte särskilt ljusa tennglasyren användes sparsamt, och man kan se att vissa kärl endast delvis täcktes av glasyren. Kärlens fonner liknar fortfarande dem, som sedan gammalt var kända i Italien. Dekorationen är också mycket sparsam. J2I

131 r. Kannor. Mezzamajolika. Dekor i grönt och mangan. 1. Toskana. H. 13,3 cm. KM Orvieto. H. 19,5 crn. KM 3r.r53 3- Faenza. H. 13,7 cm. KM 34: Orvieto. H. 14,5 cm. KM Samtliga från 1400-talet. Dessa mezza-majohkor kan inte räknas som renässansprodukter men tillhör likväl den italienska majolikans historia, trots att majolikan först och främst är ett typiskt alster av renässanstiden - och dess blomst ringsperiod sammanfaller med utvecklingen av andra konstarter under renässanstiden. För att förstå den italienska majolikans utvecklingshistoria i dess helhet måste man lära känna också dessa tidiga kärl från den arkaiska perioden, bild r. Om man iakttar strängheten, den begränsade fä rgskalan, enkelheten i fonner och ornament - som i sig har ett särskilt artistiskt värde - och om man jämför med den senare majolikan, kan man förstå vilka stora framsteg som gjordes inom majolikakonsten. 122

132 2. Albarello och albarellofragmcnt. Majolika. Dekor i blått, fragmentet i blått och orange. Florens, 1400-talet. J. H. 27 cm. KM H. 13 cm. KM JI.I88. I en aman grupp av kärl från en något senare period fimer vi ornament, som har sina rötter i ett in flytande från Spanien. Ett ofta förekommande motiv är ett stiliserat murgrönsblad eller stiliserade blommor, bild 2. Dekoren är fortfarande av gotisk karaktär. Ornamenten överensstämmer påfallande med vissa motiv i spansk keramik; det kan man mycket lätt konstatera vid jämförelse av ovamämnda fö remål med spanska fajanser i Kulturens samlingar. När det gäller att klassificera den italienska majolikan - med tanke på dess självständiga utveckling - brukar man 123

133 3 Två albarelli från Faenza och en vas från Florens. Majolika. Al bareiii dekorerade i blått, vasen i blått, gult, brunt, grönt och mangan. Samtliga från 1400-talets senare del. r. H. 33 cm. KM H. 33,7 cm. KM H. 21 crn. KM använda ornamenttyperna som indelningsgrund. Dessa är mera adekvata än andra stilistiska begrepp, som t.ex. gotisk, ungrenässans- och renässansstil. Man talar t.ex. om»den gröna familjen», familjen med»gotiska blad», bild 3, familjen med >>påfågelfjädermönster», bild 3, familjen med»persisk palmett», bild 4, osv. De ornament, som användes inom de ovannämnda grupperna, anknyter alla till den gotiska stilen. Särskilt kan detta konstateras i familjen med»gotiska blad», som i Kulturens samlingar representeras av två albarelli (från Florens eller 124

134 4 Kanna. Majolika. Dekor i blått och orange. Syditalien. r6oo-talets förra hälft. ll. 19,5 an. KM Faenza) och en florentinsk vas, i vars ornament vi även återfinner ))påfågelfjädermotivet», bild 3 Låt oss betrakta dessa tre föremål litet närmare. Alla bar skapats ungefär samtidigt (J4SO-I47S). De två albarelli är stilistiskt mycket besläktade; båda har dekorerats på ett likartat sätt såväl vad beträffar färg som teckning. Det är fortfarande den gotiska stilen - sträng och sparsam. På den florentinska vasen är det gotiska bladet kombinerat med påfågclfjädermönstret, men djärvheten, bravuren i behandlingen av de gotiska ornamenten och färgskalan är redan ett uttryck för den nya renässansandan. När man betraktar dessa tre föremål - t vå stränga albarelli och den florentinska vasen- får man ett starkt intryck av att dessa två albarelli har tillverkats av medeltidens krukmakare-hantverkare, medan den florentinska vasen har gjorts av en renässanstidens krukmakare-konstnär. 125

135 S Kanna. Mezzamajolika. Dekor med ristad kontur i gult, grön t och blå t t. Mantua? Början av xsootalet- H. 21 cm. KM Iakttagelsen belyser ett viktigt moment i den italienska majolikans utvecklingshistoria - dess skapares förändrade inställning till sin roll. Den tidiga majolikan var en produkt av enkla hantverkare men utvecklades sedan till att bli ett verk av högt uppskattade mästare-konstnärer. Majolikamålarnas alster värderades så högt, att de introducerades vid furstehoven och ersatte kärl av hittills högt skattade ädla metaller. Efterhand förlorade dc sin funktionella karaktär och användes som prydnadsföremål. Under 14- och Isoo-talen blev de lyxartiklar på modet. Detta illustreras t ydligt av de s.k.»piatti da pompa» - fat som endast var keramiskt underlag för imponerande måleriska framställningar av f ramstående mästare. (Enligt en sägen skulle även Rafael Santi ha arbetat med verk av de1ma typ - vilket emellertid ej kunnat verifieras.) Majolikans dekorering kdivde verkligen en mycket stor skicklighet i teckning och målning därför att inga rättelser 126

136 5 a. Kanna - sauuua som på bild s. Detalj. kunde göras på den obrända, sugande glasyrens yta. Inte endast rent teknisk skicklighet utan även en konstnärlig förmåga krävdes av majolikans skapare. Kompositionens fulländning och vackra färger gör att man gärna räknar majolikan till de sköna konsterna och inte endast som en gren av ett artistiskt hantverk. Denna keramik, som med sin skönhet hänfört många forskare och samlare, är ett särskilt tacksamt objekt för studier över renässanstiden. Den ger, liksom andra grenar av renässanstidens konst, uttryck för konstnärernas ökade självkänsla. Konstnären blir medveten om sin roll i den allmänna utvecklingen av konst och kultur; hans hittills ofta anonyma person blir nu känd. Majolikorna, som till att börja med inte hade signerats, bär senare konstnärens monogram och därefter hela hans namn och namnet på den plats 1 där de hade tillverkats. Somliga av majolikamästarna förser kärlens baksida med korta inskriptioner, som hän- 1 27

137 visar till framställningarna på framsidan. Tillsammans med de utsökta bildernas motiv är de ämnade att ge uttryck för sina skapares bildning. Somliga av dessa konstnärer är verkligen, tiksom andra bildade män från renässansep oken, väl förtrogna med samtida renässanslitteratur och med k lassisk kultur. Humanismens anda som genomtränger hela renässanstidens kultur och konst, intresset för människan, hennes skönhet, de talrika anknytningarna till antiken, grekisk och romersk mytologi - alla dessa fenomen som är karakteristiska för renässansepoken - avspeglas även i allra högsta grad på den italienska majolikan. Vid övergången från det orkaiska skedet fascinerades mästarna mer och mer av de möjligheter till en rikare färgsättning och dekorering som fanns i majolikatillverkningen. Som exempel kan man nämna vissa kärl, där såväl materialet som formen och den sparsamma användningen av en tekniskt bristfällig glasyr thlhör det äldre skedet medan själva framställningens motiv och kompositionssätt är en obestridlig renässansprodukt. Ett vackert exempel härpå är en kanna i Kulturens samlingar prydd med ett porträtt av en man i renässansolräkt, bild s. Efter hand som renässansen får sitt genombrott bhr det alltmera modernt med majolikan och efterfrågan på den växer liksom antalet verkstäder. SkilJnaden i stil mellan de olika till verkningsorterna blir också större. De viktigaste centra under Isoo-talet var Faenza, Deruta, Urbino, Castel Durante och Gubbio. Oeruta bevarar konsek-vent sin speciella, stränga stil. Sparsamheten och enkelheten i själva motivet betonar kompositionens, teckningen och ornamentens skönhet. Den konstnärliga kvaliteten är kombinerad med en teknisk perfektion som är karakteristisk för majolikan från Deruta. Derutas mästare var (jämte mästarna från Gubbio) de första och enda som behärskade tekniken att täcka kärlens yta med en metallisk, pärlemorskimrande lyster. Lysterglasyrens hemlighet var troligen först känd i Per-

138 6. Skå1 på fot. Majolika. Faenza. Omkring Diam. 28,7 an. KM sien och kom sedan via andra islamiska länder till Spanien och därifrån till Italien. De första daterade lysterfajanserna i Italien är tillverkade justideruta och bär årtal från I sootalets början. Majelikor med lyster var synnerligen uppskattade, vilket inte förvånar, eftersom dessa kärl med sitt metalliska skimmer i regnbågens alla färger ger en karaktär av dyrbar klenod. l Kulturens samlingar finm ett par exempel på majelikor av denna typ, ett fat från Deruta och ett annat från Gubbio, färgbild X b. Det lilla fatet från Gubbio, vars mittbild föreställer Johaimes Döparen som barn, kommer från en verkstad, där 9- Kulturen '974 I29

139 7 Fat. Majolika. Dekor i blått och orange. Castel Durante. Daterad xssr. Diam. 24,2 cm. KM en av de mest framstående mästarna, nämligen Giorgio da Gubbio, arbetade. För att framhäva lystereffekten försåg mästaren fatet med en rad uppstående bucklor runt mittbilden. Lystern på föremåj från Oeruta skiljer sig från den, som framställdes i Gubbio. Derutaprodukterna ~kimrar i guld och blått medan de från GLtbbio glänser i rubinrött. Derutamästarna fortsätter att pryda sina kärl med olika slags ornament även sedan man på andra orter övergått till den. berättande ))istoriato))-stilen.. De använder en särskild ornamentrepertoar. Speciellt typisk är en dekor som ka11as ))a quartieri där falens yta är indelad i fält och fälten innehåller olika ornament, färgbild ro a. Liknande dekorerijlgsprinciper finner vi ibland på föremål som kommer från Faenza- ett stort centrum för majolikatillverkningen under såväl 14- som r soo-talet. Staden Faenza har lånat sitt namn åt den keramiska produkten fajans. Från detta centrum spreds majalikor ut över Europa, där det tennglaserade lergodset fick benämningen fajans (ett bevis på Faenzas betydelse som exportort). Faenzas till verkning representeras i Kulturens samlingar av bl.a. ett fat från förra hälften av rsoo-talet med en fram-

140 8. Två fat. Majolika. Polykrom dekor. Urbino. rs6s-7o. 1. Diam. 30,7 on. KM 30.18r. 2. Diam. 26,5 cm. KM ställning av aposteln Paulus omgiven av något slags växtornament, bild 6. Fatet är en typisk produkt från den mest kända av Faenzas verkstäder, ))Casa Pirotall. Ett annat ornament som också är typiskt för renässansen, är kallat ))a candelieri)), här illustrerat på ett fat från Castel Durante daterat 155I. Ornament av grotesk typ är kornponerade symmetriskt kring en mittaxel, bild 7. Detta fat representerar en ganska stor grupp liknande föremål, vilka numera finns spridda i många museer. Den målade dekoren ut vecklas i den italienska majolikan under Tsoo-talets lopp mot ett mer och mer komplicerat sätt att dekorera kärlen. De tidigaste kärlen från den arkaiska perioden är dekorerade på ett mycket anspråkslöst sätt. Deras dekor och tillverkningsteknik hör medeltiden till. Under loppet av Isoo-talet fick renässansens anda däremot sitt mest fu llmogna uttryck, när det gäller majolikan, i de kärl som var dekorerade med framställningar av ))isto- 131

141 g. Två fat. Majolika. Dekor i gult, orange och blått mot vit fond. Faenza. Ca Diam. 25,7 cm. KM Diam. 24 cm. KM riato)) -typ. Hela scener, heja >> historier)) vilka var inspirerade av den grekiska eller rornerska mytologin, av historien eller religionen målas på faten. r en sådan typ av istoriatodekor ingår ofta många personer, byggnader och landskap eller - om scenen utspelas inomhus -.en rums- eller en ternpelinteriör. Kärlen med målad dekor av istoriato-typ tillät mästaren att visa alla sin kunskaper som målare-konstnär. Ett exempel på ett sådant konstverk utgör en tallrik i Kulturens samlingar, gjord av en av de mest uppskattade majolikamästarna, Guido Durantino, eller i hans verkstad, färgbild XI b. En viss ))manierism)) (=överdrift) i fran1ställningen visar 1 32

142 ro. Platå. Majolika. Polykrom dekor, Urbino. Slutet av tsoo-talet. Största mått 47 cm. KM sig i återgivandet av dc båda målade gestalterna, i dramatiken i deras rörelser och i den för Guido Durantino typiska utsökta färgskalan. Allt detta ger ett kanske oharmoniskt intryck, men uttrycker samtidigt, att konstnären i majolikans dekorering såg någonting mera än ett hantverk. Här har dekoreringen av ett kärl blivit ett konstnärligt uttrycksmedel. Guido Durantino verkade i Urbino, en stad som var ett centrum för tillverkning av majolika i»istoriato»-stil. Från Urbino kommer också två fat som otvivelaktigt är besläktade med varandra, bild 8. Båda är dekorerade med scener, vilkas motiv är hämtade från Bibeln. Båda faten kommer troligtvis från Fontanas verkstad i Urbi110. Där utnyttjade man grafiska blad, som blev mycket populära under denna tid och hjälpte till att sprida kännedom om målerikonsten. Ovannämnda fat skulle man kanske studera litet närmare med hänsyn till att de tycks vara stilistiskt be- 133

143 släktade med den stora grupp av italienska renässansmajolikor, som finns i Nationalmuseum i Stockholm under benämningen Drottning Kristinas servis. Den komplicerade kompositionen, rikedomen av uttrycksmedel, den rikt varicrandt" färgskalan - alla de karakteristika som hör till listoriato))-stilen, - fick sin motpol i de s.k. ~> bianchi)) (de vita), där mästaren begränsar sig till ett mycket enkelt motiv i få färger på helt vit fond eller, på kärl med en uttrycksfull form, helt avstår från målad dekor, bild g. Från Patanazzis verkstad, också den i Urbino kommer ett FöreQ1ål, en bordsplatå, dekorerad med groteskornament av ett slag som är typiskt för Urbino under xsoo-talets senare hälft, bild 10. Med sin prakt, med en viss överlastning i kompositionen och tyngd i formen och med en speciell behandling av färgerna - som är mindre raffinerad än i tidigare majalikor - pekar denna platå framåt mot en ny stil och nya estetiska värderingar. Tillkommen omkring sekelskiftet x6oo kan den också stå som en symbol för övergången m ellan två epoker i konstut ve~ l ingen. 134

144 DIANA KRUM TNS Bibeln på damast under rsoo- och 16oo-talet Redan under medeltiden har borddukar använts och på 14oo-talsmålningar, t.ex. januaribilden i Les Tres Riches Heures du Duc de Berry, kan man på det stora bordet se en vit duk, som är utförd i ett så avancerat mönster som dräll på många skaft. Ar 1496 kom damastlinneväverier igång i Flandern, dels i Courtrai, dels i Malines. Ordet damast är beteckning för en speciell teknik och den hade genom handelsförbindelser överförts hit från Italien, där den redan i ett par hundra år använts på sidenväverier. Till Italien kom tekniken från Syricn - staden Damaskus har givit tekniken dess namndit den på handelsvägar in förts från Kina. Flander n var sedan mycket lång tid tillbaka ett viktigt linodlingsdistrikt, gynnat bl.a. av det fuktiga klimatet. För de flandriska linneväverierna va r det naturligt att tillämpa damasttekniken på linne. Synnerligen invecklade figurmönster med bl.a. bibliska motiv, vanligen ur gamla tesläljj t!l ttct, vävdes. Hur de flandriska väverierna med denna plötslighet kunde nå en sådan fulländning har ej kunnat utredas. Mycket källmaterial gick till spillo när damastmuseet i Courtrai förstördes under andra världskriget. Av de hundratals vävarna träder några i förgrunden. l Malines verkade Jacques de Hochboosch, som fick stora beställningar på såväl dukar som servetter av bl.a. Gyllene Skinnets orden 1528, vars stormästare var kejsar Karl V. En annan vävare Pasquit Lamertin, var född i Courtrai 1562 och Jlydde under hugenottförföljelserna ca rs8o till det 135

145 mot protestanter toleranta Holland. I Haarlem inledde han en lång och mycket framgångsrik verksamhet. Lamcrtin 1 som erhöll beställningar från Frankrike och från hoven i England och Danmark flyttade på inbjudan av Kristian JV till Köpenhamn, där han verkade vid det danska Silkewcrk till sin död. I Danmark finns sannolikt en del av hans arbeten bevarade. En sidenduk i blått-vitt, som är vävd av honom - tro l igen dock ej i Danmark - finns i Moskva. En av de mest kända vävaroa ocb förläggarna i Haarlem var Quirijn Jansz med tillnamnet Damast. Efter hans död ca r6so upprättades en bouppteckning av hans dotter, publicerad i Jan Six' bok De boeclel van Quirijn Jansz Damast, som är en viktig informationskälla för mönster och kvaliteter. Ar r68s upphavdes ediktet i Nantcs och ett par hundra tusen människor flydde till Holland. Bland dem fanns skick Liga damastväv are, som sökte nya arbetstill fä llen i Hollands vävcentra. Många fortsatte dock till England 1 lrland och Tyskland, där damastvävning sattes igång på redan befintliga linneväverier. Första gången borddukar är nämnda i svenska arkivalier är i inventarier från Gustav Vasas hov. Servetter är kända sedan Erik XlV :s tid, men först under Sveriges stormaktstid på 16oo-talet kommer införseln av duktyg igång i större skala. l inventarier från herremanshemmen läser vi om dukar med ))Christi mönsten>, ))Qvinnan wedh Brmmen)) och >>Troia förstöringn, vilket tyder på houändsk damast. När Karl X Gustav r6s4 gifte sig med Hedvig Eleonora av Halsteln-Gottorp förde hon med sig en rik brudutst yrsel, där även ett antal damastdukar med bibliska motiv fanns med. En del av detta finns ännu kvar och förvaras på Gripsholms slott. Här finns inte mindre än fyra stora dukar med motiv ur Susaonas historia, Josefs historia återges på två dukar och Elias på ytterligare två. Herodes gkistabud finns på en. duk och dessutom fragment av dukar med Joscfs resp. Simsons historia. Samtliga dukar har vävts i Haarlem. Det var också Hedvig Eleonora, som 1698 startade det

146 L Bordduk, damast, 213 x 250 cm, tillverkad i Courtrai, Flandern, sootalets senare del. Motiv: Abrahams offer. KM f37

147 första damastväveriet i Sverige (dock endast för hovets räkning) genom att inkalla vävaren Georg Hoffman. Det första allmänna damastväveriet grundades i Flor, Hälsingland, år Någor om damasttekniken En vävnad i damasttekn.ik, av t radition vävd vitt i vitt, har dels matta, dels blanka partier. Mönstret bildas genom växelverkan mellan varp och inslagssatin. På rätsidan brukar botten vara blank och mönstret matt. På avigsidan är det tvärtom. De glansiga ytorna åstadkommes genom s.k. satinbindning i inslagseffekt, som innebär att trådarna ligger parallella och obundna över största mö j liga antal korsande trådar. s-, 6- och 8-skaftssatin är de mest använda för damast. De komplicerade mönstren i flandrisk och holländsk rsoo-t als- och r6oo-t alsdamast vävdes alltid i spets, vilket innebär att den mellersta solven i varpen vävs ensam, medan trådarna på ömse sidor binds ihop, nästa solvpar binds ihop igen osv. På så sätt behöver endast balva mönstret sättas upp, vilket sedan vänds och bildar den första mönsterhalvans spegelbild. Att väva damast var synnerligen tidskrävande på de vävstolar som stod ti ll buds, s.k. kägelstol med dragrustning och simpelstol Tre personer skötte en sådan stol. Ett barn satt uppe i stolen och lyfte mönstertrådarna, medan en person skickade iväg skytteln och en tog emot. I en katalog över holländsk damast hittar man uppgifter om varp och inslag. K va litetema varierade fra n 28 upp till go varptrådar resp. inslagstrådar per cm. M önsterförlagor För de synnerligen vidlyftigt tecknade bibliska mönstren kan en del mönsterböcker ha använts som förlagor. Joh_ Sibmachers )>Newes Modelbuchn, som utkom r6or i Nurn-

148 2. Servett, damast, 81 x 91 an, tillverkad omkring r6oo. Motiv: skapelsen och utdrivaodet ur paradiset. KM berg var t.ex. mycket spridd. De många uppbyggelseböckerna och bibelutgåvorna användes också som förlagor. Georg Garde säger i artikeln ))Lidt om dansk og fremmed bogkunst j det 16. århundrede» att bokillustrationer var inspirationskälla för all annan konst under rsoo-talet och i»arv I39

149 3 Bordduk, damast, :~os x 212 on, tillverkad 1611 Holland. Motiv: Marie Bebådelse. KM 6s.goJ. 140

150 4 Detalj av bordduk. Monogram lw-lws, alliansvapen och årtal KM 6s.go3. og Ejel> berättar han om en sidenduk från r6sr med bibliska broderier, där förlagan konstaterats vara M. Merians lcones Biblicae ( r625). Gunnel Sylvan Larsson beskriver en med silke broderad linneduk i Göteborg. På denna duk finns tre rundlar med bibliska motiv, vars förlagor tagits från danska biblar av år g resp. r633. Några av de populäraste motiven och deras ålder har behandlats av Elna Mygdal. Till de äldsta hör Bebådelsen och Den förlorade sonen, som finns belagda från omkring r s so. Kring sekelskiftet r6oo kommer Abrahams offer, Judith och Holofernes samt Simsons historia och ett stycke in på r6oo-talet Jacobs historia, Ismael i öknen, Jesus och den samaritiska kvinnan, samt Pauli omvändelse. q r

151 Kulturens material På Kulturen finns idag åtta exempel på det här beskrivna duktyget och dessa illustrerar tillsammans på ett utmärkt sätt l.ttvecklingen från rsoo-talcts orname.nta1t högtidliga och stelt tecknade mönster till r6so-talets fulländam barockkompositioner. Den troligen äldsta duken föreställer Abrahams offer och anses vara vävd i Courtrai i slutet av rsoo-talet. Mönstrets uppbyggnad har en stiliserad, ornamental karaktär. Ögonen tecknas som på kant stälida fyrkanter med en prick i mitten. Dc magnifika fo tsida kläderna har rsoo-talskaraktär, de faller rakt och stelt, gesterna är avvägda och något tama. Utrymmet mellan figurerna utfylls av symboliska blomsterornamcnt. Detta är karakteristiskt för det protestantiska Holland, i motsats till det katolska Flandern, d ~i r man gärna använder religiösa symboler som utfyllnad. Motivet Abrahams offer är det allra vanligast förekommande i det svenskägda materialet. En servett med motivet ll$kapelsen od1 utdrivandet ur paradiset >> dateras till ca r6oo och även bär utgörs mönstret av en stram uppställning av människor, djur och växter. I mitten på servetten finns en rundel av stjärnor vari paradisets alla djur står uppradade. Förlagorna till dessa finner man i Sibmad1ers»Newcs Modelbuch». Mönster bestående av figurer inskrivna i rundlar är mycket ålderdomliga och förekommer flitigt i den persiska, byzantinska och romanska konsten. Denna servett har en rankbård runtom, vilket var ovanligt då såväl dukar som servetter V'ävdes i långa stycken och klipptes i längder efter beställarens och köparens önskemål. En duk, som 1973 skänkts till Kulturen, har motivet B~ bådelsen: Maria med språkband»wcest gegroet Maria» 1 ängeln och under dem»lucas u>. Duken är märkt 1644 men daterad rm J6I4. En duk med samma motiv - just den 1a version av bcbåc.lelsemotivet tycks ha varit mycket omtyckt - beskrivs av bl. a. Elisabeth Thorm.an och William Karlson. Även i Nordiska museet fim1s en sådan duk.

152 5 Bordduk, damast, 208 x 340 cm, tillverkad i I-harlem, Holland, tidigt t6oo-tal. Motiv: Josefs historia i 8 scener. Bilden visar lmr Josef stoppas i brunnen av sina bröder. KM I43

153 6. Bordduk, damast, 212 x 290 cm, tillverkad i Haarlem, Holland r63t. Motiv: Jacobs historia. Bilden återger Jacobs dröm. KM Josefs historia är motivet på en duk, som dateras till 16oo-talets första fjäl'dedel. Den dramatiska historien om Josef och hans bröder berättas i åtta mycket skickligt tecknade scener, fortfarande i den tidiga strama stilen. Däremot återges historien om Jacob på en duk från 1631 på ett betydligt mer livfullt och engagerat sätt. Figurerna står ej längre uppställda i rader, de är i aktion. De avbildas såväl endast frontalt som i halvprofil och profil. De har rikt veckade böljande kläder och nvindblåstl: hår och skägg. Barockens diagonallinje kommer fram i te9<ningen av himlastegen i Jacobs dröm. Utfyllnadsfigurerna är dock fortfarande stuiserade träd med varje löv utbrett i bildens yta. Denna duk hör till det holländska damastväveriets höjdpunkt, som anses ha inträffat vid mitten av r6oo-talet.

154 7 Servett, damast, 6g X Bo an, förmodligen tillverkad i Haarlcm, Holland, under r6oo-talets första hälft. Motiv: Kristus vid Sichars brunn. KM 37 70"1.: 4 Dit hör också en servett med mönstret»vid Sichars brunn>~, där allt det stiliserade försvunnit. Såväl figurerna som de stora träden och stadsbilderna är framställda med barockens svällande, spänningsfyllda formspråk. ro- KuJturen

155 I Tyskland upptogs ej de komplicerade holländska mönstren utan egna enklare mönster vävdes. Kulturens blåvita duk»det förlovade landet>, är troligen vävd i Pommern och är ett bra exempel på den tyska typen. Endast tre scener fi1ms: en rad med hus med höga smala gavlar vända mot gatan som i tyska medeltidsstäder. Därunder slingrar sig en vinranka och nedanför denna kommer spejaroa bärande på druvklasar. I Fjärde Mosebok, kap. 13 står: ))Och dc komma till Druvdalen; där skura de av en kyist med en ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två man.,, Därunder finns en rad stiliserade träd, mellan vijka står vakter med hillebard. Hela mönsterteckningen är gjord i grova drag. Troligen har ett folkligt träsnitt varit förlaga. Alla figurerna är tecknade i profil, de är kraftiga med markant stora näsor och klädda i tyska r6oo-talsklädcr, bl.a. pluderhosor och högkjackade kängor. Detta mönster tillhör de allra populäraste i det undersökta r6oo-talsmaterialet. Det sista duktyget, en servett, har motivet korsfästelsen, upprepat fyra gånger. Även den är tysk, troligen från r7ootalets början. Den på servetten invävda text en är hämtad ur Johannesevangeliet. Teckningen är gjord med få enkla linjer. Den tragiska scenen skildras enkelt och naivt men med stort patos. I det undersökta materialet förekommer korsfästelsemotivet endast i tyskt duktyg. Bårderna Bårderna vävdes, som redan nämnts, i regel endast på långsjdarna och även de undergår en förändring w1dcr den aktuella perioden. De äldsta dukarna har antingen en stiliserad rankbåj d av renässanskaraktär eller har man försökt efterlikna en italiensk ejier flamländsk spets. Ytterst finns så gott som alltid en smal schackrutebård. Från 16oo-talets början - fi'amförallt i den holländska damasten - utgöres bården av en elegant teck11ad dubbel rankbård med par-

156 8. Bordduk, damast i bl!itt nch vit t, T40 x 184 cm, tillverkad i Sochsen eller SchJesien, t6oo-talets mitt. KM

157 g. Servett, damast, 8sx Ss cm, tillverkad i Tyskland, tidigt I7oo-tal. Motiv: Kristi korsfästelse. KM : 6. ställda fåglar och blommor. Schackrutebården finns även här. Här nedan följer en uppställning över de bibliska motjv som förekommer i det svenskägda damastduktyget från xsoo- och x6oo-talet. I denna beräkning har medtagits: Materialet på alla svenska museer, inkluderande Gripsholm och Skokloster plus de dukar med bibliska motiv i privat ägo, som finns anmäjda på Nordiska museet och Kulturen, tillsammans rg8 stycken. 148

158 Motiv: Abrahams offer»det förlovade landet» Kristus vid Sichars brunn Jacobs historia skapelsen Elias historia Susannas historia Scener ur Jesu liv Bebådelsen Judith och Holoferoes Den förlorade sonen Josefs historia Paulus historia Johannes döparens historia Davids historia Tobias historia Simsons historia Daniels historia Den barmhärtige samariten Änglar i rader Korsfästelsen Marialegenden Sauls historia Jeftas historia Jonas historia Ismaels historia David och Batseba Salomos historia Stephans historia Antal gånger som motivet förekommer: r8 r6 15 r s 13 I3 12 II II g s I I r T l 149

159 Litteratur: Margarete 13raun-Ronsdorff: Altc Tafeldamaste. Dannstadt Gerda Cederblom: Ett bidrag tij! det dukade bordets historia. Fataburen 19l:Z. Georg Garde: En silkebrorleret lrerredsdug fra Arv og Eje Lidt om dansk og fremmed bogkunst i det 16. århundrcde. Fund og Forsknjng XIV Ag11es Geijer: Ur textilkonstens historia Getrud Ingers och Jol111 Becker: Damast William Karlson: Ståt och vardag. Lund Miirta Lindsrröm: Duk och damast. Kulturen Efna Mygdal: Af D:ekket0jets historie. Tidsskrift for [ndustri. Kilbenhavn Jan Six: De Boedel van Q uirijn Jansz Damast. Oud Holland rgro. - Paschier Lamertijn. Oud Holland Elisabeth Tlwrman: Textil konst i Sverige fö re år lqjo. Norstedts Utställning av damastduktyg från Stockholms stad och län. Stockholm t936. Emelie von W alterstort f: Linnedamast. Nordiska museets och Skansens bilderböcker. N r 3 Stockholm r so

160 BRJTTA HAMMAR En båtsmansrya från södra Småland Till färgbild XJ.I Ryan använd som värmande sängtäcke med den flossade sidan neråt har gammal hävd i Norden. Brukad på detta vis kall as den idag för slitrya. l Vadstena klosterregler från år 1420 står beträffande systrarnas sängutrustning följande: 11Över sig skall de ha ett kläde a \T vit vadmal. Och därtill en rya (ryio; i den latinska versionen pannus V"illosus, dvs. luggigt täcke). Och skinnfäll av får då det är vinter. >> Spridda arkeologiska fynd av flossade vävnader från stenåldern, bronsåldern, vikingatiden och rooo-talc ts Island och Lund talar för att ryan som begrepp är äldre, ett antagande som också får stöd av språkforskningen. Ordet ryia fanns i fornsvenskan och rya i fornnorskan. Under Isoo-talet blir de arkivaliska beläggen allt talrikare. Gustav Vasa bekräftar genom kungabrev 1523 ölänningarnas gamla pdvilegium att exp01tcra ryor. Räkenskaper av olika slag, fogderapporter m.m. visar att ryor fanns och tillverkades i stor mängd på de olika slotten. De ingick i sängutrustningen bos både herre och tjänare, förrncdugen i något olika utförande. På knngsgårdama i Finland fanns en organiserad ryatillverkning för armens räkning. Också i tidens fiskebåtar användes ryan som täcke, ett bruk som i vissa kusttrakter hållit sig in i våra dagar. Ryan var lätt att tvätta och den förblev mjuk och smidig, när den torkat, till skillnad från skinnfällen, som blev torr och spröd och lätt gick sönder. Ryan hörde också till båtsmansutrustningen i vissa delar av landet fram tiu omkring Båtsmanshållet inrättades år 1635 ISI

161 Slitryan fanns under 1 soo- och 1 6oo-talen förutom i södra och mellersta Sverige också i hela Danmark, i Norge upp till Trändelagen och utmed kt1sten längre norrut och i Finlands kusttrakter från Vasa l norr till Borgå i söder. Under t7oo-talet försvinner de.n nästan helt i Danmark och Skåne och i övriga delar av det svenska utbredningsområdet återfinns den inte längre bland högreståndsboupptcckn.ingarna. Samtidigt gör prydnadsryan, dvs. ryan använd som prydnadstäcke med den flossade sidan upp, sitt intåg. Enstaka bevarade exemplar av slitryan finns i Sverige från hela det gamla utbredningsområdet. Det rikaste beståndet kommer från Blekinge, Smålands södra och västliga delar, Ölands norra del samt från hela Uppland. Hur äldre tiders slitryor såg ut od1 exakt hur de gjordes, Lämnar skrifterna endast knapphändiga uppgifter om. Ryor mönstrade med lister, ränder, tungor, tärningar och kors vävdes på vasaborgarna i Finland under Johan den tredjes tid. Dc flesta ryor under och z6oo-talen får dock antagas vara naturfärgade med omönstrad nocksida. Då täckena låg med nocken nedåt i bädden kom eventuell utsmyckning att ägnas slätsidan, rätsidan. Bottneo kunde vävas med varierande mönsterinslag och man lät ofta synliga knutar bilda ett geometriskt mönster. Ena kortsidan, huvudänden, utmärktes ibland genom invävda årtal och initialer. Bevarade ryor har ofta också en enkel rand- och rutmönstrad nocksida. Ryorna vävdes i vanlig vävstol och är ihopsydda av t vå våder med sömmen mot den flossade sidan. Materialet var ult lin, hampa, nöthår och bomull. Varpen var någon gång av ull, i de flesta fall av lin eller hampa. l senare tid har bomullsvarp använts. Botteninslaget kan vara av ull, lin eller nöthår. Till nock har använts ull, ofta den finare höstullen, Un men också trasor av allehanda slag. Så är t.ex. fallet i den tyvärr illa medfarna men mycket charmfulla ))båtsmansryan>> från Nybro socken, Södra Möre härad i Småland, som sedan 1916 befunnit sig bland Kulturens samlingar. Den mäter r 73 X 1 -zo cm och är ihopsydd av två våder. Var pen är av grovt z-spunnet lingarn och har

162 en trådtäthet av 20 trådar/ ro cm. Botten i inslagsdps, med 94 trådar/ w cm, består av en 1,5 cm ( = 12 inslag) bred rand av s-spunnet brunt nöthår omvä...-dande med en o,8 cm ( = 10 inslag) bred rand av s-spwmet lingam (skäktefall). Nockraden är knuten i mitten av linranden. Rapporten blir således: nöthå1r, lingarn, noclcrad; lingarn. Nocken som är knuten med giordesknut, består förutom av trasor också av naturfärgat lingarn av olika kvalitet, företrädesvis koncentrerat till en 20 cm bred remsa i båda kortändarna. Rester av starkt sl.iten ull- och nöthårsnock kan urskiljas. Trasornas färgskala går huvudsakligen i blått med inslag av grönt, bnmt, rött och gråbeige. Här finns vadmal från sönderklippta k läder, bitar av vad som kanske varit gamla lakan i grovt kypertvävt s.käktefall, remsor av förklädestyg och huvuddukar av bomull i utsökta rut- och randrungar och rester av stickade klädesplagg. Väverskan har med säker färgkänsla knutit in några få röda trasor. De glittrar till som röda stenar här och var och förhöjer färgverkan hos kompositionen, som i all sin enkelhet har en sparsmakad elegans. Trots tidens angrepp på fibrerna kan man ännu ana hur vacker den måste varit som ny. Av materialet att döma vävdes den någon gång w1der r8oo-talets första hälft. Vadmalsbitarna kan möjligen vara från neo-talets slut, men då bomull blev vanligt bland allmogen först mot slutet av och i början av I8oo-talet, får man nog räkna med att det dröjde åtminstone ett eljer två årtionden innan huvuddukar, förkläden och västar bli vit så slitna, att de klipptes till trasor. Färgställningen på de randiga och rutiga bitarna gör södra Småland trolig som ursprungsort. Vem som vävt den och åt vem förblir e.n hemlighet. Kanske tillhörde den en båtsman, kanske värmde den en frusen fiskare undet' kalla tiirunar till havs. Hur som helst så påminner den oss idag om en tid då sparsamhet inte blott var en dygd utan en bister nödvändighet och då man med små medel förstod att förläna skönhet åt enkla bruksting. 153

163 Litteratur: Astrid Bugge: Ryene på Kjerringty, Handeissted i Nordland, By og bygd Jg66. Inger Esrham: Upplands äldsta ryor, Uppland Agnes Geijer: Ur Textilkonstens historia, Lund Märra Lindström: Medeltida textilfynd från Lund, Kulturen Auna-Maja Ny/ett: Hemslöjd, Lund rg6g. A. T. Sirelius: Finlands ryor, Helsingfors rg24. Vivi Sylwan: Svenska ryor, Stockholm Svenska ryor med oklippt flossa, Rig 1934 L 54

164 GUNILLA ERIKSSON Beskära vinstockar och skjuta fågel Ett vackert exempel på renässansens ornamentik äger Kulturen i en emaljtall rik från Limoges, återgiven i färg i bildalmanackan Det är tallrikens undersida som visas, med en kraftfull tullverkskartusch som ram till en mansprofil och med en sirligt utlagd, med lätt pensel uppdragen arabeskranka på brättet. På kälningen finns svaga spår av ett i guld målat arabesknät. Vänder vi på tallriken finner vi spegeln täckt av ett landskap med figurer: en man som beskär vinstockar och två jägare med armborst och bössa på väg mot skogen med sina hundar. l bakgnmden byggnader och en ruin, som avtecknar sig mot havet. Brättebården är här en arabeskranka, bildad av drakdjur vars huvuden fjättrats av och vars stjärtar övergår i metalliska ornament. Gränsle över rankan sitter naturalistiskt återgivna putti. Arabeskran kan, och fram för allt den som finns på undersidan, är karakteristisk för en av rsoo-talets emaljmålare i Limoges, Pierre Reymond. Med sina medaljonger och snäcklika volmer återfinnes den på en rad PR-signerade arbeten och tycks nästan kunna gälja som en verkstadssignatur. Pierre Reymond räknas som en av de främsta företrädarna för renässansens nya cmaljteknik, den s.k. målaremaljen. I medeltida arbeten hålles de olikfärgade emaljerna åtskilda genom fördjupningar i metallen, eller genom pålödda metalltrådar -en teknik som kallas guldsmcdsemalj. På I 4oo-talet började man måla på en enfärgad emaljgrund och kunde genom upprepade bränningar åstadkomma ett valörmåleri med flera på varandra liggande färgskikt. Limor ss

165 I. Tallrik, emalj på koppar, målad i grisaille och hudfärg vid Pierre Reymonds verkstad i Limoges, rsoo-talets mitt. Diam. 19 an. KM Motivet symboliserar månaden mars i en serie tallrikar med månadernas arbeten. ges blev på rs- och r6oo-talen huvudorten för den nya tekniken, familjerna Penicaud och Limasin dess främsta utövare. Pierre Reymond var samtida med Leonard Limos~ båda verkade decennierna kring rsoo-talets mitt. Pierre Reymonds första kända arbete är en triptyk, nu i Eremitaget, med Kristus i Getsemane som huvudmotiv. Med hänsyn till de familjevapen, som ingår i dekoren, kan den dateras till 1530, då n1an förmodar att konstnären var sjutton år gammal. Karakteristiska drag i hans konst finner vi redan här: han målar i grisaille, dvs. i en gråskala mot mörk fond med sparsamma inslag av hudfärg eller lätta toner av andra färger, han har en fint genomarbet ad modelrs6

166 2. Tallrikens undersida med en för Pierre Reymond karakteristisk omamentdekor. lering av figurerna och ett från vänster infallande, starkt sidoljus. En annan triptyk, i Rotschiids samling, utgör ett enstaka exempel på polykromt måleri av hans hand. Föremål med anknytning till den kristna kulten tycks utgöra ungdomsarbeten. Dock finns på Kunstindustrimuseet i Köpenhamn tio vackra plattor med profetgestalter, utförda av Reymond omkring Där finns också en pokal, som exemplifierar det verksamhetsområde han framför allt kom att ägna sig åt, den luxuösa bordsservisen. Hela serviser och delar ur sådana finns bevarade på de stora museerna runt om i Europa - kannor med bägare, ljusstakar, saltkar och framför allt fat och tallrikar, alla målade i gri- 157

167 3 Detalj av brätteb~rden. saille med pregnanta renässansornament och rika figurmotiv. Till familjen dc Memes, vars medlemmar var storsamlare av konst och böcker, gjorde han bl.a. en serie tallrikar med motiv från argonauternas kamp. Motiv ur Ovidius' metamorfoser, VergiJius' Eneid och GamJa testamentets dramatiska berättelser kunde han till stor del hämta i den italienska förlagegrafiken i Rafaels efterföljd. Emaljserviserna utgör här en direkt parallell till de italienska rnajolikaserviserna av, istoriato»-typ. Ett sammanhållande bildtema för tallriksdekor, som Reymond flera gånger va lt, är»månadernas arbeten». H är bygger han på en tradition som har rötter i antiken, men som utvecklats och hållit sig levande under hela medeltiden, i bokilluminationer och på kyrkportaler. De abstrakta bilder i form av personifikationer, som under antiken sammankopplades med det astronomiska kalendariet, ersattes på 8oo-talet av arbetsbilder som återgav lantlivets årliga sysslor. I utideböckerna», privata andakts- och böneböcker, som ofta inleddes med ett kalendarium, fick denna genre från I300-talet fram till tsoo-talets början sin högsta blomstring. Hertigen av Berrys bönbok är den genom flerfaldig reproducering mest kända tideboken. Den återger bönders och jägares jordnära sysslor men också furstehovets säsongbundna nöjen, med vinterns gästabud, vårens skogsritt och sensommarens ralkjakt. I dessa bilder av livet på xs8

168 landet har vi tidiga exempel på den nya, på naturobservation grundade landskapskonsten. Några av månadsbilderna är traditionella, andra varierar, beroende på tid och rum. Breddgraden har sin betydelse. Att beskära vinstockar hör t.ex. ibland till februari, ibland till mars, medan slåtter i juni och slakt i december är ganska fasta månadssymboler. Den exakta återgivningen av arbetsredskap och dräkter ger ofta bilderna ett historiskt värde utöver det konstnärliga. Med boktryckets och gr a fikens genombrott fick månadsbiluema en vidare spridning och konsthantverkarna mera lättillgängliga förlagor att arbeta efter. H. S. Beham och Virgil Solis har båda återgivit månadernas arbeten, den förre bland annat r 527 i en träsnittsserie för Martin Luthe.rs bönbok. De motiv som här tas upp återkommer i många stick och teckningar av tyska och nederländska konstnärer från J soo-talets förra hälft. Traditionella motiv i Behams sede är januaris måltidsscen invid ugnen, majbildens glädje över vårens ankomst (ofta med skogsritt, här med båtutfärd, ibland med bad i det fria), junis slåtter, julis fårklippning, augustis skörd, septembers plöjning och sådd, oktobers vinskörd och decembers svins1akt. Mera obestämda är också här februari och mars med sådd och beskärning av träd och vinplantor. Nyskapade under xsoo-talet k an aprilbilden med en mjölkningsscen och novemberbil<.len med kvinnorna som häcklar och bråkar lin vara. Reymonds månadstajirikar finns i enstaka exemplar i olika museer, därav två i Nationalmuseum i Stockholm, och två i Louvren. I bild återges nio av dem i en auktionskatalog från London r883. På åtta av dessa är en av brätterankans medaljonger på framsidan ersatt av ett vapen med devisen n De Forti Dolcedo)) och på baksidan försedd med signaturen PR. För övrigt är rankoroa identiska med dem på vår tallrik, och reversens spegelfyllning är mycket besläktad. Serien om fattar januari med en gästabudsscen, februari som samlar ris och hugger träd, maj är ett par som 159

169 rider till skogs, augusti skördar säden, september sår, plöjer och gräver, oktober skördar och trampar vin, november häcklar och bråkar lin och december slaktar svin. l majbilden återklingar något av den höviska stämning som präglar tideböckerna och man erinras om att emaljmästarna liksom bokilluminatörerna arbetade för en exklusiv kulturell elit. Denna bild saknar, liksom jägarna på vår marstallrik, motsvarighet i den~ Behamska serien där de övriga motiven återfinnes. l en teckningssvit med rundbilder, utförd av en anonym Ni.irnbergmästarc i Behams krets, finner vi en överensstämmelse också med kompositionen i Rcynolds bilder. De ingår alltså i en bildtradition som tillhör rsoo-talets förra hälft. Londonkatalogens Marsbild är identisk med den som finns på vår tallrik. Vid en jämförelse dememellan och med hänsyn till Reymonds andra arbeten kan man konstatera att vår tallrik knappast ~r ett originalarbete av konstnären men ett verkstadsarbete av hög klass. Som ett exempel på den prakt som karakteriserar renässansens bordskultur och på de franska emaljmästarnas konst med rötter i såväl gammal bildtradition som ny förlagegrafik är tallriken en värdefull bit i vårt historiska läggspel. Litteratur: O. Dobrok/onskaya: Painted Enarnels of Limoges. The State Eremitagc collection. Moscow 1g6g. Messrs. Chrhtie: Maoson & Woods, Limeges P.namels from Blenhe.im Palace. London Z. Drobna: Une serie dc dessins allemands du XVI siedc, repr. les travaux des mois. Bull. mus. nat. Hongrois

170 IX Bröllopsvas, majolika. Deruta, omkr. rs2o. H 26,5 an. KM 2g.ro7.

171 x Fat, lystennajolika. Deruta, omkr Diam. 27 cm. KM Skålfat, lystermajolika. Gubbio, Maestro Giorgios da Gubbio verksta omkr Diaro. 22 cm. KM

172 XI Fat, majolika. Deruta, omkr Diam. 33 an. KM Fat, majolika. Urbino, Guido Durantinos verkstad, omkr Oiam. 26 an. KM

173 XII Båtsmansrya från Nybro, Kalmar län, omkring x8so. KM

174 XIII Bänkdyna med granatäpplemönster, flamskvävnad, Skåne, x6oo-talets senare hälft. KM Ett karakteristiskt exempel på hur renässansens granatäpple-omamentik kvarlever genom seklerna, omformas av tekniken och stiliseras efter senare stilarters formkänsla. Mönstret är dock alltid lätt att känna igen, även om detaljerna ibland kan avlägsna sig från ursprungsformerna.

175 XIV Kofta, jacka och stubb av siden med silkebroderi av regencekaraktär, l74o-talet. KM

176 XV Kappa tillhörig sorgdräkten och som drogs upp över huvudet, så att»blott ena ögat synes». Svart vadmal med ok av brun sammet, framkanter och nederkant prydda med svart siden. Torna hd. KM

177 XVI Kvinnofigur i»fläckekjol» dragen ovanpå en skinnkjol,»röepäls», med rött skinn och kläde. Yngelstads hd. KM resp Piglock KM

178 S ICFRID SVENSSON»Utan tror sig vara junkrar» Till färgbilderna XV och XVI r en Il Undervisning om tjänare>> som utkom i Köpenhamn t6to säges om»en part av våra skånska drängan1, att de vill ha fjädrar och silverknappar i hattarna och av idel högfärd inte vet hur dc skall gå utan tror sig vara junkrar. En ny tid hade med rsoo-talets senare hälft också nått Norden. Den hade kommit med ett nytt sätt att Jeva, ett nytt sätt att bo och inte minst med ett nytt sätt att klä sig. Men ännu när den unge tysken Samuel Kiechel 1586 gör en r~sa genom vårt land finner han, att människorna här är»tarvliga och gammalmodiga i sin klädedräkt, i synnerhet bondebefolkningen». N ä rh eten t ill kontinenten hade dock med fö rt att den nya tiden - sammanfattningsvis kallad renässansen - redan nu börjat nå också bönderna i Danmark och i de sedermera svenska provinserna. Välbekant är att det folkliga dräktskicket till vissa delar varit ytterst konservativt. Enskilda plagg med hä1 stamning från fo rntid och medeltid har kunnat leva kvar ännu in på 18oo-t alct. Det gäller t.ex. skorna gjorda av ett enda skinnstycke med dragband kring vristen. Det gäller den helsydda vita yllekolt som använts av säljägarna på Runö. Och det gäller också de vita långbyxor av linne som i Siljansbygdcn brukades vid slåttern ända fram till dess att långbyxor blev allmänt mode igen. Men alla dessa exempel härrör från arbetsdräkten, där de gamla plaggen varit funktionella, de bäst lämpade för speciella b1ndamål. Med findräkten har det däremot ofta varit helt annorlunda. Alltså den dräkt som utmärkte >> status>, som be Ku lru~en 1974 r61

179 gagnades vid kyrkobesök och gillen. Modelejon i bondedräkt fanns inte bara r61o utan också I795 Det året gjorde C. A. Ehrensvärd en resa genom Skåne och i sin dagbok gav han då bönderna i ö rkelljungatrakten en grundlig åthutning för deras sätt att klä sig: nhär röjdes bland allmogen den osmakliga apningsvanan utan behov, Bönderna tro sig fullborda en skyldighet, när de uppdraga sprätthökens forna dräkter, engelska och franska tjji klippningen... Apning från apor... När bonden visar sig i en skådespelarrock med rakt hår och träskor blir denna förening odrägligt löjlig.,, Vad den koleriskt missnöjde greven åsyftar är bondebruket av det sena t6oo-talets och det tidiga I]OOtalets långa blå li vrock med blänkande knappar. I övre Sverige och ända ner i norra Skåne hade alltså en senare ticls klädedräkt, den karolinska tidens mode- och uniformskostym, även blivit bondedräkt. Kan det under sådana omständigheter finnas utsikt att i samm a landskap bevarats minnen från en ett sekel äldre modedräkt? Alltså den dräkt som den danske författaren r6ro ansåg visa, att skånska bonddrängar ))trodde sig vara jljnkrar,. D et är denna fråga som här i korthet skall besvaras med utgångspt.mkt från några plagg i Kulturens dräktsamlingar. Men först något om förutsättningarna för att renässansdräkten - man kan också säga den spanska dräkten för det var i stora delar av Västeuropa samma sak - så tidigt slog igenom i det dåvarande Danmark. Närheten till kontinenten har ovan nämnts. Redan under medeltidens sista tid synes en sädesexport av verkjjg betydelse ägt rum från Skåne. Under 1 soo-talet inträdde en allmän högkonjunktur i Europa och bönderna gynnades av att priserna för lantbruksprodljkter st eg mer än fö r andra varor. Detta gällde särskilt spannmålspriserna som anses ha tredubblats w1der århundradets lopp. Dessa gynnsamma förhållanden måste ha fått verkrtingar inte minst på Skånes slättbygder. En beskrivning från r s67 ger en entusiastisk skildring av hur fruktbar denna provins

180 x. Bonde i flasketröja, vida byxor och hög hatt som alla härstammar från tsoo-talets spanska modedräkt. Detalj ur karta från Örsjö socken, Vemmenhögs härad, Skåne. Lantmäteristyrelsens arkiv H 2: 347 var. Liknande vittnesbörd lämnar också ett par andra resenärer från rsoo-talets slut. Av största betydelse för den stegrade. välmågan i en jordbruksbygd är bekväma avsättningsmöjligheter för dess produkter. Malmö och Ystad upplevde från och med T soo-talets mitt och ett sekel framåt en mycket rik blomstring. Välståndet i dessa städer har varit av betydelse för allmogen i hela södra Skåne. En växelverkan har existerat mellan ett bördigt uppland och en köp-

181 stark och handelsivrig borgarbefolkning. Detta var den ekonomiska bakgrunden till den x6ro påtalade högfärden i de skånska bondpojkarnas klädedräkt. Till denna dräkt torde ha h ört den s.k. fiasketröjan dvs. en tröja med skört av flikar. Hur detta plagg tedde sig i lyxutförande kan man se av Gustav II Adolfs bevarade sidentröjor i KungL Livrustkammaren i Stockholm. Hur fiasketröjan såg ut för samtida soldater och vanligt folk kan skånsk bondedräkt ge en säkrare bild av. Nordiska museet äger två sådana tröjor. Liksom på klingens tröjor består även här skörtet av lösa flikar, men färgen är svart, tyget är av redgarn och tillskärningen förenklad. Det är samma slags tröja som mannen med ymnighetshornet på den här återgivna k artvinjetten är klädd i. Lantmätarna var skjckliga tecknare och har ibland roat sig med att på sina kartor avrita sig själva eller sina lantjiga medhjälpare. Att mannen på Örsjökartan tillhört de. senare är tydligt nog, en herrskapsperson skulle inte omkring 1700 kunnat uppträda i en vid den tiden så ålderdomlig dräkt. Men av skånska slättbönder bars den ännu åtskilligt senare. I sin berättelse om Bara härad skriver prosten N. O. Lönqvist : 11Fiasketröjor voro sv~rta, med sex flikar till skört, brukades i sorg, äro merendels avlagda.11 Från södra Skåne, alltså inom samma område varifrån lantmätaren avtecknat och Lönqvist omnämnt ~~ flasketröjanll, är den också omtalad i bouppteckningarna ännu på I8oo-talets början. Som bondeplagg är fiasketröjan okänd i övre Sverige. Här har däremot funnits en snarlik svart tröja, som också varit vanlig i Skåne. Den har liknande ryggsömmar som flasketröjan, samma korta liv och samma knäppning med hakar och hyskor. Men på dessa tröjor är dock inte skörtet tillsytt utan bildas dels genom insatta kilar i sidorna, dels genom att ryggstycket nedtill är bredare och lagt i veck. Den kan lämpligen kallas skörttröja. Om dess användning vittnar benämningen böndags- eller nattvardströjal>. I förhållande till fiasketröjan är skörttröjan av modell äldre och fortsätter delvis j sin tillskärning traditioner från den me-

182 2. Mansfigur klädd i bredbrättig hatt och i svart skörttröja med broderade axelkarmar och röd klädeslist. Vidbyxor, nysydda efter mönster från Nordiska museet. Skörttröja från lngelstads hd. KM Allm Hatt från Färs hd. KM Allm. 68. r6s

183 deltida kolten. Från renässansens modedräkt har den ett inslag som envist kom att kvarleva 1 nämligen karmarna över a.xlarna 1 se bilderna. Den mest framträdande dekorativa utstyrseln var dock den taggade 1 röda listan på bröstets vänstersida. I en beskrivning från Närke säges om den siste i Kräk Unge socken som bar skörttröja och som dog 1720: ))På kroppen hade han em sköte-tröja av svart vallinar med röda flikar på bröstet och röda uppslag. )) I södra Skåne bars en sådan tröja ännu ett sekel senare. Skörttröjorna har inte enbart varit svarta u tan genom bouppteckningar vet vi 1 att de också sytts av bl.a. rött tyg. Någon röd manströja har dock inte blivit bevarad 1 ett exempel på att ett museimaterial endast styclkevis täcker den försvunna verkligheten. Att mannen på den här återgivna akvarellen bär rött livstycke vittnar om att rött tyg kiven brukats i mansdräkten. Till renässanstidens spanska dräkt hörde även de vida knäbyxorna. De blev också allmänna i det folkliga dräktskicket i Västeuropa under r6oo-talet och långt in på det följande seklet. De avbildas här på akvarellen/ de kom dock tidigare ur bruk än de ovan omtalade tröjorna. Vi ser också att den manliga dräktfiguren är påklädd trängre byxor, bevarade vidbyxor är fåtaliga. Men en skånsk benämning har kvarlevat som visar på sammanhanget med det senare 1 sootalets dräktskick: pludderböjser, svarande mot det t yska Pluderhosen. Männen på våra bildet är klädda i t vå helt olika slags hattar. Kartvinjetten visar en man i hög spetsig hatt. Sådana hattar var på modet under r soo-talets senare hälft och vid r6oo-talets början. D et är extra märkvärdigt att den då kunde vara i bruk i S'kåne ännu ett sekel senare. Ty här har under samma tid också använts en bredbrättig hatt av det slag som de andra bilderna visar. Ursprungligen var detta den gamla bondehatten som på 30-åriga krigets tid blev till modeplagg i stället fl>r den spanska höga hatten. I krigiska tider har den mihtärat dräkten en stark genomslagskraft. 166

184 3 Bonde från Skåne med skörttröja med axelkarmar; besättningar röda, bredbrättig hatt. AkvMell av Louis Belanger, omkring Kulturens bibl. nr

185 En hög och upptill avsmalnande hatt kom på nytt i bruk i början av 18oo-talet och det var den som blev till senare tiders cylinderhatt. Men traditionssammanhanget här hade haft en lång och krokig förmedling. Med engelska kväkare, vi lka gärna höll på gammalmodig dräkt, hade den förts över till Nordamerika. Efter självständigheten kom den sedan bärifrån som en frihetens symbol åter till Europa för att efter franska revolutionen bli ett plagg på modet. Men bland bönderna i det konservativa östra Skåne dröjde det länge innan den höga hatten kom i bruk. När författarens farfar gifte sig 1854 var bans ))brogemanshatt)) en hatt av samma slag som här avbildas, alltså en hatt med vida brätten - en hatt med inhemska gamla anor redan på 30-åriga krigets tid. Trots att herrekiperingsaffärernas atmonser kan ge ett motsatt intryck är \1äl i våra dagar kvinnorna de svagaste gentemot modets växlingar. Inom herrskapsklassen gällde nog detsamma även i äldre tid. Men bondebefolkningen representerade då ett primitivare kulturstadium, där det var karlarna som i första hand la sig till med modenyheter, under det kvinnorna starkare företrädde konservatism och traditionstrohet. Djupt primitiva drag träder i dagen i denna männens lust för klädelegans. Det var också lättare för karlarna än kvjnnorna att utmana den allmänna opinionen. De hade därtill större ekonomiska resurser att skaffa sig nytt. Därför möter vi inte heller motsvarande starka renässansinslag i kvinnodräkten som det finns i mansdräkten inom samma område. Ett undantag är visserligen dc skånska silversmyckena med sin blandning av gotik och renässans, men silverföremål utgjorde i ännu högre grad än kläderna en re11 kapitalplacering och var mindre en modesak. H elt oberoende har dock inte beller de skånska kyj morna varit av tidens modenybeter. Att den gamla långa, skjortliknande kolten ersattes av en kortare framtill ihophäktad tröja innebar både för män och kvinnor den största förändringen i l68

186 4 Bondfolk från Blekinge. Mannen är klädd i röd väst, svarta vidbyxor och tröja med röda besättningar. Flickan har röd plisserad kjol och grön tröja. Akvarell av Louis Belanger omkring t8oo. Kulturens bibl. nr 9 9'3 169

187 klädseln vid medeltidens slut och den nya tidens inbrott. Skörttröjan kom också i bruk hos kvinnorna. Att högtidskjolarna var lagda i täta och skarpa veck, jämför bi lderna, återfinnes i det senare lsoo-talets dräktskick. Detsamma gäller den sydskånska skinnkjölens, u röepälsens,,, tvärrandning av olikfärgat tyg. Men i museisamlingarna finner vi därtill ett par kvinnoplagg, som direkt sammanför den folkliga dräkten med renässansens modedräkt. Nils G. Bruzelius, författare till Allmogelivet i Ingetstads härad, som är en av vårt lands värdefullaste bygdeskildringar, har där beskrivit en s.k. flä ckekjortel. Den var framtill öppen - därav namnet - och bars utanpå den delvis röda skirulkjolen. Under r 8oo-talet hörde detta plagg till hustruns sorgdräkt och kom endast till användning vid begravningar och nattvardsgång. Det är en allmän företeelse, att ålderdomliga plagg längst höll sig i bruk i rituella sammanhang. Att här avuildas en ogift kvinna (med lock och inte klut) iförd fläckekjortel är sålunda en rekonstruktion som kan åskådliggöra en äldre och aljmännare användning av plagget. En jämfö relse med utländska dräktbil der från I 500-talcts slut OCh I 6oo-talets början visar, att fläckekjorteln är en folklig kvarleva från kvinnamodet vid denna tid. Bevarade exemplar härrör från södra Skåne och thj väsentlig del från de sydöstra häraderna. Sin närmaste sentida motsvarighet har fläckekjorteln haft i den ålderdomliga Amagerclräktens uppvikta,,vennekc)), som också bars utanpå en särskilt utstyrd skinnkjol Till renässansens kvjnnodräkt hörde också en kappa som var helt öppen framtill, gick upp till axlarna och knäpptes endast vjd halsen. Det omtalas, att under 15oo-talet och r6oo-talets förs ta årtionden bars i Nederländerna och nordvästra Tyskland en sådan kappa upplagd över hjässan. Den var särskilt ändamälsenlig i de fuktiga kusttrakter det här gäller och brukades av kvinnor inom olika samhällsklasser. Samma bmk omtalas från Jylland och från den svenska västkusten. I Skåne har Cll kappa buren över huvudet längst hållit sig kvar i sorgdräkten. I stället för kappa har man på I]O

188 c;. Spänne med madonna, tillverkar av Niklas Ramberg i LunJ (mästare 18oJ- t847). KM 12.ggg. samma sätt kunnat använda en kjol med fastsytt livstycke. Det är härom Linn~ skriver, att bärarinnarna är»värda både löje och medömkan, ty vad kan icke modet inbilla människorna». Att moralisera över drukltuuuet hal' dock aldrig lönat sig. Det iir intressantare att betrakta det ur kulturhistorisk synpunkt. Pehr Kalm omtalar från 1700-talets mitt, ntt kvinnorna i städerna i Bohuslän använde den omtalade bppan när de skulle gå ut på gatan. Han skriver, att ansiktet gömdes så väl natt icke mer var öppet än ett litet hål ovanför näsan, därigenom de tittade utu. Från Skåne är ett sådant dräktskick mest bekant genom en bild i C. Forselis planschverk 1>Ett år i Sverige11 ( r864) av n sörjande bondfolk från Torna härad>). Om den ena av de avbildade kvinnorna säges, att hon bär över huvudet,,en särskilt för sor- 171

189 ger1 gjord svart kjortel eller kappa den håues så nära tillsluten omkring ansiktet att blott det ena ögat synes». Jämför härmed den här återgivna rekonstnlktionen! I den över huvudet buma kappan har vi alltså ett exempel på att ett plagg tillhörande renässansdräkten haft en sammanhängande förekomst i de södra Nordsjöländerna och i sydligaste och västligaste Sverige. Till denna utbredning finns motsvarigheter bl.a. jfråga om sil versmycken och heminredning. Vi har därtill från Skåne observerat, att det är sorgdräkten som längst bevarat ett gammalt plagg Liksom sättet att bära det, företeelser som båda tidigare haft en allmännare tillämpning. Så till sist. Hur har de här nämnda plaggen över huvud taget kunnat i Skåne hålla sig kvar i användning under två sekler? Och detta trots de stora modeförändringar som samtidigt inträffat och som j mångt och mycket kommit att prägla det folk liga dräktskicket i övre Sverige. För att repetera: Från Kräklinge i Närke har ovan omtalats, att den sist e som bar skörttröja dog Han hade också stora, vida byxor. Han var då hundraårig. I sydöstra Skåne var denna dräkt i bruk ännu efter sekelskiftet r8oo. Orsakssammanhanget har författaren haft anledning att framlägga flera gånger tidigare. Må också här en kort repetition tillåtas. Efter den svenska erövringen kom Skåncs bönder att digna under krigshärjningar, skatter, pest och prisstopp. En liknande tillbakagång inträffade inte för allmogen i det övriga Sverige. I vissa områden och framför allt i Bergslagen blev istället I6oo-talets senare del en ganska blomstrande tid. Att den karolinska tidens stil och mode i så hög grad kommit att prägla de uppsvenska böndernas hem och dräkt är ett resultat av ett tidsskede i framåtskridande. l Skåne rådde samtidigt en tillbakagångens tid. Renässansinslaget här med bred spridning i dräkt och heminredning var ett utslag av rsoo-talets högkonjunktur, dess långa kvarlevande ett resultat av nedgång och stagnation. 172

190 CHR lstina LINDVALL -NORDIN En kvinnodräkt från omkring Till fiirgbild XIV Hösten 1972 erhöll Kulturen genom testamente av framlidna fröken Hilma Cederborgh som gäva en mängd föremål av skiftande slag. Donationen innehöll inte minst textilier och dräktdelar. Häribland märkes den förnämliga damastduk, som behandlas på annat stäjie i denna årsbok, samt olika klädesplagg. Några av de kläder, som tilldrog sig det största intresset, skall här närmare beskr:i,vas. Det gäller en kvinnodräkt, bestående av kjol, kofta och jacka. Plaggen är sydda av hjortrongult siden och kjolen och jackan pryds av vita silkebroderade bårder av regeancekaraktär. Kjolen är en s.k. stubb, en sticksömmad, vadderad.kjol. Typen var vanlig i England men aldrig speciellt populär bland Frankrikes damer. Stubben kantas nertill av en 47 cm bred silkebroderad bård. Denna består av två större ornament, 43 och 23 cm långa, som upprepas växelvis. Stiliserade blomrankar är inkomponerade bland beslagsornament och band. Bården är mycket skickligt utförd och torde vara ett ateljearbete. Mönstret breder ut sig fritt över kjolen och tar ingen hänsyn till vådbredden, som är 40 cm. Broderiet är sytt tvärs igenom kjolen, som alltså syddes färdig innan broderiet påbörjades. Man har någon gång klippt av stubben på längden, och därvid även minskat vidden med ca 30 cm. Det var vanligt att man manipulerade med stubbar på detta vis - de upplevde ofta en renässans i form av paradsängtäcken. Tröjan, som på 17oo-tals maner kallas >>koftan är kort och figursvängd med halvlång ärm. Materialet skiljer sig 1 73

191 Detalj av stubbens silkebroderade bård. fi)r tydligbetens skull visad negalivt. något från de övriga plaggen i ensemblen.. Även koftan är vadderad och sticksömmad med snedrutsmönster. Den vida halsurringningen och ärmen kantas med grosgrains-band i avvikande gul färg. Koftan går kant i kant och bäktas ihop fram. Datering och bestämning av den lång~, vida jackan skapade till en bör jan en del bekymmer. I ryggen hade den djupa, nersydda veck, som var sydda med sytråd av helt annan kvalitet än övriga sömmar. De nersydda vecken skulle alltså ha t illkommit senare. När väl de sekundära sömmarna sprättats bort kunde man få bättre grepp om hur jackan sett ut. Även jackan verkar ha blivit avkortad; den har möjligen varit hellång. I så fa ll torde jackan ha sin lörebild i det engelska modet. Ärmarna kantas av breda, styva uppslag 174

192 Detalj av stubbens silkebroderade bård. KM som är silkebroderade liksom jackans framkanter. Det är en extremt rymlig och vid jacka - kan det månne vara ett plagg för en huvande mamma? Ett står dock fast - dräkten är från o-talen och är ett av museets äldsta klädesplagg. Det bör noteras att frånsett stympningarna alla tre delarna är i mycket väl bevarat skick. Den har sannolikt varit en släktklenod - kanske en bruddräkt - som ärvts genom flera generationer. 1 75

193

194 Redogörelse för l(ulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1973 A. LEDAMöT ER, STYRELSE OCH REVISORER 1/ögste beskyddare Hedersledamärer Hans Maj:t Konung Gustaf Vl Adolft Direktör Karl Wistrand, Stockholm Direktör Alfred Persson, Lund!'il. dr Sven T. Kjellberg, Lund Konservator Hans Erlandsson, Lund t Docent Ragnar Blomqvist, Lund Direktör Conrad Assarsson, Malmö (?ru Karin Nordenstedt, Genarp Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till Antal('t ärs" betalande var (varav utanför Skanc). Arsmöte hölls den s juni i närvaro av ca rso föreningsmedlemroar under ordförandeskap av direktör Holger Crafoord. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för år Föreningen omvalde intill årsmötet 1976 de i tur avgående styrelseledamöterna direktör Holger Crafoord, major Christer Wal1lgren och boktryckare Per-Håkan Ohlsson samt till suppleant fru lngeborg Westerström. Bankdirektör Anders Winblad och grew Gustaf Trolle-Bonde valdes till ledarnot resp. supph:ant i styrelsen. Till revisurt!r av 1973 års förvaltning omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt. revisorn. Sven-Erik Sandberg med direktör Frans Mäller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta Netzen, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, järnarbetare Sven-Erik Axelsson, Malmöhus läns landstings ombud, disponent Carl Eric Borgenstierna, byggmästare Harry Karlsson, skoldirektör Kad Gustav Ljunghill, Lunds kommuns ombud, boktryckare Per-Häkan Ohlsson, redaktör Christer Olofson, Kristianstads läns landstings ombud, docent Gad Rausing, bankdirektör Carl Göran Regnell, Lunds kommuns ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Waltlgren, kyrkoherde Curt Wallin, professor Jörgen Weibull (till s/6), bankdirektören AndPr$ Winblad (från s/6) samt själv- 12- Kulluren '974 I77

195 skriven ledamot intendent Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrdsen har varit lantbrukare Anders Hugo Anders011 och fil. mag. Staffan Söderberg, Lunds kommuns ombud, godsägare Sten N ijsson, Malmöhus läns landstings ombud, skolinspektör Harry Schultz, Kristianstads läns landstings ombud, lagman Anders Bruzelius, fru Ingeborg Westerström, direktör Sune W euerlundh, Kungl. Maj:ts ombud, bankdirektör Anders Wlnblad (till s/6) och greve Gustaf Trolle-Bonde (från s/6). Av Kungl. Maj:t utsedd revisor har varit länsassessor Axel Isaksson och av Lunds kon:unun kassadirektör Karl Erik Lcnntorp med kontorist Albert Jönsson som suppleant. Styrelsen har sammanträtt :/2, s /6 OC'h 3/12. D et av styrelsen tillsatta arbetsu tskotte t, bestående av hrr Ct afoorcl (ordf.), Svensson (v. ordf.), Borgenstierna, Rausing, Winblad och Bengtsson har sammanträtt t81i, 22/5, s/6, 17/7, d ll och 27/11. Den 5 september avled konserv<hor Hans Erlandsson, hedersltdamot i Kulturhistoriska föreningen oeh genom åren en av Kulturens trognaste vänner. l lan l1ar berikat våra samlingar med mänga värdefulla gåvor och hans gedigna sakkunskap inom åtskilliga områden kom ofta Kulturen tillgodo. Pör några år sedau skänkte han redskapen från :.in egen målareverkstad och inredde själv en verkstadsinteriör i Locus Virtutum, där hans yrkeskunnande och skicklighet. - inte minst som dekorationsmålare - fått ett värdigt minnesrum. B. PERSONAL OCH VERKSAMHET Intendent: StadsantikvariP: Museilektor: Antikvarier: Konservator: Konservatorsbiträde: T exti Ikonserva to r: Kanslichef: Rustmästare: skattmästare: Kon to r~.drriva rp : fil. dr Bengt B~ ngtsson ( rg6t) fi l. lic. Anders W. Mårtensson (1957) fi l. ]je. Ingemar Jeppsson Ctg6:z) f'röken Märta Lindström ( rgso) fil. kand. Gunilla Eriksson (tg6o) fil. lic. Nils Nilsson C 1962) fl1. lic. Christina Lindvall-Nardin C 1967) fi l. kand. C lacs Wahlöö ( tg68) fil. kand. Jan Gerber (1971) fil. kand. Barbro Astrand ( 1971 ) antikvarie Fred. R. Al lik ( 1955) jur. kand. Alarik W achtmeister ( x6/6-14h2) fru lngcla Kristiansson ( 1967) överste Ake Rehnberg ( rg6s) herr Sune Jensen ( 1967) herr Sune Hellborg ( 1960) fru Astrid Sörcnsson ( 1954)

196 Registrator: KontorsbiträdeLl: fru Eva Mårtensson ( 1963) fr11 Anna-Stina Me lin ( 1 g6 3) herr Kurt Andersson ( tg6g) FiL kand. Maj Pehrman har biträtt med utställnings- och katajogiseringsarbete. Fil. kand. Brita J lamm.ar har tjänstgjort på textilavdelningen frän 16/6. Pil. kand. Bengt Jacobsson har x6/7-3f o ordnat museetj magasin. Fil. kand. Eva Kjerström-Sjölin har under ju1i månad vikarierat på mus ets kansli. Tl'cknare Rie Benzon har tidvis tjänstgjort på keramiska avdeln.ingen och hantverksavdelningen. Fru Sylvia Persson har under januari- maj biträtt mrd konservering på textilavdelningen. Fotograf Lars Westrup har varit anställd från x/7. Anti.kvarie Wilhelm Jönsson har utfört konscrveringsarbete. På rustmästarens avdelning har tjänstgjort snickare l Terman Hansson, uppsyningsman Lars Johansson, trädgårdsmästare Kjell Lundb, herr Arvid Mänsson och snickare Stig Wihlborg. Fruarna Elisa~th Andersson och Nora Johansson har var.it biljettkassörskor och kamrer Nils J fansson siffergranskare. Städe.rskor har valit fruarna Anna Andersson, Berit Jensen, Carla Johansson och Svea Lundberg (tw 28/g). Kultu n~ns hökeri har skötts av fru Ellen Bergman och fröken Cari Skanby. Tillsyningsman för föreningens mölla vid Bosjökloster har varit kyrkavaktmästare Folke Lindstedt. Som arkivarbt'lare har tjänstgjort fru Eva Blixt, hr Carl-Gösta Bryve, fröken Gittan Dahlstedt (från 3/8), fm Tcodora Györffy (till 2gho), hrr Jonas Jonsson och Ahraham Rozenbaum. Med anslag från Statens Humanistiska Forskningsråd har pä arkeologiska avdl'lningen fil kand:a Maria Cinthio och Nils-Ove Nilssett varit anställda. Pil. kand. Bert Axel Westerström har varit assistent på konst>rveringsavdelningen. Akademisk arbetskraft gehom AMS Hösten 1972 tilldelades Kulturen två anslag av AMS, från x6/ro kronor och från rh ooo kronor. De på dessa anslag anställda har arbetat på olika avdelningar fram till m;~j-juni x973 och redovisas här nedan. Fil. kand:a Karin Bjurström, Agneta Persson, ritare Karin Stangertz och jur. kand. Alarik Wachtmeister (arkeologiska avdelningen och dess konser \ eringsavdelning); fil. kand:a Birgilla Lindahl Wcngert och Ylva Pawngardhen (hantverksavdelningen) ; fil. kand:a Britta Hammar och Danuta Jednorog (textilavdclningen); fil. kand:a Gunbild Norberg och Ulla-Eva Wingmark (silveravdejningen); fil. kanel. Ulla PU1l (lärdomshistoriska avdelningen); fil. kand:a 179

197 Ulf CronqV\st och Elisabe1Lh Herner (l.:ultwhistoriska avdelningen.); fil l-and. Eva Jeppsson ( k onsthantv ~rksavdelningen ); fil. kand, Asta Carlström (biblioteket) samt herr Lars We!;trup (fotograf). Restautering av byggnader Genom bidrag av AMS-medcl har museet l unoat fortsätta ue byggnadsreparationer, som påbörjats under vintern Sålunda har den omfattande reparationen av taket på Y./eihuJlska huset fullbordats. Locus Virh1tum - ett 17oo-talshus på urspnmg]ijg plats - visade sig svårt skadat av röta i korsvirket, varför denna reparation bl ~v n1era tidsödande od1 kostsam än beräknalvidare hade- klockstapelns virke hlivit angripet av röta, varför den härande konstruk tiom:n helt måste förnyas, ett arbete, som inte medräknats i vår reparationsplan. Vissa träd på Kultutrems område hade visat ålderstecken och på andra hade grenarna vä,'{t ut till men eller fara för intilliggande byggnader. En välbehövlig gauring och beskärning kunde utföras under året. Muren framför Vita huset har reparerats od1 målats. En geuomgripande t estaurering av Thomanderska liusets inre möojliggjotdes framför allt genom de skickliga målare, som AMS ställt till förfog<mde. En lycklig omständighet var, att Kabergs tapetfabrik, som 1924 kopierat de i byggtjaden funna originaltapetema, hade tryckrullarna bevarade och nu återigen kunde generöst donera en uppsatlning ta peter till huset. Nyinvigni1~g ägde mm den t juli. F öremålsavdelningarnas arbete Inom avdelnjngama för 11ätingsliv och samfii.rdsel har arbetet huvudsakligen varit inriktat på föroyclsejn av basutställningarna. Sålunda bar genomfons en rad förberedande arbeten till avdelningarna för åkerbruk och boskapsskötsel, bl.a. inventering od1 katalogisering av en rad olika gmpper av redskap och maskiner. Tntressanta nyförvärv har också gjorts i anslutning härtill, bl.a. en höbår från Kvidinge, ett årderämne från Hjärsås, en b rännvinsvåg från S. Sandby bränneri och en h onungsslunga från trakten av Lund. Av ytterligare nyförvärv kan nämnas en samling sillgarn och andra fiskenät frän väst- och sydskånska fiskelägen, en dragkärra från målerifirman Jeremiassons Eftr. i Lund och en stor samling äldre radioapparater, grammofoner och diverse materiel från en av Lunds äldsta radioaffärer. Förpaclwingsmuseet, vars kärna utgöres av Akerlund & Rauslngs f örpackrungsarkiv och som drive~; i samarbete med detta företag, har förutom den kontinuerliga tillförseln av nya prover ur företagets produktion, fått flera värd<>fulla tillskott. Särskilt bör nämnas en fallskärm av papper (för materiel) f rån andra varidskriget och några provkollektioner av påsar från 1920-talet, representerande flera olika äldre producente.r i Skåne. Viktiga nyförvärv har också kommit genom sarnatrbetet med Nordiska museets avdelning för närings liv. Under åtet bar avde.lningeo för hanwerkaraas sammanslurningar färdig- 180

198 ställts - en basutställnina belysande historik, organisation, funktion, sammankomster och utbildning fr3n skråtid till tgoo-tal samt hantverkarnas dagliga llv och principerna för märkning och saluföring av huntverksalster. Arbetet har 1.-unnat fu llföljas tack vare anslag och donationer från enskilda personer och organ is:nioner. På keramikeus område har en inventering med nykatalogisering och fullständig genomfotografering av materiajet avslut at~ vad beträffar det svenska lergodset ndl p~börjats vad beträffar den italienska majohkan. Den utställning i Herrehuset som avser att illustrera dc keramiska föremålens funktion i sin samtid har förberetts genom arbete med kompletteraode ljud- och bildband. Till avdelningen har under året bl.a. inkommit en k affe- och teservis, sent t ]oo-tal, i kompaniporslin. Servisen är placerad på små konsoler pö en sauunetskläcld plattu inom förgylld ram i rokokoform. Museets samlingar av möbler har under året genom gåvor utökats med bl.a. följande: en karmstol av s.k. Grip s hol.rn.~moddl från senare delen av talct. Stolen har stått i V. Vr;!ITls prästgård, vidare ett helt möblemang i nyrokoko tillverkat i Malmö på 186o-talet samt ett skrivskåp tillverkat i Köpenhamn omkring Lindforska huset. Kulturens nya avdelning for vetenskaps- oc:h lärdomshistoria invigdes högtidligt av Rector Magnificus p3 Universitetets promotionsdag den 30 maj. Avdelningen är inrymd i Lindforska huset, vilket restaurerats och inretts för sitt nya ändamål med anslag från Knut ocb Alice Wallenbergs stiftelse. Öppn ingsu t ~tällningar var»museum Stobaeanum» och»lindforska huset - en historisk kavalkad>l. Den senare var en utställning om gårdens historia och dess invi~nares relationer till staden Lund, Universitetet och Kulturen. Museum Stobaeaoum är Universitetets äldsta demonstrationssamling. Ornkrihg 18oo delades den upp på olika institutioner. Vad som ou finns kvar av den ursprungliga samlingen har At<'r förts samman och utställningen presenterar Kilian Stobacus och hans verksamhet som läkare, vetenskapsman och akademisk lärare. Textilaudelninge11. l samband med årsmöter invigdes basutställningen >lså klädde vi OSS" i Textilhallens bottenplan. Utställningen omfattar moucdräkter från tidigt I]oo-tal till dags dato, skånska allmogedräkter och civiluniformer. l övre textilhallen återställdes utställningen med rsoo-talsgobeliner och ryor i enlighet med museets tryckta vägledning. Pä andra våningen nyordnades utställningen av allmogetex:tilier. l dagspressen efterfrågades herrkläder och ett nertal nyförvärv inkom. 1 övrigt inkom damkläder frän I]OO-talet, en komplett sjuksköterskeuniform Från 1929, dockor, spetsar och allmogetextilier, varav kvinnodräkter från Gagnef speciellt bör noteras. Genom testamente erhöll Kulturen l1östen rg72 en inte minst personhistoriskt värdefull donation av framlidna fröken Hilma Cl~derborg, Stockholm. Åtskilliga intressanta ting inom textil- och dräktl1istoria utgjorde väsentliga tillskott till våra samlingar, bl.a. kan nämnas damastduk från 16oo-talct, närmare beskriven på annat stiil le i denna årsbok. t8l

199 /Je lundaarkeo/ogiska 1mdcrsölmi11gama har omfattat övervakning av grundoch ledningsgrävningar so:.mt uppm5ming och fo tografering av äldre bcbyg gelse, som av byggnadsnämnden givits byggnadslov. De livligt debatterade kommunägda fastigheterna i Nöden har b l.a. varit aktuella. Undersökniugarna har berört sammanlagt 26 projekt. Vid grävning for avlopps- OC'b vattenledningar har många iakttagdscr gjort~. l Sandgatan påträffades restt.'r av grundmurar till ett flertal hus, bl.a. till det s.k. Svarta konsistoriet norr om Domkyrkans tvärskepp. l Biskopsgatan erhölls ett tvärsnitt genom den mt.'deltida vallgraven. l Rlihygatan blottades 12 m edeltida gravar hörande till h-yrkan S:t Johannes, som '>'arit beliigen i nuvarande k'varteret Bagaren. I Kyrkogatan, framför Domkyrkan, undersöktes murrester bl.a. hörande till den medelt;da domskolan. I Grönegatan framgrävdes stenlagda gatunivåer från m edeltiden. Under h.östen verkställdes en mindre provundersökning p! gärden til l tomt nr 8 i kvarteret S:t Clemens. BL.a. påträffades 11 gravar höranek till den första biskopsh-yrkan i Kattesund. Tre av gravarna hade kistor av urholkade eks1ammar, en grav innehöll en barn.kista och i en annan av de övriga gravarna låg en hasselkäpp inn.e i kistan. Sålcdes ytterligare ett belägg på d~1 vid Th~legrävningen 1961 konstaterade äldre. medeltida gravseden att låta den döde få en eller flera käppar med sig i graven. Vid sd1akt:ning av en mindrr källare pa tomt nr 47 i kvarteret Billegärden kom sex gravar fram hörande till Lilla Sankt Peters medeltida kyrkogärd. Bearbemingen av fynden från Stadshallstomten har fortsatt planenligt tack vare fl'ikostiga anslag från Statenl. 1-lum;lnistiska Forskningsråd. Lundaarkive.t har tillförts Ss blad odginaluppm~itningar, 377 fo tografier och ett hundratnl diabilder i färg. Stadsantik'>'ariell har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureri ngsarbeten å äldre bygg.nadrr - bl.a. Ekska huset och Krognoshuset - och har samarbetat med stadsarkitektkontoret i miljö- och planeringsfrågor. l konseruetingsanstalteu har arbct~t fortsatt med föremålen från de senaste större fyndkornplcxen. En länge närd önskan om ett analyseringslaboratorium håller på art l'örvt>rkligas. Grundplåten till detta erhöll Kulturen genom bidrag från Riksbankens Jubileumsfond och ~n förnämlig utrustning av analyserlngsmikruskoper har inköpts. Liknså har en mer avancerad l;tdrrforsknjng påoorjats och analyseringsarbete med andra materialer förberetts. Därtill har assistent.bert Axel Wcstersuöm gjort stora insatser såväl genom arbete som personliga donationer. Även i år har värdefull hjälp erhå!hts från Garveriforskningsanstalten i Köpenhamn genom lab.-förestånd::.re civ.-ing. E. Lövendahl, lab.-mästare E. Hansen, fi l. lic. A. Larsen odt fm J. Rangholm Larsen. Från State.ns Provningsanstalt i Köpenhamn har också i år civ.-ing. J. Borvig, akademiing. l. Andresen och assistent A. Brasen välvi lligt ställt si1t kunnandl' kostnadsfritt tij I vårt förfogande. Det goda samarbetet med vlira danska kolleger från Nationalmuseet med c.hefkomervatorema B Brorson Christensen, K. Holm, konservatorerna G. Moller, O. Schmid, I l. Nyström i spetsen har som vanligt fortsatt. Många goda råd har också erhållits från Glyptotekets chefkonservator A. Theilman, Lab.- a~s istenterna Hj. Gustafsson, S. Håkansson och

200 ing. N. Lynbagen har hjälpt till att förbättra var utrustning. Värdefull hjälp bar också lämnats av verkstadschefen B. Boklund, verkmästare L, Andersson, ing. R. Dahlberg, civ.-ing. K. Dalsgaard och teknolog B. Zeeberg - samtliga från Åkerlund & Rausing. Från Tekniska RöntgenrentraJen har övering. G. Klo~e och insp. B. Wernberg lämnat välvilligt bistånd med röntgcnundcrsiikningar. Docent B. Ertandsson od1 fil. lic. E. Bladh har länu1at ovärderlig hjälp med analyseringsarbete av viktiga lundafynd. Konse rvcrin gsan~taltens utrustning har förbättrats tack vare värdefulla donationer från Odelberg & Olson AB, Åkerlund & Rausing AB. Jnstitutet för Färgfoto AB och Tetra Pak AB har liksom tidigare bist5tt oss med välvillig hjälp. Under hösttem1inen har 20 skolelever genomgått praktisk yrkesorientering på konserveringsanstalten. Tillfälliga utstäflni11gar Redan den s januari öppnadr:s i Vita huset en utställning av dc nyförvärv, som möjliggjorts av våra mecenaters välvilja under Här fick man en god bild av Kulturens samlingsområde vad gäll<!r sådana ting, som finns ute i handeln och som anskaffats för att fylla luckor i sa:rnlingama. l anslutning till en måndagsafton om nordamerikansk pueblokeramik den s mars visades under våren en liten utställning med material från de egna ~am lln garna. F.n :~ n n a t keramiskt evenemang bar ulstii llningen»kinesiskt porslin i strålande färg» ur en privatsamling, öppnad den '28 april i anslutning till Rädda barnens dagar pa Kulturen. Det ytterst märkliga gravskick, som tillämpats vid ärkebiskop Jacob Erlandsens gravsättning i franciskanerklostrets kyrka i Lund, och som Anders W. Mårtensson skildrat i föregående årgång a" denna. bc>k, visades i en utställning i mcdeltidshallen, öppnad den 2 <mgusti. En originell utställning»polismössor från hela världen" visades i samband med del möte som»linemational Poli <.'C Association )> avhöll på Kulturen den 12 augusti. Samlingen skänktes efter utställnings slut till K ulturen. Utställningen > Kungen grä\fer, sammanställd till konung Gusraf V I Adolfs go-årsdag av Starens historiska museum, öppnades den 8 november till minnet av Kulturens nyligen bortgängnc Höge beskyddare. Kulturens samling av Frans Lindberg-målningar med motiv från fol klivet på Österlen utställdes i Vita huset under december månad. Utställningarna i Lindforska huse1 redovisas under föremiilsavdclningarna. Måndagsaftnar Vårens måndagsaftnar inleddes den 12/2 med att intendent Bengt Bengtsson berättad!' om och visade Kulturens nyförvärv. Medlemmar ur Kulturens orkester under Bo Nybergs ledning musicerade i Boseho kyrkan den zg/2 och även 26/2, 2/4, 7/s och 21Js. Den sl3 talade amanuens Eva Jeppsson om Nordamerikansk pueblokeramik och den 1 2 i samma månad vat rubriken Att fär-

201 das dll antikvarie Nils Nilsson visade den nyöppnade vagnhallen. l anslutning till Nationlmuseums utställning, Gustaf III, gav 1ste antikvarie Ev11 Nordenson, Stockholm, den 19/3 ett porträtt av kungen och följande måndag talade antikvarie Jan Gerber om Trädgården som konsl Om en märklig grav från t2oo-talet berättade stadsantik-varie W. Mårtensson den g/4 od1 s6/4 talade överantikvarie Stig Fogelmarck, Kungl. Husgerådskammaren, om l(jna slott och dt>ss samlingar. Den traditionella kvällsvandringen pil museet under intendent Rengt Bengtssons ledniog anordnades den 14/5. Tlöstens måndagsaftnar börjadl: den 15/1o med alt antikvarie Jan Gerber visade Museum Stobaea!JUIU. Den 22ho föreläste docent Jan Wirgin om Japansk keramik och den 2oho arrangerade medlemmarna ur Kulturens orkester musikafton i Boseho kyrka liksom i Vita huset den 12/J r och 26/ll. Så klädde vi oss var rubriken på antik-varie Christina Lindvall-Nardins och amanuens Britta Hammars måndagsafton den s/u. Om biskop Themander och hans tid berättade docent Lars Österlin den 19/11 under medverkan av en dubbelkvartett u1 Lunds Studentsångförening. Arets måndagsaftnar avslutades med att intendent B~ngt Bengtsson föreläste nm Kistebrev - df:'n tryckta folkkonsten den 3lt2. Måndagsaftnarnas föreläsningar har arrangerats i samarbete' med Studicrrämjandet, när det gällde doc.:nt Wirgins föreläsning i samarbete med Japanska ambassaden. Undervisning Mellan skoloma och museet har ett fonsatt livl igt och givande samarbch.' ägt rum under året, vilket resultt>rat i en betydande ökning av antalet elever, som undervisats p~ muset>t. Verksamheten med mälinriktade studiebesök, med handledningsmaterial för lärares och elevers förberedelse och efterarbete och!u skursanpassad ämnesundervisning av särskilt utbildade undervisare på museet har utökats med allt flera studieämnesalternativ för varje år~ku rs inom ramen för deras respektive läroplaner. Här bör särskilt framhållas det studiepaket för årskurs 4 om medeltiden som folkskollärarna Krisline Krabbe Svensson od1 fngrid Lundkvist i samarbete med museets undervisningsavdelning utarbetat. Det nytänkande inom museiundervisningcn, museibesök, som här presenteras, har väckt glädjande uppmärksamhet och ligger till gnmd för en fortsatt utbyggnad av lärosuedelsserviccn. Pör Lund~ skolor har schemalagda studiebesök ägt rum för samtliga elever i Arskurserna 4-g. Fritt valt arbete har haft rubriken Arkeologen i arbete. Handledare har varit fil. kand. Nils Ove Nilsson. Med länsskolnämnderna i Skåne har samarbete ägt rum för vidgad information om vad Kulturen och Kulturens Östarp har att erbjuda i form av levande kulturhistoria. Kurser i allmän kulturhistoria för mellanstadiets lärare har hållits i Lund, Ystad, Helsingborg och Landskrona med museilektorn sorr. huvudlärare i samarbete med länsskolnämnden i Malmö. Studicdagsverksam-

202 het, lärarutbtldl1ing och lärarfortbildning har på sedvanligt sli.tt ägt rum i sarnarbete med olika utbildningsenheter i de sydliga länen. En tmdcrvisning, som vill visa lärarna, hur de i sin undervisning bör ta till vara museernas kunskaps- och upplevelseinnehåll för olika utbildningsmål Universitetsundervisning har under året hällits för konsthistol'iker och etnologer med museets tjänstemön sorn föreläsare. För historiestuderande har hällits kurser i kulturhistoria. En YRK-kurs i museiteknik har under höstterminen 73l74 varit knuten till museet med i huvudsak Kulturens tjänstemän som underv isare. Bearbetning av museets samli11gar för seminarieuppsatser inom nmuseiämnena;, har flitigt utnyttjats av studenterna v-arvid museets tjänstemän stått till förfogande som handledare. I samarbete med framför allt olika bildningsförbund har museets tjänstemän under året varit flitigt angagerade som föredragshållare runt om i landet. Kulturen och studiefrämjandet har vid museet ancn dnat k'urser i Den europeiska keramikens telmik och historia med antikvarie Guuilia Eriksson som ledare. Evenemang Trettondagen firades traditionellt med vespergudstjanster i Bosebo kyrka, stjärngossetåg och Staffanssang.»Kul på Kulturen» 01ed många olika slag av tävlingsuppgifter, dockteater, målarverkstad m..m. var uppskattade aktiviteter fot februruiledig skolungdo.m. Även under påsklovet anordnades liknande arrangemang. R~dda Barnens Familjesöndag på museet ägde rum den 6/s. Lunds ungdomsorkester medverkade, barnmannekänger, dockteater och killingdop var andra attraktioner under dagen. Ljons p~ Kulturen var ett evenemang i dagarna två den rg/5 od1 2ols. Polis ot11 brandkår medverkade vid uppvisningar, hantverkaj-e demonstrerade sin yrkesskicklighet, ponnyridning för barnen, dockteater och skatteletarjakt för hela familjen var uppskattade inslag liksom mat och förfriskningsmöjligheter från det gamla tivoliståndet. Lyngbygardens musikkår konserterade, hillsobringande örter försåldes i juoghur m.m. På söndagen inleddes dagen med högmässa i l3osebo kyrka med efterföljande kaffe på kyrkbacken, Folkmusikens Dag arrangerades den 27l5 i samarbete med Lu.nds spelmansgille och Lunds musiknärnnd. 70-talet spelmän och mänga besöka1 e gjorde evenemanget till en stor frasngang. Under sommaren framträdde bland andra Tornabygdens folkdanslag, Helgeandskyrkans flickkör od1 llingstorps blockflöjtsensemble samt i samband med Kulturens internationella barndag ett 40-tal barn från tio olika länder, gäster på Klinta internationella barnläger. - Teatersällskapet Proteus gav uppskattade föreställningar med Carlo Gozzis commedia dell'artespel»kung Hjort)>. Lunds stifts kvinnaråd arrangerade för fjärde aret i följd förbönsandakter r8s

203 i Bosebo kyrka under juli månad. För de musikaliska inslagen svarade musikdirektör Per-Göran Rosen. Lunds husmodersförenings och museets julstök blev en stor och lyckad publikframgång. Manga frivi lliga och entusiastiska krafter möjliggjorde suco~n. C. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARK l V Samlingarna har ökats med nummer, varav genom gåvor. Accesslon<'n omfattar nr Gs.r Biblioteket har ökats med 88o nummer varav 201 genom gåvor. Accessionen omfattar nr En inventering av biblioteket har slutförts. Arkivet Arkivet har under året ökats med 141 nummer. Porträtl-arkjvet har ökats med 384 fotografier. Under året har följande arkiv uppordnats: körsnären Johan Petc<Sons ar~dv, Föreningen Gamla Lunds arkiv. D. BESöK Museet i Lund har under året haft besökare (mot 93.6t7 år 1972), varav studenter, skolbarn och medlemmar av föreningen. Hökeriet har haft r3.085 besökare. Anläggningarna i Lund och Östarp uppvisar tillsammans en besökssiffra av E. östarp östarpshallen öppnades den 1 maj med utställningen Så blev kläderna rena och fina. Malmöhus läns hemslöjd utställde och försålde hemslöjdsalster. Hallen besöktes fram till den 1 oktober av personer. Utställningen visades under hösten även i Simrishamn. Gamlegården har hållits öppen för besökare 1 maj-jo september. Antalet besökare utgjorde r Östarpsdagen söndagen den ~~ augusti besöktes av omkring 6.ooo personer. Dagen inleddes med fri luftsgudstjänst av kyrkoherde Erik Berglund under medverkan av Lunds spelmansgille. Vid Gamlegården och Röddeån visades hur kläderna blev rena och fina - tvätten byktes, sköljdes, klappades, hängdes, torkades, manglades, gneds och ströks. Ullberedning demonstrerades, ullen tvättades, kardades, spanns och garnet färgades. Kopparslagare, krukmakare, spånkorgmakare och tunnbindare visade sin yrkesskicklighet. Klutakvinnor band kl~tar. Torns ponnyklubb anordoade ryttarlekar vid Möllegården, spelmännen konserterade och Östarpsexpresscn, ponnyåkning for barnen, rullade. J dalgången mellan möllan och Tingvallen samlades så Öslarpsborna för att

204 visa besökarna hur ett bykegille kunde gå tiji i äldre tid. Fru Charlotte Weibull kommenterade de medverkandes kläder under rubriken Från hätta till klut. Tornabygdens barn- och folkdanslag, Lunds spelmansgille m.fl. medverkade också l denna av besökarna mycket uppskattade illustrerade kulturhistoria. På Tingvallen avslutades dagen med att Tornabygdens folkdanslag dansade för och lekte med barn och vuxna. för Kulturens många vänner i och kring östarp, som entusiastiskt och ocgetmyttigt ställt upp, blev denna Östarpsdag en ny triumf. För Gamlegårdens tillsyn har svarat lantbrukare och fru Nils Jönsson. Vid ~utställningshallen har fru Alma Andersson, fru Ester Nilsson och fru Clara Rosberg f ungerat som biljcnkassörskor. Jakttillsyningsman har varit frisörmästare Inge Dahlbom. F. KULTURENS TOPPELADUGARD, NORDEN ST EDTSKA STIFTELSEN stiftelsens förvaltning har orobesörjts av Kulturens kansli oth Skandinaviska Enskilda Banken i Malmö. Skogsbruket har förvaltats av Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län.

205 G. FÖREN1NGENS EKONOMI Sammandrag av T973 års räkenskaper intäkter Av föreningen genom e;gen verksamhet anskaffade medel Medlemsavgifter sg8.185: Inträdesavgifter g.o2o: - Försäljningsintäkter I]2.127: 99 Ersättning för tjänster : 03 Hyresinkomster Gåvor från företag och enskilda'..... Bidrag från Kulturens donationsfonder :30 :zr.soo: : - Diverse intäkter : : lj Allmänna anslag från staten Lunds kommun ooo: oo: landstiug M-län x:zs.ooo:- landsting L-län landsting K-läu landsting N-län : r.soo: soo: - kommuner : - r.so2,87s: - 2.' : II 1 Boliden AB.... Cardo AB för treårsperioden 1973/75 kr 9.ooo: -,därav lyft Cementa AB för tre lh sperioden 1971/73 kr s-ooo: -, allt lyft Förenade Superfosfat AB för treårsperioden 197rf73 kr 1.500:-, därav lyft Kockums Mekaniska Verkstads AB för treårsperioden l973/75 kr 3.ooo: -, därav lyft Skånska Brand-HermLes Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden 1973/75 kr 6.ooo: -, därav lyft.... Sean, Föreningen Skånska Andelsslakterier Sydsvenska Kraft -1\B för treårsperioden 1971/73 kr 6.goo: -, därav lyft J.OOO: - o: -- soo: - I.ooo: xo.ooo: : - :z.soo: - soo: 2.J00:- 2I.8oo:- r88

206 KOSTNAOER Samlingar, bibliotek, arkiv.... fnventarier : : JO Löner I : 32 Pensioner m. m : gr t.586.3so: 23 Vakthällning : - Övriga främmande tjänster os: o: 83 Reklam , :92 Resor, representation : 14 Försäkringar r6:- FastighetsunderMil..., : 38 Förbrukningsmaterial, bränsle, el, vatten r6.122: 59 Porto : 30 Telefon och övrigt : : ss Arsbok : 91 Almanacka : r 4 övriga försäljningsprodukter gs: : 36 Utlägg för uthyrningsverksamheten.... Räntor förskotterade medel för lånenmortering Skattcr ökning av eget kapital ; : 8o : J2.268: : 53 '2.5]7.297: II 2 Kommuner: Bara, Billesholm, Blentarp, Burlöv, Härslöv, Höör, Kävlinge, Lomma, Löddeköpinge, Månstorp, Perstorp, Rise. berga, Räng, Sjöbo, Staffaostorp, Svalöv, Svedala, S. Sandby, Vcberöd, Vellinge, Vollsjö, Å~to rp, örkl'ned, ö. Fiirs och ö. Ljunby tillsarnmarts r8g

207 BALANSRÄKN ING TILLGÅNGAR Fastigheterna i Lund och Östarp Samlingar, bibliotek, arkiv, inventarier Kortfristiga fordringar Kassa, bank, postgiro ogs.soo: - 3: : : ogs.soo: - J:- 86.4t6: zg : 21 SKULDER Långfristiga skulder Checkräkningskredit Kortfristiga skulder J nterirnsavsättningar Eget kapital ooo: : : JOI: : ] : :77 s66.4u: t8s.181: : 31 KULTUREN$ DONATJONSFONDER I NTÄKTER Räntor och utdelning å aktier (därav frän Kulturfonden kr 4-973: 10) '.... Gåvor Vinst å aktieförsäljning , :2: O] : lo 12.g66: ss : 7 2 KOSTNADER Bidrag till föreningen Notariatavgiftcr Nedskrivning av aktier Kapital-konto : : : : 7';1. r26.n8: 7;1. TILLGÅNGAR Obligationer.... Aktier.....,..... Lån Bank t kursvärde 31/ r kr :-. 3" g.6oo: S46 377= 76 o: : 15 T.OI0.2T8: QI Jlh oo: : Ill 68.Q20: :42 SKULOER OCH EGET KAPITAL : = 63 Kapicalvlirde av peusionsförplihh!lser: ooo kronor. 190

208 Fondernas kapiralbehdllning Thomanderska fonden.... Anna KarUns premiefo nd.... Ole Olsens Keram. legat...,.... Bcathe och Sven Bengtsson.... Skånska Brands fond.... Kulturens Jubelfond Skånebokens fond Ingeborgs Holeks fond Anna Lithströms fond...,..... Bror W. Olofssons fond Albert Ekmans fond J. T. Berggrens fond.... Jubileumsinsamt E. Cederborgs fond Rosjöklosters mölla.... Assarssons fond Mecenaters fond l Iarry Karlssons hantverksfond : :87 45.t8o: 42 3l.315: : : 37 6x.o61: - 2U.045: : : : 6o 6o.6s8: : 99 so.831: : s: : sg8: 8r OJSponibeh helopp : : os: : ss 6.722:83 4.8so: 37 l2.36g: : '3 6.6ss: : : 6o ro.6s8: 6t 2]8.:201: :67 6r6: 84 o: : : 8t EJ dioponlbelt belopp o: - l.ooo: : : - to.ooo: : :21 16.soo: 6g : : s6 so.ooo: so.ooo: - - o: o:- g.6oo: - 2g6.3s 5 : o: o:- Lund i januari I974- Sryrelsen

209 1973 ARS DONATORER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet. Arkivforskare Janne Agri, Vellinge Almqvist & Wilu;ell AB, Upp~ala Fröken Anna Anderberg, Malmö H err Bengt Anderberg, Malmö Fröken Carin Andersson, Malmö, eol. testamente Helge Anderssons Radio- TV- och skrivmaskinsaffär, Lund Verkmästare Martin Andersson, Lund KoJrullendör Olof Angelin, Lund Herr Areskog, Lund Fru nlisahct Arvcll, Lund The Arts & Literature Press, Hon,g Kong l Jerr Bernhard Beckroann, Kommern Intendent Bengt Bengtsson, Lund Pil kand. Hans Bengtsson, Sibbbult Ingenjör Ingvar Bennewitz, Malmö Kapten Walter Berg von Linde, Markaryd Adjunkt Sven Bergelin, Lund Fru Inga Berglund, Karlskrona Fröken Ingrid Bern, Lund Arbetschef John Björklund, Lund Intendent Karin Blomqvist, Lund Professorskan Sonja Bolin, Lund Disponent Carl-Etic Borgenstierna, Lund Arobas$adör Carl-Herbrrt Borgenstierna, Madrid Ingenjör Jan v~1 den Born, Lund Boseho församling, Gislaved Professor Nils-Arvid Bringeus, Lund H err Nils Brodd, Abullaberga Fröken Ulla Bruz.elius, Johanneshov Burlövs kulturnämnd, Arlöv Fru Dagmar Burström, Lund Ryggnadsstyrelsen, Stockholm Fröken Edit Carlberg, Vänersborg Kurator Eva Carlberg, Lund Herr Per Carlenfdt, Malmö Fröken Helga Cederborg, Stockholm, enl. testamente Museumsinspektör Tage Christiansen, Köpenhamn FN Gunhild Colliander-Larsson, Lund Fru Anna-Greta CrafoordJ Lund Fröken Greta Cronsioe, Lw1d Fru Roma Cyganowska 1 Krak6w Fru Kerstin Dahl, Lund Pröken Ellen Dahlbergs dödsbo, Malmö Fröken Anna Dahlqvist 1 Lund Den Danske Landmandsbaok, Köpenhamn Fru Eva Ehnmark, Lund Förste sociala%-1stent Dan Eidlaud, Alingsås Ambassadör Nils-Eric Ekblad, Algarve _ Polisinspektör Gert Ekelund, Lund Fiskare Alvar Ekström, Trelleborg Fru Britta Elmqvist, Fjällinge Docent Harald Elovson, Ltiild Fru Kerstin Emmelin, Lund Fru Elida ringberg, Sv-.alöv Fil. kand. Esaias Erksson, Ljungbyhed Antikvatie Gunilla Eriksson, Lund Disponent Nils Erlandsson, Kvidinge Länsassessor Sven Emberg, Malmö Professor Bengt Falck, Staffanstorp AB Felix, Eslöv Herr Lennart Willian1 Flood, Göteborg över$te Sven Forsberg, Lund Fru Minna Frej, ):..und Herr.Bertil Fro$tberg, Ängelholm Fru Kerstin Gahne, Lund Gamla Lund, förening för stadens minnen Professor Carl Gemzell, Uppsala Direktör och Fru Nils Godenius, A sto r p Grahns Pappershandel, Lund Fru Nara Gustafsson, Lund Fru Ebba Gustavsson, Ängelholm Hallands södra tingsrätt, Halmstad Köpman H. Hamfelt, L uod Sjuksköterskao Anna Hansson, Malmö Fil. dr Ake Hanssoo 1 Luud Herr Bo Hellborg, Staffanstorp Karnrer Sune HeJiborg, Lund Fru Maria Helmer, Simrishamn

210 Professor Theodor Hjclmquists dödsbo, Lund Fröken Marga H olmberg, Lund Fru Thora Holmbergs dödsbo, Lund Fru Laila Houmann, Staffanstorp llerr Benny Håkansson, Lund l löganös AB, Höganäs Civilingenjör Sven Hörsta, Spånga!CA-förlaget AB, Västerås Kommunairlidet Hans [ngemanson, Lund Direktris Gcrtmd In,gers, Lund Fil. dr Ingemar lngers, Lund Textilkonstnärinnan Margit lz.ikowitz, Göteborg Fru Gullan Jensen, Lund Fru Gunhild Jensen, Nerum Verkmästare Stcn Jensen, Lund Rustmästare Sune Jensen, Lund Herr Kurt Johansson, Lund Fru J-ljJroa Johanna Jönsson, Vcllinge, enl. testamente Fru Ingrid Jönsson, Billesholm Fiskare Tage Jönsson, Trelh~borg Med. dr Ingeborg Kastman, Göteborg liröken Margit Kasm1an, Lund Fru 13irgitta Klarström, Växjö Fru Joyce Knopper, Malmö Konstfrämjandet, Stockholrn Konsulat der Buadesrepublik Deutschland, Malmö Kåbergs Tapetfabrik, Handen Herr John Lagcrholm, Lund Fotograf Björn Larsson, Lund Smed Kjell Larsson, Lund H ovrättsfiskal Erik Lembkc, Motala Borgmästare Martin Lembke, Lund Grevinnan Tony Lcwcnhaupt, Glumslöv Antikvarie Märta Lindström Lund Antikvarie Christina Lindv.JJ-Nordin, Hö ör Lunds nation, Lund Lunds stads tekniska verk, Lund Flygöverläkare K. Uno Lundberg, Stockholm l landlandc Olof Lundberg, Lund Handlande Otto Lundberg 1 Lund Fm Ingeborg Lundh, Luna Docent Yngve Lövegren, Lund Konstnär Kurt Migård, Lund Fru Marie Mikkelsen, Malmö Byggmästare Curt Mildocr, Lund Musikcentn m, Stockholm Fm Agda Mårtensson, Ystad Fru Anna M:\rtensson, Hittarp Tandläkare Eva Möller, Eslöv Naturhistorisches Museun1, Wien Direktör.1. O. Nauclcr, Perstorp Rektor Alvar Neander, Lund Dfrektör Olle Nelander, Lidingö Fröken Ebba Ndsson, Lund Disponent l. Nilsson, Lund Pru Gull i Nilsson, Helsingborg fnt Hanna }.!ilssons dödsbo, Lund Fr11 llilma Nilsson, Trelleborg Antikvarie Nils Nilsson, Lund Bokbindare TotSten Nilsson, Lund Fröken Gunluld Nordendahl, Strömstad Överläkare Jan Nordenskjöld, Gävle Tandläkare Staffa.n Nordin, llöör I lerr Oskar Norr, Bredaryd Fil. dr Bo Nordstrand, Lund Justitierådet dr Torkel Nordström, Bromma Fröken Helga Odcrborg, Stockholm Veterinär J.ke Olson, Malmö Tandläkare Boel Olsson, Lund AB Håkan Ohlo;sons Boktryckeri, Lund Herr Sture Olsson, Lund Körsnär Sven Olsson, Lund Fröken Kerstin Ottosson, Lund Herr Algot Persson, Sjöbo Fröken Brita Persson, Lund Fröken Elvira Persson, Lund Målaremästare William Persson, Lund Herr Bertel Peterson, Röstånga lntendent Gertrud Semer-Petren, Skillingc Fru Evrlyn Pettersson-Tug, Bjärred PLM Plastdivisionen, Malm.ö PoliseH, Luml Polska an1bas1;aden, Stockholm Professor Carl-Erik Qucnsel, Lund Tandläkare Bertil Rafstedt, Lund Fru Karin RcJlJ1berg, Lund TuUöverkontrollör Sture Ridltcr, Trelleborg Med. dr Torsten Rietz 1 Ronneby Riksutstä11rungar, StocJtholm Docent och Fru Sophus von Rosen, Malmö Fm Ingeborg Rudebeck, Lund Fru Elsa Sandbergs dödsbo, Lund Fil. dr Dagmar Selling, Göteborg Fru Ida Sjögren, Malmö Civilingenjör Georg Sjöholm, Malmö 193

211 Fru Anna Sjövall, Lund Skånes numismatiska förening, Malmö AB Hennan Stenberg, Handen Fru Malena Svanholm, Lund Svenska Socke.rfabriksal-tiebolaget, MaLnö Fru Anna Svensson, Lund Professor Sigfrid Svensson, Lund System Dish man, T 1l'lsingborg Fru Karin Södttström, Södertälje AB Södra Sandby Fabriker, Södra Sand by Södra Sverigl's Skogsägares Förbund, Växjö Fru Astrid Sörensson, Lund Herr Erik Tcrje., Lund Fröken Aina Toree, Lund Direktör Erik Torudd, Skanör Författare Hallvard Tveiten, Eslöv Fru Maja Upmark, Stockholm Herr och Fru Torsten von Wachenfeldt, AndersiC.lv Folkskollärare Ernst Walerius, Göteborg Fabrikör Ebbe Wallenborg, Lund Doktor Olof Wallengren, Malmö Herr Erik Wallin, Södra Sandby Fru Hann!l Wallin, Lund Direktör Oskar Webmark, Veberöd Ingenjör PPr Wciertz, Landskrona FiL kand. Birgitta We.ngert, Lund Fröken Anna Wennström, LuorJ Fru Ingeborg Westerst:röm, Lund Direktör Stellan Winther, Bjärrcd Assessor Sigmund Wollmer, Stockholm Fru Ann-Sofie.Akerberg, Lund Antikvarie Barbro Astraod, 'Bjärred Docent Lars Österlin, Lund MEC ENATKONTOTs DONATORER Då många bidragsgivare ej utsatt sin titel, har vi här konsekvent avstått från detta. Birger Abrallamson, Västerås Thore Ahlberg, Malmö Lena Ahnesjö, Kungsbacka Sven Ahr å..~. Ludvika Wilh. A. Albrechtson, Västerås Margareta Allerdahl, Stockholm Hans Erik Alm, Ljungby Bo Anderholm, Ängelholm Kerstin Andersen, Stockholm Anders Hugo Anderson, Lund Siv Anderson, Örebro Bengt Andersson, Lund Erling Andersson, Göteborg Gunnar Andersson, Halmstad J. Harald Andersson, Vislanda Sten Andersson, Mörarp Sturt! Andcl'sson, Helsingborg Tage Andersson, Hägersten Yngve Andersson, Mörarp Karl-Erik Andrcasson, Arlöv H. Araskog, Stockholm C. Arfwid~on, Lund Henry AJVidsson, Malmö l. E. Ask, Malmö Olof Ask, Lund Sture A~pegre n, Karlskrona Sam Aven, Hebingborg Sigurd Aven, Stockholm Sune Axelsson, Lund N ils Balte, Trollhättan Katharina Bardon, Farsta Eric Beck-Friis, Stockholm Kadn Beets, Lund Jolm Bellander, Gustavsberg Gert Bengtsson, Grimslöv Gösta Bengtsson, Täby Lena Bengtsson, Svalöv Nils Bengtsson, Malmö Sten BengtSson, Fjälkinge Viola Bengtsscm, Nyhamnsläge Karin Berg, Staffanstorp Nils Bcrgdahl, Lund Ragnar Bergclin, Motala Sven Bergclin, Lund R. Bergendorff Stockholm HLllie Berglund, Karlstad Sven Berglund, Malmö Arne B<?rgman, KalmaT Ingrid Be gsten, Götebol'g Evald Bergström, Kävlinge 194

212 Lars E. Billton, KungsbaL:ka Stina Björk, Oskarshamn Torsten Björkman, Lund Sven Bjömwall, Enskede Elisabeth BjötSeU-ös:ling, Uppsala Bertil Blixt, Helsingborg Ivar Blomberg, Södertälje Nils Blomgren, Malmö Per Blomquist, Lund S. Blomstrand, Skara Kåre Bloom, Tidan Anders Boberg, Bromma Erik Bodman, Malmö Sven Bohlin, Södertälje Ellen Bolmgren, Klippan Henrik Boltenstern, Stockholm Gu~"taf Bonde, Aneby Carl-Eric Borgenstierna, Lund Signhild Borgström, Eslöv Rut Boström, Nora stad Ake Brantstedt, Filipstad Gustaf Brattström, Lund Emil Brindmar, Ängelholm Tore Braman, Stockholm Elsa Brycker, Vejbystrand C. H. V. Bryhagen, Sösdala Gustaf Bryve, Lund C. E. Brändström, Danderyd Reidulv Buseth, Sollentuna Th. Byström, Lidingö C. Bååth, VästeTås Karin BöMestig, Hässleholm Julhas Börjesson, Trelleborg Nils Carbonnier, Karlskoga Per O. W. Carlenfelt, Malmö Firma Anton S. Carlsson, Tyringe S. G. Carlston, Stockholm Lilly Carlström, Sölvesborg B. Gösta Carshult, Mariestad E. G. Cavallin, Lund G. Charpentier Lidingö Alice Christofferson, Borås Ebba Christofferson, Lund Edith Christoffcrsson, Lund Sigvard Cla.sson, Johanneshov Sven Collberg, Lund Holger Crafoord, Lund Gun Cronberg, Nyhamnsläge Jan-Magnus Dahl, Stod<holm Lennart DaJ1I, Bjärnum Helmer Dahlbäck, Bromrna Rudolf Dahlgren, Helsingborg Sigrid Dahlgren, Falkenberg Nils Damm, Norrköping Dana-Salongen, Lund Sven Davidsson, Sollentuna G. Djurberg. Dege1fors Erik Duvander, Motala Sven Eric Edestig, Bromma Rut Eitrem, Trelleborg Bertil Ejder, Lund Edwin Ekberg, Stockholm Evald Ekberg, Stockholm Gunnar Ekblad, Solna Hugo Ekdahl, Helsingborg G1mMr Ekholm Uppsala O. Ekström, Helsingborg Harry Elmerot, Växjö Staffan Engström, Stockholm lnge Erichson, Malmö Marianne Ericsson, Göteborg Bertil Eriksson, Svenljunga Elsa Eriksson, Förslövsholm Hans Erlandsson, Lund Ervid Ernstson 1 Malmö Gunnel Espcgard Wall, Stocksund Karl Rsscher, Stockholm Märta Ewetz, örkelljunga Annie Fabricius, Lund Erik J. W. Falkman, Malmö Torkel Fischer, Eskilstuna Hjördis Flagerup, Vänersborg Gunnar E. Flinck, Råå S. Flodberg, Lund Tommy Forss, Falun Elsa Fredlund, Hässleholm fredrika Breme.aförbuodets LW!dakrets Olle Pridberg, Bara Essic von Friedricbs-Dahlqvist, Lund Margret Fries, Linköping Stcn Fromell, Landskrona Gustaf Genmark, Johanneshov Arvid Giertz, Malmö Eleonor Gillbjöm, Lilla Harrie Margit Gisle Våx"torp Margit Gorthon, Helsingborg Ragna Gorthon, H elsingborg Gärd Gorton 1 Lund Ingrid Gottfries, Lund Elsa Grandin, Norrköping Gösta von Greyerz., Eskilstuna Cumlösa Kyrkliga Arbetsförening, Vinslöv Ann Marie Gustafsson, Malmö Marianne Gustafsson, Borås Nils Gustafsson, Knäred Verner Göth, Lund Dagny.1-faage, Stockholm Torsten Hagman, Vreta kloster I9S

213 John A. Hallberg, Borås Sven Hallbcrg, Salt.~jöbaden Alf Hammar 1 Sollefteå L. Hammar, Västerås Gustaf Hanson, Ludvika l'h111.$ Hansson, Vadstena l Iugo Hansson, Lund Knut Hansson, Ekeby Malte Hansson, Åkarp Matts Hansson, Bjuv Ove Hansson, Malmö Berta och Ingeborg 1-larberg, K.nislinge Maj Havland, Kristianstad Gunnar Hedenskog, Katrineholm Björn Hedlund, Göteborg logvar Hedlund, Skoghall Björn J lelmfrid, Vikhelandet Lars-Erik Henning, Järna Arne Herlöfsson, Trelleborg K. A. Hessfelt, Göteborg Majt flillgcrge.r, Fla da Lizzie Hillbom, Mora Ch. Hjorth, Malmö Tage Holm, Malmö As1a Holmberg, Hägersten Karin Holmberg, Hörby Lars Holmqvist, Tygelsjö Brita Holmström, Göteborg Rolf Hommcrberg, Falsterbo Signe llulthe, Göteborg Fride B. Hylander, Nyköping Signc 1-Iäckter, Olofström Carin Hägerstrand, Helsingborg Beata Häll, Malmö Signhild Häller, Göteborg Inger 1-lögberg, Göteborg Jarl l Iönig, Alvsjö L. Hörman, HeJsingborg Sture Hävden, Stockholm J l. Idholm, l!skilstuna Inger lngeman, Helsingborg Stig Isberg, Ystad E. lsendahl, Hässleholm Ulf Ivarsson, Osby Lala Jacobsson, Lund Per Jakobsson, Malmö Ingmar Jargdl, Helsingborg Edvin Jarlert, Malmö Arvid Jeppson, Hässleholm Arthtlr Johansson, Lund Astrid Johansson, Vårgärda Dot is Johansson, Bergkvara Harry Johan.o;son, Hästveda Maj-Britt Johansson, Malmö Ragnar Johansson, Huskvarna Stig Johansson, Johanneshov Thorsten Johansson, Göteborg Estrid JohneJI, Nyköping Bertil Johnson, Solna Björn.Johnson, Halmstad Karl E.. Johnsson, Johanneshov Ragnar Jonason, Stockholm Siri Jonsson, Svedala Stig Jonsson, Uppsala Arne Josefsson, Halmstad O lof Josefsson, Kungälv f..tungner, Härnösand Tage Jälltoft, Malmö Bollan Järpe, Ulricehamn Anni Jönsson, Lund Arvid Jönsson, Osby Ebba Jönsson, Lund Os1..'llr Jönsson, Lund Stig Jönsson, Malmö Alfred Kaing, Askim Rolf Karlberg, Anderslöv Olle Kadehy, Stockholm Gunnar Karlsson, Svenljunga Harry Karlsson, Karlshamn Nils Karlsson, Glimåkra Per Karlsson, Påryd Ronny Karlsson, Billesholm Tore Karlsson, Kristianstad Ebba Kernpff, Lund A. Kemstedt, Huddinge Gustaf Kihlman, Göteborg Einar Kihlström, Lund E. Kindblom, Huddinge Elsa Kinnman, Lidingö Karin Kjellgren, Sölvesborg Carl Klason, V. Frölunda Anna Klemedtson, Bräkne-Hoby Bo Kollberg, Järlåsa Bengt Olof K.ratft, Modena Kaj Krantz, Norrköping Klas G. Kristensson, Malmö Bo Kristiansson, Svalöv Bertil Kullenstrin, Jönköping Kerstin Kvist, Vcberöd Curt Källström, Båstad Anders Kärrstrand, Halmstad Elsa Lagerlöf, Stock.holm Carl Lamberth., Stockholm L. E. Lamm, Stockholm Torkel Landberg, Älvsjö Kai ~a Langton, Hägersten Birger Larsson, Hjortkvarn Britt och Gösta Larsson, Halmstad Jacoba Laxsson 1 Granbergsdal rg6

214 Nils Jakob Larsson, Höör A C:soo Lcljonhufvud, Djursholm Einar Lconardsson, Lidingö l Iåkan Lesse, Södra Sandby Elis Levin, Lund Maria och Elsa Liedh olm, Kristiaostad Björn Lignell, Ltmd Jngegerd Liljcqvist, Malmberget Sven Lindbiom, Stockholm Vera Lindbom, Johanneshov Birgit Lindell, Barsebäck Märta Lindl'r, Göteborg S.-0. Underström, Ljungby Ola Lindqvist, Göteborg Uno Linclskoug, Malmö L. Lindstedt, Lidingö John Ljungqvist, Lund Gerth Loven, Malmö M. Lund, Malmö Ingeborg Lundh, Stock.holm John Lundberg, Saltsjöbaden Uno Lundberg, Stockholm Thore Lundell, Dals Långed Maj Lundgren, Mariefred Matts Lundgren, Ulricehamn Paul Lundin, Kris tiaostad Hasse Lundquist, Hägersten Karin Lundqvist, Solna Albert Luodvall, Göteborg T. Lustig, Lidköping Stina od1 Torkel Låftman, Lidingö Börje Löfgren, ödåkra Eva Marj;arcta Löfgre.n, Ektorp Sten Löfqvist, Malmö Anna-Stina Magnusson, örkelljunga Jan-Erik Magnusson, V. Frölunda Nils Mago.usson, Smedstorp Magnussons Ur Göteborg WCIJtl!.r Mannebäck, Vällingby Hans Markstt>dt, Su nclsvall Gunnar Martin, Borås Lennart Martins, Hisings-Backa Erik Martin.sson, Lerum Arne Mattsson, Nyköping Hjördls Meijer, &löv Elsa Mellerborg, Lund S. Mell!n, Lidingö Gudrun Moberger, Lund Chr. Moltvcd, Holte C. Myllenberg 1 Helsingborg Ella Månsson, Arlöv H. Månsson, Dalby A. Mårtensson, Malmö Ester Mårtensson, Lund Margareta och Torgil R. Möller, Lund Ejnar Ncymark, Stocksund Arvid Nilsson, Skurup Astrid och Gunnar Nilsson, Lund Evert Nilsson, Vittsjö Gunnar Nilsson, Stoc:kholm Gustav Nilsson, Kristianstad Gösta Nilsson, Linköping Jön.s Nilsson, Vitaby Mårten N ilsson, N yhamnslägc Svea Nilsson-Ydervall, Arild Torsten Nilsson, Höganäs Evert Nordeli, Kungshamn Wilhelm Nordenstedt, Genarp Jvan Nordin. Örnsköldsvik Torkel Nordström, Bromma Einar Norelius, Bjursås Per-A.ke Norkrans, Göteborg Ake Norrby, Sollefteå Anna Nyblom, Lund Claes-A.ke Nygren, Mölndal Bertil Nyholt, Nybro Ruth Ny, en, Klippi.lO Albert Oun, llöör K.-A. Ouo, Löddeköpinge Arne Olofsson, Viskafors Carl Olofsson, Göteborg Einar O lofsson, Staffanstorp Inger odt Birger O lofsson, A.kersberga Karin. Ohlsson, Perstorp Torste11 A. Ohlsson, Partiile Axel Ohrlander, Helsingborg Eric Olsson, Köping Birger Olsson, Stockholm Henry Olsson, Karlshamn Kerstin Olsson, Malmö Lars O lsson, llelsingborg Nils Olsson, Lund Oscar Olss()n, Ystad Sonja Olsson, Hörby Curt d'orchimont, Vargön Folke Ors, Lund Rune Osberg, Helsingborg Kerstin Osborne, Lund Karl Oskarsson, Särö Eric Ottosson, Klippan Thure B. Ottosson, Ockelbo E. Palrnaer, Lund Y. Palmström, Lund Ole Pedersen, Hindås R. Pcllo, V anersborg Algot PerssOI'I, Sjöbo Birgitta Persson, Malm ö Bosse Persson, Löddeköpinge 197

215 G. P~rsson, Södertälje HuJda Persson, Malmö lngma.r Persson, Vollsjö Mats Persson, Malmö Stig P. B. Persson, Malmö Tage Persson, Södcrtälje ToU Persson, Staffanstorp Yngve Persson, Furulund Stellan Petersen, Täby Hillcvi Petersson, Fjärdhundra Erik Petterson, V. Frölunda Aili Pienanen-Nilsson, Eslöv Carl von Plomgren, Stockholm Karin von Porat, Stockholm Gunnar Postrup, Eksjö Bror Pålsson, Genarp Cecilia Ramberg, Smålandsstenar Fredrik Ramberg, Smålandsstenar L. Rasmusson, Lund Ulla Rasmusson, Stockholm H. Reh, Helsingborg Eric Reimers, Malmö Thorsten Rigeo, Malmö Ulla Ro::.-vall, Malmö Eva Rudcnschöld, Stockholm Gunnar Rudolphi, Ljusdal Einar Rundfors, Göteborg Inga Rydcn, Nässjö Ake Ryden, Borås Gustaf Råvik, Råå Otto Saliner, Kalmar Bodil Sand, Dingle Albin Sandberg, Bjärnum Gunnar Sandberg, Lomma Ingvar Sandberg, Akarp Ake Sandberg, Lund Grace Sandblom, LattSanne Ingrid Sanmark, Malmö Bo G. Sandström, Vällingby logeborg Schartau-Backlund, Sollentuna K. Segerberg, Hagfors Stig S. Siöstedt Alingsås flru Gunni Sjcldrup, Bandhagen Ove Sjöberg, Ystad Inger Sjögren, Malmö Gunnar Sjöstedt, Danderyd Risa Sjögren, Malmö Lennart Sjövall, Malmö K. Skeppstedt, Alnö Josepha Skii.rblom, NorrtäJje Lennart Slättne, Kristianstad Ulla Smith-Petersen, Lund G. Solheim, Jönköping Bertil Steen, Göteborg Carl Stehr, SteoungS\md Eric Stenberg, Kvissleby I. Stenberg, Torsås Bo T. Stenström, Svenshögen Gert Stem, Svalöv Folke Stigen, Göteborg Göte Stjämernyr, Malmö Bengt Strutz, H almstad Kurt Strömberg, Lund John Ståhlberg, Höganäs Tord Sur rlelin, Lomma Kjell Svanström, Stockholm Birgina Svensson, Nybro C. Gösta Svensson Huddinge Claus Svensson, clemmingebro Einar Svensson, Sölvesborg Erik Svensson, Helsingborg Erik Svensson, S:k. Vemmerlöv G. Einar Svensson, Eksjö Göte Svensson, Göteborg Karin Svensson, Lund Kenneth Svensson, Alms Margareta Svensson, Råda Margit Svensson, Malmö O. Svensson, Hässleholm Sigfrid Svensson, Lund Sjunc Svensson, Frösön Sten Svensson, Stockholm Sture Svensson, Landskrona Rose-Marie Sydbrant, Mölnlycke Bengt Sydoff, Kävlinge Gunnar Sä!Jström, Karlskrona Greta Söderbaum Tällbcrg Brita Söderbcrg, Grödingc Bengt Söderlund, Täby Henry Sönnerkvist, Löddeköpinge Särenssons Plåt AB, Luod S. Tedenstad, Forsheda l Tarry Tengrud, Johanneshov Hans Thornstedt, Bronuna Greta Thott, Klågerup - Börje Thoursic, Gävle Ingemar Thureson, Västerås Margareta Thänell, Lund Bo Tideström, Sundsvall Torsten Tillander, Uppsala Brita Tollin, Gislaved Polke Toren, Karlshamn Karin Ton~n. Asarum Nils Tottit!, Vargön AJice Trolle-Wachtmeister, Fjälkinge Gunnel TruJsson, Frösön Lars C. Thulin, Göteborg Ake Thulin, Köping Börje Tyreskog, Enskede 198

216 G. Törnk--vist, Sollen.tuna Gustav Törnqvist, Ljungby John Thörnqvist, Ängelholm Gunnar Udden, Örebro Börje Uhnoo, Gävle Sixten Ulfsparre, Solna Annelies Unruh, Lund GustaF Wachtmeister, Knislinge Karl F. Wahlberg, Hisings Backa Erik Wahlquist, Stockholm Märta Walde, Nättraby Ernst Walt'rius, Gött>borg Bodil Walles, Klågerup Tore Wallin, Landskrona Einar Wallquist, Arjeplog Greta Vanberg, Svalöv Harriet och Knud Warfeldt, Lund Kurt Webing, Helsingborg Lars W eibuji, Jlabo C.-0. Welin, Lund Ida Wendler, Halmstad Nanna Werner, Landskrona Rt1t Werner, Kristianstad Sven Werner, Vämamo Berthold Westemar, Vallentuna Berit od1 Jan-Anders Westerstad, ö stra by Karl Westin, Lidingö Sune W ettcrlw1dh, Malmö Harnid Wiberg, Västervik Claes-Erik WickstrÖ!ll, Västerås Eddy W idborg, Åkers-Runö Eva Vifot, Lund O. Wiik, Malmö Carl Orvar Wijkborn, Västerås K. E. Wiklund, Finspång Karin Wijkström, Lund Ake WikströmJ Lund KjeU-A.xel Wilen, Stockholm L. G. Vinstorp, Malmö Hilda Wiren, Malmö G. Ivar Wirgin, Götene Yngve Wittmark, Stockholm Egon W oller, Arlöv Bertil V ollmer, Veberöd E lsa W ~hlen, Stockholm Viola Wägandcr, Lund Nils af ZeUim, Täby Gustaf Zickem1an, Vällingby H. A. Abjörnsson, Svedala M. Åkerman, Lund Anneli Akesson, Staffanstorp Ingrid ~~kesson, Lund Sven Akcsson, Fågelmara Ake Akesson, Spånga Ingeborg Östberg, Lund S. Östergren{ Kallinge Sonne ö wal, Borås 199

217