Nr Adoptioner Bistånd Fadderskap

Transkript

1 Nr Adoptioner Bistånd Fadderskap

2 Kontakter Kontoret Vårt kontor finns på Energigatan 11, Kungsbacka. Tel: Fax: Telefontid: mån, ons, fre: Tis: Tor: Har du frågor om adoption? Ring, faxa eller mejla kontoret där Maria Berg, Helle Holst- Nielsen, Anna-Lena Rolof Rundberg, Margareta Sandbom, Berit Sandegren, Anna-Karin Stahre, Lena Sundvall, Ann-Charlotte Särnbratt, Christina Thierry-Carstensen arbetar Lina Vikterlöf och Lia Vinitskaia. Har du frågor om uppföljningsrapportering? Ring, faxa eller mejla kontoret där Ulla Karnbrant Reis arbetar. E-post: Hemsida: Medlem i föreningen blir du genom att sätta in 425:- på pg eller bg Styrelsen Eva Jonasson-Melin, ordförande, tel Stefan Landelius, vice ordförande, tel Gustaf Östberg, kassör, tel Katarina Borg Adolfsson, styrelseledamot, tel Erna Lagerfors sekreterare, suppleant, tel Anette Larsson, styrelseledamot, tel Paula Olsson, styrelseledamot, tel Elisabeth Westholm, styrelseledamot, tel Margareta Wilholm, styrelseledamot, tel Om du har frågor eller funderingar som du vill att styrelsen ska ta upp, kontakta någon av oss i styrelsen eller skicka e-post till info@bfa.se Fadderbarnsverksamhet Föreningen har en omfattande fadderbarnsverksamhet i Bolivia, Burundi, Demokratiska Republiken Kenya, Kongo, Indien, Nepal, Polen, Sri Lanka, och Vietnam. Fadderbarnsverksamheten samordnas av Katarina Borg Adolfsson, tel Bidrag till fadderarbetet kan sättas in på bg Biståndsverksamhet Föreningen har biståndsprojekt i Bolivia, Indien, Kongo, Namibia och Sri Lanka. Biståndsverksamheten samordnas av Margareta Wilholm, tel Bidrag till biståndsarbetet kan sättas in på pg eller bg Redaktion Ansvarig utgivare: Eva Jonasson-Melin Redaktör: Supriya Melin Redaktion: Katarina Borg Adolfsson, Ulla Karnbrant Reis, Ann-Charlotte Särnbratt, och Anna-Karin Stahre. Grafisk formgivning: Supriya Melin Tryckeri: Tabergs tryckeri AB Tidningen Barnen Framför Allt utkommer med fyra nummer per år. ISSN X. Vill ni skriva en artikel i tidningen? Mejla redaktionen på redaktion@bfa.se. Vill ni annonsera i tidningen? Mejla Supriya Melin på supriya.melin@bfa.se. Omslagsfotot Barnen i Kongo får sin lunch av mjölk och bröd innan skolan börjar, klockan De blir piggare och kommer ihåg bättre. Läs mer om mjölkprojektet och andra biståndsprojekt i tidningen. Foto Margareta Wilholm 2 Barnen Framför Allt nr

3 Eva har ordet Innehåll Nu är det dags att summera årets händelser i verksamhetsberättelsen och senare i vår har föreningen årsmöte. Kallelse till mötet hittar ni i tidningen. Den allmänna trenden i Sverige är att internationella adoptioner minskar. Under de senaste fem åren har antalet anlända barn stadigt minskat från 765 till 538 för år Minskningen har flera orsaker men en faktor är att antalet barn från Kina har minskat de senaste åren. År 2007 kom 273 barn från Kina, men år 2011 kom endast 107 barn. BFA har aldrig varit verksamma i Kina. Istället har BFA alltid haft många länder, men få barn från varje land. Det kan också vara en förklaring till att vi nu går emot den allmänna trenden. BFA har de senaste fem åren stadigt ökat antalet förmedlade barn från 74 till 117 för år Under år 2011kom barnen från elva länder och våra största länder var Taiwan med 25 barn och Bulgarien med 18 barn. Glädjande nog har vi kunnat öka antalet barn något på varje land och vi fått runt 10 barn (7-12) från Indien, Polen, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Kenya och Ryssland. Vi fortsätter att utveckla befintliga länder. Eva har ordet Adoptionsnytt Barn söker föräldrar Uppföljningsresa till Kenya nov 2011 Julgransplundring Kallelse till Årsmötet BFA-A på besök i Litauen Krönika: En medlemstidning behöver sina medlemmar! Sommarträff, varför då? I Indien igen Ett lyckligt slut Biståndsnytt Biståndsverksamhet Faddernytt Fadderbarnsverksamhet Anslagstavlan Ryssland är ett nytt land för BFA och under året startar vi verksamhet i fler regioner. Ryssland är ett bra exempel på hur komplicerat arbetet med internationella adoptioner är. När man hämtar sitt barn anar man inte hur många timmar av administrativt och juridiskt arbete som ligger bakom. BFA tog de första kontakterna med Ryssland år 2006 och vi kunde alltså slutligen starta verksamhet år Glädjande nog har Vietnam nu anpassat sin lagstiftning och tillträtt Haagkonventionen om internationella adoptioner. BFA arbetade i Vietnam åren och under den perioden kom det 179 barn. Vi ska ansöka om auktorisation för Vietnam igen. I det arbetet kommer Quynh Huong och Torsten Hjalmarsson att hjälpa oss. De är också inbjudna till årets sommarträff i Mora. BFA har bjudit många gäster till sommarens utlandsträff. Längre fram i tidningen kan ni läsa om vilka länder som får en inbjudan. Som vanligt innehåller besöken föredrag och studiebesök. Höjdpunkten blir naturligtvis sommarträffen och mötet med familjerna och barnen. Missa inte att anmäla er och träffa gästerna från ert land och förstås alla trevliga familjer, personalen och styrelsen från BFA. Barnen Framför Allt, BFA, är en ideell organisation för adoption, fadderskap och bistånd. Adoptionsdelen (BFA-A) är auktoriserad att arbeta med adoptioner från Bolivia, Bulgarien, Kenya, Indien, Litauen, Polen, Ryssland, Slovakien, Sri Lanka, Taiwan, Thailand, Tjeckien och Ungern. Biståndsdelen arbetar för att hjälpa barn i de länder föreningen har kontakt med. Medel för biståndet kommer bland annat från medlemsavgifterna som oavkortat går till bistånd, men även donationer och hjälpinsamlingar ger intäkter till biståndsverksamheten. Adoptioner Bistånd Fadderskap Barnen Framför Allt nr

4 AdoptionsNytt Här kan du läsa om våra adoptionsländer. För senaste nytt kontakta BFA:s kontor eller gå in på Bolivia Vi väntar på förnyat avtal i Bolivia, tills dess kan vi inte skicka nya handlingar till landet. För nya familjer avvaktar vi avtalet. Sex barn anlände Två barn anlände Två barn har anlänt Medgivandekrav: 0-12 mån. (högre är positivt). Bulgarien Väntetid i landet: månader. Kan bli kortare vid högre medgivande. Väntetid i Sverige: ca 6 månader. 18 barn till 16 familjer har anlänt under Två barn har anlänt under Medgivandekrav: 0-36 mån. (högre är önskvärt och möjlighet att ta emot barn med särskilda behov). Indien Den indiska centralmyndigheten CARA lanserade sommaren 2011 nya riktlinjer för adoptioner. Vi har fått inloggningsuppgifter till CARA:s nya online system och kunnat registrera våra första ansökningar. Första arbetsdagen i varje månad klockan 10 indisk tid öppnas CARA:s hemsida för registrering av nya ansökningar. CARA tar emot 100 nya ansökningar varje månad från hela världen. Till registreringen skall bifogas en bestyrkt översättning av utredningen som max får vara 10 sidor. Först när CARA godkänt familjen kan övriga dokument sammanställas och skickas till barnhemmet i Indien. CARA bestämmer till vilket barnhem ansökan skall skickas. Kravet på äktenskapets längd har ändrats till två år. Enligt riktlinjerna skall barnhemmen nu placera 80 % av barnen i inhemsk adoption. Totalt har det under 2011 anlänt nio barn till åtta familjer från barnhemmet Nava Jeevan i Kolkata. Ytterligare två barn finns utsedda till våra familjer. Kenya Väntetid i landet på barnbesked: ca 3-4 mån. Väntetid i Sverige: Ingen. Vistelsetid: 8-9 månader. Fem barn anlände Elva barn har anlänt Åtta familjer befinner sig i landet. Medgivandekrav: mån. Litauen Väntetiden i landet: ca 12 mån. Väntetid i Sverige: ca sex mån. 15 barn till elva familjer har anlänt under Elva barn till tio familjer har anlänt under Två barn har anlänt hittills under Medgivandekrav: Lägst 0-36 mån. Polen Väntetiden i landet: Kortare väntetid vid högre medgivande/syskonpar. Varierar beroende på hur högt medgivande familjen har och vilka förutsättningar man har att passa in på flera adoptionsmyndigheter i Polen. Väntetid i Sverige: 6-12 månader. 18 barn till tolv familjer anlände Tolv barn har anlänt till elva familjer Medgivandekrav: 0-24 mån. Ryssland Åtta av våra pilotfamiljer har nu kommit hem med sina barn. Sammanlagt har ytterligare 17 familjer sina handlingar i Ryssland och av dem har elva blivit matchade med barn. Vi kommer att starta upp ytterligare familjer en gång till innan sommaren. Vi har även utökat antalet regioner i Ryssland. Slovakien Vi får ha tio ansökningar på gång samtidigt i Slovakien. Slovakien vill ha familjer födda runt 1975 för de yngsta barnen. Lägsta medgivandeålder 0-3 år. Väntetid i landet har varit 4-18 månader för de senaste familjerna. Äldre sökande behöver högre medgivande eller vara öppna för barn med särskilda behov. Väntetiden i Sverige: Några månader. Elva barn till åtta familjer anlände Åtta barn till sex familjer anlände Ett barn har anlänt i år, två familjer befinner sig i landet och två familjer har fått resebesked. Sri Lanka Väntetid i landet: ca mån. Väntetid i Sverige: ca två år. Ett barn anlände Fyra barn har anlänt Tre familjer väntar på barnbesked. Medgivandekrav: 0-12 mån. För närvarande avvaktar vi ytterligare barnbesked innan vi kan sätta igång nya familjers handlingar. Taiwan Vi har för närvarande drygt 30 månaders väntetid i registret i Sverige för ansökningar med låga medgivanden, dvs. 0 till inte fyllda två år och väntetiden i utlandet beräknas till cirka 1-1½ år. För familjer som passar in på Taiwans krav och har medgivanden 0-4 år (eller däröver), eller medgivande för syskonpar, har vi i dagsläget ingen väntetid i registret i Sverige. Väntetiden i utlandet är sedan ca 1-1½ år. 25 barn till 20 familjer har anlänt under barn till 20 familjer har anlänt även under Tre barn har anlänt hittills i år. För närvarande har vi 19 barn utsedda till 16 familjer. Thailand Thailand har kvoterat hur många ansökningar organisationerna får skicka årligen. Under 2009 fick vi skicka tre ansökningar. Under 2010 och 2011 tog adoptionsmyndigheten inte emot några nya ansökningar pga. de långa väntetiderna i landet. Under 2012 får vi skicka två ansökningar. Väntetid i landet: ca 3-3½ år. Medgivandekrav: 0-24 mån. Under 2010 kom det hem två barn och ett barn anlände Ett barn har anlänt hittills i år. Tjeckien Väntetiden i Sverige är idag ca 3 månader. Medgivandekrav är lägst 0-24 månader, men man önskar ansökningar med högre medgivande. Väntetiden i utlandet är månader, men räkna med längre väntetid för låga medgivanden. Nio barn till nio familjer anlände under Tre barn har anlänt hittills i år och en familj har barnbesked. Nio familjer har sina handlingar i Tjeckien och väntar på barnbesked. Ungern Vi söker nu fler pilotfamiljer. Lägsta medgivandeålder: 3 år, ett barn eller syskonpar. Det första barnbeskedet har kommit. Text kontoret 4 Barnen Framför Allt nr

5 Barn söker föräldrar Våra utlandskontakter ber oss ibland att söka efter familjer till barn som är i extra stort behov av en familj. Här berättar vi kortfattat om vilka barn det är som vi för närvarande söker familjer till. För dig som vill adoptera men inte är medlem hos BFA! Även ni som inte är adoptionssökande och medlemmar hos BFA har nu möjlighet att anmäla intresse för äldre barn och/eller barn med särskilda behov. Mer information finns om detta på se. Bulgarien En pojke runt 5 år, bra allmäntillstånd, försenad neuropsykologisk och intellktuell utveckling. Enligt bulgariska experter har den här pojken stora chanser till en normal utveckling i framtiden, förutsatt att han placeras i en vårdande och kärleksfull familjemiljö. Indien Pojke, född i december Han har diagnosen Downs syndrom. Ryssland Pojke född Lite sen i utvecklingen. Slovakien Flicka född oktober Kortvuxen och behandlas med tillväxthormon, misstanke om FAS-skada. Flicka född Efter i sin utveckling, allergier. Syskonpar från Slovakien, flicka född 1999 och pojke född Flickan har diabetes, i övrigt är barnen friska. Pojke född Han är understimulerad och har uppmärksamhetsstörningar. Två bröder, födda 2003 och 2005 söker familj. Den äldre pojken är opererad för skelning, utvecklingen för övrigt är god för båda bröderna. Slovakien godkänner även ensamstående sökande till ett flertal av dessa barn. Taiwan Pojke född i juli Han föddes med ett extra finger på höger hand, men han är nu opererad. Pojke född i juli Organisationen Chung Yi i Taiwan har bett oss att finna en familj till en liten pojke utan kända hälsoproblem född i juli Den aktuella familjen måste ha giltigt medgivande, ha varit gift i minst två år samt båda makarna måste vara friska. Makarna skall helst vara barnlösa. Ni som är intresserade kan antingen mejla till adoption@bfa.se eller ringa till Berit på 0300/ måndag, onsdag-fredag mellan kl och tisdag mellan Ungern Vi söker familjer till Ungern, för barn från 3 år och uppåt. Text kontoret Waywithwords Proud sponsor of Barnen framför allt Language Training Translation Coaching Biography Work Besök maila angus@waywithwords.se; ring Barnen Framför Allt nr

6 Våra familjers kontaktperson i Nairobi heter Bernice Kabingo. Så här ser ett av husen ut som ligger i EFA Village. Uppföljningsresa till Kenya nov 2011 BFA-A fick, i slutet av 2008 auktorisation att utföra internationella adoptioner från Kenya. BFA-A samarbetar med organisationen Kenya Children s Home (KCH) och med barnhemmet Thomas Barnardos House (TBH). Vår kontaktperson är Agnes Kiraithe. BFA-A har tillsammans med Kenya Children s home, sedan dess genomfört 21 adoptioner. Syftet med resan var bl a att besöka de åtta familjerna som befanns sig på plats i Kenya, uppföljningssamtal med vår samarbetsorganisation, besöka ambassaden, undersöka nytt boende, besöka våra fadderbarn m.m. Våren 2011 ändrade de kenyanska myndigheterna reglerna på åldern på de barn som är tillgängliga för internationell adoption. Tidigare har barnet kunnat vara under ett år, men de ändrade riktlinjerna innebär att barnen nu kommer att vara från 12 månader och uppåt. P g a dessa ändrade riktlinjer har KCH sedan våren 2011 börjat samarbeta med andra barnhem eftersom TBH inte alltid har barn tillgängliga i den åldern. KCH/TBH är dock den organisation som är vår samarbetsorganisation och är fortfarande den som har huvudansvaret. Haagkonventionsintyg nya riktlinjer Våren 2011 fick de organisationerna som arbetar i Kenya information om att NAC kommer att börja utfärda haagkonventionsintyget och först efter julen 2011 hade de utfärdat det första intyget. Tidigare har MIA (Myndigheten för internationella adoptioner) godkänt adoptionen från Kenya. Konventionsintyget kommer att utfärdas löpande och inte bara på deras månatliga möten. Detta intyg behöver familjerna för att sedan kunna söka det svenska passet. För att ansöka om intyget skall familjerna själva fylla i en blankett samt även bifoga dokument som adoption order, adoption certificate, godkännandet av NAC, samtyckeblanketten från socialtjänsten m.m. Några av de här dokumenten som t ex adoption order är ett dokument som kan ta tid för domaren att skriva ut. En domare skriver ut det på direkten, medan en annan dröjer flera veckor med att skriva adoption order. Detta gör att vistelsetiden i Kenya för våra familjer kan bli väldigt olika beroende på vilken domare man får. Varken BFA-A eller vår kontaktorganisation i Kenya kan påverka detta. BFA-A informerar alla familjer som påbörjar adoption för Kenya att man måste räkna med en vistelsetid i Kenya på nio månader. Visum nya riktlinjer Att förlänga sitt visum när man har passerat sex månaders vistelse i Kenya har tidigare gått att lösa på ett relativt smidigt sätt genom ett brev från domstolen där man förklarade att familjen befann sig i en adoptionsprocess. På så sätt fick man enkelt en förlängning av sitt visum och till en mindre kostnad. Nu har de reglerna ändrats. Familjerna måste nu ansöka i god tid innan visumet går ut om ett förlängt visum (och ev ett särkskilt pass) som kommer att kosta ca kr. Det är en stor prisskillnad. BFA-A informerar alla familjer om nödvändigheten att söka förlängt visum i god tid för att inte riskera att vara utan giltigt visum. EFA village En tysk adoptionsorganisation Eltern für Afrika (EFA) erbjuder sina familjer boende i Mombasa, Diani beach. Då de ännu har få familjer som adopterar från Kenya är de intresserade av att få det uthyrt till andra länders familjer som adopterar från Kenya. BFA-A och EFA samarbetar båda med KCH och det var genom Agnes Kiraithe som vi också fick informationen om att vi har möjlighet att erbjuda våra familjer detta boende. EFA har fem olika hus inom samma område som de hyr ut. I boendet som varierar mellan euros i månaden ingår husfru, vakt, trädgårdsarbetare, chaufför samt en personal vid namn Judy, som är den socialarbetaren som tar hand om familjerna vid deras vistelse vid Mombasa. Judy hjälper också familjerna med det praktiska och administrativa kring adoptionsprocessen. Kontaktperson från KCH gör uppföljningsbesök under fosterperioden. Familjerna stannar ca fem månader i Mombasa och avslutar vistelsen i Nairobi när det är dags för den sista domstolsförhandlingen. Det är en fantastisk plats att vistas på som vi verkligen kan rekommendera våra svenska familjer som alternativt boende i Nairobi. Säkerhetsläge och val i Kenya 2012 Säkerhetsläget har under 2011 försämrats i Kenya då terrorhot som är kopplade till utvecklingen i Somalia har ökat. I år är det också val i Kenya, men det är inte klart när det kommer att ske, men troligtvis den senare delen av Vid BFA-As besök i november ordnade en av våra familjer kontakt med en man från Röda korset som informerade om säkerhetsläget. Våra familjer måste också hålla kontakten och meddela vår samarbetsorganisation om de tänker resa bort. Det viktigaste är att hålla sig uppdaterad med svenska ambassaden i Nairobi och att anmäla sin vistelse där så att man kommer med på Sverigelistan och kan få viktiga mejlutskick. Familjerna bör också följa med i nyheterna och läsa lokala tidningar för att få senaste informationen. Text & foto Ann-Charlotte Särnbratt 6 Barnen Framför Allt nr

7 Kallelse till Julgransplundring Julen avslutades med en hejdundrande julgransplundring här i Stockholm! Vi höll som vanligt till i Råsunda skolas matsal, där vi åt snittar och fikade. Barnen pysslade och målade. Vi dansade ut julen med buller och bång! Oscar Hultåker spelade för oss och alla danssugna barn och föräldrar sjöng. När dansen var klar kastade vi oss över granen och plundrade den på alla polkagriskäppar och tomteskumpåsar. Vi hade dragning i vårt lotteri med många glada vinnare och avslutningsvis öppnade fiskdammen för alla barn. Ingvor Goyeryd var på julfesten och berättade om Pyret och alla andra böcker, vilket var väldigt trevligt och mycket uppskattat. Tack alla ni som hjälpte till under eftermiddagen. Tack alla ni som kom, dansade och fikade och såg till att det blev en trevlig julgransplundring! Text Marie Tengmark & Lena Egeryd Dahlin Foto Tommy Nevalainen Årsmöte för Barnen Framför Allt Medlemmar i Barnen Framför Allt kallas härmed till föreningens årsmöte lördagen den 21 april 2012 kl på Hotell Novotel, Klippan 1, Göteborg. Förslag till föredragningslista 1. Mötets öppnande 2. Presentation av närvarande styrelse, kontorspersonal. 3. Val av ordförande för mötet 4. Val av sekreterare för mötet 5. Val av justeringsmän för protokollet 6. Fråga om mötet blivit stadgeenligt utlyst 7. Fråga om föreslagen föredragningslista kan följas 8. Fråga om godkännande av verksamhetsberättelse för Fråga om godkännande av årsredovisning och revisionsberättelse för Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen för verksamhetsåret Val av styrelseledamöter 12. Ordförande (1 år) 13. Ordinarie ledamöter 14. Suppleanter 15. Val av revisor och revisorssuppleant 16. Val av valberedning 17. Övriga frågor 18. Årsmötets avslutande Sista anmälningsdag 16 april. Anmälan görs till antingen adoption@bfa.se eller via brev till adress: Barnen Framför Allt Energigatan KUNGSBACKA Varmt välkomna! önskar BFA:s styrelse Barnen Framför Allt nr

8 BFA-A på besök i Litauen BFA-A har haft auktorisation att förmedla barn från Litauen sedan Det första barnet från Litauen anlände i Sverige 2002 och vi har sedan dess förmedlat 80 barn under åren anlände elva barn till tio familjer. Ansvarig myndighet för adoptioner i Litauen är Adoptionsmyndigheten (Am) som ligger i Vilnius, Litauens huvudstad. Syftet med BFA:s resa i december 2011 var främst att närvara på AM:s möte om BFA-As auktorisationsansökan, men också att besöka barnhem, träffa vår kontaktperson och att få en bild av den adoptionsprocess som våra familjer går igenom när de är i Litauen. BFA-A hade också förmånen att få träffa en av våra familjer som befann sig i Litauen för att invänta domstolsbeslutet. Besök på spädbarnshemmet i Vilnius: Tillsammans med vår kontaktperson Asta Gasparavicute åkte vi till spädbarnshemmet som låg i utkanten av Vilnius. Här träffade vi direktören för barnhemmet. Barnhemmet har plats för 100 barn och för närvarande fanns det 91 barn i åldrarna 0-4 år. Det fanns olika avdelningar på barnhemmet som var indelade i åldersgrupper och i olika grader av svårare och lättare funktionshinder. De svårast funktionshindrade barnen som ej blir aktuella för adoption får stanna på barnhemmet tills de fyller sju år och därefter flyttas de till en annan institution. Barngrupperna bestod av ca åtta till tio barn som en till två personal hade ansvar för. Till barnhemmet var olika yrkesgrupper kopplade: det fanns barnsjuksköterskor, läkare, neurologer, psykologer, sjukgymnaster samt pedagoger. Under vårt besök fick vi möjlighet att träffa sjukgymnasterna som berättade om hur de arbetade med sensorisk och motorisk träning, koncentrationssvårigheter och motivation. De berättade att de använde sig en del av svenska träningsredskap och använde mycket lek för att locka barnens motivation. Barnhemmet var över lag rent och välskött. Det fanns stora ytor för barnen att vara på och separata sovrum och leksalar. Varje barn hade sin egen potta, sin egen handduk och sitt eget skåp för kläder och annat. Det fanns gott om pedagogiska lekmaterial. Direktören berättade att de gick ut med barnen två gånger per dag. Barnen som är på barnhemmet har kommit från sjukhus efter det att barnrättighetsmyndigheten ( motsvarar vår socialtjänst för barn och familj) har utrett barnets familjesituation. Vår kontaktperson i Litauen; Asta Gasparavicute. Möte med adoptionsmyndigheten (AM) i Vilnius i samband med BFA:s auktorisation i Litauen: Närvarande på mötet var tre kvinnor från socialdepartementet, tre representanter från AM, direktören, juristen och en sekreterare, BFA-A samt vår kontaktperson Asta. Mötet startade med att BFA-As auktorisationsansökan presenterades av AM. AM uttryckte en glädje över att få träffa oss handläggarna för Litauen. De uttryckte också att några av BFA-As fördelar var bl a att vi är en organisation som är väletablerade och har funnits länge, vi är den enda organisationen från Sverige som förmedlar adoptioner från Litauen och att vi förmedlar SN-barn. Förslaget till beslut; om att bevilja BFA-A-s auktorisationsansökan hade vi tidigare fått ta del av och mötet avslutades med att AM gav oss förnyad auktorisation till och med den 31/ vilket följer samma tidsperiod som MIA:s auktorisationer. BFA-As kontaktperson Asta Gasaparavicute: Asta visade oss runt i staden för att visa oss det som våra familjer kommer i kontakt med i Litauen under sin adoptionsprocess d v s: domstolen, svenska ambassaden och notarius publicus. Det kändes viktigt att få en inblick i det som våra familjer får uppleva när de är i Litauen. Vi gick också igenom olika frågeställningar och diskussionspunkter som vi hade förberett. Asta har arbetat för BFA-A i tio år och vi får ofta höra från våra familjer hur nöjda de är med henne och att de känner att de är i trygga händer med henne. Asta är en utmärkt resurs för BFA-A, erfaren och pratar flytande svenska och har AMS förtroende. Vi är mycket glada över att få samarbeta med henne och hoppas att få göra det en lång tid framöver. Det är viktigt att uppleva landet och platserna som våra familjer adopterar barn från. Det ger oss handläggare en mycket mer nära relation till våra familjer och vi kan förmedla våra upplevelser av vår resa till nya såväl som gamla familjer som vi kommer i kontakt med via BFA-A. I år har hittills två barn anlänt till två familjer och vi hoppas att även 2012 skall fortsätta i samma anda som tidigare. Lekavdelningen på spädbarnshemmet. Text & foto Ann-Charlotte Särnbratt 8 Barnen Framför Allt nr

9 KRÖNIKA Hemma en månad eller två, jag och fina S. BFA-tidningen är en medlemstidning. En tidning vars målsättning är att informera, underhålla och engagera många människor, människor med olika bakgrund, i olika åldrar, med skiftande yrken och geografisk hemvist. Det är en utmaning att erbjuda något för alla. Tidningen är en bra bit på väg men fortfarande finns det utrymme för utveckling. Visst kan tidningen erbjuda mer både för väntande och nyblivna föräldrar, de med mer erfarenhet och stora barn samt de ungdomar och vuxna som själv har funnit sina föräldrar genom adoption. Tidningen kan också ge ännu mer fantastiska möjligheter att ta del av andras erfarenheter. För att lyckas behövs medlemmarnas tankar och idéer. Vad vill medlemmarna läsa om, vilka är de och vilka funderingar har de? En medlemstidning behöver sina medlemmar! En medlemstidning behöver sina medlemmar! När jag väntade på min pojke slukade jag allt jag kunde hitta om adoption. Jag missade aldrig ett avsnitt av spårlöst eller det amerikanska programmet internationella adoptioner. Jag såg alla program som fanns på UR gång på gång. Alla bilder på adopterade barn som jag sprang på granskade jag i detalj. Ja, om jag hade haft en lupp så hade jag antagligen använt den också. Alla historier om hur föräldrar äntligen fick förenas med sina barn rörde mig till tårar och hjälpte mig att hantera den utmaningen som det var att vänta på min unge. Efter att ha fått reda på att min son fanns i Bulgarien så var det bilder där ifrån som var mest intressant. Med hjälp av bilderna försökte jag pussla ihop en bild av hur mitt barn skulle se ut. En helt omöjlig och naiv sysselsättning men som fyllde en funktion för mig just då. Idag har vi varit en barnfamilj i ett halvår. Jag slukar fortfarande allt jag kommer över om adoption men nu är det anknytning, förskoleinskolning, språkutveckling och liknande som väcker mitt intresse. Av naturliga skäl så flyttas mitt fokus. Fortfarande slår mitt hjärta dock ett extra slag då det dimper ner något adoptionsrelaterat i brevlådan och jag går gladeligen med i alla grupper jag kan på t.ex. facebook. När jag läste att BFA-tidningen behövde skribenter blev jag nyfiken. Som föräldraledig mamma med anlag för rastlöshet och ett brinnande intresse för adoption tänkte jag att det kan jag ju prova! Jag fick vara med på mitt första redaktionsmöte och mötte ett gäng kvinnor som ville driva en underhållande och informativ tidning med aktuella artiklar. En tidning som är till för sina medlemmar! Medlemmar som har olika erfarenheter, intressen och behov även om den gemensamma nämnaren är adoption. Trots att redaktionen innehåller representanter från BFA, adoptivföräldrar och adopterade så är vi för få för att verkligen representera alla medlemmar i vår organisation. Vi som befinner oss en del i olika forum på nätet kan konstatera att det finns massor av frågor och diskussioner som man skulle kunna plocka upp i tidningen. Även om vi inte kan erbjuda en lika snabb konversation som Internet kan vi gå djupare in i ämnen som intresserar och berör. Efter en del diskuterande kom vi fram till en logisk slutsats. Vi går ut med en förfrågan helt enkelt. Vad vill medlemmarna läsa om? Vad är mest intressant just nu? Är det skolfrågor, språk, bemötande i vården, rasism, undersökningar om vilken barnvagn man ska ha, artiklar om olika länder, intervjuer med politiker, logopeder och specialister, vart man vänder sig om man oroar sig för något, eller är det kanske recensioner av aktuella adoptionsrelaterade böcker? Vad vill man som väntande förälder läsa? Vilka ämnen är intressanta för tonårsföräldern? Vad vill man som adopterad att tidningen ska innehålla? Mejla till redaktion@bfa.se Så alla medlemmar, nu är ni tillfrågade och redaktionen väntar med spänning på era förslag och tankar och när ni ändå mejlar oss kan ni väl skicka med någon fin bild på er familj, kanske har ni någon trevlig nyhet eller annat ni kan tänka er att dela med er av i tidningen. Visst borde en härlig familjesida vara en självklarhet i en medlemstidning!? Jag börjar med att bjuda på en bild av mig och min pojke som firar att vi sågs för första gången i mars Tänk vad ett år går fort Text Sofia Norström Foto Martin Norström Barnen Framför Allt nr

10 Sommarträff, varför då? Foto Supriya Melin Detta är en fråga som vi som arrangerar sommarträffarna brottas med emellanåt. Inte för att vi tänker så själva, så klart, BFA:s sommarträffar har för oss blivit en självklar del bland våra sommaraktiviteter. Men en del adoptivfamiljer kanske undrar? Och vi funderar förstås på hur och vad vi kan göra för att få familjer att fortsätta komma på sommarträffarna. Varför tycker då vi som arrangerar sommarträffarna att det är så speciellt med träffarna? Ett stort svar på denna fråga är ju naturligtvis gemenskapen och alla glada och trevliga människor som man träffar under dessa dagar. Men det finns flera anledningar. Barnen tycker det är otroligt skoj att träffa sina vänner igen. Många av dem bor kanske långt ifrån varandra och träffas just bara under dessa dagar på hela året. Vi har nog alla som brukar åka på träffarna fått vänner som står oss väldigt nära, och som betyder oerhört mycket för oss. Att få träffa nya människor och se dessa komma in i gemenskapen och i sin tur bygga upp nya bekantskaper värmer i våra arrangörshjärtan! Det grundläggande syftet för träffarna är naturligtvis att skapa en mötesplats för i första hand barnen. Alla aktiviteter utgår från att barnen ska kunna delta utifrån sin förmåga, ibland kanske med lite stöttning av en förälder. Sommarträffen innehåller också föredrag, som främst är för de vuxna och de lite äldre barnen. När personalen från kontoret kommer med och man får träffa sin handläggare är ju även det väldigt roligt naturligtvis! För att inte tala om när representanter från våra barns barnhem och de som arbetat med våra adoptioner i givarländerna är med. Att få vara med om glädjen när barnen får en kram av sin barnhemsföreståndarinna eller kontaktperson känns stort. Då gäller det att torka glädjetårar och få fram kameran väldigt fort! Det har bjudits in 24 utländska gäster till årets sommarträff från följande länder: Bulgarien, Indien, Litauen, Polen, Ryssland, Slovakien, Tjeckien, Ungern och Vietnam. I dagsläget vet vi ännu inte vilka som har möjlighet att delta. Om du vill veta vilka som kommer från just ditt land, hör av dig till någon på kontoret. Vi familjer som arrangerar sommarträffarna känner en oerhörd glädje och tacksamhet över alla familjer som år efter år troget återkommer, likaså ni som är med på den allra första sommarträffen, antingen som längtande och väntande eller som nybliven familj. Alla är lika välkomna! Naturligtvis hoppas vi att detta arrangemang ska bli något som ni känner att ni vill återkomma till. En betydelsefull del av det hela är ju också naturligtvis BFA:s bistånd. Under sommarträffarna försöker vi alltid få ett överskott som sedan skänks till olika biståndsprojekt som BFA samarbetar med. Varor köps in i våra kontaktländer och säljs i samband med träffar. Vi jobbar också ganska hårt med att pressa priser på t ex. måltider och dryck som inhandlas och beställs. Allt säljs sedan i stort sett till självkostnadspris, med lite avrundning uppåt. Dessa små avrundningar bidrar till ett stort överskott!!! Alla ni som hjälpt till att baka och haft med kakor och bullar i massor till sommarträffarna ska veta att det inte bara bidragit till ett dignande gott fikabord utan det har även gett ett bra tillskott till biståndet, så stort tack! Vi tar tacksamt emot fikabröd även till årets sommarträff! Redan nu är 239 personer anmälda till Sommarträffen 2012; 60 familjer med 148 vuxna och 91 barn. Barnen kommer från Bolivia, Bulgarien, Finland, Guatemala, Indien, Kenya, Kina, Slovakien, Sverige, Sydafrika, Sydkorea, Taiwan, Tjeckien och Vietnam. De flesta barn är mellan 3 och 14, men det kommer både yngre barn och ungdomar också. Fler får plats, så välkomna med er anmälan! Parhusen i Öster- och Västergården är nu alla bokade, men det finns fortfarande ledigt boende i Risagården, på hotell (där det även finns familjerum) och naturligtvis camping. Om ni skulle ha problem med att hitta boende som passar er så går det givetvis bra att hitta boende på egen hand eller via turistbyrån. De flesta aktiviteter kommer att ske vid Östnors bygdegård som ligger fyra kilometer norr om Mora, så det spelar inte så stor roll var i Mora man bor. Flera har frågat om det finns möjlighet till transport mellan Moraparken och bygdegården. Tyvärr har vi inte haft möjlighet att hjälpa till med det, eftersom alla har så olika behov. Vi saknar för närvarande anmälan från fem familjer som har bokat boende, men inte skickat in anmälningsblanketten. Det vore bra om ni som känner er träffade kan göra det omgående. Skicka den ifyllda anmälningsblanketten som finns på BFA:s hemsida till mejladressen sommartraff@bfa.se. På denna mejladress besvarar vi även eventuella frågor. Sista datum för anmälan till Sommarträffen är 31 mars. Om du anmäler dig senare kan du delta i mån av plats. 10 Barnen Framför Allt nr

11 Foton Kajsa Lindell Prel program för Sommarträffen 2012 års sommarträff kommer att äga rum i Mora den 1-3 juni. Boende är bokat i Moraparken. Där bor vi i stugor, hotell eller på campingen. Aktiviteter, föredrag, biståndsförsäljning och måltider kommer att äga rum på Östnors bygdegård som ligger 4 km från Mora. Vi håller tummarna för några soliga dagar under BFA:s sommarträff i Dalarna! Mer info om träffen och anmälningsblankett finns på BFA:s hemsida: Varmt välkomna till sommarträffen i Mora! Önskar arrangörsfamiljerna Bramstång, Dackéus, Lindell, Stadig och Westholm! Tidpunkt Aktivitet Fredag 1 juni Vi träffar nya och gamla vänner igen! Fika finns att köpa, aktivitet Träff för väntande familjer med BFA-personal från kontoret och representanter från styrelsen. Träff för familjer som kommer på en Sommarträff för första gången och vill träffa andra som inte är så vana Biståndsförsäljning, lotterier, tipspromenad Grill-kväll Aktivitet Lördag 2 juni Gäster, styrelse och personal presenteras Två föredrag Supriya Melin leder Workshop om adoption för de lite äldre barnen, från ca 10 år (OBS, inga vuxna!) Aktivitet för barnen Lunch Möjlighet att träffa våra utländska gäster Aktivitet Fika Middag Aktivitet Söndag 3 juni Aktivitet Sommarträffen avslutas med lunch Barnen Framför Allt nr

12 Några ord om sommarträffen från deltagande i 2011 års sommarträff i Hällevik, Blekinge: En välorganiserad träff, mycket att hålla reda på för att få allt att klaffa. En träff för oss som är nya på Sommarträffen vore kul!! Bra ställe, bra mat och en strålande insats från alla arrangörer, men vi hade förväntat oss mer gemenskap. En kanonlyckad sommarträff... bara hur bra som helst! Det var första gången vi var med och vi var helt klart imponerade av ert engagemang! Och allt flöt på perfekt tycker vi! Det var mycket folk men det gick bra med mat och allt. Perfekt ställe med! Man kunde göra lite av varje där. Familjen Dahlvig Vi åkte på vår första sommarträff två veckor innan vi åkte till Taiwan för att hämta våra tvillingdöttrar Wanessa och Wendela. Att åka på träffen gav oss möjlighet att träffa andra familjer som adopterat från Taiwan och därigenom få tips och råd inför resan innan det var dags för oss att åka. På denna träff var det även inbjudna gäster från Taiwan och däribland vår handläggare/kontaktperson Zack, vilket var värt oerhört mycket när man åkte ner. Vi fick även möjlighet att knyta nya kontakter med flera familjer som adopterat från samma land och som vi kunnat prata och utbyta erfarenheter med efter hemkomsten. Nu när vi är en familj kommer detta vara något vi årligen ser fram emot som både roligt, lärorikt och en möjlighet för våra döttrar att träffa andra adopterade barn och knyta egna vänskapsband. Maten var KANON!! Hur man kan lyckas att hålla all mat varm och så god förstår jag knappt! Eloge till kockarna! En supertrevlig sommarträff. Det var vår första och vi blev mycket positivt överraskade. Det var mycket proffsigt genomfört och har bara rosor att dela ut. Hällevik var supermysigt och det var enligt vår mening en bra kombination av gemensamma aktiviteter och egen tid. Maten var också riktigt bra. Synd bara att akustiken i lokalen var lite dålig. Vill bara tacka för en jättetrevlig sommarträff med jättegod mat. Jättebra arrangerat och kanongod mat! Jeanette och Rickard med barnen Wanessa och Wendela. Foto Kajsa Lindell 12 Barnen Framför Allt nr

13 Medlemsränta, % Som medlem i Barnen Framför Allt får du ett extra förmånligt lån Du kan låna från upp till kronor till en rörlig ränta på, procent. Ingen säkerhet behövs och inga avgifter finns. Du kan när som helst lösa lånet utan extra kostnad. För ett annuitetslån på kronor upplagt på år, med betalning via autogiro blir den rörliga årsräntan, procent och den effektiva räntan, procent. Det totala beloppet att betala, under förutsättning att räntan är oförändrad, blir kronor och din månadskostnad blir kronor. Årsränta per - -. Gör så här för att ansöka om medlemslån: ett lånebesked direkt. (om du redan är SEB-kund). du får besked och hjälp medan du väntar. Välkommen! Barnen Framför Allt nr

14 I Indien igen I mitten av november 2011 reste jag ensam till miljonstaden Kolkata. Jag ville uppleva hur det var att bo i Indien under lång tid på en och samma plats. Att ensam som ung kvinna resa till mitt adoptionsland är utan tvekan den tuffaste utmaningen som jag tagit mig an. Jag fick en minst sagt händelserik och omtumlande upplevelse. Den vill jag nu dela med alla BFAs läsare. Text & foto Supriya Melin Puja cermoni på barnhemmet Nava Jeevan. Nu börjar min resa Sista gången jag kände att nu börjar min resa var när pilotens skrovliga röst i högtalarna sa att vi skulle påbörja inflygningen till Kolkata. Jag minns att det högg till i hjärtat och att jag blev helt stel i kroppen. Jag kunde inte förstå att jag faktiskt hade genomfört alla förberedelser, tagit alla små steg och nu var i Indien. Från BFAs sommarträff fram till take off i Kastrup hade jag haft möjlighet att ångra mig men krampen i hjärtat påminde mig om allvaret i situationen. Nu börjar min resa blev som ett mantra för mig från den dagen jag bestämde mig, genom alla praktiska steg tills att jag nu klev av flygplanet i Kolkata. Det var på BFAs sommarträff i Sölvesborg förra året som jag bestämde mig för att resa till Indien. På de senaste sommarträffarna hade Mrs Saroj Sood från Indian Society for Sponsorship and Adoption, ISSA, försökt övertala mig att komma ner till Kolkata och hälsa på. Tidigare hade jag inte tagit till mig förslaget men i somras kände jag mig redo. Min önskan hade länge varit att en dag få möta mitt adoptivland på egen hand, utan familj eller vänner. Jag ville uppleva mitt Indien utan att blir påverkad av någon annan. Jag ville ta god tid på mig att ta in Indien utan att bli stressad. På så vis kunde jag lära känna Indien på mitt sätt och i min takt. Därför valde jag att resa ensam. Innan resan reflekterade jag inte så mycket över mina känslor eller hur vistelsen skulle bli utan grävde ner mig i planering och praktiska saker. När andra frågade hur jag kände inför resan hade jag inte kunnat ge ett djupare svar än att det skulle bli spännande. Verkligheten skulle bli mycket mer än bara spännande. Blandade känslor under första veckan i Kolkata Första veckan i Kolkata var mer än omtumlande. Den var kaotisk och lite hemsk. Till en början bodde jag på fem olika guesthouse och en club innan jag bestämde mig för ett av dem. Ett guesthouse drivs vanligtvis av en chef, en värd som sköter matlagning och service till gästerna, samt en städare. Ett guesthouse är inte större än en tre till femrumslägenhet; man kan säga, att varje gäst har eget sovrum. Det finns också ett allrum och ett kök som tillhör värden. Det är en upplevelse att bo på guesthouse och ett sätt att komma nära Indien samt träffa många olika sorters människor. På guesthousen tog jag tillfället i akt att prata en del med både värdarna och gästerna vilket gav ett ovärderligt kunskapsutbyte. Några personer jag minns är den artige mannen på New Alipur som visade mig runt i området. Trots att han knappt kunde någon engelska lyckades vi ändå förstå varandra ganska väl. På ett annat guesthouse, Lalita Kunj, bodde jag i en vecka och lärde känna värden Narendra. Vi hade många trevliga tekvällar där vi talade om indisk kultur, seder och om adoption. Varje dag talade vi också om den indiska mat han lagade och vad den kom ifrån. På de flesta guesthousen bestod frukosten av omelett med grön chili, vitt bröd med smör och en banan men hos Narendra fick jag ibland en indisk frukost, Allou Dum (gryta) med Puri (bröd). Jag minns också många speciella gäster som den pensionerande australiensaren Don Oakley som var i Kolkata för att festa och träffa vänner. Standarden på guesthousen var väldigt olika. Från eget badrum, till gemensamt badrum, till en duschkran i knähöjd. Myggor, kackerlackor, ödlor. Dörrar och fönster som inte gick att stänga och stora hål i badrumsväggarna. Smutsiga sängkläder, ibland endast kallvatten och ofta Kolkatas dånande trafik utanför. Men som sagt, det var en upplevelse. Första veckan hade jag varken mobiltelefon eller internettuppkoppling. Det var frustrerande, för jag ville berätta om allt som hände för min sambo och familj. Jag kände mig så ensam. Jag kände ingen och hade inte besökt ISSA och träffat personalen och jag var fortfarande väldigt förvirrad av mötet med staden Kolkata och gatulivet. Trots att jag befann mig i en stad med över 14 miljoner invånare har jag aldrig känt mig mer ensam. Jag tyckte att Indien var ett otrevligt, smutsigt och illaluktande land med tryckande värme, högljudd trafik och giriga människor. Det tog också ett par veckor innan jag fick ordning på sömnen. Till en början hade jag en sorts indisk nybörjarsömn bestående av medvetslösa perioder på grund av ren utmattning, långa vakna perioder på grund av värmen och oljudet från trafik, butiker och människor. Första veckan handlade mycket om att acceptera situationen. Intressanta och känslosamma studiebesök Dagarna var händelserika och under mina veckor i Kolkata besökte jag i princip alla ISSA:s projekt och så förstås också de två barnhemmen. Nava Diganta, som betyder Ny horisont. Där bor omkring 16 barn från tre års ålder och uppåt. Nava Jeevan, som betyder Nytt liv, där bor omkring 26 barn i upp till tre års ålder. Några barn ligger medtagna i slitna kuvöser. Andra är barn som behöver särskild vård. 14 Barnen Framför Allt nr

15 Att besöka ett barnhem är en speciell situation som alla upplever på olika sätt. Jag upplevde barnhemmen från två sidor. Först ur mitt västerländska perspektiv med sympati för hur barn lever, ångest över hur jag själv lever i Sverige samt en önskan om att bidra med något. Men sedan också ur mitt perspektiv som adoptivbarn. Många gånger har jag funderat på hur jag hade det på barnhemmet själv och hur jag blev behandlad. På plats iakttog jag alla barnen och funderade på vem jag hade varit en gång i tiden. Den skrikiga, den glada, den ledsna eller? Vad var det som gjorde att just jag valdes för adoption och inte barnet i sängen bredvid? Jag kände ångest över att jag hade valts ut samtidigt som jag också var tacksam. Första besöket på Nava Jeevan gjorde jag tillsammans med Kajal Wagner och hennes mor Julie från Australien. Kajal adopterades från Nava Jeevan på 80-talet och detta var hennes första återresa, en väldigt känslosam sådan. I sina adoptionshandlingar fann hon känsliga uppgifter kring sin adoption som hon inte var beredd på. Efter besöket hade hon och jag ett värdefullt samtal om adopterades olika känslor inför sin adoption. I Australien hade de nämligen inga adoptionsträffar som familjen kunde gå på och byta erfarenheter med andra. Under ett av mina besök på Nava Diganta var jag tillsammans med specialläraren Sangita Pradhano och hennes miniklass på fyra elever som alla hade inlärningssvårigheter. Att se Sangita arbeta med barnen var intressant men inte helt olikt Sverige. Barnen fick arbeta mycket med bilder och alla gavs en chans att synas. Sangita sa att barnen inte är speciella utan bara långsamma och med praktisk träning och kärlek kan de lära sig mycket. Ett lyckat projekt var Nava Jyoti Creche, ett daghem i Nilgunj som sponsrades av Norge. En sprudlande skolklass med mycket energi bjöd på en dansuppvisning och lite oskyldigt bus i klassrummet. Jag besökte också daghemmen Nava Jyoti Creche i Mominpur och Thakurpukur som sponsras av BFA. En blandad upplevelse då energin hos barnen, lärarna och personalen var väldigt ojämn. Det var spännande att ha sett daghemmen och jag kommer att diskutera vidare med biståndsgruppen om hur BFA kan påverka projekten för att öka kvalitén. Indier för en stund En av mina starkaste upplevelser var tillsammans med två svenska backpackers, Rebecca Sjöström och Susanna Mutvei som var på besök i Kolkata. Vi kände inte varandra sedan tidigare utan träffades på ISSAs kontor och åkte ut till Nava Diganta tillsammans. Både Susanna och Rebecca var över 1.80 meter långa och ljushyade vilket gjorde att de drog till sig en del uppmärksamhet. Följande dag gick vi ner till palatset Victoria Memorial och när vi skulle köpa biljetter såg vi att de tog 10 rupie för indier och 150 rupier för utlänningar. Då jag köpt min biljett för 10 rupier och gått genom två entréer med biljetten kände jag tillhörighet med landet. Efter rundturen slog vi oss ner på en bänk inne i Victoria Memorial, där jag satt emellan dem. Från alla håll kom indiska familjer fram med sina barn för att de skulle få skaka hand med Susanna och Rebecca. Det bildas någon form av led och flera familjer passerade, barnen blev glada och föräldrarna stolta. Men jag var osynlig. De som ens uppfattade att jag var där slösade inte många hundradelar med att hitta på mig. Jag log mot familjerna och försökte samtidigt förstå den olustiga känsla som kom över mig. Det var inte avundsjuka utan känslan av att jag var en smutsig indier som ingen vill ta i. Jag var ju också en ljushyad svensk, fast inuti, det var bara utsidan som var brun. Hela händelsen blev bara så stark och mitt indiska ursprung så påtagligt. Jag var svensk och indisk på samma gång. Och både det ena och det andra var liksom bra och dåligt på samma gång. Adoption ur olika synvinklar I början av december tog jag in på Hotell Lytton i centrala Kolkata där jag bodde i tre veckor. På hotellet lärde jag snabbt känna både städare, restaurang personal, receptionister med flera och fick samma kunskapsutbyte med dem som med människorna på guesthousen. Speciellt intressant var det att diskutera adoption med dem, eftersom det fanns väldigt delade meningar. Vissa menade att en adoption bryter det öde som gud har skapat åt oss. Andra ansåg att barnen borde vara kvar i Indien eftersom de tillhör det indiska folket. Någon tyckte att flickor borde adopteras internationellt och pojkar nationellt eftersom de var bra arbetskraft. Men för det mesta var folk ändå positiva till hur adoption fungerar idag och ville veta mer. Ja, deras resonemang var spännande att höra i alla fall. Händelser som satt djupa spår Vissa upplevelser i Kolkata väckte tankar om min egen bakgrund. En dag följde jag med Soumeta, som är ansvarig för ISSAs båda barnhem, ut till Nava Jeevan. Vi satt på kontoret när två kvinnor försiktigt klev in och slog sig ner vid skrivbordet mittemot Soumeta. Den ena kvinnan var väldigt ung och bar på ett litet spädbarn. Den andra kvinnan var något äldre och talade för dem båda. Språket var bengali så jag förstod ingenting men stämningen i rummet var spänd och dämpad. När de var klara kom en kvinna ur personalen och barnet lyfts över i hennes famn och hon försvann iväg. Det fanns säkert en god förklaring till varför de inte kunde ta hand om barnet men att se någon faktiskt lämna över ett barn i verkligheten var en obeskrivlig upplevelse. Det kändes som en absurd scen ur Vid daghemmet i Nilgunj väntar mammorna på att hämta sina barn. Barnen Framför Allt nr

16 I jultid dekoreras huvudgatan Park Street med ljusslingor i olika färger. mitt eget liv, där jag åkte tillbaka i tiden och från ett osynligt perspektiv upplevde hela situationen när jag själv blev överlämnad. Nu är det inte riktigt sant eftersom jag hittades av polisen övergiven men trots det så kunde jag ändå identifiera mig med situationen. Jag har lämnats av någon till barnhemmet. Varit en tid i en indisk fosterfamilj och sedan lämnats till mina adoptivföräldrar. Ett annat minne jag har var från café Barista i centrala Kolkata där jag åt lunch ibland. Utanför caféet, precis vid övergångsstället på trottoaren, satt alltid tre slitna magra kvinnor med ett dussin barn i olika åldrar. Kvinnorna lagade mat medan barnen sprang runt mellan de gående på trottoaren. Det som fångade min uppmärksamhet var en några månader gammal flicka som hela tiden kröp iväg från familjen och ut mot övergångsstället. Där fanns en liten grop i asfalten med sand i som lockade. I ett vimmel av människor kröp denna lilla flicka runt. Ingen såg henne men ingen trampade heller på henne. Jag fick rysningar när jag såg hur osynlig denna lilla flicka var för världen. Hur hon som flickebarn inte påverkade någon och jag försökte föreställa mig hur hennes liv skulle bli i framtiden om hon ens hade någon framtid. Tänk om hon en dag skulle krypa för långt bort från familjen och hittas av någon som placerade henne på ett barnhem för att sedan adopteras av en familj i ett annat land. Vilken vändning. Tänk om hon blev överkörd. Jag tänker ofta på vilken situation jag själv var i när jag hittades första gången. Innan resan till Indien oroade jag mig för att möta alla tiggare, eftersom det hade varit jobbigt när jag var i Indien år 2005 på min återresa. Men det blev inga problem. Ensam smälte jag in i miljön och tiggarna brydde sig inte om mig. Men eftersom jag tillbringade ett par veckor på samma ställe i Kolkata blev effekten att jag istället minns en del tiggare väldigt väl. De som jag kontinuerligt stötte på blev inte bara ett med Kolkatas vimmel utan personer. Personer som också kände igen mig. Jag ser inte sevärdheterna på en karta över Kolkata längre utan exakta positioner där dessa människor varje dag befann sig. Jag tänker fortfarande på dem och i samband med det går tankarna till vilken situation som min biologiska familj lever i. Nya vänner på ISSAs 36 års kalas Så kom dagen då ISSA skulle fira 36 år som organisation. Tidigt på morgonen åkte jag ut till Nava Jeevan och fick uppleva Puja en hinduisk högtid. Efter ceremonin presenterades jag för syskonen Vinaya och Buj Marriott från Australien. De var båda adopterade från Nava Jeevan och var i Kolkata med anledning av 36-års kalaset. Vi lämnade Nava Jeevan och åkte till Nava Diganta där kalaset skulle hållas uppe på taket. Kalaset inleddes med tal och följdes av uppträdanden med sång, dans och rim som utfördes av barnen från de olika barnhemmen, skolorna och daghemmen. Mot slutet fick jag hålla mitt tal till gästerna. Talet handlade om att besöka sitt adoptivland som vuxen och vikten av det. På kalaset bar jag en sari något som var mycket uppskattat men ändå kändes fel. När Saroj hade skurit tårtan och gruppfoton tagits avslutades kalaset med en gemensam allsång till låten We Shall Overcome. Det blev en stark stund eftersom hela taket var fullt av barn som ännu inte väntades av någon adoptivfamilj. På eftermiddagen åt jag middag med Vinaya, Buj och deras mor Lesley. På kvällen gick jag och Vinaya på nattklubb. Det var första gången på resan jag kände att jag inte var i Indien. Jag blev snarare förvånad när nu något var som hemma. En vardag med morgonridpass Dagen därpå blev familjen Marriott och jag inbjudna till en av Indiens största hästkapplöpningsbanor, Kolkata Race Course av Pinky, som tidigare arbetat på Nava Jeevan. Som hedersgäster fick vi följa racen från taket, äta en lyxig lunch och träffa några jockeys och hästskötare. Men höjdpunkten var när jag och Vinaya fick åka med i jeepen som kör längst med ledarhästen. Dagen efter var det hästpolo då Italien mötte Indian Army. Pinkys man Jayant arbetade högt upp i organisationen kring Kolkata Race Course. När han fick höra att jag hade ridit länge, blev jag erbjuden att rida tillsammans med eleverna varje morgon. Därefter gick jag upp klockan fem varje morgon och åkte till Kolkata Race Course och deltog i morgonridpasset. Det var en häftig känsla att vara ute på en så stor bana där det vimlade av jockeys, hästskötare, vakter och fordon. Dock såg jag bara män från övre medelklassen som red och hästhanteringen var under all kritik utifrån en västerländsk syn. Det var så vackert att se Victoria Memorial höja sig ur morgondiset intill arenan, men den häftigaste känslan var ändå att ta ett varv på banan i full galopp med en före detta galopphäst. Vilken adrenalinkick. Jag hade också turen att få vara med när ett föl föddes. Ett annorlunda jul- och födelsedagsfirande Julafton firade jag tillsammans med Soumeta, från ISSA, och hennes familj hos goda vänner till dem. Det var omkring 80 personer som träffades, sjöng jullåtar och åt en härlig buffé, inte helt olik vår svenska. För att tacka värdparet la alla gäster en anonym julklapp under värdarnas plastjulgran. 16 Barnen Framför Allt nr

17 Den 25 december följde jag med Soumetas familj till Calcutta Cricket and Football Club. Där satt vi ute på en stor grön gräsmatta i solskenet, lyssnade på liveband och åt en fantastisk stor buffé. Det kändes som en riktigt härlig svensk sommardag, någon julstämning var det inte tal om. Den julstämning som fanns i Kolkata var koncentrerad till Park Street, huvudgatan i centrum. Den var brutalt upplyst med ljusslingor i diverse färger, uppblåsbara tomtar och blinkande julskyltar. Under juldagarna tog jag in på Park hotell mitt på Park Street för att komma nära julfirandet. På kvällen kom Vinaya tillbaka och firade min 25 års dag med nachos och drinkar. På morgonen fortsatte firandet med tårta på ISSAs kontor och i present fick jag en sari. Vinaya skulle flyga tillbaka till Australien så födelsedagskvällen firade jag med familj och vänner via Skype. Hotellet fick reda på att jag fyllde år och överraskade med en tårta. Dagen därpå var det dags att resa hem till Sverige igen men innan dess hann jag med ett sista ridpass, ett besök på både Nava Diganta och Nava Jeevan tillsammans med en familj från Schweiz. Den långa dagen avslutades med middag hemma oss Saroj. Att lämna Kolkata var väldigt vemodigt eftersom sista veckorna hade varit fantastiska. Drömmen om Indien är fullbordad Att komma hem var som att någon hastigt hade väckt mig ur en dröm. Det var förvirrande. Efter en lite jobbig start i Indien vande jag mig så pass mycket vid Kolkata och fick vissa rutiner där så när jag kom hem var det svårt att komma in i vardagen igen. Första veckorna kändes det som att jag gick i ett vakuum och hade svårt att förstå vad jag hade varit med om. Målet med resan var att få uppleva Indien, mitt adoptionsland, på nära håll. Det har jag gjort. Om jag skulle plocka fram det bästa med resan så var det att gå runt på gatorna. Utan något särskilt mål, bara gå runt, lyssna, känna, lukta och iaktta. Det är svårt att förklara men känslan av att gå där och bara smälta in i Indiens vimmel var det som gjorde hela min resa betydelsefull. Min dröm om Indien är fullbordad för denna gång och en ny har redan väckts. Australien! Jag och Devilish pustar ut efter ett morgonridpass. Om mig När jag var sex månader lämnades jag till barnhemmet Asha Sadan i Mumbai. Efter ett år fick jag ett hem hos familjen Melin i Lerum. Min första återresa gjorde jag år 2005 med familjen. Det var en klassisk återresa. Idag bor jag i Växjö med min sambo, Mikael Forsberg, som också är adopterad från Mumbai. Jag arbetar på Växjö kommun med att etablera flyktingar och invandrare i samhället, främst i arbetslivet. Även om resan till Indien blev en känslomässig bergodalbana var den väldigt givande och något jag varmt rekommenderar er som vill uppleva ert adoptionsland på nära håll. Barnen Framför Allt nr

18 Första träffen på barnhemmet var en otrolig känsla, det kändes rätt meddetsamma. Hon kallade oss redan mamma (mama) och pappa (tet e). Foto Asta Gasparaviciute Ett lyckligt slut Att skaffa barn och bli förälder är meningen med livet. För vissa är väntetiden kort, medan den för andra är väldigt lång. Men när man väl har sitt barn hos sig, då har det varit värt alla besvär på den långa vägen. 5 IVF-försök har gjort att vi tycker adoption är det rätta alternativet för oss. Jag har hela tiden skrivit dagbok, ur vilken jag har tagit ut ett axplock från en del dagar för att dela med oss av vår upplevelse. Vi fick världens bästa julklapp. 7/2-09 Vi berättade för Kajsa och Axel (Jonas barn sedan tidigare) om våra planer att adoptera. Det kändes riktigt bra att göra dem delaktiga. De lyssnade med stort intresse. De tyckte att det var spännande och många frågor kom under kvällen, Vilket land vill ni adoptera ifrån, jag vill från Kommer barnet att heta det som det heter när det kommer, eller väljer ni något annat? Blir det dop? Får vi berätta? Hur gammal kommer jag att vara när det kommer? Vilket rum ska barnet ha? Tror du det blir en pojke eller flicka? Pratar det svenska? 24/2-09 Mina funderingar över vår situation i helhet: Det är spännande med adoptionen, det är inte många som får vara med om det vi får. Visst finns det stunder när jag fortfarande skulle kunna sätta mig och gråta rätt ut, men det känns ändå helt okej. 23/3-09 Nu har det varit en fullspäckad helg; I lördags gifte vi oss. Det var helt perfekt, vi är jättenöjda med dagen. Igår var vi på föräldrautbildning i Eslöv. Vi var fem par som samlats där. Det var många intressanta diskussioner om vad som berör adoption. 7/4-09 I förrgår blev vi färdiga med föräldrautbildningen. Utbildningen är intressant o tankeväckande, det är bra att träffa andra i samma sits. 25/4-09 För tillfället är jag i en formsvacka. Det känns som att jag gått tillbaka en bit mot när vi höll på med IVF. Jag känner mig väldigt lättretlig, blir fort irriterad och är trött så att jag skulle kunna brista ut i gråt. 26/4-09 I eftermiddags gav jag mig katten på att jag skulle koppla av. Jag gick ut på altanen och satte mig i solen, kopplade av och bara njöt. Riktigt skönt var det! 15/5-09 Idag såg jag en arbetskamrat köra sitt barn i vagn. Då slog det mig, jag kanske aldrig ens kommer att få köra mitt eget barn i en barnvagn! För de flesta är detta säkert en bagatell, men för mig är det en rätt så stor sak. Jag har alltid varit tokig i barnvagnar, kollat in vilka som är fina och älskat/älskar att köra. Hur tokigt det än hörs, så kommer detta vara en stor bit i sorgen om det skulle vara så att det aldrig blir något barn. 14/7-09 Hur jag mår nu? Jag känner att jag bygger upp mig mer och mer psykiskt. Jag orkar göra mer nu utan att bli så trött att tårarna rinner. Det känns lite konstigt och ovanligt att må så pass bra igen. Så klart är det jätteskönt att orka mer, och att större delen av tiden kunna vara den glada o positiva människa jag egentligen är. 14/10-10 Nu är Jonas och jag hemkomna från en tur till Göteborg. Här hemma låg ett brev ifrån Barnen Framför Allt. Våra 18 Barnen Framför Allt nr

19 papper kan skickas till Litauen om vi godkänner det. Vi beslutade oss snabbt om att godkänna det. 28/4-11 Idag har vi fått information om 2½-åriga Inga. Hon är med på SN-listan, men som vi känner det, så har hon inte mer än att vi klarar av att ta hand om hennes behov. Nu blir det till att skicka en ansökan till Litauen angående henne. Min direkta känsla är att henne vill jag verkligen ha, men samtidigt försöker jag att trycka ner alla förhoppningar. 2/5-11 Vi har kontaktat BFA för att förhöra oss om ansökan vi skrev duger eller om något behöver ändras. Vi behöver göra mycket mer, kan jag berätta. Vi måste lägga mycket vikt på vad hon kan få för hjälp (intyg från läkare) när/om Inga kommer till oss. 16/5-11 Idag har vi sammanfattat ansökan om Inga. Nu är det ivägskickat till BFA. 30/5-11 Idag ringde Jonas mig på jobbet, vi har blivit godkända som föräldrar till Inga! WHAO, det känns jättekonstigt, jätteroligt och det är många väldigt blandade känslor. Tänk, det verkar som att hon blir vår, bara vi vill. Och det är klart att vi vill. Men tankarna kretsar kring, stämmer det verkligen, kan det vara så enkelt att vi snart är där, kan det vara så att det inte blir fler problem på vägen.. Jag börjar längta till den första gången vi ska träffa Inga. Nu är det spännande! 26/8-11 En film på Inga kom idag! Det är världens mest underbara film. Inga är helt perfekt, hon är verkligen vår lilla tös! Det kändes så skönt att se henne mer än bara på foto. 12/10-11 Idag började vårt livs resa. Vi har själva valt att hälsa på Inga eftersom det verkar ta tid innan hon får komma hem. Innan vi gick in i rummet berättade personalen att Inga visste att vi skulle komma, och att hon tittat på fotona som vi skickat dit. Vi gick in i rummet, när Inga såg oss märktes det att hon kände igen oss. Hon började prata med oss direkt, även om vi inte förstod vad hon sa. Hon sa mamma och tetes (pappa) till oss. Efteråt pratade jag o Jonas om att vi trodde det skulle bli mer känsligt med tårar än vad det var. Men dels har vi sett henne ett antal gånger på filmen vilket lite gör att det känns som om vi redan träffat henne och dels kändes det bara så naturligt och rätt. Ingas barnhem har mycket bättre standard än vad man tänker sig när man hör ordet barnhem. Där är väldigt fräscht, personalen verkar bry sig om barnen, de har aktiviteter som t.ex. musiklektioner och där är fina leksaker. Det känns som om barnen har det bra, så gott det nu går. 14/10-11 När vi hämtade Inga i eftermiddags sprang hon mot oss och berättade stolt att hon inte kissat på sig när hon sov middag blöjan var torr. Vi åkte till vårt hotellrum. Vi kände en otrolig samhörighet. Vi skrattade mycket och hade jätteroligt tillsammans. 15/10-11 Nu är vi hemma igen. Fy vad det var jobbigt att åka från Inga, det krävdes verkligen koncentration att inte börja storgråta vid avskedet. Personalen sa att Inga redan börjat tuffa till sig och inte alltid lyda dem, Jag ska ändå till mamma o pappa, säger hon. När vi satt på flygplatsen kändes det så tomt o fel att åka hem utan Inga. 11/12-11 Idag har vi äntligen träffat Inga igen, det var underbart som väntat. Hon blev jätteglad när hon såg oss. Hon började direkt prata och berätta saker för oss. 12/12-11 Vi känns som en familj nu och vi älskar Inga mer och mer för varje minut som går. Vi märker att Inga är en väldigt pigg och glad flicka. Men också en väldigt busig flicka, ju tryggare hon är med oss, som vi nog kommer att få sätta tydliga, hårda gränser för. Inga är också väldigt smart och räknar snabbt ut hur saker o ting fungerar. När vi gick ifrån barnhemmet sa en i personalen Thank you..ingas family och så tog hon sig för sitt hjärta o log. Det kändes jättebra. 13/12-11 Inga är idag mycket lugnare än igår. Hon lyssnar mer på oss och verkar förstå oss bättre. Det känns som om hon har landat på något sätt. Språket kommer Inga att lära sig fort, hon härmar oss jättemycket. 15/12-11 Idag åkte vi till Vilnius för domstolsförhandlingarna. Vi hade övat och övat på vad vi skulle säga. Jag skulle prata först och mest, därefter skulle Jonas bara precis säga att han höll med mig och tillägga något litet. 17/12-11 Igår var det dags för Inga att lämna barnhemmet. Det förklarades för Inga att hon inte skulle vara där mer, utan följa med och sova hos oss. Det var okej för Inga. Nu är det en konstig känsla. Huvudet vet att det är verklighet, men ändå känns det väldigt overkligt. 18/12-11 Inga sov hela natten, hur bra som helst. Det går bättre för varje dag som går. Naturligtvis är det inte bara en dans på rosor, då hade något varit fel. När Inga kommer ur koncentration, visar det sig speciellt. Det testas ju mer eller mindre hela tiden. När det är jag som säger till henne slår hon till slut på mig. Jonas lyder hon mycket bättre. Lille julafton, 2011 Äntligen tid för hemresa. Flygresan gick jättebra. På Kastrup stod farbror Anders och väntade för att hämta oss, för att ta oss till julfirandet hos farmor. Mormor och morfar hade också åkt dit för att möta oss och hälsa Inga välkommen. Nu kändes det riktigt bra. Inga är med hem och inte till låns. Tårarna pockade på i ögonen på mig emellanåt. 19/1-12 Inga har verkligen blivit en del av vår familj, hennes syskon har snabbt blivit hennes favoriter och hon har blivit deras favorit. Så klart att Inga då och då fortfarande testar oss. Inga slår inte längre på mig. Hon sätter sig istället ner på golvet och surar när hon inte får som hon vill. Språket lär Inga sig verkligen fort. Hon förstår det mesta som vi säger till henne, och hon kan redan säga massor av svenska ord. Allting känns bara så jättebra! Text Camilla Sjöstrand Här träffas vi på barnhemmet en sista gång, innan vi lämnar Inga för att åka hem från vår första resa. Foto Jonas Sjöstrand Barnen Framför Allt nr

20 BiståndsNytt BFA-bistånd satsar på utvecklingsprojekt där hållbar utveckling, utbildning, integration och hälsa är några av ledorden. Skolbygget Det bär uppför och uppför och uppför. Vägen är sönderregnad. Regnvattnet störtar nedför bergets sida och tar med sig sand och jord i sin väg. Det är den lilla regnperioden. Mulet, men ändå ångande varmt. Det är vackert, grönt, bördigt! Rektangulära hus av obränd lera överallt. Sopade gårdar, mycket folk. Vi hälsar artigt. FEPAM bygger en ny skola, det är till den vi är på väg. Den ligger högt över samhället, på en grön och frodig äng. Skolan är fin! Rött bränt tegel, mörkt plåttak. Den innehåller fem klassrum, (fem klasser kommer att undervisas på förmiddagen, två på eftermiddagen). FEPAMs skola är bara halvfärdig men man hoppas att man kan börja undervisa där i höst även om det inte finns golv ännu. Man MÅSTE kunna undervisa där! FEPAM har blivit uppsagd från skolan där man hyr lokaler från Swedish Free Missionen. Uppsägningen gällde egentligen från förra läsåret men man fick uppskov då FEPAM inte lyckats finna annan lokal för sin skolverksamhet. Nu är det allvar. I höst måste man ha skolan färdig, i alla fall brukbar. BFA är den enda sponsorn Jag har länge tyckt att det var konstigt att man inte skyndade på skolbygget. Nu förstår jag att man bygger när man får pengar och till sist inser jag att de enda pengarna FEPAM får kommer från oss, från BFA! Ibland står jag frågande: Hur kommer det sig att våra vänner i FEPAM inte sagt som det är? Kan det vara kulturella skillnader? De har inte velat fråga om mer donationer utan hoppats att vi skulle förstå, vilket vi till sist gjorde! Nu är det brådis att samla in pengar till skolbygget! Vill du hjälpa till? Bidrag kan sättas in på pg eller bg märk med: Skolbygge FEPAM. Grattis på födelsedagen! Du har fått en get! Sedan hösten 2011har BFA-bistånd glädjen att kunna erbjuda gåvokort till någon som har en högtidsdag. Vi har fått väldigt positiv respons på detta initiativ och många har redan beställt gåvokorten. För 400 kr kan t ex en kvinna i Kongo, eller i Södra Indien få en get. Man kan också få ett gåvokort för 200 kr och då bidrar man till barnens skolmaterial i de här länderna. Under februari månad i år när BFAbistånd åkte till Kongo för att följa upp Forum Syd projektet passade vi också på att besöka några av de kvinnor som har fått en get. Ketenge är en äldre kvinna som lever ensam. Maken är död sedan flera år tillbaka och barnen har flyttat hemifrån och bor långt borta. Ketenge har ingen inkomstkälla, hennes vuxna barn bidrar så gott de kan, men det blir inte mycket. Ketenge odlar lite grönsaker på sin mark framför huset och tar hand om det så gott det går. Det är svårt att få ihop tillräckligt till mat för dagen. Någon av er därhemma har köpt ett gåvokort i form av en get och på så sätt har Ketenge kunnat få en get. Våra kontaktpersoner inom FEPAM har mycket gott socialt nätverk i Uvira och vet vilka människor som är i störst behov av att få en get. Av summan som man köper gåvokortet för ordnas numera också en mindre medicinfond då det händer att getterna blir sjuka och behöver medicin. Några getter har avlidit för att de inte har fått medicin. Det är trångt om plats i Uvira. En del som får getter kan inte ha dem där de bor utan någon får se till att sköta om dem, en liten bit utanför Uvira, på landsbygden. Risk för stöld gör också att man måste ha någon som bevakar getterna. Våra kontaktpersoner berättar att flera getter har fött nya små killingar, vilket är precis så vi önskar att det skall bli. Kvinnan kan sälja sin killing, eller behålla den och så småningom få en liten flock. Att ha en get kan vara början till ett större välstånd. Om du inte vet vad du skall ge någon i födelsedagspresent eller på annan högtidsdag, gör som många redan har gjort: Beställ ett Gåvorkort! Det gör verkligen skillnad i någons liv! Tack till er som redan har bidragit! Text Margareta Wilholm & Ann-Charlotte Särnbratt Foto Ann-Charlotte Särnbratt Skolan halvfärdig! 20 Barnen Framför Allt nr