Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Nr 100

Transkript

1 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Nr 100 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension m. m.; given Stockholms slott den 13 mars Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om försäkring för allmän tilläggspension, 2) lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension samt 3) reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning. GUSTAF ADOLF Torsten Nilsson Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås lagstiftning om allmän tilläggspensionering, som skall träda i kraft den 1 januari Tilläggspensioner skall börja utges Tillsammans med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen tillförsäkra alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjeskydd avvägt i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten. Rätt till tilläggspension skall kunna förvärvas av svensk medborgare och av här mantalsskriven utlänning. Tilläggspension grundas på arbetsinkomst, som förvärvas i åldern år, i vad den årliga arbetsinkomsten ligger mellan och kr. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning är regeln att det belopp, som överskjuter kr., räknas som pensionsgrundande till två tredjedelar. Den pensionsgrundande inkomsten beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt. I likhet med folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig. Även de nämnda inkomstgränserna skall följa ändringar i prisnivån. 1 Bihang till riksdagens protokoll samt. Nr 100

2 2 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa åren. För full ålderspension fordras i inledningsskedet 20 pensionsgrundande år, vilket krav successivt höjes till att avse 30 år. Jämte folkpensionen kommer full ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två tredjedelar av hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension kan uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den som väntar med att ta ut pensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss höjning av pensionen. Förtidspension lämnas till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpensioneringen. Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med samma belopp som vederbörande skulle erhålla i ålderspension från 67 års ålder. Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel förtidspension. Familjepension utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension utgår förutsatt att äktenskapet ingåtts senast då mannen fyllde 60 år och att det varat i minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår dock änkepension oavsett om dessa förutsättningar föreligger eller ej. Barnpension utgår då den avlidne efterlämnar barn under 19 år. Tilläggspensioneringens familjepension motsvarar en viss del av den tilläggspension, som den avlidne uppbar eller skulle ha erhållit om han blivit invalid, nämligen för en efterlevande (änka eller barn) 40 procent, för två efterlevande (änka och ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v. För fem eller flera efterlevande utgår 80 procent av den avlidnes tilläggspension. Det har förutsatts, att den nu utarbetade lagstiftningen kommer att kompletteras på en del punkter, främst beträffande förtids- och familjepensionerna, vilket torde kunna ske innan förmåner börjar utges från tilläggspensioneringen. I likhet med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen finansieras enligt ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan tillskott av skattemedel; inom tilläggspensioneringen uppbygges vidare en betydande fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst av anställning erlägges kollektiv arbetsgivaravgift. På inkomst av annat förvärvsarbete erlägges egenavgift. Samma uttagsprocent tillämpas för arbetsgivaravgift och egenavgift. Rätt till tilläggspension skall börja intjänas och avgifter skall erläggas fr. o. m Avgiftsuttaget fastställes till en början för fem år och föreslås utgöra 3 procent 1960 för att sedan stiga med en procent om året till 7 procent Räknat på den totala lönesumman blir arbetsgivaravgiften vid konstant penningvärde och oförändrad inkomstnivå 1,9 procent 1960 och 4,5 procent Det förutsättes att arbetsgivaravgiften framdeles inte kommer att överstiga 10 procent av den totala lönesumman. Möjligheter finnes till undantagande från den allmänna tilläggspensione

3 Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år W59 3 ringen, kollektivt för inkomst av anställning och individuellt för inkomst av annat förvärvsarbete. Allmänna pensionsfonden beräknas vid konstant penningvärde och oförändrad inkomstnivå uppgå till miljoner kr. vid 1964 års utgång. Förvaltningen av fonden föreslås anförtrodd åt tre styrelser. Första fondstyrelsen skall förvalta de arbetsgivaravgifter som erlägges av det allmänna, andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare samt tredje fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och egenavgifter. I styrelserna skall företrädare finnas för närmast berörda parter utan att någon parts representanter ensamma har majoritet. En betydande del av fondmedlen skall i form av återlån genom banker och andra kreditinstitut kunna gå tillbaka till dem som erlagt avgifter. Övriga fondmedel placeras i obligationer och andra skuldförbindelser som utfärdas av staten, kommuner och kreditinrättningar m. fl.

4 4 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Förslag till Lag om försäkring för allmän tilläggspension Härigenom förordnas som följer. Inledande bestämmelser 1 Försäkring enligt denna lag avser att bereda ålderspension, förtidspension och familjepension utöver vad som må utgå i folkpension. Rätt till pension enligt försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete. Efter sådan inkomst utgår ock avgift till försäkringen. 2 Svensk medborgare är försäkrad enligt denna lag från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år. Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är mantalsskriven i riket. Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt vad i 9 sägs är försäkrad, även om han ej längre uppfyller förutsättningarna enligt första eller andra stycket. 3 Försäkringen handhaves av den centrala myndighet (pensionsmyndigheten) och de lokala organ, som Konungen bestämmer. Om pensionsgrundande inkomst m. m. 4 För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 2 första eller andra stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension jämlikt denna lag eller invalidpension eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, dock icke

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år invalidpension som utgår allenast på grund av stadgandet i 3 2 mom. andra stycket sistnämnda lag. Med år avses i denna lag kalenderår, där ej annat framgår av omständigheterna. 5 Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått till trehundra kronor. Ersättning i penningar för arbete som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst trehundra kronor, vid lagens tillämpning anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare. Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. 6. Med inkomst av annat förvärvsarbete avses a) inkomst av här i riket bedriven rörelse; b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade; samt c) ersättning i penningar för arbete för annans räkning; allt i den mån inkomsten icke enligt 5 är att hänföra till inkomst av anställning. Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning. 7 Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

6 6 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen. Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad som är bosatt utomlands eller har att erlägga sjömansskatt stadgas särskilt. 8 Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det i 10 omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. I den mån summan är högre än dubbla basbeloppet skall den dock såvitt den utgöres av inkomst av annat förvärvsarbete tagas i beräkning endast till två tredjedelar. Basbeloppet och i förekommande fall dubbla basbeloppet avräknas i första hand mot inkomsten av anställning. Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp, från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av annat förvärvsarbete. Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete, som skall ingå i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas till närmast lägre hundratal kronor. 9. För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrundande inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade endast såvida avgift enligt 34 för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där den försäkrade eller efterlevande till honom ansöker om pension enligt denna lag för tid före det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju års ålder, för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansökningen skulle börja utgå. Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng beräknas med två decimaler. För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 16, skall den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under den fyraårsperiod som närmast föregått det år, då folkpension som avses i 4 började utgå till honom. Pensionspoäng enligt bestämmelserna i detta stycke må ej tillgodoräknas försäkrad för tid efter det år, varunder han fyllt sextiofem år.

7 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Basbeloppet utgör fyratusen kronor multiplicerat med det tal, som angiver förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet enligt lagen om folkpensionering och pensionspristalet för december Vid beräkning av basbeloppet sker avrundning till närmaste hundratal kronor. Om ålderspension 11 Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den försäkrade fyller sextiosju år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre eller, om han icke är svensk medborgare, minst tio år. På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår sextiotre års ålder. 12. Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena eller 13, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats honom, och talet trettio. Har undantagande som i 36 eller 37 sägs ägt giltighet för den försäkrade, skall honom tillkommande ålderspension utgöra sextio procent av så stor del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio. Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fall då pensionspoäng jämlikt 9 första stycket på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats den försäkrade. 13. Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder den försäkrade fyller sextiosju år, skall den enligt 12 beräknade

8 8 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 pensionen minskas med sex tiondels procent för varje månad, som då pen. sionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder. Härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år. Om förtidspension 14. Åtnjuter försäkrad på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat efter det han blev försäkrad enligt denna lag, folkpension som i 4 sägs, äger han rätt till förtidspension enligt vad nedan stadgas för tid före den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Beträffande försäkrad som ej är svensk medborgare gäller vad nu sagts endast såvida pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst fem år före det år, varunder folkpension som avses i första stycket började utgå. 15. År nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga fullständig, utgives hel förtidspension. I annat fall utgives sextio procent av hel förtidspension. 16. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått det år då folkpension som i 4 sägs började utgå till honom, skall hel förtidspension utgå med det belopp, vartill enligt denna lag ålderspension till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension skulle börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år samt den försäkrade för varje år från och med det, då förtidspensionen börjar utgå, till och med det, då han uppnår sextiofem års ålder, antages hava tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå, om undantagande enligt 36 eller 37 ägde giltighet för den försäkrade då folkpension som i 4 sägs började utgå samt undantagandet tillika föranlett, att den försäkrade för något av de fyra förutnämnda åren gått förlustig mer än en pensionspoäng. Förtidspension må ej heller utgå, om den försäkrade vid sextiosju års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålderspension.

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år Äger den försäkrade icke rätt till förtidspension enligt vad i 16 stadgas men skulle han hava varit berättigad till ålderspension enligt denna lag, därest han uppnått sextiosju års ålder den månad då folkpension som i 4 sägs började utgå, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, om denna börjat utgå från och med nämnda månad. 18. Åtnjuter försäkrad för viss månad sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av sjukpenning eller hempenning, skall förtidspension för samma månad minskas med beloppet av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger det sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn. Vad nu sagts skall ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod, som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första gången utbetalats, såvida icke försäkrad, som uppburit sextio procent av hel förtidspension, kommer i åtnjutande av hel förtidspension, i vilket fall avdrag skall göras å det belopp varmed pensionen ökat. 19. Förtidspension må efter omständigheterna bestämmas att utgå under viss tid eller tills vidare. Därest den försäkrades arbetsförmåga varaktigt förbättras, skall pensionen indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan. Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsförmåga väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom. Är den försäkrade omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren. 20. Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, må förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd. 21. Förtidspension utgives ej i fall då nedsättningen av arbetsförmågan uppkommit till följd av sjukdom eller skada, som den försäkrade uppsåtligen åsamkat sig. Förtidspension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den försäkrade a) ådragit sig den skada eller sjukdom som förorsakat nedsättningen av

10 10 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 arbetsförmågan vid förövandet av handling, för vilken ansvar spåföljd genom lagakraftägande dom ådömts honom; b) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; c) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten; eller d) utan giltigt skäl underlåter att göra anmälan som avses i 19 sista stycket. Om familjepension 22. Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till förtidspension eller ålderspension eller skulle han, om fall som avses i 14 varit för handen vid tidpunkten för dödsfallet, hava varit berättigad till förtidspension, föreligger för änka och barn rätt till familjepension enligt vad nedan sägs. Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn. 23. Änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde sextio år. Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension, därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan. Rätten till änkepension upphör, därest änkan ingår nytt äktenskap. 24. Änkepension utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar barn, som är berättigat till pension efter den försäkrade, trettiofem och i annat fall fyrtio procent av hel förtidspension, som den försäkrade var berättigad till eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad till ålderspension, av dylik pension beräknad enligt Barnpension tillkommer den försäkrades barn, som icke fyllt nitton år. Rätt till barnpension föreligger dock ej för barn, som är adopterat av annan än den försäkrade eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap, därest den försäkrade enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

11 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar änka, som är berättigad till pension efter honom, femton och i annat fall fyrtio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 sägs. Äro de pensionsberättigade barnen flera, ökas de nämnda procenttalen med tio för varje barn utöver det första; och skall det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen. 27. De sammanlagda familjepensionerna efter en försäkrad må uppgå till högst åttio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 sägs. Nedsättning av familjepensioner på grund av vad nu stadgats skall göras å de olika pensionerna i förhållande till deras storlek. 28. Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag. Såsom villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans förmyndare. Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv, skall pension ej vidare utgå. 29. Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled. 30. Familjepension utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 strafflagen sägs. Familjepension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den efterlevande a) annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken ansvarspåföljd genom lagakraftägande dom ådömts honom; eller b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten. Om försäkringens finansiering 31. Försäkringens inkomster utgöras av avgifter samt avkastning av de fondmedel som nedan sägs.

12 12 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig. Försäkringens inkomster skola ingå till en fond, benämnd allmänna pensionsfonden, vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer. 32. Konungen skall med riksdagen fastställa procentsats för uttaget av avgifter till försäkringen. Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, skall fattas senast ett år dessförinnan. Pensionsmyndigheten åligger att vart femte år framlägga förslag beträffande avgiftsuttaget under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke redan beslutats. 33. Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han under året till arbetstagare hos honom utgivit i lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad eller, där fall som avses i 5 andra stycket är för handen, i annan ersättning i penningar. Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräknas å summan av lön och annan ersättning som nu sagts, sedan därifrån dragits dels ett belopp motsvarande det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året, dels ock för varje arbetstagare sådan del av lön eller annan ersättning, som för år räknat överstigit sju och en halv gånger nämnda basbelopp. Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker från vad i första stycket stadgas men som giver i huvudsak samma resultat. Vid avgiftsberäkning enligt första och andra styckena skall bortses från arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock från arbetstagare, vars lön under året icke uppgått till trehundra kronor. Hänsyn skall vidare ej tagas till arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning till honom antingen enligt 5 tredje stycket icke utgör inkomst av anställning eller, om arbetstagaren icke är vare sig svensk medborgare eller mantalsskriven härstädes, avser arbete utom riket. Om avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

13 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Försäkrad, för vilken fastställts pensionsgrundande inkomst för visst år på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för året erlägga avgift till försäkringen. Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräknas å den pensionsgrundande inkomsten, i vad denna härrör från inkomst av annat förvärvsarbete. Angående befrielse i vissa fall från skyldighet att erlägga avgift som nu sagts stadgas särskilt. 35. Om debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen förordnar Konungen med riksdagen. Om undantagande från försäkringen 36. Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt angår inkomst av annat försvärvsarbete. Har sådant undantagande skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annat förvärvsarbete. Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den försäkrade ej ånyo göra dylik anmälan. 37. Arbetsgivare och arbetstagare må före den 1 juli 1961 genom kollektivavtal gällande från ingången av år 1960 träffa överenskommelse om undantagande från försäkringen enligt vad nedan sägs. Kollektivavtal som avses i första stycket må å arbetstagarsidan slutas endast av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation och som ensam eller tillsammans med annan sådan organisation, vilken biträtt avtalet eller ingått annat dylikt avtal med samma innehåll i pensionsavseende, uppenbarligen omfattar flertalet arbetstagare som hos arbetsgivare, vilka skulle bliva bundna av ifrågavarande avtal, sysselsättas i därmed avsett arbete. Giltighetstiden för kollektivavtal varom förmäles i första stycket må förlängas. Sådant avtal må ock ändras men må ej göras tillämpligt på arbetstagare, vilka sysselsättas i annat arbete än som avsågs med det ursprungliga avtalet. Förlängning och ändring som nu sagts skall ske genom kollektivavtal. Kollektivavtal enligt denna paragraf skall tillförsäkra varje arbetstagare, för vilken på grund av avtalet inträtt verkan som i 39 sägs, sådan rätt till

14 14 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet senare upphör att vara tillämpligt på arbetstagaren. Sådant avtal skall upprättas skriftligen och undertecknas av dem som slutit avtalet. Avtalet må ej upphöra att gälla å annan tid än vid utgången av ett år. 38. Har arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal enligt 37, i sin tjänst jämväl arbetstagare, vilken ej är medlem av avtalsslutande organisation å arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas även å denne, såvida han sysselsättes i arbete som avses med avtalet. Vad nu sagts gäller ej arbetstagare, vilken omfattas av ett för arbetsgivaren gällande kollektivavtal som slutits av annan arbetstagarorganisation. 39. Föreligger kollektivavtal som i 37 sägs, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för arbetstagare, å vilken avtalet är tillämpligt, hänsyn icke tagas till inkomst, som arbetstagaren hos arbetsgivare, vilken är bunden av avtalet, åtnjutit av därmed avsett arbete. Vid beräkning av sådan arbetsgivares avgift enligt 33 skall bortses från arbetstagare som nu sagts. 40. Kollektivavtal som avses i 37 skall registreras hos pensionsmyndigheten. Ansökan om registrering skall göras i fråga om avtal, som slutits före den 1 juli 1961, senast den 31 augusti nämnda år och beträffande annat avtal inom två månader efter utgången av den månad, varunder avtalet träffades. Befinnes avtal strida mot vad som föreskrives i 37, skall registrering vägras. Göres ansökan om registrering icke inom föreskriven tid eller vägras registrering, är avtalet ogiltigt. Särskilda bestämmelser 41. Den som önskar komma i åtnjutande av pension eller vill göra anspråk på ökning av pension skall, där ej annorlunda stadgas, göra ansökan därom. 42. Pension utgives månadsvis. Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansök-

15 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år ningen. Ålderspension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, då ansökningen gjordes. Förtids- och familjepension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket där ej rätten visas hava varit för handen tidigare anses hava skett då pensionen söktes. Familjepension efter försäkrad, som åtnjöt ålders- eller förtidspension, utgår dock tidigast från och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffade. Förtids- och familjepension utgår ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, då pensionen söktes. Vid ökning av sådan pension skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Pension utgår till och med den månad, varunder den pensionsberättigade avlidit eller rätten till pension eljest upphört. 43. År någon för samma månad berättigad till flera pensioner enligt denna lag, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller de största äro lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension. 44. Äger pensionsberättigad uppbära livränta eller sjukpenning jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande uppbära livränta eller sjukpenning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses i 1 lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas den honom eljest tillkommande pensionen med livräntans eller sjukpenningens belopp. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. 45. För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pension alltjämt föreligger. 46. Till pensionsberättigad, som ej är svensk medborgare, utgår pension för tid varunder han icke är bosatt i riket med hälften av det belopp, vartill pensionen uppgick då han upphörde att vara bosatt härstädes eller, där den pensionsberättigade var bosatt utom riket då rätt till pension enligt denna lag inträdde, första gången skulle hava uppgått om han vid sistnämnda tidpunkt varit bosatt i riket. Pension må ej på grund av vad nu sagts utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade varit bosatt härstädes. Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må

16 16 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 utan hans samtycke pension till honom utbytas mot ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pensionspoäng, som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen. 47. Då skäl föranleda därtill må pension bestämmas att intill dess slutligt beslut fattats utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pensionsbeviljande organet föreskriver. 48. Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den årspension, från vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre hela krontal, som är jämnt delbart med tolv. År årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bortfaller pensionen för den månad som beräkningen avser. 49. Pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter det varunder beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkat. 50. Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att pension utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit pension och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet. Har återbetalningsskyldighet ålagts pensionsberättigad enligt första stycket, må vad han uppburit för mycket i pension avdragas vid senare utbetalning av pension till honom. Avdrag som nu sagts må tillika göras för ogulden avgift, såvida enligt 9 första stycket pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser. 51. Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. 52. Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar äro pliktiga att på begäran lämna pensionsmyndigheten

17 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år eller lokalt organ som i 3 sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. 53. Klagan över beslut av lokalt organ som i 3 sägs i ärende enligt denna lag föres genom besvär hos pensionsmyndigheten. Besvären skola insändas eller ingivas till det lokala organet, som har att insända handlingarna i ärendet till pensionsmyndigheten. Klagan över pensionsmyndighetens beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Besvären skola insändas eller ingivas till pensionsmyndigheten, som har att insända handlingarna till socialdepartementet. Talan mot beslut i annat ärende än som avses i 40 må fullföljas endast såvida pensionsmyndigheten lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där vid ärendets behandling inom myndigheten uttalats avvikande mening, så ock där myndigheten finner fråga i vilken grad den försäkrades arbetsförmåga nedsatts tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse eller myndigheten eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Pensionsmyndighetens och lokalt organs beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Utan hinder av vad ovan sägs skall beträffande fullföljd av talan i vissa fall gälla vad därom ap stadgat i författning som avses i 7 eller Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående tillämpning av denna lag helt eller delvis å personer, som icke äro svenska medborgare och å vilka lagen ej eljest är tillämplig, så ock angående undantag från vad i lagen stadgas rörande den, som icke är svensk medborgare eller som är svensk medborgare och bosatt utomlands eller här i riket anställd hos arbetsgivare, vilken är bosatt utomlands eller är utländsk juridisk person. 55. De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av pensionsmyndigheten. Om lagens ikraftträdande m. m. 50. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900; dock skall pension ej utgå före den 1 januari I)ilning till riksdagens protokoll samt. Nr 100

18 18 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Försäkrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt till ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för två år. Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren , skall vid tillämpning av 12 första stycket talet trettio utbytas mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 andra och tredje styckena icke äga tillämpning. Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren , skall vid tillämpning av 12 talet trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914; och skall för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914, ökning som i 12 andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. 58. För år 1960 skall pensionsgrundande inkomst icke beräknas för den som under året uppnår sextiofem års ålder. Avgift som i 33 sägs skall för år 1960 icke erläggas för lön eller annan ersättning till arbetstagare, som under året fyller sextiofem år. 59. För år 1960 skall den i 32 omförmälda procentsatsen fastställas år Förslag som i 32 andra stycket sägs skall framläggas första gången år 1963 och andra gången år Anmälan som i 36 första stycket sägs må med giltighet från och med år 1960 göras under nämnda år samt under första halvåret Vad i 44 stadgas skall ej äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning som där sägs utgår på grund av skada som inträffat före den 1 januari Konungen äger förordna, att uppgifter, som enligt denna lag skola handhavas av pensionsmyndigheten, tills vidare skola fullgöras av annan myndighet.

19 Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år Förslag till Lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension Härigenom förordnas, att den i 32 första stycket lagen om försäkring för allmän tilläggspension omförmälda procentsatsen skall utgöra för år 1969 tre, år 1961 fyra, år 1962 fem, år 1963 sex och år 1964 sju.

20 20 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 Förslag till Reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning Härigenom förordnas som följer. i. ; Inledande bestämmelser 1 De penningmedel, som enligt 31 lagen om försäkring för allmän tilläggspension skola ingå till allmänna pensionsfonden, skola på sätt nedan stadgas förvaltas av tre särskilda styrelser, benämnda första, andra och tredje fondstyrelserna. * 2. Den i 3 lagen om försäkring för allmän tilläggspension omförmälda pensionsmyndigheten åligger att överföra 1. till första fondstyrelsens förvaltning avgifter, som enligt 33 nämnda lag erläggas av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande; 2. till andra fondstyrelsens förvaltning jämlikt sistnämnda lagrum inflytande avgifter från andra arbetsgivare än under 1 sägs, som i genomsnitt för det år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta minst tjugu arbetstagare;1 samt 3. till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga avgifter enligt samma lagrum samt avgifter, som erläggas jämlikt 34 lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Till varje fondstyrelses förvaltning skall jämväl hänföras avkastning av de av styrelsen förvaltade medlen. 3 Pensionsutbetalningar ävensom, där ej annat följer av vad i andra stycket stadgas, förvaltningskostnader och andra utgifter avseende försäkringen för allmän tilläggspension skola, i den mån andra medel ej stå till förfogande, bestridas genom tillskott, som pensionsmyndigheten äger erhålla från fondstyrelserna. De för ett kalenderår erforderliga medlen skola tillskjutas

21 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år av fondstyrelserna i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år. Varje fondstyrelse skall med de under styrelsens förvaltning stående medlen bestrida kostnaderna för styrelsens verksamhet och för revision av styrelsens förvaltning. Om fondstyrelserna 4 Varje fondstyrelse skall bestå av nio ledamöter, som förordnas av Konungen. Av ledamöterna utses i första fondstyrelsen tre efter förslag av sammanslutningar, som företräda kommunerna och landstingskommunerna, och tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare; i andra fondstyrelsen tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare; samt i tredje fondstyrelsen två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och två efter förslag av sammanslutningar, som företräda personer vilka erlägga avgifter enligt 34 lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Avgives icke förslag som i första stycket sägs, förordnar Konungen ändå ledamöter som skolat utses efter sådant förslag. För varje ledamot utses i enahanda ordning en suppleant. Ledamöter och suppleanter skola vara myndiga, här i riket bosatta svenska medborgare. 5. Ledamöter och suppleanter i fondstyrelse förordnas för tiden intill dess balansräkning på sätt i 24 sägs fastställts under tredje året efter det, varunder förordnandet meddelats. Ledamot eller suppleant må av Konungen entledigas, oaktat den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända. Därest ledamot eller suppleant entledigas eller avlider under den tid för vilken han blivit utsedd, skall för den återstående tiden i hans ställe ny ledamot eller suppleant förordnas i den ordning som angives i Av de utan förslag utsedda ledamöterna i fondstyrelse förordnar Konungen en till ordförande. Fondstyrelse väljer inom sig vice ordförande.

22 22 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år Fondstyrelse sammanträder på kallelse av ordföranden. Framställer ledamot begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran efterkommas. Fondstyrelse är beslutför, där de vid sammanträdet tillstädesvarandes antal överstiger hälften av hela antalet ledamöter. Ärende må dock icke företagas, med mindre såvitt möjligt samtliga ledamöter eller, vid förfall för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ärendets behandling. Såsom fondstyrelses beslut gäller den mening, om vilken vid sammanträdet de flesta förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Vid fondstyrelses sammanträde skall föras protokoll. Ledamot är berättigad att på begäran få särskild från styrelsens beslut avvikande mening antecknad till protokollet. 8 Fondstyrelse äger uppdraga åt enskilda ledamöter eller tjänstemän hos styrelsen att var för sig eller två eller flera i förening avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens egen prövning. Angående den befogenhet, som sådant uppdrag medför, åligger det styrelsen att meddela föreskrifter. Avser uppdraget beviljande av lån, skola grunderna för långivningen fastställas. Uppdrag som i första stycket sägs må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av sådant uppdrag äger fondstyrelse själv avgöra ärende av varje slag. 9 Fondstyrelse äger anställa de tjänstemän, som finnas erforderliga, och bestämma deras löner och övriga anställningsvillkor. 10. Om arvode och annan ersättning till ledamot eller suppleant i fondstyrelse förordnar Konungen. Om förvaltningen 11 Allmänna pensionsfonden skall av fondstyrelserna förvaltas på sådant sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för allmän tillläggspension. Därvid skall iakttagas, att placeringen av fondmedlen tillgodoser kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande betalningsberedskap.

23 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Fondstyrelse må placera de under styrelsens förvaltning stående medlen 1. i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan eller av hypoteksakliebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen; 2. i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet; 3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag; 4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirokontoret, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrättning, som Konungen godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse som i 2 första stycket 1 sägs, såvida staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet iklätt sig borgen för förbindelserna; 5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse; 6. efter hörande av pensionsmyndigheten, i skuldförbindelse utfärdad av företag, som har till syfte att befordra folkhälsan eller att medverka till förhindrande av nedsättning av arbetsförmåga eller till förbättring av sådan förmåga och som enligt styrelsens prövning anses erbjuda godtagbar säkerhet; samt 7. i fordran hos kreditinrättning i enlighet med vad nedan är stadgat om återlån. I den mån så erfordras för en tillfredsställande betalningsberedskap eller djest för tillgodoseende av kravet på ändamålsenlig förvaltning må fondmedel även innestå hos riksbanken, bankaktiebolag eller postgirokontoret. 13. Till skyddande av fordran må fondstyrelse å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom, såvida det är uppenbart att allmänna pensionsfonden eljest skulle lida avsevärd förlust. Egendom som sålunda förvärvats skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust. 14. Riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirokontoret, sparbank, cenlralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan eller annan kreditinrättning som Konungen godkänner äger mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den som crlagt

24 24 Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959 avgift enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension under föregående år återlån med högst hälften av vad sålunda erlagts. Återlån må ej beviljas, om dess belopp enligt vad nu sagts icke skulle uppgå till femhundra kronor. 15. Kreditinrättning, som enligt 14 lämnat återlån, äger i samband därmed till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse, som enligt 2 6 har att förvalta de avgifter för vilka återlånet beviljats. Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning enligt vad i första stycket sägs fastställes av Konungen. Sagda räntesats skall bestämmas så att den med en halv procent överstiger högsta allmänt förekommande räntesats vid inlåning i bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Utan hinder av vad sålunda blivit bestämt äger dock fondstyrelsen och kreditinrättningen för visst lån överenskomma om en efter det rådande marknadsläget bestämd, för viss tid bunden räntesats. 16. Återlån, som icke i sin helhet återbetalas inom ett år från utlämnandet, skall årligen amorteras med belopp icke understigande en tiondel av lånesumman. Kreditinrättnings lån hos fondstyrelse enligt 15 skall återbetalas i samma mån som återlånet, dock ej långsammare än som föreskrivits i villkoren för sistnämnda lån. Återlån må, om långivaren och låntagaren äro ense därom, kunna överföras till annan kreditinrättning, som äger bevilja dylikt lån. 17. Fondstyrelse må för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov upptaga kredit hos kreditinrättning eller hos annan fondstyrelse. 18. Fondstyrelses räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår. Det åligger fondstyrelse att före den 1 februari varje år avgiva redovisning för sin förvaltning under föregående räkenskapsår genom avlämnande av förvaltningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt balansräkning avseende ställningen vid årets utgång. I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning uppgått. Osäker fordran skall dock upptagas till det belopp, varmed den beräknas komma att inflyta. Värdelös fordran må icke upptagas såsom tillgång.

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år Om revision m. m. 19. Konungen förordnar för varje fondstyrelse fyra revisorer att granska styrelsens förvaltning. Av revisorerna utses en på förslag av bank- och fondinspektionen och två efter samråd med de sammanslutningar, som enligt 4 äga föreslå ledamot i fondstyrelsen. De revisorer som utses utan samråd som nu sagts skola, där ej skäl däremot äro, vara gemensamma för samtliga fondstyrelser. 20. Revisorerna förordnas för tiden till dess balansräkning på sätt i 24 sägs nästa gång fastställts. Revisor må av Konungen entledigas, oaktat den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända. Entledigas eller avlider revisor under den tid för vilken lian blivit utsedd, skall för den återstående tiden i hans ställe ny revisor förordnas i enahanda ordning. 21. Den utan förslag eller samråd som i 19 sägs utsedde revisorn skall såsom ordförande leda revisionen. Revisorerna äga vid fullgörande av sitt uppdrag anlita erforderligt biträde. 22. Om arvode och annan ersättning till revisor förordnar Konungen. 23. Revisorerna skola för varje kalenderår avgiva en revisionsberättelse, som skall överlämnas till fondstyrelsen inom en månad efter det att förvaltningsberättelse som i 18 sägs kommit revisorerna till handa. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för omfattningen och resultatet av revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å förvaltningsberättelsen, de i densamma upptagna vinstoch förlust- samt balansräkningarna, fondstyrelsens bokföring eller inventeringen av de under dess förvaltning stående tillgångarna eller eljest beträffande fondstyrelsens förvaltning föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i berättelsen meddela de erinringar, som de anse påkallade. Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

26 26 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år Sedan revisionsberättelsen kommit fondstyrelsen till handa, skall styrelsen ofördröj ligen överlämna förvaltningsberättelsen med de däri upptagna vinst- och förlust- samt balansräkningarna tillika med revisionsberättelsen till Konungen, vilken före den 1 maj samma år har att avgöra frågan om fastställelse av balansräkningen. Särskilda bestämmelser 25. Vad som hos fondstyrelse förekommit rörande placering av fondmedel ävensom i övrigt rörande enskildas förhållande till styrelsen eller till kreditinrättning, som är låntagare hos fondstyrelsen, må ej yppas för obehörig. 26. De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av detta reglemente meddelas av Konungen. Detta reglemente träder i kraft den 1 januari För åren skall den i 3 avsedda fördelningen ske sålunda att första fondstyrelsen tillskjuter tjugu, andra fondstyrelsen femtio och tredje fondstyrelsen trettio procent av de medel som erfordras.

27 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 februari Närvarande: Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam. Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om allmän tillläggspensionering samt anför. Pensionsfrågans utveckling Folkpensioneringen ger förmåner åt alla efter enhetliga normer utan hänsyn till vederbörandes tidigare inkomstförhållanden. År 1948 trädde den folkpensioneringslag i kraft som alltjämt gäller. Redan dessförinnan hade emellertid ett omfattande utredningsarbete påbörjats, som inriktades på att åt förvärvsarbetande även bereda pensionsförmåner avvägda efter inkomsten under den aktiva tiden. Den år 1947 tillkallade pensionsutredningen avgav år 1950 ett principbetänkande om allmän pensionsförsäkring (SOU 1950:33). Ett slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring framlades år 1955 av pensionsutredningen (SOU 1955:32). I delta betänkande lämnades även en översikt av de remissyttranden, som inhämtats över principbetänkandet; de över slutbetänkandet avgivna remissyttrandena har sammanställts i en särskild publikation (SOU 1956:31). För att inom socialdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av pensionsfrågan tillkallades år 1956 allmänna pensionsberedningen. I februari året därpå avgav pensionsberedningen ett betänkande om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7). Remissyttrandena över detta betänkande publicerades i en särskild volym (SOU 1957: 16). I pensionsberedningens betänkande framlades tre olika förslag till tillläggspensionering, vilka samtliga avsåg att utgöra en påbyggnad på folkpensioneringen. För att komplettera förslagen beträffande frågor i samband med fondbildningen för pensionsändamål tillkallades 1957 års pen

28 28 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 sionskommitté1, som den 22 januari 1958 avlämnade en promemoria med förslag om fondförvaltning in. m. i samband med en utbyggd pensionering (SOU 1958: 4). Den 13 oktober 1957 anordnades en folkomröstning rörande huvuddragen i de tre förslag om tilläggspensioneringens utformning, som framlagts i pensionsberedningens betänkande. Genom proposition nr 55 föreläde Kungl. Maj :t 1958 års A-riksdag förslag om förbättringar av folkpensioneringen och införande av en lagfäst tilläggspensionering, som byggde på det förslag som vid folkomröstningen erhöll de flesta rösterna. Riksdagen antog med vissa ändringar propositionsförslaget såvitt angår folkpensioneringen men avslog förslaget om lagfäst tilläggspensionering (Särsk. U 1958: 1, rskr. nr 272). I anledning av riksdagens beslut rörande tilläggspensioneringen upplöste Kungl. Maj :t riksdagen och förordnade om nyval till riksdagens andra kammare, vilket val ägde rum den 1 juni Beträffande folkpensioneringen begärde riksdagen att utredning skulle verkställas om en rad frågor bl. a. avseende invalid- och familj epensioneringen. Med stöd av Kungl. Maj :ts den 9 maj 1958 givna bemyndigande tillkallade jag en parlamentarisk utredning för behandling av dessa frågor, 1958 års socialförsäkringskommitté. Som ett första led i sitt arbete har kommittén den 10 oktober 1958 avgivit ett förslag om förbättrade grundpensionsförmåner in. m. (stencilerat). Ett på grundval härav utarbetat förslag har tidigare i år förelagts riksdagen (prop. nr 29). Vidare har den 6 juni 1958 inrättats ett särskilt organ, socialförsäkringens administrationsnämnd, med uppgift att utreda bl. a. de administrativa frågor som sammanhänger med en allmän pensionsreform. Med de i propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag angivna principerna som utgångspunkt har i socialdepartementet utarbetats förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension och lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension ävensom förslag till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning. Under arbetet har i skilda hänseenden utnyttjats det omfattande material, som frambragts av de olika utredningarna, samt synpunkter som framkommit under remissbehandling därav. De betänkanden som avlämnats i pensionsfrågan och remissyttrandena däröver har redovisats i olika sammanhang så när som på yttrandena över promemorian av 1957 års pensionskommitté. Sistnämnda yttranden hade ännu inte avgivits vid tiden för avlämnandet av 1958 års pensionsproposition. Jag ämnar därför nu lämna en översikt över dessa yttranden. Ehuru en kortfattad redogörelse för 1957 års pensionskommittés förslag intogs i 1 Riksbankschefen P. Åsbrink, bankdirektören T. Browaldh, professorn E. Lundberg, filosofie doktorn R. Meidner och överdirektören I. Ohlsson.

29 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år nämnda proposition synes det lämpligt att som en bakgrund till remissyttrandena först erinra om innehållet i förslaget. Kommittéförslag om fondförvaltning m. m. jämte remissyttranden Kommittéförslaget Som framgått av det föregående har 1957 års pensionskommitté i januari 1958 avlämnat en promemoria med förslag om fondförvaltning in. m. i samband med en utbyggd pensionering (SOU 1958: 4). I promemorian utgår kommittén i stort sett från allmänna pensionsberedriingens förslag om en författningsreglerad påbyggnad av folkpensioneringen, ehuru kommittén därmed inte tar ställning till de olika alternativ för tilläggspensioneringens ordnande som framförts inom beredningen. Kommittén förutsätter således, att en fondbildning i överensstämmelse med det nämnda förslaget rörande författningsreglerad tilläggspensionering bör komma till stånd bl. a. för att motverka bortfall av annat sparande. Vid utformningen av förslagen om pensionsfondens organisation och verksamhetsformer har kommittén låtit sig ledas av vissa allmänna önskemål. Pensionsfonden bör enligt kommitténs mening ha en självständig ställning i förhållande till staten och de avgiftsbetalande och den bör förvaltas med hänsyn till intresset av bästa möjliga avkastning och betryggande säkerhet. Kommittén vill, i likhet med förslagsställarna bakom allmänna pensionsberedningens förslag till lagfäst tilläggspensionering, undvika uppbyggandet av en stor kreditorganisation, som fördelar krediterna mellan ett stort antal slutliga låntagare. Vidare anser kommittén, att fondens utlåning ej ensidigt bör gynna vissa låntagare utan i stället smidigt anpassas till de växlande kreditbehoven. Formerna för fondmedlens utlåning bör inte minska kreditpolitikens verkningsmöjligheter, och de möjligheter som kan finnas för att låta fondbildningen bidraga till utvecklingen av en väl fungerande kreditmarknad bör tillvaratagas. Kommittén diskuterar till en början frågan om en uppdelning i flera fonder och anför, alt om en sådan uppdelning drives tillräckligt långt de flesta problem, som en stor, centralt förvaltad fond ger upphov till, skulle kunna elimineras. En uppdelning efter näringsgrenar och branscher den ur praktisk synpunkt naturliga metoden skulle emellertid alltför lätt urarta till ett kvoteringssystem genom att delfonderna i första hand tillgodoser den egna branschens kreditbehov. Övervägande skäl talar enligt kommitténs mening för eu viss, begränsad uppdelning av pensionsfonden. Kommittén förordar därför, att fondmedlen fördelas på tre delfonder. Till den första, kallad A-fonden, skulle föras de av staten och kommunerna crlagda arbetsgivaravgifterna, till den andra, B-fonden, övriga arbetsgivar

30 30 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959 avgifter, och till den tredje, C-fonden, egenavgifterna från icke-löntagare. Varje fond skulle förvaltas av en styrelse med av Konungen förordnade ledamöter. A- och B-fondernas styrelse föreslås bestå av nio ledamöter, varav tre utsedda efter förslag av löntagarorganisationer och tre efter förslag av organisationer representerande berörda arbetsgivare. C-fondens styrelse föreslås få sju ledamöter, varav fyra skulle utses efter förslag av organisationer, som företräder de till denna fond anknutna försäkringstagarna. I fråga om placeringen av fondmedlen diskuterar kommittén i huvudsak fyra olika metoder. Enligt den första, specialdestinationslinjen, skulle fondmedlen användas för några få allmänt accepterade ändamål, t. ex. bostads- och energiförsörjning. Utlåningen för dessa ändamål skulle kunna ske i för pensionsfonden lämpliga former. Kreditmarknaden i övrigt skulle avlastas och utvecklas friare än eljest. Kommittén finner emellertid, att de invändningar som kan anföras mot denna lösning är alltför starka för att specialdestinationslinjen skall kunna rekommenderas. Som en annan lösning anföres bankinstitutslinjen, innebärande att existerande bankinstitut (affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit) utnyttjas som mellanhänder, t. ex. genom att fondmedlen insättes på något slags inlåningsräkning. Härigenom skulle flera av de av kommittén inledningsvis uppställda önskemålen kunna tillgodoses. Någon stor utlåningsorganisation skulle inte behöva byggas upp för pensionsfondens del, eftersom bankinstitutens rikt förgrenade organisation skulle öppna fondens resurser för alla låntagargrupper och medföra en hög grad av decentralisering av de beslut som är avgörande för fondmedlens fördelning. Mot dessa fördelar står emellertid enligt kommitténs uppfattning vissa påfallande nackdelar. Pensionsfonden utgör sålunda i hög grad en ersättning för det sparande, som hittills via försäkringsbolagen tillförts kapitalmarknaden. Under den framtid som kan överblickas är det, framhåller kommittén, nödvändigt att fondmedlen i mycket stor utsträckning utlånas i kapitalmarknadsmässiga former för att undvika en alltför påfrestande omställning av det svenska kreditsystemet. Om bankinstitutslinjen väljes, skulle detta sannolikt för affärsbankernas del framtvinga en omvandling i riktning mot mera långfristig utlåning, som inger betänkligheter och som i varje fall fordrar ytterligare överväganden. Bankerna skulle vidare kunna bli alltför beroende av fondledningens dispositioner. Detta skulle visserligen kunna undvikas genom en automatisk fördelning av fondmedlen mellan instituten, men det synes svårt att finna en rimlig metod härför. Av dessa och andra skäl finner sig kommittén inte kunna tillstyrka att denna linje lägges till grund för fondens kreditgivning. Kommittén dryftar därefter som en tredje placeringsmetod återlånelinjen. Enligt denna, som framfördes i det inom allmänna pensionsberedningen framlagda förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen genom frivillig pensionsförsäkring, skulle pensionsavgifterna kunna återlånas av dem som

31 Kangl. Maj:ts proposition nr 100 är erlagt desamma. Återlånelinjen har, anför kommittén, motiverats som ett naturligt sätt att decentralisera och så att säga automatisera fondens utlåning, så att krediterna ledes till de företag som genom avgiftsinbetalningar och bortfall av möjligheterna att göra avsättningar till pensionsstiftelser får försämrade finansieringsmöjligheter. Kommittén tar emellertid bestämt ställning mot en helt automatisk återlåning. Lån bör enligt kommitténs mening endast utgå efter en kreditvärdighetsprövning. Inte heller i övrigt finner kommittén en långfristig och omfattande återlåning utgöra en lämplig kreditgivningsmetod. Genom en sådan återlåning skulle de finansiella resurserna fördelas på ett irrationellt sätt, och vissa låntagargrupper skulle orimligt gynnas. Vidare skulle kreditmarknaden bindas och hindras att fungera effektivt. Kommittén föreslår därför en begränsad återlånerätt, avsedd att överbrygga anpassningssvårigheter för företagen. Enligt detta förslag skall bankinstituten utnyttjas som kreditförmedlare och de med återlånen förenade riskerna skall vila på dem. Den fjärde metoden för fondutlåningen, obligationsmarknadslinjen, som kommittén förordar jämsides med en på sätt nyss sagts anordnad återlåning, innebär att fondmedlen placeras i obligationer och förlagsbevis. Kommittén motiverar sitt ställningstagande med att låntagarna på marknaden för obligations- och förlagslån är antingen stora och välkända slutliga låntagare såsom staten, kommuner, kraftverk och stora industriföretag eller också hypoteksinstitut. Härigenom befrias fonden från behovet att bygga upp en stor organisation för kreditprövning utan att därför taga olämpliga risker. Ytterligare garantier ligger i den kontroll som sedvanemässigt utövas av den eller de affärsbanker, som deltager i emissionen av obligations- och förlagslån, och i det förhållandet att lånen måste fylla marknadens krav för att kunna placeras. Kommittén anför, att det mot obligationsmarknadslinjen kan invändas, att den skulle stänga tillgången till fondens resurser för medelstora och mindre företag och speciellt för dem, som inte förfogar över säkerheter av den typ som traditionellt legat till grund för obligationslån. Kommittén finner därför angeläget, att möjligheterna för en utbyggnad av kapitalmarknaden, t. ex. genom nya hypoteksinstitut med nya verksamhetsformer, ingående prövas så snart som möjligt. Pensionskommitténs förslag om fondens utlåningsformer innebär sammanfattningsvis, att fondmedlen skall placeras i fullgoda obligationer eller förlagsbevis, varjämte för A-fonden kommunlån skall utgöra en godkänd placering. Fondernas för rörelsens behov nödvändiga kassamedel skall vara insatta på räkning i riksbanken. Avgiftsbetalare till 15- eller C-fonden skall av affärsbank, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller riksbanken kunna erhålla återlån motsvarande 50 procent (första avgiftsåret 40 procent) av avgifterna. Återlånen skall amorteras på högst 5 år, i vissa fall då inteckningssäkerhet föreligger på högst 10 år. Kreditvillkoren i övrigt

32 32 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 bestämmes av kreditinrättningen, som i sin tur från pensionsfonden skall äga erhålla ett lika stort lån, löpande med en räntesats som med en hal\ procent överstiger bankinstitutens högsta inlåningsränta. Kreditinrättningen skall vara ansvarig för att lånet återbetalas till fonden oavsett om inrättningens låntagare fullgör sina förpliktelser eller ej. Kommittén förordar, att ett förnyat ställningstagande till fonduppbyggnaden sker under senare delen av 1960-talet. Därvid bör enligt kommitténs mening även utlåningsformerna tagas under ytterligare övervägande och revideras i den mån de då vunna erfarenheterna ger anledning härtill. Remissyttrandena Över 1957 års pensionskommittés promemoria har yttranden efter remiss avgivits av statskontoret, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, bankoch fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Kooperativa förbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges köpmannaförbund, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges redareförening, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) samt Sveriges grossistförbund. Vidare har Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare inkommit med yttranden över promemorian. Kommitténs premiss, att pensionsreformen bör förknippas med e n väsentlig fondbildning för att motverka bortfall av annat sparande godtages av Landsorganisationen. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar däremot, att synnerligen starka skäl av såväl samhällsekonomisk som administrativ art talar mot en till pensionssystemet knuten stor fondbildning. Svenska bankföreningen ifrågasätter starkt om någon fondbildning över huvud är behövlig eller ändamålsenlig. I allt fall bör man söka begränsa fondbildningen genom att kombinera den med allmänt sparstimulerande åtgärder samt en effektiv nedskärning av de offentliga utgifterna. Fondbildningen som enda möjlighet att lösa sparandeproblemet ifrågasätts även av bank- och fondinspektionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Stockholms handelskammare. Pensionskommitténs förslag om fondmedlens fördelning på tre självständigt förvaltade fonder och att huvudprincipen för fondförvaltningen skall vara intresset av högsta möjliga avkastning och

33 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år betryggande säkerhet synes i stort sett godtagas av statskontoret, pensionsstijrelsen, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken (majoriteten), fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, TCO, SACO, Folksam, Svenska bankföreningen, Sveriges köpmannaförbund, Statstjänstemännens riksförbund samt RLF. Detta principiella ståndpunktstagande för kommitténs förslag förenas dock i en rad fall med farhågor för svårigheterna att tillgodose de uppställda önskemålen. Bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen anser således, att redan existensen av en stor central fondbildning innebär risker för statsmakternas ingripande, varigenom fondstyrelsernas självständighet sätts i fara. Några instanser ställer sig skeptiska mot möjligheten att realisera en fondförvaltning i försäkringstagarnas intresse. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför, att en hög avkastning på fondmedlen i detta fall inte, såsom i en enskild pensionsinrättning, automatiskt påverkar relationen mellan förmåner och avgifter. I en råd yttranden påyrkas ytterligare uppdelning av fonderna. Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund anför sålunda, att en särskild fond för från kommunerna inflytande fondmedel borde inrättas genom en uppdelning av A-fonden. Från Svenska jordbrukskreditkassan och Sveriges lantbruksförbund reses önskemål om en uppdelning av B-fonden i två fonder, en för de större och en för de mindre företagen. Kooperativa förbundet hemställer om en undersökning av möjligheterna att gruppera de kooperativa organisationerna i en särskild fond. Folksam reser samma krav och påpekar, att enligt kommitténs förslag de kooperativa företagen ej skulle erhålla någon representant i fondstyrelserna. Landsorganisationen säger sig vara tveksam inför den föreslagna fonduppdelningen men vill inte motsätta sig tredelningen under förutsättning att affärsdrivande verk, statliga bolag och andra dylika allmänna företag förs till B-fonden. Kommitténs förslag om fondstyrelsernas sammansättning godtages i allmänhet av remissinstanserna. Statskontoret, riksräkenskapsverket och fullmäktige i riksbanken (majoriteten) ifrågasätter dock, om inte antalet styrelseledamöter bör begränsas ur effektivitetssynpunkt. Vidare reagerar Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, SACO samt Sveriges köpmannaförbund mot omfattningen av det allmännas representation i fondstyrelserna och kräver, att denna inskränkes till en person förutom statens arbetsgivarrepresentanter. Svenska bankföreningen hävdar, att de ledamöter, som ej representerar det allmänna, måste tillsättas i andra former än genom Kungl. Maj:t, på grund av de risker för bristande självständighet hos styrelserna, som eljest kan uppstå. Landsorganisationen och SACO finner att försäkringstagarna inte är tillräckligt representerade i styrelserna. 3 Bihang till riksdagens protokoll sand. Nr 100

34 34 Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059 Kommitténs förslag att fondernas placeringar till den del de inte sker i form av återlån skall göras på obligationsmarknaden accepteras av ungefär halva antalet remissinstanser, nämligen statskontoret, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken (majoriteten), fullmäktige i riksgätdskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, SACO, Svenska bankföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges lantbruksförbund, Statstjänstemännens riksförbund, RLF och Skånes handelskammare. I en rad fall förenas dock dessa ställningstaganden med invändningar mot obligationsplacering som enda utlåningsform förutom återlåningen. Framför allt anses, att obligationsmarknadslinjen innebär en alltför ensidig fördelning av fondmedlen till staten och de större företagen och därmed missgynnar mindre företag och nyetablering. En rad remissinstanser förordar i samband härmed den s. k. bankinstitutslinjen och anser, att den bör vara ett alternativ till obligationsplaceringar. I denna riktning uttalar sig statskontoret, riksräkenskapsverket, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, SACO, Sveriges lantbruksförbund, Statstjänstemännens riksförbund och RLF. Svenska jordbrukskreditkassan anser, att bankinstitutslinjen bör tilllämpas för långivning till mindre företag och inom hela den för näringslivet avsedda delen av C-fonden. Ehuru även Svenska bankföreningen anser obligationsmarknadslinjen skapa olägenheter för de mindre företagens kreditförsörjning, vill föreningen dock icke tillstyrka att bankinstitutslinjen nu lägges till grund för fondmedlens placering. Även om därmed den mest effektiva decentraliseringen uppnås, skulle en rad tekniska problem uppstå, framför allt beträffande fördelningen mellan de enskilda instituten samt ifråga om bestämmandet av räntefot och övriga villkor. Bankföreningen anser i likhet med kommittén, att denna linje bör upptagas till förnyat övervägande vid en kommande allmän omprövning av placeringsformerna. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt Stockholms handelskammare framhåller, att obligationsmarknadslinjen innebär en långtgående centralisering av besluten och en överflyttning till riksbanken av det reella ansvaret så länge den nuvarande kontrollen av obligationsemissioner består. Fullmäktige i riksgätdskontoret finner det vara mindre rationellt att placeringsmöjligheterna inte utvidgats till även andra av riksgäldskontoret tillämpade lånetyper än obligationer. Även skattkammarväxlar, statsskuldförbindelser, depositioner in. in. synes böra komma till användning. Enligt statskontorets mening är skälen för att med fondernas utlåning icke gynna enbart större företag av en sådan styrka, att kommittéförslaget bör jämkas så, att utlåning kan ske även om obligationer ej kan utställas. Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund samt Stockholms

35 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år handelskammare kräver, därest kommitténs förslag förverkligas, att omedelbara åtgärder vidtas för att komplettera det med hänsyn till de små och medelstora företagens kreditbehov. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation avvisar förslaget om placeringsregler i dess helhet och anser alt beslutanderätten över placeringarna bör överlämnas till fondstyrelserna utan de inskränkningar kommittén föreslagit. Även Folksam och Kooperativa förbundet anser obligationsmarknadslinjen vara direkt ägnad att beskära de mindre företagens kreditmöjligheter. Förbundet påpekar, att de kooperativa företagens möjligheter till självständigt handlande är i hög grad betingade av att finansieringen kan ske inom den egna företagssektorn. Beslut om fondförvaltningen och medelsplaceringen bör därför inte fattas, förrän en tillfredsställande lösning uppnås i syfte att låta företagen behålla en betydande del av avgiftsmedlen. Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet anser, att kommunernas lånemöjligheter ur fonderna är synnerligen oklart angivna, och hemställer, att kommunernas rätt till lån fastslås på ett otvetydigt sätt. Kommitténs förslag om en utredning angående nya former av hypoteksinstitut för förmedling av långfristig kredit till näringslivet har accepterats av det övervägande antalet remissorgan. I en rad fall betraktas sålunda införandet av nya hypoteksinstitut som en väsentlig förutsättning för att fondernas obligationsplacering skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) förklarar sig beredda att medverka till en prövning av formerna för en dylik kreditförmedling, vilka bör bättre än de föreslagna övergångsarrangemangen med återlåning överensstämma med målsättningen om en effektivt fungerande kreditmarknad. Svenska bankföreningen förklarar, att affärsbankerna kommer att ägna frågan om nya, eventuellt till bankerna anknutna hypoteksinstitut fortsatt uppmärksamhet. Remissinstansernas inställning till kommitténs förslag till en begränsad villkorlig återlånerätt synes vara splittrad. Majoriteten av yttrandena innehåller sålunda invändningar mot förslaget, ehuru utgångspunkterna för och innebörden av kritiken skiftar avsevärt. Bland dem som ansluter sig till kommittéförslaget märkes försäkringsinspeklionen, som anser detsamma vara en riktig kompromiss mellan skilda intressen. Landsorganisationen kan acceptera det begränsade återlånesystemet under förutsättning att arrangemanget upphör efter övergångstiden. Om avgiftsuttaget blir mycket lägre än kommittén förutsatt och pensionsbercdningen föreslagit, bortfaller det viktigaste motivet för återlån och en omprövning bör då enligt organisationens mening ske. I drygt ett dussintal yttranden anses den föreslagna återlånerätten otillräcklig. Framför allt betonas, att den betingade återlånerätten inte är någon lullgod ersättning för den långfristiga kredit som företagen hittills erhållit

36 30 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 genom avsättningarna till egna pensionsstiftelser. Den föreslagna återlånerättens begränsade värde för de små och medelstora företagen påtalas även. A andra sidan framhåller man återlånerättens stora värde som en automatisk och effektiv mekanism för decentralisering av placeringsbesluten. Pensionsstijrelsen, riksräkenskapsverket och TCO anser sålunda, att den med kreditvärdighetsprövning förenade återlånerätten bör kunna utvidgas till att avse en större del av avgifterna, medan Folksam ifrågasätter om inte väsentligt längre amorteringstider bör medges. Såväl en mera omfattande återlånerätt som väsentligt längre amorteringstider krävs av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt Stockholms handelskammare. Svenska försäkringsbolags riksförbund vill dessutom införa en ackumulerad återlånerätt upp till 100 procent av det löpande årets avgiftssumma. Kooperativa förbundet, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Sveriges grossistförbund betonar nödvändigheten av en helt automatisk återlånerätt utan kreditvärdighetsprövning. Svenska lantbruksförbundet och RLF anser återlånerätten vara av föga reell betydelse och synnerligen opraktisk för jordbrukare och mindre företagare, som vore mera betjänta av en fri utlåning via kreditinstituten. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) hyser betänkligheter mot återlånerätten och anser, att den isolerar företagen från kreditåtstramningar samtidigt som den kan utgöra en buffert mellan efterfrågan på kredit och institutens kreditkapacitet så att utnyttjandet av återlånerätten koncentreras till perioder av kreditåtstramning. Återlånesystemet skulle då fungera på ett sätt som motverkade kreditpolitikens intentioner. Svenska sparbanksföreningen anför, att även om en återlånerätt kan accepteras som en tillfällig nödlösning, så är kreditgivningen inte i första hand avsedd att skapa rättvisa mellan pensionsavgiftsbetalare eller ens mellan lånesökande. SACO anser återlånesystemet vara en detaljreglering av fondmedlens disposition, som kan motverka det ekonomiska framåtskridandet. Den bör kunna onödiggöras eller kraftigt begränsas om fondmedlen i större utsträckning placeras via bankerna. Bank- och fondinspektionen påpekar, att återlånerätten i en fri kreditmarknad knappast är någon reell fördel, medan den i en reglerad marknad gör att företag med återlånerätt kan påräkna krediter utanför regleringen. Emellertid måste regleringen då så mycket strängare drabba de inte prioriterade sektorerna, vilket kan leda till en ganska irrationell kreditfördelning. Förslaget om en omprövning av formerna för pensionsfondens förvaltning senast i slutet av 1960-talet har föranlett instämmanden från en rad remissorgan, bland vilka märks även sådana, vilka inte intagit någon avvisande hållning till förslaget om lagfäst tilläggspensionering. Dit hör bank- och fondinspektionen, riksgäldsfullmäktige, Folksam, Kooperativa förbundet och Svenska landstingsförbundet.

37 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år F olkpensioneringen Eftersom folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen förutsättes skola utgöra delar av ett och samma pensionssystem, finner jag lämpligt att före redogörelsen för departementsförslaget angående tilläggspensioneringen lämna en redogörelse för den nuvarande folkpensioneringen. Jag vill emellertid erinra om att vissa jämkningar i folkpensioneringslagstiftningen föreslagits i propositionen nr 29 till årets riksdag. Dessa jämkningar påverkar inte nämnvärt folkpensioneringen såsom grund för den tilläggspensionering, som jag ämnar föreslå i det följande. Gällande bestämmelser Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947, 527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953, 134/1954, 394/1955, 400/1955, 265/1956, 168/1957, 172/1957 och 192/1958) skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter 67 års ålder, samt å andra sidan invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner utgår för tid dessförinnan. Vad invalidpensionen beträffar bör redan här påpekas att denna liksom sjukbidraget består av två delar, grundpension och tilläggspension. Sistnämnda pensionsdel bör ej förväxlas med den allmänna tilläggspension som föreslås i det följande. Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension. Denna är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögenhet och uppgår till kr. för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag) vari ingår tilläggspension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag) som utgöres av enbart grundpension, samt kr. för annan pensionsberättigad. Invalidpension eller sj ukbidrag utgår till den, vars arbetsförmåga är på visst sätt nedsatt, och består som nämnts av grundpension och tilläggspension. Grundpensionen utgör 200 kr. om året och utgår utan hänsyn till vederbörandes inkomst och förmögenhet. Tilläggspensionen är däremot inkomstprövad och utgör högst kr. om året för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrulillägg, kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter enbart grundpension, samt kr. för annan pensionsberättigad. Änkepension utgår till änka, som fyllt 55 år, under förutsättning att bon uppnått denna ålder senast under det kalenderår, varunder mannen avlidit, och att bon varit gift med honom minst fem år. Till änka som fyllt 55 år kan dock, om särskilda skäl föranleder därtill, änkepension utgå, även om hon uppnått nämnda ålder efter det kalenderår, varunder mannen

38 38 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059 avlidit, eller varit gift med honom kortare tid än fem år. Änkepensionen, som i sin helhet är inkomstprövad, uppgår till högst kr. om året. Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder därtill, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun inte fyllt 60 år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som i sin helhet är inkomstprövat, uppgår till högst kr. om året. Vid folkpensioneringslagens tillämpning kan, när särskilda skäl föranleder därtill, gift pensionsberättigad anses såsom ogift ävensom ogift pensionsberättigad, som sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande förhållanden, anses såsom gift med denne. De i det föregående angivna folkpensionsförmånerna höjes i förekommande fall med indextillägg och s.k. standardtillägg, kommunalt bostadstillägg, blindtillägg och vårdtillägg. Rörande indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkställa beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad och prisläget i december På grundval härav fastställer Kungl. Maj :t senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procenttal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller invalidpension i form av tillläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel mångfald av tre, åter nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald av tre. Pensionspristalet har för april 1959 fastställts till 124. På grund härav är antalet indextillägg för närvarande åtta. S. k. standardtillägg utgår enligt lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner m. m. (nr 264; 193/1958) med 280 kr. om året för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller invalidpension i form av tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutilllägg, samt 350 kr. för annan pensionsberättigad. Ålderspensionen utgör sålunda inberäknat index- och standardlillägg för närvarande kr. för ensamstående och kr. för två pensionsberättigade makar. Till motsvarande belopp uppgår invalidpensionen och sjukbidraget i fall då sådan förmån utgår oreducerad. Beloppet av full änkepension jämte nämnda båda tillägg utgör kr. Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg

39 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 195!) 39 skall utgå i kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets storlek som grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. I sistnämnda avseende gäller dock vissa begränsningar, bl. a. att inkomstprövning av tillägget skall ske enligt folkpensioneringslagens regler. Utöver de förut berörda förmånerna utgår under vissa förutsättningar blindtillägg och vårdtillägg. Dessa tillägg, som inte är inkomstprövade, utgör kr. om året. Invalidpension i form av tilläggspension samt änkepension, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg är som i det föregående angivits beroende av inkomstprövning. Sådan förmån minskas nämligen med en tredjedel av den del av den pensionsberättigades årsinkomst, som ligger mellan och kr., och med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad är motsvarande gränsbelopp 750 resp kr. Rörande beräkningen av vederbörandes årsinkomst skall blott nämnas, att förmögenhet överstigande kr. (för gift pensionsberättigad kr.) medför höjning av årsinkomsten med 20 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger nämnda gränsbelopp, samt att gift pensionsberättigads årsinkomst och förmögenhet anses utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst resp. förmögenhet. Folkpensionerna kompletteras med vissa förmåner, bland dem de s. k. änke- och änklingsbidragen, varom bestämmelser finnes i lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar med barn (nr 531; ändr. 265/1950, 158/1951, 398/1952 och 395/1955). Enligt denna äger änka eller änkling, som under sin vårdnad har barn i äktenskapet med den avlidne maken eller annat barn, vilket vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem, erhålla bidrag för egen del med belopp motsvarande änkepension från folkpensioneringen. Bidrag utgår dock endast under förutsättning att barnet inte fyllt 12 år samt att vårdnadshavaren stadigvarande bor tillsammans med barnet och ej åtnjuter folkpension. Bidraget är beroende av inkomstprövning på samma sätt som de inkomstprövade folkpensionsförmånerna. En annan bidragsform är de särskilda barnbidragen, varom bestämmelser återfinnes i lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn (nr 530; ändr. 399/1952, 105/1953, 69/1954, 401/1955 och 174/1957). Här må endast nämnas att bidragen utgår längst t. o. in. den månad, varunder barnet fyller 16 år, att de utgör högst 600 kr. per barn och år samt alt de på visst sätt reduceras med hänsyn till barnets och eventuell försörjares inkomst. Kostnaderna för folkpensionerna liksom för änke- och änklingsbidragen bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår de inkomstprövade förmånerna och vårdtilläggen. Staten tillgodogör sig vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna skatterna, samt avkastningen av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördel

40 40 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 ningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952 och 135/1954). Kostnaderna för de särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och kommunerna. Såsom bidrag till statens kostnader för de i folkpensioneringslagen stadgade förmånerna skall svensk medborgare erlägga pensionsavgift för varje år, dock inte för år före det varunder han fyllt 18 år eller efter det då han uppnått 66 års ålder och inte heller för år för vilket hans till statlig inkomstskatt taxerade inkomst icke uppgår till kr. (för makar som skall taxeras enligt för sådana skattskyldiga gällande bestämmelser och vilka båda är avgiftspliktiga räknas härvid med deras sammanlagda inkomst). Den som under året näst före taxeringsåret inte varit mantalsskriven i Sverige eller som avlidit före årets ingång är befriad från pensionsavgift. Vissa utlänningar är skyldiga att erlägga pensionsavgift, bl. a. här mantalsskrivna personer som är medborgare i något av de andra nordiska länderna. Pensionsavgiften utgör f. n. 4 procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Emellertid gäller att makar, som båda är avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall erlägga avgift med sammanlagt högst 600 kr. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst överstiger kr., envar påföres pensionsavgift med 300 kr. Om endast den ena makens taxerade inkomst överstiger kr., minskas i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas pensionsavgifter ej överstiger 600 kr. Andra avgiftspliktiga erlägger avgift med högst 600 kr. Av de angivna avgiftsmaxima framgår, att avgift i princip beräknas å högst kr. taxerad inkomst såväl för ogift och därmed jämställd som för makar gemensamt. Folkpensioneringsfondens behållning uppgår till milj. kr., som beräknas ge en årlig avkastning av ca 56 milj. kr. Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring kan svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkras hos pensionsstyrelsen för erhållande av pension. Den frivilliga försäkringen är uppbyggd efter premiereservprincipen. Pensionerna är inte värdebeständiga. Riksdagens ställningstaganden 1958 Jag torde nu få lämna en översikt över vissa ståndpunkter, som 1958 års A-riksdag intog rörande förbättringar av folkpensionerna. I vissa avseenden tog riksdagen principiell ställning till frågor rörande folkpensioneringens framtida utformning. Beträffande åtskilliga spörsmål hemställde riksdagen däremot om fortsatt utredning. Vad angår storleken av folkpensioneringens ålderspension förordade riksdagen, att pensionen höjes så att den år 1968 uppgår till kr.

41 Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år för två pensionsberättigade makar och kr. för ensamstående, räknat i 1957 års penningvärde. Vad angår den takt, i vilken höjningarna skulle ske för att man skall nå det uppställda målet, fann riksdagen det icke lämpligt att nu binda sig. Riksdagen ansåg vidare, att den generella pensionsåldern av 67 år inom folkpensioneringen skulle bibehållas, men fann att frågorna om förtida resp. uppskjutet pensionsuttag borde bli föremål för fortsatt utredning. Beträffande invalidpensioneringen föreslog riksdagen, att därmed sammanhängande problem skulle utredas snarast möjligt. Utredningsarbetet borde bedrivas från utgångspunkten att den nuvarande inkomstprövningen om möjligt slopades. Olika möjligheter att i ökad utsträckning bereda rätt till pension före 67 år borde undersökas. I samband med utredningen om invalidpensioneringen borde prövas frågan om barntillägg till barn, vars försörjare uppbär folkpension. Riksdagen förordade, att änkepensionen fr. o. in. den 1 juli 1960 höjes till samma belopp som ålderspensionen till ogift pensionär och därefter liksom ålderspensionen successivt ökas till kr. år Full änkepension borde utgå till änka, som vid mannens död uppnått 50 års ålder eller, om hon då var yngre, hade barn under 19 år i hemmet. För andra änkor över 35 år skulle pensionen graderas med hänsyn till änkans ålder vid mannens död eller då det yngsta barnet fyllde 19 år. Änkepensionen borde i sådant fall reduceras på visst sätt. Änkepension skulle utgå utan inkomstprövning. De nämnda reglerna borde tillämpas på kvinnor, som blir änkor från och med den dag då den nya lagstiftningen träder i kraft. Även de kvinnor som blivit änkor dessförinnan borde i rimlig utsträckning få del av folkpensionsförbättringarna. Frågan om utformningen av reglerna för änkepension i övergångsfallen borde bli föremål för en snabbutredning. Riksdagen förordade vidare, att barnpension skulle utgå fr. o. m. den 1 juli 1960 i samtliga fall då barnets huvudsakliga försörj are avlidit samt att barnpensionen skulle utgivas intill dess barnet fyllde 19 år. Pensionen borde bestämmas till kr. om året och utgå utan inkomstprövning. Fortsatt utredning rörande olika familjepensionsfrågor förordades av riksdagen bl. a. rörande änkepensioner i form av engångsbelopp till yngre änkor utan barn, angående änklingspensioner samt beträffande barnpensioner i sådana fall, då den av föräldrarna avlidit som icke är den huvudsakliga försörjaren. Spörsmålet huruvida barnpension borde utgå med högre belopp då båda föräldrarna avlidit skulle också utredas. Uppmärksamhet borde även ägnas frågan om pensionsförmåner åt bl. a. frånskilda kvinnor, vilkas f. d. make avlider. Riksdagen hemställde vidare om skyndsam utredning av frågan om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen. Beträffande folkpensioneringens finansiering på längre sikt förutsatte riksdagen att denna fråga finge prövas senare.

42 42 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Riksdagen uttalade därjämte, att under utredningsarbetet borde upptagas frågan om en långt gående samordning i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar som ligger varandra närmast, varvid enhetlighet även i fråga om finansiering och administration borde eftersträvas. Det av riksdagen förordade utredningsarbetet har anförtrotts åt 1958 års socialförsäkringskommitté utom såvitt angår de administrativa frågorna, vilka handlägges av socialförsäkringens administrationsnämnd. Departementschefen Allmänna synpunkter De arbetsinsatser, som de äldre har gjort i samhället under sin verksamma tid, bildar den grund, på vilken den yngre generationen bygger vidare. Produktionsresultatet är alltså en följd av de olika generationernas gemensamma ansträngningar. När de äldre träder ut ur produktionslivet, kan de inte som tidigare genom arbetsinkomsten tillgodogöra sig resultatet av sina insatser. Det är därför en gammal tanke, att de som är i aktiv ålder skall avstå en del av produktionsresultatet till pension åt de äldre. Med detta betraktelsesätt ter det sig också naturligt att de äldre, när de drar sig tillbaka från arbetslivet, för sig och sina familjer inte skall behöva vidkännas en alltför kännbar sänkning av den levnadsnivå, på vilken de kunnat inrätta sitt liv medan de stod kvar i produktionen. Pensionen bör alltså i princip avvägas efter inkomsten under den aktiva tiden och motsvara en väsentlig del av denna inkomst. Diskussionen kring pensionsfrågan har visat, att det sist sagda ger uttryck för en mycket utbredd uppfattning. Genom folkpensioneringen avstår de som är i aktiv ålder en del av sina inkomster till pensionärerna. Folkpensioneringens förmåner är dock inte avhängiga av vars och ens tidigare inkomster utan utgår med enhetsbelopp. Det är ur många synpunkter önskvärt, att folkpensioneringen lägges som grund i ett nytt pensionssystem. För att detta system skall fylla det anspråk, som nyss angivits i fråga om pensionernas storlek, måste de enhetliga folkpensionerna kompletteras med tilläggspensioner, som är avpassade efter vars och ens tidigare inkomstförhållanden. Princippropositionen I propositionen nr 55 föreläde Kungl. Maj:t 1958 års A-riksdag principerna för en allmän pensionsreform. Vid anmälan av frågan i statsrådet den 11 februari 1958 ansåg jag mig kunna slå fast, att det inom vårt lands politiska liv rådde stor samstämmighet i uppfattning rörande de huvudkrav, som man borde ställa på pensionssystemet. Jag sammanfattade dessa krav i femton punkter och drog den slutsatsen, att det i stort sett härskade en gemensam mening om målet för våra strävanden på pensionsområdet.

43 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år Oenighet rådde däremot om medlen för att nå detta mål. För egen del kom jag fram till uppfattningen att målets förverkligande krävde, att rätten till tilläggspension lagfästes. De grundläggande motiven var följande. Sedan länge har vi i vårt land haft en lagstiftning om folkpensionering. Tack vare lagstiftningen kan folkpensioneringen finansieras genom ett fördelningssystem. En sådan finansieringsmetod innebär renodlad, att varje års pensionsutgifter bekostas av de pensionsavgifter och andra inkomster, som inflyter under året. Fördelarna med detta finansieringssystem är uppenbara och allmänt erkända såvitt angår folkpensioneringen. Alla kan få rätt till pensioner av i lagen bestämd storlek. Pensionsförbättringar kräver ingen lång uppbyggnadstid utan kan genomföras snabbt. Pensionerna kan göras automatiskt värdebeständiga. Genom alt finansiera tilläggspensioneringen enligt samma metod som folkpensioneringen kan man utnyttja dessa fördelar för hela pensionssystemet. Man kan alltså relativt snabbt tillförsäkra alla förvärvsarbetande och deras familjer värdebeständiga pensioner av tillfredsställande storlek. Fjolårets proposition i pensionsfrågan upptog därför principerna för en lagfäst tillläggspensionering, vars finansiering grundades på fördelningsmetoden. De förbättringar av levnadsstandarden för pensionärerna som vinnes genom tilläggspensioneringen kommer emellertid inte dem till del, som redan i dag är folkpensionärer. Med den principiella syn på pensionsfrågan som jag nyss redovisat måste en pensionsreform utformas så att hänsyn tas också till de nuvarande folkpensionärerna. I enlighet härmed föreslogs i fjolårets pensionsproposition både att folkpensioneringen skulle förbättras och att en lagfäst tilläggspensionering skulle införas. Dessa skulle tillsammans bilda det nya pensionssystemet, vars huvuddrag var följande. Pensionssystemet skulle bereda såväl ålders- som invalid- och familjeskydd. Folkpensionerna skulle förbättras i olika avseenden, bl. a. genom en successiv höjning av pensionsbeloppen. Målet för denna höjning, vilken borde inledas redan 1958, var kr. för två pensionsberättigade makar och kr. för ensamstående. Tilläggspensioneringen utformades med de angivna folkpensionsförbättringarna som utgångsitunkt. Viss rätt till undantagande från tilläggspensioneringen skulle finnas för de försäkrade. Den tilläggspension, som skulle utgå utöver folkpensionen, skulle beräknas på den årliga arbetsinkomsten i vad den ligger mellan och kr. För företagare och självständiga yrkesutövare beräknades arbetsinkomsten efter en särskild regel. Folkpensionen och tilläggspensionen skulle tillsammans motsvara omkring 65 procent av den genomsnittliga arbetsinkomsten under de 15 år, då inkomsten varit högst. Pensionerna skulle följa ändringar i prisnivån, d. v. s. vara värdebeständiga. Även de nyssnämnda inkomstgränserna skulle följa prisnivåns ändringar.

44 44 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 För full ålderspension skulle i inledningsskedet fordras 20 pensionsgrundande år, vilket krav skulle successivt höjas till att avse 30 år. Invalid- och familjepensionerna skulle ansluta sig till förmånerna från ålderspensioneringen. Såsom redan nämnts skulle tilläggspensioneringen i likhet med folkpensioneringen finansieras enligt ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan tillskott av skattmedel. Vidare förutsattes, att en betydande fondbildning skulle ske inom tilläggspensioneringen. Löntagarnas tilläggspensioner skulle bekostas genom kollektiva arbetsgivaravgifter. Företagare och självständiga yrkesutövare skulle betala sina tillläggspensioner genom individuella avgifter. Rätt till tilläggspension skulle börja intjänas 1960, och avgifter skulle betalas fr. o. m. samma år. Avgifterna, som skulle stiga successivt under uppbyggnadsskedet, angavs till en början endast för de första fem åren. Det förutsattes, att uttaget av arbetsgivaravgifter efter 30 år då övergångstiden för snabbare förvärv av full pension utlöpt komme att utgöra mindre än 10 procent av den totala lönesumman och att några större avvikelser från nämnda avgiftsprocent inte skulle komma att erfordras för tid därefter. Företagare och självständiga yrkesutövare skulle för sin tilläggspension erlägga motsvarande avgifter på vederbörandes beräknade arbetsinkomst. Beträffande princippropositionens behandling i riksdagen vill jag i detta sammanhang endast peka på att de föreslagna förbättringarna av folkpensioneringen godkändes, med vissa ändringar och kompletteringar, av riksdagens båda kamrar. Förslaget i fråga om tilläggspensioneringen antogs praktiskt taget oförändrat av första kammaren men avslogs av andra kammaren med ett fåtal rösters övervikt. Utgången av voteringen i andra kammaren föranledde Kungl. Maj :t att upplösa riksdagen samt utlysa nyval till nämnda kammare. Detta val, där det allt överskuggande intresset knöts till pensionsfrågan, ledde till att de partigrupper i andra kammaren, som fällde förslaget om tilläggspensionering, reducerades till en minoritet på 115 av kammarens 231 mandat. Valresultatet gav regeringen underlag för att omedelbart sätta i gång arbetet med att utforma ett lagförslag om allmän tilläggspensionering och vidtaga andra förberedelser för reformens genomförande. Förberedelser för lagstiftningsförslaget Det förslag till lagstiftning om allmän tilläggspensionering som skall föreläggas riksdagen utgår från de grundläggande krav på effektivitet i pensionssystemet och snabbhet i dess genomförande, som uppställdes i princippropositionen. Detta innebär, att jag måste vidhålla mitt förslag om att en lagfäst tilläggspensionering bygges på fördelningsmetoden, om också med ett starkt inslag av fondering.

45 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Vid den fortsatta beredningen av pensionsfrågan har jag emellertid företagit vissa ändringar i förhållande till principförslaget. Dessa åtgärder har betingats av de fortsatta undersökningar av vissa problemkomplex, som ägt rum under lagstiftningsarbetets gång. Åtgärderna är samtidigt uttryck för en strävan att så långt möjligt ta hänsyn till de synpunkter, som framförts från oppositionens sida vid 1958 års A-riksdag och under den offentliga debatten. Därmed har jag velat skapa förutsättningar för ett vidgat parlamentariskt underlag för pensionsreformen. Mina förhoppningar om en sådan bredare samling kring den stora trygghetsreformen vann stöd i det förhållandet, att numera en stor majoritet inom vårt folk och i riksdagen ansluter sig till uppfattningen att tilläggspensioneringens genomförande kräver en lagstiftning, som bl. a. innebär ett åläggande för arbetsgivarna att erlägga avgift för sina anställdas pensionering. Sedan princippropositionen avlämnats framkom i riksdagen ett annat förslag om lagstiftning rörande tilläggspension. Detta förslag stöddes av en del av den opposition, som fällde Kungl. Maj :ts förslag i andra kammaren. Då det gäller lagstiftningens utformning har emellertid meningsskiljaktigheter kvarstått även bland dem som förordar lagstiftning om till- 1 äggspensionering. Olikheten i uppfattning har i första hand avsett finansierings- och förvaltningsmetoderna vid utformningen av en lagfäst pensionering. Nära samband med dessa frågor har de meningsskiljaktigheter, som förekommit rörande bl. a. omfattningen av de inslag av valfrihet som enligt båda förslagen skulle rymmas inom lagstiftningens ram. Den närmare innebörden av dessa motsättningar redovisades i särskilda utskottets utlåtande till 1958 års A-riksdag. I det läge, som uppkommit efter de senaste allmänna valen, har det enligt min uppfattning funnits starka skäl att ånyo pröva möjligheterna att överbrygga skiljaktigheterna mellan de båda förslagen om lagfäst pensionsrätt. Helst hade jag sett att redan under arbetet med propositionen en samverkan kunnat uppnås mellan regeringen och den del av oppositionen, som uttalat sig för principen om en lagfäst rätt till tilläggspension. Inbjudan till eu sådan samverkan utfärdades fördenskull i början av januari Jag beklagar att det visade sig, att de inbjudna inte ansåg förutsättningar för förhandlingar om en sådan samverkan föreligga på det angivna stadiet. Denna nedslående erfarenhet har inte hindrat mig att, som jag tidigare understrukit, vid utformningen av lagstiftningen försöka tillgodose de synpunkter, som framförts av företrädarna för den nyssnämnda andra lagstiftningslinjen, så långt detta varit förenligt med de grundläggande anspråk, som måste ställas på pensionssystemet och vilka jag angivit i det föregående. Att det nya pensionssystemet skall vara effektivt och genomföras inom rimlig tid är en mening som omfattas av en stor majoritet bland dem, vilkas trygghetsbehov pensioneringen är avsedd att tillgodose. Resultaten av min strävan att gå till mötes olika önskemål kommer att

46 46 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 framgå av den fortsatta redogörelsen för de föreliggande författningsförslagens närmare innebörd. Här vill jag blott peka på några av de åtgärder som vidtagits. Frågan om en rörlig pensionsålder har prövats. Därvid har bl. a. möjligheter öppnats att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen töre 67 års ålder. Vidare har jag efter verkställda undersökningar funnit mig kunna föreslå, att möjligheterna att ställa sig vid sidan av tilläggspensioneringen vidgas i olika avseenden. I fråga om förvaltningen av tilläggspensioneringens fondmedel föreslås gynnsammare villkor för lån ur pensionsfonden och vissa förändringar i fråga om det statliga inflytandet. T illäggs pensioneringens omfattning Jämte folkpensioneringen skall den allmänna tilläggspensioneringen, såsom förutsattes i fjolårets pensionsproposition, i princip tillförsäkra alla förvärvsarbetande en lagfäst rätt till trygghet på ålderdomen, vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan och för familjen vid dödsfall. Det betyder med andra ord, att löntagare likaväl som företagare och andra självständiga yrkesutövare automatiskt får ett betryggande ålders-, invalid- och familjeskydd efter den allmänna tilläggspensioneringens införande. Eftersom tilläggspensioneringen skall grundas på inkomster av arbete och nästan alla personer i vårt land lever på sådana inkomster det gör ju inte bara den som uppbär arbetsinkomsten utan även hans familj är tilläggspensioneringens förmåner avsedda att framdeles bli till gagn för praktiskt taget hela befolkningen. Många med mig hyser den uppfattningen, att det nya pensionssystemet kommer att betraktas som en oumbärlig trygghetsanordning. Nu liksom i princippropositionen anser jag emellertid, att denna övertygelse inte får utesluta, att det skall finnas möjligheter till undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen. Skälen därtill är följande. Det har på olika håll ansetts angeläget, att grupper av arbetstagare har frihet att avtalsvägen själva skaffa sig en tilläggspensionering utan samhällets medverkan. Vidare har en del företrädare för grupper, som anses redan ha sin pensionsfråga ordnad på privat väg, gjort gällande att ifrågavarande grupper bl. a. för undvikande av samordningsfrågor önskar bibehålla sina pensionsanordningar i stället för att bli omfattade av en allmän tilläggspensionering. Ett sätt att tillgodose dylika önskemål är att ge ifrågavarande arbetstagargrupper frihet att ställa sig utanför den allmänna tillläggspensioneringen. Jag är medveten om att den allmänna tilläggspensioneringen skulle bli kraftigt reducerad i vikt och betydelse, om organisationerna allmänt skulle göra bruk av en sådan valfrihet. Men som jag framhöll redan i princippropositionen har jag svårt att föreställa mig, att vare sig arbetstagare eller arbetsgivare skulle kunna finna, att ett utträde ur tilläggspensioneringen är förenligt med deras egna intressen. Under arbetet med pen

47 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år sionsfrågan har jag blivil alltmera övertygad om den allmänna tilläggspensioneringens konkurrenskraft i förhållande till andra pensionsordningar. Det har också tydligt framgått av den offentliga debatten, alt åtminstone en mycket stor majoritet av löntagarna anser det som en fördel att bli omfattade av den lagfästa tilläggspensioneringen och inte hyser någon önskan att stå utanför. I min uppfattning om konkurrenskraften hos en pensionering av den i lagförslaget angivna typen framför varje annan ordning för pensionstrygghet styrktes jag även av de uttalanden, som de berörda arbetsmarknadsorganisationerna gjorde inför 1958 års B-riksdags behandling av motioner rörande en viss valfrihet för i statens tjänst anställda (SU 1958 B: 102). Det framkom därvid, att de statsanställda med hänsyn till de stora fördelar, som fördelningssystemet innebär i fråga om bl. a. pensionernas värdebeständighet, inte torde vilja avstå från sin nuvarande pensionsordning i utbyte mot någon form av större valfrihet. Att döma därav skulle alltså en t. o. in. mycket vidsträckt undantagsmöjlighet inte vara ägnad att inge betänkligheter för den allmänna tilläggspensioneringens vidkommande. Jag betraktar det som en styrka hos den allmänna tilläggspensioneringen, om den kan bereda arbetsmarknadsorganisationer, som till äventyrs skulle önska det, frihet att välja alternativa lösningar. Det finansieringssystem, som den allmänna tilläggspensioneringen bygger på, kräver för sin funktion ett i stort sett fast försäkringskollektiv, som på ett tidigt stadium bestämmes till sin omfattning. Det medger därför eu sådan valfrihet endast vid igångsättningen. Men vid detta tillfälle kan systemet lämna fältet fritt för kollektivt utträde. Om någon grupp fullt och fast anser att ett annat pensionssystem i sin helhet är förmånligare, bör den enligt min åsikt också ha en reell möjlighet att då ställa sig utanför den allmänna tilläggspensioneringen. För sådana grupper, som redan omfattas av privat pensionsförsäkring, är det därtill naturligt, att de just när den allmänna tilläggspensioneringen införes och samordningsfrågor kan bli aktuella väger sin nuvarande pensionering mot den allmänna. Önskar någon löntagargrupp stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen, får huvudorganisationen träffa kollektivavtal med arbetsgivaren om att pensionsrätt tillförsäkras gruppen i annan ordning. Det nya förslaget innefattar vidgade möjligheter och längre betänketid för träffande av ett dylikt avtal. Med hänsyn till omständigheter som anfördes i princippropositionen kan och hör man bereda företagare och andra självständiga yrkesutövare vissa möjligheter alt individuellt träda ut ur den allmänna tilläggspensioneringen. Även villkoren för dylikt utträde har nu mildrats i olika hänseenden. Lagstiftningsförslagets närmare innebörd i dessa delar kommer jag all behandla i det följande.

48 48 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1951 Nuvarande personalpensionering m. m. Vissa grupper av löntagare har redan sin pensionsfråga ordnad på ett sätt som allmänt anses tillfredsställande. Detta gäller i huvudsak statens och kommunernas anställda. Därjämte har vissa grupper i enskild tjänsl pensionsfrågan mer eller mindre väl ordnad. Vårt största existerande system för personalpensionering, nämligen det statliga, har redan anpassats till folk- och tilläggspensioneringarna. Detta skedde genom riksdagens beslut 1958 (prop A: 157; 1958 B: 31; SU 1958 B: 52), vilket grundades på en förhandlingsuppgörelse mellan staten och de statsanställdas organisationer. Den därmed genomförda revisionen av det statliga tjänstepensionssystemet innebar, att man fann en för båda parter tillfredsställande lösning av ett sedan länge besvärande problem, nämligen samordningen av den statliga tjänstepensioneringen och folkpensioneringen. Med tillämpning av den s. k. bruttometoden fann sig parterna på samma gång kunna lösa de samordningsfrågor, som kunde förväntas uppkomma vid genomförandet av en allmän tilläggspensionering Det synes vara att vänta, att de pensionssystem, som gäller för kommunalanställda och i övrigt i offentlig tjänst anställda, skall visa sig kunna samordnas med folkpensioneringen och tilläggspensioneringen efter likartade linjer i den mån så inte redan skett. För större delen av detta område träffades i december 1958 förhandlingsuppgörelser om samordning enligt den nyssnämnda bruttometoden. För majoriteten av dem, som redan omfattas av utbyggda system för tjänstepension, har samordningsfrågorna alltså redan funnit sin lösning. Att märka är därvid, att samordningen i huvudsak gällt olika system av pensioner finansierade enligt fördelningsmetoden, vilken på sina håll ansetts medföra en så relativt stel utformning av pensioneringen, att själva konstruktionen i och för sig skulle försvåra samordningen. Vad beträffar löntagargrupper i enskild tjänst kan samordningsfrågor i samband med pensionsreformen givetvis uppkomma endast i de fall, då sådana grupper redan omfattas av en privat pensionering. En annan förutsättning är att man - såframt inte den kollektiva utträdesrätten begagnas anser anledning föreligga att för framtiden modifiera den privata pensioneringen på grund av den allmänna pensionsreformen. Detta torde kunna framstå som befogat endast för de fall, då de sammanlagda pensionsförmånerna ter sig onödigt stora när de privata lägges till de allmänna. Med hänsyn till det anförda synes samordningsfrågor blott kunna uppstå i vissa fall för löntagargrupper som f. n. tillhör en mera omfattande privat pensionering, företrädesvis en sådan som är anordnad i försäkringsmässiga former. Sedan länge föreligger frågan om att samordna privata pensionssystem med folkpensioneringen ävensom med yrkesskadeförsäkringen. Även mellan olika privata pensionssystem inbördes torde samordningsfrågor existera.

49 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Dessa frågor har funnit sin lösning på olika sätt, såvida samordningen över huvud ansetts vara ett allvarligt problem. I åtskilliga fall utgår pensioner eller livräntor sida vid sida utan att någon särskild samordning ifrågasatts. Då det gäller att samordna existerande privata pensionssystem med den allmänna tilläggspensioneringen torde det i princip inte föreligga några frågor av annan art än sådana, som redan funnits och vid behov bragts till olika lösningar. Praktiskt kan samordningsfrågorna få större vikt och därmed pocka på en lösning helt enkelt därför att de allmänna pensionsförmånerna genom folkpensionsförbättringarna och tilläggspensioneringens införande blir vida större än förmånerna från den nuvarande folkpensioneringen. Den privata pensionsförsäkringen är uppbyggd enligt premiereservtekniken, vilket bl. a. innebär att pensionsrätten för var och en som omfattas av pensioneringen i princip är bunden till ett för hans räkning uppsamlat fondkapital. Det torde vara en allmänt omfattad mening, att detta finansieringssystem innefattar en inte oväsentlig individuell anpassningsbarhet; den enskildes intjänade pensionsrätt kan när som helst materialiseras i ett kapitalbelopp, som kan nyttiggöras honom på ett eller annat sätt. Anpassningen av ett premiereservsystem till ett fördelningssystem synes därför inte erbjuda större problem av teknisk natur än de tidigare berörda samordningsfrågor, vilka redan funnit sin lösning. Då det gäller metoden för samordningen är det min mening, att statsmakterna inte bör lämna några anvisningar åt de arbetsmarknadens parter, vilka i flertalet fall har överenskommit om de existerande pensionsordningarna och även framgent bör ha full frihet att ändra dem. Jag vill här upprepa min i princippropositionen uttryckta mening, att de som omfattas av existerande privata pensionssystem bör kunna påräkna att även efter den allmänna tilläggspensioneringens införande bli tillerkända minst lika goda pensionsförmåner som hittills. Enligt min övertygelse kommer även de löntagare, som nu är tillförsäkrade pensionsrätt och vilkas fortsatta pensionsrätt uppbygges inom tilläggspensioneringen, att i regel få en stor förbättring av sitt pensionsskydd genom tilläggspensioneringens införande. I synnerhet innebär värdebeständigheten en utomordentligt viktig förbättring. Under en övergångstid, då förmånerna från den allmänna tilläggspensioneringen ännu inte nått fulla belopp, kommer emellertid en del kompletteringsanordningar till en allmän tilläggspensionering utan tvivel att vara befogade. Det är inte heller uteslutet, att det även därefter kan komma att anses önskvärt att i vissa avseenden komplettera de allmänna förmånerna. I det följande kommer jag också att föreslå vissa åtgärder, som bl. a. synes ägnade att underlätta en samordning mellan den allmänna tilläggspensioneringen och sådana kompletteringsanordningar. 4 H i han g till riksdagens protokoll sand. Nr 100

50 50 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 En betydande nackdel med de privata pensionsförsäkringarna är dock frånvaron av värdebeständighet. Varje uppslag till denna frågas lösning synes mig värt att begrunda. Hur värdebeständigheten över huvud skall kunna i princip garanteras i en pensionering byggd på premiereservsystem, är ett problem som alltjämt står kvar. Någon metod att praktiskt lösa frågan om värdesäkring av sådan pensionsrätt, som förvärvas hos enskilda försäkringsföretag, kan därför inte anvisas. Jag hyser emellertid fortfarande förhoppningen, att de utredningar i ämnet, som är i gång, skall kunna bidra till problemets belysning. Kompletteringsförmåner till den allmänna tilläggspensioneringen kan givetvis erhållas genom pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring. Jag har för avsikt att snarast undersöka, vilka förändringar inom denna försäkring som kan påkallas av den allmänna pensionsreformen. Slutligen anser jag mig böra framhålla även följande synpunkter. Av det förut sagda framgår att de samordningsfrågor, som kan behöva aktualiseras när den allmänna tilläggspensioneringen träder i kraft, torde beröra i huvudsak sådana löntagargrupper som redan omfattas av en utbyggd privat pensionsförsäkring. Man skall inte glömma bort, att den övervägande delen av den förvärvsarbetande befolkningen nu inte har någon annan pension än folkpensionen att lita till. Och de som redan fått sin pensionsfråga ordnad återfinnes ju till största delen bland dem som tillhör någon offentlig tjänstepensionering, där samordningsfrågorna lösts eller är på väg att klaras upp. Av alla löntagare, som den allmänna tilläggspensioneringen kan omfatta, torde i själva verket mer än elva tolftedelar för närvarande inte tillhöra någon i försäkringsmässiga former anordnad privat personalpensionering. Mot bakgrunden av den trygghetsreform, som nu förestår för vårt folk, får de för vissa grupper ännu kvardröjande samordningsfrågorna inte någon stor räckvidd. Samordningsfrågorna torde dessutom, som jag förut antytt, minska i omfattning i den mån som den kollektiva utträdesrätten skulle utnyttjas. Visserligen tror jag inte att denna rätt kommer att begagnas. Men om någon grupp för egen del verkligen skulle anse, att den redan har sin pensionsfråga tillfredsställande löst på privat väg, är det ju ändå tänkbart att den skulle vilja göra bruk av friheten att ställa sig utanför den allmänna tilläggspensioneringen. Om så skulle ske, bortfaller naturligtvis samordningsspörsmålen med tilläggspensioneringen för den gruppen. Samhällsekonomiska verkningar Pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin har föranlett mycken diskussion. Som naturligt är då det gäller framtiden går åsikterna också i denna fråga starkt isär. Jag hyser fortfarande samma uppfattning som den jag redovisade i princippropositionen. Några synpunkter därutöver kan emellertid anföras. De som uttryckt oro för verkningarna av den föreslagna pensionsrefor

51 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år men har under hänvisning till finansieringsmetoden dels pekat på risken för ett minskat sparande och dels fruktat för följderna av en förutsedd statlig maktkoncentration i förvaltningen av pensionsfonden. Den senare frågan ämnar jag ta upp till behandling i det följande. Den föreslagna finansieringsmetoden för tilläggspensioneringen är inte någon renodlad fördelningsmetod. Inte minst för att motverka negativa effekter på sparandet har i förslaget inrymts en betydande fondbildning. I det alternativ till regeringsförslaget, som framfördes från anhängarna av en lagfäst tilläggspensionering enligt premiereservmetoden, fanns å andra sidan inslag av fördelningsmetodik. Av allt att döma kommer den lösning, som jag förordar, att under en följd av år resultera i ett större nettosparande inom pensionssystemet än vad det alternativa förslaget skulle innebära trots att ålderspensionerna enligt mitt förslag så mycket snabbare växer till avsedd nivå. Som framgår av det följande har det dessutom visat sig, att fondtillväxten enligt det föreliggande förslaget sker något snabbare än som tidigare förutsatts. Pensionsreformens effekt på sparandet och kapitalbildningen beror inte enbart av fondbildningens storlek. När det gäller att bedöma verkningarna på det samlade sparandet under den framtid vi kan överblicka måste det beaktas, att den föreslagna tilläggspensioneringen ingalunda kan väntas medföra, att det nuvarande försäkrings- och pensionssparandet helt bortfaller. I det sammanhanget är det värt att notera, att företag som för närvarande har stora pensionsförsäkringskostnader kan tänkas få sina kostnader för pensionsändamål sänkta genom att tilläggspensioneringens avgiftsnivå är låg. Utrymmet inom den nuvarande kostnadsramen kan för dessa företag komma att mer än väl förslå även till utgifter för de kompletteringsanordningar, som kan befinnas önskvärda vid sidan om den allmänna tilläggspensioneringen. Det bör vidare framhållas att regeringen, sedan beslut fattats om genomförande av pensionsreformen, kommer att framlägga förslag om den extra bolagsskattens slopande från den 1 januari Detta torde för många företag innebära en avsevärd lättnad. Vad i övrigt beträffar pensionsreformens effekt på företagens totala kostnader en fråga som spelat stor roll i debatten så är denna beroende av en hel rad faktorer och bland dessa framför allt inkomst- och löneutvecklingen i samhället, som i sin tur avgörs vid förhandlingar mellan vederbörande parter. Till följd av pensionsreformens successiva uppbyggnad kommer dess verkningar på företagens kostnadssida i vart fall att te sig relativt små i jämförelse med de årliga kostnads- och produktivitetsändringar som normalt inträffar. Del ligger i sakens natur, att den ekonomiska politiken måste föras med sikte på att den inhemska kostnadsutvecklingen är förenlig med yttre och inre balans i vår samhällsekonomi liksom atl pensionsreformens verkningar på både kort och lång sikt på sparande och kapitalbildning noggrant måste

52 52 Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 följas. Det är av väsentlig betydelse för framtiden och därmed också för pensionsreformens genomförande, att vi får en fortsatt snabb tillväxt av den produktionsapparat, som utgör grunden för dagens och morgondagens välstånd, och en ökning av den produktion, som ytterst bär kostnaderna för våra pensioner. Pensionsreformen har också en statsfinansiell sida. Under det att tillläggspensioneringen uteslutande skall finansieras med avgifter, utgör folkpensioneringens kostnader en väsentlig och allt större post i statens budget. Den av statsmakterna i fjol förutsatta översynen av folkpensioneringens finansiering bör enligt min åsikt ske snarast. Tilläggspensioneringen får vissa omedelbara budgetmässiga verkningar med hänsyn dels till statens avgifter för de statsanställdas tilläggspensioner, dels till företagens avdragsrätt för sina pensionsavgifter. Efter hand kommer dessa utgifter respektive inkomstminskningar för staten att motvägas av minskade pensionsutgifter över budgeten för statens anställda respektive ökade inkomster i form av skatt på tilläggspensioner. Dessa frågor liksom bl. a. frågan om avdragsrätt för egenavgifter kommer att behandlas senare i annat sammanhang. Planen för pensionsreformen Princippropositionen år 1958 innefattade huvuddragen av en plan för pensionsreformens genomförande. I och med den höjning av folkpensionerna, som ägde rum förra året, har det första ledet i denna plan börjat realiseras. Pensionsplanens fullföljande innebär, att tilläggspensioneringen successivt uppbygges jämsides med att folkpensionerna ytterligare förbättras. Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall som redan nämnts utgöra delar av ett enhetligt pensionssystem. Detta system bör i framtiden regleras i en och samma lagstiftning. Fördenskull behöver reglerna om folkpensionen och tilläggspensionen inte i alla avseenden svara mot varandra, eftersom de båda delarna av pensionssystemet har olikartade funktioner. Folkpensioneringens och den allmänna tilläggspensioneringens sammangjutning i ett enda lagverk fordrar ett omfattande arbete, som kommer att kräva flera år. Förutom kompletteringar på olika punkter av lagstiftningen rörande tilläggspensioneringen måste nämligen också en sammanfogning ske av det redan nu i ett flertal olika författningar uppsplittrade lagkomplexet rörande folkpensioneringen, vilken därtill enligt av riksdagen gjorda uttalanden bör bli föremål för ändringar i olika avseenden. Först därefter kan det slutliga utformandet av en enhetlig pensionslagstiftning ske. För att så snart som möjligt kunna sätta tilläggspensioneringen i funktion har jag nu låtit utarbeta en lagstiftning om enbart allmän tilläggspensionering. Denna lagstiftning har därvid utformats så, att den tills vidare kan tillämpas jämsides med de olika författningar som reglerar folkpensioneringen. Vidare har erforderliga bestämmelser rörande förvaltningen av

53 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år tilläggspensioneringens fondmedel upptagits i ett fondreglemente. Den sålunda utarbetade lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari Vid vilken tidpunkt förslag om ett enhetligt lagverk för hela pensionssystemet kan framläggas blir beroende av flera omständigheter års socialförsäkringskommitté är sysselsatt med ett omfattande utredningsarbete beträffande så viktiga frågor rörande folkpensioneringen som invalidpensioneringens utformning och reglerna rörande familjepensioneringen. Därtill kommer den av statsmakterna åsyftade samordningen i materiellt avseende av de socialförsäkringsgrenar som ligger varandra närmast pensioneringen, sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Dessa försäkringsformer bör framdeles i realiteten framstå som en enda socialförsäkring till medborgarnas skydd vid inkomstbortfall i olika situationer. Alla dessa arbetsuppgifter är var för sig synnerligen omfattande. Ansträngningarna torde böra inriktas på att i vart fall åstadkomma en enhetlig pensionslagstiftning senast till år Reformarbetet har givetvis även en administrativ sida. Den administration, som krävs i samband med att lagen om försäkring för allmän tilläggspension träder i kraft 1960, skall avse fastställande och registrering av de försäkrades arbetsinkomster, på vilka tilläggspension skall beräknas; vidare skall debitering och uppbörd av avgifter till tilläggspensioneringen ombesörjas. Socialförsäkringens administrationsnämnd utreder dessa frågor i fortlöpande kontakt med socialdepartementet. Administrationsnämndens arbete har sålunda bedrivits jämsides med lagstiftningsarbetet. Nämnden kommer att framlägga ett förslag om den för de närmaste åren erforderliga förvaltningsorganisationen för inkomsternas fastställande och registrering samt för avgiftsuppbörden liksom om den organisation som i övrigt dock frånsett fondförvaltningen som förut berörts erfordras under nämnda tid för tillämpningen av lagen om tilläggspensionering. I dessa hänseenden torde förslag få framläggas för riksdagen till hösten. De första tilläggspensionerna skall enligt mitt förslag utbetalas år Den för det slutliga, enhetliga pensionssystemet erforderliga administrationen bör successivt byggas upp så att den står färdig i god tid. Jag förutsätter, att därvid alla möjligheter tillvaratages för att åstadkomma en samordning i administrativt hänseende mellan pensioneringen och närliggande socialförsäkringar. Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att vara definitiv i den meningen att man skulle låta sig nöja med de bestämmelser som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga om i vilken utsträckning man utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget - kan bereda personer, som

54 54 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté. I den nuvarande socialförsäkringslagstiftningen finns exempel på regler, som under särskilda omständigheter kan lämna ett visst utrymme åt en skälighetsbedömning vid fastställande av rätten till en förmån eller avvägningen av dess storlek. En regel av sådan innebörd kan inte heller vara främmande för den socialförsäkring, som den allmänna tilläggspensioneringen skall utgöra. Det har ifrågasatts att i det föreliggande lagförslaget intaga en bestämmelse, som skulle inrymma vissa möjligheter att vid behov göra jämkningar till förmån för den försäkrade i fråga om pensionsrätt och pensionsberäkning. Efter närmare överväganden har det emellertid befunnits, att frågan om en dylik regel bör anstå tills vidare. Det anförda leder otvivelaktigt till att den allmänna tilläggspensioneringen på förmånssidan kan framstå som om den i vissa hänseenden inte skulle tillgodose alla anspråk som bör kunna ställas på den. Ett sådant intryck kan tilläggspensioneringen ge, om den betraktas uteslutande ur den aspekt som det nu föreliggande lagförslaget erbjuder. Därför vill jag understryka, att det är min avsikt att komplettera lagstiftningen om tilläggspensionering på en del punkter. Detta bör kunna ske i samband med att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen regleras i ett enhetligt lagverk. För att pensionsrätt skall kunna förvärvas fr. o. m. nästa år och för att således inga årsgrupper skall gå miste om pensionsreformens väsentliga fördelar, måste en lagstiftning om tilläggspensionering beslutas nu. Ett sådant beslut är också en förutsättning för att det fortsatta reformarbetet skall kunna bedrivas från fasta utgångspunkter. Som framgår av det tidigare anförda räknar jag med att resultatet av det utredningsarbete som återstår kommer att föreligga i sådan tid, att kompletteringarna av lagstiftningen är vidtagna innan förmåner börjar utges från tilläggspensioneringen. Den nu utarbetade lagstiftningen är emellertid avsedd att kunna tillämpas i befintligt skick, således även utan de nämnda kompletteringarna. Översikt av pensionsförslaget Socialförsäkringarna i vårt land har bortsett från pensioneringen utformats efter principen att bereda skydd mot bortfall av inkomst för att därigenom göra det möjligt för den enskilde och hans familj att i stort sett bibehålla sin levnadsnivå även när arbetsförtjänsten uteblir. Yrkesskade

55 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år försäkringen bygger sedan länge på denna princip. Även förmånerna från sjuk- och moderskapsförsäkringarna är avvägda efter inkomstbortfallsprincipen. Arbetslöshetsförsäkringen fungerar på samma sätt. Ålderspension samt pensionsskydd vid dödsfall och invaliditet, som inte har direkt samband med yrkesutövning, lämnas däremot endast av folkpensioneringen i form av enhetliga förmåner. Här finns en lucka i vårt socialförsäkringssystem, och den nu föreslagna allmänna tilläggspensioneringen avser att fylla denna lucka. Då det pensionsförslag som nu utarbetats utgår från de principer, som utförligt redovisats i 1958 års pensionsproposition, finner jag inte anledning att här ytterligare redogöra för de allmänna synpunkter och motiveringar, som jag där angivit beträffande pensionssystemets uppläggning. Jag vill erinra om att mina bedömningar och ställningstaganden i nämnda proposition föregåtts av ett grundligt utredningsarbete genom de båda pensionsutredningarna under åren och därefter genom allmänna pensionsberedningen samt en omfattande remissbehandling av utredningsförslagen, vilket allt vederbörligen redovisats i annat sammanhang. För 1957 års pensionskommittés förslag i fondfrågan och remissbehandlingen därav har jag i det föregående lämnat en redogörelse. Lagstiftningsförslciget jämfört med principförslaget Innan jag går närmare in på innebörden av de nu utarbetade författningarna, vill jag i korthet precisera hur det föreliggande lagstiftningsförslaget förhåller sig till fjolårets principproposition. På ett antal punkter, där princippropositionen innehöll ställningstaganden till tilläggspensioneringens allmänna utformning, har lagförslagen utarbetats i överensstämmelse därmed. Detta gäller i fråga om de slag av förmåner, som tilläggspensioneringen skall erbjuda, vidare de grundläggande reglerna om ålderspensionen, konstruktionen av den automatiska värdebeständigheten i pensionssystemet samt finansieringen; överensstämmelsen med princippropositionen avser också tilläggspensioneringens igångsättande och tillväxt. I vissa andra hänseenden bygger de förslag, som jag nu framlägger, på undersökningar, som i princippropositionen förutsattes skola komma till stånd och som nu fullbordats. Slutligen finns i förslagen punkter, där jag låtit utforma bestämmelser på grundval av verkställda undersökningar men där jag som förut framhållits har för avsikt att gå vidare efter ytterligare utredning. Om de undersökningar, som utförts sedan princippropositionen lades fram, och resultaten därav vill jag här framhålla följande. Stor vikt har jag fäst vid frågan om pensionsåldern. På denna punkt har jag tagit min i princippropositionen redovisade inställning under förnyat övervägande. Efter verkställda undersökningar föreslår jag nu, att en valfrihet skall föreligga att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen

56 56 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 före eller efter 67-årsåldern, som är folkpensioneringens gräns för utgivande av ålderspension. Uppskjutet pensionsuttag medför en viss höjning av tilläggspensionen och tidigare uttag föranleder en viss sänkning. Mitt förslag om en individuellt rörlig pensionsålder syftar främst till att i rimlig utsträckning gå till mötes önskemål om att var och en skall kunna välja att ta ut sin ålderspension när han anser sig behöva den. Av hänsyn till att vissa grupper eller enskilda förvärvsarbetande kunde tänkas anse sig ha intresse av att stå utanför en lagfäst tilläggspensionering föreslog jag i princippropositionen, att lagstiftningen skulle modifieras i så måtto att den förenades med vissa utträdesmöjligheter. Som tidigare berörts har jag nu funnit, att en lagstiftning om en tilläggspensionering enligt fördelningsmetoden kan förenas med större utträdesmöjligheter än jag till en början vågade förutsätta. Ett undantagande behöver inte heller förenas med sådana påföljder för eventuellt pensionsförvärv i det allmänna systemet, vilka tidigare ansågs erforderliga. Dessa undersökningsresultat återspeglas i lagförslaget. Förslaget från 1957 års pensionskommitté rörande fondförvaltningen inom en allmän tilläggspensionering, vilket var enhälligt, syftade till att så långt som möjligt beakta den avgiftsbetalande företagsamhetens intresse av en smidig kapitalförsörjning med hjälp av pensionsfonden. Det torde vara en allmän uppfattning, att hela vårt folks och i synnerhet de framtida pensionärernas ekonomiska intresse i hög grad är beroende av en lyckosam utveckling av näringslivet. Intressegemenskapen torde vara fullständig då det gäller att bereda näringslivet så goda utvecklingsbetingelser som möjligt. På grundvalen av denna inställning har jag låtit utarbeta ett förslag till fondreglemente. Därvid har jag eftersträvat att utforma förslaget om fondförvaltningen på ett sätt, som borde vara godtagbart för alla. Fondförvaltningsorganen föreslås sammansatta så, att allmänna och enskilda intressen får möjlighet att göra sig gällande sida vid sida. Bestämmelserna om återlån och annan utlåning har gjorts förmånligare än i kommittéförslaget. Vidare har en i huvudsak teknisk omprövning skett i vissa hänseenden i fråga om vilka slag av inkomster, som skall grunda rätt till tilläggspension. Reglerna för beräkningen av invalidpension, som i lagförslaget benämnes förtidspension och vilken beteckning jag därför använder i det följande, har fastställts för fall av höggradig invaliditet. Storleken och utformningen av tilläggspensioneringens familjeförmåner har också varit föremål för överväganden, och bestämmelser härom har upptagits i den föreslagna lagstiftningen. Bestämmelserna innebär bl. a. att fainiljeförmånerna i vissa avseenden har närmats till vad som gäller för statsanställda m. fl. Den lagstiftning, som jag här föreslår, består av lag om försäkring för allmän tilläggspension, lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren enligt nyssnämnda lag samt reglemente angående allmänna

57 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år pensionsfondens förvaltning. Jag har nu för avsikt att i stora drag redogöra för författningsbestämmelsernas innehåll. Personkrets och pensionsgrundande inkomst Inom socialförsäkringssystemet skall tilläggspensioneringen i förening med folkpensioneringen i princip tillförsäkra var och en rätt till pension för egen del på ålderdomen och vid förlust eller nedsättning av arbetsförmågan dessförinnan. Vidare skall pensioneringen vid dödsfall bereda efterlevande familjemedlemmar rätt till pension. Pensionen är avsedd att i dessa situationer ersätta inkomstbortfall. Genom att de enhetliga folkpensionerna förenas med tilläggspensioner blir pensionsskyddet avvägt i visst förhållande till den tidigare arbetsinkomsten. Grundläggande för tilläggspensionen måste därför vara inkomsten av förvärvsarbete. I den obligatoriska socialförsäkringens natur ligger att man kan frigöra sig från det rigorösa samband mellan avgifter och förmåner, som kännetecknar privat försäkring. I folkpensioneringen råder intet sådant samband. Inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna är det inkomsterna och inte de erlagda avgifterna som har betydelse för rätten till och storleken av de obligatoriska ersättningarna för inkomstbortfall. Den allmänna tilläggspensioneringen har uppbyggts efter principen, att man grundar rätten till förmåner på inkomstförvärvet och inte på avgiftsbetalningen. En annan sak är att man likväl har starka skäl för att i största möjliga utsträckning se till att inkomster som grundar pensionsrätt också skall medföra avgiftsskyldighet. Ehuru det sålunda inte är avgiftsbetalningen som blir grundläggande för pensionsrätten, har försäkringens omfattning fixerats med hänsyn till de möjligheter som föreligger att få ut avgifter. Vad beträffar den närmare bestämningen av den personkrets, som försäkringen skall omfatta, blir denna beroende av inte blott vilka personer, som skall kunna förvärva pensionsrätt. Av betydelse blir självfallet också huruvida dessa personer har sådan inkomst, som skall grunda pensionsrätt. Att en svensk medborgare skall kunna förvärva pensionsrätt på grund av arbete i Sverige är självklart; undantag synes endast böra stadgas för vissa fall, då han är anställd hos en utländsk arbetsgivare, av vilken pensionsavgift inte lämpligen kan uttagas. Även en utlänning, som arbetar i Sverige, bör med motsvarande undantag komma i fråga till pensionsrätt. Dock bör här krävas en viss närmare anknytning till Sverige, lämpligen i form av mantalsskrivning. Arbete utomlands synes böra grunda pensionsrätt i huvudsak endast i fall då en svensk arbetar hos ett svenskt företag. Rätt till tilläggspension grundas i princip endast på inkomster av förvärvsarbete. Häri inrymmes löneinkomster ävensom rörelseinkomster av vissa slag, nämligen inkomst av rörelse i skatteteknisk mening och av sådan jordbruksfastighet som den försäkrade själv brukar. Dessutom kom

58 58 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 mer här i fråga inkomst av uppdrag eller liknande arbete för annans räkning, som ibland kan jämställas med löneinkomst och ibland med rörelseinkomst. Däremot följer av det förut anförda att inkomst av förmögenhet i princip skall lämnas utanför. Inkomster av förvärvsarbete bör emellertid inte medföra pensionsrätt helt utan begränsningar. Enligt mitt förslag grundas sålunda pensionsrätten på inkomst, som intjänas under den egentliga förvärvstiden, närmare bestämt i åldern år. Däremot tas inte hänsyn till inkomst, som förvärvas dessförinnan eller därefter. Det pensionsbelopp som utges skall som förut nämnts i princip ersätta ett inkomstbortfall. Eftersom folkpensionen vanligen ligger i botten när tilläggspension utgår, är det naturligt att man beräknar tilläggspensionen inte med hänsyn till hela inkomsten utan blott till vad som ligger ovanför en viss gräns. Denna gräns har satts vid kr. Gränsen skall följa ändringar i penningvärdet. Detta sker genom att gränsen sammanfaller med det s. k. basbeloppet, som i likhet med vad som f. n. gäller beträffande folkpensionerna skall vara indexreglerat med hänsyn till ändringar i prisnivån. Basbeloppet skall utgöra kr. i 1957 års penningvärde. Inkomsten skall vidare grunda pensionsrätt upp till en maximigräns, vilken har satts vid ett belopp motsvarande sju och en halv gånger basbeloppet, dvs kr. i 1957 års penningvärde. För den som har såväl löneinkomst som annan inkomst skall det belopp, som på grund av minimigränsen undantas från pensionsrätt, i första hand avräknas från löneinkomsten. Vidare skall i dylikt fall löneinkomsten i första hand medräknas i den inkomst, som faller mellan minimi- och maximigränserna. Jag vill tillfoga, att det synes böra övervägas att efter vidare utredning jämka den nyssnämnda avräkningsregeln med tanke på sådana skogskörare, som vid sidan om företagarinkomst regelbundet har säsongbetonade löneinkomster av mindre omfattning. I nämnda hänseenden har jag följt fjolårets principproposition. Emedan rörelseinkomst till en del kan förutsättas innefatta kapitalavkastning, åtminstone när vederbörandes inkomster överstiger en viss gräns, förordades i principproposilionen att man - utan att fördenskull anse sig slutligt bunden skulle utgå från att endast två tredjedelar av inkomsten utöver basbeloppet gjordes pensionsgrundande i vad denna inkomst kom från rörelsen. Efter närmare överväganden har jag emellertid funnit, att man bör räkna med att en större del av rörelseinkomsten hänför sig till inkomsttagarens egen arbetsinsats. I de fall, då inkomsten totalt inte uppgår till mer än vad som betraktas som en blygsam familjeinkomst, bör man inte förutsätta att någon avkastning av kapital ingår i inkomsten. Jag föreslår därför, att för den, som har enbart rörelseinkomst, denna inkomst skall vara helt pensionsgrundande mellan bas

59 Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år beloppet och dubbla beloppet därav, dvs kr. i 1957 års penningvärde. Först ovanför denna högre gräns bör man ta hänsyn till endast två tredjedelar av rörelseinkomsten. Har någon vid sidan av rörelseinkomst även löneinkomst, skall löneinkomsten i förslå hand inräknas i nämnda kr. Enligt min åsikt bör mindre sidoinkomster inte alltid vara pensionsgrundande. Därvid tänker jag främst på sådana biinkomster, som utgår vid sidan av en löneinkomst. Jag föreslår sålunda att inkomster av sådant arbete för annans räkning, som inte är att betrakta som anställning, skall vara pensionsgrundande endast om sådana inkomster under ett år för en försäkrad uppgår till sammanlagt minst 500 kr. Motsvarande skall gälla inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet. Med de nu nämnda inskränkningarna skall inkomster av förvärvsarbete vara pensionsgrundande. Att vissa inkomster inte ger pensionsrätt emedan kollektivt eller individuellt undantagande från tilläggspensioneringen ägt rum kommer jag att beröra i annat sammanhang. Slutligen vill jag påpeka, att de av mig föreslagna reglerna innebär att i huvudsak endast sådan inkomst blir pensionsgrundande, som samtidigt medför skatteplikt i Sverige. Det förtjänar även att framhållas, att det kommer att föreligga en i det närmaste fullständig överensstämmelse mellan de slag av inkomster som skall grunda pensionsrätt och de som skall medföra avgiftsplikt. Inkomstens fördelning på anställning och annat förvärvsarbete I förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skiljer man mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. De försäkrades inkomster och deras fördelning på de båda nämnda inkomstslagen skall i regel beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt. Uppgifterna till taxeringen torde få undergå smärre jämkningar för att de skall kunna användas även för detta ändamål. Till inkomst av anställning hänföres i första hand löneinkomster, som den försäkrade åtnjuter som arbetstagare i civilrättslig mening. Det är här fråga om samma arbetstagarbegrepp som det, som användes vid tillämpning av semesterlagen. Inkomst av anställning i tilläggspensioneringens mening blir därför i princip identisk med den inkomst som medför semesterlön eller semesterersättning. Det bör vidare framhållas, att sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagstiftningen redan bygger på samma arbetstagarbegrepp som semesterlagen. Följaktligen kommer inkomsten av anställning för tilläggspensioneringens del att i princip också överensstämma med den lön, som ger rätt till ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom och yrkesskada. Detta är givetvis ägnat att underlätta samordningen mellan de olika socialförsäkringsgrenarna. Vad därefter angår inkomst av annat förvärvsarbete hänföres dit främst de olika slag av rörelseinkomster, vilka jag förut berört. Att sådana inkomster inte alltid blir pensionsgrundande i samma utsträck

60 60 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 ning som inkomst av anställning framgår av det förut anförda. En annan skillnad mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete är, att arbetsgivaren är skyldig att erlägga pensionsavgift för inkomst av anställning, under det att den försäkrade själv har att erlägga pensionsavgift för inkomst av annat förvärvsarbete, dock givetvis endast på den del av inkomsten som grundar rätt till pension. I fråga om inkomst av uppdrag eller av arbete, som den försäkrade eljest utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, har införts en viss valfrihet. Enligt lagen skall sådana inkomster bli pensionsgrundande som inkomst av anställning om parterna är ense härom. Så anses vara fallet om en uppdragsgivare åtagit sig att erlägga den på inkomsten belöpande avgiften på samma sätt som gäller i fråga om anställningsinkomster. Sålunda kan t. ex. en kommunal förtroendeman få räkna sitt arvode som anställningsinkomst, om kommunen åtagit sig att erlägga arbetsgivaravgift. Likaså kan en hantverkare eller en försäljare komma överens med sin uppdragsgivare om att arbetsersättningen skall räknas som inkomst av anställning och föranleda arbetsgivaravgift. I andra fall hänföres inkomst av uppdrag o. d. till inkomst av annat förvärvsarbete med de verkningar i fråga om pensionsrätt och avgiftsskyldighet som förut angivits. Jag vill framhålla, att jag funnit det omotiverat att ta ut arbetsgivaravgifter vid mera tillfälliga arbeten, vilka därtill ofta utföres under sådana omständigheter, att det är svårt att avgöra om det verkligen är fråga om anställning. Jag föreslår därför, att om någon genom arbete åt en och samma person förtjänar mindre än 300 kr. under ett helt år, så skall ersättningen inte hänföras till inkomst av anställning. Detta betyder emellertid inte att man skall bortse från sådana mindre ersättningsbelopp vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Arbetsersättningar från en och samma person, vilka sammanlagt inte uppgått till 300 kr. under ett år, skall sålunda enligt mitt förslag alltid räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Jag vill dock tillägga, att frågan många gånger inte blir av betydelse för de ifrågavarande inkomsttagarna, emedan dessa inte alltid kommer upp till en sammanlagd inkomst som når över basbeloppet. Det kan nämnas, att 300- kronorsregeln kommer att medföra betydande administrativa lättnader. Man slipper ta ut arbetsgivaravgifter på några kronor eller framdeles på undantagsvis högst några tior en gång om året av ett par hundratusen personer, däribland husmödrar som anlitar tillfällig hjälp. Sammanfattningsvis vill jag beträffande reglerna om den pensionsgrundande inkomstens fördelning på inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete anföra följande. Löneinkomst på minst 300 kr., som under ett år förvärvas hos en och samme arbetsgivare, hänföres alltid till inkomst av anställning. Lägre löneinkomst räknas däremot alltid som inkomst av annat förvärvsarbete. Sådan ersättning för arbete för en annan persons räkning, som inte utgör lön t. ex. uppdragsarvode - och som överskrider

61 300-kronorsgränsen, kan efter överenskommelse mellan parterna hänföras till inkomst av anställning. Om så inte sker, räknas ersättningen som inkomst av annat förvärvsarbete. Övriga arbetsinkomster, dvs. av rörelse i skatteteknisk mening och av jordbruksfastighet som den försäkrade själv brukar, hänföres till inkomst av annat förvärvsarbete. Slutligen vill jag beträffande de tre inkomstkällor som inte hänföres till anställning uppdrag o. d., rörelse resp. jordbruksfastighet erinra om bestämmelsen, att det sammanlagda inkomstbeloppet under året från varje sådan källa skall uppgå till minst 500 kr. för att inkomsten från den källan skall tagas med vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. Reglerna för den pensionsgrundande inkomsten och dess fördelning på inkomst av anställning och annat förvärvsarbete är lika för svenska medborgare och utlänningar som enligt övriga redan berörda regler skall kunna förvärva rätt till tilläggspension. När jag nu övergår till att redogöra för rätten till och storleken av förmånerna från tilläggspensioneringen, kommer jag att endast beröra regler som avser svenska medborgare. Jag vill emellertid påpeka, att förslaget såsom vanligen sker i andra länder - i vissa avseenden upptar något restriktivare bestämmelser för utlänningar. Sådana bestämmelser bör konventionsvägen kunna mildras för medborgare i andra länder och lagförslaget innehåller även en bestämmelse härom. Ålderspension Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 Den generella pensionsåldern inom tilläggspensioneringen utgör 67 år. Individuell valfrihet bör emellertid finnas att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen redan före denna ålder. Förslaget innebär, att den försäkrade skall äga rätt att börja uppbära ålderspensionen tidigast från 63 års ålder. Om man därvid skulle låta pensionen utgå utan begränsningar, vore detta liktydigt med att man sänkte den generella pensionsåldern från 67 till 63 år. Det är därför naturligt, att ålderspensionen vid en fullständig individuell frihet att ta ut den i förväg undergår en viss minskning, då någon begagnar rätten till tidigare uttag. Pensionen torde lämpligen böra reduceras så, att den försäkrade mot bakgrund av medellivslängden kan sägas erhålla ungefär lika mycket i sammanlagd tilläggspension som han skulle ha fått, om han hade väntat med att ta ut pensionen till 67 års ålder, då den utgår oförminskad. Om å andra sidan någon dröjer med att ta ut ålderspension till efter 67 års ålder, synes det rimligt att han får en viss höjning av pensionen. Ökningen bör bli större ju senare uttaget sker. Uppskjutes uttaget till efter 70 år, synes dock någon ytterligare förhöjning inte böra ske. Den minskning eller ökning av ålderspensionen, som skall äga rum, sker i förhållande till storleken av den ålderspension, som börjar tas ut vid 67 års ålder. Innan jag anger den närmare innebörden av reglerna för pensio 61

62 62 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 nens storlek vid uttag tidigare eller senare än 67 år, vill jag redogöra för huvudreglerna om beräkningen av ålderspension, som tas ut från nämnda ålder. Ålderspensionen beräknas med utgångspunkt i den pensionsgrundande inkomst, som den försäkrade förvärvat år för år. För att penningvärdeändringar, som inträffar efter inkomstförvärvet, inte skall få påverka pensionens reella storlek bör de olika årens pensionsgrundande inkomster anges på sådant sätt, att de lätt kan uttryckas i det penningvärde som gäller då pensionen utbetalas. För detta ändamål skall pensionspoäng uträknas för den försäkrade för varje år, då han haft pensionsgrundande inkomst. Pensionspoängen för ett visst år räknas ut genom att man delar årets pensionsgrundande inkomst med det basbelopp, som gällde vid årets ingång. När pensionen första gången skall fastställas, uträknas medeltalet av pensionspoängen. Medelpoängen multipliceras sedan med det basbelopp, som gäller då pensionen utbetalas. Härigenom får man fram den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten uttryckt i det aktuella penningvärdet. Dessa regler för ålderspensionens beräkning medför att både den undan för undan intjänade pensionsrätten och den sedermera löpande pensionen hålles värdebeständiga. Det anförda kan belysas med ett schematiskt exempel. För att göra den beskrivna metoden för värdesäkring så åskådlig som möjligt, förutsättes i exemplet att ett par starkt överdrivna penningvärdeändringar inträffar. Anta att en löntagare under en femtonårsperiod har förtjänat kr. om året och under en annan lika lång period kr. om året. I början av den andra perioden steg prisnivån med 25 procent. Eftersom löntagaren samtidigt fick sin lön ökad med en fjärdedel, har han hela tiden haft samma realinkomst. Under den första perioden har för varje år basbeloppet varit kr., hans pensionsgrundande inkomst har varit ( =) kr. och hans pensionspoäng (8 000 : =) 2. Under den andra perioden har för varje år basbeloppet varit kr., hans pensionsgrundande inkomst ( =) kr. och hans pensionspoäng ( : =) 2. Att realinkomsten varit oförändrad återspeglas således i att pensionspoängen är oförändrad. Löntagaren pensioneras efter den andra periodens utgång. Hans pension beräknas då på den medelinkomst som framkommer, när pensionspoängen som ju i detta fall samtidigt är medelpoäng multipliceras med gällande basbelopp, dvs. (2 x =) kr. Det är alltså den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten uttryckt i det penningvärde som gäller när löntagaren träder i pension. Skulle prisnivån efter hans pensionsinträde stiga med 10 procent, blir basbeloppet kr. Den medelinkomst på vilken pensionen utgår höjs därigenom automatiskt, så att den också blir 10 procent högre, dvs. (2 x =) kr. På detta sätt kommer alltså även pensionen att behålla sitt realvärde.

63 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Ålderspension, som tas ut vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten. I det nyss angivna exemplet skulle därför ålderspensionen när den första gången utbetalas bli 60 procent av kr., dvs kr., och efter den senaste antagna prisstegringen 60 procent av kr., dvs kr. För att pensionsnivån någorlunda skall ansluta sig till den levnadsnivå, som den försäkrade uppnått under den aktiva tiden, skall pensionen vidare beräknas med hänsyn till medelpoängen för de 15 år, då poängtalen varit högst. Härigenom kommer pensionen att avvägas efter de 15 bästa åren, d. v. s. de år då den försäkrade haft de största realinkomsterna. För full ålderspension kräves att pensionspoäng intjänats för minst 30 år. Pensionen reduceras med V. för varje år som fattas i detta antal. Under en övergångstid skall kravet på 30 pensionsgrundande år nedsättas till att avse blott 20 år för att under en period av tio år därefter successivt höjas till 30 år. Det förtjänar att påpekas, att det för pensionens storlek är likgiltigt när de år infallit för vilka pensionspoäng intjänats. Till skillnad från vad som nu gäller t. ex. för statstjänstemän innefattar alltså varken 15- eller 30-årsregeln något som helst krav på att de år, under vilka pensionsrätt förvärvas, står i något visst förhållande till den tidpunkt, då vederbörande träder i pension. Detta torde vara särskilt förmånligt för gifta kvinnor och andra som nödgas göra kortare eller längre avbrott i förvärvsarbetet. För rätt till ålderspension från tilläggspensioneringen måste man uppställa ett visst minimikrav i fråga om den tid, varunder den försäkrade förvärvat pensionspoäng i tilläggspensionssystemet. Sålunda fordras att poäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre år. Av den första årskullen ålderspensionärer fordras dock endast pensionspoäng för två år. Tillsammans med folkpensionen kommer den fulla ålderspensionen från tilläggspensioneringen att utgöra i stort sett två tredjedelar av arbetsinkomsten. Det kan nämnas, att den sammanlagda pensionen från folk- och tilläggspensioneringarna för löntagaren i det förut återgivna exemplet skulle uppgå till 70 procent av hans realinkomst. Då har det också dels förutsatts, att ålderspensionen från folkpensioneringen utgör kr. för en ensamstående pensionär, och dels antagits, att detta folkpensionsbelopp gällde innan de i exemplet angivna prisstegringarna inträffade, vilka medfört motsvarande höjningar av folkpensionen. Förutsättningen i fråga om folkpensionens belopp överensstämmer med vad som enligt statsmakternas redan intagna ståndpunkt skall gälla från år Som förut nämnts skall vid uttag av ålderspension från tilläggspensioneringen före eller efter 67 år ske en viss minskning respektive ökning av pensionen. Av praktiska skäl föreslås att en enhetlig procentsats per månad tillämpas för höjningen och minskningen. För den, som väljer att börja lyfta pensionen i förväg, reduceras pensionen med 0,6 procent för varje månad

64 64 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 som vid pensionsuttagets början återstår till 67-årsåldern. För att belysa innebörden av denna regel vill jag nämna, att ålderspensionen för den som uppbär pensionen från 63 år blir cirka 71 procent av vad han skulle erhållit från 67 års ålder och, om uttaget sker från 65 år, ungefär 86 procent. Om den försäkrade i stället dröjer med att ta ut pensionen till efter 67 år, höjes ålderspensionen med 0,6 procent för varje uppskovsmånad. För den, som väntar till 70 år eller därefter, höjes pensionen med ungefär en femtedel. Att man begagnar rätten att ta ut ålderspension i förväg eller att uppskjuta pensionsuttaget har inte ansetts böra medföra någon särskild inverkan på storleken av familjepensionen. Förtidspension bör självfallet inte kunna erhållas, sedan ålderspension börjat uppbäras i förväg. Förtidspension Tilläggspensioneringen skall inte blott ge åldersskydd utan även bereda riskskydd i form av förtids- och familjepensioner. Förtidspensionen har bestämts i förhållande till vad vederbörande skulle erhålla i ålderspension. Familjepensionen till efterlevande har i sin tur bestämts i förhållande till den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade uppbar eller skulle kunnat erhålla. De grundläggande reglerna för beräkningen av ålderspension får därför indirekt betydelse också för förtids- och familjepensionerna. Principen bör vara att en och samma invaliditetsbedömning tillämpas inom folk- och tilläggspensioneringarna. I lagförslaget har för rätt till förtidspension upptagits den förutsättningen att vederbörande också äger rätt till invalidförmån från folkpensioneringen. Så är för närvarande fallet när någon på grund av sjukdom, lyte eller dylikt är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, förutsatt att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses som varaktig eller åtminstone kan antagas komma att bestå under avsevärd tid. I praxis har för att invaliditet skall anses föreligga uppställts kravet att arbetsförmågan nedsatts i så hög grad som med minst omkring två tredjedelar. Lagförslaget innebär, att hel förtidspension från tilläggspensioneringen utgår vid förlust av arbetsförmågan. Om nedsättningen av arbetsförmågan inte är fullständig men dock så höggradig att den medför rätt till förtidspension, skall pensionen utgöra 60 procent av hel förtidspension. Storleken av hel förtidspension bör motsvara vad den försäkrade skulle ha fått i ålderspension från 67 år. Medan ålderspensionen fastställs på grundval av faktiskt förvärvade pensionspoäng, bör man i fråga om förtidspensionen inte bara räkna med de poäng, som redan hunnit intjänas före invalidfallet. Man bör dessutom göra vissa antaganden rörande den försäkrades inkomstförhållanden under tiden mellan invalidfallet och den generella pensionsåldern. Därvid blir den första frågan huruvida man bör räkna med att den försäkrade skulle ha haft pensionsgrundande inkomst under nämnda tid. Ett

65 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 195!) 65 sådant antagande synes kunna göras, om han haft arbetsinkomster under tiden närmast före invaliditeten. I det föreliggande lagförslaget har som fordran uppställts, att han skall ha förvärvat pensionspoäng för minst två av de senaste fyra åren. Har han pensionspoäng för år som ligger längre tillbaka i tiden, anses det som om han trätt ut ur förvärvslivet. Förtidspensionen får då beräknas uteslutande på grundval av de pensionspoäng, som han faktiskt har förvärvat tidigare. Om den försäkrade haft pensionspoäng för minst två av de fyra åren närmast före invaliditetens inträde, blir nästa fråga vilka antaganden som kan göras om den inkomstutveckling, som avbrutits genom invalidfallet. Även här får man bygga på inkomstförhållandena under tiden närmast före invalidfallet. I lagförslaget har problemet lösts så att man antar, att han för varje år fram till den generella pensionsåldern förvärvat pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under fyraårsperioden närmast före det år, då han blev invalid. Det är från flera olika synpunkter den enskildes, försäkringens och samhällets synnerligen önskvärt att allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra den försäkrades arbetsförmåga också blir gjort. Förtidspensioneringen bör därför förenas med en effektiv rehabiliteringsverksamhet. Om den försäkrades arbetsförmåga förbättras så att han inte längre uppfyller förutsättningarna i fråga om invaliditet, upphör rätten till förtidspension. I annat fall avlöses förtidspensionen i sinom tid av ålderspensionen. Såsom förut nämnts pågår inom 1958 års socialförsäkringskommitté en utredning av folkpensioneringens invalidförmåner. I de avseenden, där kommitténs överväganden inverkar på tilläggspensioneringens förtidspensioner, hör kommittén lägga fram förslag även härom. Jag vill erinra om mitt tidigare uttalande att frågan om rätt till oförminskad pension före 67 års ålder i andra fall än dem som reglerats i lagförslaget torde få behandlas av kommittén. Jag har vidare förutsatt, att kommittén kommer att ingående pröva invaliditetsbedömningen och förtidspensionernas gradering i förhållande till den försäkrades kvarstående arbetsförmåga. Vid utbyggnaden av förtidspensioneringen bör, såsom framhölls redan i princippropositionen, särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om en gynnsam pensionsberäkning för dem, som blir invalidiserade i unga år. Famil jepension Då pensionsfrågan behandlades vid 1958 års A-riksdag, visade sig en glädjande enighet råda om behovet av särskilt stora förbättringar av det pensionsskydd, som avser familjen för det fall att familjeförsörjaren går bort. I princippropositionen framhöll jag vikten av ett kraftigt utbyggt familjeskydd och föreslog både en förbättring av hithörande förmåner på folkpensionssidan och införande av fainiljepensioner i tilläggspensioneringen. 5 Bihang till riksdagens protokoll sand. AV 100

66 66 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Riksdagen instämde i mina synpunkter rörande behovet av ett kraftigt förbättrat familjeskydd. Beträffande efterlevandeförmånerna inom folkpensioneringen fann riksdagen liksom regeringen, att på åtskilliga punkter mera preciserade ställningstaganden måste anstå i avvaktan på ytterligare utredning. I andra avseenden ledde riksdagsbehandlingen däremot fram till klart angivna ståndpunkter. Sålunda tillstyrkte riksdagen, i anslutning till vissa motionsyrkanden, att eu familjepensionsreform inom folkpensioneringen skulle genomföras fr. o. in. den 1 juli I olika avseenden gick riksdagen därvid längre än vad jag i anslutning till allmänna pensionsberedningens förslag förutsatt. Den närmare innebörden av riksdagens ställningstaganden i fråga om belopp, åldersgränser och inkomstprövning har angivits i den i det föregående lämnade redogörelsen för folkpensioneringen. Alltjämt bedömer jag familjeskyddet som otillfredsställande, så länge inte folkpensionsförmånerna kompletteras med tilläggspensioner. Vad den allmänna tilläggspensioneringens familjeförmåner beträffar refererades i princippropositionen det förslag, som framlagts härom i pensionsberedningens betänkande. Enligt detta förslag borde sådana förmåner främst utgå till dem, som får rätt till familjeförmåner från folkpensioneringen. I fråga om folkpensioneringens familjeförmåner hade pensionsberedningen föreslagit bl. a., att änkepensionen skulle utgå med fullt belopp, om änkan vid mannens död uppnått viss högre ålder eller så länge barn under 19 år funnes i hemmet. För yngre änkor utan hemmavarande barn skulle pensionen i vissa fall reduceras enligt en graderad skala, och i andra fall skulle ingen änkepension utgå. Efter att ha deklarerat min anslutning i stort till dessa principer för änkepensioneringen inom folkpensioneringens ram uttalade jag, att jag fann den för tilläggspensioneringens del anvisade lösningen godtagbar. Skäl finns för att man inom tilläggspensioneringen på sätt liknande det som 1958 års A-riksdag förordade i fråga om folkpensioneringens familjeförmåner inte skall ge full änkepension till yngre änkor utan barn. Efter närmare prövning av denna fråga har jag emellertid funnit skäl också tala för att man inom tilläggspensioneringen tar större hänsyn till de regler, som i detta avseende gäller i den personalpensionering som nu finns i vårt land. Inom statlig och kommunal pensionering liksom i privat tjänstepensionsförsäkring är änkepensionen vanligen inte beroende av vare sig änkans ålder eller förekomsten av barn. Om man i detta hänseende tillämpar samma princip för den allmänna tilläggspensioneringens del, underlättas samordningen med annan personalpensionering. Man vinner därmed större enkelhet och överskådlighet i pensioneringen. Då de förut ifrågasatta begränsningsreglerna inte hade någon större räckvidd, blir också effekten av deras slopande jämförelsevis ringa från kostnadssynpunkt. Med hänsyn till dessa omständigheter har jag funnit mig böra förorda en omläggning av tilläggspensioneringens änkepension i enlighet med det

67 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 anförda. Jag vill emellertid betona, att jag därmed inte tagit ställning till utformningen av motsvarande regler inom folkpensioneringen, vilken ju bl. a. i dessa delar utredes av 1958 års socialförsäkringskommitté. Lagförslaget innebär, att rätt till änkepension från tilläggspensioneringen föreligger för änka, som ingått äktenskap med den försäkrade senast då han fyllt 60 år, förutsatt att äktenskapet varat minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår änkepension även om dessa villkor i fråga om äktenskapet inte är uppfyllda. Familjepension utgår inte endast som änkepension utan även som barnpension, nämligen då den försäkrade efterlämnar barn under 19 år. Skulle någon, som redan uppbär ålders- eller förtidspension, enligt dessa regler bli berättigad till familjepension eller vice versa, skall såsom förslaget nu utformats endast den största av tilläggspensionerna utges. Beloppet av familjepension från tilläggspensioneringen skall motsvara en viss del av den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade faktiskt uppbar vid dödsfallet, eller av den förtidspension, vartill han då skulle ha blivit berättigad vid total förlust av arbetsförmågan. Om det bara finns en efterlevande som har rätt till familjepension (änka eller barn) utgör familjepensionen 40 procent av ålders- eller förtidspensionen. För två sådana efterlevande (änka och ett barn eller två barn) utgör familjepensionernas sammanlagda belopp 50 procent, för tre 60 procent och för fyra 70 procent. Till fem eller flera efterlevande utgår 80 procent av den försäkrades ålderseller förtidspension. De angivna procentsatserna motsvarar i det närmaste dem som förordades i särskilda utskottets utlåtande till 1958 års A-riksdag; för änkor med flera barn är dock de nu föreslagna procenttalen något högre. Jag har sålunda på redan nu föreliggande material ansett mig kunna i lagförslaget utforma vissa väsentliga regler om familj epensionerna inom tilläggspensioneringen. Emellertid vill jag erinra om att jag i det föregående förordat att även vissa hithörande frågor hänskjutes till 1958 års socialförsäkringskommitté. Det gäller exempelvis frågan om att familjepension skall få utgå även vid sidan av annan pension från tilläggspensioneringen samt frågan om familjepension åt frånskilda kvinnor, vilkas f. d. make avlider, och kvinnor, som efter omgifte blir änkor för andra gången. Maximeringen av den sammanlagda familjepensionen vid 80 procent av den försäkrades tilläggspension motiveras av önskemålet att undvika överförsäkring. Detta hindrar inte att den sammanlagda familjepensionen från folk- och tilläggspensioneringen kan bli högre än den försäkrades egen pension, om änke- och barnpensionerna från folkpensioneringen utgår med de belopp, som förutsattes av 1958 års A-riksdag. Redan oberoende av tilläggspensioneringen uppkommer i vissa lägen en sådan överförsäkring ehuru detta begrepp i allmänhet inte anses tillämpligt pa folkpensioneringen såvida inte riksdagens ställningstagande i fjol kompletteras på denna punkt 67

68 68 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 med regler till undvikande av dylika effekter. Som redan nämnts skall familjepensioneringen närmare utredas. Folkpensioneringens närmare utformning fr. o. m. den 1 juli 1960 och under tiden fram till år 1968 det år för vilket vissa belopp förutsatts i såväl riksdagens som mina ställningstaganden måste emellertid alltjämt stå öppen. Såväl regeringen som riksdagen har förutsatt, att de exakta beloppen för varje tidpunkt under åren får bestämmas först då de statsfinansiella förutsättningarna kan bedömas. Hur folkpensioneringens familj ef ör måner skall utformas i detalj blii sålunda beroende av det fortsatta utredningsarbetets resultat och av bedömningen av de statsfinansiella förutsättningarna vid varje tidpunkt. Sedan årets riksdag, såsom jag förutsätter, fattat ett positivt beslut om tilläggspensioneringen, får familjepensionsfrågorna liksom folkpensionshöjningarna i övrigt bedömas också i belysning härav. Även den omprövning av systemet för folkpensioneringens finansiering, som allmänt förutsatts skola ske, kan bli av betydelse för de framtida ställningstagandena. Slutligen vill jag understryka, dels att riksdagens ståndpunktstagande rörande folkpensionsförmånerna till efterlevande kommer att medföra väsentliga förbättringar av familjeskyddet fr. o. m. den 1 juli 1960, dels att ett verkligt effektivt familjeskydd kan skapas först då tilläggspensioneringen kommer i tillämpning med början år Kostnader och finansiering Pensionsutbetalningarna från tilläggspensioneringen har beräknats till följande belopp i miljoner kr., varvid förutsatts att penningvärdet är oförändrat och att alla förvärvsarbetande tillhör försäkringen. År Vid oförändrade realinkomster Om realinkomsterna stiger med 1,5 procent per år De nu framräknade kostnaderna företer vissa avvikelser från de kostnadsuppgifter, som lämnades i princippropositionen. Detta sammanhänger till en mindre del med att den schablonberäkning, som tidigare tillämpats i fråga om kostnaderna för förtids- och familj epensioner, nu ersatts av noggrannare beräkningar, men framför allt därmed att beräkningarna i sin helhet bygger på nyare uppgifter om inkomstfördelningen. Som förut framhållits skall den allmänna tilläggspensioneringen finansieras enligt ett fördelningssystem. Likväl skall inom tilläggspensioneringen byggas upp en fond, allmänna pensionsfonden.

69 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Tilläggspensionerna skall bekostas genom avgifter. Dessa erlägges av arbetsgivaren då det gäller inkomst av anställning och av den försäkrade själv för inkomst av annat förvärvsarbete. Arbetsgivaravgiften skall grundas på vad arbetsgivaren betalat ut i löner under året. Av vad som sagts i det föregående framgår, att ersättning för uppdrag eller dylikt arbete under vissa förhållanden jämställes med lön. Från den årliga lönesumman skall man i princip dra av vissa belopp, vilket sammanhänger med att endast lön, som ligger mellan basbeloppet och den förut nämnda maximigränsen vid sju och en halv gånger basbeloppet, är pensionsgrundande. Härigenom och genom vissa andra regler avser man att generellt sett uppnå, att arbetsgivaravgift skall utgå endast på sådan del av inkomsten som grundar rätt till pension. För avgiftsuttaget fastställes viss procentsats. Arbetsersättningar, som en person utgivit till en annan person, skall, om de sammanlagt inte uppgått till 300 kr. under ett år, inte föranleda någon arbetsgivaravgift. Sådana ersättningar räknas nämligen alltid som inkomst av annat förvärvsarbete. För inkomst av annat förvärvsarbete än anställning skall avgiften tas ut på den del av inkomsten, som är pensionsgrundande. Det förutsättes i regel att egenavgift erlagts för att inkomsten skall ge pensionsrätt. Egenavgiften utgår med samma procentsats som arbetsgivaravgiften. Avgifternas storlek blir beroende av dels pensionsutgifterna och dels fonderingens åsyftade omfattning. Då det synes lämpligt att avvakta erfarenheter av pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin och lånemarknaden, har jag i likhet med 1957 års pensionskommitté funnit att avgiftsuttaget bör fastläggas blott för en period av några år i sänder. I enlighet med vad som angavs i princippropositionen föreslås att avgifter tas ut efter en successivt stigande procentsats under en femårsperiod fr. o. in. 1960, det år då pensionsrätt börjar intjänas. Avgiften har satts till 3 procent för år 1960, 4 procent för år 1961, 5 procent för år 1962, 6 procent för år 1963 och 7 procent för år För arbetsgivaravgifternas del motsvarar de angivna procentsatserna, om man räknar på hela lönesumman vid oförändrad lönenivå, 1,9 procent år 1960, 2,6 procent år 1961, 3,2 procent år 1962, 3,8 procent år 1963 och 4,5 procent år Enligt de i princippropositionen lämnade uppgifterna steg procenttalen, räknade på hela lönesumman, från 1,8 år 1960 till 4,2 år Skillnaden beror på att de i det föregående berörda nya uppgifterna rörande inkomstfördelningen legat till grund för den aktuella beräkningen. Vad särskilt angår storleken av de avgifter, som staten i egenskap av arbetsgivare i början har att erlägga till den allmänna tilläggspensioneringen, kan nämnas att ifrågavarande arbetsgivaravgifter för första året beräknas uppgå till omkring 100 miljoner kr. för att därefter vid oförändrad lönenivå öka med ca 30 miljoner kr. om året. Frågan om debitering och uppbörd av statens arbetsgivaravgifter torde få behandlas senare.

70 70 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 Beträffande avgiftens storlek för inkomst, som härrör från annat förvärvsarbete än anställning, vill jag nämna följande. Om en person enbart har en inkomst av kr. som inte hänför sig till anställning, blir avgiften till tilläggspensioneringen vid kr. i basbelopp 159 kr. år 1960, 212 kr. år 1961, 265 kr. år 1962, 318 kr. år 1963 och 371 kr. år Dessa avgifter är högre än vad som framgår av princippropositionen. Anledningen härtill är att en sådan person enligt lagförslaget erhåller rätt till en i motsvarande mån större pension till följd av den förut angivna ändringen av beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för företagare m. fl. Under förutsättning att alla förvärvsarbetande tillhör tilläggspensioneringen har beräknats, att med det angivna avgiftsuttaget det vid oförändrade realinkomster och konstant penningvärde kommer att inflyta 480 miljoner kr. i avgifter år 1960, 740 miljoner kr. år 1961, 940 miljoner kr. år 1962, miljoner kr. år 1963 och miljoner kr. år Bestämmelserna om avgifternas storlek har upptagits i en särskild lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Med en förräntning av 3 procent beräknas den allmänna pensionsfonden vid oförändrade realinkomster och konstant penningvärde uppgå till följande avrundade belopp vid slutet av här angivna år, nämligen 500 miljoner kr. år 1960, miljoner kr. år 1961, miljoner kr. år 1962, miljoner kr. år 1963 och miljoner kr. år Om realinkomsterna stiger med 1,5 procent per år, beräknas fonden utgöra miljoner kr. vid slutet av år Dessa beräkningar innebär, att fonden år 1964 blir 700 å 800 miljoner kr. högre än som förutsattes i princippropositionen. Ur bokföringsmässig synpunkt bör den allmänna tilläggspensioneringen ligga helt vid sidan av riksstaten. Emellertid torde tilläggspensioneringen komma att förorsaka vissa förvaltningsutgifter för olika statliga myndigheter m. fl. Jag förutsätter, att dessa utgifter skall ersättas av tilläggspensioneringen. Det bör även övervägas att låta tilläggspensioneringen bära en del av kostnaderna för den utbyggda rehabiliteringsorganisation som planeras, eftersom denna kommer att minska behovet av förtidspension och följaktligen leda till besparingar för pensioneringen. Undantagande I enlighet med de allmänna synpunkter som jag i det föregående anlagt på frågan om att bereda möjligheter till utträde ur den allmänna tilläggspensioneringen har i lagförslaget upptagits regler om kollektivt och individuellt undantagande från pensioneringen. Vad löntagarna beträffar innehåller lagförslaget bestämmelser, som ger en arbetstagarorganisation möjlighet att komma överens med arbetsgivaren om att stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen, överenskommelsen

71 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år skall då ske i form av ett kollektivavtal, enligt vilket tilläggspensionsfrågan ordnas på något annat sätt. Hur denna privata pensionering skall utformas i fråga om pensionsålder, pensionsnivå, finansieringssystem, avgiftsuttag, fondförvaltning o. s. v. bör parterna ha full frihet att bestämma själva. I lagen rörande den allmänna tilläggspensioneringen bör endast anges, att kollektivavtalet skall tillförsäkra den undantagne arbetstagaren rätt till ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet senare skulle upphöra att vara tillämpligt på honom. I fråga om proceduren anger lagförslaget i viss överensstämmelse med arbetstidslagstiftningen, att kollektivavtalet på arbetstagarsidan skall slutas av huvudorganisation. För att man skall få garanti för att organisationen är representativ krävs det vidare, att den uppenbarligen omfattar flertalet av de arbetstagare, som på arbetsplatser, där kollektivavtalet är tillämpligt, sysselsättes i sådant arbete som avtalet avser. I enhetlighetens intresse bör på dylika arbetsplatser även oorganiserade omfattas av den privata pensioneringen. Som nämnts skall kollektivavtal om undantagande träffas i anslutning till tilläggspensioneringens igångsättande. Det är emellertid skäligt, att sådana arbetsmarknadsparter, som kan reflektera på att ställa sig vid sidan om den allmänna tilläggspensioneringen, får ett par år på sig för sitt ställningstagande i frågan. Då riksdagen enligt vad jag förutsätter kommer att fatta beslut i pensionsfrågan i vår, kan tiden utsträckas till den 1 juli Har kollektivavtal träffats dessförinnan, skall undantagandet gälla fr. o. in. tilläggspensioneringens start. De arbetsgivaravgifter, som kan ha erlagts innan ett dylikt kollektivavtal blivit gällande, skall givetvis återbetalas. Ett undantagande genom kollektivavtal innebär, att lön hos en arbetsgivare, som är bunden av avtalet, inte grundar pensionsrätt inom tilläggspensioneringen. Undantagandet skall givetvis inte för alltid avskära vederbörande arbetstagare från möjligheterna att i den allmänna tilläggspensioneringen få pensionsrätt på löneinkomsten. Om man upphäver kollektivavtalet eller underlåter att förlänga det, uppkommer sådan rätt automatiskt för tiden därefter. Detsamma blir givetvis förhållandet om en arbetstagare övergår från en arbetsgivare, som är bunden av ett dylikt kollektivavtal, till eu annan arbetsgivare. Den som har inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet kan ibland sägas redan äga ett pensionsskydd i den kapitaltillgång, som ligger i rörelsen eller fastigheten, något som löntagaren vanligen saknar. Med tanke på sådana fall har i lagförslaget införts möjligheter till individuellt undantagande såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Detta skall kunna ske genom en anmälan från den försäkrades sida. Göres sådan anmälan före den 1 juli 1961, gäller undantagandet från försäkringens start. Om anmälan sker efter sagda dag, gäller den fr. o. m. nästföljande år. Det bär från olika synpunkter ansetts lämpligt att utforma undantags

72 72 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 bestämmelserna i fråga om rörelseinkomster o. d. med sikte på personer, som enligt sitt eget bedömande har ordnat ett gott pensionsskydd på egen hand. Det kunde synas konsekvent, att en person, som efter ett sådant bedömande beslutat att ställa sig utanför den allmänna tilläggspensioneringen, inte skulle äga rätt att senare ansluta sig därtill. Emellertid har jag ansett skäligt, att han skall kunna återkalla sin anmälan och inträda i försäkringen, dock tidigast efter fem år. Därefter bör ny utträdesanmälan inte kunna göras. Det ligger i sakens natur, att ett individuellt undantagande likaväl som etl kollektivt medför, att pensionsrätt inom den allmänna tilläggspensioneringen inte skall kunna förvärvas för sådan inkomst som undantagandet avser. Eftersom tilläggspensioneringen i flera avseenden är särskilt gynnsam för de försäkrade, föreligger vissa spekulationsmöjligheter i samband med ett undantagande för den som tidigare intjänat eller senare förvärvar pensionspoäng. Det kan göras gällande, att den som ställer sig utanför tilläggspensioneringen, inte bör få komma i åtnjutande av alla dess fördelar. I princippropositionen förutsattes, att ett undantagande skulle medföra relativt kraftiga påföljder beträffande eventuellt pensionsförvärv inom den allmänna tillläggspensioneringen. Efter närmare överväganden har jag kommit till den uppfattningen, att man bör inskränka sig till att söka tillse att försäkringen inte gör några förluster i de här åsyftade fallen. Dessa synpunkter har varit vägledande vid utformningen av de bestämmelser i lagen, som avser verkningarna på pensionsrätten av ett undantagande. Jag har därtill funnit det skäligt, att man från försäkringens sida helt bortser från ett undantagande, som endast avser sidoinkomster. Beträffande biinkomster, som tillsammans inte når över ett belopp motsvarande basbeloppet, bör det sålunda föreligga frihet att träda ut utan någon särskild påföljd. Vad därefter angår verkningarna på avgiftssidan av ett undantagande är det klart, att avgiftsskyldighet inte skall föreligga för inkomster, som på grund av undantagandet inte ger pensionsrätt. Administration I det föregående har jag angivit vissa huvuddrag av pensionsreformens administrativa sida, vars utformning anförtrotts åt socialförsäkringens administrationsnämnd. Eftersom pensionsrätt skall börja intjänas och avgifter uttagas fr. o. in. 1960, kommer det administrativa arbetet under tiden fram till år 1963, då tilläggspensioner börjar utbetalas, att huvudsakligen avse fastställande och registrering av pensionsgrundande inkomster samt debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen. Som förut antytts skall den inkomstberäkning, som ligger till grund för fastställande av en persons pensionsgrundande inkomst, göras på grundval

73 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år av hans taxering till statlig inkomstskatt. Tanken är att den försäkrade inte skall behöva lämna några uppgifter till ledning för fastställande av pensionsgrundande inkomst utöver dem, som lämnas i den allmänna självdeklarationen. Formulären för uppgifterna till självdeklarationen torde behöva omredigeras något i syfte alt underlätta uppgifternas utnyttjande för tilläggspensioneringen. Övervägandena inom administrationsnämnden har lett fram till att fastställandet av pensionsgrundande inkomst bör ankomma på organ, som tar befattning med taxeringsmaterialet, närmast då de lokala skattemyndigheterna. I samband med fastställande av pensionsgrundande inkomst bör debitering ske av sådana avgifter till tilläggspensioneringen, som skall erläggas av de försäkrade själva. Uppbörden av dessa avgifter bör äga rum i samband med skatteuppbörden. För registreringen av fastställda pensionsgrundande inkomster anses böra utnyttjas organ, vilkas nuvarande verksamhet och organisation gör dem lämpade att åtaga sig en sådan uppgift. Härvid torde främst pensionsstyrelsen eller de allmänna sjukkassorna kunna komma i fråga. Till förmån för en central registrering hos pensionsstyrelsen talar bl. a. den omständigheten, att större möjligheter föreligger för ett centralt organ än för lokala organ att utnyttja moderna kontorsmaskiner. Å andra sidan är en lokal registrering förenad med vissa fördelar, och det är då att beakta att personkretsen i sjukförsäkringen i stort sett är densamma som i tilläggspensioneringen. Flertalet av de personer, som blir försäkrade enligt förevarande lag, finns därför redan registrerade hos sjukkassorna. Ställning torde nu ej behöva tagas till organisationsfrågan i denna del. Enligt vad administrationsnäinndens undersökningar givit vid handen, synes debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till tilläggspensioneringen tills vidare kunna ske genom riksförsäkringsanstaltens försorg i samma ordning som nu gäller i fråga om avgifter och bidrag till yrkesskade- och sjukförsäkringarna från arbetsgivare i de fall, då yrkesskadeförsäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten. Avgiftsuppbörden torde därjämte liksom nu i viss omfattning få ske i samband med uppbörden av de allmänna skatterna. Med hänsyn till det sagda synes det ligga närmast till hands att riksförsäkringsanstalten för liden intill dess tilläggspensioner skall utbetalas får utgöra centralmyndighet för tilläggspensioneringen, vilket dock inte bör utesluta att inkomstregistreringen kan anförtros åt annan myndighet. Som förut nämnts torde förslag i administrationsfrågan få föreläggas riksdagen i höst. När tiden är inne för prövning av ansökningar om tilläggspensioner och utbetalning av sådana pensioner bör frågan om den mera definitiva organisationen på området ha utretts och föranlett beslut av statsmakterna. Även utredningsarbetet i denna del ingår i administrationsnämndens uppgifter.

74 74 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Fondförvaltning Beträffande fondförvaltningen uttalade jag i princippropositionen min anslutning till de allmänna grunderna i 1957 års pensionskommittés förslag i ämnet. Eftersom remissbehandlingen av förslaget ännu inte var avslutad vid liden för propositionens avlämnande, gjorde jag dock en reservation för det fall, att det vid remissbehandlingen av förslaget kom fram nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter. Vidare förutskickade jag, att ett inlemmande av företagarna i tilläggspensioneringen kunde föranleda modifikationer i kommittéförslaget. Remissbehandlingen av pensionskommitténs förslag har visserligen inte givit mig anledning att frångå uppfattningen att uppbyggnaden av fondförvaltningen till sina huvuddrag bör ske efter detta förslag. I syfte att tillmötesgå olika i remissyttrandena och i den allmänna debatten framförda önskemål har jag emellertid vid utformningen av reglementet för pensionsfonden gjort ett flertal ändringar i förhållande till kommittéförslaget. Förvaltningen av pensionsfonden bör enligt min åsikt inte innebära en maktkoncentration vare sig för statliga eller för andra intressen. I enlighet härmed föreslås, att förvaltningen skall delas upp på flera fondstyrelser. I dessa fondstyrelser skall företrädare finnas för närmast berörda parter utan att någon ensam har majoritet. En sådan maktfördelning torde vara i princip väl jämförlig med den som kunde tänkas råda, om en på privat väg fullt utbyggd pensionering ägde rum i ett mindre antal stora företag. Enligt mitt förslag skall fonden förvaltas av tre särskilda styrelser. Första fondstyrelsen skall omhänderha förvaltningen av de arbetsgivaravgifter, som erlägges av arbetsgivare, vilka företräder det allmänna, främst staten och kommunerna. Andra fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter, som inflyter från enskilda, stora och medelstora arbetsgivare, varmed avses arbetsgivare med minst 20 årsarbetare. Tredje fondstyrelsens förvaltning gäller dels arbetsgivaravgifter från sådana enskilda arbetsgivare, som sysselsätter färre än 20 årsarbetare, och dels de egenavgifter, som företagare m. fl. har att erlägga. Av pensionsfonden beräknas omkring 2/10 komma att förvaltas av första fondstyrelsen, omkring 5/10 av andra fondstyrelsen samt omkring 3/10 av tredje fondstyrelsen. En sådan uppdelning har enligt min mening den fördelen i förhållande till kommitténs förslag, att man undviker att en av förvaltningsenheterna får disponera över huvudparten av fonden. Vidare sammanföres under en och samma fondstyrelse den tredje de avgiftsmedel, som i praktiken huvudsakligen hänför sig till småföretagarna. Medan kommittéförslaget innebar, att avgifter som en och samma person erlägger för sin egen och sina anställdas del skulle hållas åtskilda i förvaltningshänseende, kommer dessa medel med mitt förslag att regelmässigt

75 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år omhänderhas av ett och samma organ. Detta har synts mig motiverat av den intressegemenskap som här föreligger. Varje fondstyrelse skall ha 9 ledamöter och lika många suppleanter. Första fondstyrelsen beslår av 3 ledamöter för staten, 3 för kommunerna och likaledes 3 för löntagarnas organisationer. I andra fondstyrelsen får staten 3, arbetsgivarnas organisationer 3 och löntagarnas organisationer också 3 ledamöter. I tredje fondstyrelsen företrädes staten av 3, arbetsgivarnas organisationer av 2, löntagarnas organisationer av 2 och självständiga företagares organisationer av 2 ledamöter. Som synes får statens representanter inte avgörande inflytande i någon fondstyrelse. Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen. Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedrivas under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en vidlyftig administration för kreditprövning och låneförvaltning. I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna. Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita banker och andra kreditinstitut. Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden avvikit från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var och en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid 40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna uppgå till tio år utan den av pensionskommittén förordade begränsningen till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för återlån får överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren. Då återlånen är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning, kunde det synas naturligt, att endast lån av något större omfattning skulle komma i fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag emellertid att lånegränsen sättes så lågt som vid 500 kr. och att företagare därjämte skall kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och sina anställda för att komma över denna gräns. Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslagel innebär reglerna om räntesatsen för sådana lån bl. a. att räntan, om inte hunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta allmänt förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter in penningmedel. De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse

76 76 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser, nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl. och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt min mening här kunna komma i fråga. De regler, som jag föreslår för utlåningen av medel från allmänna pensionsfonden, innebär att större delen av fondmedlen kommer att tillföras kapitalmarknaden, dvs. utnyttjas för lån till bostäder och lån till kommunernas, statens och näringslivets långsiktiga, kapitalkrävande investeringar. Slutligen vill jag här framhålla att principen, att försäkringens intressenter skall utöva inflytande på fondförvaltningen men att denna som helhet skall stå neutral i förhållande till speciella intressen, även avspeglas i reglerna om revision av fondstyrelsernas förvaltning. Enligt förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skall reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning fastställas av Konungen med riksdagen. Specialmotivering I enlighet med de riktlinjer i fråga om tilläggspensioneringen, som angivits i det föregående, har inom socialdepartementet upprättats förslag till dels lag om försäkring för allmän tilläggspension, dels lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren enligt nyssnämnda lag och dels reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning. Jag övergår nu till detaljbehandling av dessa förslag i anslutning till de särskilda paragraferna i förslagen. Förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension Inledande bestämmelser i I denna paragraf liksom i rubriken till lagen angives, att den allmänna tillläggspensioneringen sker genom försäkring. Det är samma begrepp som förekommer inom övrig socialförsäkring, och försäkringen för tilläggspension avses utgöra en del av vårt socialförsäkringssystem. Begreppet försäkring i denna lags mening får inte, lika litet som i annan socialförsäkringslagstiftning, uppfattas som liktydigt med motsvarande begrepp i lagarna om försäkringsavtal och om försäkringsrörelse. Det bör sålunda framhållas att, även om förevarande lag bygger på principen om att rätt till förmåner enligt lagen skall motsvaras av skyldighet - för den

77 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år försäkrade eller hans arbetsgivare att erlägga avgifter, något direkt samband inte föreligger mellan rätten till förmåner eller deras storlek och erlagda avgifter. Det torde räcka att som exempel nämna, att regeln om att de pensionsgrundande inkomsterna under de femton bästa åren blir utslagsgivande för storleken av pension enligt denna lag kan medföra, att pensionen blir större än vad som privatförsäkringsmässigt motsvarar de avgifter som erlagts för den försäkrade. Bestämmelserna i lagarna om försäkringsavtal och om försäkringsrörelse är inte tillämpliga på försäkringen för allmän tilläggspension. Försäkringsavtalslagen är sålunda enligt 1 i samma lag endast tillämplig på avtal varigenom försäkring meddelas, och försäkring för allmän tilläggspension sker omedelbart på grund av förevarande lags bestämmelser och ej genom avtal. Enligt 3 i denna lag skall vidare försäkringen för allmän tillläggspension handhavas av statlig myndighet och lokala organ som Konungen bestämmer. Jämlikt 349 lagen om försäkringsrörelse gäller bestämmelserna i nämnda lag inte försäkringsanstalt som inrättats av staten och kan följaktligen inte ha avseende på försäkringsverksamheten enligt förevarande lag. Av 1 framgår, att försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete. Detta innebär i princip, att själva det faktum, att en försäkrad åtnjuter inkomst av förvärvsarbete, är tillfyllest för att å ena sidan grundlägga en rättighet för honom eller hans efterlevande att åtnjuta försäkringens förmåner då ett försäkringsfall inträffar och å andra sidan utlösa en förpliktelse för hans arbetsgivare eller honom själv at+ erlägga avgift till försäkringen. Inkomsten av förvärvsarbete omvandlas enligt vissa regler till pensionspoäng och försäkringens förmåner står i princip i relation till det antal poäng som den försäkrade förvärvat. Om han blir invalid eller avlider innan han uppnått den ålder då rätt till ålderspension inträder, skall vid beräkningen av förtidspension eller familjepension hänsyn i allmänhet tagas inte blott till förvärvade poäng utan även till poäng, som det kan antas att den försäkrade skulle ha förvärvat om försäkringsfallet inte inträffat. Även i dessa fall är pensionen grundad på inkomst av förvärvsarbete, men den utgår inte bara i förhållande till den inkomst som den försäkrade åtnjutit utan också med hänsyn tagen till den inkomst av dylikt arbete som den försäkrade sannolikt skulle ha åtnjutit, om han inte drabbats av invaliditet eller avlidit. Någon avgift uttages inte på dylika presumerade inkomster. Av principen om att den allmänna tilläggspensioneringen grundas på inkomst av förvärvsarbete följer, att inkomst av annat slag inte är pensionsgrundande. Inkomst av kapital kan således inte grunda rätt till pension. När det gäller inkomst av annat förvärvsarbete än anställning utgöres inkomsten ofta till eu del av avkastning av det i verksamheten investerade kapitalet. Så anses regelmässigt vara fallet beträffande inkomst av rörelse. På grund

78 78 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 härav undantages enligt 8 viss del av inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Med bestämmelsen i denna paragraf om att inkomst av förvärvsarbete utgör grund för tilläggspensioneringen avses inte, att all sådan inkomst är pensionsgrundande eller alt inkomsten i sin helhet är pensionsgrundande. I de följande paragraferna angives vissa begränsningar i detta avseende. Det må här blott erinras om att inkomster förvärvade före det år då man fyllt 16 år och efter det år då man uppnått 65 års ålder inte grundar pensionsrätt samt att inkomsterna under ett år inte är pensionsgrundande i den mån de understiger ett minimibelopp eller överstiger ett maximibelopp. Såsom redan nämnts förhåller det sig visserligen så, att pensionsrätt och avgiftsskyldighet i princip korresponderar mot varandra. En arbetstagares rätt till pension blir dock inte beroende av om de på grundval av hans lön bestämda avgifterna, vilka skall erläggas av arbetsgivaren i form av kollektivt arbetsgivarbidrag, verkligen betalats eller erlagts med rätt beräknat belopp. Pensionsrätten är avhängig av de pensionspoäng, som tillgodoräknats arbetstagaren på grund av den inkomst han uppburit. För de självständiga företagarnas och yrkesutövarnas del får däremot enligt 9 pensionspoäng tillgodoräknas en försäkrad endast om avgift vederbörligen erlägges för den pensionsgrundande inkomsten. Som framgår av nyssnämnda paragraf jämförd med 34 är denna regel emellertid inte ovillkorlig. Tilläggspensioneringen omfattar de tre pensionsgrenar, som vanligen förekommer i pensionssystem med liknande syfte, nämligen ålders-, invaliditetsoch familjepensionering. Sålunda har i denna paragraf angivits, att försäkringen avser att bereda ålders-, förtids- och familjepension. Frågan huruvida begravningshjälp skall kunna utgå från socialförsäkringen har stundom diskuterats. Om en dylik förmån skall ifrågakomma, synes det inte vara givet att den skall anknytas just till tilläggspensioneringen; det kan övervägas att anordna begravningshjälp inom ramen för annan socialförsäkring. Hithörande spörsmål har därför inte upptagits i samband med förevarande lagstiftning. Försäkringen enligt denna lag avser att kompensera inkomstbortfall, som inte ersättes genom folkpensionen, och har således karaktär av en tilläggspensionering. Detta förhållande återspeglas i förevarande paragraf genom en formulering, som utsäger att försäkringen avser att bereda pension utöver vad som må utgå i folkpension. Uttrycket»må utgå» anger, att pension enligt denna lag inte alltid förutsätter att folkpension utgår. Som exempel må nämnas det fallet, att en utlänning, som med sin familj är bosatt här i landet och förvärvar pensionspoäng enligt denna lag, avlider, varvid familjen flyttar tillbaka till hemlandet. Familjemedlemmarna kan då ha rätt till tilläggspension i form av familjepension, men de kan inte erhålla

79 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år folkpension, eftersom sådan pension i regel inte kan utgå till den som ej är mantalsskriven i Sverige. 2 Denna paragraf innehåller de bestämningar som erfordras för att ange vilka som är försäkrade enligt lagen. Bestämmelserna bygger på att försäkringstillhörigheten är obligatorisk. Såsom framgår av lagens rubrik är tilläggspensioneringen allmän. Den är i princip avsedd att omfatta landets hela befolkning. Ehuru endast inkomst av förvärvsarbete är pensionsgrundande, göres i fråga om försäkringstillhörigheten inte någon skillnad mellan personer med och personer utan dylik inkomst. Även den som inte har och ej heller haft inkomst av förvärvsarbete omfattas således av försäkringen. Hans försäkringstillhörighet medför emellertid varken några rättigheter eller skyldigheter förrän han skaffat sig pensionsgrundande inkomst. Av 36 och 37 framgår visserligen, att det är möjligt att under vissa förutsättningar genom undantagande, individuellt för företagare och andra fria yrkesutövare samt kollektivt för löntagare, begränsa försäkringens tilllämplighet för den som undantagandet avser, men försäkringstillhörigheten i förevarande paragrafs mening påverkas inte därav. En person, som uppfyller de i paragrafen stadgade förutsättningarna, är sålunda försäkrad även om ett undantagande som nyss sagts skulle gälla för honom. Detta innebär, att lagens bestämmelser om förmåner och skyldigheter är tillämpliga så långt undantagandets verkningar inte sträcker sig. Tillhörigheten till den allmänna tilläggspensioneringen är alltid latent, och pensionssystemet griper in så snart inte undantagandet är verksamt. Om exempelvis en företagare, vars inkomst av rörelse på grund av undantagande enligt 36 inte är pensionsgrundande, tillika har inkomst av en anställning (och kollektivt undantagande enligt 37 inte gäller för denna inkomst), skall inkomsten av anställningen läggas till grund för beräkningen av pensionsgrundande inkomst, och den skall också beaktas vid fastställandet av arbetsgivarens skyldighet alt erlägga avgift. Därest omvänt en anställd, som omfattas av kollektivt undantagande enligt 37 med avseende på löneinkomsten, tillika driver egen rörelse och inte har begärt undantagande enligt 36, skall inkomsten av rörelsen föranleda såväl beräkning av pensionsgrundande inkomst som avgiftsskyldighet. I båda de nämnda fallen gäller givetvis vanliga regler vid beräkning av pensionsgrundande inkomst; den inkomst, som inte omfattas av undantagandet från tilläggspensioneringen, blir således inte pensionsgrundande i vidare mån än den överstiger basbeloppet. Likaväl som bestämmelserna i denna paragraf gör tillhörigheten till försäkringen i princip obligatorisk är reglerna uttömmande i den meningen att frivilligt inträde i pensionssystemet inte är möjligt. Alt frivillig försäkring enligt systemet inte är tillåten innebär inte, att det skulle föreligga något

80 80 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 hinder för den, på vilken undantagande enligt 36 eller 37 är tillämpligt, att återigen bli helt omfattad av systemet. Som i det föregående anförts har ju en sådan person inte upphört att vara försäkrad. De närmare reglerna för sistnämnda fall framgår av det följande. I detta sammanhang bör erinras om att pensionsstyrelsens nuvarande frivilliga försäkring förutsättes skola bestå och erbjuda möjlighet för den, som inte anser sitt pensionsbehov täckt av det allmänna pensionssystemet, att teckna en kompletterande pensionsförsäkring. Förutsättningarna för att någon skall bli försäkrad enligt lagen är att han är svensk medborgare eller, om så ej är fallet, att han är mantalsskriven härstädes. I båda fallen inträder försäkringstillhörigheten tidigast med det kalenderår, då vederbörande fyller 16 år. Svensk medborgare är som nämnts alltid försäkrad fr. o. m. det år varun der han fyller 16 år oavsett om han är bosatt i Sverige eller inte. Detta innebäi emellertid inte att pensionssystemet ger pensionsrätt på alla inkomster sorr. en utlandssvensk förvärvar genom arbete utomlands. Såsom framgår av 5 grundar inkomst av anställning hos arbetsgivare, som är bosatt utomlands eller är utländsk juridisk person, pensionsrätt blott i sådana fall då arbetstagaren sysselsättes vid skötseln av fastighet, som är belägen i Sverige, eller i rörelse, som bedrives från här beläget fast driftställe. En svensk medborgare, som är bosatt och arbetar i utlandet, får regelmässigt endast räkna inkomst av anställning såsom pensionsgrundande i den mån den åtnjutes i tjänst hos arbetsgivare, som är bosatt i Sverige eller som är svensk juridisk person. Härigenom torde tillfredsställande resultat vinnas i de fall, då en tilläggspensionering inom den svenska allmänna försäkringen är påkallad. Om exempelvis en svensk tekniker sändes ut av ett svenskt företag för att arbeta utomlands och får sin lön från det svenska företaget, blir denna lön pensionsgrundande och den ingår också i det avgiftsunderlag, på vilket företaget har att erlägga avgift enligt 33. På motsvarande sätt förhåller det sig i fråga om en missionär, som utsändes av ett svenskt trossamfund och får sin lön från detta. När det gäller inkomst av annat förvärvsarbete än anställning följer av 6, att endast inkomster från här i riket bedriven rörelse eller härstädes belägen jordbruksfastighet eller inkomst av arbete för annans räkning, som inkomsttagaren blir taxerad för här i riket jämlikt förordningen om statlig inkomstskatt, kan grunda pensionsrätt. Vad angår personer som inte är svenska medborgare kan det självfallet inte komma i fråga att låta dem omfattas av det svenska pensionssystemet, om de inte har en viss närmare anknytning till Sverige. Det kunde ifrågasättas om inte försäkringstillhörigheten borde göras beroende av att utlänningen vistas i Sverige under sådana förhållanden, att han är att anse som bosatt här. Vissa invändningar kan dock riktas mot ett så utformat villkor.

81 Kungl. Maj. ts proposition nr i00 år Varje år arbetar ett stort antal utlänningar tillfälligt här i landet. I en del fall är de otvivelaktigt att anse som bosatta här, i andra fall inte. Redan av praktiska skäl skulle det vålla stora svårigheter att på grundval av enbart bosätlningskriteriet avgöra, om en sådan utlänning skall vara försäkrad eller inte. Härtill kommer att pensionsorganen skulle nödgas att under en följd av år bevara uppgifter angående åtskilliga utlänningar, som under en enstaka tillfällig anställning härstädes förvärvat pensionspoäng och detta endast med tanke på att de kan tänkas återvända och förvärva nya poäng. Det har med hänsyn till det anförda ansetts befogat att för utlänningar uppställa krav på mantalsskrivning i Sverige. Mantalsskrivningen innebär ett stöd för antagandet om en mera varaktig anknytning till Sverige och den utgör ett faktum, som pensionsorganen lätt kan fastställa. För en utlänning beräknas alltså pensionsgrundande inkomst endast för år, för vilket han är mantalsskriven här i riket. Detta gäller vare sig inkomsten härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete. Av bestämmelserna om att utlänning skall vara mantalsskriven för att bli omfattad av försäkringen följer, att försäkringen inte är tillämplig på utlänningar tillhörande främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller deras utländska familjemedlemmar eller utländska tjänare. Slutligen må anmärkas att mantalsskrivningskravet enligt 54 kan mildras konventionsvägen. Den i förevarande paragraf stadgade nedre åldersgränsen 16 år för försäkringstillhörigheten är betingad av praktiska skäl och får ses mot bakgrunden av att det inte i någon större utsträckning förekommer, att någon åtnjuter arbetsinkomst, som skulle kunna grunda pensionsrätt, före det år varunder han uppnår 16 års ålder. I detta sammanhang bör påpekas, att det beträffande sjukpenningförsäkringen inom den allmänna sjukförsäkringen gäller en nedre åldersgräns vid 16 år. Vidare kan nämnas att den allmänna skolplikten, när nioårig skolgång genomförts, i regel kommer att upphöra först under det år då eleverna uppnår nämnda ålder. Tredje stycket i förevarande paragraf stadgar att den som tillgodoräknats pensionspoäng är försäkrad även om han inte längre uppfyller de i det föregående angivna förutsättningarna för försäkringstillhörighet. Poäng som en gång förvärvats finnes med andra ord alltid kvar. Skulle sådana poäng inte förslå för att ge rätt till pension har de ändock sin betydelse, om den försäkrade åter skulle komma att förvärva pensionspoäng. Som torde ha framgått av det anförda är försäkringstillhörigheten, sådan den angives i denna paragraf, i och för sig inte avgörande för frågan huruvida en försäkrad vid ett inträffat försäkringsfall blir berättigad till pension eller ej. Frågan huruvida pension kommer att utgå är beroende av om de för 6 Bihang till riksdagens protokoll sand. Nr 100

82 82 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 olika fall i de följande paragraferna angivna villkoren för rätt till pension är uppfyllda. Dessa villkor innebär bl. a., att pensionspoäng skall ha förvärvats för visst minsta antal år. 3. Denna paragraf behandlar försäkringens administration och innehåller en fullmakt för Kungl. Maj :t att bestämma vilka organ som skall handha försäkringen. Såsom framhållits i det föregående behöver de administrativa frågorna inte slutgiltigt lösas i samband med den nu aktuella reformetappen. Så torde få ske då tiden är mogen för att lagtekniskt och administrativt sammanfoga folkpensioneringen och tilläggspensioneringen till ett enda pensionssystem. Intill dess synes vissa redan befintliga organ böra anförtros de administrativa arbetsuppgifter, som måste utföras under mellantiden. Socialförsäkringens administrationsnämnd bedriver utredningsarbetet i dessa frågor och jag har förut i korthet givit en redogörelse för hur administrationen mot bakgrund av nämndens hittillsvarande överväganden torde kunna ordnas under inledningsskedet. Med hänsyn till det anförda synes det naturligt att Konungen tillägges befogenhet att förordna om vilka organ, som skall sköta tilläggspensioneringen. Detta betyder självfallet inte, att mera betydande organisatoriska förändringar kan beslutas utan riksdagens medverkan. Om pensionsgrundande inkomst m. m. 4 Med denna paragraf inledes stadgandena om pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng. Sålunda föreskrives, att för försäkrad, som är svensk medborgare eller i riket mantalsskriven utlänning, skall för varje år göras beräkning för fastställande av pensionsgrundande inkomst. Beräkningen skall ske på grundval av den försäkrades inkomst under året, i den mån inkomsten är att hänföra till inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete enligt bestämmelserna i 5 och 6. Den närmare innebörden av dessa begrepp utvecklas vid nämnda paragrafer. Vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten enligt 8 är reglerna olika om inkomsten är att hänföra till den ena eller andra kategorien. Här må blott erinras om att den uppställda grundsatsen att endast inkomst av arbete skall grunda pensionsrätt för sitt upprätthållande kräver, att inkomsten av annat förvärvsarbete reduceras på visst sätt med hänsyn till att en del av dylika inkomster normalt anses utgöra kapitalavkastning. Detaljerna i detta sammanhang behandlas under 8.

83 Kungl. Mcij:ts proposition nr 100 år För det år då den försäkrade avlidit skall någon pensionsgrundande inkomst inte beräknas för honom. Stadgandet härom i denna paragraf motiveras av att den försäkrades inkomst under dödsåret såsom framgår av vad som anföres vid 24 saknar betydelse för bedömande av hans efterlevandes rätt till familjepension och storleken av sådan pension. Av förevarande paragraf följer att pensionsgrundande inkomst inte skall beräknas för år, som ligger utanför två åldersgränser, en minimi- och en maximiåldersgräns. Minimigränsen framgår vid en jämförelse med 2, som stadgar att en person blir försäkrad tidigast från och med det år, varunder han uppnår 16 års ålder. För år som ligger före sistnämnda år skall således pensionsgrundande inkomst inte beräknas. Maximiåldersgränsen fastslås direkt i förevarande paragraf, som säger att beräkning av pensionsgrundande inkomst inte skall göras för år efter det, varunder den försäkrade fyllt 65 år. Den maximala tid, för vilken pensionsgrundande inkomst beräknas, utgör sålunda 50 år. Såsom framgår av 11 är den generella pensionsåldern inom tilläggspensioneringen 67 år. Av administrativa skäl är det en fördel att inkomst för det år, som närmast föregår det, varunder den försäkrade fyller 67 år och ålderspensionen således normalt börjar utgå, inte påverkar pensionens storlek. Eftersom den pensionsgrundande inkomsten för ett år inte kan fastställas förrän ett gott stycke in på följande år, skulle uppgift om pensionspoäng för det sextiosjätte året i många fall inte föreligga, då ålderspension skall börja utgå. Enligt 12 första stycket utgår full ålderspension om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för 30 år, och pensionen beräknas efter medeltalet av de 15 bästa årens poängtal. I åtskilliga fall, då den försäkrade inte redan före det sextiosjätte året har 30 (under den första tiden 20) poänggivande år eller pensionspoängtalet för det sextiosjätte året skulle ingå bland de 15 bästa årens poäng, skulle därför, om den angivna regeln inte funnes, pensionen få bestämmas provisoriskt för att därefter omräknas sedan man erhållit kännedom om den pensionsgrundande inkomsten och därmed poängtalet för det sextiosjätte året. Bestämmelsen om att pensionsgrundande inkomst inte beräknas för tid efter det sextiofemte året torde i mycket obetydlig grad inverka på frågan huruvida ålderspension över huvud skall utgå eller ej. Endast i de fall då den försäkrade till och med sitt sextiofemte år förvärvat blott två eller i fråga om utlänning nio års pensionspoäng, kan bestämmelserna få avgörande betydelse på grund av det i 11 första stycket uppställda kravet på tre respektive tio års poäng som villkor för pensionsrätt över huvud taget. Det synes emellertid fullt rimligt att pensionsrätten inte göres beroende av poängförvärv när den försäkrade kommit över 65-årsåldern. I detta sammanhang bör framhållas, alt avgifter inte skall uttagas för inkomster efter det år då den försäkrade fyller 65 år. Om den försäkrade begagnar sig av den i 11 andra stycket medgivna möj

84 84 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 ligheten att begära ålderstilläggspension för tid innan han fyller 67 år, tages vid pensionsberäkningen vederbörlig hänsyn även till pensionspoäng, som må föreligga för det år som närmast föregår det varunder pensionen börjar utgå. Tages pensionen ut under det år, varunder den försäkrade fyller 66 år, eller tidigare, kan det alltså bli fråga om att först bestämma pensionen provisoriskt och därefter omräkna den enligt vad nyss sagts. De administrativa olägenheterna härav torde tillsvidare bli mindre framträdande. Pensionsgrundande inkomst beräknas till och med det sextiofemte levnadsåret under förutsättning att den försäkrade inte redan åtnjuter viss pension. Det torde få anses naturligt att den, som redan tagit ut sin ålderspension, inte skall få fortsätta att tjäna in pensionsrätt. I förevarande paragraf stadgas därför, att beräkning av pensionsgrundande inkomst inte skall göras för år, under vilket den försäkrade före sextiofem års ålder åtnjutei ålderspension. Att den försäkrade åtnjuter pension under visst år innebär att pensionen skall belöpa på ifrågavarande år eller del därav. Pensionen behöver alltså inte ha börjat utbetalas under året. Bestämmelsen i denna paragraf att sådan beräkning inte heller skall ske för år, varunder försäkrad åtnjutit invalidpension enligt 3 2 mom. första stycket folkpensioneringslagen eller sjukbidrag jämlikt samma lag, sammanhänger med hur poängberäkningen enligt stadgande i 9 tredje stycket förevar ande lag sker för försäkrad för år, varunder han åtnjutit förtidspension. Dessa bestämmelser behandlas närmare i anslutning till 9. 5 I 5 7 anges vilka inkomstslag, som kan grunda rätt till pension, och hur inkomsterna skall beräknas medan de närmare reglerna om bestämmande av den pensionsgrundande inkomsten i teknisk mening upptages i 8. Att inkomst av fast anställning skall grunda rätt till pension är självklart och kan också anses ha varit utgångspunkten för alla tidigare förslag rörande allmän tilläggspensionering. Förevarande lag avser självfallet också att tillgodose önskemålet om pensionsrätt vid sådan anställning. I 5 avhandlas begreppet inkomst av anställning. Härmed avses enligt lagrummet den lön, som en försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Detta innebär, att förevarande lag i likhet med semesterlagen, lagen om allmän sjukförsäkring i vad avser försäkringen för tilläggssjukpenning samt lagen om yrkesskadeförsäkring bygger på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av de nämnda lagarna kommer alltså att bli vägledande också för tilläggspensioneringens vidkommande. Rörande denna praxis må här endast nämnas, att jordbrukare, i vad de utfört skogskörslor för annans räkning, i enlighet med jttalanden i förarbetena till vissa av dessa lagar i allmänhet ansetts som arbetstagare.

85 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Enligt det av allmänna pensionsberedningen år 1957 framlagda förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering skulle den pensionsgrundande inkomsten bestämmas med utgångspunkt från det skatterättsliga begreppet inkomst av tjänst, medan avgifterna skulle erläggas av den som civilrättsligt är att betrakta som arbetsgivare. Denna lösning valdes med tanke särskilt på de administrativa fördelarna. Sålunda skulle någon ny uppgiftsskyldighet inte behöva åläggas allmänheten. Registreringen av den pensionsgrundande inkomsten skulle i de flesta fall kunna ske med ledning direkt av det belopp som den försäkrades självdeklaration upptog under rubriken inkomst av tjänst, och kontroll skulle i stor utsträckning vinnas genom de kontrolluppgifter rörande de anställdas löner m. in., som arbetsgivarna har att avlämna till ledning vid inkomsttaxeringen. Emellertid innefattar det skatterättsliga begreppet inkomst av tjänst åtskilligt mera än inkomst av anställning i gängse mening. Här må blott erinras om att såsom inkomst av tjänst enligt 31 kommunalskattelagen anses jämväl ersättning av stadigvarande och tillfälliga uppdrag och tillfälliga inkomster av annan icke yrkesmässig verksamhet. Sålunda räknas exempelvis arvoden som styrelseledamot i bolag och föreningar, ersättningar för föredrag och tidningsartiklar, vinster vid vissa pristävlingar o. d. såsom inkomst av tjänst i skatterättslig mening. Enligt allmänna pensionsberedningens förenämnda förslag skulle inkomster av den art exemplen anger således kunna grunda pensionsrätt utan att någon motsvarande avgift erlades. Kostnaden för pensioner på grundval av dylika inkomster skulle falla på dem som hade anställda i civilrättslig mening och därigenom i viss mån också drabba dessa anställda. De angivna konsekvenserna blev föremål för stark kritik under remissbehandlingen av beredningens förslag, och i propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag uttalades, att det förelåg skäl till en teknisk omprövning på denna punkt. Med den nu föreslagna regeln, som anknyter begreppet inkomst av anställning till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, uppnår man i det väsentliga överensstämmelse mellan pensionsrätt och avgiftsskyldighet. De administrativa och andra fördelar, som var förenade med allmänna pensionsberedningens förslag, torde emellertid i stort sett kunna uppnås även med den konstruktion som valts i detta lagförslag. Enligt 7 skall sålunda inkomst av anställning beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt. Avsikten är att formuläret till allmän självdeklaration skall uppställas på sådant sätt att de inkomster, som är att hänföra till inkomst av anställning enligt 5, är lätta att identifiera. Under rubriken»inkomst av tjänst» torde sålunda anställningsinkomst böra upptagas i en särskild punkt. På samma sätt som enligt allmänna pensionsberedningens förslag erhålles en kontroll genom de kontrolluppgifter som arbetsgivarna har att avlämna till ledning vid inkomsttaxeringen. Meningen är att dessa kontrolluppgifter även skall utnyttjas för beräkningen av arbetsgivarnas avgifter för de anställdas pensionering. Härigenom kan uppnås så att säga en dubbelkonlroll i det att å ena

86 86 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 sidan de anställda inte erhåller pensionsrätt å andra inkomster än dem som de verkligen uppburit från sina arbetsgivare och att å andra sidan arbetsgivarna blir påförda avgift för de löner som de utgivit till arbetstagarna. I detta sammanhang må anmärkas, att vid tillämpningen av denna lag arbetsgivarens familjemedlemmar i fall där verklig anställning i dennes tjänst föreligger skall räknas som arbetstagare på samma sätt som andra anställda. Av 7 följer, att vederbörande familjemedlem måste taxeras för löneinkomsten för att denna skall bli pensionsgrundande. Lönen skall alltså vara avdragsgill hos arbetsgivaren. Vad angår lön till hustru gäller som bekant snäva begränsningar härvidlag. Vid beräkning av inkomst av anställning skall enligt första stycket i denna paragraf endast medräknas lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Till lön i penningar torde få hänföras även provision, tantiem, vinstandelar, lön under sjukdom och semesterersättning, allt i den mån de härrör av ett anställningsförhållande, liksom även vikariats- och övertidsersättningar. Genom begränsningen till lönen avskiljes sådana inkomstdelar, som normalt är avsedda att täcka särskilda med anställningen förenade utgifter. Som exempel kan nämnas rese-, traktaments- och andra omkostnadsersättningar. Det kan visserligen förekomma, att sådana ersättningar innefattar en förtäckt löneförmån, men av olika skäl, bl. a. svårigheten att beräkna arbetsgivaravgift för sådana förmåner, synes ersättningar av detta slag inte böra göras pensionsgrundande. Endast naturaförmåner i form av kost eller bostad skall som nämnts inräknas i det belopp, som utgör den försäkrades inkomst av anställning. Detta innebär, att de praktiskt sett viktigaste naturaförmånerna får betydelse i pensionshänseende. Övriga naturaförmåner kan vara av de mest skilda slag såsom fri tillgång till bil eller bostadstelefon, fria resor, fri tvätt osv. Dessa förmåner synes inte vara av den art, att de bör grunda pensionsrätt. Skattskyldighet föreligger ej för naturaförmåner av alla de slag varom här kan bli fråga, varför de inte alltid skall deklareras. Man bör även av detta skäl bortse från förmåner av ifrågavarande slag när det gäller att bestämma de inkomster, som ger rätt till pension. Det kan anmärkas, att arbetsgivaren stundom tillhandahåller kost och bostad till nedsatt pris. Förmåner av denna art är i princip skattepliktiga och skall inräknas i den pensionsgrundande inkomsten. Vid inkomstskattetaxeringen bortses emellertid i regel från sådana förmåner när de är av mindre värde. De bör i sådant fall inte heller beaktas i pensionshänseende. De nu behandlade bestämmelserna i första stycket innebär naturligtvis inte någon uttömmande reglering av begreppet inkomst av anställning. Av andra stycket i 7 framgår att kompletterande bestämmelser avses komma att inflyta i en av Konungen med riksdagen utfärdad författning. Utformningen av dessa regler förberedes inom socialförsäkringens administrationsnämnd. Här må emellertid framhållas, att vid beräkningen av inkomst

87 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år av anställning avdrag för vissa kostnader för inkomstens förvärvande bör göras. Sådana avdrag torde dock böra inskränkas till direkta utgifter i själva arbetet. Kostnader för resor till och från arbetet och för räntor å studielån bör ej inverka på pensionsrätten. Vidare bör självfallet sådana utgifter ej avdragas, för vilka utgått särskild ersättning, som täckt utgifterna. Övriga direkta utgifter bör i princip fråndragas bruttoinkomsten, i förekommande fall sedan ersättning från arbetsgivaren frånräknats. Det synes emellertid i förenklingssyfte kunna övervägas att bortse från omkostnader som inte uppgår till visst belopp exempelvis 500 kr. eller som efter minskning med omkostnadsbidrag från arbetsgivaren understiger detta belopp. En sådan regel skulle vara till den försäkrades förmån, eftersom hans pensionsgrundande inkomst blir högre. Om avdrag å lönen göres för pensionsavgift, som föranledes av i samband med anställningen ordnad pensionering vid sidan av den allmänna pensioneringen, bör såsom inkomst av anställning räknas endast den lön, som arbetstagaren äger uppbära efter avdraget. Från principen om att inkomst, som åtnjutes av arbetstagare i civilrättslig mening, skall vara pensionsgrundande som inkomst av anställning bör av praktiska skäl undantag göras i fråga om vissa smärre anställningsinkomster. Det kan nämligen många gånger vara vanskligt inte minst för allmänheten att bedöma huruvida en person, som tillfälligtvis utför ett mera kortvarigt arbete, är att anse som anställd hos den, för vars räkning arbetet utföres. Här må blott erinras om tillfälligt anlitad hushållshjälp samt hantverkare, som utför smärre målnings-, snickeri- eller reparationsarbeten. Hittillsvarande erfarenheter av tillämpningen av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, särskilt från yrkesskadeförsäkringen, visar att det i dylika fall ofta kan erfordras en omfattande utredning i olika hänseenden för att avgöra om den som utför arbetet är att anse som arbetstagare eller ej. Genom att betrakta en försäkrads lön från en arbetsgivare såsom inkomst av anställning endast om lönen under ett kalenderår uppgått till ett visst minimibelopp, kan man i många fall undvika de nämnda svårigheterna. Man vinner genom en sådan gränsdragning också den fördelen att de, som anlitar avlönad arbetskraft i mycket ringa omfattning, inte behöver erlägga avgifter till försäkringen. Eftersom avgifterna i dylika fall blir förhållandevis små, kan kostnaderna för deras debitering och uppbörd ställa sig oproportionerligt höga. Mot bakgrunden härav har i sista punkten av första stycket föreskrivits att, om ersättningen till den försäkrade från en och samma arbetsgivare under ett kalenderår inte uppgår till 300 kr., så skall ersättningen inte räknas som inkomst av anställning. I sådant fall blir lönen att hänföra till sådan ersättning för arbete för annans räkning, som i regel blir pensionsgrundande enligt (i första stycket c) såsom inkomst av annat förvärvsarbete. Hittills har endast behandlats spörsmålen i samband med inkomst av anställning i civilrättslig mening. Emellertid iir det också vanligt att personer uppbär ersättning för arbete, som de utfört för annans räkning, utan att

88 88 Iiungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 det fördenskull föreligger något anställningsförhållande mellan den för vars räkning arbetet utförts och den som utfört detsamma. Det rör sig här om vad man skulle kunna kalla ersättning för uppdrag av olika slag. I många fall står dylika uppdrag anställningen nära. Ett uppdrag kan genom sin omfattning hindra den som innehar uppdraget att taga anställning och därigenom förvärva pensionsrätt som anställd. I sådana fall synes det rimligt att jämställa inkomst av uppdrag med inkomst av anställning. I andra fall åter har uppdragen karaktär av bisysslor, så att uppdragstagaren erhåller sin huvudsakliga försörjning av annat arbete. Det kunde måhända synas riktigast att inte låta dylika biinkomster grunda rätt till pension. Emellertid säger det sig självt att det skulle ställa sig svårt att dra en objektivt riktig gräns mellan sådana uppdrag, som är så omfattande att de bör likställas med anställning, och sådana som skall anses ha karaktär av bisyssla. Det är inte sällan förenat med svårigheter att dra gränsen mellan rörelse och uppdrag. Om t. ex. en auktoriserad revisor, som driver en revisionsbyrå, är revisor i ett bolag, torde inkomsten härav vara att hänföra till en intäkt i hans rörelse. Om däremot en lantbrukare har motsvarande revisorssyssla får ersättningen anses utgöra inkomst av ett tillfälligt uppdrag. Gränsdragningen mellan inkomst av rörelse och inkomst av uppdrag erbjuder i åtskilliga fall långt mera invecklade problem än vad det nyss anförda exemplet antyder. Ofta torde bedömningen av frågan huruvida en rörelse skall anses vara bedriven av vederbörande få grundas på den omfattning, i vilken vederbörande åtager sig»uppdrag» av det slag det här gäller. Med hänsyn till det anförda framstår det som ändamålsenligt att beträffande vissa inkomster av uppdragskaraktär tillskapa möjlighet att låta inkomsten bli pensionsgrundande på samma sätt som anställningsinkomst. Andra stycket i denna paragraf innehåller i enlighet härmed en föreskrift om att ersättning i penningar för arbete, som försäkrad utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, skall anses som inkomst av anställning, om den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense därom. Vad nu sagts skall gälla om ersättningen under året uppgått till 300 kr., dvs. till det lägsta belopp som enligt första stycket kan hänföras till inkomst av anställning. Om parterna varit ense om att viss arbetsersättning skall räknas som inkomst av anställning ankommer det på den som utgivit ersättningen att erlägga avgift därför enligt 33. Såsom bevis för att parterna kommit överens om att viss ersättning skall räknas som inkomst av anställning bör godtagas att den, som utgivit ersättningen, i kontrolluppgift till taxeringen anger densamma på sådant sätt, att därav framgår, att han erlägger arbetsgivaravgift därför. Har sådant angivande inte skett får det ankomma på inkomsttagaren att styrka, att överenskommelse beträffande nu ifrågavarande inkomster träffats, antingen direkt mellan den som utgivit ersättningen och den som åtnjutit densamma eller genom kollektiv uppgörelse. Undantagsvis bör även en uppkommande fast sedvänja kunna

89 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år utgöra en sådan omständighet, som utvisar att parterna varit ense om att inkomsten skall vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning. Den avtalsfrihet, som sålunda avses föreligga på ifrågavarande område, kan förmodas bli av stor betydelse bl. a. i sådana fall då uppdraget exempelvis ett kommunalt förtroendeuppdrag med hänsyn till sin omfattning kan sägas stå en anställning nära. Kollektiva avtal av den innebörden att uppdragsinkomst skall vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning kan komma att spela en viktig roll t. ex. när det gäller att jämställa vissa s. k. beroende uppdragstagare - olika slags försäljare, försäkringsombud och andra med arbetstagare i fråga om rätten till tilläggspension. I de fall då parterna träffar ett dylikt avtal kommer den angivna konstruktionen att tillgodose de önskemål, som för dessa gruppers vidkommande vid 1958 års A-riksdag framfördes i den i anledning av propositionen nr 55 väckta motionen II: 424. Om en inkomst är pensionsgrundande såsom inkomst av anställning, åligger det såsom förut nämnts arbetsgivaren att erlägga arbetsgivaravgift. 1 de fall möjlighet regelmässigt inte föreligger att göra krav på arbetsgivaravgift gällande bör sådan skyldighet inte föreskrivas. Lön eller annan ersättning från sådan arbetsgivare bör då inte heller bli pensionsgrundande som anställningsinkomst. I tredje stycket av förevarande paragraf stadgas därför, att vid beräkning av inkomst av anställning hänsyn inte skall tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall heller inte tagas till lön eller ersättning, som försäkrad åtnjutit från främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller någon som tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och inte är svensk medborgare. Mot detta lagrum korresponderar en bestämmelse i 33 tredje stycket, varigenom nu ifrågavarande arbetsgivare uttryckligen befriats från avgiftsskyldighet. I sistnämnda lagrum stadgas även att avgift inte skall erläggas för lön eller annan ersättning som utgivits för arbete utom riket till arbetstagare, vilken varken är svensk medborgare eller mantalsskriven här. Det bör i detta sammanhang påpekas, att lön för arbete utomlands, som en svensk medborgare eller en bär i riket mantalsskriven utlänning uppbär från en bär bosatt svensk medborgare eller svensk juridisk person, är att anse såsom anställningsinkomst på samma sätt som om arbetet utförts i Sverige. Det må framhållas, att inkomst, som på grund av bestämmelsen i 5 tredje stycket inte blir pensionsgrundande som inkomst av anställning, kan grunda pensionsrätt enligt 6 som inkomst av annat förvärvsarbete.

90 90 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år I denna paragraf behandlas de inkomstslag som är pensionsgrundande utöver inkomst av anställning enligt 5. Dessa inkomstslag sammanföres i pensionshänseende till en gemensam kategori, inkomst av annat förvärvsarbete. Till inkomst av annat förvärvsarbete hänföres enligt första stycket a) inkomst av här i riket bedriven rörelse. Det skatterättsliga begreppet inkomst av rörelse bör här bli vägledande. Enligt 27 kommunalskattelagen räknas till rörelse handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penningrörelse, försäkringsrörelse, agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och kanaldrift, rederirörelse och annan transport- eller kommunikationsverksamhet, verksamhet, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, industriell verksamhet, gruvdrift och bergshantering, skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse, värdshus-, hotell-, teater-, biograf- och därmed jämförlig rörelse, yrkesmässig byggnadsverksamhet, hantverk, yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, såvitt verksamheten ej utövas på grund av tjänst, så ock annan yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet, såvitt icke intäkten därav är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av tjänst. Allt vad som kommit rörelseidkaren till godo av sådan rörelse hänföres enligt 28 1 mom. nämnda lag till intäkt av rörelse. Av den nyssnämnda uppräkningen framgår att viss verksamhet, som i allmänna språkbruket knappast betecknas som rörelse, i skatterättslig mening är hänförlig dit. Detta gäller exempelvis yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. Inkomst av dylik yrkesmässig verksamhet bör grunda rätt till pension enligt de regler som gäller för inkomst av annat förvärvsarbete. Det må dock erinras om att bestämmelserna i 5 andra stycket ibland kan leda till att inkomst, som eljest skulle ingå i en rörelseinkomst, blir pensionsgrundande såsom inkomst av anställning. Har inkomst av rörelse uppburits av handelsbolag, blir denna inkomst pensionsgrundande för varje bolagsman till den del han får skatta för inkomsten. Jordbruk kan betraktas som en form av rörelse, ehuru den i skatterättsligt hänseende behandlas särskilt. Inkomst av här i riket belägen jordbruksfastighet hänföres enligt första stycket b) till inkomst av annat förvärvsarbete. Även här blir det skatterättsliga begreppet inkomst av jordbruksfastighet vägledande. Till sistnämnda inkomstslag räknas inkomst av jordbruk och skogsbruk m. in. på fastigheten, vare sig den åtnjutits av ägaren eller brukaren av fastigheten. Dit hänföres emellertid också det årliga värdet av egen bostad samt arrende för utarrenderad fastighet, ersättning för upplåtelse av

91 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år avverkningsrätt till skog, av grustäkt, av rätt till jakt och fiske in. in. och hyra för uthyrd lägenhet. Dylika inkomster av en jordbruksfastighet förutsätter ingen eller ringa arbetsinsats av den som uppbär inkomsten. Har den försäkrade endast haft sådana inkomster av jordbruksfastigheten och således inte själv brukat densamma, synes man inte kunna tala om inkomst av förvärvsarbete. Läget är i själva verket detsamma som då en försäkrad åtnjutit inkomst av annan fastighet exempelvis ett hyreshus. Sådan inkomst skall på grund av att den i huvudsak är att anse som förmögenhetsavkastning inte vara pensionsgrundande. I första stycket b) har därför föreskrivits att endast inkomst av jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade själv, räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Har den försäkrade brukat fastigheten under endast en del av ett år eller har han brukat endast en del av fastigheten, får dock villkoret anses uppfyllt. All inkomst av fastigheten, således även arrenden o. d., skall då ingå i inkomsten av annat förvärvsarbete. På grund av att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skall tillämpas inom tilläggspensioneringen blir såsom förut berörts jordbrukares inkomst av skogskörslor i vissa fall att hänföra till inkomst av anställning trots att de i skatterättsligt hänseende räknas som inkomst av jordbruksfastighet. I den mån inkomsterna sålunda faller under inkomst av anställning skall de givetvis inte ingå i inkomst av annat förvärvsarbete. Av vad som förut anförts beträffande inkomst av anställning har framgått, att kontant inkomst av arbete för annans räkning, som inte enligt 5 skall hänföras till inkomst av anställning, blir pensionsgrundande som inkomst av annat förvärvsarbete. Inkomst av arbete för annans räkning, som inte utgör inkomst av anställning, kan såsom tidigare framhållits i vissa fall vara hänförlig till inkomst av rörelse. Eftersom även inkomst av rörelse enligt 6 första stycket a) ingår i inkomst av annat förvärvsarbete blir det av mindre betydelse huruvida en inkomst skall hänföras till inkomst enligt a) eller enligt c) i nämnda stycke. Inkomst av arbete för annans räkning är naturligtvis många gånger biinkomst för en löntagare, rörelseidkare eller jordbrukare. Också inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet är på motsvarande sätt stundom att anse som biinkomst. Om inkomsten är låg, är sannolikheten så mycket större för att det är fråga om en biinkomst. Även sådana biinkomster kan emellertid bli pensionsgrundande. Om t. ex. en löntagare, som har inkomst av sin anställning till belopp överstigande basbeloppet, dessutom har en rörelseinkomst, blir denna pensionsgrundande till minst två tredjedelar, varvid den försäkrade själv får betala pensionsavgift. Vill den försäkrade undgå detta, kan han göra anmälan om undantagande enligt 36.

92 92 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Inte sällan är inkomster av nu ifrågavarande karaktär av ringa storlek. Av administrativa skäl är det angeläget att undvika debitering och uppbörd av ett stort antal mycket små egenavgifter. Det föreskrives därför i andra stycket av 6 att, om inkomst av rörelse eller inkomst av jordbruksfastighet eller sådan inkomst av arbete för annans räkning som avses i första stycket c) inte uppgår till 500 kr. för år, den ej skall tagas i beräkning. Beloppet 500 kr. räknas särskilt för vart och ett av de tre angivna inkomstslagen inom kategorien inkomst av annat förvärvsarbete. Däremot frånräknas inte varje särskild inkomstpost inom de nämnda inkomstslagen som understiger 500 kr. för året. Det avgörande är om det sammanlagda beloppet inom varje inkomstslag uppgår till 500 kr. eller ej. Vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete skall givetvis endast medräknas nettoinkomsten av rörelse och av jordbruksfastighet samt inkomst enligt 6 första stycket c) efter avdrag av kostnader för inkomstens förvärvande. Om en person driver flera rörelser och för vissa redovisar överskott och för andra underskott, synes vid beräkning av pensionsgrundande inkomst böra tagas i beaktande det eventuellt kvarstående överskottet efter avdrag av underskotten. Föreskrifter härom får utfärdas med stöd av 7 andra stycket. 7 I första stycket av denna paragraf stadgas, att inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skall beräknas på grundval av taxering till statlig inkomstskatt. Detta innebär, att endast inkomster, för vilka den försäkrade taxeras här i landet, grundar rätt till pension. Från vad nu sagts gäller dock såsom framhålles i det följande ett par undantag. Beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete kommer enligt huvudregeln att verkställas på grundval av samma uppgiftsmaterial som ligger till grund för taxeringen, varvid inkomstuppskattningen vid taxeringen skall följas. Avvikelse kan dock ske från den i självdeklarationen och vid taxeringen gjorda fördelningen på olika inkomstslag. Har exempelvis rörelseinkomst i deklarationen oriktigt angivits som anställningsinkomst skall sålunda rättelse göras. Vad särskilt angår skönsmässigt uppskattad inkomst av tjänst bör sådan hänföras till anställningsinkomst endast i den mån kontrolluppgifter eller annan utredning utvisar, att anställningsinkomst föreligger. I den mån detta inte är fallet bör inkomsten bli pensionsgrundande som inkomst av annat förvärvsarbete. Taxeringen är det grundläggande för beräkningen av inkomstens storlek. Härav följer att ändring av inkomstuppskattningen vid taxeringen bör medföra att också den pensionsgrundande inkomsten ändras i överens

93 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år stämmelse därmed. Denna ändring bör alltså göras ex officio av de organ som får till uppgift att beräkna den pensionsgrundande inkomsten enligt 8 och därmed de däri ingående beståndsdelarna inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. För att undvika alltför många ändringar liksom ändringar lång tid efter det att den pensionsgrundande inkomsten beräknats synes det lämpligt att vissa begränsningar stadgas. Det bör ankomma på socialförsäkringens administrationsnämnd att avge förslag i dessa hänseenden. Föreskrifter i ämnet förutsättes bli utfärdade jämlikt 7 andra stycket. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skall som framgått av det föregående beräknas för det år, varunder inkomsten åtnjutits. Med år förstås här som eljest i denna lag kalenderår där ej annat sägs. Beräkningen skall enligt 7 första stycket ske på grundval av taxering avseende nämnda inkomstår eller som termen lyder i taxeringsförordningen beskattningsår. Taxering som nyss sagts äger rum under det kalenderår (taxeringsår), som infaller näst efter beskattningsåret, och verkställes på grundval av under taxeringsåret avlämnade självdeklarationer. Taxering och beräkning av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete kommer således att avse samma kalenderår. Emellertid kan det förekomma, att taxeringen avser beskattningsår som inte sammanfaller med kalenderår. För de rörelseidkare och jordbrukare, vilkas räkenskapsår inte sammanfaller med kalenderår, avser nämligen taxeringen det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret. I dylika fall är alltså nämnda räkenskapsår beskattningsår. Någon möjlighet föreligger inte att i sådana fall med ledning av taxeringen bestämma inkomst av annat förvärvsarbete för kalenderåret närmast före taxeringsåret. I första stycket av 7 föreslås därför en regel av innehåll att inkomst under beskattningsår, som inte sammanfaller med kalenderår, skall anses ha åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret. Om t. ex. räkenskapsåret omfattar tiden den 1 juli 1959 den 30 juni 1960 blir denna tidrymd beskattningsår vid taxeringen under taxeringsåret Inkomsten under nämnda beskattningsår skall då vid beräkningen av inkomst av annat förvärvsarbete anses ha åtnjutits under år Om i det angivna exemplet den försäkrade i stället beslutar omlägga räkenskapsåret, så att det sammanfaller med kalenderåret, och omläggningen sker på så sätt att det första räkenskapsåret efter den 30 juni 1960 avkortas till tiden den 1 juli 31 december 1960, skall han år 1961 åsättas två taxeringar, den ena avseende sistnämnda tid och den andra avseende tiden den 1 juli 1959 den 30 juni Vid beräkning år 1961 av den pensionsgrundande inkomsten för år 1960 skall hänsyn tagas till båda taxeringarna. Vidare må framhållas att en omläggning av räkenskapsår, som sker genom att ett räkenskapsår förlänges att omfatta mer än 12 månader, kan medföra att

94 94 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 den försäkrade ett år icke alls skall taxeras. I sådant fall kommer någon pensionsgrundande inkomst för rörelsen icke att beräknas för året närmast före det ifrågavarande taxeringsåret. För ett par grupper av inkomster kan såsom antytts i det föregående taxeringen inte ligga till grund för fastställande av inkomst av anställning. Detta gäller dels vissa inkomster av anställning som förvärvas av utomlands bosatta svenska medborgare eller utomlands bosatta men här mantalsskrivna utlänningar och dels inkomster av anställning för vilka sjömansskatt erlägges. Den förra sortens inkomster är sådana som förvärvas från arbetsgivare som har att erlägga pensionsavgift för desamma enligt 33. Arbetsgivarna torde genom särskild föreskrift böra åläggas skyldighet att lämna uppgift om dylika inkomster. Sjömansskatten är en definitiv källskatt, som erlägges för inkomst ombord, och belopp för vilket sjömansskatt erlagts skall inte upptagas i självdeklarationen. Beträffande inkomster som sist nämnts torde beräkningen av inkomst av anställning enligt denna lag böra ske med ledning av de kontrolluppgifter, som redarna har att avlämna angående sådan inkomst. Bestämmelser om beräkning av inkomst av anställning i de nu nämnda fallen får utfärdas i särskild ordning med stöd av tredje stycket i förevarande paragraf. 8 Med tillämpning av bestämmelserna i 5, 6 och 7 och de med stöd av sistnämnda paragraf meddelade föreskrifterna skall i förekommande fall för den försäkrade årsvis fastställas hans inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete eller bådadera. De sålunda fastställda inkomstbeloppen skall tillsammans bilda underlaget för beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för året. Som tidigare i flera sammanhang framhållits tages emellertid härvid de nämnda inkomstbeloppen inte i beaktande i full utsträckning. Begler om den pensionsgrundande inkomstens beräkning upptages i förevarande paragraf. Vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten skall från den fastställda inkomsten av förvärvsarbete avdrag göras för basbeloppet. Detta belopp anger den inkomst, för vilken folkpensioneringen i princip erbjuder ett tillfredsställande pensionsskydd. Enligt 10 utgör basbeloppet kr. räknat i penningvärdet vid 1957 års utgång. Basbeloppet är således indexreglerat, varav följer att dess storlek kan variera. Eftersom vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för visst år ett och samma basbelopp måste tillämpas, blir det nödvändigt att bestämma till vilken tidpunkt under året detta basbelopp skall hänföra sig.

95 Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år Valet av denna tidpunkt blir av betydelse för den försäkrade. Den försäkrades rätt till pension är nämligen beroende av att han förvärvar pensionspoäng för visst antal år samt av storleken av dessa poäng. Vid stigande index blir det något lättare för en försäkrad att få poäng för ett visst år och årets poäng blir högre, om från den fastställda inkomsten av förvärvsarbete avdrages det basbelopp, som gäller vid ingången av året, i stället för basbeloppet vid en senare tidpunkt. Basbeloppet är även av betydelse vid beräkningen av avgifter till försäkringen. Såsom angives i anslutning till 33 har för avgiftsberäkningen valts basbeloppet vid årets ingång. Ett och samma basbelopp bör uppenbarligen tillämpas i fråga om pensionsgrundande inkomst och avgift för ett visst år. I första stycket av 8 stadgas med hänsyn till det anförda som huvudregel, att den pensionsgrundande inkomsten utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet. I första stycket av denna paragraf föreskrives vidare, att i de fall, då försäkrad har inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete, basbeloppsavdraget i första hand skall göras på inkomsten av anställning. Detta får ses mot bakgrunden av att arbetsgivarnas avgifter för de anställdas pensionering enligt 33 inte skall beräknas på den del av lönerna, som ligger under basbeloppet. En sådan lönedel bör därför inte heller grunda pensionsrätt. Detta är av betydelse för den försäkrades egen avgiftsskyldighet i de fall då han har inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrade skall nämligen enligt 34 själv betala pensionsavgift för sådan del av pensionsgrundande inkomst, som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete, men ej för den del, som härrör från inkomst av anställning. Har exempelvis en försäkrad en inkomst av anställning på kr. och en inkomst av annat förvärvsarbete på kr., sammanlagt kr., skall således vid ett basbelopp av kr. beräknas en pensionsgrundande inkomst på kr., vilken i sin helhet härrör från inkomst av annat förvärvsarbete. För den som har inkomst av anställning på kr. och inkomst av annat förvärvsarbete på kr., likaså sammanlagt kr., skall också beräknas pensionsgrundande inkomst på kr., men av dessa härrör kr. från inkomst av anställning och kr. från inkomst av annat förvärvsarbete. I förra fallet beräknas den försäkrades egen avgift på ett belopp av kr. under det att den i senare fallet beräknas på ett belopp av kr. Som inledningsvis framhållits har denna lag till syfte att bereda pension på grundval av inkomst av eget arbete. I inkomst av annat förvärvsarbete än anställning i första hand av rörelse och jordbruk kan emellertid normalt antagas ingå ett inslag av annan natur, nämligen avkastning på det i verksamheten nedlagda kapitalet. Såsom tidigare beröris bör hänsyn här

96 96 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 till tagas vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten, så att inkomst nv annat förvärvsarbete i viss utsträckning reduceras. Bestämmelser härom återfinnes i första stycket av denna paragraf. Den nyssnämnda presumtionen, att inkomsten av en verksamhet inrymmer ett visst mått av kapitalavkastning, gäller inte obetingat. I de lägre inkomstskikten finnes i regel inte så stort fog för antagandet att något nämnvärt kapital är investerat i verksamheten eller att detta kapital ger någon nämnvärd avkastning. Det är vidare angeläget att tillse att inte pensionsskyddet i dessa fall förringas. Detta har i första stycket av förevarande paragraf beaktats på så sätt, att inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning skall undergå reduktion endast i den mån inkomsten av sådant arbete i förekommande fall tillsammans med inkomsten av anställning överstiger dubbla det vid årets ingång gällande basbeloppet. I de fall reduktion skall förekomma är det inte möjligt att för varje försäkrad utreda i vad mån inkomst av annat förvärvsarbete än anställning innefattar kapitalavkastning. Det blir nödvändigt att tillämpa en enhetlig regel för alla. I viss överensstämmelse med vad som föreslogs i propositionen 1958 A: 55 har den andel av inkomsten utöver dubbla basbeloppet, som kan anses motsvara avkastning på det i verksamheten nedlagda kapitalet, satts till en tredjedel. Såvitt angår försäkrade, vilkas pensionsgrundande inkomst härigenom blir lägre än den verkliga arbetsinkomsten eftersom de inte har något kapital eller endast ringa sådant investerat i sin verksamhet bör framhållas att reduktionen även medför att avgifterna blir lägre. Har den försäkrade såväl inkomst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete, skall såsom förut nämnts det vanliga basbeloppsavdraget i första hand göras på inkomsten av anställning. På samma sätt bör vid avgörande av huruvida och i vad mån reduktionsregeln skall träda i tillämpning, det dubbla basbeloppet i första hand avdragas från inkomsten av anställning. Bestämmelserna i första stycket har avfattats i enlighet härmed. Till belysning av innebörden av förevarande reduktionsregel må anföras några exempel, varvid basbeloppet vid årets ingång i samtliga fall antages vara kr. Om en försäkrad endast har inkomst av annat förvärvsarbete och denna uppgår till kr., blir den pensionsgrundande inkomsten efter basbeloppsavdrag ( =) kr. Reduktionsregeln blir i detta fall inte tillämplig, eftersom inkomsten ej överstiger dubbla basbeloppet. Har den försäkrade endast inkomst av annat förvärvsarbete och denna uppgår till kr., göres först basbeloppsavdraget å kr. Den del av inkomsten som ligger mellan basbeloppet och dubbla beloppet därav skall fullt ut ingå i den pensionsgrundande inkomsten, medan den överskjutande inkomsten, kr., endast beaktas till två tredjedelar, dvs. en tredjedel frånräknas. Den pensionsgrundande inkomsten blir således ( /3 X =) kr.

97 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Har den försäkrade inkomst av anställning på kr. och inkomst av annat förvärvsarbete på kr., summa kr., skall basbeloppsavdraget på kr. göras på inkomsten av anställning. Anställningsinkomsten blir sålunda pensionsgrundande till kr. Vad som ligger mellan basbeloppet och dubbla beloppet därav skall i första hand innefatta dessa kr., och återstående kr. belöper på inkomsten av annat förvärvsarbete, som sålunda blir helt pensionsgrundande till detta belopp. Vad som därefter återstår av inkomsten av annat förvärvsarbete, dvs kr., reduceras enligt tredjedelsregeln och blir pensionsgrundande till ett belopp av kr. Av inkomsten av annat förvärvsarbete blir alltså ( =) kr. pensionsgrundande. Hela pensionsgrundande inkomsten blir ( =) kr. Om den försäkrades inkomst av anställning är lika med eller högre än dubbla basbeloppet, blir hans inkomst av annat förvärvsarbete alltid reducerad enligt tredjedelsregeln. Är sålunda anställningsinkomsten kr. och inkomsten av annat förvärvsarbete kr., tillhopa kr., blir anställningsinkomsten pensionsgrundande till ( =) kr. och inkomsten av annat förvärvsarbete, som i sin helhet ligger över dubbla basbeloppet, pensionsgrundande till (2/3 x =) kr. Sammanlagda pensionsgrundande inkomsten blir i detta fall ( =) kr. Tilläggspensioneringen avser inte att ge kompensation för bortfall av hur höga inkomster som helst. I överensstämmelse härmed innehåller förevarande paragraf i andra stycket bestämmelser om maximering av den pensionsgrundande inkomsten. Det stadgas sålunda, att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänsyn inte skall tagas till inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad deras sammanlagda belopp överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vid ett basbelopp av kr. gäller alltså i överensstämmelse med förslaget i propositionen 1958 A: 55 en maximering vid kr. Den angivna regeln innebär, att en försäkrad, som har inkomst enbart av anställning, vid ett basbelopp av kr. kan komma upp till en högsta pensionsgrundande inkomst av ( =) kr. Har han däremot inkomst av annat förvärvsarbete, verkar maximeringen i allmänhet på ett annat sätt. Eftersom man skall bortse från belopp över kr., skall tredjedelsreduktionen verkställas på belopp nedanför den övre gränsen. Antar man att endast inkomst av annat förvärvsarbete föreligger, utgöres den högsta möjliga pensionsgrundande inkomsten av maximibeloppet minskat med dels basbeloppet och dels 1/3 av inkomsten mellan det dubbla basbeloppet och maximibeloppet. Den högsta pensionsgrundande inkomsten av enbart annat förvärvsarbete blir alltså ( /3 x =) kr., vilket enligt tredje stycket avrundas till kr. Då en försäkrad har såväl inkomst av anställning som inkomst av annat 7 Bihang till riksdagens protokoll sand. Nr 100

98 98 Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år J959 förvärvsarbete, skall jämlikt en särskild föreskrift i andra stycket av 8 den minskning, som må föranledas av maximiregeln, i första hand göras på inkomsten av annat förvärvsarbete. För inkomster av anställning betalar nämligen arbetsgivarna enligt 33 pensionsavgift upp till maximibeloppet, varför inkomster intill detta belopp alltid bör vara pensionsgrundande. Är exempelvis inkomsten av anställning kr. och inkomsten av annat förvärvsarbete kr., dvs. tillsammans kr., dragés först överskjutande kr. från inkomsten av annat förvärvsarbete, varefter återstoden av denna inkomst ( kr.) reduceras till två tredjedelar eller till kr. Den pensionsgrundande inkomsten blir alltså ( =) kr. Om i stället inkomsten av anställning är kr. och inkomsten av annat förvärvsarbete kr., således alltjämt sammanlagt kr., blir den senare inkomsten pensionsgrundande till ett belopp av 2/3 ( )= kr. och den totala pensionsgrundande inkomsten blir ( =) kr. Den pensionsgrundande inkomsten blir alltså högre ju större inkomsten av anställning är i förhållande till inkomsten av annat förvärvsarbete. I tredje stycket av förevarande paragraf återfinnes såsom förut antytts en regel om att inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete var för sig avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Bestämmelsen är fördelaktig ur administrativ synpunkt och medför bl. a. att pensionsavgift, som den försäkrade själv har att erlägga å den del av pensionsgrundande inkomst som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete, alltid kommer att beräknas på jämnt hundratal kronor och sålunda, om avgiften fastställts att utgå i hela procent, uppgå till jämnt krontal. 9 Den pensionsgrundande inkomsten är utgångspunkten för bestämmandet av den pension som skall utgå vid bortfall eller minskning av arbetsförmågan. Det kunde då synas naturligt att ställa pensionens storlek direkt i relation till ett medeltal av de pensionsgrundande inkomsterna för ett representativt antal år. De årsinkomstbelopp, som då skulle bli utslagsgivande för pensionens storlek, skulle emellertid ofta inte representera ett aktuellt penningvärde och många gånger skulle en för låg pension bli följden. En sådan metod är därför inte lämplig då det gäller att vid pensionsberäkningen tillgodose kravet på värdebeständighet. Den tekniska lösning av detta problem som här valts bygger på tanken, att den försäkrades pensionsgrundande inkomster under olika år skall i och för pensionsberäkningen omräknas i det penningvärde, som är aktuellt vid beräkningstillfället. Därvid tillämpas ett poängsystem, varom bestämmelser återfinnes i denna paragraf. Basbeloppet, som enligt 10 indexregleras i förhållande till det allmänna prislägets utveckling, kommer härvid

99 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059 till användning. Den pensionsgrundande inkomsten för ett visst år divideras med basbeloppet för samma år, varvid den försäkrades pensionspoäng för detta år erhålles. Pensionen uträknas med utgångspunkt från den medelinkomst som framkommer då medelpoängen för ett representativt antal år multipliceras med det basbelopp som gäller vid tiden för pensionsberäkningen. Härigenom uppnås att såväl intjänad pensionsrätt som utgående pensioner behålles värdebeständiga. Metoden med ett poängsystem tillämpades även i pensionsutredningens förslag och i det förslag till författningsreglerad tilläggspensionering, som framlades av allmänna pensionsberedningen. Med hänsyn till att den pensionsgrundande inkomsten beräknas för år men basbeloppets storlek på grund av indexrörelser kan vara olika under skilda delar av året måste ett enhetligt basbeloppsvärde väljas för beräkning av den försäkrades pensionspoäng under året. Allmänna pensionsberedningens förutnämnda förslag utgick från att basbeloppet vid årets utgång skulle begagnas vid poängberäkningen. En sådan bestämmelse skulle dock vid indexstegring bli oförmånlig för de försäkrade, särskilt i sådana fall då lönerna släpar efter i förhållande till en prisstegring under året. Vidare må nämnas, att det enligt 8 g är det vid årets ingång gällande basbeloppet som vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten skall dragas från den sammanlagda inkomsten av förvärvsarbete. Det synes då lämpligt att vid poängberäkningen anknyta till basbeloppet vid samma tidpunkt. I andra stycket av denna paragraf stadgas med hänsyn till det anförda, att den pensionsgrundande inkomsten vid poängberäkningen skall delas med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vidare föreskrives i nämnda stycke, att pensionspoäng skall beräknas med två decimaler. 99 Mot pensionsrätt svarar avgiftsskyldighet. I den mån avgiftsskyldigheten inte fullgöres borde sålunda pensionspoäng inte tillgodoräknas den försäkrade. Då fråga är om pensionspoäng på grundval av inkomst av anställning är det emellertid inte möjligt att uppställa något villkor om fullgjord avgiftsbetalning, eftersom avgiften skall betalas av arbetsgivaren och arbetsgivaravgiften skall ha kollektiv karaktär och sålunda inte avse vissa bestämda personers pensionsrätt. Av dessa skäl skulle det också vara orimligt, om en arbetstagare skulle gå miste om pensionsrätt på grund av försummelse från arbetsgivarens sida att erlägga avgift. Härutinnan överensstämmer tilläggspensioneringen med t. ex. yrkesskadeförsäkringen. I fall då pensionsrätten grundas på inkomst av annat förvärvsarbete, åligger det den försäkrade att själv erlägga avgiften. Försummar han detta bör inte heller någon pensionspoäng tillgodoräknas honom. Det bör härvid också uppmärksammas, att det i fråga om företagare och andra självständiga yrkesutövare föreligger stora svårigheter att kontrollera att inte för höga inkomster uppgives i syfte att ernå fördelar i pensionsbänseende.

100 100 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Under systemets inledande skede skulle på grund av bestämmelserna i 57 dessa fördelar vara särskilt stora. Å andra sidan skulle en dylik oriktig uppgift leda till högre skatt och självfallet även högre pensionsavgift för den försäkrade. Det är emellertid att märka, att åtskilliga försäkrade av denna kategori skulle bli föga berörda av dessa konsekvenser, nämligen de som, ehuru de har goda inkomster, saknar utmätningsbara tillgångar och av vilka skatter och avgifter följaktligen inte kan tagas ut tvångsvis. Det torde därför vara ofrånkomligt att såsom skett i första stycket av denna paragraf föreskriva, att pensionspoäng inte tillgodoräknas för pensionsgrundande inkomst till den del den härrör från inkomst av annat förvärvsarbete, om inte avgift enligt 34 till fullo erlagts inom föreskriven tid. Bestämmelser om den tidsfrist som den försäkrade har till sitt förfogande för avgiftsbetalningen avses komma att inflyta i författning, som skall utfärdas enligt 35. Frågan härom utredes av socialförsäkringens administrationsnämnd. Här må blott förutskickas, att fristen inte torde böra utlöpa tidigare än under andra året efter det som avgiften avser. Den nyssnämnda bestämmelsen i fråga om pensionspoäng för inkomst av annat förvärvsarbete är inte undantagslös. Som nämnts torde frågan huruvida avgiftsskyldigheten fullgjorts inom föreskriven tid inte vara avgjord förrän under andra året efter inkomståret. Det kan alltså bli fråga om att pension skall bestämmas och börja utgå före denna tidpunkt. Som framgår av 16 samt 24 och 26 beträffande förtidspension och familjepension kan pensionspoängtalen för de två åren närmast före det år, då försäkringsfallet inträffade, ofta vara av största betydelse för rätten till pension och för pensionens storlek. Frågan huruvida pensionspoäng föreligger för nämnda två år skulle med hänsyn till vad nyss sagts kunna vara oavgjord ännu vid den tidpunkt då ansökan om pension prövas. Det synes emellertid föga tilltalande alt hålla pensionsfrågan svävande ända till dess fristen för avgiftsbetalningen utlöpt. Sedan försäkringsfallet med dess normalt oförmånliga inverkan på den försäkrades eller hans efterlevandes ekonomi inträffat, skulle det i många fall vara obilligt stundom dessutom utsiktslöst att utkräva avgifterna innan pension beviljas. Det föreskrives därför i första stycket av förevarande paragraf, att pensionspoäng utan hinder av att avgiftsbetalningen inte skett skall tillgodoräknas den försäkrade för vissa år, nämligen för de båda år som närmast föregått det år då försäkringsfallet inträffade. Motsvarande gäller där den försäkrade tar ut ålderspension före 67 år. Beträffande ålderspension, som börjar utgå vid den normala pensionsåldern 67 år eller senare, äger vad nu sagts tillämpning endast i fråga om det år då den försäkrade fyller 65 år pensionsgrundande inkomst skall ju jämlikt 4 inte beräknas för senare år. Den nu angivna regeln innebär emellertid inte att avgiften för de ifrågavarande åren efterskänkes. Såsom närmare anföres vid 35 avses uppbörden

101 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 105!) 101 av dessa avgifter ske i samband med uppbörden av de allmänna skatterna. Om avgift inte sålunda erlägges kan den jämlikt 50 andra stycket avdragas på utfallande pensionsbelopp, därest inte avgiftsbefrielse medgivits enligt de särskilda bestämmelser härom, som förutsättes tillkomma med stöd av sista punkten i 34. Hittills har endast behandlats pensionspoängberäkning på grundval av pensionsgrundande inkomst. Tredje stycket av denna paragraf innehåller emellertid regler om att pensionspoäng skall tillgodoräknas även i ett annat fall. Förtidspension skall enligt 16 beräknas efter en metod, som utgår från att pensionspoäng antages ha tillgodoräknats den försäkrade för tiden efter försäkringsfallet fram till och med det år då den försäkrade fyller 65 år. Pensionen beräknas därefter på samma sätt som en ålderspension. Förtidspension kan enligt 14 inte utgå för tid efter det att ålderspension börjat utgå till den försäkrade; senare än månaden näst före den, då han fyller 67 år, utgår dock ej förtidspension. För att den ålderspension som utgår vid 67 års ålder skall bli lika stor som förtidspensionen vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan måste tydligen pensionspoäng föreligga i en utsträckning som motsvarar de poängantaganden, som legat till grund för beräkningen av förtidspensionen. Skulle förtidspensionen upphöra att utgå på grund av att den försäkrade återvunnit sin arbetsförmåga, måste på motsvarande sätt pensionspoäng finnas för de år då förtidspension utgått, om inte en sådan försäkrad i fråga om sin rätt till ålderspension skall komma i sämre läge än den som uppburit förtidspension ända fram till 67-årsåldern. Det stadgas därför i tredje stycket av paragrafen, att pensionspoäng skall tillgodoräknas försäkrad för varje år varunder han åtnjutit förtidspension enligt 16, dock självfallet längst till och med det år för vilket han kunnat erhålla poäng på grund av pensionsgrundande inkomst, dvs. det år han fyller 65 år. Pensionspoäng som nu sagts motsvarar det poängtal, som det vid beräkningen av förtidspensionen gjorda poängantagandet enligt 16 avser, dvs. medeltalet av de två högsta poängtalen under den fyraårsperiod, som närmast föregått det år då folkpension som i 4 sägs började utgå till honom. Med att pension börjat utgå under visst år avses här, liksom eljest då uttrycket förekommer i denna lag, att pensionen belöpt på någon del av året. Avgörande är alltså inte under vilket år pensionen börjat utbetalas. På grund av stadgande i 4 beräknas inte pensionsgrundande inkomst för år varunder den försäkrade åtnjutit invalidpension enligt 3 2 mom. första stycket folkpensioneringslagen eller sjukbidrag enligt samma lag. Då rätt till sådan folkpension såsom framgår av 14 är en förutsättning för erhållande av förtidspension, blir följden alt pensionspoäng på grundval av pensionsgrundande inkomst inte kan komma att tillgodoräknas den försäkrade för år, då pensionspoäng tillgodoräknas honom enligt tredje stycket i 9. Detta får betydelse främst i fall då nedsättningen av den försäkrades

102 102 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 arbetsförmåga inte är fullständig i lagens mening och pensionen förty enligt 15 utgår med 60 procent av hel pension. I dylikt fall måste, som närmare framhålles i kommentaren till 14, arbetsförmågan vara nedsatt med minst två tredjedelar. Antag att en trettiofemårig arbetstagare, som under de två bästa åren av fyraårsperioden närmast före året för försäkringsfallet förtjänat kr. om året och som före fyraårsperioden inte något år haft högre pensionspoäng än 3, får sin arbetsförmåga nedsatt med två tredjedelar. Vid fastställande av pensionen skall det, om basbeloppet är kr., antagas att han skulle förvärva pensions poäng varje år fram till 65-årsåldern. Förtidspensionen i detta fall blir då 60 w60x4000x3 60 procent av hel förtidspension enligt lagen, dvs. 1ÖÖX 1ÖÖ kr. För varje år eller del därav som han uppbär förtidspensionen skall 3 pensionspoäng tillgodoräknas honom. Någon reduktion av dessa poäng med hänsyn till att pensionen utgår med blott 60 procent av hel pension sker inte. Om pensionstagaren med sin återstående arbetsförmåga kan uppnå inkomst som överstiger basbeloppet skall, som följer av en jämförelse med 4, pensionspoäng inte tillgodoräknas honom för denna inkomst. I detta sammanhang må framhållas, att om en blind person åtnjuter invalidpension med tillämpning av 3 2 mom. andra stycket folkpensioneringslagen dvs. pensionen utgår utan att hans försörjningsförmåga brister på sätt som anges i första stycket av nämnda moment pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng skall beräknas för honom med tillämpning av de för försäkrade i allmänhet gällande grunderna. För detta fall föreligger, såsom framgår av kommentaren till 14, inte rätt till förtidspension på grund av enbart blindheten, och fråga kan alltså inte uppkomma om beräkning av pensionspoäng med tillämpning av tredje stycket i denna paragraf. Vad angår avgifter för en förtidspensionär, som har inkomst av förvärvsarbete, gäller att om han är löntagare lönen till honom inräknas i det underlag, på vilket arbetsgivarens avgift enligt 33 beräknas, varvid basbeloppsavdrag göres enligt de därför gällande allmänna reglerna. Har förtidspensionären inkomst av annat förvärvsarbete än anställning betalar han däremot ingen avgift, eftersom avgiften i detta fall enligt 34 beräknas på den pensionsgrundande inkomsten och sådan som nämnts inte beräknas för år för vilket den försäkrade åtnjuter förtidspension. Här må erinras om de möjligheter till undantagande från försäkringen som lämnas genom bestämmelserna i och som bl. a. har till följd att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänsyn inte skall tagas till sådan inkomst som beröres av undantagandet.

103 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år I denna paragraf återfinnes bestämmelserna om basbeloppet, till vilka reglerna om värdebeständigheten i pensionssystemet är knutna. Basbeloppet inom tilläggspensioneringen har till syfte å ena sidan att bilda underlag när det gäller att bestämma i vad mån inkomst av förvärvsarbete skall vara pensionsgrundande och å andra sidan att i förening med poängberäkningsbestämmelserna i 9 utgöra grunden för värdebeständighetsmekanismen i systemet. Basbeloppet är därför indexreglerat med hänsyn till ändringarna i prisnivån. De i denna lag förekommande beloppsangivelserna har med vissa undantag i 5, 6 och 33 anknutits till basbeloppet. Härigenom åstadkommes en indexreglering även av dessa belopp. Storleken av basbeloppet har i överensstämmelse med vad som föreslogs i propositionen 1958 A: 55 satts till kr. Utgångspunkten för indexregleringen av detta belopp synes i tiden böra så nära som möjligt ansluta sig till tidpunkten för nämnda propositions framläggande. Med hänsyn härtill har det befunnits lämpligt att välja förhållandena vid utgången av år 1957 som bas för indexregleringen. I fråga om indexregleringen bör eftersträvas såvitt möjligt enhetliga regler för såväl folk- som tilläggspensioneringen. Hur de slutliga lösningarna därvid skall utformas får närmare övervägas i samband med att vid nästa reformetapp de båda pensionsformerna sammanföres till ett enhetligt pensionssystem. Under mellantiden synes för tilläggspensioneringens del en tillfredsställande lösning vara att söka i en reglering som anknyter till vad som nu gäller inom folkpensioneringen. Angående indexregleringen inom folkpensioneringen gäller, att socialstyrelsen skall verkställa beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad och prisläget i december Senast den 5 i andra månaden efter den som beräkningen avser fastställer Kungl. Maj :t på grundval härav det procenttal (pensionspristalet) som utmärker angivna förhållande. Sålunda fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel mångfald av tre, åter nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald av tre. Förändringarna i det allmänna prisläget mätes med tillhjälp av konsumentprisindex, och pensionspristalet för en viss månad motsvarar således konsumentprisindextalet tre månader tidigare, avrundat till närmaste hela tal. Mot bakgrunden av nu redovisade överväganden har i föreliggande paragraf bestämmelserna om indexreglering utformats så, att basbeloppet angi

104 104 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 vits utgöra kr. multiplicerat med det tal, som anger förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet och pensionspristalet för december Sistnämnda pensionspristal utgjorde 119. Till förebyggande av de administrativa olägenheter som skulle uppstå om basbeloppet komme att utgöra ett alltför ojämnt tal har därjämte intagits en avrundningsregel innebärande att den erhållna produkten skall avjämnas till närmaste hela hundratal kronor. Till belysning av indexregeln kan anföras följande exempel: Om pensionspristalet för januari 1960 antages bli detsamma som pensionspristalet för 124 april 1959 eller 124 enheter, blir basbeloppet för januari x j-j-g = eller avrundat kr. Det kan tilläggas, att avrundningsregeln verkar så, att om multiplikationen skulle ge till resultat beloppet kr. basbeloppet skall avjämnas nedåt till kr. Utgör det uträknade beloppet kr. skall basbeloppet däremot avrundas uppåt till kr. Det torde få ankomma på pensionsmyndigheten att på lämpligt sätt hålla allmänheten underrättad om storleken av det vid varje tidpunkt gällande basbeloppet. Då några pensioner från tilläggspensioneringen icke kommer att utgivas under tiden fram till år 1963 inskränker sig verkan av indexregleringen av basbeloppet under denna tid till frågorna om beräkning av pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng samt avgifter till försäkringen. Enär det i samtliga dessa fall såsom framgår av 8, 9, 33 och 34 är basbeloppet vid ingången av ett år, som är avgörande för beräkningarna, är det för åren uppenbarligen tillfyllest om basbeloppen för januari månad respektive år publiceras. Om ålderspension ii. Denna paragraf och de två följande innehåller de speciella reglerna om ålderspension. Dessa bestämmelser vilar på grundtanken att ålderspension skall tillkomma varje försäkrad, som förvärvat pensionspoäng, i förhållande till poängförvärvets storlek och det antal år under vilka detta ägt rum. Av vissa skäl är det dock inte möjligt att låta ett enstaka poänggivande år grunda rätt till pension. Som framgår av 12 fordras i princip endast 30 poänggivande år för att full ålderspension skall utgå. Enligt 57 nedsättes detta antal år till 20 för den, som uppnår pensionsåldern under de första 19 åren då pension utgives enligt denna lag, och även för de årskullar, som under de därnäst följande nio åren ingår i pensionsåldern, är antalet lägre än 30. Ett enda poänggivande år skulle därför under en avsevärd tidrymd framåt kunna grunda rätt till 1/2o ålderspension och längre fram till 1/30. Möjligheterna är stora att genom manipulationer med fingera

105 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år de inkomster, förskjutningar av tiden för uppbärande av inkomster eller dylikt förvärva ett års pensionspoäng, måhända av avsevärd storlek, som skulle ge en betydande avkastning i form av pension. Det är därför nödvändigt att uppställa krav på visst minsta antal poänggivande är för att rätt till ålderspension över huvud skall föreligga. Detta antal synes inte böra sättas lägre än tre. Det må dock erinras om att för dem som uppnår 67-årsåldern under det första år då pension enligt denna lag kan utgå, nämligen 1963, pensionsrätt jämlikt stadgande i 57 första stycket föreligger om pensionspoäng finnes för två år. Den närmare motiveringen för denna bestämmelse återfinnes vid nämnda paragraf. Förutom den nyssnämnda treår sregeln innehåller förevarande paragraf en särskild bestämmelse för utlänningar. Inom utländska pensionssystem även sådana som närmast motsvarar folkpensioneringen hos oss uppställes i allmänhet fordran på betydligt längre tids avgiftsbetalning än tre år. Femton år är sålunda en i flera fall förekommande kvalifikationstid. Det gäller bl. a. enligt det västtyska systemet, vilket i viss mån är jämförbart med tilläggspensioneringen enligt denna lag. De utländska pensionssystemen uppställer stundom även särskilda villkor för att utlänningar skall få rätt till pension, det västtyska exempelvis att pensionären är bosatt i landet. Det synes inte välbetänkt för svenskt vidkommande att tillförsäkra medborgare i ett främmande land rätt till ålderspension från den svenska tillläggspensioneringen på samma mycket förmånliga villkor, som skall gälla för svenska medborgare, om inte någotsånär motsvarande förmåner kommer svenska medborgare till del i det andra landet. I denna paragraf uppställes därför krav på 10 års pensionspoäng för att utlänning skall bli berättigad till ålderspension. Frågan huruvida en försäkrad är svensk medborgare eller ej får avgöras med hänsyn till förhållandet vid tidpunkten för ansökan om pension. Undantag från vad i denna paragraf stadgas rörande utlänningar kan med stöd av 54 göras i konventioner med andra stater. I I första stycket angives den allmänna pensionsåldern till 67 år eller samma som nu förekommer inom folkpensioneringen. När det gäller folkpensionerna som utgår med enhetsbelopp och till stor del betalas med skattemedel är det naturligt att pensionsåldern också är densamma för alla. Inom tilläggspensioneringen, som i motsats till folkpensioneringen betalas helt med avgifter, kan elt annat betraktelsesätt framstå som motiverat. Otvivelaktigt förhåller det sig så att många personer inte kan fortsätta att arbeta i full omfattning ända till dess de fyller 67 år. I de fall då arbetsinkomsten nedgår under åren närmast före 67-årsålderns inträde, kan det vara önskvärt, att den vikande arbetsinkomsten fylles ut med tilläggspension. På samma sätt ligger det nära till hands att den som helt drar sig tillbaka från arbete något tidigare än vid 67 års ålder har möjlighet att komma i åt-

106 106 Kungl. Maj.ts proposition nr too år 1959 njutande av tilläggspensioneringens ålderspensionsförmåner från den tidpunkt då han upphör att ha inkomst av förvärvsarbete. Ehuru förevarande förslag i likhet med principförslaget i propositionen 1958 A: 55 utgår från att pensionsåldern är 67 år även inom tilläggspensioneringen, har det med hänsyn till de skiftande behov och önskemål som kan föreligga rörande pensionsåldern ansetts motiverat att medge en viss valfrihet rörande tidpunkten för pensionsålderns inträde. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför, att den försäkrade äger ta ut ålderspensionen tidigare än vid 67 år. Den tidigaste tidpunkt från vilken ålderspension sålunda kan börja utgå är ingången av den månad varunder den försäkrade fyller 63 år. Som närmare angives vid 13 får den som i förväg tar ut sin ålderspension vidkännas en enligt vissa grunder beräknad reduktion på den med tillämpning av 12 beräknade pension, som han skulle ha erhållit om pensionen börjat utgå fr. o. in. den månad, varunder han fyller 67 år. För de fall då pensionsavgång före 67 års ålder redan på förhand kan förutses, kan naturligtvis minskningen av ålderspensionen enligt denna lag på grund av det tidigare pensionsuttaget kompenseras genom frivilliga anordningar utanför det allmänna pensionssystemet. Självfallet är det ingenting som hindrar att man avstår från att ta ut den allmänna tilläggspensionen före 67 år och använder uteslutande en frivillig kompletteringsanordning för tiden mellan pensionsavgången och 67-årsåldern. Kompletteringsanordningar kan komma till stånd genom en individuell försäkring, som den försäkrade själv tecknar, t. ex. genom den frivilliga statliga pensionsförsäkringen som pensionsstyrelsen nu handhar, eller genom pensionsåtagande från arbetsgivarens sida, antingen detta grundas på enskilt avtal mellan arbetsgivaren och den anställde eller på kollektivavtal. Försäkrad, som önskar erhålla sin ålderspension före den allmänna pensionsåldern, måste själv ta initiativet till detta genom att i ansökningen om ålderspension göra särskild framställning om att pensionen skall utgå för tid före 67-årsåldern. Som framgår av 42 utbetalas pensionen då fr. o. m. den månad då ansökningen göres eller fr. o. in. den senare månad, som angives i framställningen. En förutsättning för att pension skall utgivas är enligt 41 att ansökan därom göres. En försäkrad, som vill vänta med sin pension till någon tid efter det 67-årsåldern uppnåtts, kan göra detta genom att dröja med sin ansökan. Pensionen utgår då enligt 42 fr. o. m. ansökningsmånaden eller den senare månad, som den försäkrade anger i sin ansökan1. Någon särskild framställning om uppskov med pensionsutbetalningen erfordras ej. Som angives i 13 får en försäkrad, som väntar med att taga ut sin pension, en ökning av pensionen. Pensionens storlek röner dock ej inverkan av längre uppskov med pensionsuttaget än t. o. m. den månad då den försäkrade fyller sjuttio år. 1 Enligt den slutliga lagtexten kan pension utgå retroaktivt för tre månader.

107 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år Ett uttag av ålderspensionen före eller efter den allmänna pensionsåldern innebär givetvis inte att man gör något undantag från kravet på visst minsta antal år, varunder pensionspoäng skall ha förvärvats. Har den försäkrade gjort framställning om uttag av ålderspension före den allmänna pensionsåldern och har pension till följd därav börjat utbetalas till honom, kan han inte genom att återkalla framställningen erhålla högre pension då han ånyo gör ansökan härom. Annorlunda förhåller det sig om återkallelsen göres före den första pensionsutbetalningen. 12. Denna paragraf innehåller regler för beräknande av ålderspensionens storlek. Reglerna gäller i första hand det fall, att pensionen börjar utgå vid den generella pensionsåldern, 67 år. På grund av lagens konstruktion har dessa regler, såsom framgår av bestämmelserna under respektive avsnitt, grundläggande betydelse även för beräknande av förtidspension och familjepension. Det har ansetts naturligt att utforma pensionssystemet efter förebild av pensionsanordningarna för de grupper främst statstjänstemännen som redan har sin pensionsfråga ordnad på ett sätt som anses ändamålsenligt. Sålunda har stadgandena rörande pensionsberäkningen i viss utsträckning utformats efter mönster av pensionsbestämmelserna för statens tjänstemän. Jämförelsen med statstjänstemännen grundas på de riktlinjer för deras pensionering, som godkänts av 1958 års B-riksdag (prop. B 31 jämförd med A 157; SU B 52; rskr. B 79). Pensionsnivån för den årliga ålderspensionen inom statstjänstemannapensioneringen ligger, om fullt antal tjänstår är för handen, vid 65 procent av den pensionsberättigades pensiönsunderlag, vilket sistnämnda med en viss förenkling kan sägas motsvara medeltalet av hans lön under ett mindre antal år närmast före pensionsavgången. Härtill kommer från 67 års ålder ett enhetligt tillägg av 900 kr. om året. Vid en jämförelse av pensionsnivån i pensionssystemet för statstjänstemännen och i tilläggspensionssystemet enligt denna lag bör observeras, att det sistnämnda utgör en påbyggnad på den bottenpensionering som folkpensioneringen utgör. Jämförelsen bör därför göras med beaktande av den sammanlagda pensionsnivå, som folkpension och tilläggspension representerar. Enligt riksdagens ställningstagande vid 1958 års A-riksdag skall den årliga folkpensionen år 1968 motsvara kr. för envar av två gifta pensionärer och kr. för en pensionär som är ensamstående eller vars make inte är folkpensionär. I enlighet med vad som förordades i propositionen nr 55 till nämnda riksdag skall full tilläggspension utgöra 60 procent av den försäkrades pensionsgrundande medelinkomst under de femton bästa åren. Tillsammans med folkpension av nyssnämnda storlek uppnår man därigenom en pensionsnivå, som i allmänhet

108 108 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 håller sig omkring 65 procent av den försäkrades ifrågavarande medelinkomst men som för de mindre inkomsttagarna i många fall är högre. Därvid bortses från verkan av den i 8 stadgade maximigränsen för pensionsgrundande inkomst. Det bör uppmärksammas att, medan pensionen för statsanställda m. fl. ofta ansluter sig tämligen nära till slutlönen, tilläggspensionen vanligen kommer att beräknas på ett medeltal av inkomster för ett större antal år. Den angivna pensionsnivån torde ändock få anses tillfredsställande, och i första stycket av förevarande paragraf har den nämnda 60-procentsnivån för tilläggspensioneringen fastslagits. Denna pensionsnivå gäller i normalfallen då ålderspension börjar utgå med den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. Pensionsunderlaget inom statstjänstemännens pensionering skulle för tilläggspensioneringens del närmast motsvaras av den pensionsgrundande medelinkomsten under den tidrymd som anses böra vara avgörande. Till skillnad mot pensionssystemet för statstjänstemännen, inom vilket förändring av beviljade pensionsbelopp avses ske enligt grunder som tid efter annan skall bestämmas av statsmakterna efter förhandlingar med personalorganisationerna, innefattar emellertid tilläggspensioneringssystemet en automatiskt verkande värdebeständighetsgaranti. Såsom tidigare har anförts är denna garanti tekniskt så uppbyggd, att varje års pensionsgrundande inkomst genom division med då gällande basbelopp omvandlas till pensionspoäng. Det inkomstbelopp om man så vill pensionsunderlag i förhållande till vilket utgående pension skall beräknas erhålles sedan genom multiplikation av medeltalet av pensionspoängtalen för ett visst antal år och det aktuella basbeloppet. Eftersom pensionen enligt 42 utges månadsvis, cöreskrives i första stycket av förevarande paragraf, att basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, skall komma till användning vid pensionsberäkningen. När basbeloppet ändras får alltså pensionens årsbelopp omräknas med tillämpning av det nya basbeloppet, varefter det sålunda erhållna årsbeloppet delas med 12, så att pensionsbeloppet framkommer för den månad, då det nya basbeloppet första gången skall tillämpas. Som i det föregående berörts skall det poängmedeltal, som ligger till grund för pensionsberäkningen, beräknas på poängtalen under de femton år då den försäkrade haft de högsta pensionspoängen och därmed i regel också de största realinkomsterna, vilket ofta torde vara fallet under senare delen av den aktiva tiden. Härigenom vinnes en viss anslutning till statstjänstemannapensioneringen, där pensionerna i princip beräknas med hänsyn till medellönen under den sista delen av tjänstetiden, när lönen för en statstjänsteman så gott som alltid är högst. En pensionsberäkning i förhållande till inkomsterna under den senare delen av den aktiva tiden medför, att den standardhöjning, som kan ha ägt rum under den tid då en person intjänat sin pensionsrätt, i viss utsträckning kommer honom till godo också som pen

109 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år sionär. Genom att i förevarande paragraf stadgas, att medeltalet skall tagas på de femton bästa och inte på de femton sista åren, undvikes vidare en ogynnsam effekt i pensionshänseende av att en persons inkomster under de sista aktiva åren går ned, måhända på grund av avtagande krafter. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än femton år, får medelpoängen uträknas på poängen för det antal år som finns. Tidigare har påpekats att antalet tjänstår är av betydelse för storleken av en statstjänstemans pension. Sålunda gäller såsom en huvudregel, att för oavkortad pension fordras minst 30 tjänstår samt att reguljär ålderspension i allmänhet endast kan utgå om vederbörande är kvar i tjänst till dess pensionsåldern inträder. Avgår han dessförinnan utgives fr. o. m. 65 års ålder en särskild ålderspensionsförmån, som benämnes egenlivränta. Dessa egenlivräntor beröres inte av sådana i det föregående berörda beslut av statsmakterna, som avser justering av utgående statspensioner. I fråga om kraven på antalet tjänstår för oavkortad eller, som det heter i det av statsmakterna år 1958 i princip godkända förslaget till statens allmänna tjänstepensionsreglemente (prop A: 157), hel pensionsförmån gäller, att detta antal skall utgöra det antal tjänstår anställningshavaren äger tillgodoräkna, dock som regel minst 30. Om anställningshavaren visserligen är kvar i statstjänst till den för honom gällande pensionsåldern men förutsättningar för hel pensionsförmån inte föreligger, skall förmånen vara avkortad och utgöra så stor del av hel pensionsförmån, som svarar mot förhållandet mellan antalet tillgodoräknade tjänstår och det för hel förmån erforderliga minimiantalet. En motsvarighet till statstjänstemannapensioneringens fordran på 30 tjänstår för rätt till oavkortad ålderspension återfinnes för den allmänna tillläggspensioneringens del i första stycket av förevarande paragraf. Stadgandet innebär, att om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för mindre än 30 år, skall underlaget för pensionsberäkningen i motsvarande män minskas. Sålunda skall pensionen i dylikt fall utgöra 60 procent av en viss del av produkten av basbeloppet och det tillämpliga poängmedeltalet i regel medeltalet för de 15 bästa åren nämligen en så stor del som svarar mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och 30. Utgör medeltalet av de 15 bästa årens pensionspoäng 3 och har den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för 20 år, blir hans pension vid ett basbelopp av kr. (60/100 x x 3 x 20/30 =) kr. Bestämmelserna i första stycket av 12 har alltså den innebörden, att den försäkrade vid 67 års ålder erhåller full ålderspension, beräknad efter poängmedeltalet för de 15 bästa åren, såvida han tillgodoräknats pensionspoäng för minst 30 år. Om dessa 30 poänggivande år ligger omedelbart före pensionsålderns inträde eller långt tidigare, om de bildar en sammanhängande

110 no Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 följd av år eller är uppdelade på flera perioder har ingen betydelse. Genom att det antal poänggivande år, som fordras för full pension, begränsats till 30 tillgodoses sådana försäkrades intressen, som på grund av studier eller annan utbildning först sent kan inträda i förvärvslivet. Även gifta kvinnor, som på grund av barnafödsel och omvårdnad om barnen under ett antal år är förhindrade att ha förvärvsarbete, drar fördel av att endast 30 år kräves för rätt till full pension. Detsamma gäller personer, som på grund av sjukdom eller arbetslöshet tvingas vara borta från förvärvslivet under några år. En annan följd av den ifrågavarande regeln är att försäkrade, som begagnar sig av den i 11 andra stycket medgivna möjligheten att uttaga ålderspension redan före 67 års ålder och som har 30 poänggivande år, kan erhålla full tilläggspension i här avsedd bemärkelse, ehuru den enligt 13 undergår reduktion med hänsyn till att den normala pensionsåldern underskrides. Vid bedömande av de i detta stycke föreslagna reglerna i jämförelse med de statsanställdas pensionering bör slutligen hållas i minnet att också t. ex. övertids- och vikariatsersättningar o. d. ävensom inkomster av annat förvärvsarbete än av anställning är pensionsgrundande samt att alla slags tillläggspensioner är värdebeständiga. Som framgått av det nyss sagda erhåller en försäkrad med tillämpning av första stycket i denna paragraf full pension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst 30 år och eljest så många trettiondelar av full pension som motsvarar det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats honom. Om inga särskilda regler gåves, skulle detta innebära att en försäkrad, som förvärvat pensionspoäng för 30 år, skulle kunna erhålla oreducerad pension beräknad efter medeltalet av pensionspoängen för de 15 bästa av nämnda 30 år, även om han genom att enligt 36 anmäla undantagande för inkomst av annat förvärvsarbete eller genom att övergå till anställning, för vilken kollektivt undantagande enligt 37 gäller, undandragit det allmänna pensionssystemet pensionsavgifter av måhända betydande storlek. För de medel, som exempelvis en rörelseidkare inbesparar genom att göra anmälan om individuellt undantagande, skulle han kunna betala en pensionsförsäkring i ett enskilt försäkringsbolag och på så vis bli berättigad både till full pension från den allmänna tilläggspensioneringen och därtill pension från försäkringsbolaget. Dylik dubbelpensionering skulle också regelmässigt föreligga om den försäkrade omfattats av kollektivt undantagande enligt 37. De som är omfattade av ett sådant undantagande skall nämligen jämlikt 39 andra stycket1 vara tillförsäkrade pensionsförmåner på annat sätt än genom det allmänna systemet. För att såvitt möjligt undgå att tilläggspensioneringen åsamkas förluster genom att någon skaffar sig obefogade fördelar på pensioneringens bekostnad måste ett undantagande i regel förknippas med en viss reducerande inverkan på storleken av den tilläggspension som förvärvats i systemet. En 1 37 fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

111 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 dast i ett avgränsat men likväl vanligt förekommande fall synes en dylik reduktionsregel både böra undvikas och kunna undvaras. Om en person vid sidan av sin huvudsakliga försörjningsinkomst har biinkomster, talar otvivelaktigt starka skälighetshänsyn för att han skall få undanta biinkomsterna från pensionsrätt utan att detta skall behöva återverka på den tilläggspension, som huvudinkomsten berättigar honom till. Att endast huvudinkomsten blir pensionsgrundande har ju, som antytts i det föregående, av ålder varit utmärkande t. ex. för de statsanställdas pensionering. I dylika fall synes också frånvaron av nämnvärda spekulationsmöjligheter motivera avsteg från en reduktionsregel. Det är alltså i huvudsak två krav som bör ställas för att ingen reduktion skall inträda. Det första är att inkomsttagaren kvarstår i systemet för inkomst av sådan storlek att den grundar pensionsrätt. Skulle undantagandet för en person få den effekten, att han överhuvud inte förvärvar någon pensionspoäng i systemet, kan det antagas att han trätt ut ur systemet för sin huvudsakliga arbetsinkomst. Därmed kan uppenbara spekulationsrisker föreligga. I sådant fall bör därför reduktionsregeln verka. Det andra kravet är att inkomsten vid sidan om den inkomst, för vilken han kvarstår i systemet, har karaktären av biinkomst. Bestämningen av begreppet biinkomst torde i detta sammanhang praktiskt taget ge sig själv. Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete kan var för sig ensam grunda pensionsrätt, så snart inkomsten överstiger basbeloppet. Om det vid sidan av pensionsgrundande inkomst av ena slaget finns inkomst av det andra slaget, vilken inte når över ett belopp av samma storlek som basbeloppet, torde den senare inkomsten alltid få anses som biinkomst. Omfattas en dylik begränsad inkomst av undantagandet, torde alltså ingen reduktion böra ske. När större inkomster undantas, förlorar de förut åberopade rimlighetshänsynen sin styrka samtidigt som möjligheterna till spekulation växer. I sådana fall finns därför i allmänhet fog för en reduktionsregel. I enlighet med dessa överväganden upptages i andra stycket av denna paragraf speciella regler för beräkning av ålderspension i fall då undantagande varit gällande. Enligt dessa regler skall man alltid utgå från den i första stycket angivna produkten av basbeloppet och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade. Härvid skall, liksom enligt första stycket, vid poängmedeltalets bestämmande hänsyn tagas endast till de 15 högsta poängtalen, om dessa är fler än 15. Däremot skall regeln i första stycket om reduktion för det fall att pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än 30 år inte tillämpas. I stället skall oavsett om den försäkrade har flera eller färre poänggivande år än 30 till grund för den fortsatta beräkningen läggas så stor del av ifrågavarande produkt som svarar mot förhållandet mellan det antal år (dock högst 30), för vilka pensionspoäng verkligen tillgodoräknats den försäkrade, och talet 30 ökat med det antal år, för vilka den försäkrade till följd av undantagandet inte alls in

112 112 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Härvid får dock det sistnämnda talet inte ökas till mer än 50. Ålderspensionen utgör i fall som här avses sextio procent av det slutbelopp som framkommer vid den räkneoperation för vilken här redogjorts. Bestämmelsen att talet 30 inte får ökas till mer än 50 är tillkommen för att inte pensionen till följd av undantagandet skall reduceras i alltför hög grad. Genom denna bestämmelse åstadkommes att pensionen alltid kommer att uppgå till minst sex tiondelar av det belopp, som skulle utgått med tillämpning av reglerna i första stycket. Som exempel på tillämpning av ifrågavarande bestämmelser må följande anföras. En försäkrad har som löntagare förvärvat pensionspoäng för 30 år, varav för ettvart av 15 år 2 poäng och för ettvart av återstående år 3 poäng. Sedan han därefter övergått till egen verksamhet, gör han anmälan enligt 36 och omfattas av undantagande som i nämnda paragraf sägs under 10 år. Om undantagandet inte ägt giltighet skulle han för ettvart av dessa 10 år ha erhållit pensionspoäng. Om basbeloppet är kr. blir ålderspensionen vid 67 års ålder (60/100 x X 3 X 30/40 =) kr. Andra stycket kan även komma i tillämpning då den försäkrade för vissa år tillgodoräknats pensionspoäng på grundval av inkomst av anställning men samtidigt varit omfattad av undantagande enligt 36 såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Detsamma gäller, därest han tillgodoräknats pensionspoäng på grund av inkomst av annat förvärvsarbete men omfattats av kollektivt undantagande enligt 37, såvitt angår inkomst av anställning, liksom om han för viss inkomst av anställning tillgodoräknats poäng men för annan sådan inkomst varit omfattad av undantagande som sist sagts. Till belysning av det första av de nu nämnda fallen kan följande exempel anföras. En försäkrad har som löntagare först förvärvat 2 pensionspoäng under ettvart av 15 år. Från och med påföljande år startar han egen rörelse men bibehåller delvis sin anställning och tillgodoräknas på grundval av denna under ytterligare 15 år 1 poäng om året. Under sistnämnda period är han omfattad av undantagande enligt 36 och går därigenom förlustig 2 poäng om året. Från och med det 31 :a året slutar han sin anställning men fortsätter rörelsen. Undantagandet är alltjämt gällande och genom detsamma går han under följande 10 år förlustig mer än en poäng om året. Ålderspensionen vid 67 års ålder blir då vid ett basbelopp av kr. (60/100 X x 2 X 30/50 =) kr. Om det sist anförda exemplet varieras så att den försäkrade antages ha slutat sin anställning redan i samband med att han startade sin rörelse och han således inom det allmänna systemet förvärvat pensionspoäng endast i 15 år, blir pensionen (60/100 X X 2 X 15/50 =) kr. I 9 första stycket stadgas, att pensionspoäng med vissa undantag inte skall tillgodoräknas försäkrad på grundval av pensionsgrundande in

113 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år komst, som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete, med mindre avgift erlägges inom föreskriven tid. Det bör självfallet inte ställa sig gynnsammare att genom underlåten avgiftsbetalning realiter ställa sig utanför försäkringen såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än att göra det i den form lagen förutsett, nämligen genom anmälan enligt 36. I tredje stycket av förevarande paragraf stadgas därför, att de för det sistnämnda fallet gällande bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf skall äga motsvarande tillämpning i den mån pensionspoäng på grund av underlåten avgiftsbetalning inte tillgodoräknats den försäkrade. 13. Pensionsberäkningen enligt 12 avser som nämnts det förutsatta normalfallet då den försäkrade går i pension vid den generella pensionsålderns inträde, dvs. fr. o. m. den månad varunder han uppnår 67 års ålder. Begär den försäkrade med åberopande av 11 andra stycket pension från tidigare tidpunkt eller dröjer han med att uttaga pensionen, påverkar detta pensionens storlek. Om pensionen börjar utgå tidigare än från 67 års ålder och således den tid under vilken pension kommer att utgivas förlänges, bör givetvis pensionens belopp bli så mycket mindre. Därest omvänt pensionen börjar utgå senare än månaden för 67-årsålderns inträde och pensionstiden följaktligen förkortas, kan pensionens storlek ökas. I enlighet härmed har på grundval av beräkningar, som gjorts med utgångspunkt från gängse ränte- och dödlighetsantaganden, i förevarande paragraf stadgats, att den enligt 12 beräknade pensionen minskas respektive ökas med 0,6 procent för varje månad, som ålderspensionsuitaget föregripes eller uppskjutes i förhållande till månaden för 67-årsålderns inträde. Om en försäkrad går i pension så tidigt som möjligt, dvs. fr. o. in. den månad varunder han fyller 63 år, blir hans ålderspension enligt denna lag således 71,2 procent av den pension han skulle ha fått med samma poängtal, om han väntat till den månad varunder han fyller 67 år. Den högsta ålderspension, som en försäkrad kan erhålla, bestämmes av en regel i förevarande paragraf av innebörd att förhöjning räknas längst t. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 70 år. Uppskjuter den försäkrade sitt pensionsuttag till denna tidpunkt eller längre, blir alltså ålderspensionen 121,6 procent av den pension, som kunnat börja utgå fr. o. m. den månad då han uppnådde 67 års ålder. Vid beräkning av den pension, som skall ökas eller minskas enligt förevarande paragraf, skall samtliga regler i 12 tillämpas. Om ålderspensionen uttages före det år då han fyller 67 år, skall beräkningen sålunda ske på grundval av de pensionspoäng och poänggivande år, som föreligger till och med året före det varunder pensionen börjar utgå. För sistnämnda och senare år beräknas som framgår av 4 inte någon pensionsgrundande inkomst. 8 Bihang till riksdagens protokoll sand. Nr 100

114 114 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Bestämmelserna i förevarande paragraf har endast avseende på ålderspension. Den som fyllt 67 år eller dessförinnan börjat uppbära ålderspension kan enligt 14 inte bli berättigad till förtidspension. Sådan pension beräknas enligt 16 och 17 alltid på motsvarande sätt som ålderspension, vilken skall börja utgå fr. o. in. den månad varunder den försäkrade fyller 67 år. Detsamma gäller följaktligen familjepension eftersom denna beräknas i förhållande till förtidspensionen. Det står också klart att familjepensionens storlek inte bör påverkas av tidigare eller senare uttag av ålderspension. Tidpunkten då rätt till familjepension inträder förändras inte genom en förskjutning av tidpunkten för uttaget av ålderspension. Om förtidspension 14. Det avsnitt i lagen, som handlar om förtidspension, inledes med denna paragraf. Förtidspension utgår i enlighet med bestämmelserna i detta avsnitt till försäkrade, vilkas arbetsförmåga bortfallit eller i väsentlig mån nedgått och som inte uppnått den för ålderspension stadgade pensionsåldern. Förtidspension utgives sålunda för tid före den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år, och avlöses därefter av ålderspensionen. Åtnjuter den försäkrade enligt 11 andra stycket ålderspension redan före nämnda månad, kan förtidspension inte utgivas för tid efter den tidpunkt då ålderspensionen började utgå. Förtidspension motsvaras inom folkpensioneringen av invalidpension och sjukbidrag. I propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag föreslogs benämningen förtidspension för såväl folkpensioneringens som tilläggspensioneringens vidkommande. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen framställdes yrkande på en annan beteckning. Riksdagen tog emellertid inte ställning till den terminologiska frågan. I förevarande lagförslag har termen förtidspension behållits. Terminologien torde få omprövas i samband med att en enhetlig pensionslagstiftning utarbetas. Utformningen av förtidspensionsbestämmelserna inom tilläggspensioneringen är beroende på hur motsvarande pensionsgren inom folkpensioneringen gestaltas. Förutsättningarna för rätt till pension bör i princip vara desamma i båda fallen. Invalidpensioneringen inom folkpensioneringen hör till de frågor, som utredes av 1958 års socialförsäkringskommitté. Avsikten är att sedan denna lag antagits utvidga socialförsäkringskommitténs uppdrag till att avse även tilläggspensioneringen. Intill dess resultatet av kommitténs arbete redovisats måste således det slutliga ställningstagandet till förtidspensionsspörsmålen inom såväl folkpensioneringen som tillläggspensioneringen anstå. Även dessförinnan bör emellertid en samordning mellan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen eftersträvas på ifrågavarande område. I denna paragraf har därför såsom villkor för

115 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år rätt till förtidspension enligt denna lag föreskrivits, att den försäkrade åtnjuter invalidpension enligt 5 2 mom. första stycket folkpensioneringslagen eller sjukbidrag enligt samma lag. Härigenom kommer folkpensioneringens nuvarande invaliditetsbegrepp tills vidare att tillämpas även inom tilläggspensioneringen. Detta innebär enligt 3 2 och 3 mom. folkpensioneringslagen krav på att den försäkrade skall vara ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, vilket i praxis ansetts liktydigt med att arbetsförmågan är nedsatt med minst två tredjedelar. Vidare föreligger invaliditet i folkpensioneringslagens mening endast under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig eller, då fråga är om rätt till sjukbidrag, att nedsättningen bestått oavbrutet i minst sex månader och kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid, varmed enligt praxis avses minst ett år. Det må anmärkas, att folkpensioneringslagens krav på att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig genom arbete i praxis inte anses uppfyllt om hans arbetsinkomst överstiger ett visst, förhållandevis lågt maximibelopp. Om en person med höga inkomster blir höggradigt invalidiserad, så att hans arbetsinkomst sjunker med mer än två tredjedelar men likväl även därefter överstiger nämnda maximibelopp, är han inte berättigad till folkpensioneringens invalidförmåner. Följaktligen kan han inte heller få förtidspension från tilläggspensioneringen. Av det förut sagda framgår att för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen kräves att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst två tredjedelar. En blind invalidpensionär är inte berättigad till förtidspension enbart på grund av att han har invalidpension såsom blind, utan det fordras också att hans arbetsförmåga är nedsatt i så hög grad som nyss sagts. Uttrycket nedsättning av arbetsförmågan i denna paragraf avser givetvis även att inbegripa det fall att arbetsförmågan är nedsatt till noll. Denna terminologi är något annorlunda än den i sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna begagnade, som för sistnämnda fall använder beteckningen förlust av arbetsförmågan. I förevarande paragraf uppställes det självklara villkoret att nedsättningen av arbetsförmågan skall ha inträffat efter det den pensionsberättigade blev försäkrad enligt denna lag. Nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat före det är då vederbörande fyllde IG år eller blev svensk medborgare eller, i fråga om utlänning, mantalsskrevs här i riket, berättigar således inte till förtidspension. Det bör framhållas, att förtidspension enligt denna lag i motsats till invalidpension enligt folkpensioneringslagen inte utgår till personer, som redan före sextonårsåldern är höggradigt invalidiserade, exempelvis vissa psykiskt efterblivna in. fl. Den ifrågavarande bestämmelsen medför likaledes, att nedsättning av arbetsförmågan,

116 116 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 som inträffat före denna lags ikraftträdande, inte kan grunda rätt till förtidspension. Av det anförda torde framgå, att den avgörande tidpunkten är den, då nedsättningen av arbetsförmågan nått sådan grad, att nedsättningen motsvarar minst två tredjedelar. Även om arbetsförmågan var nedsatt redan när vederbörande blev omfattad av försäkringen för allmän tilläggspension, kan rätt till förtidspension inträda, såvida nedsättningen först efter det att han blev försäkrad gått så långt, att den kan anses motsvara två tredjedelar. Förutom att arbetsförmågan är nedsatt på sätt förut angivits erfordras för rätt till förtidspension, att den försäkrade förvärvat visst antal års pensionspoäng. I 16 föreskrives sålunda, att förtidspension beräknad enligt reglerna i nämnda paragraf utgår, om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått det då folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå. Föreligger ej rätt till förtidspension enligt 16 kan förtidspension utgå enligt 17. Förutsättningen härför är, att den försäkrade skulle ha varit berättigad till ålderspension om han fyllt 67 år det år då invalidpension eller sjukbidrag började utgå. Som framgår av en jämförelse med ålderspensionsreglerna i 11 innebär detta ett krav på minst tre poänggivande år. I 11 har för rätten till ålderspension uppställts krav på visst större antal poänggivande år för utlänningar. På de skäl som anförts vid nämnda paragraf bör en motsvarande regel gälla även i fråga om rätten till förtidspension. Det bör dock inte ifrågakomma att för sistnämnda pensionsgren, som avser att ge ett riskskydd, stadga lika lång väntetid som när det gäller ålderspensioneringen. I utländska pensionssystem är också väntetiden kortare inom invalidpensioneringen än inom ålderspensioneringen. Den västtyska pensioneringen, som omnämndes vid 11, kräver exempelvis en försäkringstid av 5 år för rätten till förtidspension mot 15 för rätt till ålderspension. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att utlännings rätt till förtidspension är beroende av att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst 5 år före det år, då invalidpension eller sjukbidrag enligt folkpensioneringslagen började utgå. Det må anmärkas, att utlänning har rätt till folkpension som nu sagts endast i den mån så följer av överenskommelse med främmande makt. 15. Vid föregående paragraf har angivits, att sammankopplingen av förutsättningarna för rätt till invalidpension från folkpensioneringen varmed här och i det följande avses även sjukbidrag - samt för rätt till förtidspension enligt denna lag innebär, att förtidspension kan utgivas om

117 Kurtgl. Maj:ts proposition nr 100 år nedsättningen av arbetsförmågan uppgår till minst två tredjedelar. Förtidspension kan alltså liksom folkpension av angivna slag utgå även om viss arbetsförmåga återstår. För det fall att nedsättningen av arbetsförmågan är fullständig synes principen böra vara den att förtidspensionens storlek överensstämmer med ålderspensionens. 1 båda fallen avser ju pensionen att i princip utgöra kompensation för bortfall av hela arbetsinkomsten. Den förtidspension som utgår till försäkrad, vilken är fullständigt arbetsoförmögen, benämnes hel förtidspension. Om däremot en försäkrad, som är berättigad till förtidspension, har kvar en reducerad arbetsförmåga, som sätter honom i stånd att förvärva en viss arbetsinkomst, är behovet av kompensation mindre, och förtidspensionen bör följaktligen vara lägre än vid fullständig arbetsoförmåga. Inom folkpensioneringen är ålderspension och oreducerad invalidpension lika stora. Graderingen av invalidpensionens storlek med hänsyn till kompensationsbehovet sker genom den s. k. inkomstprövningen, vilken innebär att den oreducerade pensionens belopp minskas med viss andel av den pensionsberättigades inkomst från annat håll än folkpensioneringen, varvid hänsyn tages även till förmögenhetsinnehav. Denna inom folkpensioneringen tillämpade metod betyder alltså en gradering med hänsyn inte till den pensionsberättigades förmåga att förvärva inkomst genom arbete utan till hans faktiska inkomst- och förmögenhetsvillkor i allmänhet. Det bör anmärkas att t. ex. även tjänstepension, som utgår på grund av den invaliditet, som berättigar till invalidpensionen från folkpensioneringen, inverkar reducerande på denna. Frågan om övergång till ett system för gradering av folkpensioneringens invalidpensioner efter den försäkrades arbetsförmåga tillhör det utredningsuppdrag, som anförtrotts 1958 års socialförsäkringskommitté. Innan detta problem lösts för folkpensioneringens vidkommande kan emellertid inte någon slutlig ställning tagas till hur förtidspensionen inom tilläggspensioneringen skall graderas. Den lösning som tills vidare får väljas bör då vara sådan, att den inte föregriper den kommande för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen gemensamma regleringen av frågan. Härvid bör det inte ifrågakomma att för en kort övergångstid överföra folkpensioneringens nuvarande inkomstprövning till tilläggspensioneringen. I stället får övervägas en gradering med hänsyn till i vilken utsträckning arbetsförmågan är nedsatt. Eftersom förtidspension inte utgår vid ringare nedsättning än till två tredjedelar, synes man lämpligen böra stanna vid två grader, av vilka den ena motsvarar fullständig och den andra ej fullständig men minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan. Vid fullständig nedsättning bör förtidspensionen i överensstämmelse med det tidigare anförda i storlek motsvara ålderspensionen. I lagtexten bar detta kom-

118 118 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 mit till uttryck genom föreskriften, att hel förtidspension utgives i dylikt fall. Vid bedömande av frågan om pensionens storlek, när nedsättningen av arbetsförmågan inte är fullständig, måste man hålla i minnet vad nyss sagts om vikten av att inte föregripa den slutliga utformningen av hithörande regler. Denna kan komma att innebära att graderingen inte uppvisar någon gräns vid just två tredjedels invaliditet. Ovisshet råder också rörande den kompensationsgrad som kan komma att fastställas vid olika grader av invaliditet. Därest man nu bestämmer kompensationen, då nedsättningen av arbetsförmågan inte är fullständig, till 60 procent av hel förtidspension, synes man dock inte behöva befara att en kommande omgestaltning av förevarande bestämmelser försvåras. För att fullständig nedsättning av arbetsförmågan i den mening som avses i denna paragraf skall anses föreligga erfordras inte att den försäkrade är ur stånd att utföra något som helst arbete. Meningen är att uttrycka att hans arbetsförmåga skall vara så nedsatt, att han inte med dess hjälp skulle kunna skaffa sig någon inkomst av praktisk betydelse för sin försörjning. Att en förtidspensionär t. ex. kan förfärdiga och avyttra alster av handaslöjd till obetydligt värde hindrar således inte att hel förtidspension utgår. 16. I anslutning till 15 har anförts, att hel förtidspension, dvs. förtidspension som utgår vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan, principiellt skall motsvara den ålderspension, som den försäkrade skulle bli berättigad till om han började åtnjuta sådan pension med den månad varunder han uppnår 67 års ålder. Storleken av sådan ålderspension är emellertid i princip beroende på poängförvärvet ända fram till och med det år då den försäkrade fyller 65 år. En försäkrad som blir berättigad till förtidspension har i flertalet fall inte uppnått 65 års ålder, och inånga gånger har han lång tid kvar till dess. I regel kan det dock antagas att en sådan försäkrad, om han inte drabbats av arbetsoförmåga, skulle ha fortsatt att vara i arbete och därmed förvärva pensionspoäng fram till och med det år då han fyller 65 år. Bestämmelserna i denna paragraf vilar på en sådan presumtion. Enligt dessa bestämmelser skall det sålunda antagas, att pensionspoäng av viss storlek tillgodoräknats den försäkrade för varje år från och med det då förtidspensionen skall börja utgå till och med det då han fgller 65 år. På detta vis kan reglerna för beräknande av ålderspension få motsvarande tillämpning för förtidspensionens del, varigenom överensstämmelse i storlekshänseende mellan de båda pensionerna uppnås. Ett antagande om framtida poängförvärv enligt vad nyss sagts får inte motsägas av de faktiska förhållandena. Därest en försäkrad, som blir invalidiserad, redan dessförinnan dragit sig tillbaka från förvärvsarbete, skulle han såvitt man kan bedöma inte ha förvärvat pensionspoäng under (iden därefter, även om han med hänsyn till sitt hälsotillstånd varit oför

119 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år hindrad att åtaga sig förvärvsarbete. Det bör därför krävas viss sannolikhet för att inte den försäkrade redan lämnat förvärvslivet. Har han under en icke alltför kort tidrymd saknat inkomst av förvärvsarbete eller har inkomsten varit så låg, att den inte överstigit basbeloppet, synes det finnas mindre skäl för antagande om poängförvärv i framtiden. Hållpunkter saknas också för att bestämma storleken av dylika antagna poäng. Som villkor för antagande om framtida poängförvärv enligt denna paragraf gäller sålunda, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra år som närmast föregått det år, varunder folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå till honom. Att de avsedda två poängåren inte kräves förlagda omedelbart före året för försäkringsfallet sammanhänger även med att den försäkrade under de sista åren kanhända saknat eller haft ringa inkomst just på grund av de första yttringarna av vad som sedan utvecklat sig till invaliditet. Den föreslagna regeln innebär bl. a., att den försäkrade kan ha varit borta från förvärvslivet i två år och ändå får tillgodoräkna sig poäng för framtiden enligt denna paragraf. Förutsättningen är blott att två poängår ligger inom den förutnämnda fyraårsperioden. Är undantagande från försäkringen enligt 36 eller 37 gällande för den förtidspensionsberättigade saknas det tydligen ofta grund för antagandet, att han i framtiden skulle ha förvärvat pensionspoäng på grundval av inkomst av förvärvsarbete. Har han tillika haft inkomst av anställning, som föranlett poängberäkning för honom, skulle det visserligen kunna sägas, att han antagligen skulle ha fortsatt att förvärva poäng på grundval av inkomsten av anställning om han inte drabbats av arbetsoförmåga. Ett sådant antagande är dock, särskilt som enligt huvudregeln två poänglösa år skulle kunna föregå året för försäkringsfallet, i många fall långt mera ovisst än då det gäller den som fullt ut omfattas av pensionssystemet. Då det inte är tänkbart att bygga på en prövning från fall till fall av det berättigade i att göra poängantaganden för framliden har i denna paragraf stadgats, att förtidspension enligt de i paragrafen angivna beräkningsgrunderna inte utgår om undantagande enligt 36 eller 37 ägde giltighet för den försäkrade då folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå till honom samt undantagandet tillika föranlett, att den försäkrade för något av de fyra förutnämnda åren gått förlustig mer än en poäng. Det må nämnas, att förevarande paragraf inte innehåller någon motsvarighet till regeln i 12 andra stycket om påföljd av undantagande, när detta föranlett att pensionspoäng inte alls tillgodoräknats den försäkrade. Genom att det såsom förutsättning för att regeln i 16 skall gripa in bar angivits, att den försäkrade under något av de fyra åren gått miste om mer än en poäng, undvikes alt regeln drabbar sådana fall, där den inkomst, som hållits utanför försäkringen på grund av undantagandet, blott varit av mindre

120 120 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1959 omfattning. En löntagare, som i denna egenskap är tillförsäkrad pension enligt förevarande lag, kan alltså utan risker för sitt invaliditetsskydd enligt pensioneringen på grund av inkomst av anställning anmäla undantagande som i 36 sägs för sina inkomster av annat förvärvsarbete, om dessa endast utgör mindre biinkomster. Om emellertid den försäkrade vid den tidpunkt då han blir berättigad till folkpension som nyss sagts är omfattad av undantagande, som föranlett förlust av mer än en pensionspoäng under fyraårsperioden, kan han inte erhålla förtidspension enligt bestämmelsen i denna paragraf, även om han står kvar i systemet för annan inkomst, t. ex. på grund av anställning, och det är sannolikt att han skulle ha fortsatt att så göra, om inte nedsättningen av arbetsförmågan inträffat. I dylikt fall kan man när fråga är om kollektivt utträde förutsätta, att vederbörande har rätt till invalidpensionsförmåner i det enligt kollektivavtalet gällande pensionssystemet. Även vid individuellt undantagande torde man kunna räkna med att riskskyddet, i den mån behov därav föreligger, är ordnat på annat sätt. Under alla omständigheter är den försäkrade bibehållen vid rätt till förtidspension enligt 17. Av det anförda framgår att även i de fall, då undantagande enligt 36 eller 37 tidigare varit gällande för den försäkrade men inte längre är det vid tiden för försäkringsfallet, fråga kan uppkomma om tillämpning av pensionsberäkningsreglerna i förevarande paragraf. I sådana lägen kan dock pensionens storlek påverkas av att undantagande varit gällande. Denna fråga behandlas i den fortsatta framställningen. Hittills har endast redogjorts för förutsättningarna för att poängantagande för framtiden skall få göras. Vad angår det poängvärde som antagandet skall avse bör regierna vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som m jligt med utgångspunkt från den försäkrades dittillsvarande faktiska poängförvärv. Eftersom poängantagandet utgår från att full arbetsförmåga skulle ha förelegat om inte försäkringsfallet inträffat, bör det antagna poängvärdet inte påverkas av att poängvärdena under tiden närmast före försäkringsfallet måhända varit låga just på grund av en begjmnande ehuru inte fullt utbildad invaliditet. I pensionsutredningens förslag hade detta problem lösts så, att antagandet skulle avse ett årligt poängtal motsvarande det högsta under de fyra år som närmast föregick det varunder försäkringsfallet inträffade. Det är uppenbart att en sådan bestämmelse i alltför hög grad lämnar fältet fritt för tillfälligheternas spel, och regeln väckte därför kritik under remissbehandlingen av förslaget. I förevarande paragraf stadgas i stället, att poängantagandet skall avse medelpoängen för två år, nämligen de som uppvisar de högsta poängtalen under den fgraårsperiod som enligt vad förut sagts är avgörande för om förevarande paragraf över huvud skall få tillämpas. I samband med bestämmelserna om poängantaganden i förevarande para

121 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år graf må erinras om regeln i 9 tredje stycket om att försäkrad för varje år, varunder han åtnjutit förtidspension enligt 16, skall gottskrivas det årliga pensionspoängtal som antagandet avser. När förtidspensionen för en pensionsberättigad, som åtnjuter dylik pension fram till 67-årsåIdern, ersättes med ålderspension, kommer denna härigenom att i storlek exakt motsvara hel förtidspension för den försäkrade. Grundsatsen att de för beräkning av ålderspension gällande reglerna har avseende även på förtidspension medför, att de i 12 beträffande ålderspensionens beräkning meddelade bestämmelserna om den inverkan på sådan pension som följer av undantagande enligt 36 eller 37 eller av försummad avgiftsbetalning, skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning av förtidspension enligt förevarande paragraf. Innebörden härav kan belysas genom ett exempel. Om en försäkrad, som vid 45 års ålder blir berättigad till hel förtidspension, under ettvart av 10 år förvärvat 2 pensionspoäng och därefter under ettvart av de fyra år som närmast föregått året för pensionsfallet förvärvat 4 poäng, skall enligt förevarande paragraf antagas att den försäkrade tillgodoräknats 4 poäng för varje år från och med det första då förtidspension utgår till och med det då han fyller 65 år. Med tillämpning av 12 första stycket blir då förtidspensionen vid ett basbelopp av kr. (60/100 X X 4 X 30/30 =) kr. Antages emellertid att under de 10 första poänggivande åren undantagande enligt 36 varit gällande och att hans pensionspoäng för ettvart av dessa 10 år skulle ha varit 3,5 i stället för 2, om undantagande inte varit gällande, blir pensionen med tillämpning av 12 första och andra styckena (60/100 X x 4 x 30/40 =) kr. De i 16 angivna reglerna avser beräkning av hel förtidspension. Om fullständig nedsättning av arbetsförmågan inte föreligger, skall det belopp, som framkommer av beräkningen enligt förevarande paragraf, minskas till 60 procent, vilket följer av 15. Bestämmelserna i 16 skulle kunna leda till att en person, som förvärvat pensionspoäng endast för de år då han fyllde 64 respektive 65 år, bleve berättigad till förtidspension för tiden t. o. m. månaden näst före den då han fyller 67 år. Eftersom det enligt 11 beträffande svensk medborgare fordras tre års pensionspoäng för att rätt till ålderspension skall uppkomma och poäng inte kan förvärvas under det år då 66 års ålder uppnås, skulle han bli utan pension då han fyller 67 år. Det synes då ej heller lämpligt att utge förtidspension för ett enda år, i all synnerhet som det gäller en person, som med hänsyn till atl han endast förvärvat två års pensionspoäng bar mycket svag anknytning till pensionssystemet. I tredje punkten av denna paragraf har mot bakgrunden härav intagits bestämmelsen att förtidspension inte utgår, om den försäkrade inte kan erhålla ålderspension vid 07 års ålder.

122 122 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Bestämmelserna om pensionsberäkning på grundval jämväl av poängantaganden för framtiden förutsätter enligt 16 att pensionspoäng föreligger för minst två av de fyra år som närmast föregått året för försäkringsfallet. Är inte detta villkor uppfyllt är den nämnda beräkningsmetoden inte tillämplig, även om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för ett stort antal år. Det är emellertid inte avsikten att göra rätten till förtidspension över huvud taget beroende av att pensionspoäng förvärvats för två år inom den nämnda fyraårsperioden. De pensionspoäng, som en försäkrad vid en viss tidpunkt förvärvat, bör i varje fall ge honom samma utbyte, om han då får sin arbetsförmåga fullständigt nedsatt utan att han är berättigad till ålderspension, som om han hade uppnått pensionsåldern vid tidpunkten i fråga. I enlighet härmed upptages i förevarande paragraf bestämmelse om rätt till förtidspension motsvarande vad han skulle ha erhållit i ålderspension, om han uppnått 67 års ålder och ålderspension tillika börjat utgå vid den tidpunkt, då han kom i åtnjutande av invalidförmän från folkpensioneringen. Detta innebär, att bestämmelserna i 12 tillämpas, varvid den försäkrade antages ha fyllt 67 år yid den tidpunkt då rätten till folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag inträdde. Sålunda gäller bl. a., att förtidspension kan utgå, om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år (för utlänning tio år), och att oavkortad pension utgives om antalet poänggivande år är minst 30. Bestämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga även på den som inte kan erhålla förtidspension enligt 16 på grund av att undantagande enligt 36 eller 37, som medfört förlust av mer än en pensionspoäng under åtminstone något år inom den förutnämnda fyraårsperioden, är gällande för honom vid tidpunkten för försäkringsfallet. Jämförelsen med läget därest den försäkrade fyllt 67 år vid försäkringsfallet skall inte medföra, att man bortser från pensionspoäng, som den försäkrade må ha förvärvat för året näst före året för försäkringsfallet som ju kan sägas motsvara det sextiosjätte året. Innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf kan belysas genom följande exempel. En person har fr. o. in. det år då han fyller 20 år t. o. m. det då han uppnår 39 års ålder såsom löntagare tillgodoräknats under de första fem åren 1 och under de återstående femton åren 2 pensionspoäng för varje år. Från och med det år då han fyller 40 år är han egen företagare och på grund av anmälan enligt 36 undantagen från försäkringen på sätt i nämnda paragraf sägs. Vid 42 års ålder blir han berättigad till folkpension i form av invalidpension på grund av en nedsättning av arbetsförmågan, som anses fullständig. Därest inte undantagande enligt 36 ägt giltighet skulle han under vart och ett av de år då han fyllde 40 och 41 år ha förvärvat 2,5 poäng. Denna person har visserligen pensionspoäng för två av de fyra år som ligger närmast före året före försäkringsfallet, men eftersom undantagande!

123 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år ägt giltighet för sistnämnda båda år och han tillika för dem gått miste om mer än en pensionspoäng skall hans rätt till förtidspension bedömas enligt 17. Eftersom den försäkrade blott har pensionspoäng för 20 år och han till följd av undantagande enligt 36 inte tillgodoräknats pensionspoäng under ettvart av två år, blir pensionen, om basbeloppet utgör kr., med tilllämpning av 12 första och andra styckena (60/100 X X 2 X 20/32 =) kr. Reglerna i 17 avser beräkning av hel förtidspension. Är nedsättningen av arbetsförmågan inte fullständig, skall pensionen således jämlikt 15 minskas till 60 procent av det belopp, som följer av förevarande paragraf. 18. Förtidspension avser bl. a. att ersätta inkomstbortfall på grund av sjukdom. Detsamma är förhållandet med sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen. I båda fallen är ersättningen i princip avpassad efter inkomstbortfallets storlek. Förtidspensionen är avsedd för inkomstbortfall av mera varaktig natur, medan sjukpenningen syftar till att bereda ersättning för inkomstbortfall av tillfällig art. Det är tydligt, att kompensation inte bör utgå genom båda förmånsslagen samtidigt för samma inkomstbortfall. Problemet angående samordning mellan sjukpenning och pensionsförmåner föreligger redan nu för folkpensioneringens del och har på detta område erhållit en provisorisk lösning efter i huvudsak följande riktlinjer. Sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgår enligt 29 sjukförsäkringslagen i regel för högst 730 dagar vid samma sjukdom (sjukhjälpstid). För folkpensionärer gäller särskilda regler, som i allmänhet begränsar deras sjukhjälpstid. Den som fyllt 67 år eller åtnjuter annan folkpensionsförmån än ålderspension äger nämligen för tid efter utgången av den månad, då han nått nämnda ålder eller börjat uppbära förmånen, vid varje sjukdom uppbära sjukpenning för högst 90 dagar (ersättning för sjukhusvård kan under sådan tid utgå för högst 180 dagar). Om den, som uppbär annan folkpensionsförmån än ålderspension och som på grund av förvärvsarbete är placerad i sjukpenningklass, insjuknar i en ny sjukdom gäller emellertid i fråga om den sjukdomen en sjukhjälpstid på 730 dagar, såvida inte folkpensionen höjes till följd av ändrade inkomstförhållanden. Sker sådan höjning tilllämpas den nyss angivna begränsade sjukhjälpstiden efter utgången av den månad, varunder den försäkrade börjat uppbära den högre folkpensionsförmånen. I fråga om sjukdom, som inträffat innan folkpensionen börjat utgå, gäller som av det sagda framgår alllid den begränsade sjukhjälpstiden efter utgången av den månad, då pensionen börjat utgå. I allmänhet dröjer det en längre eller kortare tid från det ansökan om invalidpensionsförmån enligt folkpensioneringslagen göres till dess pensio

124 124 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 nen beviljas och pensionären kan börja uppbära den. Pensionen utbetalas då retroaktivt från och med ansökningsmånaden eller ofta en ännu tidigare månad. Under denna retroaktivtid, vari regelmässigt inräknas även utbetalningsmånaden, kan sjukpenning eller hempenning ha utgivits. Med hänsyn härtill har införts ett stadgande i 38 2 mom. folkpensioneringslagen, enligt vilket sjukhjälp i form av sjukpenning eller hempenning jämte barntillägg i den mån sjukhjälpen överstiger 90 kr. avdrages från den retroaktiva pensionen för den tid som sjukhjälpen avser. När det gäller hempenning skall avdrag ske som om sjukpenning utgått. Är det fråga om ökning av redan utgående pension på grund av att inkomsten sjunkit får avdraget ske endast på det belopp varmed pensionen ökat. Enligt 16 1 mom. lagen om särskilda barnbidrag skall sjukhjälpsbelopp, som skolat avdragas på folkpension, till den del så inte kunnat ske avdragas på särskilt barnbidrag för samma tid. Avdraget belopp utbetalas till sjukkassan. Intill dess mera definitiva samordningsregler utarbetas synes de nu behandlade reglerna för sjukpenningförsäkringens samordning med folkpensioneringen i viss mån kunna tjäna som förebild för samordningen med tilläggspensioneringen. Vissa avvikelser synes likväl påkallade. För att man skall undvika överkompensation bör sjukhjälpsavdrag kunna göras från förtidspensionen även i vad den avser tid efter retroaktivtiden. I det sjukhjälpsbelopp som avdrages torde barntillägg inte böra inräknas, eftersom något motsvarande tillägg till förtidspensionen ej utgår. Har hempenning utgivits bör i motsats till vad som gäller enligt folkpensioneringslagen endast det utgivna beloppet avdragas. Införandet av tilläggspensioneringen bör slutligen inte begränsa sjukkassornas betalningsansvar. Avdraget sjukhjälpsbelopp bör sålunda inte återbetalas till sjukkassan. Vid utbetalning av retroaktiv förtidspension måste givetvis hänsyn tagas till att för retroaktivtiden utgiven sjukhjälp helt eller delvis kan ha avdragits från folkpensionen. Från förtidspensionen bör då inte avdragas mer än vad som kan återstå av sjuk- och hempenningens belopp sedan detta minskats med det sjukhjälpsbelopp, som avdragits från folkpensionen. Vad sist sagts synes för enkelhetens skull böra gälla även den del av sistnämnda belopp, som kan anses belöpa på barntillägg, en regel som är till den försäkrades förmån. Eftersom förtidspensionen skall utbetalas månadsvis bör avräkning göras månad för månad liksom vid sjukhjälpsavdrag från folkpension. Skulle under någon månad icke ha utgivits någon sjukhjälp, bör avdrag icke heller göras från det på denna månad belöpande pensionsbeloppet, även om sjukhjälpen en annan månad skulle överstiga pensionsbeloppet för den månaden. I förevarande paragraf har sålunda föreskrivits, att om en försäkrad för samma månad åtnjuter såväl förtidspension som sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av sjukpenning eller hempenning förtidspensionen skall

125 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år minskas med beloppet av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger det sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag. Liksom för folkpensioneringens del fordras en särskild bestämmelse för förvärvsarbetande pensionärer, eftersom förtidspension med sextio procent av hel förtidspension skall kunna utgå om nedsättningen av arbetsförmågan inte är fullständig. Har sjukpenningklassen bestämts med hänsyn till den inkomst, som förtidspensionären kan förvärva genom att utnyttja den kvarstående delen av arbetsförmågan, bör sjukpenning enligt den bestämda klassen kunna utgå till honom jämsides med förtidspensionen. I samband med att invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen beviljas upptager sjukkassan redan nu vederbörandes klassplacering till omprövning. Om denne på grund av sjukdom är berättigad till sjukpenning kan emellertid ändring av klassplaceringen enligt bestämmelserna i 11 sjukförsäkringslagen inte bli gällande förrän rätten till sjukpenning upphört. Detta kan leda till att en förtidspensionär kan komma att uppbära förtidspension samtidigt med sjukpenning efter en sjukpenningklass, som är bestämd med hänsyn till hans inkomstförhållanden, innan hans arbetsförmåga nedsatts. Ifrågavarande spörsmål torde tills vidare kunna lösas på så sätt, att avdrag för uppburen sjuk- eller hempenning alltid skall göras, då denna sjukhjälp hänför sig till sjukperiod, som börjat före utgången av den månad, varunder förtidspensionen första gången utbetalas, men ej för senare sjukperiod. Vid sådan senare sjukperiod bör nämligen sjukpenningklassen alltid vara anpassad efter de aktuella inkomslförhållandena. Vad som i samordningshänseende skall gälla vid nybeviljande av förtidspension bör givetvis äga motsvarande tillämpning då en förtidspensionär, som uppburit sextio procent av hel förtidspension, får sin arbetsförmåga ytterligare nedsatt och till följd därav erhåller hel förtidspension. I dylikt fall bör därför avdrag för uppburen sjukhjälp alltid kunna göras från det belopp, varmed pensionen ökat. Det bör understrykas, att de i denna paragraf upptagna reglerna liksom de motsvarande reglerna beträffande folkpensioneringen endast är avsedda att gälla i avbidan på en slutlig samordning av samtliga socialförsäkringsgrenar i ett enhetligt system. Det är inte avsikten att med de här föreslagna bestämmelserna föregripa den kommande regleringen av samordningsspörsmålen, vilken väl kan tänkas komma att följa andra linjer. I den nu föreslagna lagstiftningen har det ställt sig svårt att göra samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen helt följdriktig. Här må blott nämnas att bestämmelserna i förevarande paragraf stundom kan leda till att sjukpenningbelopp för viss tid avdrages på pension men alt den försäkrade det oaktat är skyldig att erlägga avgift för sjukpenningförsäkring för samma lid en konsekvens som inte kan undvikas utan regler av så komplicerad art, att de inte synes påkallade för den relativt korta lid de kan behöva gälla.

126 126 Kungl. Mnj:ts proposition nr 100 år 195!) Framhållas bör dock att sjukpenningförmånen, som den försäkrade får behålla, är skattefri medan pensionen, som minskas, är skattepliktig inkomst. Frågan om samordning mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen, som rör inte blott förtidspensioneringen utan även ålders- och familjepensionsgrenarna, behandlas i 44 och 61 av förevarande lag. 19. Såsom framhållits vid 14 har förtidspensioneringen i avbidan på ett slutligt ställningstagande till förtidspensionsspörsmålen inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen knutits till folkpensioneringen på det sättet, att rätten till förtidspension gjorts beroende av huruvida den försäkrade åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt folkpensioneringslagen. Invalidpension inom folkpensioneringen utgår regelmässigt tills vidare utan särskild tidsbegränsning, medan sjukbidrag fastställes att utgå för viss tid. För sjukbidragens del innebär detta, att ny prövning sker när den i ett visst fall fastställda tiden gått till ända. För att möjliggöra, att besluten rörande förtidspension med avseende på sin tillämplighet i tiden skall ansluta sig till vad som i varje enskilt fall gäller om den utgående folkpensionsförmånen, har i föreliggande paragraf stadgats, att förtidspension efter omständigheterna må bestämmas att utgå under viss tid eller tills vidare. Ett likalydande stadgande upptogs av pensionsutredningen i 47 första stycket av dess lagförslag. Utredningen framhöll därvid, att rätten till invalidpension av psykologiska skäl torde böra tidsbegränsas i fall, då invaliditetstillståndet kunde antagas vara övergående och inte fortfara en lång följd av år. I 14 1 mom. första stycket folkpensioneringslagen återfinnes en indragningsregel, som gör det möjligt att bringa invalidpension eller sjukbidrag att upphöra, om det befinnes att vederbörandes arbetsförmåga inte längre är så nedsatt, som enligt lagen erfordras för att förmånerna skall utgå. På motsvarande sätt har i andra stycket av förevarande paragraf intagits en bestämmelse om att förtidspension, därest den försäkrades arbetsförmåga varaktigt förbättras, skall indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan. Indragning av förtidspension enligt förevarande stadgande kan endast ske i samband med att rätt till invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen upphör. Minskning av förtidspension kan ifrågakomma i det fall, att nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga från början varit fullständig och som följd därav hel förtidspension utgått men arbetsförmågan därefter förbättrats, ehuru inte i sådan grad att rätten till pension bortfallit. I sådant fall skall pensionen nedsättas till 60 procent av hel förtidspension i anslutning till vad som föreskrives

127 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år i 15. Ett stadgande av motsvarande innebörd upptogs av pensionsutredningen i 47 andra stycket av dess lagförslag. En tillämpning av bestämmelserna i andra stycket förutsätter att sådan ändring i den försäkrades arbetsförmåga, som kan vara av betydelse för rätten till förtidspension eller storleken därav, kommer till pensionsmyndighetens kännedom. Av denna anledning ålägges i tredje stycket den försäkrade eller i fråga om omyndig förmyndaren skyldighet att utan oskäligt dröjsmål anmäla, om en väsentlig förbättring av den försäkrades arbetsförmåga inträtt. Bestämmelsen har motsvarighet i 15 folkpensioneringslagen samt 48 i pensionsutredningens lagförslag. Underlåtenhet att fullgöra den anmälningsskyldighet, som här föreskrives, kan föranleda påföljd jämlikt 21 och återbetalningsskyldighet enligt I pensionspropositionen till 1958 års A-riksdag betonades starkt, att pensionsreformen måste förknippas med en utbyggnad av rehabiliteringsorganisationen. Såväl ur den enskildes som ur samhällets synpunkt är det givetvis angeläget, att envar beredes möjlighet att i mån av förmåga försörja sig själv genom eget arbete. För att man genom lämpliga åtgärder effektivt skall kunna minska behovet av förtidspension är en väl utbyggd rehabiliteringsorganisalion nödvändig. Den är i många fall jämväl en förutsättning för att en säker bedömning av rätten till förtidspension skall kunna ske. Stadgandena i förevarande paragraf skapar möjlighet att ge eftertryck åt beslut om rehabiliteringsåtgärder beträffande därtill ovilliga pensionssökande. Sålunda öppnas möjlighet att helt eller delvis förvägra en försäkrad förtidspension, därest han utan giltig anledning vägrar att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel. En förutsättning för att pension på så sätt skall kunna nekas den försäkrade är dock, att han först erinrats om den ifrågavarande påföljden. En motsvarighet till stadgandet i denna paragraf återfinnes i 16 sista stycket folkpensioneringslagen. Pensionsutredningen upptog i sitt lagförslag ett i det närmaste likalydande stadgande i 50 andra stycket. 21. Det är en vedertagen princip att ersättning i anledning av försäkring inte utgår till den som avsiktligt framkallat försäkringsfallet. I överensstämmelse härmed föreskrives i första stycket av denna paragraf att förtidspension ej

128 128 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 skall utgivas, då nedsättningen av arbetsförmågan beror på sjukdom eller skada som den försäkrade uppsåtligen åsamkat sig. Liknande bestämmelser återfinnes i 32 sjukförsäkringslagen och 27 första stycket yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog i 49 av sitt lagförslag en bestämmelse av motsvarande innebörd. I andra stycket av förevarande paragraf anges vissa diskvalifikationsanledningar när det gäller rätt till förtidspension. Bestämmelserna äger nära motsvarighet i andra lagar enligt vilka ersättning kan utgå vid invaliditet eller sjukdom. Sålunda kan hänvisas till 27 sjukförsäkringslagen och 28 yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog stadganden av motsvarande innehåll i 50 första stycket i sitt lagförslag. Däremot innehåller inte folkpensioneringslagen några liknande bestämmelser, vilket får ses mot bakgrunden av att denna lag avser att garantera ett minimiskydd. Någon anledning att låta tilläggspensioneringen i detta avseende följa samma regler som folkpensioneringen finns inte, utan här bör gälla liknande principer som inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Det må framhållas att påföljderna enligt andra stycket i denna paragraf i motsats till vad som gäller enligt första stycket är beroende på en prövning i varje särskilt fall. En ovillkorlig tillämpning av bestämmelsen under a) skulle exempelvis i det fall, att den försäkrade ådragit sig en invalidiserande skada i samband med att han begått en trafikförseelse, för vilken straff ådömts honom, kunna te sig omotiverat sträng särskilt mot bakgrunden av att ansvar spåföljd här kan inträda, trots att den försäkrades skuld kan vara ganska obetydlig. Därtill kommer att i många fall inte endast den försäkrade utan även hans familj kan bli lidande på att pension bortfaller. Tillämpning av bestämmelserna under a) förutsätter att lagakraftägande dom föreligger. Om det vid prövning av en pensionsansökan bedömes som sannolikt, att den försäkrade framdeles kommer att ådömas ansvarspåföljd i anledning av den handling, vid vars begående den aktuella nedsättningen av arbetsförmågan uppkommit, torde med slutligt beslut i pensionsfrågan böra anstå till dess lagakraftägande dom föreligger, såvida ifrågavarande bestämmelse kan tänkas bli tillämpad. På grund av stadgandet i 47 kan då eventuellt fattas interimistiskt beslut om pension. Uppkommer fråga om tillämpning av förevarande paragraf först sedan slutligt beslut om pension fattats, kan återbetalningsskyldighet för redan utgiven pension åläggas den försäkrade endast i de fall som avses i 50. Om familjepension 22. Det avsnitt i lagen, som handlar om familjepension, inledes med denna paragraf. I lagförslaget följer bestämmelserna om rätt till familjepension i viss utsträckning de riktlinjer för familjepensioneringen på folkpensions-

129 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år sidan, som uppdrogs av 1958 års A-riksdag. Emellertid har det, såsom anförts i översikten av pensionsförslaget, beträffande änkepensioneringen befunnits möjligt att göra reglerna om rätten till tilläggspension förmånligare än inom folkpensioneringen och närmast anknyta dem till vad som gäller i existerande personalpensioneringssystem. Vid 1958 års A-riksdag förutsattes, att ytterligare utredning skulle ske bl. a. av vissa spörsmål på familjepensioneringens område. Denna utredning handhaves av 1958 års socialförsäkringskommitté. I avbidan på resultatet av denna utredning har även för tilläggspensioneringens vidkommande lämnats åsido bl. a. sådana problem som frågan om änkepension åt frånskilda kvinnor och kvinnor som för andra gången blir änkor samt frågan om änklingspension. Familjepensioneringens slutliga utformning inom tilläggspensioneringen såväl som inom folkpensioneringen får alltså anstå till dess det pågående utredningsarbetet är avslutat. I denna paragraf angives de allmänna förutsättningarna för familjepension till en försäkrads efterlevande. Med uttrycket försäkrad avses således den avlidne och inte hans pensionsberättigade efterlevande. Om den försäkrade vid sitt frånfälle var berättigad till tilläggspension, antingen förtidspension eller ålderspension, har hans efterlevande rätt till familjepension enligt vad i det följande stadgas. I annat fall utgives familjepension under förutsättning att han skulle ha blivit berättigad till förtidspension, om han vid tidpunkten för dödsfallet i stället skulle fått sin arbetsförmåga nedsatt och kommit i åtnjutande av folkpension i enlighet med vad i 14 sägs. Detta innebär med andra ord krav på att den försäkrade (om han är svensk medborgare) tillgodoräknats pensionspoäng för två av de fyra år som närmast föregått dödsfallsåret (16 ) eller, om så inte är förhållandet, har pensionspoäng för minst tre år (17 ). Som framgår av 24 och 26 beräknas familjepensionen i procent av den ålders- eller förtidspension till vilken den försäkrade var berättigad eller, om rätt till sådan pension ej inträtt, av den förtidspension till vilken han skulle ha blivit berättigad, om rätt till förtidspension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. När det gäller beräkning i förhållande till förtidspension antages denna alltid utgöra hel sådan pension. Om ålders- eller förtidspensionen är eller skulle ha blivit reducerad på grund av att individuellt eller kollektivt undantagande från försäkringen varit gällande för den avlidne, blir familjepensionen till följd av vad nu sagts nedsatt i motsvarande grad. Rätten till familjepension påverkas inte av den omständigheten att förtidspension på grund av förhållande som avses i 21 inte utgives till den försäkrade eller utgives med nedsatt belopp. Familjepension utgives till änka och barn enligt vad i sägs. I motsats till vad som gäller enligt folkpensioneringslagen och yrkesskadeförsäkringslagen likställes i förevarande lag med änka inte sådan kvinna, 9 -Bihang till riksdagens protokoll samt. Nr 100

130 130 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 som sammanlevde med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden. Endast den försäkrades egna barn, med vilka jämställes barn som han adopterat, är berättigade till familjepension. Familjepension efter den försäkrade utgår sålunda inte till andra makens barn eller adoptivbarn, som varken är barn till den försäkrade eller adopterats av honom, och ej heller till fosterbarn. Däremot är det utan betydelse om den försäkrades egna barn är födda i eller utom äktenskap. Barnpension kan givetvis utgå även efter modern. Ett par begränsningar i barnens rätt till familjepension följer av I denna paragraf angives vilka änkor som är berättigade till familjepension, om de i 22 stadgade allmänna förutsättningarna för rätt till sådan pension är för handen. Enligt det förut nämnda ställningstagandet vid 1958 års A-riksdag skulle änkepensionsförmån från folkpensioneringen oavsett änkans ålder utgivas till änka med barn under 19 år i hemmet, samt till annan änka, som fyllt 35 år vid mannens frånfälle eller den tidpunkt då yngsta barnet uppnådde 19 års ålder. Beträffande änkor, som var under 50 år då mannen dog eller yngsta barnet fyllde 19 år, skulle pensionen reduceras på visst sätt. Det ifrågasattes därvid, att pension för änkor som vid den relevanta tidpunkten var under 40 år skulle utbytas mot engångsbelopp. Reglerna om ålderspension i förevarande lagförslag har som framgår av kommentaren till 12 i betydande grad haft motsvarande bestämmelser inom personalpensioneringen för statens anställda som förebild. Även när det gäller familjepensionsbestämmelserna finns det fog för uppfattningen att statstjänstemannapensioneringen lämpar sig som mönster för den allmänna tilläggspensioneringen. Rätten till änkepension från det statliga personalpensioneringssystemet är inte knutet till några villkor om att änkan skall ha uppnått viss ålder eller ha barn i hemmet. Enda förutsättningen är att äktenskapet ingåtts senast den dag då mannen fyllde 60 år. Samma villkor uppställs även i första stycket av förevarande paragraf för rätt till änkepension från den allmänna tilläggspensioneringen. Därutöver har det dock ansetts påkallat att i likhet med folkpensioneringslagen för rätt till änkepension kräva, att äktenskapet haft en varaktighet av minst fem år. Några villkor utöver de nu anförda bortsett från de i 22 angivna allmänna förutsättningarna för rätt till familjepension gäller inte i avseende på änkas rätt till pension efter den som är försäkrad enligt denna lag. För det fall att den försäkrade efterlämnar barn eller adoptivbarn, som tillika är barn till änkan eller adopterat av henne, fordras såsom framgår av andra stycket i 23 inte ens att de i första stycket angivna förutsättningarna är uppfyllda. Änkepension utgives alltså i dylika fall oavsett

131 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år äktenskapets varaktighet och tidpunkten för dess ingående. Frågan om rätt till änkepension i fall då änkan inte är berättigad till pension enligt första stycket men i hemmet har barn till den försäkrade, vilket inte är barn till henne, hör till de spörsmål som får lösas i samband med att familjepensioneringen inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen erhåller en mera definitiv utformning. I enlighet med vedertagna grundsatser inom all familjepensionering utgår änkepension inte sedan änkan ingått nytt äktenskap. Detta angives i tredje stycket av förevarande paragraf. Frågan angående återupplivande av den tidigare änkepensionen, om en kvinna skulle bli änka även efter den nye mannen, föranleder som förut nämnts inte nu något ställningstagande. Rätten till tilläggspension i form av änkepension upphör i och för sig inte om änkan blir berättigad till egenpension (ålderspension eller förtidspension). Som framgår av 43 utgives emellertid i dylikt fall endast en (den största) av de tilläggspensioner, till vilka rätt föreligger. 24. Denna paragraf innehåller bestämmelserna om änkepensionens storlek och bör ses i samband med 26, som reglerar storleken av barnpensionen, och 27, som innehåller en allmän bestämmelse om maximering av familjepension. De ifrågavarande reglerna ansluter sig i huvudsak till vad som föreslogs av särskilda utskottet vid 1958 års A-riksdag i dess utlåtande i pensionsfrågan (nr 1). Utskottet yttrade, att den sammanlagda familjepension, som framkom med de i propositionen (nr 55) föreslagna folkpensionerna och de där angivna beräkningsgrunderna för tilläggspensionerna, vore i stort sett väl avvägd. Av följande skäl avvek dock utskottets förslag i viss mån från vad som föreslogs i propositionen, vilken i denna del byggde på det av allmänna pensionsberedningen framlagda förslaget rörande folkpension och författningsreglerad tilläggspension. I propositionen föreslogs beträffande riktlinjerna för en förbättring av familjepensioneringen på folkpensionssidan, att full änkepension skulle utgå med belopp motsvarande ålderspension åt en av två pensionsberättigade makar (2 700 kronor år 1968) samt att barnpensionen skulle utgöra 750 kronor för varje barn. Enligt utskottsutlåtandet, som i denna del biträddes av riksdagen, borde full änkepension motsvara ålderspensionen åt ensamstående ålderspensionär (3 600 kronor år 1968) samt barnpensionen uppgå till kronor för varje barn. På grund av de sålunda förordade höjningarna av folkpensioneringens familjepensionsförmåner föreslog utskottet beträffande tilläggspensioneringen vissa modifikationer i propositionsförslaget. Utskottet förordade, att familjepensioncrna inom tilläggspensioneringen bestämdes till vissa andelar av den försäkrades pensionsgrundande medelinkomst; familjepensionens storlek skulle göras beroende av antalet pensionsberättigade efterlevande.

132 132 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Om familjepensionerna i stället sattes i relation till den försäkrades egenpension motsvarades de nämnda andelarna av följande procentuella andelar. Antal efterlevande Procenttal 1 41,7 2 50,0 3 58,3 4 66,7 5 75,0 Förevarande lagförslag är så uppbyggt, att familjepensionen utgör viss procentuell andel av den pension beräknad med tillämpning av det vid envar tidpunkt aktuella basbeloppet som den försäkrade var berättigad till eller skulle ha kommit i åtnjutande av, om rätt till förtidspension inträtt för honom vid tidpunkten för dödsfallet. I 24 och 26 angives i enlighet härmed vissa procenttal för änkepension och barnpension. En sammanställning av de båda lagrummen visar, att familjepensionerna vid olika antal pensionsberättigade efterlevande utgör följande procentuella andel av den försäkrades egenpension. Antal efterlevande Procenttal De angivna procenttalen överensstämmer som synes nära med motsvarande tal enligt det nyssnämnda utskottsutlåtandet. De har dock avjämnats till hela tiotal, vilket skett på sådant sätt att de barnrika familjerna får en något gynnsammare behandling än enligt utskottsförslaget. Familjepensionen beräknas i förhållande till den avlidnes egen ålderspension eller förtidspension, om rätt till dylik pension redan inträtt för honom då han avled. Om han uttagit ålderspensionen innan han fyllde 67 år eller dröjt därmed till efter sagda tidpunkt, påverkas dock den ålderspension, som lägges till grund för familjepensionsberäkningen, inte därav. Familjepensionen underkastas alltså inte reduktion på grund av det tidigare uttaget och undergår inte heller förhöjning enligt samma lagrum på grund av uppskovet med pensionsuttaget. Åtnjöt den försäkrade förtidspension med 60 procent av hel förtidspension, beräknas familjepensionen alltid i förhållande till hel förtidspension. Hade rätt till ålderspension eller förtidspension inte inträtt för den försäkrade då han avled, beräk

133 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år nas familjepensionen i förhållande till den förtidspension, som den försäkrade skulle ha kommit i åtnjutande av, om rätt till hel sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Denna förtidspension skall således bestämmas med tillämpning av reglerna i 16 eller 17, beroende på enligt vilket av dessa lagrum den försäkrade skulle ha blivit berättigad till förtidspension. Eftersom pensionspoäng inte tillgodoräknas försäkrad på grundval av inkomst under det år, varunder han börjar uppbära förtidspension, kommer den försäkrades inkomst under dödsåret inte att påverka familjepensionens storlek. Av den senare av de båda förutnämnda tabellerna framgår, att en enda pensionsberättigad, antingen det är barn eller änka, i familjepension erhåller 40 procent av den avlidnes egenpension. Är de efterlevande flera, erhåller änkan enligt förevarande paragraf 35 procent av mannens egenpension. I den mån familjepensionen inte utgöres av änkepension är den barnpension. Om de pensionsberättigade barnen är flera, skall enligt 26 det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan dem. Består den efterlevande familjen av pensionsberättigad änka och ett barn under 19 år, erhåller således änkan 35 procent av den försäkrades egenpension i änkepension och barnet 15 procent i barnpension. Efterlämnar den försäkrade däremot endast två barn som pensionsberättigade efterlevande, får vartdera barnet 25 procent av egenpensionen i barnpension osv. Om antalet pensionsberättigade efterlevande nedgår t. ex. på grund av att änkan avlider eller gifter om sig eller att ett av barnen uppnår 19 års ålder, skall familjepensionerna omräknas efter det nya förhållandet, vilket i regel medför ökning av pensionerna till övriga efterlevande. Däremot skall sådan omräkning inte ske, om en av familjepensionerna på grund av bestämmelserna i 43 inte skall utgivas. Det är att märka, att den angivna fördelningen av familjepensionen mellan änka och barn gäller även om änkan och barnen inte skulle höra samman. Efterlämnar den försäkrade exempelvis dels pensionsberättigad änka och dels ett barn under 19 år i ett tidigare äktenskap, utgör änkepensionen 35 och barnpensionen 15 procent av den försäkrades egenpension. Om en kvinna, som förvärvat rätt till egenpension, avlider och efterlämnar änkling och ett barn, utgår familjepension efter henne i form av barnpension med 40 procent av hennes egenpension. Till jämförelse kan nämnas, att om i stället mannen avlidit familjepension efter honom skulle ha utgått i form av änke- och barnpension med sammanlagt 50 procent av mannens egenpension. Familjepensionen enligt denna lag är jämlikt 27 maximerad vid 80 procent av den egenpension, som den försäkrade var etter skulle ha kunnat bli berättigad till. Om den avlidne t. ex. var förtidspensionär med hel för

134 134 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 tidspension, kan det i en pensionering av ifrågavarande slag inte anses tilltalande, att familjen skulle kunna erhålla lika stor pension efter pensionärens död som medan han levde. Pensionärens frånfälle skulle i så fall kunna medföra en förbättring av de övriga familjemedlemmarnas försörjningsläge, eftersom pensionen skulle vara densamma men kostnaden för pensionärens uppehälle och måhända även kostnaden för särskild vård av honom skulle bortfalla. Bestämmelsen om maximering av familjepension är så utformad, att den nedsättning av pensionerna, som blir en följd av maximeringen, skall göras proportionellt å envar av de utgående familjepensionerna. Om den försäkrade som pensionsberättigade efterlämnar änka och 6 barn skulle enligt huvudreglerna i 24 och 26 familjepensionen utgöra för änkan 35 procent och för varje barn / X 10 = ) 10>83 procent eller tillhopa 100 procent av egenpensionen. Då pensionerna jämlikt 27 begränsas till sammanlagt 80 procent av egenpensionen skall alltså procentsatsen för änkan minskas från 35 till 28 och för ettvart av de sex barnen från 10,83 till 8,67. I det föregående har familjepensionens storlek i förhållande till den avlidnes egenpension behandlats. Familjepensionens storlek i procent av den försäkrades genomsnittliga pensionsgrundande inkomst, dvs. produkten av basbeloppet och det poängmedeltal, som ligger till grund för pensionsberäkningen, framgår av följande uppställning. Antal efterlevande Procenttal Det bör märkas, att familjepension enligt denna lag liksom övriga former av tilläggspension i regel kommer att utgå samtidigt med motsvarande förmån från folkpensioneringen. Storleken av den sammanlagda familjepensionen för olika fall kan inte närmare preciseras med hänsyn till att den framtida utformningen av folkpensioneringens familjepensionsavsnitt ännu inte fastställts. Det må sålunda erinras om att statsmakterna inte tagit ställning till den takt i vilken de av 1958 års A-riksdag förordade folkpensionshöjningarna skall vidtagas. Vidare är betydelsefulla frågor, som rör folkpensioneringens familjepension, föremål för utredning inom 1958 års socialförsäkringskommitlé. Av den omständigheten att folkpensionen utgör en större andel av den avlidnes inkomst ju lägre denna är följer dock, att sammankopplingen av folkpension och tilläggspension ger de efterlevande förhållandevis större kompensation för bortfallet av den avlidnes inkomst

135 i lägre inkomstskikt än i högre, vilket framstår som önskvärt från social synpunkt. Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Kombinationen av folkpensionering och tilläggspensionering på familjepensionssidan inrymmer vissa problem med hänsyn till risken för överförsäkring. Särskilt med den storlek av folkpensioneringens familjepensionsförmåner i framtiden, som 1958 års A-riksdag förutsatte (3 600 kr. för änka och kr. för varje barn år 1968), skulle familjepensionen kunna bli större än den avlidnes inkomst. Innan större klarhet vunnits i de folkpensioneringsfrågor, vilka enligt vad förut sagts står öppna, torde det inte vara möjligt att taga ställning till spörsmålen rörande samordning mellan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i familjepensionsavseende. Dessa frågor torde få beaktas under det fortsatta utredningsarbetet. 25. Med utgångspunkt i vad som föreslogs i allmänna pensionsberedningens betänkande föreskrives i denna paragraf, att barnpension från tilläggspensioneringen tillkommer barn under 19 år. På grund av denna förhållandevis höga åldersgräns kan det undantagsvis tänkas förekomma, att en och samma person är berättigad till såväl barnpension efter sin fader eller moder eller bådadera som egenpension i form av förtidspension samt änkepension efter sin make. Av 43 framgår att vid dylikt sammanträffande av pensioner endast en av dem skall utgivas. Beträffande barn till den försäkrade, som är adopterat av annan person än den, med vilken den försäkrade vid sitt frånfälle var eller tidigare varit gift, stadgar förevarande paragraf i enlighet med principerna i den nya ärvdabalken, att rätt till pension efter den försäkrade inte föreligger. Sådant barn har i stället enligt 22 rätt till pension efter adoptivföräldrarna. Slutligen föreskrives, att barn utom äktenskap inte har rätt till pension om den försäkrade genom för barnet bindande avtal åtagit sig att till barnets underhåll utge ett belopp en gång för alla. I sådant fall bör barnet givetvis inte komma i bättre läge om fadern avlider innan barnet fyller 19 år än om han lever till nämnda tidpunkt. En motsvarighet till de anförda reglerna om adopterade barn och utomäktenskapliga barn finnes i 21 lagen om yrkesskadeförsäkring. 26. Denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om storleken av barnpension, har kommenterats vid Beträffande denna paragraf hänvisas till kommentaren vid 24.

136 136 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Om en person varit med exempelvis vid en fartygsförlisning eller vistats på en ort som utsatts för en naturkatastrof och sedermera icke avhöres, finnes stor anledning att antaga att han avlidit. Tilläggspensioneringen skulle i sådana fall icke fungera tillfredsställande, om de efterlevande för sin rätt till familjepension skulle vara beroende av vanliga regler om dödförklaring. Av denna anledning har i förevarande paragraf intagits bestämmelser, som gör det möjligt att i vissa fält utgiva familjepension även om det inte konstaterats att den försäkrade avlidit. Vilka olika omständigheter, som skall anses tillräckligt kvalificerande för en tillämpning av paragrafen, kan inte närmare anges utan får bero på en prövning i varje enskilt fall. Ej heller kan några allmängiltiga regler ges angående den tidpunkt, vid vilken den försäkrade skall anses ha avlidit. Även här måste en bedömning ske från fall till fall. För att förhindra missbruk har föreskrivits, att såsom villkor för rätt till pension må krävas förklaring på heder och samvete av den efterlevande eller i fråga om omyndig av förmyndaren att denne saknar varje underrättelse om den försäkrade. Om den försäkrade sedermera befinnes vara vid liv skall givetvis rätten till pension upphöra. Återbetalningsskyldighet med avseende på redan uppburna pensionsbelopp bör dock därvid icke komma i fråga i andra fall än som avses i 50. Paragrafen är utformad efter mönster av bestämmelserna i 24 yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog i 60 av sitt förslag en bestämmelse med i sak samma innehåll. 29. Såsom anförts under 2 bör i fråga om utlännings tillhörighet till försäkringen krävas en närmare anknytning till Sverige. Av liknande skäl har i denna paragraf beträffande rätten för utlänning att komma i åtnjutande av familjepension uppställts den förutsättningen, att vederbörande skall ha varit bosatt i riket vid tiden för den försäkrades död. Undantag härifrån kan medges på grund av konvention, som slutes enligt 54. Bestämmelsen har motsvarighet i 30 andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen och 69 andra stycket i pensionsutredningens förslag. 30. Bestämmelsen i denna paragrafs första stycke har motsvarighet i 27 andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen och 62 i pensionsutredningens förslag. Paragrafens andra stycke - som i fråga om förtidspensionen motsvaras av 21 andra stycket a) och c) i förevarande lag har inom annan socialförsäkringslagstiftning motsvarigheter i 28 tredje stycket yrkesskadeförsäkringslagen. Även pensionsutredningen upptog en liknande bestämmelse i 63 i sitt lagförslag.

137 Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år Om försäkringens finansiering 31. Denna paragraf, som inleder avsnittet om försäkringens finansiering, stadgar i första stycket, att försäkringens inkomster utgöres av avgifter samt avkastning av fonderade medel. Härigenom fastslås, att försäkringen är avgiftsfinansierad - fonderingen grundas på avgiftsöverskott och att skattemedel ej skall tagas i anspråk för finansieringen. Finansieringssystemet bygger på fördelningsprincipen, vilket kommer till uttryck i andra stycket av förevarande paragraf. Avgifterna, vilka dels är kollektiva arbetsgivaravgifter, som enligt 33 erlägges för de anställdas löner, och dels egenavgifter, som enligt 34 erlägges av de försäkrade själva för inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, skall vara så avvägda att de i förening med andra tillgängliga medel förslår till försäkringens utgifter och till erforderlig fondering. Försäkringens utgifter utgöres i främsta rummet av pensionsutbetalningar och förvaltningskostnader. Det bör inte vara uteslutet, att försäkringen skall kunna finansiera sådan rehabiliteringsverksamhet, som är nödvändig för försäkringens rätta bedrivande och som inte bekostas på annat sätt. Avgifterna för ett visst år är således i första hand beroende på hur mycket som erfordras för att jämte övriga tillgängliga medel i huvudsak fondavkastning bestrida pensionsutgifter och förvaltningskostnader för det året. Avgifterna för dem som är i aktiv ålder användes alltså i princip till att betala pensionerna för pensionärsgenerationen, och de pensioner som de försäkrade erhåller betalas inte med just de avgifter som erlagts för dem. Fördelningssystemet har tidigare utförligt motiverats. Emellertid förutsättes att fondering skall förekomma även inom det pensionssystem som uppbygges enligt denna lag. Det torde stå klart, att en viss fondbildning är nödvändig som en säkerhetsmarginal för försäkringen, så att utgiftsskillnader av mera tillfällig art mellan olika år inte behöver avspegla sig i motsvarande avgiftsskillnader. I likhet med principförslaget i propositionen 1958 A: 55 utgår dock förevarande lagförslag från att en fondering av betydligt större omfattning än som skulle påkallas av nyssnämnda utjämningssyfte skall förekomma inom tilläggspensioneringssystemet. Finansieringsmetoden kommer därigenom att förete vissa drag av premiereservkaraktär. Den fondbildning som sålunda avses komma att ske har också (ill syfte att motverka det sparandebortfall, som kan väntas uppstå genom tilläggspensioneringens tillkomst på grund av att avsättning till pensionsfonder och premiebetalning för pensionsförsäkringar i enskilda pensionsanstalter i viss utsträckning kan komma att upphöra. Avgifterna skall därför, som förut anförts, enligt andra stycket i förevarande paragraf förslå jämväl till den fondering som finnes erforderlig. Den omfattning i vilken fondering skall äga rum får bero på överväganden rörande storleken av det nyssnämnda sparandcbortfallet m. in.

138 138 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Bestämmelsen om fondering i andra stycket kompletteras med en föreskrift i tredje stycket om att försäkringens inkomster skall ingå till en fond, benämnd allmänna pensionsfonden. Under de första åren av försäkringens tillvaro kan även med ett relativt sett ringa avgiftsuttag en betydande fondering äga rum, eftersom pensionsutgifterna då ännu är låga. Längre fram, då antalet pensionärer är stort, blir utrymmet för ytterligare fondering mera begränsat. Det kan då måhända bli fråga om att taga inte blott fondens avkastning utan även delar av dess kapital i anspråk för utgifterna, t. ex. i skeden då särskilt stora årskullar träder in i pensionsåldern. Möjligheten att anlita fondkapitalet för försäkringens utgifter markeras som förut antytts med den i andra stycket begagnade formuleringen enligt vilken avgifterna»i förening med andra tillgängliga medel» skall förslå till bestridande av utgifterna. I tredje stycket av denna paragraf stadgas vidare, att allmänna pensionsfonden skall förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer. Dessa bestämmelser innefattas i förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning. 32. Avgifterna till försäkringen för allmän tilläggspension skall enligt första stycket i denna paragraf uttagas efter en enhetlig procentsats för varje år. Denna procentsats, som fastställes av Konungen och riksdagen gemensamt, skall på sätt i 33 och 34 föreskrives tillämpas för beräkningen av dels arbetsgivarnas avgifter för de anställdas pensionering på grund av sådana inkomster, som enligt 5 utgör inkomst av anställning, dels de försäkrades egna avgifter för pensionering på grund av inkomst av annat förvärvsarbete. Avgiftsprocentens storlek bör vara fastställd viss tid före det år, varunder den skall tillämpas. Härför talar inte blott administrativa skäl utan även intresset av att storleken av arbetsgivarnas avgifter är känd i god tid innan löneavtalsrörelserna för ifrågavarande år tager sin början. Med hänsyn härtill stadgas i första stycket av förevarande paragraf, att beslut om den för visst år gällande procentsatsen skall fattas senast under andra året före det varunder den skall tillämpas. För framtiden kommer således att förflyta minst ett år mellan beslutet och ingången av det år då det skall tillämpas. Avgiftsuttaget för den första perioden fastställes i år. Den omständigheten att uttagsprocenten gäller för år innebär naturligtvis inte, att det varje år måste fattas beslut i denna fråga. I själva verket torde det vara lämpligt att fastställa avgiftsprocenten för en viss tidrymd framåt, förslagsvis fem år. Så har skett i det samtidigt med förevarande lagförslag framlagda förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren Enligt sistnämnda lagförslag stiger procentsatsen för varje år inom perioden i överensstämmelse med förslaget i propositionen

139 Kurigl. Maj.ts proposition nr 100 år A: 55. Medan en om också icke årligen stigande procentsats kan förutses för ett antal år framöver, är det meningen att uttaget i ett senare skede skall kunna vara detsamma under hela den period som beslutet avser. Bestämmandet av procentsatsen för avgiftsuttaget blir givetvis beroende på överväganden rörande väntade pensionsutbetalningar och andra utgifter, erforderlig fondering, avgiftsunderlag m. in. Det synes böra ankomma på pensionsmyndigheten givetvis med anlitande av den expertis från annat håll som må finnas behövlig att innan procentsatsen fastställes uppgöra en prognos rörande dessa omständigheter för den period, för vilken beslut om avgiftsprocenten skall fattas, och att på grundval därav avgiva förslag beträffande uttagets storlek. Eftersom procentsatsen enligt vad nyss sagts torde böra fastställas för femårsperioder, bör prognosen göras vart femte år. Förslag bör avlämnas i så god tid, att beslutet såsom föreskrives i första stycket av förevarande paragraf kan fattas senast under andra året före det, varunder procentsats som fastställes i beslutet skall börja tillämpas. Detta leder till att prognosen bör avse en tidrymd av sju år, varav två faller inom den tidrymd för vilken avgiftsprocenten är fastställd enligt tidigare beslut och fem utgör nästföljande period för avgiftsbeslut. Förslaget rörande procentsatsen bör givetvis endast avse sistnämnda period. Bestämmelse om skyldighet för pensionsmyndigheten att framlägga förslag i enlighet med vad nu sagts återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf. 33. Enligt principförslaget i propositionen 1958 A: 55 skall finansieringen av de anställdas tilläggspensionering ske med kollektiva arbetsgivaravgifter av samma slag som arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna, d. v. s. med en viss procent på en av arbetsgivaren utgiven lönesumma. En arbetsgivares avgift skall sålunda bidraga till finansieringen av tilläggspensioneringen för alla anställda, som enligt lagen omfattas av tilläggspensioneringen, och alltså inte för just den, på vars lön avgift beräknas, eller för just dem som är anställda hos arbetsgivaren. Lagen är uppbyggd i överensstämmelse härmed och i denna paragrafs första stycke föreskrives, att arbetsgivare för varje år skall erlägga avgift för vad han under året utgivit såsom lön till hos honom anställda arbetstagare. Avgiftsplikt skall föreligga för löneförmåner, som vid tillämpning av 5 hänföres till inkomst av anställning. Detta innebär att hänsyn endast skall tagas till lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Lön, som utgivits till en och samma arbetstagare och som under ett kalenderår ej uppgått till 300 kr., skall såsom framgår av 33 tredje stycket inte medräknas i avgiftsunderlaget. Lön som enligt 5 tredje stycket inte skall beaktas vid beräkning av inkomst av anställning skall såsom angi-

140 140 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 ves i 33 tredje stycket inte heller grunda avgiftsskyldighet för arbetsgivaren. Detta innebär alltså, att arbetsgivare, som är bosatta utomlands eller som är utländska juridiska personer, inte betalar pensionsavgift annat än för lön till arbetstagare, som sysselsatts vid skötseln av fastighet, som är belägen i Sverige, eller av rörelse, som bedrives från här beläget fast driftställe. Vidare medför bestämmelsen, att utländska beskickningar och lönade konsulat samt utlänningar, som tillhör sådana institutioner, inte erlägger arbetsgivaravgifter. Enligt 33 tredje stycket skall arbetsgivaravgift inte heller utgå för lön som utgivits för arbete utom riket till arbetstagare, vilken varken är svensk medborgare eller är mantalsskriven i Sverige. Detta stadgande avser att förhindra, att avgiftsskyldighet skall föreligga för den utländska arbetskraft, som svenska företag eller enskilda begagnar sig av för arbete utomlands. Ersättningar i penningar, som enligt 5 andra stycket skall anses.utgöra inkomst av anställning, skall såsom anförts i anslutning till nämnda lagrum vid beräkning av arbetsgivaravgift jämställas med löneinkomst. Med hänsyn till arbetsgivaravgiftens kollektiva karaktär kunde det måhända synas motiverat att räkna avgiften på vad arbetsgivaren utgivit i lön till samtliga hos honom anställda. Dock synes avgift inte böra uttagas på lön till den, som uppnått sådan ålder, att han normalt är berättigad till pension enligt denna lag. En åldersgräns vid 67 år kunde sålunda anses naturlig. Emellertid skall enligt 4 pensionsgrundande inkomst inte beräknas för år efter det, då den försäkrade fyllt 65 år. Med hänsyn härtill bör avgift enligt 34 för försäkring på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete än anställning inte uttagas för sådan tid. Det synes därför lämpligt att även för arbetsgivaravgifternas del tillämpa samma åldersgräns. En föreskrift i överensstämmelse härmed har intagits i tredje stycket av förevarande paragraf. Beträffande löner till arbetstagare under 16 år har det med hänsyn till frågans ringa praktiska betydelse inte ansetts erforderligt att göra något undantag från den allmänna regeln om avgiftsplikt.. Avgifter torde böra erläggas för löner till i Sverige inte mantalsskrivna utlänningar, som utför arbete i Sverige, trots att dessa inte kan tillgodoräknas pensionsgrundande inkomst. En motsatt ståndpunkt skulle leda till att sådan arbetskraft komme att ställa sig billigare än annan samt dessutom medföra vissa praktiska svårigheter, som knappast skulle stå i rimlig proportion till frågans materiella betydelse. Den lön, som en anställd uppbär under ett kalenderår, blir pensionsgrundande endast i vad den ligger mellan ett minimibelopp, som är lika med basbeloppet, och ett maximibelopp, som motsvarar sju och en halv gånger basbeloppet. Det synes då vara naturligt att beräkna arbetsgivaravgift endast på den del av lönesumman, som ligger mellan minimibeloppet och

141 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år maximibeloppet. Eftersom avgifterna beräknas för år och basbeloppets storlek på grund av indexregleringen kan förändras under loppet av ett år, måste maximi- och minimibeloppen hänföra sig till basbeloppet vid en viss tidpunkt. Med hänsyn till gränsbeloppens betydelse för arbetsgivaravgifternas storlek torde beloppen böra vara kända i så god tid som möjligt under året bl. a. med tanke på löneavtalsförhandlingarna. Det synes därför lämpligt att anknyta till det vid årets ingång gällande basbeloppet, vilket är känt i slutet av föregående år. Av de båda nämnda gränsbeloppen är minimibeloppet, dvs. basbeloppet, det ojämförligt viktigaste, eftersom det skall tillämpas beträffande alla anställda. Det kunde måhända ligga nära till hands att vid bestämmandet av arbetsgivaravgiften taga hänsyn till basbeloppet på så sätt, att den avgiftsprocent, som vid ett avgiftsuttag på lön över basbeloppet fastställes för att tillföra försäkringen en sammanlagd arbetsgivaravgift av viss storleksordning, ersättes med den lägre procentenhet, som erfordras för att vid ett avgiftsuttag på hela lönebeloppet tillföra försäkringen motsvarande arbetsgivaravgift. För försäkringens ekonomi liksom för arbetsgivarna som helhet skulle det nämligen vara likgiltigt, om exempelvis år 1960, då avgift avses skola uttagas med 3 procent på lönebelopp över basbeloppet, uttaget i i stället sker med ungefär 1,9 procent på hela lönebeloppet. Ett sådant system skulle alltså innebära, att arbetsgivaravgift räknas även på den lön, som faller inom basbeloppet och därför inte blir pensionsgrundande. Detta skulle i förhållande till ett system med basbeloppsavdrag missgynna näringsgrenar med anställda i sådana lönelägen, att en väsentlig del av lönen faller inom basbeloppet. Som exempel kan anföras, att en arbetsgivare, som till en anställd utbetalar en årslön på kr., skulle med ett antaget basbelopp av kr. få erlägga avgift med 60 kr., om avgiften uttages med 3 procent över basbeloppet, men med 114 kr. om avgiften uttages med 1,9 procent på hela lönen. Däremot skulle en arbetsgivare för en anställd med en årslön av kr. under samma förutsättningar få erlägga 780 resp. 570 kr. och alltså gynnas av en lägre enhetlig procentsats på hela lönen. För att nå det praktiska syftet, att arbetsgivaravgift skall beräknas endast på den del av lönesumman, som kan antagas bli pensionsgrundande för de anställda, torde det sålunda bli nödvändigt att räkna med någon form av basbeloppsavdrag. Att verkställa avdrag motsvarande hela basbeloppet för var och en hos en arbetsgivare under kalenderåret anställd skulle emellertid vara uppenbart orimligt. En arbetsgivare med många korttidsanställda skulle då trots cn hög sammanlagd lönesumma kunna helt slippa från avgift. I allmänna pensionsberedningens betänkande ansågs förevarande problem kunna lösas på så sätt, alt arbetsgivaravgift skulle beräknas endast på den lönesumma, som översteg basbeloppet per anställd»årsarbetare». Med en årsarbetare skulle därvid anses den, som varit anställd hela året på heltid. En person som varit anställd på heltid en tredjedel av året skulle motsvara en

142 142 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 tredjedels årsarbetare. Hade arbetstagaren varit anställd hela året på deltid, skulle han motsvara så stor del av en årsarbetare som anges av förhållandet mellan hans faktiska genomsnittliga arbetstid under året och den normala arbetstiden. Det av pensionsberedningen skisserade systemet torde praktiskt kunna utformas på så sätt, att varje arbetsgivare lämnar uppgift om det antal anställda, som arbetat hela kalenderåret med minst normal arbetstid (hela årsarbetare) samt det fullgjorda antalet arbetstimmar eller dagsverken beträffande sådana anställda, vilka haft kortare arbetstid än normalt eller varit anställda endast under del av året. Sistnämnda anställda anses utgöra så många årsarbetare, som svarar mot förhållandet mellan deras sammanlagda arbetstid och det inom arbetsområdet normala antalet arbetstimmar eller dagsverken för anställd och år. Om den normala arbetstiden uppgår till exempelvis timmar och sammanlagda arbetstiden under året för tre deltidsanställda uppgått till timmar, skulle dessa anses motsvara 1,6 årsarbetare. Vid beräkningen av arbetsgivaravgiften minskas den av arbetsgivaren utgivna lönesumman med produkten av antalet årsarbetare och basbeloppet. Till anställda räknas härvid endast sådana, för vilka arbetsgivaravgift skall erläggas. Det är tillräckligt att antalet årsarbetare beräknas med en decimal. Avgiftsberäkningen synes böra göras med tillämpning av vad i det föregående sagts, då så är praktiskt möjligt, vilket det torde vara i övervägande antalet fall. I första stycket av förevarande paragraf har intagits regler av sådan innebörd. Det är dock uppenbart, att det understundom kan föreligga svårigheter för arbetsgivare att lämna närmare uppgifter om anställdas arbetstid. Detta gäller bl. a. anställda, som utför arbetet i sitt hem eller som eljest inte har någon regelbunden arbetstid. Särskilda svårigheter att beräkna arbetstid torde ofta föreligga i de fall, då arbetsgivaravgift skall erläggas för sådant arbete för annans räkning, som ej är att hänföra till anställning i civilrättslig mening, t. ex. ett förtroendeuppdrag. Med hänsyn härtill kan övervägas att för sådana fall beräkna arbetsgivaravgiften efter mera schematiska linjer. Exempelvis bör arbetsgivaravgift kunna beräknas på hela den utgivna lönesumman eller ersättningen, därvid basbeloppsavdraget beaktas genom tilllämpning av en lägre avgiftsprocent än den enligt 32 fastställda. Uppenbarligen bör en beräkningsmetod, som avviker från den i huvudbestämmelsen stadgade, syfta till att ge ett resultat i fråga om avgiftens storlek, vilket i möjlig mån motsvarar det resultat som kunde antagas ha framkommit om huvudbestämmelsen varit användbar. Genom tillämpning av en särskild beräkningsmetod för vissa fall bör sålunda varken skärpning eller mildring av arbetsgivarens avgiftsplikt genomsnittligt sett komma till stånd. Det synes med hänsyn till det anförda påkallat att lagen ger möjlighet till en schablonmässig avgiftsberäkning i vissa fall. En bestämmelse av angiven innebörd återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf.

143 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år I motsats till vad som är fallet vid beräkningen av basbeloppsavdraget måste hänsynstagandet till maximibeloppet ske beträffande varje arbetstagare särskilt. Vid anställning, som inte omfattat ett helt kalenderår, skall maximibeloppet givetvis inte beräknas å det faktiskt utbetalade lönebeloppet utan hänsyn skall tagas till anställningstidens längd. Om sålunda för ett halvt års anställning utbetalats kr., skall om basbeloppet är kr. och maximibeloppet för år kr. ett belopp av kr. avdragas på grund av maximiregeln. Undantagsvis torde det vara påkallat att med stöd av bestämmelsen i andra stycket tillämpa särskild beräkningsgrund även i förevarande avseende. När det gäller beräkningen av de kollektiva arbetsgivaravgifterna till försäkringen inställer sig vissa speciella problem beträffande lön till sjömän. Den svenska utrikessjöfarten bedrives i stark konkurrens med andra länders sjöfart. På många svenska fartyg utgöres en stor del av besättningarna av utlänningar, som inte är mantalsskrivna här. Om full pensionsavgift skulle uttagas för samtliga anställda på sådana fartyg, skulle redarna åsamkas en betydande kostnad, som endast delvis skulle motsvaras av pensionsrätt för svenskt sjöfolk. Det synes därför böra övervägas att på något sätt begränsa avgiftsuttaget för den svenska utrikessjöfartens del. Med hänsyn härtill har i fjärde stycket i denna paragraf öppnats möjlighet att utfärda särskilda bestämmelser om beräkning av avgift för löner till sjömän. 34. Denna paragraf behandlar de avgifter, vilka utgår för sådan del av den pensionsgrundande inkomsten som ej härrör från inkomst av anställning. Det stadgas sålunda i paragrafen, att den försäkrade själv skall erlägga årlig avgift för den del av den pensionsgrundande inkomsten för året, som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete. Avgiften utgår med den enligt 32 fastställda procentsatsen för året i fråga. I detta fall råder som framgår av stadgandets utformning full överensstämmelse mellan avgiftspliktig och pensionsgrundande inkomst. I den mån inkomst av annat förvärvsarbete enligt vad som anförts vid 8 inte medtages i den pensionsgrundande inkomsten på grund av basbeloppsavdrag, reduktion till två tredjedelar eller bortfall av oelopp ovanför maximibeloppet erlägges heller inte avgift för densamma. Såsom framgår av 9 tillgodoräknas den försäkrade inte pensionspoäng, om avgift enligt förevarande paragraf inte erlägges inom föreskriven tid. För de två år som närmast föregått det år, då han avlidit eller förtidspensionsfall inträffat, beräknas dock alllid poäng som om avgiften erlagts. Avgiften efterskänkes emellertid inte utan skall uttagas eventuellt genom indrivning eller enligt 50 andra stycket genom avdrag å pension. Det kunde emellertid i vissa fall vara för hårt att utkräva avgiften, varför möjlighet bör föreligga att medge avgiftsbefrielse. Härom torde bestämmelser få utfärdas

144 144 Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959 i särskild ordning. Vidare har 50 andra stycket utformats på sådant sätt, att möjlighet finnes att helt eller delvis underlåta att göra avdrag för ogulden avgift. 35. Rörande debitering och uppbörd av avgifter enligt denna lag erfordras åtskilliga bestämmelser, som enligt denna paragraf skall beslutas särskilt av Konungen med riksdagen. Dylika bestämmelser förberedes av socialförsäkringens administrationsnämnd. Här må blott förutskickas, att i varje fall i inledningsskedet anknytning förutsättes ske till befintliga anordningar. Medan de försäkrades egna avgifter enligt 34 får debiteras och uppbäras i samband med de allmänna skatterna, torde arbetsgivarnas avgifter enligt 33 komma att debiteras och uppbäras i anslutning till yrkesskadeförsäkringsavgifter och arbetsgivarbidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna. Beträffande sistnämnda avgifter och bidrag torde få övervägas en motsvarighet till den bestämmelse i 33, som innebär att man vid avgiftsberäkningen bortser från arbetstagare, vars lön under året underskrider 300 kr. I samband med utfärdande av de bestämmelser, varom här är fråga, torde även böra beaktas behovet av föreskrifter om påföljd för arbetsgivare, som i uppgift till ledning vid fastställande av avgift enligt 33 lämnar oriktig uppgift ägnad att leda till frihet från avgift eller för låg avgift. I detta sammanhang må vidare nämnas, att förmånsrättsreglerna i 17 kap. handelsbalken torde behöva kompletteras med bestämmelser rörande förmånsrätt i konkurs för avgifter enligt förevarande lag. Förslag härom torde få framläggas senare. Om undantagande från försäkringen 36. I upptages bestämmelser rörande undantagande i viss omfattning från den allmänna tilläggspensioneringen. Föreliggande lagförslag utgår från att alla förvärvsarbetande, såväl anställda som företagare och andra självständigt yrkesverksamma personer, skall omfattas av tilläggspensioneringen. Systemet garanterar värdebeständiga pensioner och det ger relativt snabbt efter starten pensioner av godtagbar storlek. En förutsättning för dessa egenskaper är att pensionssystemet bygger på ett fast försäkringskollektiv, som vid varje tidpunkt svarar för att pensionsförmånerna till de pensionsberättigade kan utgivas. De förpliktelser, som kraven på värdebeständighet och snabb uppbyggnad ålägger pensionssystemet, skulle inte kunna infrias, om alla försäkrade när som helst finge lämna detsamma och denna möjlighet begagnades i större omfattning. Anslutningen till den allmänna tilläggspensioneringen måste därför vara omgärdad med garantier mot kollektivets upplösning. Bäst uppnås sådan garanti genom att tillhörigheten till försäkringen göres ovillkorlig.

145 Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år Det har emellertid hävdats, att tilläggspensioneringens i princip generella giltighet borde kunna förenas med en viss frihet att stå utanför pensionssystemet i fall då behovet av pensionsskydd är tillgodosett i annan ordning eller av särskild anledning något sådant behov inte kan anses föreligga. Det är uppenbart att önskemål i denna riktning inte utan stora svårigheter kan förverkligas, om man samtidigt vill bevara de fördelar som den lagstadgade försäkringstillhörigheten skänker åt systemet. Undantagande från systemet för löntagarnas del torde inte på allvar kunna ifrågasättas under andra förutsättningar än att de personer, som undantagandet avser, blir omfattade av pensionsanordningar, som åtminstone grovt taget motsvarar det allmänna systemets. Sådana anordningar måste uppbyggas i samverkan med arbetsgivarna. Detta leder till slutsatsen att den form, som för löntagarnas del i praktiken kan komma i fråga för undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen, är kollektivavtalets. Kravet på ett fast försäkringskollektiv synes kunna upprätthållas om undantagande genom kollektivavtal medgives endast vid det allmänna pensionssystemets start. Vidare erfordras bestämmelser för att motverka vissa risker, som undantagande av detta slag medför för systemet, exempelvis möjligheter till spekulation. Bestämmelserna om ifrågavarande form av undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen återfinnes i När det gäller andra förvärvsarbetande än löntagare är det av naturliga skäl frågan om individuella undantagsmöjligheter som tilldrar sig intresse. För självständiga företagare kan behovet av pensionsskydd stundom gestalta sig väsentligt annorlunda än för arbetstagare. Företagaren kan sålunda i vissa fall på grund av rörelsens värde och beskaffenhet förvänta sig inkomst av densamma även om hans arbetsförmåga nedgår eller bortfaller. Det kan med hänsyn härtill för honom ställa sig fördelaktigare att behålla medlen i rörelsen i stället för att betala avgifter för en pensionsförsäkring. Om en person åtnjuter inkomst både som löntagare och i egenskap av självständig yrkesutövare, kan han måhända finna det obehövligt att ha pensionsskydd för inkomsten såsom självständig yrkesutövare, särskilt om denna har karaktären av en mindre biinkomst. Det har därför ansetts, att lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension bör medge möjlighet till individuellt undantagande från försäkringen såvitt avser annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av anställning. Denna undantagsmöjlighet, som inte begränsas till pensionssystemets start, kan i viss mening lättare förenas med systemets konstruktion än den kollektiva undantagsmöjligheten för arbetstagare. Skälen är flera. Med undantagandets syfte står det i god samklang att utforma bestämmelserna främst med tanke på personer som har ett relativt stabilt ålders- och riskskydd t. ex. i olika slags kapitaltillgångar. Om så sker, behöver man inte räkna med växlande utträden och återinträden. Då därtill kommer att de personer, på vilka reglerna om individuellt undan- 10 Bihang till riksdagens protokoll sand. AV 100

146 146 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 tagande kan bli tillämpliga, är vida färre än löntagarna, medför dessa regler inte så stora risker för att försäkringskollektivets fasthet äventyras. Att kollektiv avgiftsbetalning inte ifrågakommer när det gäller inkomst av annat förvärvsarbete än anställning betyder också att de administrativa svårigheterna här blir mindre. Förevarande paragraf behandlar undantagsmöjligheten för andra förvärvsarbetande än löntagare. Av 8 framgår att en försäkrads pensionsgrundande inkomst för visst år beräknas på hans inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete eller i förekommande fall bådadera. Undantagsmöjligheten enligt denna paragraf är så uppbyggd att vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten hänsyn inte skall tagas till inkomst av annat förvärvsarbete, i fall då den försäkrade gjort anmälan om undantagande. Har den försäkrade endast inkomst av annat förvärvsarbete än lönarbete fastställes alltså i sådant fall ingen pensionsgrundande inkomst för honom. Av 9 följer att pensionspoäng inte tillgodoräknas den försäkrade för sådant år. Eftersom pensionsgrundande inkomst inte beräknas skall självfallet inte heller någon pensionsavgift erläggas. Detta framgår av 34. Om den försäkrade har både inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete, medför anmälan enligt denna paragraf att man bortser från inkomsten av annat förvärvsarbete vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Inkomsten av anställning skall dock alltjämt ligga till grund för beräkningen. Pensionsgrundande inkomst liksom pensionspoäng fastställes följaktligen om inkomsten av anställning överstiger basbeloppet. Anmälan enligt denna paragraf har avseende på all inkomst av annat förvärvsarbete. Det är sålunda inte möjligt att från försäkringen exempelvis undantaga företagarinkomst i vad den härrör från viss förvärvskälla men låta sådan inkomst från annat håll kvarstå under försäkringen. Inte heller är det tillåtet att anmäla undantagande för inkomsten av annat förvärvsarbete intill ett visst belopp. Förutom de administrativa svårigheter, som skulle vållas om det funnes möjlighet att begränsa undantagandets verkan på sätt nu antytts, skulle en sådan möjlighet kunna inbjuda till spekulation. Såsom framgår av bestämmelserna om ålderspension i 12 är nämligen antalet år, för vilka pensionspoäng beräknats, av stor betydelse för pensionens storlek. Det skulle därför kunna vara frestande för t. ex. en försäkrad, som förvärvat vissa poäng såsom anställd men därefter övergår till egen verksamhet, att visserligen undantaga det väsentliga av sin inkomst från försäkringen och därmed i stort sett undandraga sig avgiftsskyldighet men likväl låta så mycket av sin inkomst, som nätt och jämnt ger poäng, vara kvar inom försäkringen och på så vis säkerställa sin rätt till förmånlig pensionsberäkning inom det allmänna systemet. Anmälan enligt denna paragraf får giltighet från och med året näst efter det då den gjordes.

147 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Om någon inte längre vill att undantagande enligt denna paragraf skall gälla för honom, synes det i regel inte böra förvägras honom att få detsamma upphävt. Han har därför möjlighet att återkalla gjord anmälan. Återkallelsen får verkan från och med året efter det att den göres, dock tidigast sedan anmälan ägt giltighet i fem år. Bestämmelsen om att undantagande inte kan bringas att upphöra förrän efter viss tid har sin grund i att man vill undvika förhastade anmälningar om undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen. Den som gör sådan anmälan bör noga ha övervägt sin situation på längre sikt. Undantagande bör således som regel grundas på en bedömning av pensionsbehovet och inte göras annat än där detta av olika skäl är mindre framträdande eller blir tillgodosett i annan ordning. Någon anledning för försäkringen att underlätta kortfristiga spekulationer för att undkomma avgiftsskyldighet under något eller några år föreligger självfallet inte. Även om anmälan enligt denna paragraf således normalt bör ske med tanke på att den skall gälla permanent, kan naturligtvis ändrade förhållanden göra det önskvärt för den, för vilken undantagande gäller, att åter bli fullt omfattad av försäkringen. Då det inte synes lämpligt att medge återanslutning till försäkringen efter alltför kort tid, har den minsta tiden för giltigheten av anmälan enligt denna paragraf bestämts till fem år. Vad nyss framhållits om att anmälan om undantagande måste förutsätta grundliga överväganden av den försäkrade rörande hans pensionssituation på lång sikt låter sig inte förena med att en försäkrad flera gånger går ut och in i det allmänna systemet. Med hänsyn härtill föreskrives, att den som en gång återkallat gjord anmälan inte ånyo får göra sådan anmälan. Av det föregående torde ha framgått, att undantagande enligt denna paragraf visserligen medför, att inkomst av annat förvärvsarbete inte blir pensionsgrundande så länge ett undantagande äger giltighet, men att den som gjort anmälan inte fördenskull upphör att vara försäkrad enligt denna lag. Om vederbörande även har inkomst av anställning, omfattas sålunda inte denna inkomst av undantagandet, och de pensionspoäng, som tillgodoräknats honom såväl innan undantagandet fick giltighet som därefter på grundval av inkomst av anställning, går inte förlorade. Om förutsättningarna därför enligt bestämmelserna i det föregående är uppfyllda, kan den försäkrade bli berättigad till pension på grund av nyssnämnda pensionspoäng, och de finns i varje fall kvar, så att han, om han förvärvar nya poäng t. ex. efter återkallelse av anmälan eller på grund av inkomst av anställning framdeles kan få nytta av dem. Det är emellertid inte givet att den pensionsrätt som förvärvats inom systemet skall förbli opåverkad av att anmälan enligt denna paragraf ägt rum. Såsom antytts i det föregående är det tvärtom befogat att uppställa vissa inskränkande regler, bl. a. till skydd mot spekulation. Vad angår ålderspensionen följer av de s. k. trellio- och femtonårsreglerna i 12, alt en försök-

148 148 Kurigl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 råd redan en relativt lång tid före pensionsålderns inträde kan ha uppfyllt vad som erfordras för att han skall erhålla full pension. Den obligatoriska försäkringstillhörigheten innebär emellertid för löntagarnas del att pensionsavgift betalas för de försäkrade till och med 65-årsåldern så länge de kvarstår i arbete. Det skulle då te sig föga rimligt om en självständig företagare, sedan han förvärvat så många års pensionspoäng som behövs för full pension, kunde genom en anmälan enligt denna paragraf bli befriad från vidare avgiftsskyldighet utan att detta påverkade hans pensionsrätt. I 12 andra stycket föreskrives därför att pensionen i dylika fall reduceras på visst sätt. Även pension som grundas på inkomst av anställning kan därvid påverkas av undantagandet. Detta har emellertid inte ansetts tillfredsställande i fall då en person, som har sin huvudsakliga inkomst av anställning, anmäler sig ut för en mindre biinkomst av annat förvärvsarbete. Reglerna har därför utformats så, att reduktion endast inträder i den mån den försäkrade på grund av undantagandet inte alls tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. En biinkomst kan alltså vid ett basbelopp av kr. ha uppgått till åtminstone detta belopp utan att undantagandet får konsekvenser för den pensionsrätt som förvärvas på grund av anställningen. På grund av lagstiftningens uppbyggnad får de nämnda bestämmelserna angående ålderspension motsvarande tillämpning vid beräkning av förtidspension och familjepension. Beträffande förtidspension blir ytterligare en fråga av betydelse i detta sammanhang. Förtidspension till en försäkrad som tillgodoräknats pensionspoäng för två av de fyra åren närmast före det år då pensionsfallet inträffade, beräknas enligt 16 med antagande av att han i fortsättningen fram till 65 års ålder skulle ha förvärvat pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Ett sådant antagande är tydligen inte berättigat, om anmälan enligt denna paragraf ägde giltighet för den försäkrade då pensionsfallet inträffade. Förtidspension får därför enligt 16 i dylikt fall inte beräknas med denna metod, om undantagandet tillika föranlett att den försäkrade för något år inom den nämnda fyraårsperioden gått miste om mer än en poäng. Huvudregeln i 16 gäller dock, om undantagandet inte föranlett att den försäkrade för något av de fyra åren förlorat mer än en poäng. Härigenom tillgodoses på motsvarande sätt som enligt 12 bl. a. löntagare som anmält undantagande blott för en mindre biinkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Eftersom familjepension i andra fall än då den försäkrade var berättigad till ålderspension vid dödsfallet beräknas med utgångspunkt från den förtidspension, som tillkom den försäkrade eller skulle ha tillkommit honom om han blivit invalid vid tiden för dödsfallet, har de bestämmelser för vilka nyss redogjorts betydelse även på familjepensionssidan.

149 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år Såsom i det föregående sagts inrymmer systemet en möjlighet att genom kollektivavtal undantaga löntagargrupper från försäkringen, såvitt angår inkomst av anställning. För att det allmänna systemets försäkringskollektiv skall vara klart avgränsat från början bör sådant undantagande ha giltighet från systemets start. Emellertid bör arbetstagarorganisationerna och deras motparter erhålla ett visst rådrum för att ta ståndpunkt till frågan om undantagande. Detta rådrum synes kunna sättas till ett och ett halvt år efter lagstiftningens ikraftträdande. I enlighet härmed föreskrives i första stycket av denna paragraf, att kollektivavtal om undantagande skall slutas före den 1 juli 1961 och ha giltighet från ingången av år I händelse undantagande kommer till stånd får frågan om återbetalning av arbetsgivaravgifter, som kan ha erlagts för år 1960 och 1961, regleras i särskild ordning med stöd av 55. En konsekvens av att överenskommelse om undantagande från försäkringen skall ske i form av kollektivavtal blir att sådana löntagare som enligt gällande rätt inte kan sluta kollektivavtal (personer i allmän tjänst, som är underkastade ämbetsansvar) inte kan ställa sig utanför det allmänna pensionssystemet. Som framgått av det förut anförda har uppkommande samordningsfrågor med tilläggspensioneringen redan lösts för det stora flertalet tillhörande dessa grupper. Ett kollektivavtal av förevarande slag får inte ha endast den innebörden, att arbetstagarna undantages från den allmänna försäkringen. Avtalet måste också tillförsäkra dem en motsvarighet till de pensionsförmåner, som den allmänna försäkringen erbjuder. Den närmare innebörden av detta krav behandlas i 39 k Kollektivavtal enligt förevarande paragraf kan ingå som del i annat kollektivavtal eller vara helt fristående. För det fall, att kollektivavtal innehåller såväl bestämmelser enligt förevarande paragraf som regler i andra ämnen, avses i denna lag med uttrycket avtal enligt 37 inte kollektivavtalet i dess helhet utan endast den del av avtalet, som innefattar förstnämnda bestämmelser. Eftersom kollektivavtal enligt denna paragraf kan slutas helt fristående är kollektivavtalsparter, som träffat vanliga kollektivavtal gällande för tiden efter 1960 års ingång, inte av denna anledning förhindrade att ingå kollektivavtal av det speciella slag som avses i denna paragraf. Ingenting hindrar att kollektivavtal om undantagande och annat kollektivavtal består sida vid sida. Ett kollektivavtal av sistnämnda slag kan mycket väl, som fallet är med vissa nu gällande avtal, innehålla bestämmelser som tillförsäkrar arbetstagarna viss pensionsrätt. I den mån dylika avtal äger giltighet för tid efter den 1 januari 1960, antingen de slutits före eller efter sagda tidpunkt, blir de däri stadgade pensionsanordningarna att betrakta som helt fristående 1 37 fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

150 150 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 i förhållande till den allmänna tilläggspensioneringen eller, om avtal enligt förevarande paragraf är tillämpligt, till det enligt sistnämnda avtal gällande pensionssystemet. Det specifika för ett avtal enligt 37 är dess egenskap att på visst sätt undantaga de arbetstagare, på vilka det är tillämpligt, från den lagfästa tilläggspensioneringen och att skapa en ersättning för denna pensionering. Andra kollektivavtal, som angår pensionsfrågor, beröres över huvud inte av regleringen i denna paragraf. Sådana avtal kan alltså slutas och prolongeras även efter utgången av juni Kompletteringar av de pensionsförmåner, som det allmänna systemet ger, kan sålunda avtalas utan att bestämmelserna i denna paragraf behöver iakttagas. Självfallet gäller detta även för sådana grupper, som enligt vad förut sagts inte kan träffa kollektivavtal i egentlig mening. Kollektivavtal om undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen får enligt andra stycket i denna paragraf på arbetstagarsidan endast slutas av huvudorganisation. Begreppet huvudorganisation har här samma innebörd som i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Därmed avses således dels förening eller förbund av flera föreningar av arbetstagare, dels självständig organisation, som ej har underavdelningar, och självständig organisation, som uppträder vid sidan av huvudorganisation inom samma arbetsområde (jämför andra lagutskottets memorial nr 59 år 1936). Huvudorganisationen på arbetstagarsidan skall själv stå som avtalspart. Det räcker inte med att den godkänner ett avtal, som slutits av en underorganisation inom huvudorganisationen. Genom kravet på medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan skapas garanti mot förhastade avtal. Detta är så mycket viktigare som det i princip ankommer på avtalsparterna att bedöma i vad mån avtalet ger förmåner som kan jämföras med den allmänna tilläggspensioneringen. I fråga om avtalets bindande verkan för organisationerna och deras medlemmar gäller givetvis vanliga kollektivavtalsrättsliga regler. Upplöses en avtalsslutande organisation upphör organisationens medlemmar inte därigenom att vara bundna av avtalet. En arbetstagare eller arbetsgivare kan vidare inte enbart genom ett utträde ur organisationen frigöra sig från verkan av avtalet. De är bundna av avtalet under den tid för vilken det slutits. Vill en arbetsgivare, som utträtt ur den av avtalet bundna organisationen, undvika att avtalet på grund av underlåten uppsägning blir gällande för honom efter avtalsperiodens slut, får han själv eller genom en annan organisation, som han kan ha inträtt i, för sin del uppsäga avtalet. Detsamma gäller en grupp arbetstagare, som utträtt ur den avtalsbundna organisationen och inträtt i en annan, därvid uppsägningsskyldigheten åvilar sistnämnda organisation. Någon uppsägningsskyldighet enligt vad nu sagts föreligger inte för en enskild arbetstagare. Det bör emellertid framhållas, att bety

151 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år delsen av att en arbetstagare eller en grupp av arbetstagare utträder ur den avtalsbundna organisationen begränsas av stadgandet i 38 om att oorganiserade arbetstagare på en arbetsplats, där avtalet i övrigt gäller, blir omfattade av detsamma. Med hänsyn till angelägenheten av att såvitt möjligt enhetliga löne- och pensionsvillkor råder inom samma kollektivavtalsområde uppställes vidare i andra stycket av denna paragraf regler, syftande till att i princip endast ett pensionssystem skall råda inom ett dylikt område, alltså antingen det allmänna pensionssystemet eller också det system, som avses i ett avtal enligt paragrafen. Innebörden av dessa regler är att en arbetstagarorganisation får sluta ett avtal av förevarande slag endast under förutsättning att organisationen uppenbarligen omfattar flertalet arbetstagare som är anställda bos arbetsgivare, vilka skulle bli bundna av avtalet, och som sysselsättes med sådant arbete som avtalet avser. Om avtalet är avsett att binda flera arbetsgivare, skall samtliga hos dem anställda arbetstagare med ifrågavarande arbetsuppgifter ses som en enhet. Någon majoritet hos varje enskild arbetsgivare behöver således inte föreligga. Krav på kvalificerad majoritet uppställes inte men vid den prövning, som pensionsmyndigheten enligt 40 har att företaga, skall det vara uppenbart, att organisationsmedlemmarna utgör flertalet inom de nyss angivna arbetstagarkategorierna. Det skall alltså inte bli fråga om någon egentlig bevisföring hos pensionsmyndigheten. Tveksamhet om att majoritetskravet är uppfyllt leder till att avtalet inte anses gällande. Prövningen skall hänföra sig till den tidpunkt då avtalet slöts. Om majoritet därefter förbytes i sin motsats upphör avtalet inte på den grund att vara giltigt. Den erforderliga majoriteten bland arbetstagarna behöver inte uppnås av en enda organisation. Har flera organisationer biträtt avtalet eller föreligger flera skilda avtal med samma innehåll i pensionsavseende, räcker det om antalet medlemmar i organisationerna tillsammantagna är så många att majoritet föreligger. Därest ett kollektivavtal om undantagande kommit till stånd före den 1 juli 1961 kan det enligt paragrafens tredje stycke sedermera förlängas. Någon tidsfrist inom vilken överenskommelse om förlängning skall ha träffats är inte föreskriven men en sådan överenskommelse måste ha slutits innan giltighetstiden för det ursprungliga avtalet gått till ända. Sedan det ursprungliga avtalet upphört att gälla och de därav omfattade arbetstagarna kommit in under lagens system, är det således inte tillåtet att återuppliva avtalet. En överenskommelse om förlängning kan antingen ta sig uttryck i ett helt nytt avtal av samma innehåll som det ursprungliga eller i ett separat förlängningsavtal. Hinder möter icke att ytterligare förlänga ett avtal som tidigare blivit förlängt. Möjlighet föreligger också att ändra gällande kollektivavtal om undantagande. Det ursprungliga avtalet får dock icke genom ändringen göras tilllämpligt på arbetstagare, vilka sysselsättes i annat arbete än som avsågs

152 152 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 med nämnda avtal. Huruvida ändringen formellt genomföres så, att det ursprungliga avtalet utbytes mot ett nytt sådant av ändrad lydelse, eller så, att det ursprungliga avtalet alltjämt får gälla vid sidan av ett särskilt avtal som blott innefattar ändringarna, är däremot utan betydelse. Det ligger i sakens natur att överenskommelse om förlängning eller ändring av ett kollektivavtal om undantagande måste träffas i kollektivavtalets form. En uttrycklig bestämmelse härom har emellertid intagits i paragrafens tredje stycke, bl. a. för att tydligt ange att reglerna i paragrafens fjärde stycke samt i de följande paragraferna äger tillämpning även å förlängnings- och ändringsavtal. Det är att märka att det i andra stycket uppställda majoritetsvillkoret inte gäller, då fråga endast är om förlängning eller ändring av kollektivavtal om undantagande. I detta sammanhang bör nämnas, att inte heller förändringar av organisationerna på arbetstagar- eller arbetsgivarsidan får medföra utvidgning av tillämpligheten av ett avtal av förevarande slag. Sammanslagning av två fackliga organisationer, av vilka blott den ena omfattas av kollektivavtal enligt 37, medför sålunda inte att avtalet blir tillämpligt på den andra organisationens medlemmar i vidare mån än dessa sysselsättes i arbete som avtalet avser. Enligt lagen om kollektivavtal skall kollektivavtal i regel upprättas skriftligen. I vissa fall äger dock kollektivavtal giltighet, ehuru det icke fixerats i ett skriftligt dokument som undertecknats av parterna. Såsom framgår av 40 skall sådana kollektivavtal, som avses i 37, underkastas en viss prövning av pensionsmyndigheten och registreras hos denna. För att underlätta denna prövning och för att förebygga tvister om innehållet i dylika avtal stadgas i fjärde stycket av förevarande paragraf, att kollektivavtal varom här är fråga alltid skall upprättas skriftligen och undertecknas av parterna. Kravet på underskrift av part torde få anses uppfyllt om avtalet underskrivits av befullmäktigat ombud för parten. Kollektivavtal enligt 37 måste avse hela kalenderår eftersom beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt 4 och avgiftsuttag enligt 33 sker för kalenderår. Avtal kan inte slutas för annan tid än hela kalenderår och kan efter uppsägning eller av annan anledning inte upphöra att verka å annan tid än vid utgången av kalenderår. 38. Intresset av enhetliga förhållanden inom arbetslivet medför särskilda problem med hänsyn till de oorganiserade arbetstagarna och arbetsgivarna. I denna paragraf föreskrives, att om det hos en arbetsgivare som är bunden av ett avtal enligt 37 finnes arbetstagare, som inte år medlemmar av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas på dem, såvida de är sysselsatta i sådant arbete, som avtalet omfattar. Detta

153 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år gäller dock endast under förutsättning, att arbetsgivaren i sin tjänst har åtminstone någon som är medlem av den avtalsslutande organisationen. Givetvis kan invändas, att det skulle vara ett brott mot avtalsfriheten och mot tredje mans rätt att en oorganiserad arbetstagare skulle kunna berövas förmånerna av den allmänna pensioneringen genom att ett kollektivavtal slutes av en förening som han inte tillhör. Emellertid skulle, om man medgåve de oorganiserade arbetstagarna möjlighet att kvarstå i det allmänna systemet, uppenbara risker föreligga för att principen om i möjligaste mån enhetliga arbetsvillkor på arbetsplatserna inte kunde upprätthållas. För övrigt bör framhållas, att om en huvudorganisation godtagit ett pensionssystem såsom tillfredsställande för sina medlemmar, så finnes skäl att antaga att denna ordning också tillgodoser de oorganiserade arbetstagarnas intressen. Bestämmelsen i denna paragraf får givetvis inte inkräkta på en konkurrerande arbetstagarorganisations rätt att företräda sina medlemmar. Har en dylik organisation slutit kollektivavtal annat än avtal enligt 37 med arbetsgivaren får denne inte utsträcka tillämpningen av avtalet enligt 37 till organisationens medlemmar. Är arbetsgivaren inte bunden av ett avtal enligt 37 kan detta inte tillämpas på de hos honom anställda arbetstagarna, vare sig dessa tillhör en organisation, som slutit avtalet, eller ej. Om en medlem av en arbetstagarorganisation, som ingått dylikt avtal, först är anställd hos en av avtalet bunden arbetsgivare och således står utanför försäkringen samt därefter tar anställning i samma slags arbete hos en ny arbetsgivare, som inte berörs av avtalet, kommer han därmed in under den allmänna tilläggspensioneringen såvitt avser arbetet hos den nye arbetsgivaren. 39. Den verkan, som ett kollektivavtal om undantagande medför, består enligt första stycket i denna paragraf däri, att lön för sådant arbete, som avtalet avser, inte grundar pensionsrått eller av gifts skyldighet enligt denna lag. Lönen medtages sålunda inte vid beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt den allmänna försäkringen för arbetstagare, på vilken avtalet är tillläinpligt, och den medför inte heller skyldighet för hans arbetsgivare att erlägga pensionsavgift, allt under förutsättning att arbetsgivaren är bunden av avtalet. Som följer av det föregående medför ett avtal enligt 37 inte att en arbetstagare, på vilken det är tillämpligt, helt avskärcs från den allmänna försäkringen. Om han har löneinkomster från annat arbete än sådant, som avtalet avser, är dessa pensionsgrundande i det allmänna systemet i den mån de överstiger basbeloppet, övergår han till arbete, för vilket inget kollektivavtal om undantagande finnes, blir lian omfattad av den allmänna försäkringen i vanlig ordning. Om en person först är verksam i ett yrke,

154 154 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 för vilket den allmänna pensioneringen gäller, men sedan övergår till arbete, som omfattas av ett avtal enligt 37, går han inte miste om den pensionsrätt som han kan ha förvärvat i det allmänna systemet. En annan sak är att beräkningen av pensionen från den allmänna försäkringen kan påverkas av att vederbörande stått utanför försäkringen. I detta avseende gäller samma regler som beträffande individuellt undantagande enligt 36. Härom torde få hänvisas till vad som anförts vid nämnda lagrum. Erinras må blott, alt påföljd av undantagande inträder endast om detta något år medfört att pensionspoäng inte alls tillgodoräknats den försäkrade eller att han gått förlustig mer än en poäng. Härigenom undgås ogynnsamma verkningar för den, som står med i det allmänna systemet för sin huvudsakliga inkomst men omfattas av undantagande såvitt avser biinkomster av mindre omfattning. Att den försäkrade inte genom kollektivavtal av förevarande natur undantages från försäkringen i vad avser inkomst av annat förvärvsarbete är givet. Såsom vid 37 nämnts måste ett där avsett avtal garantera, att arbetstagarna får en motsvarighet till den trygghet, som den allmänna tilläggspensioneringen skänker. För dem som avtalet är tillämpligt på skall så att säga uppbyggas ett särskilt pensionssystem. Detta kan ske antingen i själva avtalet eller i ett pensionsreglemente eller dylikt, till vilket avtalet hänvisar. Den handling, till vilken sålunda hänvisas, blir då att anse som en del av kollektivavtalet. I förevarande paragrafs andra stycke1 stadgas, att pensionsanordningarna enligt avtalet skall tillförsäkra arbetstagare, på vilka avtalet är tillämpligt, rätt till de tre förmånsgrenar, som den allmänna försäkringen omfattar, eller ålders-, förtids- och efterlevandepension. Avtalet behöver givetvis blott tillförsäkra pensionsrätt åt de arbetstagare, som därest avtalet inte förelegat skulle ha fått tillgodoräkna sig pensionsgrundande inkomst inom det allmänna systemet på grundval av lönen i den anställning, som omfattas av avtalet. De enligt 2 och 4 gällande begränsningarna med avseende på den personkrets, för vilken pensionsgrundande inkomst skall beräknas, får alltså tillämpas på motsvarande sätt beträffande pensionsrätt enligt kollektivavtalet. Arbetstagare, som inte är svensk medborgare eller i Sverige mantalsskriven utlänning, behöver inte vara tillförsäkrad rätt till pension enligt avtalet. På samma sätt kan avtalet innehålla motsvarigheter till reglerna i denna lag om att pensionsrätt inte intjänas under år före det, varunder vederbörande fyller 16 år, eller efter det då han uppnår 65 års ålder. Avtal enligt 37 skall som sagt garantera pension vid ålderdom och invaliditet samt åt efterlevande. Däremot uppställer lagen inget krav på pensionsnivån och pensioneringens utformning i övrigt. Detta blir de avtalsslutande parternas ensak att bevaka fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

155 Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år Andra stycket i denna paragraf innehåller slutligen en regel av innebörd att den pensionsrätt, som någon förvärvar i ett på avtal grundat system, skall bestå oavsett hur hans anställningsförhållanden gestaltar sig i framtiden och oavsett om avtalet upphör att gälla. Det anförda utesluter inte att pensionsrättens värde är olika med hänsyn till om den pensionsberättigade varit underkastad avtalets pensionsordning oavbrutet fram till pensionsfallet eller ej. Regler av sådan natur finnes för det allmänna systemets vidkommande i 12 och 16, och motsvarigheter kan tänkas inom en pensionsordning som grundas på kollektivavtal enligt Kollektivavtal som avses i 37 skall enligt förevarande paragraf registreras hos pensionsmyndigheten. Stadgandet härom gäller inte bara vad man skulle kunna kalla ursprungliga kollektivavtal dvs. sådana avtal som avses i 37 första stycket utan även förlängnings- och ändringsavtal. Det ankommer på avtalsparterna att ta initiativet till att registrering sker. Såsom tidigare berörts behöver arbetstagarorganisationerna och deras motparter inte ha tagit ställning till frågan om undantagande från försäkringen förrän till den 1 juli Ansökan om registrering av avtal, som tillkommit innan denna tidsfrist gått till ända, skall göras senast den 31 augusti I övriga fall dvs. då fråga är om avtal som efter utgången av juni månad 1961 träffas om förlängning eller ändring av tidigare ingångna avtal skall ansökan om registrering ske inom två månader efter utgången av den månad under vilken avtalet slöts. Sökes registrering senare än som är föreskrivet, är avtalet ogiltigt. Innan registreringsfrågan avgöres har pensionsmyndigheten att pröva, huruvida avtalet överensstämmer med stadgandena i 37 och 39 andra stycket1. När det gäller avtal, varigenom arbetstagare första gången undantages från försäkringen, har pensionsmyndigheten sålunda att tillse, att avtalet träffats före den 1 juli 1961 och är gällande från det lagfästa systemets start, samt å arbetstagarsidan slutits av organisation som avses i 37 andra stycket ävensom att formföreskrifterna i 37 fjärde stycket är uppfyllda. Vidare har myndigheten att pröva huruvida de arbetstagare, på vilka avtalet är tillämpligt antingen direkt eller till följd av stadgandet i 38, i avtalet är tillförsäkrade sådana förmåner som anges i 39 andra stycket; i detta hänseende hänvisas till vad som anförts under sistnämnda paragraf. Då fråga är om förlängnings- och ändringsavtal skall prövningen avse, huruvida avtalet är så beskaffat som anges i 37 fjärde stycket. Vad ändringsavtal beträffar skall därjämte tillses, att ändringen inte innebär att undantagandet utsträckes till arbetstagare med annat arbete än som avsågs med det ursprungliga avtalet. Ej heller får ändringsavtalet medföra, att arbetstagare, för vilken undantagandet gäller, berövas de förmåner som jämlikt 39 andra stycket skall vara tillförsäkrade honom i avtalet fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

156 156 Kungl. Maj:is proposition nr 100 år 1959 Befinnes avtalet stå i överensstämmelse med de föreskrifter i lagen, som här berörts, skall det registreras. I annat fall skall ansökningen om registrering avslås, vilket medför att avtalet blir ogiltigt. Pensionsmyndighetens beslut i registreringsfrågor kan enligt 53 överklagas hos Konungen. Om den socialförsäkringsdomstol, som omnämnes i motiveringen till sagda paragraf, blir inrättad, förutsättes denna bli fullfölj dsinstans i stället för Konungen. Enligt lagen om arbetsdomstolen har denna att upptaga och pröva bl. a. tvist om kollektivavtals giltighet. Bestämmelserna i förevarande paragraf är inte avsedda att inskränka den behörighet som sålunda tillkommer arbetsdomstolen. Den omständigheten att ett kollektivavtal om undantagande registrerats av pensionsmyndigheten hindrar alltså inte att frågan om avtalets giltighet dragés under arbetsdomstolens prövning t. ex. under påstående att avtalet tillkommit under sådana omständigheter, som avses i 3 kap. avtalslagen, eller att något formfel blivit begånget vid dess tillkomst. Emellertid är det angeläget att förebygga att pensionsmyndigheten registrerar dokument, som sedermera vid prövning av arbetsdomstolen befinnes ogiltiga som kollektivavtal. För att så långt det är möjligt hindra att så sker har, såsom tidigare angivits, i 37 upptagits ett stadgande, enligt vilket sådana kollektivavtal, varom här är fråga, alltid skall upprättas skriftligen och undertecknas av avtalsparterna. Detta stadgande synes lämpligen i en med stöd av 55 utfärdad författning böra kompletteras med bestämmelser om skyldighet att i registreringsärende inge vissa handlingar, såsom stadgar för avtalsslutande organisation och bevis om att den eller de, som undertecknat avtalet å organisationens vägnar, är behöriga därtill. Härigenom erhåller pensionsmyndigheten möjlighet att kontrollera bl. a. att avtalsslutande organisation äger rättskapacitet och enligt sina stadgar är berättigad att binda underorganisationer och enskilda medlemmar på sätt som angives i avtalet ävensom att avtalet är undertecknat av rätta personer. Bestämmelser av den innebörd som här angivits torde i förening med föreskriften att avtalet å arbetstagarsidan skall vara slutet av en huvudorganisation medföra betydande trygghet mot att sådana avtal registreras som sedermera befinnes ogiltiga. Skulle så likväl i något fall ske torde arbetstagarna i efterhand få tillgodoräknas de pensionspoäng, som de gått miste om under den tid avtalet faktiskt tillämpats, samt arbetsgivarna likaledes i efterhand få betala de avgifter till det allmänna systemet som de under samma lid sluppit ifrån. Det ligger i sakens natur att ett kollektivavtal om undantagande från försäkringen kan ge upphov till tvister av skiftande slag. I den mån överenskommelse ej träffats om att dylika tvister skall avgöras av skiljemän, får de prövas i den ordning som enligt allmänna processregler gäller för tvister av ifrågavarande slag. Otvivelaktigt kan rättstillämpningen härvid komma

157 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år att ställas inför problem, som inte tidigare varit aktuella. I det läge som nu råder vet man emellertid inte i vad mån möjligheten att sluta kollektivavtal om undantagande kommer att utnyttjas. Lika litet kan det förutses, hur de pensionsanordningar som kan komma till stånd genom dylika avtal blir utformade. Givet är att frågan kommer att följas med största uppmärksamhet. Särskilda bestämmelser 41. Avdelningen särskilda bestämmelser inledes med en föreskrift att pension, där ej annorlunda stadgas, skall utgivas efter ansökan. Motsvarande gäller för närvarande inom folkpensioneringen och beträffande statstjänstemännens pensioner. Ansökan skall enligt denna paragraf krävas inte blott när det gäller att få ut pensionen första gången utan även när det gäller att komma i åtnjutande av en senare inträdd rätt till höjning av utgående pension. Där ökningen av en redan utgående pension skall grundas på omständighet som normalt inte kan beräknas på annat sätt komma till de pensionsbeviljande organens kännedom, är det nödvändigt med ett ansökningsförfarande som underlag för beslutet om ökning. Så är fallet då en till 60 procent nedsatt förtidspension skall ökas till hel förtidspension med hänsyn till att nedsättningen i den försäkrades arbetsförmåga blivit fullständig. På motsvarande sätt kan fordras ansökan, när en barnpension skall ökas till följd av att antalet pensionsberättigade ökat genom att barn till den försäkrade fötts efter dennes död och efter det att barnpension beviljats för hans övriga barn. För vissa fall skulle det vara onödigt och även föra för långt att kräva ansökan, såsom exempelvis då förtidspension skall utbytas mot ålderspension eller då änkepension skall höjas till följd av att barnpension upphör att utgå. Givetvis kan det ej heller bli tal om ansökningsförfarande, då pensionerna skall justeras uppåt på grund av indexregleringen av basbeloppet. Gränsdragning mellan de fall, då ansökan enligt vad nu sagts skall krävas, och de fall, då ansökan ej skall erfordras, torde i mån av behov få regleras i särskild författning utfärdad med stöd av 55. På motsvarande sätt torde även få lämnas föreskrifter om hur ansökningsförfarandet skall vara anordnat. 42. Denna paragraf innehåller dels en föreskrift, att pension skall utgivas månadsvis, dels bestämmelser angående den tid för vilken pension utgår. Ålderspensionen skall enligt huvudgrunderna utgå fr. o. m. den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. Såsom framgår av It och kommentaren till densamma har emellertid den försäkrade möjlighet att efter framställning erhålla pension för tid före nämnda månad, dock tidigast fr. o. in. den månad då han fyller 63 år. Han kan också uppskjuta pensionsuttaget

158 158 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959 genom att vänta med ansökan eller givetvis också genom att i ansökan ange, att han önskar pensionen utbetalad fr. o. m. viss senare månad. Den försäkrade har sålunda förhållandevis stor valfrihet i fråga om den första utbetalningsmånaden. Med hänsyn till denna valfrihet finnes inte anledning att låta ålderspension utgå för tid före ansökningsmånaden1. Att ett tidigare eller senare pensionsuttag påverkar pensionens storlek framgår av 13. Familje- och förtidspension skall i princip utgå fr. o. m. den månad, då rätten till pensionen inträtt. I fråga om familjepensionen är grundförutsättningen vanligtvis lätt konstaterbar, nämligen inträffandet av dödsfall. Skall familjepension med tillämpning av 28 utgå till efterlevande till försäkrad som saknas utan att visshet kunnat vinnas om att han avlidit, kan dock vanskligheter uppkomma när det gäller att bestämma tidpunkten för pensionsrättens inträde. Vad åter angår förtidspension kan det, eftersom pensionsrätten grundas på att den försäkrade fått sin arbetsförmåga nedsatt, i många fall vara svårt att fastställa tidpunkten då rätten till pensionen inträtt. För de fall då oklarhet om tidpunkten för pensionsrättens inträde råder, ges i förevarande paragraf en regel analog med vad som föreskrives i 38 1 inom. första stycket folkpensioneringslagen. Då rätten till pension inte visas ha varit för handen tidigare, skall den enligt denna regel anses ha inträtt då pensionen söktes. Vidare föreskrives i analogi med folkpensioneringslagen, att pension inte skall utgå för längre tid tillbaka än tre månader före den månad varunder pensionen söktes. Detta innebär att förtidspension i allmänhet utgår från samma tidpunkt som folkpensionen. För fall då familjepension utgår efter försäkrad som åtnjöt ålders- eller förtidspension har en särskild regel intagits i avsikt att förhindra dubbelersättning under dödsfallsmånaden. Härvidlag skall gälla, att familjepension utgives tidigast fr. o. in. månaden näst efter den varunder dödsfallet inträffat. I fråga om övergång från förtidspension till ålderspension behövs här ingen särskild regel, eftersom förtidspension endast kan utgå fram till den månad då den försäkrade fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Sådan ökning av utgående ålders-, förtids- eller familjepension, som beror på höjning av basbeloppet, skall givetvis ske fr. o. in. den tidpunkt, då det höjda basbeloppet börjar gälla. Detta framgår av 12. Beträffande tidpunkten, då förtidspension skall utgå med ökat belopp beroende på att en förtidspensionärs arbetsförmåga försämrats, skall gälla detsamma som i denna paragraf stadgats angående utbetalning av nybeviljad förtidspension (tredje stycket sista punkten). Motsvarande skall gälla för ökning av familjepension på grund av ökat antal efterlevande. I fjärde stycket stadgas att pensionen utgår t. o. in. den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller rätten till pension eljest upphört. Stadgandet 1 Ändrat 1 den slutliga lagtexten.

159 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år motsvarar vad som gäller enligt 38 1 mom. första stycket folkpensioneringslagen. De frågor i övrigt som rör sättet och tiden för utbetalning av pensioner och som inte regleras i denna lag, torde det få ankomma på Konungen att utfärda närmare bestämmelser om. Dessa frågor utredes av socialförsäkringens administrationsnämnd, som senare kommer att framlägga förslag därom. Det bör i detta sammanhang erinras om att det jämlikt stadgande i 56 inte kommer att utgå några pensioner från tilläggspensioneringen före den 1 januari Enligt den nuvarande folkpensioneringslagen kan en person aldrig vara berättigad till mer än en folkpensionsförmån samtidigt. Såsom anmärkts i det föregående är det däremot möjligt, att en och samma person är berättigad till två eller flera olika tilläggspensioner. Sålunda kan ålderspension och änkepension sammanträffa. Vidare kan förutsättningar föreligga för att förtidspension, änkepension, barnpension efter fader och barnpension efter moder skall utgå jämsides, två eller flera på en gång. Teoretiskt kan alla de fyra sistnämnda slagen pension utgå till samma person. Det torde emellertid endast i sällsynta undantagsfall komma att inträffa att en person är berättigad till mer än två tilläggspensioner. Folkpensioneringens princip att endast en pension kan utgå till en och samma person kan för tilläggspensioneringens vidkommande knappast tilllämpas på annat sätt än att den pensionsberättigade endast får uppbära den största av flera tilläggspensioner, som skulle kunna utgå för samma tid. Eif stadgande i överensstämmelse härmed upptages i förevarande paragraf. Det föreskrives vidare, att om samtliga eller de största pensionerna är lika stora så skall en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension, utgivas. Rätten till den eller de pensioner, som ej utgives, bortfaller givetvis inte. Beräkningen av familjepensioner enligt 24, 26 och 27 påverkas heller inte av att änke- eller barnpension på grund av stadgandet i förevarande paragraf inte skall utgivas. Det bör påpekas, att den lösning av förevarande fråga som här valts inte är slutgiltig utan får omprövas i samband med nästa reformetapp. 44. Denna paragraf innehåller stadgande angående samordningen mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen. Den försäkrade kan avlida eller ådraga sig en invalidiserande skada under sådana omständigheter, att rätt till sjukpenning eller livränta kan föreligga på grund av annan lag eller författning, exempelvis yrkesskadeförsäkringslagen eller militärersättningsförordningen. Därest i sådana fall sam

160 160 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 tidigt skulle utgå full ersättning från tilläggspensioneringen, skulle kunna uppkomma en icke motiverad dubbelersättning. Till undvikande härav är det nödvändigt att särskilda regler ges angående sammanträffande förmåner. Emellertid hör frågan om den materiella samordningen av olika socialförsäkringsgrenar till de spörsmål, som 1958 års socialförsäkringskommitté har att utreda. De problem som här uppkommer är till sin natur både svåröverskådliga och invecklade. Ett slutligt ställningstagande till problemen ur tilläggspensioneringens synpunkt kräver överväganden som berör en mängd detaljer inom andra socialförsäkringar. Med hänsyn till vad sålunda framhållits är det icke möjligt att nu ange några riktlinjer för samordningen mellan tilläggspensioneringen och jtkesskadeförsäkringen. Den samordningsregel som ges i denna paragraf är därför inte att betrakta som slutgiltig. I paragrafen har föreskrivits, att tilläggspensionen skall minskas med vad den pensionsberättigade äger uppbära i livränta eller sjukpenning jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen eller i livränta eller sjukpenning jämlikt annan lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande, såvida livräntan eller sjukpenningen bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller sådant ömsesidigt försäkringsbolag som avses i 1 yrkesskadeförsäkringslagen. Den sålunda utformade bestämmelsen är mera restriktiv än vad som f. n. i allmänhet gäller vid sammanträffande av förmåner i liknande fall men lämnar därmed också alla vägar öppna vid det kommande ställningstagandet. Med den nu valda utformningen av stadgandet har alltså inte avsetts att ge någon vägledning för hur hithörande spörsmål skall slutgiltigt lösas. Det bör i sammanhanget erinras om att det inte kan bli fråga om att tillämpa paragrafens bestämmelser förrän efter den 1 januari 1963, då pensioner enligt lagen avses skola börja utgå. Med hänsyn härtill torde tills vidare kunna anstå med den ändring av 25 yrkesskadeförsäkringslagen med flera författningsbestämmelser som den föreslagna utformningen av förevarande paragraf kan påkalla. I andra stycket av denna paragraf har föreskrivits, att de angivna reglerna skall äga motsvarande tillämpning i fråga om livränta eller sjukpenning som utgår på grund av utländsk lagstiftning. Av 61 framgår, att vad i förevarande paragraf stadgas inte skall gälla i fall då livränta eller sjukpenning utgår på grund av skada som inträffat före lagens ikraftträdande. 45. Kontrollsvårigheterna gör det påkallat, att särskilda regler uppställes beträffande utbetalningen av pension till pensionärer utomlands. Med anledning härav föreskrives i denna paragraf, att för utbetalning av pension

161 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år utom riket må krävas bevis om att rätt till pension alltjämt föreligger. Det kan t. ex. böra fordras, att bevis förebringas om att pensionären alltjämt är i livet. Närmare föreskrifter rörande hur prövningen här skall anordnas torde få utfärdas särskilt med stöd av Den värdebeständighet med hänsyn till penningvärdesutvecklingen i Sverige, som pensionssystemet garanterar i fråga om pensionsförmånerna, är tillkommen med tanke på dem som är bosatta här i riket. Beträffande utlänningar som ej är bosatta här i landet kan det inte anses motiverat, att de blir delaktiga av denna garanti. En viss nedsättning av pensionsbeloppen för deras del har med hänsyn härtill befunnits påkallad. Även andra skäl talar i samma riktning, såsom svårigheterna att trots regeln i föregående paragraf erhålla tillräcklig kontroll över pensionstagare utom riket. Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf intagits bestämmelser om nedsättning av pensionerna i sådana fall. Som utgångspunkt vid beräkningen av nedsättningen har valts pensionsbeloppet vid den tidpunkt, då vederbörande pensionstagare upphörde att vara bosatt här i riket eller, om den pensionsberättigade redan vid tiden för pensionsrättens inträde var bosatt utomlands, det belopp vartill pensionen första gången skulle ha uppgått, om bosättning i riket då förelegat. Därvid har föreskrivits att pensionen skall utgå med hälften av det belopp, som sålunda skall gälla som utgångsvärde. Anknytningen till viss tidpunkt föranleder den kompletterande regeln, att pensionen på grund av dessa stadganden dock inte får utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade varit bosatt i Sverige. I analogi med bestämmelserna i 30 första stycket yrkesskadeförsäkringslagen har i andra stycket av förevarande paragraf intagits kapitaliseringsregler för utländsk pensionstagare som är bosatt utom riket. Sålunda föreskrives till en början, att pensionen även utan pensionstagarens samtycke må utbytas mot ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den pension vederbörande var berättigad till jämlikt närmast föregående stycke i paragrafen. Pensionsmyndigheten har här att bedöma, om pensionen skall fortfara att utgå med nedsatt belopp eller om avlösning skall ske mot engångsbelopp motsvarande det sålunda kapitaliserade värdet. Härvidlag har myndigheten att taga hänsyn bl. a. till de förpliktelser för systemet, som pensionsfallet innebär, ävensom till de kontrollsvårigheter och övriga olägenheter, som följer av utbetalning utomlands. Skulle pensionsmyndigheten för sin del finna, alt engångsbelopp enligt de angivna reglerna inle bör utgivas, men påyrkar den pensionsberättigade att så sker, kan pensionsorganet likväl lämna medgivande till utbyte, eventuellt med ett med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet skäligen nedsatt kapitalbelopp. Regler härom ges i förevarande paragraf, varvid dock föreskrives att nedsättningen 11 Bihang till riksdagens protokoll saml. Nr 100

162 162 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 inte får ske till belopp under 40 procent av kapitalvärdet av den enligt första stycket i paragrafen beräknade pensionen. Grunderna för beräkning av kapitalvärdet i fall som nu sagts skall fastställas av Konungen. I och med att ett engångsbelopp utbetalats har pensionsrätt på grundval av dessförinnan intjänade poäng upphört. Stadgande härom återfinnes i paragrafen. Givetvis utesluter inte detta att vederbörande sedermera kan tjäna in poäng inom systemet och därigenom ånyo erhålla viss pensionsrätt. Undantag från bestämmelserna i förevarande paragraf kan göras genom konvention som slutes med stöd av Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse om interimistiska beslut i ärenden rörande pension. En sådan bestämmelse är motiverad med hänsyn till att det i det särskilda fallet kan hinna förflyta en avsevärd tid efter ansökningens ingivande, innan alla de för pensionsrätten relevanta omständigheterna hunnit klarläggas. I fall då skäl föreligger att antaga att pension kommer att utgå men tillräcklig klarhet för ett slutligt ställningstagande ännu inte föreligger, bör det finnas möjlighet för pensionsorganet att meddela interimistiskt beslut angående pension. I paragrafen stadgas sålunda, att då skäl föranleder därtill pension må bestämmas att intill dess slutligt beslut fattas utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pensionsbeviljande organet föreskriver. I samband med det slutliga beslutet i ärendet skall givetvis en avräkning ske på så sätt, att vad som för en viss tidsperiod utgivits på grund av det interimistiska beslutet skall avräknas från den slutligt fastställda pensionen för samma tid. Om den interimistiskt beslutade pensionen skulle visa sig vara för hög, skall någon återbetalningsskyldighet beträffande det överskjutande beloppet inte komma i fråga i vidare mån än som följer av 50. Förevarande paragraf har motsvarighet i 36 sjätte stycket folkpensioneringslagen och 34 andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog i 84 i sitt lagförslag en bestämmelse av samma innebörd. 48. Enligt 42 första stycket skall tilläggspension utgivas månadsvis. Som ett led i strävandena att underlätta administrationen har det ansetts lämpligt att införa en regel om att den för år beräknade pensionen skall avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv. Härigenom kommer de månatliga pensionsbeloppen att utgöras av hela krontal. I konsekvens med den berörda jämkningsregeln har vidare föreskrivits att i de fall, då vid beräkning av pensionsbeloppet för viss månad detta belopp befinnes inte uppgå till en krona årspensionsbeloppet är då lägre än tolv kronor pensionen skall bortfalla för denna månad.

163 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år I förevarande paragraf ges en preskriptionsbestämmelse av innehåll att pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter det, varunder beloppet förfallit till betalning, d. v. s. blivit tillgängligt för lyftning, skall vara förverkat. Preskriptionsbestämmelser av samma innehåll återfinnes i 38 3 mom. sista stycket folkpensioneringslagen och 87 i pensionsutredningens lagförslag. I detta sammanhang må erinras om bestämmelsen i 42 tredje stycket, att pension icke utgår för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, varunder pensionen söktes. 50. I första stycket i denna paragraf ges efter förebild av 39 folkpensioneringslagen och 106 första stycket sjukförsäkringslagen regler om återbetalningsskyldighet beträffande för mycket uppburen pension i vissa fall. Enligt dessa regler skall, därest någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att pension utgått obehörigen eller med för högt belopp, återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, såvida ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldigheten. Motsvarande skall gälla, om någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit pension och han skäligen bort inse detta. Frågan huruvida återbetalning skall ske prövas av vederbörande pensionsorgan. Andra stycket i paragrafen innehåller en bestämmelse som gör det möjligt att då återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket avdraga vad vederbörande uppburit för mycket i pension på senare utfallande pensionsbelopp. Denna bestämmelse om kvittningsrätt har motsvarighet i 38 3 mom. andra stycket folkpensioneringslagen och 106 andra stycket sjukförsäkringslagen. Enligt stadgandet i folkpensioneringslagen är dock kvittningsrätten begränsad till retroaktivt utgående belopp, vilket får ses mot bakgrunden av att folkpensionsförmånerna är avsedda att garantera en minimiförsörjning. Pensionsutredningen upptog regler av motsvarande innebörd som de nu föreslagna bestämmelserna i 70 i sitt lagförslag. Vidare föreskrives i denna paragraf att avdrag på utfallande pensionsbelopp även får ske för ogulden försäkringsavgift, såvida pensionspoäng enligt 9 första stycket tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser. Stadgandet avser givetvis endast avgift som den försäkrade själv haft att erlägga för sin försäkring och som alltså grundar sig på inkomst av annat förvärvsarbete. Rörande detta stadgande må hänvisas till kommentaren vid 9 och 34. Avdrag enligt vad som föreskrivits i denna paragraf skall givetvis kunna fördelas på flera olika utbetalningstillfällen.

164 164 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år De i 67 utsökningslagen intagna reglerna om utmätningsfrihet för pension är inte så avfattade att de helt täcker vad som kan utgå i pension från tilläggspensioneringen. Då rätten till pension enligt föreliggande lag i sin helhet bör vara fredad från utmätning har i denna paragraf efter mönster av 40 folkpensioneringslagen föreskrivits att rätt till pension inte kan överlåtas och förty ej må tagas i mät. Bestämmelsen avser inte belopp som förfallit till betalning. Ej heller hindrar bestämmelsen införsel enligt lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. I 105 första stycket sjukförsäkringslagen finns en bestämmelse om utmätningsfrihet som har en något annorlunda innebörd. Enligt nämnda stadgande får fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, ej tagas i mät för gäld, dvs. fordringen är även sedan den förfallit till betalning fredad för utmätning så länge den innestår hos sjukkassan. Bestämmelser av motsvarande innehåll återfinnes i 50 första stycket yrkesskadeförsäkringslagen och upptogs av pensionsutredningen i 71 första stycket i dess lagförslag. När det gäller tilläggspensioneringen talar flera skäl för en anknytning i denna del till bestämmelserna inom folkpensioneringen. De båda pensionsformerna hör materiellt sett nära samman och måste i vad det gäller utbetalning av pensioner förutsättas komma att administreras i nära samband med varandra. Beträffande båda gäller att pensioner skall utbetalas månadsvis och på bestämda, i förväg bekantgjorda tider. Mot bakgrunden härav har det tett sig naturligt att i denna paragraf ordagrant återge folkpensioneringslagens bestämmelse i ämnet. Vad nu sagts hindrar givetvis inte, att man i samband med att det i en framtid blir aktuellt att knyta de båda pensionsformerna ännu närmare varandra i ett enhetligt socialförsäkringssystem kan överväga en annan utformning av dessa regler. 52. För att trygga tillgången till sådana upplysningar, som kan vara erforderliga för försäkringen, har i denna paragraf föreskrivits, att statliga och kommunala myndigheter, taxeringsmyndigheterna inbegripna, liksom arbetsgivare och försäkringsinrättningar skall vara skyldiga att beträffande angiven person på begäran lämna pensionsorganen uppgifter angående förhållanden av betydelse för tillämpningen av lagen. Individuella uppgifter om organisationstillhörigheten skall dock givetvis inte kunna påfordras. Motsvarighet till bestämmelsen återfinnes i 41 folkpensioneringslagen och i 46 sjukförsäkringslagen. 53. Förevarande paragraf innehåller regler angående besvär sordningen såvitt angår beslut i ärenden enligt denna lag. Klagan över beslut av lokalt organ

165 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år som avses i 3 skall föras genom besvär hos pensionsmyndigheten. Denna myndighets beslut må i sin tur överklagas hos Konungen. För besvärsförfarandet skall gälla reglerna i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Särskild hänvisning till denna lag erfordras inte. Enligt denna lag skall besvär vid äventyr av talans förlust ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, dock att för menighet besvärstiden i stället skall vara fem veckor. Genom att besvärstiden anknutits till delfåendet av det beslut, som skall överklagas, blir det nödvändigt att sörja för bevisning angående vid vilken tidpunkt den klagande fått del av beslutet. Praktiska hänsyn torde här motivera, att pensionsorganens beslut då så erfordras delges vederbörande skriftligen med mottagningsbevis eller på liknande sätt. Frågan om instansordningen för tilläggspensioneringens del hänger nära samman med hur samordningsfrågorna inom socialförsäkringsområdet löses. Utredningen härom ankommer på socialförsäkringens administrationsnämnd och nämnden har därvid bl. a. att överväga huruvida pensionsfrågorna i sista instans bör bedömas av en särskild socialförsäkringsdomstol eller liknande myndighet. I avbidan på att dessa spörsmål bringas till sin lösning har det ansetts lämpligt att i likhet med vad som gäller inom folkpensioneringen och sjukförsäkringen Konungen i sista instans svarar för tillämpningen av ifrågavarande lagstiftning. För att begränsa tillströmningen av ärenden i högsta instans har i 37 folkpensioneringslagen stadgats, att enskild sakägare icke äger fullfölja talan mot pensionsstyrelsens beslut i pensionsärende med mindre styrelsen lämnat tillstånd därtill. På motsvarande sätt har i förevarande paragraf rätten att i ärende angående pension fullfölja talan mot pensionsmyndighetens beslut begränsats1. Efter förebild av folkpensioneringslagen har föreskrivits att tillstånd att fullfölja talan skall lämnas, där vid ärendets behandling inom pensionsmyndigheten uttalats avvikande mening dvs. då någon av de i handläggningen deltagande varit skiljaktig - vidare när myndigheten finner fråga i vilken grad den försäkrades arbetsförmåga nedsatts vara tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt eller då fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse i t. ex. 20, 21 och 30. Föreligger icke något av nu uppräknade fall skall dock talan dessutom kunna fullföljas, när myndigheten eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Ett skäl att bevilja sådant tillstånd kan vara att ytterligare prövning av ett spörsmål kan vara motiverat med hänsyn till önskvärdheten av att till ledning för rättstillämpningen erhålla ett bedömande av detsamma i högsta instans. I överensstämmelse med vad som gäller i fråga om sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen har i näst sista stycket av paragrafen upptagits en 1 Visst undantag frfln denna regel stadgas i den slutliga lagtexten.

166 166 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 bestämmelse, att beslut av pensionsmyndigheten och lokalt organ skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Bestämmelserna i 7 om inkomstberäkningen anknyter till det allmänna taxeringsförfarandet. På motsvarande sätt torde de med stöd av 35 utfärdade föreskrifterna angående debitering och uppbörd av avgifter komma att i vissa hänseenden stå i nära samband med vad som gäller i fråga om uttagande av skatt. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att fullföljdsförlarandel i dessa delar ansluter till de regler som gäller på de sålunda berörda områdena. Fullföljdsförfarandet torde böra regleras i de författningar, som utfärdas med stöd av 7 och 35. I förevarande paragraf har i sista stycket intagits en bestämmelse härom. I denna paragraf anges inte närmare vem som skall äga fullfölja talan mot pensionsorgans beslut. Uppenbart torde vara att klagorätt föreligger för enskild sakägare. Även representant för försäkringen eller det allmänna synes böra ha möjlighet att överklaga beslut i pensionsärenden. Regler härom kan dock lämnas först sedan administrationen blivit närmare utformad, varför frågan här tills vidare lämnats öppen. 54. Enligt denna paragraf, som berörts i skilda sammanhang i det föregående, skall Konungen äga rätt att sluta konventioner angående tillämpningen av denna lag på utländska medborgare eller personer som inte är medborgare i något land. Genom konventioner kan således träffas överenskommelser om att lagen skall äga tillämpning helt eller delvis på utlänningar, som eljest inte omfattas av lagen. Vidare kan överenskommelse träffas om lättnader i fråga om de restriktiva särbestämmelser, som lagen innehåller angående den som inte är svensk medborgare. Det kan förutsättas att genom konventioner som här avses svenska medborgare skall beredas motsvarande förmåner inom de konventionsslutande främmande ländernas socialförsäkringssystem. Möjlighet bör även föreligga att med främmande stat överenskomma om att arbetsgivare, som tillhör nämnda stat, inte skall behöva erlägga avgifter för arbetstagare, som är verksamma här i riket. Förevarande paragraf har motsvarighet i 42 folkpensioneringslagen, 110 sjukförsäkringslagen samt 30 och 58 yrkesskadeförsäkringslagen. 55. I det föregående har angivits åtskilliga fall, där särskilda tillämpningsföreskrifter ansetts erforderliga. Även i andra hänseenden än de angivna blir kompletterande bestämmelser erforderliga. Förevarande paragraf innehåller bemyndigande för Konungen att utfärda erforderliga föreskrifter eller att uppdraga åt pensionsmyndigheten att utfärda sådana. Stadgandet har motsvarighet i 43 folkpensioneringslagen, 125 sjukförsäkringslagen och 59

167 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog motsvarande bestämmelse i 94 i sitt lagförslag. Om lagens ikraftträdande m. m I 56 föreskrives, att lagen träder i kraft den 1 januari Detta innebär, att pensionsgrundande inkomst skall beräknas för åren fr. o. m och att avgiftsskyldighet samtidigt inträder. Även bestämmelserna om undantagande från försäkringen träder i tillämpning fr. o. in Kollektivavtal om undantagande må som framgår av 37 träffas endast under 1960 och första halvåret Några pensioner enligt denna lag kommer inte att utbetalas under de första åren. Detta följer redan av att det enligt bestämmelserna i det föregående för att rätt till pension över huvud skall föreligga fordras, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för ett visst mindre antal år. Detta antal utgör, om den försäkrade är svensk medborgare, i fråga om rätt till förtids- eller familjepension två och beträffande ålderspension tre år. Det är vidare att märka att pensionspoäng inte tillgodoräknas den försäkrade för år efter det varunder han fyller 65 år. Om pensionen enligt huvudregeln i 11 utgår fr. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 67 år, skulle alltså ålderspension enligt denna lag i normalfallen kunna utgå tidigast år Det har emellertid ansetts önskvärt att pensioner kan börja utges, så snart de administrativa förutsättningarna för prövning av pensionsansökningar och för utbetalning av pensioner föreligger. Detta kan väntas vara fallet i sådan tid, att pensioner kan börja utgå fr. o. m För att ålderspensioner skall kunna utges till den som uppnår 67 års ålder under 1963, föreskrives i första stycket av 57, att försäkrad som är svensk medborgare och som är född år 1896 äger rätt till ålderspension om pensionspoäng tillgodoräknats honom för så många år som det funnits möjlighet därtill eller två (åren 1960 och 1961; under 1962, då han fyller 66 år, kan pensionspoäng ej tillgodoräknas honom)- Även beträffande förtids- och familjepensioneringen kan de administrativa förhållandena antagas medgiva att pensioner utgår fr. o. in men inte tidigare. Om ett förtids- eller familjepensionsfall inträffar under år 1962 skall pensionsförmånerna utgå först fr. o. in. påföljande år. Med hänsyn härtill stadgas i 56, att pension enligt denna lag inte må utgivas för tid före den 1 januari Såsom inledningsvis anförts är det avsikten, att när pensioner enligt förevarande lag sålunda kan börja utgå en mera slutgiltig pensionslagstiftning, som behandlar såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen, skall ha ersatt den nu föreliggande lagen. Av 12 första stycket framgår, att om pensionspoäng inte tillgodoräknats den försäkrade för minst 30 år hans ålderspension skall minskas i förhål

168 168 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 lande till den pension, som han skulle ha fått om han haft poäng för 30 år, med en trettiondel för varje år som fattas i nämnda antal. På grund av att reglerna om förtidspension och familjepension ansluter sig till ålderspensionsbestämmelserna äger nämnda trettioårsregel motsvarande tillämpning även för de båda förstnämnda pensionsgrenarna. Härav följer att försäkrade, som vid lagens ikraftträdande år 1960 har mindre än trettio år kvar till det år varunder de fyller 66 år, då poängberäkningen upphör, inte skulle kunna få full ålders- eller förtidspension och att full familjepension efter dem inte skulle kunna utgå. Det är också tydligt att för en stor del av de åldersklasser som det här är fråga om endast förhållandevis obetydliga tilläggspensioner skulle kunna utgå enligt lagens huvudregler. För att möjliggöra ett någotsånär tillfredsställande pensionsskydd åt de ifrågavarande åldersklasserna förutsattes i allmänna pensionsberedningens förslag till författningsreglerad tilläggspension och principförslaget i propositionen 1958 A: 55, att trettioårsregeln övergångsvis skulle uppmjukas; för försäkrade som under pensionssystemets första år eller tidigare fyllt 46 år skulle treltioårsregeln ersättas med en tjuguårsregel, vilken därefter för var och en av de närmast yngre årsklasserna skulle ökas med ett år till dess trettioårsregeln trätt i funktion. Bestämmelser härom återfinnes i andra och tredje styckena av 57. Innebörden för ålderspensionens del av de ifrågavarande övergångsreglerna belyses av följande tabell, som utgår från förutsättningarna att poäng tillgodoräknats vederbörande för varje år fr. o. m t. o. m. det år varunder han fyller 65 år och att han inte omfattats av individuellt eller kollektivt undantagande från försäkringen. Uppnår 67 års Antal kvalifikationsår Ålder år ålder år för full pension 1960 Födelseår Kan ej få full pension; pensionen utgör så många tjugondelar av full pension som det finns poänggivande år och följande 30 högst och senare

169 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Beträffande den anförda tabellen bör här endast anmärkas, att tjuguårsregeln inte medför att ett stort antal åldersklasser kan få full pension med tillämpning av densamma. I själva verket är det som synes blott försäkrade födda år 1914 som erhåller full pension efter 20 poänggivande år. De som är födda tidigare har inte möjlighet att förvärva så många års poäng, och den högsta möjliga pensionen för dem utgör så många tjugondelar av full pension som det antal år varunder de kunnat förvärva poäng. För dem som är födda efter 1914 utökas tjuguårstiden med ett år för varje år som födelseåret är senare än För full pension fordras alltså för dem som är födda poängår, för dem som är födda poängår o. s. v. För dem som är födda 1924 och senare träder trettioårsregeln i 12 i full funktion. Om en försäkrad i de åldrar, som beröres av övergångsstadgandet, blir berättigad till förtidspension eller avlider, kommer hans förtidspension och familjepension efter honom att påverkas av bestämmelsen på samma sätt som ålderspensionen. Vad särskilt angår änkepension framgår av 22 och 23, att densamma grundas på den försäkrades ålderspension eller, om han avlider före pensionsåldern, på den förtidspension som han var berättigad till eller skulle ha erhållit om han i stället blivit invalid vid tidpunkten för dödsfallet. Sistnämnda pension motsvarar i storlek den ålderspension som den försäkrade med bibehållen inkomst skulle ha erhållit om han uppnått pensionsåldern. Därvid skall 57 tillämpas utan inskränkningar, vilket bl. a. innebär att de, som efter 1961 blir änkor efter försäkrade födda 1914 eller senare, oberoende av sin egen ålder kan få full änkepension från tilläggspensioneringen. De, som blir änkor efter försäkrade födda något av åren , kan likaledes oberoende av sin egen ålder få så många tjugondelar av full änkepension som motsvarar det antal år, för vilka mannen skulle ha kunnat förvärva pensionspoäng, om han uppnått pensionsåldern. Därmed blir dessa änkor tillförsäkrade pension enligt en gynnsammare beräkningsmetod än som regelmässigt tillämpas inom nu existerande personalpensionering beträffande jämförbara fall. Reglerna i 12 andra och tredje styckena med särskilda grunder för beräkning av pension för dem, som berörts av undantagande enligt 36 eller 37 eller som underlåtit att erlägga avgifter enligt 34, är givna främst med tanke på att-förhindra spekulation i de fall då någon trots undantagande eller avgiftsförsummelse kan intjäna 30 pensionsgrundande år i systemet och därmed bliva berättigad till full pension enligt reglerna i 12 första stycket. Försäkrade, som är födda åren och alltså omfattas av den förenämnda 20-årsregeln, har inte samma möjligheter till spekulation. För dem kommer helt bortfall av pensionspoäng för ett år alltid att motsvaras av en minskning av pensionen med i princip en tjugondei av full pension. Mot bakgrunden härav har i sista punkten av 57 andra stycket föreskrivits, att 12 andra och tredje styckena inte skall äga tillämpning

170 170 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 på dem som är födda under nämnda år. I 57 tredje stycket återfinnes sedan en regel som successivt sätter sist berörda bestämmelser i 12 i tilllämpning på dem som är födda under något av åren Det stadgas nämligen, att beträffande dem som är födda under något av sagda år, för varje år som den försäkrade är född senare än 1914 ökning som i 12 andra stycket sägs skall ske med en tiondel av det antal år, för vilket den försäkrade till följd av undantagande inte alls tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Innebörden härav kan belysas genom följande exempel. En försäkrad som är född år 1919 förvärvar under 20 år 2 pensionspoäng om året. Därefter är han under 5 år utträdd för all sin inkomst och tillgodoräknas till följd därav inte pensionspoäng. Hans pension blir då vid ett basbelopp av kr. ^60/100 X X 2 X 20 \ = ] kr., som enligt 48 avrundas till kr x 0,5 / Bestämmelserna i 57 är som nämnts endast tillämpliga på svenska medborgare. Härvid är medborgarskapet vid tiden för pensionsansökan avgörande. En försäkrad, som ej är svensk medborgare, kan genom att uppskjuta sin ansökan om ålderspension till dess han vunnit svenskt medborgarskap komma i åtnjutande av övergångsförmånerna. Har han tagit ut sin pension enligt de allmänna reglerna, förhöjes den emellertid inte enligt övergångsbestämmelserna om han senare blir svensk medborgare. 58. Av vad som anförts vid 56 och 57 framgår, att den som ej har pensionspoäng för minst två år ej kan komma i åtnjutande av pension enligt denna lag. Det sista år för vilket pensionspoäng beräknas är det varunder den försäkrade fyller 65 år. De som fyller 65 år under 1960 kan således inte erhålla poäng för mer än ett år och kan följaktligen inte bli berättigade till tilläggspension. Det bör därför inte ifrågakomma, att pensionspoäng beräknas eller att pensionsavgift erlägges för dem. Bestämmelser av sådant innehåll upptages i denna paragraf. 59. I första stycket av denna paragraf upptages ett undantag från föreskriften i 32 första stycket om tiden för fastställande av procentsatsen för avgiftsuttaget till försäkringen. Härigenom möjliggöres att procentsatsen såvitt angår år 1960 fastställes under år Förslag om avgiftsuttaget för perioden framlades redan i propositionen nr 55. Den i 32 omförmälda procentsatsen för avgiftsuttaget föreslås i ett samtidigt med förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension framlagt lagförslag bli fastställd för den första femårsperioden av försäkringens tillvaro. För tiden närmast därefter skall procentsatsen med

171 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år tillämpning av nämnda paragraf fastställas senast år Sådant förslag som avses i andra stycket av 32 behöver därför inte framläggas förrän till nämnda år. Avsikten är att dylikt förslag skall avse de två sista åren av den femårsperiod, för vilken avgiftsprocenten fastställts, samt nästfoljande femårsperiod. Förslag borde därför första gången egentligen framläggas år Med hänsyn till att pensionsmyndigheten då ännu inte kan väntas ha tillräckliga resurser för det arbete som erfordras härför har emellertid tiden för det första förslagets framläggande i förevarande paragraf bestämts till år För att intervallerna för förslagsavlämnandet och fastställandet av avgiftsprocenten därefter skall komma i takt med varandra på sätt nyss sagts föreskrives vidare, att förslag andra gången skall framställas år Anmälan som avses i 36 får enligt nämnda lagrum giltighet fr. o. m. året näst efter det varunder den göres. För den som vill undantagas från försäkringen enligt 36 redan fr. o. m. systemets start år 1960 lär det dock inte finnas möjlighet att göra anmälan under Det har därför genom en bestämmelse i denna paragraf öppnats möjlighet att under 1960 och under första halvåret 1961 göra anmälan med giltighet fr. o. m. förstnämnda är. Däremot har det inte ansetts vara anledning att medge att anmälan under första halvåret 1961 får giltighet fr. o. m Fråga om återbetalning av avgifter behöver ej uppkomma. Såsom framgår av vad i det föregående anmärkts rörande förfarandet i samband med debitering och uppbörd av avgifter som utgår enligt 34, kan sådana avgifter ej börja uttagas innan förutnämnda tidsfrist utlupit. 61. Bestämmelserna i 44 om samordning mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen skall som förutskickats vid nämnda paragraf inte tillämpas i fråga om yrkesskadeersättning som utgår på grund av skada som inträffat före denna lags ikraftträdande. I enlighet härmed föreskrives i föreliggande paragraf, att vad i 44 stadgas ej skall äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning som där sägs utgår på grund av skada som inträffat före den 1 januari Denna paragraf innehåller en fullmakt för Konungen alt tills vidare, innan administrationsfrågorna fått en mera definitiv lösning, förordna att annan myndighet än pensionsmyndigheten skall handha vissa uppgifter, som enligt lagen anförtros åt den senare.

172 172 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 Förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension Denna lag om procentsatsens storlek under den första femårsperioden har behandlats inledningsvis och vid 32 i lagen om försäkring för allmän tillläggspension. Förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning Inledande bestämmelser 1 Såsom framgått av det föregående avses en betydande fondbildning komma att äga rum inom den allmänna tilläggspensioneringen. Denna fondering har bl. a. till syfte att ersätta sparande inom andra pensionsanordningar, i den mån detta kan komma att minska till följd av tilläggspensioneringens genomförande. Det är givetvis av stor betydelse att förvaltningen av tilläggspensioneringens fondmedel anordnas i former, som leder till ett gynnsamt resultat för pensioneringen och medför att fondens resurser tillföres kreditmarknaden på ett ändamålsenligt sätt. I 31 lagen om försäkring för allmän tilläggspension angives, att Konungen med riksdagen skall bestämma grunder för fondförvaltningen. Detta reglemente innehåller de bestämmelser som sålunda avses komma till stånd. I överensstämmelse med vad som uttalades i princippropositionen till 1958 års A-riksdag har de bestämmelser angående allmänna pensionsfondens förvaltning, som innefattas i detta förslag till reglemente, utformats i huvudsaklig anslutning till de riktlinjer som uppdrogs i 1957 års pensionskommittés promemoria med förslag i ämnet (SOU 1958: 4). Kommitténs förslag byggde på att förvaltningen av en fond av den storlek, som kan beräknas uppkomma inom tilläggspensioneringen vid en sådan finansieringsmetod som användes i det nu föreliggande förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension, bör uppdelas på självständiga förvaltningsenheter för att motverka en icke önskvärd koncentration av inflytandet över den betydande del av kreditmarknaden, som en sådan fond kommer att representera. Denna uppfattning, vilken delades av remissorganen, ligger också till grund för det förslag till reglemente som här framlägges och kommer till uttryck i förevarande paragraf. Stadgandet har uppbyggts i anslutning till 31 i förslaget till lag om försäkring för allmän tillläggspension. I nämnda paragraf föreskrives, att försäkringens inkomster skall ingå till en fond, kallad allmänna pensionsfonden. Försäkringen för allmän tilläggspension är konstruerad såsom en enhetlig försäkring, vars utgifter skall bestridas av de sammanlagda inkomsterna och tillgångarna. Härav följer,

173 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år att allmänna pensionsfonden i förhållande till försäkringen måste utgöra en enhet och att den sålunda i sin helhet skall kunna tagas i anspråk för försäkringens utgifter utan avseende på vilka kategorier försäkrade dessa hänför sig till. Detta förhållande betonas genom formuleringen i reglementets 1. Den önskvärda decentraliseringen åstadkommes genom att förvaltningen uppdelas på flera styrelser. Dessa föreslås på sätt närmare framgår av 2 vara tre, benämnda första, andra och tredje fondstyrelserna. Det är således endast i förvaltningshänseende som en uppdelning äger rum, men i sådant hänseende är de tre fondstyrelserna helt självständiga enheter. 2 Denna paragraf innehåller bestämmelserna angående de tre fondstyrelsernas förvaltningsområden. Alla avgifter enligt 33 och 34 lagen om försäkring för allmän tilläggspension skall allteftersom de inflyter till den centrala myndighet, som handhar försäkringen, pensionsmyndigheten, av denna överföras till någon av de tre fondstyrelsernas förvaltning. Fondstyrelserna förvaltar sålunda praktiskt taget alla försäkringens tillgångar och pensionsmyndigheten erhåller enligt 3 medel för bestridande av pensionsutbetalningar och andra utgifter genom att rekvirera dem från fondstyrelserna. De olika fondstyrelsernas förvaltningsområden bestämmes genom att det i förevarande stadgande angives vilka avgifter som skall överföras till deras förvaltning. De avgifter, som' arbetsgivarna enligt 33 lagen om försäkring för allmän tilläggspension har att erlägga för sina anställdas pensionering, skall fördelas på de tre fondstyrelserna, medan avgifter, som enligt 34 samma lag erlägges av självständigt yrkesverksamma för deras egen pensionering, förvaltas av tredje fondstyrelsen. Uppdelningen av arbetsgivaravgifterna på fondstyrelserna sker efter sådana grunder att till första fondstyrelsen hänföres avgifter från staten, kommunerna och andra arbetsgivare, som kan sägas representera det allmänna, under det att övriga arbetsgivaravgifter, dvs. de som härrör från enskilda arbetsgivare, går till andra och tredje fondstyrelserna. Arbetsgivarna inom den allmänna sektorn, vilkas avgifter således skall tillföras första fondstyrelsens förvaltning, angives såsom staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller samfällighet som nyss sagts äger ett bestämmande inflytande. Med uttrycket»därmed jämförlig samfällighet» avses kommunala samfälligheter såsom landstingskommuner, kyrkliga kommuner och kommunalförbund samt dessutom allmänna sjukkassor, hushållningssällskap in. fl. Närmare precisering i detta avseende för i mån av behov göras i de tillämpningsföreskrifter till reglementet, som Konungen jämlikt 20 äger utfärda. Vidare hänföres statliga och kommunala bolag, föreningar och stiftelser till den allmänna sektorn. Arbetsgivaravgifter, som erlägges av bolag, föreningar

174 174 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 och stiftelser i vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande, skall sålunda förvaltas av första fondstyrelsen. Med bestämmande inflytande torde böra förstås, att staten, kommuner eller samfälligheter har möjlighet att direkt eller genom sina representanter på bolagsstämma eller motsvarande organ tillsätta flertalet ledamöter i bolagets, föreningens eller stiftelsens styrelse. När det gäller fördelningen av arbetsgivaravgifterna från enskilda arbetsgivare på andra och tredje fondstyrelserna har gränsen dragits så, att till andra fondstyrelsens förvaltning hänföres avgifter från arbetsgivare med minst 20 anställda och till tredje fondstyrelsens förvaltning avgifter från arbetsgivare med färre anställda. Tredje fondstyrelsen kommer således att få förvalta både arbetsgivaravgifter, som avser arbetstagares pensionering, och avgifter för självständiga företagares egenpensionering. Genom att avgifter från arbetsgivare med mindre än 20 anställda hänföres till tredje fondstyrelsens förvaltning kommer denna att avse arbetsgivaravgifter från de företag, som ofta hänföres till kategorien småföretag. I viss mån kommer därför identitet att föreligga mellan nämnda avgiftsbetalare och dem, som erlägger avgifter i egenskap av självständigt försäkrade, eftersom småföretagarna utgör en betydande grupp bland de senare. Gränsdragningen vid 20 arbetstagare göres med hänsyn till genomsnittliga antalet heltidsanställda under det år, på vilket avgifterna belöper. Avgift skall anses belöpa på det år, för vilket den slutligen fastställts. Den omständigheten att avgifter upptages preliminärt medför dock, att i avbidan på avgifternas slutliga fastställande fördelningen av de under ett år inflytande avgifterna får göras efter schematiska grunder och att slutlig reglering av avgiftsfördelningen får ske i efterhand. Vid tillämpningen härav får exempelvis en anställd, som med den inom arbetsområdet normala arbetstiden arbetat på heltid under halva året anses som en halv arbetstagare och den som varit deltidsanställd och arbetat en tredjedel av normal arbetstid under hela året som en tredjedels arbetstagare osv. Eftersom enligt 33 lagen om försäkring för allmän tilläggspension vid avgiftsdebiteringen hänsyn skall tagas till antalet arbetstagare, torde det inte bereda några nämnvärda svårigheter att verkställa den uppdelning av avgifterna, som föranledes av förevarande gränsdragning. Varje fondstyrelse skall förvalta inte bara inflytande avgiftsmedel enligt vad förut sagts utan även jämlikt stadgande i andra stycket av denna paragraf avkastningen på de av styrelsen förvaltade medlen. Givetvis skall vad som träder i stället för tillgång, som förvaltas av fondstyrelse, också förvaltas av vederbörande fondstyrelse. Något uttryckligt stadgande härom har inte ansetts erforderligt. Den i förevarande paragraf stadgade fördelningen torde grovt taget komma att innebära, att allmänna pensionsfondens medel förvaltas till omkring 20

175 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år procent av första fondstyrelsen, omkring 50 procent av andra fondstyrelsen och omkring 30 procent av tredje fondstyrelsen. Andra försäkringens inkomster än de som anges i denna paragraf skall inte överföras till fondstyrelsernas förvaltning. De försäkringsinkomster, som kommer att ligga utanför deras förvaltning, blir företrädesvis inkomster i pensionsmyndighetens och övriga förvaltningsorgans utom fondstyrelsernas verksamhet samt pensionsbelopp, som preskriberats eller återkrävts från den pensionsberättigade enligt bestämmelser härom i lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Med hänsyn till de förhållandevis obetydliga belopp, som det här kan röra sig om, har det ansetts utgöra en onödig omgång att pensionsmyndigheten, som enligt vad i nästföljande paragraf stadgas äger erhålla medel för sina utgifter av fondstyrelserna, redovisar de ifrågavarande inkomsterna till styrelserna. Det synes lämpligare att pensionsmyndigheten direkt får använda dem i sin verksamhet. 3 Såsom framgått av föregående paragraf skall samtliga inflytande pensionsavgifter och all fondavkastning ligga under fondstyrelsernas förvaltning. Eftersom de ifrågavarande medlen i första hand skall gå till bestridande av försäkringens pensionsutbetalningar och andra utgifter, måste pensionsmyndigheten allteftersom behov uppkommer kunna rekvirera erforderliga belopp härför från fondstyrelserna. Försäkringens utgifter bör fördelas proportionellt mellan fondens tre förvaltningsenheter. Som norm för fördelningen angives i första stycket av denna paragraf kapitalbehållningen enligt fastställd balansräkning. Av 18 och 24 framgår, att balansräkning rörande de under fondstyrelsernas förvaltning stående tillgångarna skall upprättas rörande ställningen vid utgången av varje kalenderår och fastställas av Konungen före utgången av april påföljande år. Med hänsyn härtill skall enligt denna paragraf den slutliga fördelningen av utgifterna under ett år göras i förhållande till redovisad kapitalbehållning enligt sålunda fastställd balansräkning. Intill dess balansräkning fastställts kan fondstyrelserna givetvis tillskjuta medel efter mera schematiska grunder, varefter en slutlig reglering göres i efterhand. I 18 tredje stycket meddelas enhetliga bestämmelser rörande tillgångarnas värdering i balansräkningarna så att jämförelsen mellan fondstyrelserna blir fullt rättvisande. Vad nu anförts om den proportion i vilken fondstyrelserna skall tillskjuta av dem förvaltade medel till bestridande av försäkringens utgifter gäller även för den händelse det under visst år skulle visa sig nödvändigt att anlita inte blott under året inflytande avgifter och kapitalavkastning utan även tidigare överskott som fonderats, dvs. fondkapitalet. Det må erinras om att för de tre första åren av försäkringens verksamhet särskilda regler för utgifternas fördelning mellan fondstyrelserna finnes intagna i slutstadgandet till reglementet.

176 176 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 I förevarande paragraf förutsattes att pensionsmyndigheten kan äga tillgång till andra medel för utgifternas bestridande än sådana som erhålles från fondstyrelserna. Härmed åsyftas närmast medel som enligt vad som anförts vid 2 inte underställes fondstyrelsernas förvaltning. Från de nu nämnda reglerna för fördelningen av försäkringens utgifter göres i andra stycket undantag för kostnaderna för fondstyrelsernas egen verksamhet och revisionen därav. Sålunda stadgas, att varje fondstyrelse med de under styrelsens förvaltning stående medlen skall bestrida kostnaderna för sin egen verksamhet. Fondstyrelserna är alltså härvidlag självständiga och inte bundna av någon medelstilldelning från statsmakternas sida. Med kostnader för fondstyrelses verksamhet avses självfallet inte endast arvoden m. m. till ledamöter och suppleanter utan även löner och andra ersättningar till personal samt utgifter i övrigt. Vidare skall fondstyrelse med egna medel svara för kostnaderna för revision enligt av styrelsens förvaltning. Om fondstyrelserna 4 Denna paragraf, som inleder avsnittet om fondstyrelserna och deras verksamhet, upptager bestämmelserna om fondstyrelsernas storlek och sammansättning m. m. Varje fondstyrelse består av 9 ledamöter. Den formella befogenheten att utse styrelseledamöterna tillkommer Konungen. Detta innebär emellertid inte, att Konungen fritt äger utse samtliga ledamöter. I överensstämmelse med de av 1957 års pensionskommitté framförda tankegångarna är reglerna i denna paragraf så utformade, att varje fondstyrelse skall innehålla representation för de försäkrade och de avgiftsbetalare, som med hänsyn till bestämmelserna i 2 om fondstyrelsernas förvaltningsområden främst kan sägas vara intressenter i förhållande till de av styrelsen förvaltade tillgångarna. Beträffande sex av styrelseledamöterna i varje fondstyrelse är sålunda Konungen vid tillsättningen bunden av förslag från organisationer, som företräder de nyssnämnda intressenterna. De tre återstående ledamöterna i fondstyrelsen utses av Konungen utan förslag och representerar alltså de allmänna intressena. För samtliga fondstyrelser är principen, att de försäkrade och avgiftsbetalarna skall ha lika många företrädare bland de ledamöter, som utses efter förslag. På grund av de nämnda intressentgruppernas olika sammansättning i de skilda fallen har denna princip tillämpats något olika för de tre fondstyrelsernas vidkommande. Första fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter från staten, kommuner och jämförliga samfälligheter samt vissa av dem dominerade juridiska personer. Eftersom staten redan genom de av Konungen utan förslag

177 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år utsedda tre ledamöterna kan sägas vara tillfredsställande representerad i fondstyrelsen, har det ansetts lämpligt att låta de tre representanterna för avgiftsbetalarsidan utses efter förslag av organisationer, som företräder kommuner och landstingskommuner. Beträffande företrädarna för de försäkrade stadgas, att de skall utses efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare. Vad angår andra fondstyrelsen, som handhar förvaltningen av arbetsgivaravgifter från större enskilda arbetsgivare, föreskrives att tre ledamöter utses efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare. För tredje fondstyrelsens del är frågan mera komplicerad, eftersom styrelsen förvaltar dels arbetsgivaravgifter från mindre arbetsgivare och dels egenavgifter från självständigt försäkrade. Det har därför ansetts riktigast att tillämpa grundsatsen om lika representation för avgiftsbetalare och försäkrade på så sätt att två ledamöter utses efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och likaledes två efter förslag av sammanslutningar, som företräder egenavgiftsbetalare, vilka ju tillika är försäkrade. Som framgått av det anförda angives i förevarande paragraf inte närmare vilka sammanslutningar av arbetsgivare, arbetstagare osv. som äger avgiva förslag å ledamöter eller till vilket antal ledamöter skall utses från varje särskild organisations förslag. Föreskrifter om förslagsrätt torde få utfärdas av Konungen med stöd av 26. Självfallet torde härvid vara, att ledamöterna skall utses efter förslag avgivna av de organisationer, som vid tillsättningstidpunkten är mest representativa för vederbörande grupper. Utgår man från nu gällande förhållanden lär beträffande första fondstyrelsen kommunorganisationerna bli Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund, som får en företrädare var. Som arbetsgivarorganisation vad gäller andra fondstyrelsen torde endast Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd ifrågakomma. På arbetstagarsidan synes för såväl första som andra fondstyrelsens del landsorganisationen och TCO böra bli förslagsavgivande organisationer med en representation i båda fallen av två för landsorganisationen och en för TCO. Tredje fondstyrelsens två arbetstagarrepresentanter torde likaledes få utses på förslag av landsorganisationen och TCO, en från vardera organisationen. När det gäller representationen för arbetsgivare och självständigt försäkrade i tredje fondstyrelsen måste det beaktas, att de självständigt försäkrade i stor utsträckning återfinns bland de arbetsgivare, vilkas avgifter för de anställdas pensionering hänföres till fondstyrelsens förvaltning och att samma organisationer kan företräda deras intressen i egenskap av såväl egenförsäkrade som arbetsgivare. Det kan sålunda tänkas, att en organisation av denna dubbla karaktär erhåller representation bland de ledamöter som utses på förslag av arbetsgivarorganisa- 12 Ilihnng till riksdagens protokoll sand. Nr 100

178 178 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 tioner men ej bland dem som tillsättes på förslag av organisationer, som företräder egenavgiftsbetalare, och omvänt. En tänkbar fördelning vore att av arbetsgivarrepresentanterna en utses på förslag av Sveriges hantverksoch småindustriorganisation och en på förslag av Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, medan av representanterna för egenavgiftsbetalarna en utses på förslag av RLF och en på förslag av Sveriges köpmannaförbund. Bestämmelserna om förslagsrätten torde böra utformas så, att organisation som så önskar får föreslå ett större antal personer än som skall utses på organisationens förslag. Skulle en organisation inte avge vederbörligt förslag, äger Konungen enligt andra stycket förordna ledamöter ändå. Varje ledamot skall enligt tredje stycket i förevarande paragraf ha en personlig suppleant. Suppleanterna utses i samma ordning som ledamöterna. Suppleanten för en ledamot, som utses på förslag av exempelvis en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation, skall alltså vara föreslagen av en sådan organisation, dock inte nödvändigtvis densamma som föreslagit ledamoten. På detta sätt har organisationer, som inte kan beredas representation bland ledamöterna, möjlighet att bli företrädda bland suppleanterna. Sålunda bör exempelvis i första fondstyrelsen en suppleant på arbetstagarsidan kunna utses på förslag av SACO och i andra fondstyrelsen en arbetsgivarsuppleant kunna tillsättas på förslag av Kooperativa förbundet. 5 I första stycket av denna paragraf stadgas, att ledamöter och suppleanter utses för treårsperioder. Enligt 18 skall fondstyrelse årligen avgiva redovisning för föregående års förvaltning, innefattande bl. a. balansräkning, vilken jämlikt 24 fastställes av Konungen före den 1 maj. Bestämmelsen om mandatperioden ansluter sig till dessa regler och innehåller, att ledamöterna förordnas för tiden intill dess balansräkning fastställts under tredje året efter det, varunder förordnandet meddelats. Vart tredje år kommer således styrelseledamöter att förordnas i samband med att fondstyrelsernas balansräkningar fastställes. Då fondstyrelserna som angives vid bestämmelserna om reglementets införande avses komma att bli utsedda första gången redan år 1959 medan det första förvaltningsåret blir 1960, kommer den nämnda ordningen att tillämpas första gången år Samtliga styrelseledamöter utses samtidigt och för lika lång tid. Några bestämmelser om sucessiva förordnanden har inte ansetts behövliga för att garantera att önskvärd kontinuitet i fondstyrelsernas sammansättning upprätthålles. Enligt denna paragraf föreligger vidare möjlighet att entlediga ledamot eller suppleant i fondstyrelse innan tiden för förordnandet gått till ända. Om en av Konungen utan förslag utsedd ledamot, som erhållit sitt förordnande i egenskap exempelvis av innehavare av viss befattning, under mandattiden lämnar sagda befattning, bör han givetvis kunna ersättas med sin efterträ

179 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år dare på posten. Entledigande kan naturligtvis också förekomma i andra fall, såsom då det finnes anledning till anmärkning mot ledamots eller suppleants sätt att förvalta uppdraget. Önskar någon själv lämna uppdraget som ledamot eller suppleant innan mandattiden löpt ut, får han begära entledigande hos Konungen. I stället för den som entledigas eller avlider under den tid för vilken han blivit utsedd skall ny ledamot eller suppleant förordnas för vad som återstår av sagda tid. Den som förordnas i den avgångnes eller avlidnes ställe skall utses i samma ordning som denne, dvs. i förekommande fall efter förslag av vederbörlig sammanslutning. Vad nu sagts gäller givetvis även om en ledamot eller suppleant skulle avsättas från befattningen av domstol. 6 Ordförande utses av Konungen bland de utan förslag förordnade ledamöterna, medan vice ordförande väljes av fondstyrelsen själv. Suppleanten för ordföranden är alltså inte vice ordförande. Förordnande av ordförande och val av vice ordförande gäller tills vidare och behöver således inte nödvändigt omfatta hela mandattiden. Annan än ordföranden eller vice ordföranden kan inte leda styrelsens sammanträden. 7 Några regler om hur ofta fondstyrelse skall sammanträda meddelas inte i reglementet. Utan särskilt stadgande torde det stå klart, att sammanträde skall hållas så ofta det påkallas för att styrelsen skall kunna fullgöra sina åligganden. Ordföranden är enligt första stycket i denna paragraf sammankallande. Varje ledamot äger rätt att på begäran få sammanträde utsatt. Suppleanterna synes även då de inte ersätter vederbörande ledamot böra ha rätt att närvara och yttra sig vid sammanträde men äger då inte rösträtt. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om beslutförhet, som innebär att fondstyrelserna är beslulföra med fem tillstädesvarande ledamöter eller suppleanter. Till undvikande framför allt av att syftet med intresserepresentation i styrelserna förfelas föreskrives, att styrelserna inte får företaga något ärende till behandling om inte alla ledamöter fått tillfälle att deltaga i behandlingen. Om en ledamot har förfall skall hans suppleant ha erhållit tillfälle att närvara. Sammanträdena får med andra ord inte utsättas så att det blir praktiskt omöjligt för visst eller vissa intressen att inverka på besluten vid sammanträdet. Enligt omröstningsreglerna i tredje stycket träffas fondstyrelsernas avgörande med enkel majoritet bland de vid sammanträdet närvarande, som är röstberättigade. Vid lika röstetal har fungerande ordföranden utslagsröst. I fjärde stycket av denna paragraf slutligen upptages bestämmelser om protokoll vid fondstyrelsernas sammanträden och om rätt för ledamot att få avvikande mening antecknad till protokollet.

180 180 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för fondstyrelserna att delegera sin beslutanderätt. Genom delegation kan befogenheten överlämnas till ledamöter eller tjänstemän hos styrelsen, antingen var för sig eller två eller flera i förening. Bestämmelserna har utformats efter mönster av 74 lagen om bankrörelse. Några gränser för styrelsernas delegationsrätt har inte uppdragils, men det torde ligga i sakens natur, att styrelsen behåller avgörandet i större ärenden och i ärenden av principiell räckvidd. I den mån närmare reglering av styrelsernas ifrågavarande rätt visar sig erforderlig kan så ske med stöd av 26. Om en styrelse delegerar sin beslutanderätt skall den lämna vederbörande instruktioner om hur långt hans befogenheter sträcker sig. Det förutsättes i förevarande stadgande, att delegation skall kunna avse rätt att placera fondmedel efter de grunder som fondstyrelsen bestämmer. Uppdrag kan t. ex. lämnas en eller flera tjänstemän att teckna obligationer av viss typ intill ett bestämt belopp eller att bevilja kommunlån efter vissa regler. Delegationsbeslut kan när som helst återkallas eller inskränkas och utgör naturligtvis inte något hinder för fondstyrelsen att själv besluta i ett ärende av den natur, som delegationen avser. En erinran härom har upptagits i andra stycket av denna paragraf. Däremot är det inte meningen att en styrelse skall kunna riva upp ett i behörig ordning fattat beslut, som gäller annans rätt och som bragls till dennes kännedom. 9 Fondstyrelserna lär i sin verksamhet behöva biträde inte bara av tillfälligt anlitad arbetskraft utan även av personal med mera fast anknytning till styrelserna. Enligt denna paragraf äger styrelserna frihet att anställa de tjänstemän, som är behövliga, och att bestämma deras löner och anställningsvillkor. Ingenting hindrar att fondstyrelserna för vissa uppgifter har gemensam personal i den mån styrelserna finner detta förenligt med styrelsernas principiella självständighet i förhållande till varandra. Fondstyrelsernas tjänstemän blir att anse som statstjänstemän i så måtto att de är underkastade ämbetsansvar enligt vanliga regler. Däremot är styrelserna inte bundna av statliga lönereglementen och dylika föreskrifter. Ingenting hindrar att fondstyrelserna i den mån så finnes lämpligt väljer sådana anställningsformer, att tjänstemännen kan skiljas från sina befattningar efter uppsägningstid, som är vanlig i enskild tjänst. 10. Arvode och andra ersättningar i anledning av uppdrag som styrelseledamot eller suppleant skall bestämmas av Konungen.

181 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Om förvaltningen 11 I denna paragraf angives det allmänna syftemålet för fondstyrelsernas förvaltning av allmänna pensionsfonden. Detta kan i korthet anges vara att förvaltningen skall ske i försäkringens intresse. Den omständigheten att fondstyrelserna inrymmer företrädare för olika intressegrupper avgiftsbetalare och försäkrade - innebär inte att speciella grupper skall gynnas vid placeringen av fondmedlen. Fondmedlen skall alltid placeras och i övrigt förvaltas så som bäst gagnar försäkringen som helhet betraktad. Fondförvaltningens uppdelning på flera styrelser innebär ju inte en motsvarande uppdelning av försäkringen eller av allmänna pensionsfonden. Fn fondstyrelse kan således inte genom att den uppnått högre avkastning å de av styrelsen förvaltade medlen än de övriga fondstyrelserna åstadkomma att avgifterna för de avgiftsbetalare, vilkas avgifter förvaltas av styrelsen, blir lägre än för övriga avgiftspliktiga. Det fördelaktiga resultatet av fondstyrelsens verksamhet kommer hela försäkringen till godo. Principen om att fonden skall förvaltas i försäkringens intresse innebär, att medlen skall placeras med tanke på såväl betryggande säkerhet som god avkastning. Därjämte måste fondens likviditet vara sådan att försäkringens betalningsförpliktelser kan infrias i behörig ordning. En erinran om dessa allmänna placeringsnormer har intagits i förevarande paragraf. De närmare bestämmelserna angående vilka slags tillgångar som fondmedlen får placeras i återfinns i de följande paragraferna. I detta sammanhang bör framhållas, att ett nära samråd mellan fondstyrelserna och pensionsmyndigheten är behövligt för att styrelserna skall kunna överblicka storleken av de belopp, som blir tillgängliga för placering vid olika tidpunkter. Några särskilda bestämmelser i denna del har dock inte ansetts erforderliga. 12. De tillgångar, vari allmänna pensionsfondens medel normalt får placeras, angives i denna paragraf. Reglerna härom är gemensamma för samtliga fondstyrelser. I överensstämmelse med 1957 års pensionskommittés förslag, bygger detta reglemente på grundsatsen att fondstyrelserna inte skall ge direkta krediter till ett stort antal låntagare. Motiveringen härför är en önskan att undvika att fondstyrelserna bygger upp en stor organisation för kreditprövning och låneadministration. Vidare undgår man den med direktutlåning förenade risken att styrelserna stundom skulle tvingas kontrollera och i vissa fall engagera sig i förvaltningen av enskilda företag. Enligt pensionskommitténs förslag, som biträddes av ett stort antal remissorgan, tillgodosågs dessa önskemål på så sätt att som huvudregel för placeringen av fondmedlen föreslogs den s. k. obligationsmarknadslinjen, enligt vilken

182 182 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 medlen skall placeras i obligationer och förlagsbevis. Förevarande paragraf innehåller i punkterna 1 3 i första stycket bestämmelser, som i huvudsak ansluter sig till vad kommittén förordade. I de nämnda punkterna i första stycket angives sålunda, att fondmedlen får placeras i obligationer av de slag som förekommer på den svenska marknaden. Enligt punkten 3 uppställes, när det gäller andra obligationer än sådana, vilka är utfärdade av staten, kommun eller hypoteksinrättning som angives i punkt 1 eller vilka är garanterade av staten eller kommun, krav på att obligationerna skall ha offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag. Obligationslån, som upptages av enskild låntagare utan garanti som nyss nämnts, kan alltså inte under hand placeras hos fondstyrelse. Härigenom uppnås, att fondstyrelsernas placeringar uppfyller kravet på marknadsmässighet och att en mera ingående kreditvärdighetsprövning från fondstyrelsens sida undgås. Med obligationer, som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, likställes i punkt 3 andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar (andelar i partiallån, förlagsbevis), som utbjudits på samma sätt. Utöver den tillämpning av obligationsmarknadslinjen, som bestämmelserna i punkterna 1 3 innebär, medger förevarande paragraf i punkten 4 vissa andra placeringar, som har det gemensamt med obligationsköpen att de regelmässigt inte ställer anspråk på någon kreditvärdighetsprövning från fondstyrelsernas sida. Fondstyrelserna har sålunda möjlighet att även annorledes än i obligationslånets form låna ut pengar till stat och kommun, varmed i detta sammanhang likställes statliga och kommunala bolag, föreningar och stiftelser i fall då staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet står borgen för förbindelserna. Beträffande kommunala affärsföretag, som drives i aktiebolags- eller stiftelseform, förekommer för närvarande såväl upplåning i företagets namn med kommunal garanti som finansiering genom att kommunen upptar lån och i sin tur ger kredit åt företaget. Det synes rimligt att medge upplåning hos fondstyrelse oberoende av vilket av dessa finansieringssätt som väljes. I andra fall än som nu sagts äger fondstyrelse inte bevilja lån mot revers med statlig eller kommunal garanti. Detta skulle nämligen kunna medföra, att fondstyrelserna finge lämna ut ett stort antal smålån till enskilda låntagare, vilket ansetts böra undvikas. De övriga placeringsregler som innefattas i punkten 4 kan sägas innebära en viss uppmjukning av den av 1957 års pensionskommitté föreslagna obligationsmarknadslinjen, varvid hänsyn tagits bl. a. till under remissbehandlingen framkomna synpunkter. Enligt pensionskommitténs förslag skulle, om man bortser från återlånen, fondmedel kunna ställas till näringslivets förfogande endast via obligationsmarknaden. För de medelstora och små företagen, som icke kan själva upptaga obligationslån, fick man härvid tänka sig obligationsemitterande hypoteksinstitut som mellanhänder. Om t. ex.

183 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år affärsbanker eller sparbanker önskade deltaga i överföringen av fondmedel till de slutliga låntagarna kunde detta ske genom att de engagerade sig i hypoteksinstitut av ovannämnt slag. Enligt punkten 4 beredes emellertid affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och andra bankinslitut möjlighet att bygga upp en kreditgivning grundad på fondmedel inom ramen för sin nuvarande organisation, om detta befinnes vara ett lämpligt alternativ till att hypoteksinstitut inrättas. Vidare har Konungen enligt punkt 4 möjlighet att godkänna andra kreditinrättningar än de i punkten särskilt nämnda som låntagare hos fondstyrelserna utan att dessa behöver anlita obligationslånets form. Såsom förutsättningar för dylikt godkännande synes det böra fordras vissa garantier i fråga om arten och omfattningen av vederbörande kreditinrättningars verksamhet liksom beträffande kontrollen av inrättningarna. Konungen bör med hänsyn härtill föreskriva villkor för rörelsens bedrivande genom att fastställa stadgar, reglemente eller bolagsordning för kreditinrättning som här avses. Företagen bör stå under tillsyn av statlig myndighet eller vara underkastade tillfredsställande kontroll i annan ordning. AB Industrikredit och AB Svensk Far tygskredit torde uppfylla de angivna villkoren. Nya institut av ifrågavarande natur kan tänkas bli inrättade för att tillgodose behovet av långfristig kredit inom handel och industri, för bostadsbyggande in. m. De godkända kreditinrättningarna behöver alltså inte emittera obligationslån för att kunna utnyttja allmänna pensionsfondens resurser utan kan låna fondmedel mot revers. Utöver kreditinstitut som nyss nämnts kan vissa kooperativa sammanslutningars avdelningar för inlåning tänkas komma i fråga för godkännande enligt punkt 4, under förutsättning att de förut angivna villkoren uppfylles. Enligt punkten 5 i denna paragrafs första stycke äger en fondstyrelse låna ut medel mot skuldförbindelse av någon av de båda andra fondstyrelserna. Denna bestämmelse får ses i samband med 17, som medger fondstyrelse att för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov upptaga kredit bl. a. hos de andra fondstyrelserna. Det är alltså närmast frågan om en möjlighet för fondstyrelserna att inbördes utjämna tillfälliga olikheter i likviditetshänseende. Punkten 6 har en motsvarighet i 4 1 mom. 8) i reglementet angående förvaltningen av folkpensioneringsfonden in. in. Bestämmelsen innebär, att fondstyrelse efter pensionsmyndighetens hörande får bevilja lån till företag, som har till syfte att förbättra folkhälsan eller att medverka till förhindrande av invaliditet eller förbättring av invalidiserade personers arbetsförmåga. Denna placeringsmöjlighet är främst avsedd att underlätta utbyggnaden av rehabiliteringsverksamheten, vilken är av största betydelse då det gäller alt begränsa försäkringens utgifter för förtidspensioneringen. Med hänsyn härtill har kravet på säkerhet för beviljade lån ansetts kunna begränsas till att säkerheten skall vara godtagbar. I punkten 7 upptages en erinran om återlånereglerna i

184 184 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 Andra stycket av 12 ger fondstyrelserna möjlighet att låta kassamedel innestå på räkning hos riksbanken och affärsbank och på postgiro. Detta får ske då så erfordras med hänsyn till behovet av likvida medel för utbetalningar till pensionsmyndigheten och för långivning enligt vad i 15 stadgas om återlån. Likaså kan det stundom vara lämpligt att en fondstyrelse inte genast placerar inflytande medel i tillgångar som angives under 1 4 i första stycket av denna paragraf utan avvaktar lägligare tillfälle för att verkställa placeringen. Som framgår av 12 har fondstyrelse inte möjlighet att placera fondmedel i fast egendom eller aktier. Fondstyrelserna kan alltså inte erhålla något direkt inflytande över näringslivet. Det kan anmärkas, att reglementet inte heller medger fondstyrelse att anskaffa fastighet för inrymmande av sin egen förvaltning. Det har inte ansetts sannolikt att behov av dylika fastighetsförvärv skall uppkomma. Inom de i förevarande paragraf uppdragna gränserna för fondstyrelsernas medelsförvaltande verksamhet äger styrelserna frihet att handla på sätt de finner lämpligast för att tillgodose de i 11 angivna allmänna syftemålen för förvaltningen. Några särskilda kvoteringar, säkerhetsregler eller dylikt uppställes sålunda inte. Förpliktelse för fondstyrelserna att på eget ansvar bedöma den lämpligaste utformningen av sin placeringspolitik har ansetts tillräcklig. 13. Bestämmelserna i denna paragraf om rätt för fondstyrelse att till skyddande av fordran förvärva pantsatt eller utmätt egendom in. m. är utformade efter mönster av 55 lagen om bankrörelse Dessa paragrafer innehåller reglerna om återlån och bygger väsentligei på 1957 års pensionskommittés förslag i detta avseende. Den som erlagt avgift enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension har sålunda jämlikt 14 i detta reglemente möjlighet att under ett kalenderår hos bank eller annan behörig kreditinrättning erhålla återlån med högst 50 procent av vad han faktiskt betalat in i avgifter under det närmast föregående kalenderåret. Bevis om fullgjord avgiftsbetalning skall företes. Avgifterna måste alltså först ha erlagts, och någon avgiftsbetalning medelst revers är inte tillåten. Av det sagda framgår att återlån kan beviljas tidigast år Någon ovillkorlig rätt till återlån föreligger inte, utan kreditinrättningen prövar efter vanliga grunder den lånesökandes kreditvärdighet. Kreditinrättningarna kan givetvis även fordra säkerhet som vid annan utlåning. Avgiftsbetalaren är inte låntagare hos fonden. I stället är det den lånebeviljande kreditinrättningen, som enligt 15 första stycket äger erhålla lån motsvarande återlånets belopp från den fondstyrelse, som har att förvalta de

185 186 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 het att överflytta lånet till annan kreditinrättning, som är villig att övertaga detsamma. Möjlighet till överflyttning står alltid öppen, om kreditinrättningen och låntagaren är ense därom. Den angivna regeln om minst 10-procentig årlig amortering gäller beträffande överflyttat lån givetvis lånets ursprungliga belopp. Det må påpekas, att en avgiftsbetalare kan ha möjlighet att år för år upptaga återlån, avseende de under föregående år erlagda avgifterna, och således trots amorteringar ha en tämligen konstant kredit i form av återlån. Angående räntesatsen för återlån föreligger full avtalsfrihet. För räntan å de återlånen motsvarande lån, som kreditinrättningarna äger erhålla från fondstyrelserna, gäller dock vissa regler, som intagits i 15 andra stycket. Räntesatsen för sådana lån skall sålunda faslställas av Konungen och sättas så, att den med en halv procent överstiger den högsta allmänt förekommande inlåningsräntan hos affärsbankerna, postsparbanken, sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit. Den fastställda räntesatsen kommer alltså att vara rörlig och förändras på samma sätt som den nämnda inlåningsräntan. Möjlighet finns dock att i särskilda fall i stället tillämpa en på viss tid bunden räntesats. Överenskommelse härom kan träffas mellan fondstyrelsen och kreditinrättningen. Fondstyrelsen skall härvid träffa sitt avgörande efter objektiva grunder och bestämma räntan efter det vid tiden för överenskommelsen rådande marknadsläget. Varken orimligt höga eller orimligt låga bundna räntesatser får alltså tillämpas. Återlån har inte ansetts böra förekomma i fall då lånet på grund av sin ringa storlek skulle sakna betydelse för låntagarens kapitalförsörjning som rörelseidkare och sålunda medföra omotiverade administrativa olägenheter för kreditinstituten och fondstyrelserna. Med hänsyn härtill har i sista punkten av 14 intagits en minimiregel. Denna innebär dels att återlån får beviljas endast om de under föregående år erlagda avgifterna uppgår till minst kr. och dels att minsta återlånebeloppet utgör 500 kr. Återlån får beräknas på det sammanlagda beloppet av arbetsgivaravgifter enligt 33 och egenavgifter enligt 34 lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Utöver reglerna i i reglementet erfordras vissa kompletterande bestämmelser rörande tillämpningen av reglementet i denna del. Bland annat synes det lämpligt, att transaktionerna mellan kreditinrättningarna och fondstyrelserna i anledning av beviljade återlån och verkställda amorteringar regleras periodvis, till exempel månatligen, varvid dock avisering i förväg om återlåningens storlek synes behövlig för att fondstyrelserna skall kunna möta de krav på likvida medel, som återlåningen medför. Även i andra hänseenden såsom rörande kontroll, bokföring, räntesättning in. in. lär tillämpningsföreskrifter bli erforderliga. Sådana får utfärdas av Konungen med stöd av 26, varvid de kreditinrättningar som kommer att handha återlåningsverksamheten givetvis bör få tillfälle att framföra sina synpunkter.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år avgifter, för vilka återlånet beviljats. Kreditinrättningen svarar för återbetalningen av lånet från fondstyrelsen, oavsett om den som erhållit återlånet fullgör sina förpliktelser gentemot kreditinrättningen eller ej. För alt kreditinrättning, som beviljat återlån, skall erhålla lån från fondstyrelse motsvarande återlånet, måste lånet hos fondstyrelsen begäras i samband med att återlånet beviljas. Någon längre tid får alltså inte förflyta mellan återlånets beviljande och begäran om lån hos fondstyrelsen. Närmare regler i denna del får i mån av behov utfärdas med stöd av 26. De kreditinrättningar, som enligt 14 äger bevilja återlån är dels riksbanken, affärsbankerna, postsparbanken, postgirokontoret, sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit och dels vissa institut för mera långfristig kreditgivning. Bland de senare nämns i paragrafen särskilt Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska skeppshypotekskassan, medan bostadskreditinstituten inte upptagits eftersom det knappast kan komma i fråga att de deltar i återlåningsverksamheten. Övriga kreditinrättningar får deltaga i återlåningsverksamheten efter särskilt godkännande av Konungen. Sådant godkännande torde kunna lämnas bl. a. AB Industrikredit och AB Svensk Fartygskredit. Vad som vid 12 första stycket 4 för där avsett fall anförts beträffande möjlighet att godkänna kreditinrättning äger tillämpning även i nu förevarande hänseende. Återlån skall enligt 16 första stycket, om det inte återbetalas inom ett år, amorteras under en tid, som inte får överstiga 10 år. Den generellt medgivna 10-åriga längsta amorteringstiden innebär en utökning av återlåningsrätten enligt pensionskommitténs förslag, som för normalfallen förordade 5 år som längsta amorteringstid och reserverade 1 O-årstiden för vissa specialfall. Amortering av återlån skall ske genom avbetalningar varje år under den i lånevillkoren föreskrivna amorteringstiden. De årliga amorteringarna behöver inte vara lika stora men varje sådan amortering skall uppgå till minst 10 procent av det ursprungliga lånebeloppet. I detta sammanhang må framhållas, att ett låns egenskap av återlån väsentligen tar sig uttryck i att kreditinrättningen kan upptaga ett lån på motsvarande belopp ur allmänna pensionsfonden, vilket lån kreditinrättningen har att amortera enligt vad nyss sagts såvida inte inrättningen i lånevillkoren föreskrivit, att det utlämnade lånet skall amorteras snabbare, i vilket fall kreditinrättningen enligt 16 första stycket måste verkställa amortering av lånet hos fonden på samma sätt. Hinder behöver inte föreligga för kreditinrättningen att medgiva längre löptid eller mindre årlig amortering än 10 procent. Gentemot vederbörande fondstyrelse måste dock inrättningen fullgöra de för återlån i 16 stipulerade amorteringarna, varvid återlånet successivt övergår att bli ett lån av ordinär typ. Ingenting hindrar sålunda att ett återlån löper med sex månaders uppsägning, blott kreditinrättningen amorterar lånet åtminstone i den takt förevarande stadgande föreskriver. Om ett återlån uppsäges, har låntagaren enligt 16 andra stycket möjlig-

187 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Bestämmelserna i denna paragraf, som delvis berörts redan vid 12, medger fondstyrelserna rätt att för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov upptaga kredit i checkräkning eller eljest hos kreditinrättning eller lån hos någon av de andra fondstyrelserna. Förutom vid likviditetspåfrestningar, exempelvis vid stor återlåning inom en begränsad period, kan kreditmöjligheten enligt denna paragraf tagas i anspråk för att fondstyrelsen skall kunna effektivt utnyttja de möjligheter till goda placeringar, som kapitalmarknaden erbjuder. Om t. ex. teckningarna på en från fondens synpunkt förmånlig obligationsemission skall likvideras en månad, medan avgiftsöverföringarna till fondstyrelsen sker först nästa månad, kan det i hög grad ligga i fondens och försäkringens intresse att styrelsen verkställer en tillfällig upplåning för att kunna fullgöra obligationslikviden. 18. Enligt denna paragraf skall fondstyrelses räkenskaper uppgöras och avslutas för kalenderår. Varje fondstyrelse skall årligen före den 1 februari avge redovisning för föregående räkenskapsårs förvaltning. Redovisningen skall framläggas i en förvaltningsberättelse med vinst- och förlusträkning samt balansräkning, som överlämnas till revisorerna. Den i paragrafens tredje stycke upptagna huvudregeln för tillgångarnas värdering i balansräkningarna har tidigare berörts vid 3. Värderingsreglerna bör ge ett enkelt mått på det av varje fondstyrelse förvaltade kapitalet för att ge en lämplig grund för utgifternas fördelning enligt 3. Med hänsyn till allmänna pensionsfondens karaktär synes det inte nödvändigt att tillämpa den hos affärsdrivande företag allmänt förekommande principen om värdering till eller under marknadsvärdet. Av dessa skäl har föreskrivits att tillgångarna skall upptagas till anskaffningsvärdet. Kapitalvinster såväl som kapitalförluster kommer därför att redovisas då tillgångarna avyttras. Att en värdering till anskaffningskostnad förekommer i balansräkningen utgör naturligtvis inte något hinder för att tillgångarnas marknadsvärde angives i förvaltningsberättelsen, och en bestämmelse härom bör intagas i tilllämpningsföreskrifterna. Osäkra fordringar, dvs. sådana som, på grund av att låntagaren förutses komma att brista i fullgörandet av sina förpliktelser, inte kan väntas inflyta med fullt belopp, skall dock upptagas med det belopp, varmed de kan beräknas inflyta. Värdelösa fordringar får inte upptagas som tillgång. Övriga föreskrifter angående årsredovisningens utformning, som må befinnas erforderliga, kan utfärdas med stöd av 2(5.

188 188 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 Om revision m. m. 19. Fondstyrelsernas förvaltning skall vara underkastad revision av särskilda revisorer. Bestämmelser härom har intagits i i reglementet. Det är inte avsett att fondförvaltningen därjämte skall vara underkastad den vanliga statliga revisionen genom riksräkenskapsverket. I förevarande paragraf stadgas att Konungen för varje fondstyrelse skall utse fyra revisorer. Liksom i fråga om fondstyrelserna har det eftersträvats att bereda olika intressen inflytande vid tillsättningen av revisorer. Beträffande en av dessa är Konungen vid tillsättningen helt obunden. För att ett visst fackmannainslag i revisorskollegiet skall vara säkerställt föreskrives att av de övriga revisorerna en skall utses på förslag av bank- och fondinspektionen. De båda återstående revisorerna avses utgöra representation för de partsintressen, som är företrädda i fondstyrelsen. Eftersom endast två revisorsplatser står till förfogande för detta ändamål och antalet organisationer på vars förslag styrelseledamöter utses är större, är det emellertid inte möjligt att föreskriva att revisorerna skall tillsättas på förslag av dessa organisationer. Det stadgas därför i stället att de två ifrågavarande revisorerna skall utses efter samråd med de organisationer, som äger föreslå ledamot i fondstyrelsen. Ett visst samarbete mellan organisationerna förutsättes alltså. Det bör vara möjligt för två eller flera organisationer att ena sig om en kandidat. Det kan vidare tänkas att två organisationer, som är företrädda i två fondstyrelser, föreslår revisor i var sin av de båda styrelserna. Då det framstår som synnerligen önskvärt att revisorernas bedömning av fondstyrelsens placeringsåtgärder är enhetlig och inte varierar starkt i fråga om de olika styrelserna, har i paragrafen intagits en bestämmelse om att de båda revisorer, som inte utses efter samråd med organisationerna skall vara gemensamma för alla tre fondstyrelserna. Undantag från denna regel får endast göras då särskilda skäl föreligger. Något behov av revisorssuppleanter har inte ansetts föreligga. 20. Revisorerna skall enligt första stycket i denna paragraf utses årligen för tiden till dess balansräkning nästa gång fastställts. Konungen har alltså att i samband med fastställande av balansräkning även upptaga frågan om tillsättande av revisorer. Bestämmelserna i andra och tredje styckena motsvarar vad som för styrelseledamöternas del stadgas i 5 andra och tredje styckena. 21. Revisorskollegiet skall stå under ordförandeskap av den av revisorerna, som Konungen utser utan förslag av bank- och fondinspektionen eller sam

189 Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 råd med organisationen. Några bestämmelser angående omröstning bland revisorerna upptages inte i reglementet, eftersom varje revisor för sig har samma rättigheter och skyldigheter som revisorerna gemensamt. Revisorerna har rätt att anlita biträde vid fullgörandet av sitt uppdrag, t. ex. av en revisionsbyrå Arvoden och andra ersättningar till revisorerna liksom till styrelseledamöterna bestämmes av Konungen. 23. Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser rörande revisorernas verksamhet. Rent allmänt bör om denna framhållas, att den inte endast avser räkenskapsgranskning utan verklig sakrevision, särskilt då rörande frågorna huruvida fondstyrelsens placeringar är förenliga med bestämmelserna i detta reglemente och lämpliga med hänsyn till fondförvaltningens ändamål. Härav följer bl. a., att revisorernas verksamhet inte kan vara inskränkt till den tid som åtgår för att granska styrelsens årsredovisning. I första stycket av paragrafen föreskrives, att revisorerna skall avge en revisionsberättelse för varje kalenderår, dvs. räkenskapsår. Revisionsberättelsen skall avlämnas till fondstyrelsen inom en månad efter det att styrelsens förvaltningsberättelse kommit revisorerna till handa. Andra stycket ger regler om vad revisionsberättelsen skall innehålla. Stadgandet har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 102 första stycket lagen om bankrörelse. Tredje stycket i förevarande paragraf har utformats efter mönster av fjärde stycket i 102 lagen om bankrörelse. De bestämmelser som kan erfordras angående revisorernas verksamhet utöver vad i denna paragraf stadgas samt angående fondstyrelsernas skyldighet att tillhandagå revisorerna m. in. får meddelas enligt Frågan om fastställande av fondstyrelsernas balansräkningar skall enligt denna paragraf avgöras av Konungen före den 1 maj det år de avlämnats. Det föreskrives, att fondstyrelse så snart revisionsberättelse kommit den tillhanda utan dröjsmål skall överlämna sin förvaltningsberättelse med däri upptagna vinst- och förlust- samt balansräkningar ävensom revisionsberättelsen till Konungen. Något beslut om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna skall inte fattas. Som förut angivits är nämligen ledamöterna underkastade ämbetsansvar. I den mån anmärkningar mot förvaltningen föranleder därtill kan vidare styrelseledamöter och suppleanter under löpande mandatperiod entledigas jämlikt 5.

190 190 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 Särskilda bestämmelser 25. Det är av vikt för verksamhetens framgångsrika bedrivande, att fondstyrelserna har samma möjligheter som andra penningplacerare att planlägga och genomföra sina placeringar utan att deras överväganden kommer till allmän kännedom. Bestämmelse om sekretesskydd för vad som förekommit rörande placering av fondmedel har därför intagits i denna paragraf. Givetvis får ifrågavarande bestämmelse inte hindra sedvanlig offentlig insyn i verksamheten. Fondstyrelserna torde i tillämpningsföreskrifterna till reglementet böra åläggas skyldighet att i lämpliga former publicera redogörelser för hur tillgångarna är placerade m. in. I överensstämmelse med vad som allmänt föreskrives i författningar, som reglerar penninginrättningars verksamhet, stadgas vidare att enskildas förhållande i övrigt till fondstyrelse inte får yppas för obehörig. För att inte sekretesskyddet för enskildas förhållande till kreditinrättningar, som beviljar återlån, skall göras verkningslöst genom de uppgifter angående sådana lån, som kreditinrättningarna kan vara skyldiga att lämna fondstyrelserna, gäller skyddet enligt förevarande paragraf jämväl sådana fall. Reglerna i denna paragraf riktar sig inte till andra än dem som i sin befattning såsom styrelseledamot, tjänsteman hos fondstyrelse, revisor osv. erhållit kännedom om förhållande som här sägs. Av den omständigheten att förbudet gäller yppande för obehörig följer, att detsamma exempelvis inte utgör hinder för uppgiftens lämnande vid vittnesmål inför domstol eller dylikt. Någon särskild straffsanktion för tystnadsplikten enligt denna paragraf finnes inte stadgad, utan härvidlag griper de allmänna reglerna i 25 kap. strafflagen in. Har fonden eller enskild åsamkats skada genom överträdelse av denna paragraf, kan givetvis skadeståndsansvar inträda. Denna paragraf torde behöva kompletteras genom bestämmelser i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. 26. I det föregående har flerstädes påpekats, att tillämpningsföreskrifter till bestämmelserna i reglementet erfordras. Enligt denna paragraf äger Konungen utfärda de tillämpningsföreskrifter, som blir behövliga. Slutstadgandet Reglementet bör träda i kraft samtidigt som lagen om försäkring för allmän tilläggspension eller den 1 januari Det synes dock lämpligt, att fondstyrelserna utses redan dessförinnan, så att organisationen av fondförvaltningen hinner förberedas i tid.

191 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Enligt 3 skall fondstyrelserna för varje kalenderår bidraga till försäkringens utgifter i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år. För det första verksamhetsåret 1960 är denna bestämmelse inte tillämplig. Även för de båda därnäst följande åren är den i 3 angivna fördelningsgrunden mindre lämplig med hänsyn till att under 1960 och 1961 några egenavgifter enligt 34 lagen om försäkring för allmän tilläggspension inte torde komma att tillföras tredje fondst yreisens förvaltning. I slutstadgandets andra stycke föreskrives därför, att fördelningen för åren skall göras efter vissa där angivna procentsatser, som fastställts efter en ungefärlig beräkning av den relativa storleksordningen av de tre fondstyrelsernas förvaltningsmassor i genomsnitt under den första tioårsperioden. Departementschefens hemställan Förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension torde i huvudsak inte vara av den beskaffenhet, att det jämlikt 87 regeringsformen behöver underställas lagrådets granskning. Emellertid innehåller lagförslaget vissa stadganden, vilka torde erfordra en dylik granskning. Övriga förslag är icke av beskaffenhet att lagrådets yttrande däröver bör inhämtas. Jag hemställer med hänsyn därtill, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande inom socialdepartementet upprättade förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: Karin Wickström

192 192 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 Bilaga Förslag till Lag om försäkring för allmän tilläggspension Härigenom förordnas som följer. Inledande bestämmelser 1 Försäkring enligt denna lag grundas på inkomst av förvärvsarbete och avser att bereda ålderspension, förtidspension och familjepension utöver vad som må utgå i folkpension. 2 Svensk medborgare är försäkrad enligt denna lag från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år. Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är mantalsskriven i riket. Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt vad i 9 sägs är försäkrad, även om han ej längre uppfyller förutsättningarna enligt första eller andra stycket. 3 Försäkringen handhaves av den centrala myndighet (pensionsmgndigheten) och de lokala organ, som Konungen bestämmer. Om pensionsgrundande inkomst m. m. 4 För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 2 första eller andra stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension jämlikt denna lag eller invalidpension enligt 3 2 mom. första stycket lagen om folkpensionering eller sjukbidrag enligt sistnämnda lag.

193 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Med år avses i denna lag kalenderår, där ej annat framgår av omständigheterna. 5 Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke lön, som utgivits av en och samme arbetsgivare och som under ett år ej uppgått till trehundra kronor. Ersättning i penningar för arbete som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst trehundra kronor, vid lagens tillämpning anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare. Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. 6. Med inkomst av annat förvärvsarbete avses a) inkomst av här i riket bedriven rörelse; b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade; samt c) ersättning i penningar för arbete för annans räkning; allt i den mån inkomsten icke enligt 5 är att hänföra till inkomst av anställning. Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning. 7 Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret. 13 Bihagg till riksdagens protokoll samt. Nr 100

194 194 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen. Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad som är bosatt utomlands eller har att erlägga sjömansskatt stadgas särskilt. 8. Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det i 10 omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. Är summan högre än dubbla basbeloppet, skall dock den överskjutande delen i den mån denna utgöres av inkomst av annat förvärvsarbete tagas i beräkning endast till två tredjedelar. Basbeloppet och i förekommande fall dubbla basbeloppet avräknas i första hand mot inkomsten av anställning. Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp, från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av annat förvärvsarbete. Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete, som skall ingå i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas till närmast lägre hundratal kronor. 9 För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrundande inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade endast såvida avgift enligt 34 för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där den försäkrade eller efterlevande till honom ansöker om pension enligt denna lag för tid före det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju års ålder, för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansökningen skulle börja utgå. Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng beräknas med två decimaler. För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 16, skall den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under den fyraårsperiod som närmast föregått det år, då folkpension som avses i 4 började utgå till honom. Pensionspoäng enligt bestämmelserna i detta stycke må ej tillgodoräknas försäkrad för tid efter det år, varunder han fyllt sextiofem år.

195 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Basbeloppet utgör fyratusen kronor multiplicerat med det tal, som angiver förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet enligt lagen om folkpensionering och pensionspristalet för december Vid beräkning av basbeloppet sker avrundning till närmaste hundratal kronor. Om ålderspension 11 Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den försäkrade fyller sextiosju år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre eller, om han icke är svensk medborgare, minst tio år. På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår sextiotre års ålder. 12. Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena eller 13, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall hänsyn tagas endast till så stor del av' nämnda produkt som svarar mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats honom, och talet trettio. Har undantagande som i 36 eller 37 sägs ägt giltighet för den försäkrade, skall honom tillkommande ålderspension utgöra sextio procent av så stor del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio. Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fall då pensionspoäng jämlikt 9 första stycket på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats den försäkrade. 13. Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder den försäkrade fyller sextiosju år, skall den enligt 12 beräknade

196 196 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 pensionen minskas med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder. Härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år. Om förtidspension 14. Åtnjuter försäkrad på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat efter det han blev försäkrad enligt denna lag, folkpension som i 4 sägs, äger han rätt till förtidspension enligt vad nedan stadgas för tid före den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Beträffande försäkrad som ej är svensk medborgare gäller vad nu sagts endast såvida pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst fem år före det år, varunder folkpension som avses i första stycket började utgå. 15. År nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga fullständig, utgives hel förtidspension. I annat fall utgives sextio procent av hel förtidspension 16. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått det år då folkpension som i 4 sägs började utgå till honom, skall hel förtidspension utgå med det belopp, vartill enligt denna lag ålderspension till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension skulle börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år samt den försäkrade för varje år från och med det, då förtidspensionen börjar utgå, till och med det, då han uppnår sextiofem års ålder, antages hava tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå, om undantagande enligt 36 eller 37 ägde giltighet för den försäkrade då folkpension som i 4 sägs började utgå samt undantagandet tillika föranlett, att den försäkrade för något av de fyra förutnämnda åren gått förlustig mer än en pensionspoäng. Förtidspension må ej heller utgå, om den försäkrade vid sextiosju års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålderspension.

197 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år Äger den försäkrade icke rätt till förtidspension enligt vad i 16 stadgas men skulle han hava varit berättigad till ålderspension enligt denna lag, därest han uppnått sextiosju års ålder den månad då folkpension som i 4 sägs började utgå, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, om denna börjat utgå från och med nämnda månad. 18. Åtnjuter försäkrad för viss månad sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av sjukpenning eller hempenning, skall förtidspension för samma månad minskas med beloppet av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger det sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn. Vad nu sagts skall ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod, som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första gången utbetalats, såvida icke försäkrad, som uppburit sextio procent av hel förtidspension, kommer i åtnjutande av hel förtidspension, i vilket fall avdrag skall göras å det belopp varmed pensionen ökat. 19. Förtidspension må efter omständigheterna bestämmas att utgå under viss tid eller tills vidare. Därest den försäkrades arbetsförmåga varaktigt förbättras, skall pensionen indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan. Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsförmåga väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom. Är den försäkrade omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren. 20. Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, må förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd. 21. Förtidspension utgives ej i fall då nedsättningen av arbetsförmågan uppkommit till följd av sjukdom eller skada, som den försäkrade uppsåtligen åsamkat sig. Förtidspension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den försäkrade a) ådragit sig den skada eller sjukdom som förorsakat nedsättningen av

198 198 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 arbetsförmågan vid förövandet av handling, för vilken ansvar spåföljd genom lagakraftågande dom ådömts honom; b) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; c) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten; eller d) utan giltigt skäl underlåter att göra anmälan som avses i 19 sista stycket. Om familjepension 22. Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till förtidspension eller ålderspension eller skulle han, om fall som avses i 14 varit för handen vid tidpunkten för dödsfallet, hava varit berättigad till förtidspension, föreligger för änka och barn rätt till familjepension enligt vad nedan sägs. Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn. 23. Änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde sextio år. Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension, därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan. Rätten till änkepension upphör, därest änkan ingår nytt äktenskap. 24. Änkepension utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar barn, som är berättigat till pension efter den försäkrade, trettiofem och i annat fall fyrtio procent av hel förtidspension, som den försäkrade var berättigad till eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad till ålderspension, av dylik pension beräknad enligt Barnpension tillkommer barn under nitton år till den försäkrade. Rätt till barnpension föreligger dock ej för barn, som är adopterat av annan än den försäkrades make, och ej heller för barn utom äktenskap, därest den försäkrade enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

199 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar änka, som är berättigad till pension efter honom, femton och i annat fall fyrtio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 sägs. Äro de pensionsberättigade barnen flera, ökas de nämnda procenttalen med tio för varje barn utöver det första; och skall det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen. 27. De sammanlagda familjepensionerna efter en försäkrad må uppgå till högst åttio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 sägs. Nedsättning av familj epensioner på grund av vad nu stadgats skall göras å de olika pensionerna i förhållande till deras storlek. 28. Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag. Såsom villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans förmyndare. Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv, upphör rätten till pension. 29. Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled. 30. Familjepension utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 strafflagen sägs. Familjepension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den efterlevande a) annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken ansvar spåföljd genom lagakraftägande dom ådömts honom; eller b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten. Om försäkringens finansiering 31. Försäkringens inkomster utgöras av avgifter samt avkastning av de fondmedel som nedan sägs.

200 200 Kungl. Maj.ts proposition nr too år 1959 Avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig. Försäkringens inkomster skola ingå till en fond, benämnd allmänna pensionsfonden, vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer. 32. Konungen skall med riksdagen fastställa procentsats för uttaget av avgifter till försäkringen. Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, skall fattas senast under andra året dessförinnan. Pensionsmyndigheten åligger att vart femte år framlägga förslag beträffande avgiftsuttaget under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke redan beslutats. 33. Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han under året utgivit i lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad eller, där fall som avses i 5 andra stycket är för handen, i annan ersättning i penningar. Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräknas å summan av lön och annan ersättning som nu sagts, sedan därifrån dragits dels ett belopp motsvarande det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året, dels ock sådan del av lön eller annan ersättning, som för arbetstagare och år räknat överstigit sju och en halv gånger nämnda basbelopp. Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som av viker från vad i första stycket stadgas men som giver i huvudsak samma resultat. Vid avgiftsberäkning enligt första och andra styckena skall bortses från arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock från arbetstagare, vars lön under året icke uppgått till trehundra kronor. Hänsyn skall vidare ej tagas till lön eller annan ersättning, som enligt 5 tredje stycket icke utgör inkomst av anställning eller som utgivits för arbete utom riket till arbetstagare, vilken icke är vare sig svensk medborgare eller mantalsskriven härstädes. Om avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

201 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år Försäkrad, för vilken fastställts pensionsgrundande inkomst för visst år på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för året erlägga avgift till försäkringen. Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräknas å den pensionsgrundande inkomsten, i vad denna härrör från inkomst av annat förvärvsarbete. Angående befrielse i vissa fall från skyldighet att erlägga avgift som nu sagts stadgas särskilt. 35. Om debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen förordnar Konungen med riksdagen. Om undantagande från försäkringen 36. Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annat förvärvsarbete. Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den försäkrade ej ånyo göra dylik anmälan. 37. Arbetsgivare och arbetstagare må före den 1 juli 1961 genom kollektivavtal gällande från ingången av år 1960 träffa överenskommelse om undantagande från försäkringen enligt vad nedan sägs. Kollektivavtal som avses i första stycket må å arbetstagarsidan slutas endast av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation och som ensam eller tillsammans med annan sådan organisation, vilken biträtt avtalet eller ingått annat dylikt avtal med samma innehåll i pensionsavseende, uppenbarligen omfattar flertalet arbetstagare som hos arbetsgivare, vilka skulle bliva bundna av ifrågavarande avtal, sysselsättas i därmed avsett arbete. Giltighetstiden för kollektivavtal varom förmäles i första stycket må förlängas. Sådant avtal må ock ändras men må ej göras tillämpligt på arbetstagare, vilka sysselsättas i annat arbete än som avsågs med det ursprungliga avtalet. Förlängning och ändring som nu sagts skall ske genom kollektivavtal. Kollektivavtal enligt denna paragraf skall upprättas skriftligen och undertecknas av dem som slutit avtalet. Sådant avtal må ej upphöra att gälla å annan tid än vid utgången av ett år.

202 202 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år Har arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal enligt 37, i sin tjänst jämväl arbetstagare, vilken ej är medlem av avtalsslutande organisation å arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas även å denne, såvida han sysselsättes i arbete som avses med avtalet. Vad nu sagts gäller ej arbetstagare, vilken omfattas av ett för arbetsgivaren gällande kollektivavtal som slutits av annan arbetstagarorganisation. 39. Föreligger kollektivavtal som i 37 sägs, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för arbetstagare, å vilken avtalet är tillämpligt, hänsyn icke tagas till inkomst, som arbetstagaren hos arbetsgivare, vilken är bunden av avtalet, åtnjutit av därmed avsett arbete. Vid beräkning av sådan arbetsgivares avgift enligt 33 skall bortses från arbetstagare som nu sagts. Kollektivavtal enligt 37 skall tillförsäkra varje arbetstagare, för vilken på grund av avtalet inträtt verkan som i första stycket sägs, sådan rätt till ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet senare upphör att vara tillämpligt på arbetstagaren. 40. Kollektivavtal som avses i 37 skall registreras hos pensionsmyndigheten. Ansökan om registrering skall göras i fråga om avtal, som slutits före den 1 juli 1961, senast den 31 augusti nämnda år och beträffande annat avtal inom två månader efter utgången av den månad, varunder avtalet träffades. Befinnes avtal strida mot vad som föreskrives i 37 eller 39 andra stycket, skall registrering vägras. Göres ansökan om registrering icke inom föreskriven tid eller vägras registrering, är avtalet ogiltigt. Särskilda bestämmelser 41. Den som önskar komma i åtnjutande av pension eller vill göra anspråk på ökning av pension skall, där ej annorlunda stadgas, göra ansökan därom. 42. Pension utgives månadsvis. Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansök-

203 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år ningen. Ålderspension må dock ej utgå för tid före den månad, då ansökningen gjordes. Förtids- och familjepension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket där ej rätten visas hava varit för handen tidigare anses hava skett då pensionen söktes. Familjepension efter försäkrad, som åtnjöt ålders- eller förtidspension, utgår dock tidigast från och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffade. Förtids- och familjepension utgår ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, då pensionen söktes. Vid ökning av sådan pension skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Pension utgår till och med den månad, varunder den pensionsberättigade avlidit eller rätten till pension eljest upphört. 43. År någon för samma månad berättigad till flera pensioner enligt denna lag, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller de största äro lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension. 44. Äger pensionsberättigad uppbära livränta eller sjukpenning jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande uppbära livränta eller sjukpenning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses i 1 lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas den honom eljest tillkommande pensionen med livräntans eller sjukpenningens belopp. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. 45. För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pension alltjämt föreligger. 46. Till pensionsberättigad, som ej är svensk medborgare, utgår pension för tid varunder han icke är bosatt i riket med hälften av det belopp, vartill pensionen uppgick då han upphörde att vara bosatt härstädes eller, där den pensionsberättigade var bosatt utom riket då rätt till pension enligt denna lag inträdde, första gången skulle hava uppgått om han vid sistnämnda tidpunkt varit bosatt i riket. Pension må ej på grund av vad nu sagts utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade varit bosatt härstädes. Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må

204 204 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959 utan hans samtycke pension till honom utbytas mot ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pensionspoäng, som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen. 47. Då skäl föranleda därtill må pension bestämmas att intill dess slutligt beslut fattats utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pensionsbeviljande organet föreskriver. 48. Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den för år beräknade pensionen avrundas till närmast lägre hela krontal, som är jämnt delbart med tolv. Är årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bortfaller pensionen för den månad som beräkningen avser. 49. Pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter det varunder beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkat. 50. Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att pension utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit pension och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet. Har återbetalningsskyldighet ålagts pensionsberättigad enligt första stycket, må vad han uppburit för mycket i pension avdragas vid senare utbetalning av pension till honom. Avdrag som nu sagts må tillika göras för ogulden avgift, såvida enligt 9 första stycket pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser. 51. Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. 52. Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar äro pliktiga att på begäran lämna pensionsmyndigheten

205 Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år eller lokalt organ som i 3 sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. 53. Klagan över beslut av lokalt organ som i 3 sägs i ärende enligt denna lag föres genom besvär hos pensionsmyndigheten. Besvären skola insändas eller ingivas till det lokala organet, som har att insända handlingarna i ärendet till pensionsmyndigheten. Klagan över pensionsmyndighetens beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Besvären skola insändas eller ingivas till pensionsmyndigheten, som har att insända handlingarna till socialdepartementet. Talan må fullföljas endast såvida pensionsmyndigheten lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där vid ärendets behandling inom myndigheten uttalats avvikande mening, så ock där myndigheten finner fråga i vilken grad den försäkrades arbetsförmåga nedsatts tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse eller myndigheten eljest finner särskilda skäl föreligga alt bevilja tillstånd. Pensionsmyndighetens och lokalt organs beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Utan hinder av vad ovan sägs skall beträffande fullföljd av talan i vissa fall gälla vad därom är stadgat i författning som avses i 7 eller Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående tillämpning av denna lag helt eller delvis å personer, som icke äro svenska medborgare och å vilka lagen ej eljest är tillämplig, så ock angående undantag från vad i lagen stadgas rörande den, som icke är svensk medborgare eller som är svensk medborgare och bosatt utomlands eller här i riket anställd hos arbetsgivare, vilken är bosatt utomlands eller är utländsk juridisk person. 55. De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av pensionsmyndigheten. Om lagens ikraftträdande in. m. 56. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960; dock må pension ej utgivas för tid före den 1 januari 1963.

206 206 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år J Försäkrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt till ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för två år. Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren , skall vid tillämpning av 12 första stycket talet trettio utbytas mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 andra och tredje styckena icke äga tillämpning. Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren , skall vid tillämpning av 12 talet trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914; och skall för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914, ökning som i 12 andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. 58. För år 1960 skall pensionsgrundande inkomst icke beräknas för den som under året uppnår sextiofem års ålder. Avgift som i 33 sägs skall för år 1960 icke erläggas för lön eller annan ersättning till arbetstagare, som under året fyller sextiofem år. 59. För år 1960 skall den i 32 omförmälda procentsatsen fastställas år Förslag som i 32 andra stycket sägs skall framläggas första gången år 1963 och andra gången år Anmälan som i 36 första stycket sägs må med giltighet från och med år 1960 göras under nämnda år samt under första halvåret Vad i 44 stadgas skall ej äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning som där sägs utgår på grund av skada som inträffat före den 1 januari Konungen äger förordna, att uppgifter, som enligt denna lag skola handhavas av pensionsmyndigheten, tills vidare skola fullgöras av annan myndighet.

207 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 mars Närvarande: justitieråden Beckman, E. Söderlund, Tammelin, regeringsrådet Nevrell. Enligt lagrådet den 27 februari 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet samma dag, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Liss Granqvist och lagbyråchefen i samma departement Bengt Hamdahl. Lagrådet yttrade: Det föreliggande förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension ingår som ett led i ett omfattande socialt reformprogram. Detta åsyftar att tilläggspensionen inom de närmaste åren skall samordnas med den grundläggande folkpensionen, vars förbättring för närvarande utredes, samt att som slutmål socialförsäkringen däri förutom pensioneringssystemet skulle inbegripas sjuk-, yrkesskade- och moderskapsförsäkringarna skall förenhetligas till ett enda system. Det torde vara ofrånkomligt, att ett sådant reformprogram genomföres etappvis och icke i ett slag. I och för sig är därför intet att invända mot att den nu aktuella etappen med uppskjutande av vad som rör bottenpensionen begränsats till tillläggspensionen samt att även vissa med denna sammanhängande frågor ställts på framtiden. Lagrådet vill emellertid framhålla, att det måste vara förenat med avsevärda svårigheter och i vissa avseenden ej låter sig göra att tillförlitligen bedöma det nu framlagda förslaget, innan den plan vari det skulle ingå blivit närmare utarbetad och känd. Härtill kommer, att förslaget innebär en mycket betydande påbyggnad på det nuvarande folkpensioneringssystemet med svåröverskådliga verkningar på lång sikt. Principerna för en dylik påbyggnad ha visserligen varit föremål för ingående diskussioner, varvid skilda meningar yppats, men utformningen i lagtext

208 208 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959 har icke blivit granskad av utomstående förrän detta förslag nu överlämnats till lagrådet. Det lärer icke vara avsett, att lagrådet nu skulle verkställa en fullständig granskning av förslaget. Detta har visserligen formellt remitterats i sin helhet, men enligt vad departementschefen vid remissen anfört skulle förslaget i huvudsak icke vara av beskaffenhet att jämlikt 87 regeringsformen behöva underställas lagrådets granskning. Lagrådet vill i anslutning härtill framhålla, att lagrådet i allt fall ansett sig ej ha att pröva frågor av finansiell eller rent offentligrättslig art eller att överväga huruvida den föreslagna försäkringen är lämpligt anordnad ur samhällsekonomisk synpunkt. Lagrådets granskning har därför blivit av mera formellt rättslig natur. Från dessa utgångspunkter kan det icke ankomma på lagrådet att vare sig till- eller avstyrka förslaget i dess helhet eller att överväga huruvida det eftersträvade resultatet lämpligen kunnat vinnas på annan väg än genom lagstiftning. Lagrådet har i första hand uppmärksammat vissa frågor. I sin hemställan om lagrådsremissen anförde departementschefen, att lagförslaget innehölle vissa stadganden vilka torde erfordra lagrådsgranskning. Enligt uppgift syftade departementschefen härvid främst på stadgandena om kollektivt undantagande från försäkringen i På grund av dessa 'paragrafers sammanhang med andra ha ytterligare åtskilliga bestämmelser måst bliva föremål för närmare granskning. Redan på denna grund har granskningen kommit att omfatta en mycket stor del av den föreslagna lagen, låt vara ur begränsade synpunkter. Lagrådet har ej heller kunnat undgå att beakta att lagstiftningens huvuddrag i avsevärd utsträckning innefatta sociallagstiftning av allmän lags natur. 1 Som närmare utvecklats i departementschefens specialmotivering användes uttrycket försäkring här i samma betydelse som beträffande annan socialförsäkring. Liksom i fråga om den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen är förmånernas åtnjutande icke ens beroende av att avgifterna för försäkringen överlag blivit vederbörligen erlagda. Föreliggande försäkringsform är alltså ej att förblanda med sådan försäkring som avses i lagarna om försäkringsavtal och om försäkringsrörelse. Å andra sidan kan ej bortses från att den föreslagna ordningen för avgiftsbetalaren faktiskt verkar på liknande sätt som om han själv tagit privata försäkringar för motsvarande belopp, och lagstiftningen kan därför i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare sägas medföra betydande skyldigheter för arbetsgivarna. Detta kan uppenbarligen få återverkningar på utvecklingen av löner och priser. Till dylika förhållanden av samhällsekonomisk räckvidd har lagrådet emellertid enligt vad inledningsvis anförts icke ansett sig böra taga ställning.

209 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år Enligt 1 avser försäkringen att bereda ålderspension, förtidspension och familjepension utöver vad som må utgå i folkpension. Förslagets innebörd är särskilt svårbedömlig i fråga om förtids- och familjepension på grund av det nära sambandet mellan dessa båda former av tilläggspension och den blivande utformningen av folkpensionen i motsvarande hänseenden. De skäl, som på grund härav möjligen kunna tala för att uppskjuta förtids- och familjepensionsregleringen i avbidan på en mera slutlig utformning av socialförsäkringen, måste emellertid vägas mot de praktiska fördelar, som vinnas genom alt nu medtaga alla tre pensionsformerna. Vad angår avfattningen av 1, är det enligt den tankegång som utvecklats i motiven knappast försäkringen utan snarare rätten till pension som grundas på inkomst av förvärvsarbete. Lagrådet hemställer därför, att paragrafen omformuleras, lämpligen genom att uppdelas i flera punkter. I första punkten skulle då upptagas blott, att försäkring enligt denna lag avser att bereda ålderspension, förtidspension och familjepension utöver vad som må utgå i folkpension. I andra punkten kunde stadgas, att rätt till pension enligt försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete. Såsom en tredje punkt kunde tilläggas, att efter sådan inkomst utgår ock avgift till försäkringen I andra stycket av 7 har intagits ett stadgande, att närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen. Lagrådet vill framhålla, att det för bedömande av innebörden och räckvidden av de föreslagna stadgandena i 5 7 varit önskvärt, att en mera ingående belysning lämnats i remissprotokollet rörande de tillämnade bestämmelserna, vilka måste komma att beröra åtskilliga invecklade både principiella och praktiska problem. I avsaknad härav får lagrådet framhålla, att ett mera bestämt ståndpunktstagande till utformningen av de nu ifrågavarande paragraferna svårligen kunnat äga rum Bestämmelserna i kunna knappast förväntas få någon mera omfattande praktisk tillämpning. För en arbetsgivare, som vid lagens ikraftträdande redan ordnat pensionsfrågan för sina anställda, kunna emellertid, därest undantagande icke sker, uppkomma svårlösta samordningsproblem. Lagrådet återkommer härtill vid Kollektivavtal som avses i 37 måste enligt 40 registreras. Om avtal bcfinnes strida mot vad som föreskrives i 37, skall registrering vägras och avtalet vara ogiltigt. Av 53 framgår, att beslut om vägrad registrering ej får överklagas med mindre pensionsmyndigheten lämnat tillstånd därlili. I den mån kollektivavtal av detta slag ingås, måste emellertid frågan 14 Bihang till riksdagens protokoll samt. Nr 100

210 210 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959 om deras giltighet anses vara av sådan vikt, att överklagande alltid bör kunna ske. Härtill återkommer lagrådet vid 53. Vidkommande avfattningen av hemställer lagrådet, att bestämmelsen i 39 andra stycket på grund av det nära sambandet med 37 upptages såsom en första punkt i sistnämnda paragrafs fjärde stycke. Den i 40 tredje stycket upptagna hänvisningen till 39 andra stycket bör då utgå. 42. Enligt föreskrift i andra stycket i förevarande paragraf avses att ålderspension ej må utgå för tid före den månad, då ansökningen gjordes. Förtidsoch familjepension skall däremot jämlikt stadgande i tredje stycket kunna utgå även för tid före ansökningen, dock ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, då pensionen söktes. Det torde få förutsättas, att fall kunna komma att inträffa då en försäkrad till följd av sjukdom eller av annan anledning försummar att i behörig tid inkomma med ansökan om ålderspension. Att en dylik försummelse omedelbart skulle medföra förlust av intjänad pension skulle säkerligen i många fall framstå såsom obilligt. Enligt vad lagrådet inhämtat skulle det icke behöva medföra några administrativa olägenheter, om för ålderspension stadgades samma respittid om tre månader för påföljdens inträde som enligt förslaget är avsett att gälla beträffande förtids- och familjepension. Lagrådet får fördenskull hemställa om en dylik ändring, förslagsvis genom att andra punkten av andra stycket gives den lydelsen, att ålderspension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, då ansökningen gjordes. 48. Utformningen av den föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf jämförd med lydelsen av 12 första stycket är ägnad att ingiva viss tveksamhet om tillvägagångssättet vid beräknande av ålderspensionen. Då emellertid detta bör anses uttömmande beskrivet i 12, synes för undanröjande av möjlig tvekan ett förtydligande kunna åstadkommas genom en omformulering av förevarande paragraf. I sådant syfte hemställer lagrådet, att första punkten i 48 ändras på så sätt att orden»för år beräknade pensionen» ersättas av»årspension, från vilken beräkningen utgår». 53. På skäl som anförts under hemställes att den i andra stycket tredje punkten upptagna föreskriften, enligt vilken talan må fullföljas endast såvida pensionsmyndigheten lämnat tillstånd därtill, begränsas till att avse talan mot beslut i annat ärende än som avses i 40.

211 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är Enligt den föreslagna bestämmelsen skall lagen träda i kraft den 1 januari 1960, dock att pension ej må utgivas för tid före den 1 januari Berörda föreskrift kan möjligen vara ägnad att ingiva den felaktiga föreställningen, att tid före sistnämnda dag överhuvud icke skulle komma i betraktande vid pensionsförmånens bestämmande. Stadgandet torde emellertid endast åsyfta att utsäga, att pension icke skall utgå före den 1 januari Lagrådet hemställer att stadgandet i förtydligande syfte omformuleras i enlighet härmed I samband med genomförandet av en allmän tilläggspensionering uppställa sig vissa problem rörande arbetstagare, som redan nu genom arbetsgivarens försorg äro tillförsäkrade pension. Beträffande en stor grupp av arbetstagare, som redan har sin pensionsfråga ordnad, nämligen statens anställda, har en samordning med den allmänna tilläggspensioneringen åstadkommits genom det på grundval av överenskommelser med berörda personalorganisationer utarbetade förslag till pensionsreglemente, som godkänts av statsmakterna. En lösning av samordningsfrågorna efter likartade linjer föreligger redan för en stor del av de kommunalanställda och lärer kunna förväntas även för övriga anställda i offentlig tjänst. Vad angår arbetstagare i privat tjänst har departementschefen i samband med hemställan om lagrådsremissen gjort uttalanden av innebörd att även i dessa fall uppkommande samordningsspörsmål hänvisas till förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare. De privata pensionsanordningarna kunna vara av många olika slag såsom pensionsförsäkringar, förpliktelser som fullgöras av pensionsstiftelser och utfästelser från arbetsgivare att utgiva pensioner vilka bekostas i annan ordning. Även de förmåner som tillförsäkras i dylika former kunna vara av vitt skiftande innehåll och omfattning. Vad angår storleken av tillförsäkrad ålderspension torde denna någon gång för personer i ledande ställning kunna uppgå till belopp, som avsevärt överstiger den allmänna tillläggspensionen. Man måste utgå från att dylika pensioner åtminstone till överstigande del böra vidmakthållas. Även där pensionerna såsom till alldeles övervägande del torde vara fallet understiga den allmänna tillläggspensionen, synes det befogat att förmånerna lämnas åtminstone i stort sett orubbade, när det gäller sådana åldersgrupper som endast i ringa mån komma att få del av den allmänna tilläggspensionen. Om åter utfästelserna leda till att samtidigt skulle utgå full tilläggspension och fulla förmåner enligt den frivilliga utfästelsen, kunde detta, åtminstone om de sistnämnda förmånerna ej äro alltför obetydliga, te sig som en överkompensation åt arbetstagaren och en oskälig tunga för arbetsgivaren som, utom kostnader för den frivilliga pensionen, hade att betala avgifter även för tilläggspen

212 212 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 sionen. En avveckling eller uppgörelse i en eller annan form synes under sådana förhållanden vara påkallad, därvid naturligen får beaktas att frivilliga pensioner i icke ringa mån kunna ha bekostats även genom avdrag å den anställdes lön. Spörsmålet om samordningen mellan den allmänna tilläggspensionen och redan existerande tjänstepensionsanordningar i enskild tjänst har tidigare i olika sammanhang gjorts till föremål för utredningar och föranlett uttalanden av skiftande innehåll. Såsom framgår av det principbetänkande som år 1950 avgavs av den år 1947 tillkallade pensionsutredningen (SOU 1950:33 sid. 47 ff) genomförde denna pensionsutredning en omfattande undersökning rörande tjänstepensioneringens utbredning inom olika grenar av enskild näringsverksamhet. Mot bakgrunden av denna undersökning gjorde pensionsutredningen det uttalandet (sid. 269), att den ojämförligt största delen av anställningsavtal med pensionsutfästelser från arbetsgivare gentemot arbetstagare vore av sådan art att avtalen kunde anpassas efter de nya förhållanden som en allmän pensionsförsäkring komine att skapa samt att, om i en del speciella fall anpassning i fråga om personliga kontrakt icke skulle vara möjlig, man kunde räkna med att dessa fall komme att vara av mycket underordnad betydelse. Frågan i vilken omfattning ändringar skulle vidtagas beträffande omförmälda pensionsanordningar borde enligt pensionsutredningens mening (sid. 270) lösas förhandlingsvägen och icke regleras genom åtgärder från det allmännas sida. I de fall då arbetsgivare överfört medel til! pensionsstiftelser att tjäna såsom underlag för anställdas pensionering, borde arbetsgivaren äga efter den allmänna försäkringens införande helt eller delvis disponera över dessa medel för betalning av arbetsgivarbidrag till ifrågavarande försäkring. Lagändringar som erfordrades för frigörelse av stiftelsemedel av här angiven art borde genomföras (sid. 271). Även i pensionsutredningens år 1955 framlagda betänkande (SOU 1955:32 sid. 233) gives uttryck åt den uppfattningen att frågan om anpassningen av existerande tjänstepensionsanordningar till den allmänna försäkringen bör lösas förhandlingsvägen och icke regleras genom åtgärder från det allmännas sida. Beträffande medel, som av arbetsgivare överförts till pensionsstiftelse, göres i sistnämnda betänkande ett uttalande av samma innebörd som i principbetänkandet (sid. 234). Utredningens förslag i 1955 års betänkande i vad detta gäller nu berörda samordningsproblem innebar, att hithörande spörsmål skulle ägnas en särskild undersökning och att, om så krävdes för möjliggörande av den avsedda anpassningen, erforderlig lagstiftning skulle genomföras. Samordningsproblemet i vad det rör den privata pensioneringen har även upptagits till behandling i det remissyttrande som 1951 års pensionsutredning (majoriteten) avgivit över 1955 års betänkande (SOU 1956: 31 sid. 165). Enligt 1951 års pensionsutredning vore det förenat med stora svårigheter att närmare karakterisera vad som i formellt hänseende gällde inom privat pen

213 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 dr sionering. Med bestämdhet kunde endast utsägas, att i den mån pensionering ordnats genom anslutning till SPP vore den anställde respektive pensionstagaren i princip tillförsäkrad att utfå den valuta, som kunde erhållas för de till nämnda företag redan inbetalade premierna. Vad beträffade frågan huruvida arbetsgivaren gentemot den anställde formligen förbundit sig att fortsätta premiebetalningen till SPP och att därvid följa redan uppgjord pensionsplan utan några avsteg torde det förhålla sig mycket olika. Skäl funnes att antaga, att pensioneringen i verkligheten i mycket betydande utsträckning vore helt»avbrytbar». I än högre grad gällde detta i fråga om annan privat pensionering, där pensionsplanerna ofta vore mycket obestämda i fråga om sitt konkreta innehåll. Den omständigheten att formella möjligheter i viss utsträckning funnes att ändra personalpensioneringens grunder och omfattning med hänsyn till allmän pensionering innebure självfallet icke, att ändringar faktiskt kunde göras i motsvarande utsträckning. Det vore vidare naturligt, att sådana begränsningar i nuvarande personalpensionsförmåner, som icke motsvarades av allmänna pensionsförmåner bekostade av arbetsgivaren, måste aktualisera krav från de anställda om kompensation, t. ex. i form av höjda löner. Å andra sidan utgjorde icke heller det förhållandet att formella möjligheter för vissa fall och i vissa hänseenden icke funnes att genomföra ändringar i fråga om personalpensioneringen något absolut hinder emot att dylika ändringar faktiskt åstadkommes. En utväg som kunde komma i fråga vore att inskrida genom stiftande av allmän lag om ändring, en annan att genom en samordnad löne- och personalpensionspolitik förmå berörda anställningshavare att frivilligt övergå till bättre anpassningsbara personalpensioneringssystem. Slutligen förekomma uttalanden i förevarande fråga i pensionsberedningens år 1957 avgivna betänkande (SOU 1957: 7 sid ). Där framhålles i avdelningen om författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen hurusom det förhållandet att en person kan ha intjänad pensionsrätt och dessutom förvärva rätt till obligatorisk tilläggspension kan tänkas i enskilda fall leda till att han får pensioner från två håll, som sammanlagt överstiger vad som kan anses vara en rimlig tjänstepensionsnivå. Sådana övergångsvis uppträdande inadvertenser måste enligt pensionsberedningens mening godtagas. Uppkommande anpassningsproblem borde lösas förhandlingsvägen av dem, som beröras av eller representera existerande pensionsanordningar, och inte genom åtgärder från det allmännas sida. Det allmänna borde dock tillse att gällande lagregler inte lade binder i vägen för en anpassning som önskades av parterna. Pensionsutredningen hade vid genomgång av ett betydande antal pensionsregleinenten funnit, att de vore så utformade att de medgåve anpassning till den föreslagna allmänna pensionsförsäkringen. Skulle det likväl finnas fall, där sådant hinder för anpassning förelåge att lagstiftning bleve nödvändig, torde det få ankomma på vederbörande att göra hänvändelse till Kungl. Maj :t om vidtagande av

214 214 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 erforderlig åtgärd. Sådana åtgärder skulle givetvis inte beröra redan intjänad pensionsrätt utan blott avse det framtida förvärvet av pensionsrätt. I samband med detta uttalande erinrades om att frågan om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning hänskjutits till en särskild utredning under j ustitiedepartementet. Vad sålunda förekommit finner lagrådet ge vid handen, att i åtskilliga fall de av arbetsgivare gentemot arbetstagare i enskild tjänst gjorda pensionsförpliktelser, som komma att gälla för tid efter ikraftträdandet av förevarande lagstiftning, äro av den naturen att de från arbetsgivarsidan kunna uppsägas för omreglering vid förhandlingar mellan parterna. Även i fall, då utfästelserna om pension äro bindande utan att uppsägning är möjlig, är det måhända icke uteslutet, att motsvarande resultat kunna uppnås genom att den berättigade efter förhandlingar frivilligt medger en ändring av pensionsutfästelsens innehåll. Emellertid måste man räkna med fall, då den pensionsberättigade vägrar medverka till en sådan omreglering. Särskilt med tanke på att i dessa fall en opåkallad överpensionering kunde äga rum på arbetsgivarens bekostnad, synes angeläget, att nödiga lagstiftningsåtgärder snarast vidtagas i syfte att arbetsgivare, som har att erlägga avgift enligt 33, ej oskäligen betungas för arbetstagares pensionering till följd av att han jämväl är pliktig att fullfölja sådan före lagens ikraftträdande gjord utfästelse om pension, som icke kan återkallas. Att lagstiftningsåtgärder även eljest kunna vara påkallade för att underlätta godvillig uppgörelse framgår av den nyss lämnade redogörelsen för tidigare utredningar. Lagrådet hemställer att förslaget kompletteras med en bestämmelse, enligt vilken särskilda föreskrifter rörande hithörande frågor skola meddelas av Konungen och riksdagen. Bestämmelsen behövde icke innehålla mer än att Konungen med riksdagen utfärdar de föreskrifter som må erfordras i anledning av att arbetsgivare, som har att erlägga avgifter enligt 33, tillika före lagens ikraftträdande gjort utfästelse om förmåner svarande mot tillläggspension enligt denna lag. En sådan övergångsbestämmelse kunde lämpligen upptagas såsom en ny 60, varvid det remitterade förslagets skulle bliva Ur protokollet: Clas Amilon

215 Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Närvarande: Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam. Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 13 mars 1959 avgivna utlåtande över det den 27 februari 1959 till lagrådet remitterade förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension. Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden. Lagrådet har, från de synpunkter som lagrådet haft att beakta, lämnat den föreslagna lagen om försäkring för allmän tilläggspension i stort sett utan erinran. De av lagrådet förordade, i huvudsak formella ändringarna av vissa paragrafer finner jag böra godtagas. Med anledning av vad lagrådet anfört i anslutning till 5 7 vill jag understryka, att de slag av inkomster, som skall grunda rätt till tilläggspension, har fixerats i nämnda paragrafer och att utrymmet för de bestämmelser, som förutsättes i 7 andra stycket, därigenom begränsas till en tillämpning av vad sålunda stadgas. Socialförsäkringens administrationsnämnd har i det närmaste fullbordat sitt arbete med dessa kompletterande föreskrifter och torde inom kort framlägga betänkande i ämnet. Förslag i detta hänseende kommer att föreläggas riksdagen i höst. Därutöver har lagrådet hemställt, att i övergångsbestämmelserna införes ett nytt stadgande av innebörd att Konungen med riksdagen i mån av behov skulle utfärda föreskrifter för det fall, att arbetsgivare kunde bli oskäligt betungad för arbetstagares pensionering till följd av att han jämväl är pliktig att fullfölja en före lagens ikraftträdande gjord utfästelse om pension. De av lagrådet omnämnda undersökningar, som verkställts i olika sammanhang under pensionsreformens förberedande, har givit vid handen, att anställningsavtal med pensionsutfästelser så gott som alltid inrymmer möjligheter till pensionsreglering genom förhandlingsuppgörelser. Det är naturligt att såsom lagrådet också förutsatt - en frivillig uppgörelse kommer till stånd när en omreglering av den privata pensionen i dylika fall anses erforderlig. Enligt lagrådet måste man dock även räkna med fall, då den pensionsberättigade har möjlighet att vägra sin medverkan till en omreglering och begagnar denna möjlighet.

216 216 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 För egen del har jag svårt att föreställa mig att uppgörelser inte skulle komma till stånd för att undvika oskälig dubbelpensionering även om arbetstagaren formellt skulle kunna motsätta sig en omreglering. En lösning förhandlingsvägen ligger också nära till hands med tanke på att frivilliga pensioner ofta är av den naturen att de i icke ringa mån bekostas genom att den anställde får mindre i lön och att en lättnad i arbetsgivarens pensionsförpliktelser för viss arbetstagare därför omedelbart kan aktualisera frågan om en lönejustering. Med hänsyn till det anförda vill jag ansluta mig till den inom allmänna pensionsberedningen uttalade meningen, att uppkommande anpassningsproblem bör lösas genom förhandlingar mellan berörda parter och inte genom åtgärder från det allmännas sida. Skulle emellertid sådana enstaka fall uppkomma, då här åsyftad uppgörelse inte kan uppnås, torde det få ankomma på vederbörande att göra hänvändelse om erforderliga åtgärder från statsmakternas sida. Sådana åtgärder kan givetvis inte få beröra redan intjänad pensionsrätt utan blott avse framtida förvärv av dylik rätt. I den mån lagstiftning skulle erfordras, kan den utfärdas oberoende av om lagen om försäkring för allmän tilläggspension innehåller en sådan bestämmelse som lagrådet förordar eller ej. Jag finner därför inte anledning att föreslå införandet av nämnda bestämmelse i lagförslaget. Utöver de inledningsvis nämnda ändringarna i lagförslaget har vissa redaktionella jämkningar företagits i detsamma. Föredraganden hemställer härefter, att föreliggande förslag till 1) lag om försäkring för allmän tilläggspension, 2) lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension samt 3) reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Veronika Nissen

217 Kungl. Maj.t proposition nr 100 år INNEHÅLLSFÖRTECKNING Propositionen... 1 Förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension... 4 Förslag till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension Förslag till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning Sid. Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 februari Pensionsfrågans utveckling Kommittéförslag om fondförvaltning m. m. jämte remissyttranden Kommittéförslaget Remissyttrandena Folkpensioneringen Gällande bestämmelser Riksdagens ställningstaganden Departementschefen Allmänna synpunkter Princippropositionen Förberedelser för lagstiftningsförslaget Tilläggspensioneringens omfattning Nuvarande personalpensionering m. m Samhällsekonomiska verkningar Planen för pensionsreformen Översikt av pensionsförslaget Lagstiftningsförslaget jämfört med principförslaget Personkrets och pensionsgrundande inkomst Inkomstens fördelning på anställning och annat förvärvsarbete Ålderspension Förtidspension Familjepension Kostnader och finansiering Undantagande Administration Fondförvaltning Specialmotivering Förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension Inledande bestämmelser Om pensionsgrundande inkomst in. in Bihnng till riksdagens protokoll samt. Nr 100

218 218 Kungl. Maj.t proposition nr 100 år 1959 Sid. Om ålderspension Om förtidspension Om familjepension Om försäkringens finansiering Om undantagande från försäkringen Särskilda bestämmelser Om lagens ikraftträdande m. m Förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension Förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning 172 Inledande bestämmelser Om fondstyrelserna Om förvaltningen Om revision m. m Särskilda bestämmelser Slutstadgandet Departementschefens hemställan Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension Lagrådets utlåtande Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 mars IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM