Miljönyttan med matavfallsåtervinning i Umeå tätort

Transkript

1 Miljönyttan med matavfallsåtervinning i Umeå tätort - en jämförande livscykelanalys av två system för matavfallshantering Emma Söderlund Student Examensarbete i miljö- och hälsoskydd, 30 hp Avseende magisterexamen MH2010:x Handledare: Fredrik Lundmark, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet och Jan-Olof Åström, UMEVA.

2 Förord Det har varit ett intressant, lärorikt, omfattande och delvis komplicerat examensarbete att genomföra. Att utreda miljönyttan och utföra livscykelanalyser är inte gjort i en handvändning. I mitt arbete har jag fått värdefull hjälp från många håll, och flera personer förtjänar en stor eloge. Jag vill tacka Mikael Nilsson, Green Human Project AB, för hjälp, stöd, engagemang och goda råd under hela arbetets gång. Ditt kunnande om livscykelanalyser har varit ovärderligt för mig vid framtagandet av resultaten. Jag vill tacka Göran Svensson, GreenIT AB, för goda råd om metoden samt Fredrik Lundmark, Umeå Universitet, och Jan- Olof Åström, UMEVA, för gott handledarskap. Jag vill även rikta ett stort tack till Helene Henriksson, Bodens kommun, och Åsa Benckert, Umeå Energi, för att ha tagit emot mig på studiebesök och stått ut med och tålmodigt besvarat frågor om de två anläggningarna. Övrig personal på och kring Svedjan, Dåva och UMEVA som hjälpt mig i mitt arbete förtjänar också en eloge. Slutligen vill jag tacka alla andra som bidragit med fakta och uppgifter, små som stora, som behövts för mitt arbete. Utan er hjälp hade det inte varit möjligt att ro detta examensarbete i land. Tack! Emma Söderlund Umeå den 25 maj 2010

3 The environmental benefits from recycling of food waste in Umeå municipality A comparison of life cycle assessment of two systems for handling of food waste Emma Söderlund Abstract This study investigates the environmental benefits from the recycling of food waste in Umeå municipality. An overall life cycle assessment (LCA) was performed where the old way of handling the food waste, combustion at Dåva heat and power cogeneration plant in Umeå, was evaluated and compared to the new system, anaerobic digestion at Svedjan s biogas plant, Boden. The two systems were divided into four phases: handling of raw-material, production, end-use and handling of decay products. Both site-specific and overall data were used in the assessments. Anaerobic digestion generates a bigger negative environmental influence when it comes to the handling of raw-material, whereas the relationship is the opposite for the handling of decay products. The influence associated with the production and end-use phases is directly dependent on which product is of interest. If production of vehicle fuels, fertilizer or electricity is the priority, anaerobic digestion is preferable. If heat-production is considered most important, combustion is preferable. It is not possible to tell which system generates the lowest environmental influence without considering the functions created. Different kinds of environmental influence emerge in the handling of food waste, but fossil fuels and respiratory effects from inorganic compounds seem most frequent in the investigated phases. Key words: food waste, combustion, anaerobic digestion, LCA.

4 Sammanfattning Avfall har gått från att betraktas som ett problem till att bli en resurs och nära på en handelsvara. I takt med att konsumtionen ökar genereras också mer avfall, och det blir därmed allt viktigare med en hållbar avfallshantering. Nya system för omhändertagande av avfall är under utveckling och UMEVA påbörjade år 2007 ett projekt för återvinning av matavfall i Umeå kommun. Projektet innebär att matavfall, i de stadsdelar återvinningen startats, kan sorteras ut och omhändertas via rötning. Examensarbetet har utförts på uppdrag av UMEVA. Syftet har varit att utreda miljönyttan med matavfallsåtervinningen i Umeå tätort. Inom ramen för syftet har fyra frågeställningar formulerats; 1) hur stor blir miljöbelastningen om matavfall från Umeå tätort förbränns på Dåva kraftvärmeverk i Umeå 2) hur stor blir miljöbelastningen om matavfall från Umeå tätort återvinns på Svedjans biogasanläggning i Boden, 3) vilken art av miljöpåverkan kan uppstå vid den förbränning respektive den rötning som sker i detta fall samt 4) är det möjligt att ur ett miljöperspektiv göra en jämförelse mellan dessa två behandlingsmetoder och säga vilken som är mest fördelaktig? Projektet för återvinning av matavfall startades bl.a. mot bakgrund av att kommunfullmäktige i Umeå antog ett nationellt miljökvalitetsmål med innebörden att senast år 2010 skall 35 % av matavfallet från hushåll återvinnas genom biologisk behandling. Rötning innebär att organiskt material bryts ner under syrefria förehållanden. Processen genererar biogas, som kan användas till exempelvis fordonsbränsle och fjärrvärmeproduktion, samt rötrest som kan användas som gödningsmedel. Förbränning innebär termisk behandling av avfallet, ofta i syfte att producera fjärrvärme och/eller el. För att besvara syftet har en översiktlig livscykelanalys (LCA) utförts. LCA innebär att en process följs från början till slut och miljöpåverkan utreds i varje delsteg. En kombination av platsspecifika data insamlat från de två aktuella systemen samt generella data från databaser har använts. Svaren har erhållits i enheten points, som är ett av de sätt som finns för att visa storleken på miljöpåverkan. Resultatet av livscykelanalysen visar att rötningen genererar en större miljöpåverkan än förbränningen vid hanteringen av avfall innan anläggningen, medan förhållandet är det motsatta vid kvittblivningen av de restprodukter som uppstår. Påverkan från produktion och användning beror på vilka produkter som står i fokus; i vissa fall medför förbränning lägre miljöpåverkan medan rötning förefaller fördelaktigare i andra situationer. Därför går det inte att säga vilket system för omhändertagande av matavfall som ger lägst miljöbelastning utan att samtidigt relatera till vilka funktioner som ses som viktigast; produktion av biogas, rötrest, el eller fjärrvärme.

5 De åtgärdsförslag som framkommit är att: Den fas som förefaller lättast för UMEVA att påverka är materialhanteringsfasen. Det beror på att UMEVA själv eller med hjälp av underentreprenörer sköter denna fas. Fokus skall främst läggas på val av påse, insamling och transport till Boden då det gäller rötning, på insamling när det gäller förbränning. I produktionsfasen kan UMEVA i egenskap av kund påverka de anläggningar som tar emot avfallet att löpande arbeta för att minska sin miljöpåverkan. Användningsfasen och kvittblivningen förefaller svårare att påverka. Genom att UMEVA fortsätter arbeta för rena avfallsfraktioner minskar mängden felsorterat material och därmed kan även mängden restprodukter till viss del minska. Vidare undersökningar av miljöpåverkans art bör göras för att få större kunskap om vilka typer av miljöpåverkan det rör sig om. När matavfallsåtervinningen i Umeå blivit ett etablerat system, bör fördjupade livscykelanalyser utföras.

6 Innehållsförteckning Förord Abstract Sammanfattning Inledning... 1 Syfte... 2 Avgränsningar... 2 Bakgrund... 3 Lagstiftning... 3 Avfallsdirektiv... 3 Miljöbalk (SFS 1998:808) och förordningar... 3 Förbränning och rötning... 4 Skatter... 5 Miljömål... 5 Giftfri miljö God bebyggd miljö... 6 Lokala miljömål i Umeå kommun... 7 Hanteringen av hushållsavfall i Sverige och Europa... 8 Hanteringen av hushållsavfall i Umeå kommun... 9 Projekt för återvinning av matavfall i Umeå kommun Biologisk behandling av avfall Rötning Fakta och statistik om biogas och biogasproduktion Svedjans biogasanläggning Förbränning av avfall Allmän fakta och statistik om avfallsförbränning Förbränningsprocessen, rening och omhändertagande av restprodukter Dåva kraftvärmeverk Livscykelanalys Definition av målsättning och omfattning... 26

7 Inventeringsanalys Miljöpåverkansbedömning Tolkning av resultat Samhällsnyttor och ekonomiska nyttor med biogasframställning Material och metoder Ecoindicator 99 en metod för miljöpåverkansbedömningar Databasen Ecoinvent Systemutvidgningar Allokering SimaPro en programvara för LCA Känslighetsanalys Källkritik Livscykelanalys Litteratur Resultat Miljöpåverkans storlek Fas 1 material Fas 2 produktion Fas 3 Användning Fas 4 kvittblivning Känslighetsanalys Miljöpåverkans art från utvalda delar av processerna Fas 1 - material Fas 2 Produktion; gödningsmedel Fas 3 Användning; drivmedel Fas 4 Kvittblivning; förbränning Diskussion Miljöpåverkans storlek Fas 1 Material Fas 2 Produktion Fas 3 Användning Fas 4 Kvittblivning Miljöpåverkans art... 49

8 Fas 1 Material Fas 2 Produktion; gödningsmedel Fas 3 Användning; drivmedel Fas 4 Kvittblivning; förbränning Sammanfattande diskussion Slutsatser Åtgärdsförslag och vidare studier Referenser Litteratur Internet Lagstiftning Personliga kontakter Bilagor Antal sidor 1. Ta hand om resten 6 2. Värme- och fordonsgasproduktion 1 3. Uppgradering till fordonsgas 1 4. Dåva Antaganden 1 6. Processträd vid förbränning 1 7. Processträd vid rötning 1

9 Inledning Avfall har gått från att betraktas som ett problem till att bli en resurs och nära på en handelsvara. Avståndet mellan stad och landsbygd är mycket större idag än för några decennier sedan, samtidigt som globaliseringen och den världsomspännande livsmedelsmarknaden har ökat. Kretsloppstänkandet har åter hamnat i fokus i många delar av samhällslivet, så också i avfallshanteringen. Vi har insett att linjära flöden inte fungerar i längden. Det som ses som avfall i en produktionskedja, kan vara ett värdefullt råmaterial i en annan. I takt med att konsumtionen ökar genereras också mer avfall, och det blir därmed allt viktigare med en hållbar avfallshantering. Hållbarhet är ett begrepp med många dimensioner; ekologisk hållbarhet, ekonomisk hållbarhet, social hållbarhet etc. (Naturvårdsverket, 2010a). I detta examensarbete sätts miljöaspekten i fokus. Nya system för omhändertagande av avfall är under utveckling. Idag handlar det inte enbart om att bli kvitt avfallet på minst krävande sätt; det handlar även om vilka produkter som kan genereras och vilka funktioner de kan fylla. Exempelvis har rötning av organiskt nedbrytbart avfall således kommit att bli ett alternativ till traditionell avfallshantering, som i dagsläget ofta innebär förbränning. Även lagstiftning och ekonomiska incitament m.m. påverkar vilka metoder som väljs. Ca 42 % av hushållsavfallet utgörs av matavfall (RVF, 2005). Enligt en undersökning som konsumentföreningen Stockholm (KfS) låtit göra, är 57 % av det matavfall som slängs fullt ätbart (KfS, 2010). Ur miljösynpunkt är det naturligtvis önskvärt att mat inte slängs i onödan. Men så länge mat slängs, måste det finnas ett bra sätt att ta hand om det. Vilken metod som lämpar sig bäst för omhändertagande av matavfall måste ofta avgöras från fall till fall (Berglund, M., 2006). Det beror på vilka förutsättningar som föreligger, med följden att det som fungerar bra i Umeå kan ha en helt annan verkan i t.ex. Malmö eller Hudiksvall. Det kommunala bolaget Umeå Vatten och Avfall AB (UMEVA) påbörjade år 2007 ett projekt för återvinning av matavfall i Umeå kommun. Enkätstudier utförda på uppdrag av UMEVA visar att miljönyttan med matavfallsåtervinning är något som ifrågasätts och intresserar människor när inställning till återvinningen diskuteras. Relativt få studier har genomförts angående miljöpåverkan ur ett helhetsperspektiv från avfallshanteringssystem. Några svenska studier finns som tar upp både avfallsförbränning och rötning av avfall samt gör jämförelser mellan dem. De är dock inte direkt applicerbara på det system för omhändertagande av avfall som finns i Umeå kommun. Någon studie som är lokalt anpassad för Umeå har inte genomförts tidigare. 1

10 Detta examensarbete utförs som ett steg på vägen för att reda ut vad som kan vara en del av en långsiktigt hållbar avfallshantering i Umeå. Miljöpåverkan från omhändertagande av matavfall står i fokus. UMEVA:s projekt för återvinning av matavfall befinner sig, då examensarbetet utförs, i uppbyggnadsfasen. Syfte Syftet med examensarbetet är att utreda miljönyttan med matavfallsåtervinning i Umeå tätort. Arbetet utförs på uppdrag av Umeå Vatten och Avfall AB (UMEVA) och fokuserar på det gamla sättet för omhändertagande av matavfall förbränning samt det nya sättet rötning. För att besvara syftet har ett antal frågeställningar formulerats; Hur stor blir miljöbelastningen om matavfall från Umeå tätort förbränns på Dåva kraftvärmeverk i Umeå? Hur stor blir miljöbelastningen om matavfall från Umeå tätort återvinns på Svedjans biogasanläggning i Boden? Vilken art av miljöpåverkan kan uppstå vid den förbränning respektive den rötning som sker i detta fall? Är det möjligt att ur ett miljöperspektiv göra en jämförelse mellan dessa två behandlingsmetoder och säga vilken som är mest fördelaktig? Avgränsningar Rapporten fokuserar på omhändertagandet av lättnedbrytbart organiskt avfall från hushållen i Umeå tätort. Avfall från restauranger, butiker och storkök m.m. faller utanför avgränsningen. Tätorten utgör ett begränsat geografiskt område med liknande förutsättningar sett till exempelvis transportsträckor, insamlingsfordon och täthet av bebyggelsen. Inga andra alternativa behandlingsmetoder för matavfallet än de som anges i syftet vägs in. Ingen uppmärksamhet ägnas heller åt det förfarande som innebär att människor sorterar ut och komposterar sitt matavfall i egen hemkompost, då det är det storskaliga omhändertagande som står i fokus. Avfallet följs från att det ligger i soppåsen på sophämtningsstället till transport och användning av de produkter som bildas vid rötning respektive förbränning av avfallet. Det som sker med avfallet dessförinnan och därefter ingår inte i jämförelserna. De miljöpåverkanskategorier som uppskattas ha försumbar eller liten betydelse i detta fall tas inte med. I arbetet vägs inte de miljökonsekvenser in som kan uppstå om matavfall måste ersättas av annat bränsle på Dåva kraftvärmeverk eller av annat substrat på Svedjans biogasanläggning. Ingen hänsyn tas till eventuella skillnader i arbetsmiljö som de olika behandlingsmetoderna kan ge upphov till. 2

11 Bakgrund Lagstiftning Nedan följer en genomgång av den lagstiftning som berör avfallsområdet. Det finns författningar på såväl internationell som nationell nivå som reglerar avfallshantering. Även specifik lagstiftning som reglerar rötning respektive förbränning samt bestämmelser om skatter tas upp. Avfallsdirektiv Under hösten 2008 beslutade EU om ett nytt avfallsdirektiv som ska vara implementerat i den svenska lagstiftningen senast i december Det handlar om Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv. I direktivets 4 artikel presenteras en avfallshierarki uppbyggd i fem steg som ska gälla som prioriteringsordning vid hanteringen av avfall. Enligt denna skall avfall i första hand förebyggas, om det inte är möjligt ska avfallet i tur och ordning återanvändas, materialåtervinnas, energiåtervinnas eller, i sista hand, bortskaffas. Dock ska man främja de alternativ som ger bäst resultat för miljön som helhet vilket kan innebära att avfallsflöden i vissa fall tillåts avvika från denna prioriteringsordning. Av direktivets förord framgår bl.a. att det bör bidra till att EU närmar sig ett återvinningssamhälle som ser avfall som en resurs. Miljöbalk (SFS 1998:808) och förordningar I Sverige regleras miljöbestämmelser främst i Miljöbalken (MB) (SFS 1998:808) med tillhörande förordningar. Balkens 15 kapitel behandlar avfall och producentansvar. Kapitlets första paragraf definierar avfall som varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Avfallskategorierna listas i bilaga 1 till Avfallsförordning (SFS 2001:1063). Med vägledning av bilaga 2 till förordningen kan man se vilka typer av avfall som hör till respektive kategori. Hushållsavfall är, enligt 2 15 kap MB, avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet. I 4 Avfallsförordningen definieras brännbart avfall som sådant avfall som brinner utan energitillskott efter det att förbränningsprocessen startat. Organiskt avfall är, enligt samma stycke, avfall som innehåller organiskt kol, exempelvis biologiskt avfall och plastavfall. I bilaga 4 till Avfallsförordningens (SFS 2001:1063) räknas förfaranden som klassas som återvinning upp. Sådana förfaranden är t.ex. användning av avfallet som bränsle eller andra metoder för att generera energi samt återvinning/vidareutnyttjande av organiska ämnen som inte används som lösningsmedel. Till det sistnämnda räknas även kompostering och andra former av biologisk behandling. Deponering handlar, enligt 4 Avfallsförordningen (SFS 2001:1063), om bortskaffningsförfaranden som innebär att avfall läggs på en deponi. Från den 1 januari

12 har det enligt 9 Förordning om deponering av avfall (SFS 2001:512) varit förbjudet att deponera brännbart avfall. Den 1 januari 2005 infördes även, enligt 10, förbud mot deponering av organiskt avfall. Undantag och möjligheter att söka dispens från förbuden framgår av Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om hantering av brännbart avfall och organiskt avfall (NFS 2004:4). Av lagstiftningen följer att olika aktörer ansvarar för omhändertagande av olika typer av avfall som uppkommer i samhället. Kommuner har enligt 8 15 kap. MB ansvar för att transportera, bortskaffa eller återvinna hushållsavfall, producenter av artiklar som omfattas av producentansvar (exempelvis förpackningar, tidningar och elektroniska produkter m.m.) har enligt olika förordningar ansvar för sina respektive produktgrupper och verksamhetsutövare ansvarar för sitt eget avfall när det inte rör sig om hushållsavfall. Hushållen har på motsvarande sätt skyldighet att sortera ut avfall som omfattas av producentansvar, vilket följer av exempelvis 8 Förordning (SFS 2006:1273) om producentansvar för förpackningar. Matavfall från hushåll, storkök och liknande verksamheter omfattas således av kommunalt renhållningsansvar. Enligt kap. MB ska varje kommun ha en renhållningsordning med föreskrifter om avfallshantering och en avfallsplan. Umeå kommuns nu gällande avfallsplan avser år En reviderad version, Avfallsplan 2020, är under utarbetande och väntas fastställas av kommunfullmäktige under sommaren Sorteringsbilagan till de lokala föreskrifterna anger vilka avfallsslag som skall sorteras ut och lämnas på anvisad plats. Av den följer att matavfall i områden där hämtning sker skall förpackas i av UMEVA anvisade påsar och lämnas i avsett kärl eller behållare alternativt komposteras i egen hemkompost (Umeå kommun, 2010). Även grovavfall, farligt avfall och avfall med producentansvar m.m. skall sorteras ut ur hushållsavfallet och lämnas på rätt ställe. Förbränning och rötning Utsläpp från avfallsförbränning omfattas av en lagstiftning som är gemensam för hela EU. Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall tar upp generella krav på förbränning medan Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar särskilt reglerar de utsläpp som uppstår. Då det rör sig om direktiv måste reglerna implementeras i den nationella lagstiftningen för att börja gälla. Förbränning av hushållsavfall omfattas av såväl förordningar som föreskrifter från svenska myndigheter. Förordning (SFS 2002:1060) om förbränning av avfall tar upp skyldigheter, drift- och utsläppskrav, hantering av restprodukter m.m. I Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:26) om utsläpp till luft av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer, anges de utsläppsgränsvärden som skall klaras i bilagor (kraven är högre på nyare och/eller större anläggningar). Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:28) om avfallsförbränning preciserar kraven på avfallsförbränningsanläggningar. Spridning av rötrest, eller biogödsel som det också kallas, kan i vissa fall omfattas av exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 om 4

13 hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel. Skatter Energi- och koldioxidskatt ska, enligt 2 1 kap. Lag (1994:1776) om skatt på energi, betalas för fossilt kol i hushållsavfall då det förbränns för att producera värme. Mängden fossilt kol anses utgöra 12,6 viktprocent av hushållsavfallet, vilket följer av 4 a 2 kap. samma lag. Energiskatten är 155 kronor per kilogram fossilt kol och koldioxidskatten kronor per kilogram fossilt kol. Energi- och koldioxidskatt på avfallsförbränning avskaffas den 1 oktober 2010, vilket framgår av 2 1 kap Lag (1994:1776) om skatt på energi. Avfallsskatt skall enligt 1 Lag (SFS 1999:673) om skatt på avfall betalas för avfall som förs in till en anläggning där avfall deponeras eller förvaras under längre tid än tre år. Skattebeloppet är, enligt 4, 435 kronor per ton, och det är den som bedriver verksamheten på avfallsanläggningen som är skyldig att betala (7 ). Enligt 4 Förordning (2003:120) om elcertifikat kan en produktionsanläggning tilldelas elcertifikat om de använder bl.a. biogas från exempelvis hushållsavfall som bränsle. Miljömål Riksdagen har antagit 16 miljökvalitetsmål som beskriver ett långsiktigt hållbart ekologiskt tillstånd för Sveriges miljö, natur- och kulturresurser (Miljömålsportalen, 2010a). Målen syftar bl.a. till att främja människors hälsa, värna biologisk mångfald och säkerställa en god hushållning med naturresurserna. Målen antogs i april 1999 med undantag för Ett rikt djuroch växtliv som lades till år 2005 och skall nås inom en generation, dvs. till år Undantaget är det mål som rör begränsad klimatpåverkan som löper till år Till varje mål hör ett antal delmål vars uppgift är att konkretisera målet och göra det lättare att uppnå. Mot bakgrund av att flera av dagens miljöproblem kommer av ett fåtal aktiviteter skall arbetet med att nå miljömålen koncentreras i tre åtgärdsstrategier som riksdagen tagit fram (Miljömålsportalen, 2010a). Det finns en strategi för effektivare energianvändning och transporter, en strategi för giftfria och resurssnåla kretslopp och en strategi för hushållning med mark, vatten och bebyggd miljö. Det finns ingen prioriteringsordning miljökvalitetsmålen emellan, alla anses vara lika viktiga (Hermansson, L., 2010). Vissa av dem berör dock avfallsområdet i högre utsträckningen än andra och det handlar främst om mål nummer 4, Giftfri miljö samt mål nummer 15, God bebyggd miljö. De flesta miljökvalitetsmål har kompletterats med regionala och lokala miljömål. 5

14 Giftfri miljö Miljökvalitetsmålet Giftfri miljö innebär att miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden (Miljömålsportalen, 2010b). Miljömålet har nio delmål, nummer tre berör avfallsområdet och talar om utfasning av farliga ämnen. Delmålet lyder: I fråga om utfasning av farliga ämnen skall följande gälla. Nyproducerade varor skall så långt det är möjligt vara fria från: nya organiska ämnen som är långlivade (persistenta) och bioackumulerande, nya ämnen som är cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande samt kvicksilver så snart som möjligt, dock senast 2007, övriga cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande ämnen, samt sådana ämnen som är hormonstörande eller kraftigt allergiframkallande, senast år 2010 om varorna är avsedda att användas på ett sådant sätt att de kommer ut i kretsloppet, övriga organiska ämnen som är långlivade och bioackumulerande, samt kadmium och bly, senast år Dessa ämnen skall inte heller användas i produktionsprocesser om inte företaget kan visa att hälsa och miljö inte kan komma till skada. Redan befintliga varor, som innehåller ämnen med ovanstående egenskaper eller kvicksilver, kadmium samt bly, skall hanteras på ett sådant sätt att ämnena inte läcker ut i miljön. Spridning via luft och vatten till Sverige av ämnen som omfattas av delmålet skall minska fortlöpande. Delmålet omfattar ämnen som människan framställt eller utvunnit från naturen. Delmålet omfattar även ämnen som ger upphov till ämnen med ovanstående egenskaper, inklusive dem som bildas oavsiktligt (Miljömålsportalen, 2010c). Utsikterna att uppnå delmålet bedöms som mycket små (Miljömålsportalen, 2010c). Ett av de årtal som nämns har redan passerats och det andra har påbörjats. Delmålet gäller dock fortfarande och flera internationella åtgärder har vidtagits även efter Också miljökvalitetsmålet som helhet bedöms av miljömålsrådet som mycket svårt eller inte möjligt att nå till år 2020 (Miljömålsportalen, 2010d). Umeå kommun har kompletterat det nationella miljökvalitetsmålet giftfri miljö med egna mål, men inget av dem berör avfallsområdet direkt (Umeå kommun, 2008). God bebyggd miljö Miljömålet God bebyggd miljö innebär att städer, tätorter och annan bebyggd miljö skall utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur- och kulturvärden skall tas till vara och utvecklas. Byggnader och anläggningar skall lokaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushållning 6

15 med mark, vatten och andra resurser främjas (Miljömålsportalen, 2010e). Av de sju delmålen till God bebyggd miljö är det främst ett, mål nummer fem, som berör avfallsområdet. Det lyder: Den totala mängden genererat avfall skall inte öka och den resurs som avfall utgör skall tas till vara i så hög grad som möjligt samtidigt som påverkan på och risker för hälsa och miljö minimeras. Särskilt gäller att: deponerat avfall exklusive gruvavfall skall minska med minst 50 procent till år 2005 räknat från 1994 års nivå, senast år 2010 skall minst 50 procent av hushållsavfallet återvinnas genom materialåtervinning, inklusive biologisk behandling, senast år 2010 skall minst 35 procent av matavfallet från hushåll, restauranger, storkök och butiker återvinnas genom biologisk behandling. Målet avser källsorterat matavfall till såväl hemkompostering som central behandling, senast år 2010 skall matavfall och därmed jämförligt avfall från livsmedelsindustrier m.m. återvinnas genom biologisk behandling. Målet avser sådant avfall som förekommer utan att vara blandat med annat avfall och är av en sådan kvalitet att det är lämpligt att efter behandling återföra till växtodling, senast år 2015 skall minst 60 procent av fosforföreningarna i avlopp återföras till produktiv mark, varav minst hälften bör återföras till åkermark (Miljömålsportalen, 2010f). Delmålet bedöms som möjligt att nå, men förutsättningarna skiljer sig åt mellan dess olika delar (Miljömålsportalen, 2010f). Målsättningen rörande minskad deponering uppnåddes till år 2005, medan resterande delar bedöms som svårare att klara. Att minska avfallsmängden i sig framstår som särskilt svårt. Miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö anses i sin helhet mycket svårt eller omöjligt att uppnå till år 2020 (Miljömålsportalen, 2010g). Utöver att stå bakom det nationella miljökvalitetsmålet för en god bebyggd miljö har länsstyrelsen i Västerbotten lagt till ytterligare ett delmål som rör avfall: senast år 2010 får restprodukter och avfall inte användas i samhällsbyggandet på ett sådant sätt att det leder till spridning i miljön av dels ämnen som omfattas av delmål 3 under miljömålet "Giftfri miljö" och dels metallerna koppar, krom, arsenik, tenn och zink samt rester av oljeföroreningar (Länsstyrelsen Västerbotten, 2008). Lokala miljömål i Umeå kommun Umeå kommun har kompletterat de nationella och regionala miljömålen med att antal lokala miljömål. De redovisas i ett dokument som fastställdes av kommunfullmäktige år Ett antal av dessa miljömål handlar om avfallshantering och lyder: Avfallets mängd per invånare skall minska, hushållsavfallets innehåll av farliga ämnen skall minska, 7

16 återvinningen av avfall skall öka, avfallshanteringen skall planeras utifrån ett regionalt tänkande (Umeå kommun, 2008). I kommunens avfallsplan återfinns också mål rörande avfallshanteringen (Umeå kommun, 2010). Dessa kan sägas vara mer konkreta än de mål som redovisas i sammanställningen av de lokala miljömålen. Strukturen för avfallsplanens måluppställning kommer ur EU:s avfallshierarki (Umeå kommun, 2010). Ett flertal mål som berör matavfallsåtervinningen specifikt återfinns under trappsteg 3, återvinning av material. Det tar bl.a. upp att år 2016 skall 60 % av boende i kommunägda fastigheter ha tillgång till fastighetsnära insamling av matavfall och 50 % av hushållsavfallet återvinnas genom materialåtervinning (inklusive biologisk behandling) och år 2020 skall 70 % av hushållsavfallet källsorteras. Fler mål tas upp i avsnittet projekt för återvinning av matavfall i Umeå kommun nedan. Hanteringen av hushållsavfall i Sverige och Europa Enligt den Europeiska miljöbyrån (EEA) har mängderna hushållsavfall i Europa upphört att öka och stabiliserats kring 2000 års nivå, men ännu har ingen minskning av avfallsmängderna åstadkommits (EEA, 2010). Mängden hushållsavfall per person överskrider fortfarande 550 kg per person i många västeuropeiska länder. År 2007 genererades 516 kg hushållsavfall per capita sett till hela Europa, även medräknat de länder som inte är medlemmar i EU. Under år 2008 behandlades drygt 4,7 miljoner ton hushållsavfall i Sverige (Avfall Sverige, 2010a ). Varje svensk ger årligen upphov till över 510 kg avfall. År 2008 förbrändes nästan hälften av hushållsavfallet för energiutvinning, vilket gör det till den vanligaste behandlingsmetoden. En stor del av hushållsavfallet omfattas av producentansvar och går därmed till materialåtervinning. Drygt 10 % av hushållsavfallet behandlades biologiskt, medan en mindre del deponerades respektive omhändertogs som farligt avfall. Trender visar på en ökad mängd hushållsavfall varje år, 1998 slängdes t.ex. 3,8 miljoner ton, dvs. nästan 1 miljon ton mindre än år 2008 (Avfall Sverige, 2010b). Ökningen har dock, precis som i övriga Europa, planat ut de senaste åren. Även behandlingsmetoderna förändras i takt med att nya metoder, ekonomiska incitament och lagstiftning m.m. utvecklas. Sedan år 2004 har exempelvis deponering minskat med ca 6 procentenheter, medan övriga behandlingsmetoder har ökat i omfattning (Avfall Sverige, 2009a). Nästan hälften av landets 290 kommuner tillämpar insamling av källsorterat matavfall och många kommuner är på väg att införa system för det (Avfall Sverige, 2010c). Enligt beräkningar från branschorganisationen Avfall Sverige återvanns nästan 20 % av matavfallet år 2008 (Avfall Sverige, 2010d). Varje svensk ger upphov till nära på 100 kg matavfall per år, främst frukt och grönsaker. 8

17 Hanteringen av hushållsavfall i Umeå kommun Kommunfullmäktige i Umeå har överlåtit verksamhetsansvaret för insamling och behandling av kommunens hushållsavfall till det kommunala bolaget Umeå Vatten och Avfall AB (UMEVA) enligt 3 Föreskrifter för renhållning och avfallshantering (Umeå kommun, 2005). UMEVA ansvarar för vatten, avlopp, avfall och återvinning (UMEVA, 2010a). Det innebär att det är UMEVA som skall se till att de krav lagstiftningen ställer på kommuner gällande avfallshantering uppfylls. Principiella beslut rörande avfallshanteringen, såsom taxor och föreskrifter, fattas av kommunfullmäktige medan mindre beslut kan tas av UMEVAs styrelse enligt 3 Föreskrifter om renhållning och avfallshantering (Umeå kommun, 2005). Miljöoch hälsoskyddsnämnden ansvarar för tillsynen över avfallshanteringen. Hushållens avfall hämtas av entreprenörer som UMEVA anlitat. Brännbart avfall, dvs. den fraktion som slängs i soppåsar, skickas till Dåva kraftvärmeverk i Umeå för förbränning. Avfall som omfattas av producentansvar, grovavfall, läkemedel, farligt avfall m.m. sorteras ut och lämnas på anvisade platser. Många bostäder har fastighetsnära insamling av producentansvarsmaterial, i övrigt finns återvinningsstationer att tillgå. Grovavfall kan lämnas på någon av kommunens återvinningscentraler. Sedan 2007 finns det även möjlighet att samla in och behandla matavfall separat. Den totala mängden hushållsavfall i Umeå kommun uppgick år 2009 till ton (UMEVA, 2009a). Ca ton, eller 42 %, förbrändes medan 949 ton, 2 %, rötades (figur 1). Resterande delar av hushållsavfallet omhändertogs som farligt avfall respektive grovavfall, eller omfattades av producentansvar och samlades in genom producenternas försorg. Figur 1. Omhändertagna mängder hushållsavfall i Umeå kommun år Källa: UMEVA. 9

18 Projekt för återvinning av matavfall i Umeå kommun Projektets bakgrund och innebörd Kommunfullmäktige i Umeå har antagit det nationella miljökvalitetsmålet som rör återvinning av matavfall (Nilsson, Å., 2010). Mot bakgrund av detta samt att en stor del av hushållavfallet ofta utgörs av matavfall och att återvinning enligt EU:s avfallshierarki är bättre än förbränning, har Umeå kommun och UMEVA påbörjat ett projekt för återvinning av lättnedbrytbart biologiskt avfall. Projektet startades år 2007och avslutas under Projektet innebär att matavfall kan sorteras ut separat och omhändertas på andra sätt än genom förbränning (Bilaga 1). I Umeå har man valt att återvinna matavfallet genom rötning (UMEVA, 2009b). Från projektstarten till och med april 2010 har matavfallet skickats för rötning på Tuvans biogasanläggning i Skellefteå. Under 2010 tecknades dock ett nytt avtal som innebar att matavfallet från och med 1 maj samma år istället rötas på Svedjans biogasanläggning i Boden. Syftet med projektet är att i lämplig takt införa sortering av matavfall, etappvis i Umeå kommuns tätbebyggda områden, i enlighet med renhållningsordningen (UMEVA, 2009b). Av kommunens drygt hushåll, erbjuds ca att delta i projektet (UMEVA, 2009b). Under 2007 påbörjades projektet i Holmsund och Obbola och har sedan fortsatt enligt en uppställd tidsplan då olika delar av Umeå tätort samt några samhällen utanför erbjuds sortering av matavfall (Bilaga 1). Under 2010 erbjuds bl.a. hushåll i centrala Umeå att delta. Uppskattning av mängden matavfall i Umeå kommun För att uppskatta mängden matavfall som skulle kunna samlas in i Umeå kommun, och därmed underlätta uppbyggnaden av projektet, anlitades en konsult (UMEVA, 2009b). Beräkningarna utgick från erfarenheter från andra kommuner avseende sorteringsutbyte. Den totala mängden matavfall inom det kommunala renhållningsansvaret beräknades till ca ton per år (Tabell 1). Majoriteten, drygt ton, kommer från hushåll. Knappt ton kommer från verksamheter som faller inom det kommunala renhållningsansvaret. I beräkningen togs enbart ca 240 av kommunens totalt ca 400 verksamheter med, eftersom det var dessa som bedömdes ha rimliga förutsättningar att ge matavfallet en tillräckligt hög kvalitet. I kommunen finns ett 30-tal livsmedelsbutiker av någorlunda storlek som tillsammans skulle kunna generera ca 250 ton matavfall årligen, men de exakta mängderna är oklara eftersom de inte omfattas av det kommunala renhållningsansvaret. Den årliga utsorterade mängden matavfall i Umeå kommun skulle, vid ett etablerat och fullt utbyggt system, därmed kunna uppgå till ca ton. Ca ton av det skulle komma från hushåll, inklusive 500 ton som går till hemkompostering. Det skulle motsvara en insamlingsgrad på över 50 %. 10

19 Tabell 1. Totala mängder matavfall från hushåll och verksamheter samt prognos för utsorterad mängd matavfall i Umeå kommun (UMEVA, 2009b). Total mängd Utsorterad mängd Antal matavfall (ton/år) matavfall (ton/år) * Villahushåll Lägenhetshushåll Summa Restauranger, storkök m.m Summa Livsmedelsbutiker 27 >250 >150 Total mängd inkl. butiker >11870 >6030 *Av kommunens hushåll ligger inom beslutad utbyggnad för matavfallsåtervinningen. Det innebär att totalt ton matavfall årligen alstras i de hushåll som ligger inom utbyggnaden, men allt kommer inte att kunna samlas in beroende på om hushållen väljer att delta eller ej, utsorteringsgrad etc. Årlig insamlad mängd exklusive butiksavfall blir därför ton. Projektets upplägg Att återvinna matavfall är frivilligt (UMEVA, 2009b). Fastighetsägare i utvalda områden får välja mellan tre olika avfallsabonnemang. Alternativ 1, Återvinning av matavfall, innebär att kunden sorterar ut matavfallet och slänger det i ett separat brunt kärl. Matavfallet läggs i för ändamålet anpassade papperspåsar. Matavfallet samlas in för central rötning. Övrigt brännbart hushållsavfall slängs som tidigare i det gröna kärlet. Alternativ 2, Hemkompostering, innebär att kunden sorterar ut matavfallet till egen kompost. Kunden ansvarar även för den färdiga produkten. Övrigt brännbart hushållsavfall slängs i det gröna kärlet. Alternativ 3, Blandat avfall, innebär att kunden fortsätter som tidigare med att blanda hushållsavfallet i det gröna kärlet. Fastighetsägare som inte aktivt gör något val tilldelas automatiskt abonnemang 3. Mål och delmål Projektets mål är att senast år 2011 skall minst 35 % av matavfallet från hushåll, restauranger och storkök återvinnas genom biologisk behandling (UMEVA, 2009b). Målet avser källsorterat matavfall till såväl hemkompostering som central rötning. Utredning pågår gällande monopolet för hushållsavfall från butiker och restauranger och därför väntar man med aktiv marknadsföring och start av återvinning av matavfall för butiker och restauranger. Projektets delmål är: Att 80 % av villakunderna skall välja återvinning av matavfall genom central rötning av matavfallet eller att hemkompostera fram till år 2010 (att välja alt 1 eller alt.2), 11

20 att 64 % av hushållen i flerfamiljsbostäderna skall återvinna matavfall genom central rötning av matavfallet eller att hemkompostera fram till år 2010 (att välja alt 1 eller alt.2), att det utsorterade matavfallet skall hålla en renhet på minst 98 %, att minst 90 % av de kunder som återvinner matavfall anser att utsorteringen fungerar bra (UMEVA, 2009b). Varje år sammanställs statistik för uppföljning av fördelning av de abonnemangsval som kunderna gjort (UMEVA, 2009b). Genom enkätutskick utvärderas hushållens åsikter om hur utsorteringen fungerar. Det sker efter att kunden har sorterat i ungefär ett år. För att uppnå delmålet på 98 % renhet kontrolleras sorteringen av matavfallet löpande genom kvalitetskontroller. Innehållet i det bruna kärlet besiktigas och följs sedan av återkoppling till kund. Att kunden följer sorteringskrav för valt abonnemang (gäller alt. 1 och alt. 2) kontrolleras också. Renhållningstaxa i Umeå kommun Renhållningstaxan är anpassad för att öka återvinningsgraden (Bilaga 1). Fastighetsägare som väljer abonnemang 1, Återvinning av matavfall, betalar en årsavgift för det bruna kärlet på 240 kr (Tabell 2) (UMEVA, 2010b). I avgiften ingår papperspåsar och påshållare. Matavfallet vägs men debiteras inte. Eftersom avfall som läggs i det gröna kärlet debiteras efter vikt, minskar avgiften för det brännbara avfallet. Samtidigt måste fastighetsägare som väljer alternativ 3 betala en miljöavgift på 500 kr. Alternativ 2 förefaller billigast, dock tillkommer i detta fall kostnaden för inköp och drift av egen hemkompost. Tabell 2. Taxor och avgifter i projektet för matavfallsåtervinning i Umeå kommun. Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3 Villaavgift (kr/år) Grönt kärl, 190 L (kr/år) Viktavgift (kr/år) Brunt kärl, 140 L (kr/år) 240 Miljöavgift Totalt (kr/år) Rörlig avgift för brännbart avfall är 1,7 kr/kg. 2 Hushåll med alt. 1 antas slänga 5,5 kg blandat hushållsavfall per vecka. 3 Hushåll med alt. 2 antas slänga 5 kg blandat hushållsavfall per vecka. 4 Hushåll med alt. 3 antas slänga 8 kg blandat hushållsavfall per vecka. 12

21 Biologisk behandling av avfall Nedbrytning av organiskt material genom biologisk aktivitet förekommer ständigt i naturen. Det sker generellt genom två olika processer; aerob respektive anaerob nedbrytning. I den förstnämnda, även kallat kompostering, bryter organismer ner organiskt material under närvaro av syre och omvandlar kol, kväve och fosfor m.m. till biomassa (Persson, PO. et al., 2005). Ca två tredjedelar av kolet omvandlas till koldioxid medan resten används för uppbyggnad av ny biomassa. Anaerob nedbrytning, eller rötning, innebär att nedbrytningen sker utan tillgång till syre. Även i denna process utnyttjas kol, väte och fosfor m.m. för att bygga upp nya celler. Överflödigt kol frigörs främst som koldioxid och metan. Biologiska behandlingsmetoder innebär således att olika mikroorganismer utnyttjas för att åstadkomma samma typ av nedbrytningsprocesser som sker i naturen. Både kompostering och rötning förekommer på svenska anläggningar. Ca 12,5 % av Sveriges hushållsavfall behandlas biologiskt (Avfall Sverige, 2010a). Rötning Vid de rötningsprocesser som sker i biogasanläggningar utnyttjas metanbildande bakterier för att bryta ned det tillförda substratet till slam, där näringsämnen som fosfor och kväve återfinns, och biogas (Persson, PO. et al., 2005). Energibärare i gasen är metan (Energimyndigheten et al., 2010). Det gör att metanhalten har en avgörande betydelse för hur energirik gasen är; ju mer metan, desto bättre. Metanhalten ligger vanligen på %. Därutöver ingår även koldioxid motsvarande en halt på ca % samt mindre mängder föroreningar såsom svavelväte, svaveldioxid, kväve och ammoniak m.m. Den exakta fördelningen av ingående ämnen i den färdiga biogasen beror mycket på det substrat som rötas och den teknik som används. Ett högt innehåll av fett kan exempelvis ge mer metan och därmed mer energi än ett högt innehåll av kolhydrater (Berglund, M., 2006). Biogasmängden anges i enheten normalkubikmeter (Nm 3 ), vilket innebär en kubikmeter gas vid 0 C och atmosfärstryck, alltså 1,013 bar (Svenskt Gastekniskt Center AB, 2008). Biogas har samma kemiska sammansättning som naturgas, men är trots det inte samma sak (Svenskt Gastekniskt Center AB, 2008). Medan biogas är förnyelsebart och bildas av substrat som nyligen tagits ur naturen är naturgas ett fossilt bränsle som har bildats av organiskt material för miljontals år sedan. Värmevärdet, dvs. den energi som utvecklas vid förbränning, är för naturgas 10,9 kwh/nm 3 och för biogas från rötning 6,5 kwh/nm 3. Genom uppgradering kan biogasens värmevärde höjas till ca 9,7 kwh/nm 3 och lämpa sig som fordonsgas. Produkter Det slam som bildas i rötningsprocessen benämns rötrest eller biogödsel och utgörs av svårnedbrytbart material (Berglund, M., 2010). I den återfinns exempelvis näringsämnen såsom kväve, fosfor och kalium från det rötade substratet. Rötresten kan därför användas som gödningsmedel inom jord- eller skogsbruk. Den kan certifieras via ett frivilligt 13

22 certifieringssystem som Sveriges Tekniska Forskningsinstitut (SP) tagit fram, SPRC 120 (SP, 2009). För att erhålla en certifiering måste krav på ingående råvaror, leverantörer, insamling och transport, mottagning, behandlingsprocess och slutprodukt m.m. uppfyllas. Huvudman för certifieringen är Avfall Sverige (Hallgren, S., 2010). Nio svenska anläggningar innehar i dagsläget certifikat (SP, 2010). Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ställer sig positiva till användning av biogödsel på åkermark, då organisationens långsiktiga strategi är att näringsämnen skall återföras till åkern (Hallgren, S., 2010). Kvalitetssäkring för att t.ex. hindra smittspridning ses dock som en mycket viktig del i all återföring av restprodukter till jordbruket. Viktiga frågor för LRF är t.ex. att växtnäringen skall vara ren och hygieniskt säker, att den inte skall störa markens produktionsförmåga och att den inte skall äventyra förtroendet för de livsmedel som produceras (LRF, 2010). Därför skall organiskt avfall behandlas innan det används. Vid diskussionen om användning av rötrest från biogasframställning framhåller LRF att det är viktigt att hålla isär flöden och inte blanda avfall från toaletter med avfall med ursprung i livsmedelskedjan. I dagsläget ställer sig LRF negativa till spridning av rötrest från samrötningsanläggningar på åkermark, i de fall då även avloppsslam rötas i samma process (Hallgren, S., 2010). De menar att spridning av rötresten kan få negativa konsekvenser för lantbrukare om deras uppköpare ställer sig negativa till användning av avloppsslam. Dessutom anser de att hela rötrestens innehåll av oönskade ämnen ökar. LRF anser heller inte att biogödsel är en korrekt benämning på rötresten om avloppsslam är ett av substraten. Rötningsprocessen Rötningsprocessen består av tre steg (Persson, PO. et al., 2005). Det första steget kallas hydrolys vilket innebär att organiska substanser som t.ex. proteiner, fetter och cellulosa spjälkas med hjälp av mikroorganismer och enzymer. De bryts då ned till enklare föreningar, exempelvis socker och aminosyror. I nästa steg, kallat jäsning eller fermentation, tas produkterna från hydrolysen tillvara och bryts ned till organiska syror (Biogasportalen, 2010a). Syrorna som bildas är främst ättiksyra, vätgas och koldioxid. I det sista steget, metanbildningen, omvandlar mikroorganismer de organiska syrorna till metan och koldioxid. Dessa mikroorganismer kräver en mycket specifik omgivningsmiljö och dör i kontakt med syre. Processen i biogasanläggningen benämns våt rötning om materialet har en torrsubstanshalt (ts-halt) på 2 10 % och torr rötning om ts-halten är ca 30 % (Persson, PO. et al., 2005). Vidare kan processen vara termofil, vilket innebär att den sker vid en temperatur av ca 55 C, eller mesofil då medeltemperaturen är ca 37 C (Svenska Biogasföreningen et al., 2008). En termofil process kräver tillförsel av värme då den inte klarar av att värma sig själv. Generellt medför en högre temperatur i rötningen att nedbrytning sker snabbare (Berglund, M., 2006). Fakta och statistik om biogas och biogasproduktion Tyskland och Storbritannien står tillsammans för ca 70 % av den totala biogasproduktionen i Europa, vilket gör dem till de ledande europeiska länderna på området (EurObserv ER, 2009). 14

23 Tyskland producerar mest gas, vilket till stor del beror på att landet har många småskaliga gårdsanläggningar för biogasproduktion. Totalt producerades drygt MWh biogas i EU under Nära MWh kom från Tyskland och drygt MWh från Storbritannien. Sverige intog listans niondeplats med drygt MWh biogas. Totalt fanns 25 europeiska länder med i undersökningen. I Sverige finns 227 biogasanläggningar (Energimyndigheten, et al., 2010). Majoriteten, 140 stycken, utgörs av avloppsreningsverk. Därutöver finns 58 deponier, 17 samrötningsanläggningar, fyra industrier och åtta gårdsanläggningar. På samrötningsanläggningar behandlas olika organiska material tillsammans vilket ger ett bättre energiutbyte än om varje material rötas för sig (Svenska Biogasföreningen, et al., 2008). Det kan även ge en bättre näringsbalans i rötresten och minska innehållet av toxiska ämnen (Berglund, M., 2006). Åtta av samrötningsanläggningarna tillämpar en mesofil rötningsprocess medan nio har en termofil process (Energimyndigheten et al., 2010). De flesta moderna anläggningar är idag termofila, då det ofta kräver en mindre rötkammarvolym och många gånger ger ett högre gasutbyte (Henriksson, H., 2010). Den biogas som bildas på samrötningsanläggningar har en metanhalt på i genomsnitt 67 % (Energimyndigheten et al., 2010). Av de 227 svenska biogasanläggningarna är 37 stycken uppgraderingsanläggningar (Energimyndigheten et al., 2010). Uppgradering av biogas innebär avlägsning av det mesta av koldioxiden från rågasen. Det görs för att öka energiinnehållet per Nm 3, en förutsättning för att den skall kunna användas som fordonsgas som kräver en metanhalt på minst 95 % (Svenska Biogasföreningen et al., 2008). Det finns flera olika uppgraderingstekniker men vanligast är tryckvattenabsorption, även kallat vattenskrubber, som bygger på att koldioxid löser sig lättare i vatten än vad metan gör. Ett annat ord för skrubber är våtavskiljare och i sådana används vätska för att tvätta gaser rena från oönskade ämnen genom att dessa binds eller löses till vätskan istället för till gasen (Persson, PO. et al., 2005). 25 svenska anläggningar använde sig av vattenskrubber år 2008 (Energimyndigheten et al., 2010). Under år 2008 producerades sammanlagt 225 miljoner Nm 3 ej uppgraderad biogas, motsvarande GWh energi (Energimyndigheten et al., 2010). Det skulle motsvara 149 miljoner liter bensin om allt hade sålts som fordonsgas (9,1 KWh/liter). Nära hälften, 44 %, av den biogas som producerades under 2008 kom från avloppsreningsverk och 18 % kom från samrötningsanläggningar (Figur 2). Den mesta biogasen produceras i storstadsområden. Potentialen för att producera biogas i Sverige uppgår till ca TWh per år om man utgår från dagens teknik (Berglund, M., 2006). En stor del av potentialen ligger i rötning av biprodukter från jordbrukat samt energigrödor. En relativt stor del av det organiska hushållsavfallet används redan, men även där kan en ökning ske. 15

24 Figur 2. Urprung för den biogas som producerades i Sverige under år Källa: Energimyndigheten et al., Av den producerade biogasen användes under år % till värme (inklusive förluster och internförbrukning), 14 % facklades och 26 % uppgraderades och såldes som fordonsbränsle (Figur 3) (Energimyndigheten et al., 2010). För 30 av totalt GWh saknas uppgifter. Närmare två tredjedelar av biogasen från samrötningsanläggningar uppgraderades. På sju ställen i landet injicerades uppgraderad biogas på naturgasnätet (Energimyndigheten et al., 2010). Figur 3. Användningsområden för den biogas som producerades i Sverige år Källa: Energimyndigheten et al., De vanligaste substraten i rötningsprocesser utgörs av avfall som avloppsslam, källsorterat hushållsavfall och avfall från livsmedelsindustrin (Energimyndigheten et al., 2010). Under 2008 rötades nästan 11 miljoner ton (våtvikt) substrat i Sverige. Nästan ton av detta 16

25 utgjordes av avfall från hushåll, slakterier och livsmedelsindustrier. Hur väl ett substrat lämpar sig för rötning kan beror på flera saker, exempelvis ts-halt, näringsinnehåll, biogasutbyte och behov av förbehandling (Avfall Sverige, 2009b). Slakteriavfall har exempelvis högt näringsinnehåll och lämpar sig därför bra som substrat (Svenska Biogasföreningen et al., 2008). Svedjans biogasanläggning Svedjans biogasanläggning är belägen intill Luleälven i Bodens kommun, några kilometer från Bodens centrum. Biogasanläggningen delar byggnad med Bodens avloppsreningsverk, som funnits på platsen sedan 1972 (Henriksson, H, 2010). Själva biogasanläggningen började byggas år 2000 och togs i drift I maj 2007 invigdes pumpstationen för fordonsgas. Boden har sedan 1989 tillämpat utsortering av organsikt material ur hushållsavfallet. Från början kallades det kompost och gick till en komposterings- anläggning i Sunderbyn för jordframställning. I och med att rötningsanläggningen startades övergick man till att samla in matavfall, vilket samtidigt innebar några mindre skillnader som att exempelvis blomjord och kattsand inte längre fick slängas bland det organiska avfallet. I dagsläget används papperspåsar men de har nu börjat fasas ut till förmån för majsstärkelsepåsar. Svedjans biogasanläggning är en samrötningsanläggning där gasproduktionen baseras på avloppsslam från enskilda brunnar och kommunens sammanlagt tolv avloppsreningsverk, mejeriprodukter från ett mejeri i Luleå samt matavfall från Bodens kommun (Henriksson, H. 2010). En utökning är planerad med förhoppningen att fler kommuner skall kunna skicka sitt matavfall till Svedjan. Anläggningen har ansökt om ett nytt tillstånd för att kunna ta emot mer matavfall och producera mer biogas. Om ansökan går igenom innebär det att Svedjan kommer att kunna ta emot ton organiskt avfall per år mot nuvarande ton. Från och med maj 2010 skickar även Umeå kommun sitt matavfall till Svedjan. Rötningsprocessen på Svedjan Processen på Svedjan är uppbyggd av flera steg, där råmaterialen tillsätts i olika skeden (Bilaga 2). Pga. olika konsistens och innehåll, kräver vissa råmaterial förbehandling medan andra kan tillsättas i ett senare skede av processen. De sopbilar som samlar in matavfallet vid bostäderna kör det utan mellanlagring till biogasanläggningen och tippar det i en mixerficka (Henriksson, H., 2010). När tippningsproceduren är avslutad startar de fyra stora skruvarna i fickans botten och mixar ihop avfallet till en tjock gröt. Råvatten och avloppsslam kan vid behov tillstättas för att få rätt konsistens på materialet. I så stor utsträckning som möjligt försöker man redan i mixerfickan lokalisera och avlägsna material som inte hör hemma i processen, t.ex. stora benbitar och lock från sopkärl. En stor skruv för avfallet från mixerfickan till en kvarn (det finns två stycken, men de används växelvis) vars uppgift är att finfördela det tillförda avfallet. Slam från råslamlagret samt en mindre mängd vatten tillsätts för att göra avfallet mer lättflytande. Avloppsslammet har vanligen en ts-halt på 3-4 %, medan matavfallet för det mesta ligger på 4-6 %. Rejekt som blir kvar i kvarnen plockas ut med hjälp av stora sugar och går till förbränning i Bodens värmeverk eller, om det är för blött, till deponi på orten. Därefter pumpas materialet till en av de två hygieniseringstankarna, som vardera 17

26 rymmer 35 m 3. Här upphettas materialet till 70 C i en timme för avdödning av patogener. I anslutning till detta steg finns en utjämningsbassäng som utnyttjas vid behov. Det är även till den som mejeriprodukter tillsätts innan de går in i processen, eftersom de inte behöver förbehandlas men skall hygieniseras. Efter hygieniseringen pumpas materialet till rötkammaren. Den har en volym på m 3. Majoriteten av avloppslammet tillsätts direkt till rötkammaren. Här sker en termofil rötning i en temperatur på ca 55 C. Uppehållstiden i kammaren är dygn. För att inte producera mer gas än vad som kan omhändertas, styrs inmatningen till rötkammaren av gasproduktionen. Den rågas som produceras på anläggningen har en metanhalt på ca 65 %. Resten består nästan uteslutande av koldioxid, men även mindre mängder föroreningar som NO x och svavelväte förekommer. Utgående ventilationsluft behandlas i biologiska filter för att avlägsna lukt (Henriksson, H., 2010). Omhändertagande av rågas vid Svedjans biogasanläggning Det finns tre alternativ för omhändertagande av den rågas som produceras; uppgradering, förbränning i gaspanna samt förbränning i fackla (Henriksson, H., 2010). Det sistnämnda alternativet vill man dock undvika i så stor utsträckning som möjligt, då det medför att ingen utvinning av den energi som finns lagrad i gasen kan ske samt leder till utsläpp eftersom förbränning i fackla aldrig kan bli fullständig. Anläggningens gaspanna har en produktionskapacitet på 1 MW och är konstruerad för att elda rågas. Majoriteten av den producerade värmen används för att värma avloppsreningsverket och biogasanläggningens egna lokaler, men allt överskott köps av det kommunala energibolaget Boden Energi AB (BEAB) som kör ut det på fjärrvärmenätet. För att åstadkomma den metanhalt på minst % som fordonsgas kräver, uppgraderas rågasen i en vattenskrubber (Figur 4) (Bilaga 3). Till det används kommunalt vatten, majoriteten av vattnet cirkulerar medan en mindre del byts ut. Det använda vattnet släpps ut till älven med utgående vatten från avloppsreningsverket. Efter skrubbern torkas gasen. Högtryckskompressor, gaslager och tankställe finns på f d A8- området ca 500 meter från anläggningen (Svenska Biogasföreningen, et al., 2008). Den uppgraderade gasen förs dit via en underjordisk ledning direkt från uppgraderingsanläggningen och har då ett tryck på 8 bar (Henriksson, H., 2010). Ingen transport av gas sker på annat sätt. Gaslagret består av flaskor med färdig fordonsgas, vilket innebär att den är i gasform hela tiden. Fordonsgasen utnyttjas av totalt ca 150 fordon, bl.a. drygt 60 kommunägda fordon, två bussar och två sopbilar (Figur 5). För att minska metanutsläppet genomgår stripperluften från uppgraderingsanläggningen en termisk förbränning då metanslipet eldas upp i en s.k. vocsidizer i en temperatur på ca C (Bodens kommun, 2010) (Henriksson, H., 2010). Den producerade värmen utnyttjas för att värma anläggningen. 18

27 Figur 4. Uppgraderingsanläggningen på Svedjans biogasanläggning. Foto: Emma Söderlund Figur 5. Pumpstation för den bioga som produceras vid Svedjans biogasanläggning. Foto: Emma Söderlund Omhändertagande av rötrest vid Svedjans biogasanläggning Den rötrest slammet som bildas vid processen förs från rötkammaren till ett rötslamlager innan det avvattnas med hjälp av centrifuger (Henriksson, H., 2010). Ts-halten mäts inte innan avvattning, men den uppskattas till maximalt 2 %. Efter avvattning är ts-halten % vilket kan liknas vid fuktig blomjord. Den avvattnade rötresten går till en torrslamsilo varifrån den tas ut för transport från anläggningen. Rötresten används antingen som gödselmedel på jordbruksmark i närheten av Boden eller för jordtillverkning. Det är i dagsläget fyra lantbrukare som tar emot rötrest (Andersson, O., 2010). Omhändertagandet av rötresten drivs en entreprenör (Henriksson, H., 2010). Trots att LRF ställer sig negativa till gödsling med rötrest om avloppsslam finns med bland substraten, användes ca 60 % som gödningsmedel år I framtiden kan rötresten också komma att användas till skogsgödsling. Förbränning av avfall Termiska behandlingsmetoder har vanligen två huvudsakliga syften; att utvinna energi samt att omvandla kemiska föreningar till andra ämnen som kan släppas ut till omgivningen (Persson, PO. et al., 2005). Förbränning utnyttjas på olika sätt i små och stora processer över hela världen. Vanliga bränslen till den storskaliga förbränning som sker i Sverige är avfall, biobränsle och fossila bränslen m.m. (Figur 6). 19

28 Figur 6. Tillfört bränsle till svenskt värme- och kraftvärmeproduktion år Källa:Svensk Fjärrvärme, Fjärrvärme innebär att värme i form av uppvärmt vatten produceras centralt och via nedgrävda isolerade ledningar transporteras till bostadshus och lokaler m.m. (Umeå Energi, 2010a). Det uppvärmda vattnet överför värme till husets egna värmesystem och tappvarmvatten med hjälp av värmeväxlare i husets fjärrvärmecentral (Umeå Energi, 2010b). Fastighetsägaren kan själv styra inomhustemperatur och temperatur på varmvattnet. Vattnet i fjärrvärmeledningarna tappar i temperatur vid överföringen och går tillbaka till fjärrvärmeanläggningen i returledningar för att åter kunna värmas upp (Umeå Energi, 2010a). Vattnet i ledningarna cirkulerar i ett slutet kretslopp som försörjer lokaler med värme. Det rör som leder vatten ut från fjärrvärmeanläggningen kallas framledning, medan det som leder vattnet tillbaka kallas returledning. De system som finns i husen blandas aldrig med vattnet från fjärrvärmenätet. Fjärrvärme täcker in hälften av värmebehovet i svenska bostäder och lokaler (Avfall Sverige, 2010e). Allmän fakta och statistik om avfallsförbränning Det finns ett 30-tal avfallsförbränningsanläggningar i landet (Avfall Sverige, 2010f). Förbränning är den vanligaste behandlingsmetoden för hushållsavfall i Sverige då nära hälften, 48,5 %, genomgår denna typ av behandling (Avfall Sverige, 2010a). Det som utmärker avfall som bränsle är att det är mer heterogent än andra bränslen, det innehåller ofta miljöfarliga ämnen i högre utsträckning och själva förbränningsprocessen kan ta längre tid (Persson, PO et al., 2005). Andra karakteristika är att det kräver en annan rökgasreningsutrustning för att klara lagstiftningens krav, pannan måste byggas på ett annorlunda sätt samt att det inte går att få ut lika mycket el som vid eldning av andra bränslen eftersom det inte går att ha lika högt tryck och temperatur på ångan (Benckert, Å., 2010). Att 20

29 pannan måste byggas annorlunda beror på att avfall innehåller höga halter av sura ämnen, vilket gör att pannans konstruktion måste motverka korrosion. Genom den avfallsförbränning som sker på landets anläggningar produceras årligen värme motsvarande årsbehovet för villor samt el motsvarande årsbehovet för villor (Avfall Sverige, 2010e). Det svarar för 20 % av fjärrvärmeproduktionen samt 0,3 % av elproduktionen. Till ca 85 % består det avfall som förbränns av papper och matrester samt annat material av förnyelsebart ursprung (Avfall Sverige, 2010g). Det innebär att koldioxid som frigörs vid processen inte bidrar till växthuseffekten på samma sätt som vid förbränning av fossila bränslen. Majoriteten av det avfall som förbränns i Sverige, ca 60 %, utgörs av hushållsavfall (Avfall Sverige, 2010h). Resterande 40 % kommer från exempelvis industrier och andra verksamheter. Vanligtvis består bränslet av ett utsorterat brännbart hushållsavfall, där förpackningar, tidningar, elektriska produkter och farligt avfall etc. redan avlägsnats. Därmed har även innehållet av tungmetaller och andra farliga ämnen reducerats innan avfallet går in i förbränningsprocessen. För avfall som inte kommer från hushåll ställs krav avseende förbränningsegenskaper, t.ex. maximal fukthalt och brännbarhet. Vid förbränning reduceras avfallets vikt till ca en femtedel, samtidigt som dess energiinnehåll tas tillvara (Avfall Sverige, 2010g). Förbränningsprocessen, rening och omhändertagande av restprodukter En förbränningsprocess är uppbyggd av flera steg och det kan se olika ut på olika anläggningar. De två teknikerna som huvudsakligen tillämpas för avfallsförbränning i Sverige är förbränning i fluidiserande bädd samt förbränning i roster (Avfall Sverige, 2010g). Den förstnämnda ställer något högre krav på förbehandling av avfallet, men avfallets kvalitet är viktigt för båda processerna. Värme- och elproduktion genereras ofta inte genom själva förbränningen i eldstaden, utan i efterföljande steg då rökgaserna kyls i en avgaspanna. (Persson, PO. et al., 2005). Bränslet torkas och förgasas vanligen av värmeutsöndringen i eldstaden innan det antänds. Då har temperaturen stigit till över 600 C. Det innebär att det i de allra flesta fall är gaser och inte det ursprungliga avfallet som brinner. När förbränningen kommit igång alstras tillräckligt med energi för att underhålla processen samt för att torka och förgasa nytt avfall. Temperaturen kan i förbränningszonen vara ºC. För att ge ett optimalt förbränningsresultat krävs tillräcklig temperatur och uppehållstid, tillgång till syre och god turbulens i eldstaden. Om detta inte uppfylls kan det resultera i ofullständig förbränning och bildning av oönskade ämnen. För att få en bra utbränning av de rökgaser som bildas i eldstaden leds dessa ofta till en efterbrännkammare där temperaturen skall vara över 850 C i minst två sekunder (Persson, PO. et al., 2005). Här råder stökiometriskt syreöverskott, dvs. det finns mer syre tillgängligt än vad som teoretiskt behövs för att uppnå en fullständig förbränning. Därefter kyls rökgaserna i en avgaspanna som alstrar hetvatten eller ånga, varvid energin frigörs och resulterar i värme för distribution på fjärrvärmenätet och/eller el. Sedan går rökgaserna in i rökgasreningssystemet. För att leva upp till lagstiftningens utsläppskrav krävs avancerad 21

30 rökgasreningsutrustning (Avfall Sverige, 2010i). Reningsprocessen börjar i många fall redan i pannan. För att minska mängden kväveoxider i rökgasen kan t.ex. SNCR-metoden (Selectiv Non-Catalytic Reduction) användas (Persson, PO. et al., 2005). Den innebär att en reduktionskemikalie doseras direkt i rökgasen i pannan. Olika kemikalier kräver olika temperaturintervall. Vid rätt temperatur sker en reaktion mellan den tillsatta kemikalien och kväveoxiderna. De vanligaste reduktionskemikalierna för termisk rökgasrening är ammoniak och urea. Metoden ger en kvävereduktion på ca %. Det finns andra metoder med samma syfte. En av dessa är SCR-metoden (Selectiv Catalytic Reduction) som liknar SNCRmetoden men är mycket dyr i både investering och i drift samt kräver stort utrymme. SNCRmetoden är enkel och kräver ingen dyr och utrymmeskrävande utrustning. Rökgasreningssystem finns i våta och torra varianter och de kan även kombineras för att uppnå ännu bättre reningseffekt. Processvatten renas innan det släpps ut för att fånga upp avskilda föroreningar. Genom exempelvis bättre förbränningsbetingelser kan utsläpp av bl.a. kväve- och svaveloxider förebyggas. Den aska som bildas i botten av ugnen leds förbi ytterligare en förbränningszon för att säkerställa att inget brännbart material finns kvar. Denna rest, även kallad bottenaska, utgör vanligen ca % av det tillförda materialet och består främst av slaggrus och metall (Avfall Sverige, 2010i). Flygaska eller sot är det som avskiljs från rökgaserna. Det innehåller skadliga ämnen och behandlas därför som farligt avfall. Dåva kraftvärmeverk Dåva kraftvärmeverk är beläget på Dåvamyrans industriområde nio kilometer nordost om Umeå centrum och drivs av det kommunala bolaget Umeå Energi AB (Figur 7) (Umeå Energi AB, 2010). Av avfall respektive biobränsle producerar anläggningen el och värme till fjärrvärmenätet i Umeå tätort. Figur 7. Dåva kraftvärmeverk i Umeå. Foto: Emma Söderlund. Dåva kraftvärmeverk togs i bruk år 2000 då den avfallseldade rosterpannan Dåva 1 var färdigbyggd (Umeå Energi AB, 2010). I början av 2007 fick anläggningen ett utökat tillstånd vilket gjorde att Dåva 2, en panna med bubblande fluidiserande bädd, kunde byggas. Dåva 2 eldas med biobränslen och torv och togs i drift i oktober 2009 (Benckert, Å., 2010). 22

31 Anläggningen tar främst emot avfall från kommuner i Västerbotten och Norrbotten, men även från en del kommuner i Västernorrland, Jämtland och Norge. Utöver anläggningen på Dåva har Umeå Energi även ett värmeverk i stadsdelen Ålidhem i Umeå samt ett antal biobränslepannor på mindre orter i och utanför kommunen. Kapacitetsmässigt är Ålidhemsanläggningen den största men det får ändå alltmer rollen av ett reservverk. I anslutning till denna anläggning samt i stadsdelen Ersboda i norra Umeå produceras även fjärrkyla (Umeå Energi AB, 2007). Dåva 1 har en produktionskapacitet på 55 MW (el och värme), exklusive rökgaskondensering som genererar 0-15 MW (Umeå Energi AB, 2010). Turbinen har en effekt på ca 12 MW. Dåva 2 har kapacitet att ge nära det dubbla utbytet med en panneffekt på ca 105 MW och rökgaskondensering på 0-40 MW. Turbinen har en effekt på MW. Dåva 2 förbränner ton biobränsle per timme medan Dåva 1 förbränner ca 20 ton avfall på samma tid (Benckert, Å., 2010). 70 % av den totala lokal- och bostadsytan i Umeå värms idag via fjärrvärme (Umeå Energi AB, 2007). Vattentemperaturen i Umeås fjärrvärmenät varierar mellan 70 och 100 C, beroende på årstid och effektbehov (Umeå Energi AB, 2010a). På området finns ca 10 ha bränslebearbetningsplaner för hantering och lagring av bränslen och slaggrus (Umeå Energi AB, 2010). Till det kommer en bränslehanteringshall på drygt 3 ha, som främst används för korttidslagring och hantering av bränslen till Dåva 1. Deponering av de restprodukter som uppstår vid förbränningen sker på Dåva deponi, som drivs av UMEVA och är belägen ca 1 km från anläggningen (Benckert, Å., 2010). Förbränningsprocessen på Dåva kraftvärmeverk I genomsnitt inkommer drygt 50 transporter till Dåva varje dygn (Umeå Energi AB, 2010). Avfallet vägs innan det tas in i processen. Ibland åtgår mindre bränsle än vad som kommer in och då lagras det för användning vid ett senare tillfälle. Under ca en månad på sommaren ses pannan över och då måste allt avfall sparas för användas när pannan är i drift igen (Benckert, Å., 2010). Avfallet tippas i en bränslebunker, varefter stora gripklor flyttar det till pannans påfyllningstratt. Klon styrs till viss del manuellt och utöver att mata in avfallet till pannan fyller den en viktig funktion genom att blanda om avfallet i bunkern. Idag inkommer relativt rena avfallsfraktioner till anläggningen men för processens skull är det fördelaktigt om det är väl omblandat så att ett relativt homogent bränsle tas in i eldstaden. Från påfyllningstratten doseras det till pannan i en kontinuerlig ström (Umeå Energi AB, 2010). Bränslet förs längs rostret och förbränns sakta under uppehållstiden i pannan (Bilaga 4) (Umeå Energi AB, 2010). Luft tillsätts på flera ställen för att maximera förbränningen; under rostret tillförs uppvärmd primärluft från avfallsbunkern, högre upp i pannkroppen tillförs sekundärluft. Avfallet förbränns i en temperatur på ca 1 000ºC (Umeå Energi AB, 2007). När pannan startas eller stoppas används en oljestödbrännare för att säkerställa att temperaturen aldrig understiger 850ºC så länge det finns bränsle i pannan (Benckert, Å., 2010). Oljebrännaren startar även automatiskt om temperaturen sjunker under 850ºC. För att minska mängden kväveoxider i rökgaserna tillämpas SNCR-metoden, genom insprutning av ammoniak. 23

32 Bottenaskan från pannan, dvs. oförbränt material, kyls i ett vattenbad och förs till ett slagghus där järnskrot avskiljs på magnetisk väg (Benckert, Å., 2010). Järnskrotet går till återvinning medan slaggruset får ligga och mogna några månader innan ytterligare bortsortering av metaller kan ske. Efter krossning m.m. kan slaggruset användas som konstruktionsmaterial. Det finns dock inga generella regler för användning av slaggrus, tillstånd måste sökas i varje enskilt fall. Efter pannan leds rökgaserna genom två extra svängar, s.k. tomdrag, där de tappar i temperatur till ca 600 C och sedan via överhettarna där rökgaserna möter ånga (Benckert, Å., 2010). Ångan och rökgaserna går åt motsatt håll vilket medför att de varmaste gaserna möter den hetaste ångan och vice versa. Värme överförs från gaserna till ångan, som leds vidare till ångturbin och elgenerator. Ångan har då en temperatur på 400 C och ett tryck på 40 bar. Det går att få ut ca 12 MW el från turbinerna samt ca 38 MW värme från ångan då den i efterföljande steg kondenseras. Rökgasreningen på Dåva 1 Rökgaserna renas i en process uppbyggd av flera steg där torra och våta reningstekniker kombineras (Benckert, Å., 2010). Rökgasreningsutrustningen upptar mer än hälften av utrymmet i den byggnad som inrymmer Dåva 1. Rökgasströmmen delas i två delströmmar för att uppnå en bättre reningskapacitet. I ett första, torrt reningssteg passerar rökgaserna ett textilt spärrfilter, även kallat slangfilter, där partiklar avskiljs med hjälp av textilstrumpor. Dessförinnan blåses aktivt kol och kalksten in i rökgaserna. Kalken kan ta hand om en del sura ämnen men i första hand tillsätts den för att effektivisera reningen i det textila spärrfiltret. Kalk och stoft bildar ett poröst lager utanpå strumporna, som rökgaserna får sippra igenom. Aktivt kol används för att avskilja och binda oförbrända produkter, som t.ex. tungmetaller och dioxiner. Partiklarna fastnar på strumporna då de är för stora för att passera öppningarna. Stoftavskiljningsgraden uppgår till ca 99 % (Umeå Energi AB, 2007). Efter det textila spärrfiltret är rökgaserna i stort sett fria från partiklar, men kvar finns olika gasformiga ämnen som t.ex. saltsyra, svaveldioxid och ammoniak (Benckert, Å., 2010). Efter kylning till ca 40-45ºC i en s.k. quencher går de därför in i den våta reningen, bestående av två steg. I det första, surskrubbern, tvättas bl.a. ammoniak och saltsyra ur med hjälp av vatten med ett lågt ph. Majoriteten av det vatten som används cirkulerar men en mindre del, ca 1-2 m 3 /h, byts ut. Det andra steget består av en SO 2 -skrubber där en slurry av släckt kalk tillsätts som binder svavel och bildar gips (kalciumsulfat). Gipset tas ur processen och deponeras på Dåva deponi. Efter SO 2 -skrubbern leds de fuktiga rökgaserna till rökgaskondenseringen där vattenångan kondenseras och värmen tas till vara genom två värmepumpar. Fukthalten i gaserna minskar därmed från ca 20 % till 2-3 % och temperaturen sjunker till 20-40ºC. På det viset kan upp till 15 MW extra värme fås ut. Innan rökgaserna släpps ut genom den 100 meter höga skorstenen måste de dock värmas något igen för att vara nog varma för att lyfta och inte kondensera på pipan. 24

33 Rening av processvatten från Dåva 1 Vatten från surskrubber och rökgaskondensering leds till anläggningens egen vattenrening, som liknar den på vattenreningsverk (Benckert, Å., 2010). I det första steget höjs vattnets ph från ca 1 till 9,5 10 med hjälp av kalksten och en slurry på släkt kalk. Därefter passerar vattnet fällnig, flockning och sedimentation. Fällningskemikalier som är specialanpassade för att fälla ut tungmetaller används. En ammoniakstripper avskiljer med hjälp av ånga överbliven ammoniak från rökgasreningen och blåser tillbaka den till pannan. Kondensat från rökgasrening leds genom en vattenrening med något färre steg än vid reningen av vatten från surskrubbern, då det innehåller färre föroreningar. Det slam som uppstår blandas med flygaskan från slangfiltren, s.k. Bambergstabilisering (Umeå Energi AB, 2010). I slammet finns ett överskott av fällningskemikalier, som kan binda askans metaller till sulfider. Blandningen anses utgöra farligt avfall och går till Dåva deponi, som drivs av UMEVA. Det renade vattnet släpps ut till Umeälven via en separat ledning. Diken hindrar ytvatten från att rinna från bränslebearbetningsplaner direkt till närliggande vattendrag (Umeå Energi AB, 2010). Istället leds vattnet till sedimentationsdamm med efterföljande våtmarksrening. Recipient är Tavleån. Livscykelanalys Livscykelanalys innebär att systematiskt beskriva och utvärdera all miljöpåverkan av nödvändiga material- och energiflöden för framställning, användning och omhändertagande av en produkt (Nationalencyklopedin, 2010). Det handlar helt enkelt om att beskriva en produkts liv från vagga till grav, eller en process utseende från början till slut, från att material och energi utvinns ur naturen till att de återförs till miljön igen (Lindahl, M. et al, 2002). Det svenska uttrycket LCA kommer ursprungligen av engelskans Life Cycle Analysis. Numer används dock begreppet Life Cycle Assessment, p.g.a. att det är svårt att vara tillräckligt exakt i sin undersökning för att det skall kunna kallas för analys (Nilsson, M., 2010). Det innebär att den korrekta svenska översättningen egentligen är LivsCykelBedömning, men Livscykelanalys används fortfarande då det är ett inarbetat namn. Det är både ett samlingsnamn och namn på en speciell typ av livscykelanalys (Lindahl, M. et al, 2002). Vid en egentlig LCA inventeras hela produktens livscykel varefter en miljöpåverkansbedömning genomförs, medan man vid en LCI (LivsCykelInventering) gör en enklare variant av LCA och utelämnar bedömningen. LCA har standardiserats av ISO (International Organisation for Standardization), i dagsläget finns två standarder för olika delar av en LCA; ISO för principer och ramverk samt ISO för krav och riktlinjer (ISO, 2010). En LCA är uppbyggd av flera faser; definition av målsättning och omfattning, inventeringsanalys, miljöpåverkansbedömning och tolkning av resultat (Lindahl, M. et al, 2002). Dessa kan i sin tur delas upp i olika steg. Det är dock en iterativ process, vilket betyder att det är en process som upprepar sig (Svenska ordboken, 1999). Redan utförda steg av LCA:n kan därmed modifieras allteftersom ny kunskap framkommer. 25

34 Vid jämförelser mellan två eller flera system krävs en gemensam nämnare, en s.k. funktionell enhet. Valet av funktionell enhet kan ha stor inverkan på slutresultatet. Definition av målsättning och omfattning I livscykelanalysens första fas skall mål och omfattning för studien fastställas (Lindahl, M. et al, 2002). I och med detta definieras det objekt som skall studeras och vilken funktion som skall uppnås med systemet. Systemgränserna avgör vilka processer som skall inkluderas, eftersom det i praktiken inte är möjligt att inkludera alla aktiviteter relaterade till en viss funktion. Studien begränsas till de delar av systemet som ger en signifikant miljöpåverkan. Avgränsningar mot natursystem, mot andra produkters livscykler, geografiskt och i tiden skall göras. Vid jämförande studier av olika system är det viktigt att dessa ger samma funktion, vilket innebär att samma funktionella enhet (samma gemensamma nämnare) och samma metodiska överväganden skall göras. Eventuella skillnader skall identifieras och rapporteras. Om de två systemen skapar flera funktioner, som gör dem ojämförbara, måste det lösas genom systemutvidgning eller allokering. Systemutvidgningar erbjuder en liknande bas för jämförelserna och liknande utbyten från systemen (Berglund, M., 2006). Allokering används då ett system har flera råmaterial eller ger upphov till flera produkter (Lindahl, M. et al, 2002). Det handlar om att fördela t.ex. energiförbrukning och emissioner mellan olika råmaterial eller olika produkter etc., så att inte hela miljöbelastningen läggs på en enda produkt eller ett enda råmaterial. Det är viktigt att de indata som används i studien överensstämmer med verkligheten, därför bör datakvalitetskrav beträffande exempelvis ålder på data, teknisk status och geografisk täckning fastställas i studiens inledande skede. Inventeringsanalys I inventeringsfasen samlas data in och relevanta in- och utflöden beräknas (Lindahl, M. et al, 2002). Det kan inkludera resursanvändning, utsläpp och markanvändning relaterade till ett produktsystem. Dessa faktorer kallas miljöpåverkanskategorier. De kan delas upp i undergrupper; datakategorier, och exempel på sådana som tillhör miljöpåverkanskategorin resursanvändning är förbrukning av malmer, olja och kol. Inventeringen kan sägas vara uppbyggd av sex steg och börjar med att systemets materialsammansättning bestäms och mängden material som behövs beräknas. Dessutom konstrueras ett processträd och systemgränserna fastställs. Processträdet visar en översikt av systemet med alla aktiviteter som ingår, från materialutvinning via transport och förädling till användning och omhändertagande av restprodukter. Systemgränser handlar om vilka processer som är med i studien och vilka som inte är det, vilket kan sägas motsvara vad som visas i processträden. De processer som inte står med faller utanför systemgränserna. Därefter följer datainsamling för de olika aktiviteterna och enhetsprocesserna. Data skall vara representativ för det studerade systemet och fokus läggs på datakategorier som i måldefinitionen angavs som viktiga. Varje enhetsprocess bör beskrivas i detalj. Tack vare metadata, dvs. data om data, kan data beskrivas och kvaliteten bedömas. I steg tre normaliseras värdet på datakategorierna genom att det för varje enhetsprocess divideras med flödesmängderna genom processen. Det fjärde steget innebär beräkning av hur stort massflöde den funktionella enheten motsvarar och att lösa materialbalansen för varje enhetsprocess. När detta beräknats summeras 26

35 miljöbelastningen för samtliga enhetsprocesser. Sammanställningen ligger till grund för tolkningar av systemets miljöbelastning och för bedömning av vilka enhetsprocesser och/eller aktiviteter som har störst påverkan. I det sjätte och sista steget av inventeringsanalysen bedöms rimligheten av resultatet och vid behov förbättras datakvaliteten. Resultaten av en LCA kan till stora delar bero på vilka val och antaganden som gjorts, de systemgränser som satts upp, om och hur allokering utförts etc. (Berglund, M., 2006). Det är därför viktigt att så klart och tydligt som möjligt visa hur studien utförts. I en LCA kan man använda platsspecifika data från just det system som studeras eller generella data från t.ex. en databas eller från litteratur och låta dem representera systemet (Lindahl, M. et al, 2002). Platsspecifika data har enligt tidigare studier visat sig vara bäst om ett visst system skall studeras (Berglund, M., 2006). Sådana data kräver dock stora resurser att samla in, såväl ekonomiskt som tids- och kunskapsmässigt (Lindahl, M. et al, 2002). Generella data är oftast framtagna av experter, granskade och publicerade. Datan kan vara mer eller mindre representativ för olika delar av världen, för olika tidsaspekter, olika system etc. Det beror på att t.ex. teknik och omgivningens känslighet kan skilja sig åt mellan exempelvis olika länder. Det finns ett flertal olika databaser att hämta generella data ur. Vilken eller vilka som väljs beror bl.a. på vilket system som skall studeras och var det geografiskt är beläget. Miljöpåverkansbedömning Då resultatet från inventeringen utgörs av en mängd siffror som kan vara svåra att tolka och kommunicera, görs i en fullständig livscykelanalys en miljöpåverkansbedömning med syfte att ta reda på vilka siffror som är viktiga ur miljösynpunkt (Lindahl, M. et al, 2002). Det förenklar den efterföljande tolkningsfasen genom att datan blir mer överskådlig. Miljöpåverkansbedömningar handlar om olika värderingsmetoder som relaterar datakategoriers potentiella miljöpåverkan till varandra. Miljöpåverkansbedömningen kan sägas omfatta tre stora delar; klassificering, karakterisering och viktning. Vid klassificeringen sorteras datakategorier till olika miljöeffektkategorier (klasser) såsom försurning, övergödning, växthuseffekt och bildning av marknära ozon m.m. med utgångspunkt från naturvetenskapliga samband. Vissa föroreningar kan tillhöra flera olika miljöeffektkategorier. Föroreningar som tillhör samma miljöeffektkategori är inte alltid direkt jämförbara med varandra. 5 kg koldioxid och 5 kg metan har inte samma påverkan på den globala uppvärmningen, trots att de båda tillhör miljöeffektkategorin växthuseffekt. Det beror på att de har olika potential, i detta fall olika Global Potential Warming (GPW), dvs. olika potential att bidra till den globala uppvärmningen. För att lösa detta multipliceras inventeringsdata med en karakteriseringsfaktor som är specifik för varje data- och miljöeffektkategori. På det viset blir emissioner jämförbara och det går att säga vilka som leder till en signifikant miljöpåverkan. Fasen kallas karakterisering. När det gäller växthuseffekt är ämnen viktade relativt koldioxid. Karakteriseringsindex för CO 2 är 1 medan metan motsvarar 21. Det innebär att det krävs 21 gånger mer CO 2 än metan för att ge samma påverkan på växthuseffekten. Ett metanutsläpp på 5 kg motsvarar därmed ett CO 2 -utsläpp på 105 kg. Det finns listor med karakteriseringsindex för olika ämnen. 27

36 När storleken på emissioner har multiplicerats med respektive karakteriseringsindex summeras alla värden som tillhör samma klass, för att ge ett tal för växthuseffekt, ett för försurning, ett för övergödning etc. (PRé 2010a). Summorna kallas effect scores. Alla effekter anses dock inte vara lika viktiga. Det sista steget i miljöbedömningen är därför viktning (Lindahl, M. et al, 2002). I detta steg läggs inventeringsresultaten samman till ett tal. Det är dock inte helt okontroversiellt; det finns ingen internationellt erkänd metod och de baseras på subjektiva värderingar, varför det endast skall användas då det är meningsfullt. Det finns ingen enkel sanning. Metoderna viktar utifrån olika utgångspunkter kritiska belastningsgränser, betalningsvilja och politiska mål m.m. olika typer av miljöpåverkan mot varandra. Tolkning av resultat Tolkningen är en viktig fas av livscykelanalysen (Lindahl, M. et al, 2002). Det är då som studiens resultat analyseras och slutsatser kan tas fram. Men det handlar inte bara om att sätta ord på och kunna beskriva resultatet; det är också viktigt att i tolkningen gå igenom de metoder som använts, kontrollera om krav på datakvalitet har uppfyllts etc. Datakvaliteten styr i slutändan vilka slutsatser som kan dras och hur känsligt systemet är om parametrar ändras. Vid jämförelser mellan två eller flera system kan olika metoder användas för att bedöma om eventuella skillnader mellan dem är signifikanta eller kan bero på osäkerheter i resultat och/eller metod. Det handlar helt enkelt om att fastslå om skillnader som upptäckts är verkliga eller har uppkommit av en slump. Vid en osäkerhetsanalys fastställs de intervall inom vilka modellens resultat kan variera, beroende på variationen på inventeringsdata. Det är en kvantitativ uppskattning av osäkerheter i de tre första stegen av livscykelanalysen. Vid en känslighetsanalys undersöks hur resultatet kan påverkas om indata byts ut och vilka indata som ger störst påverkan vid utbytet. Samhällsnyttor och ekonomiska nyttor med biogasframställning Produktion av biogas i Sverige minskar oljeberoendet och därmed beroendet av energi som produceras utanför landet (Svensak biogasföreningen et al., 2008). Det kan t.ex. bidra till en säkrare tillgång till drivmedel i framtiden och minska effekterna för viktiga delar av samhällslivet om världens tillgångar på oljebaserade bränslen plötsligt minskar. Produktion av biogas kan bidra till att sluta ett kretslopp mellan stad och land och därigenom bidra till att näringsämnen och energi tas tillvara. Vidare kan den leda till en ökad sysselsättning i landet, då biogasframställningen ger arbetstillfällen där produktionen sker. Tack vare att produktionen inte måste förläggas till storstadsområden, kan det hjälpa till att hålla landsbygden levande. Biogasframställning kan ge Sverige möjligheter att exportera energi till andra länder (Biogasportalen, 2010b). 28

37 Material och metoder I arbetet har vedertagen metodik för livscykelanalys tillämpats. De centrala delarna har varit datainsamling, val av indikatorer ur databas och beräkningar i excel. För att göra det möjligt att genomföra livscykelanalysen har vissa antaganden krävts (Bilaga 5). En blandning av platsspecifika och generella data har använts i livscykelanalyserna. Målsättningen har varit att så mycket som möjligt av datan skall vara specifik för just detta system. Platsspecifik data har således använts då det varit möjligt att få fram och när datan ansetts tillräckligt pålitlig. Insamling har skett genom intervjuer, studiebesök, genomgång av offentliga och interna dokument och litteraturstudier m.m. Vid behov utfördes beräkningar för att ta fram de siffror som sedan användes för livscykelanalyserna. När mål och omfattning för studien hade fastställts, konstruerades ett processträd för förbränning och ett för rötning (Bilaga 6 samt Bilaga 7). Processträden anger vilka processer som ingår i systemet och därmed även indirekt vilka som faller utanför systemgränserna. Processträden har modifierats allteftersom ny kunskap om ingående processer framkommit. I detta fall börjar processträden med avfallspåsen och slutar med användningen av de produkter som bildas i respektive process. På så sätt följs hela kedjan och matavfallets väg från att det ligger i påsen till att det kan nyttiggöras som olika former av energi. Processträden delades upp i fyra faser för att göra livscykelanalysen mer lätthanterlig. Faserna utgörs av materialhantering, produktion, användning samt kvittblivning. Varje fas tilldelades ett eget excel-blad för beräkningar. Därmed erhölls åtta excel-blad som medförde att miljöpåverkan från rötning och förbränning kunde beräknas och jämföras i mindre delar. I excel-bladen återfinns alla de delprocesser från processträden som medför någon typ av relevant miljöpåverkan. Genom två processteg är utgångspunkten hantering av 1 kg matavfall. Det genererar en lätthanterlig siffra som enkelt kan omvandlas till andra storheter. Samtidigt kan en påse med matavfall sägas innehålla i genomsnitt 1 kg matavfall. I produktions- och användningsfasen krävs dock systemutvidgningar för att kunna jämföra rötning och förbränning på ett korrekt sätt. Därför har andra funktionella enheter än påverkan per kg kvittblivet avfall krävts (se ansnitt Systemutvidgningar). Ecoindicator 99 en metod för miljöpåverkansbedömningar EcoIndicator 99 är en vetenskapligt baserad metod för miljöpåverkansbedömningar som utvecklades av holländska experter mellan (PRé, 2010b). I metoden har en viktning mellan miljöpåverkanskategorier tagtis fram med hjälp av en expertpanel, dvs. genom vissa procedurer fick ett antal experter slå fast vilka kategorier som skall viktas tyngre än andra. Därmed behöver inte enskilda personer som utför en miljöpåverkansbedömning själva fundera på hur inventeringsresultaten skall viktas. För att underlätta framtagningen av viktningen definierades tre s.k. skade-kategorier; skada på mänsklig hälsa, skada på 29

38 ekosystemkvalitet och skada på naturresurser. Dessutom finns 11 påverkanskategorier, som var och en sorteras till någon av de tre övergripande skade-kategorierna. Skada på mänsklig hälsa uttrycks i antal lidande livsår, DALY s (Disability Adjusted Life Years) (PRé, 2010c). Det används av bl.a. WHO och Världsbanken. Till denna kategori hör cancerogener, respiratoriska effekter, klimatpåverkan, joniserande strålning och nedbrytning av ozonlagret. Skada på ekosystem anges i hur många procent av kärlväxtarterna som kan försvinna från en viss yta under en viss tid till följd av påverkan på miljön (PRé, 2010d). Hit hör påverkanskategorierna miljögifter, försurning/övergödning, markanvändning och markförändring. Skada på naturresurser uttrycks som den extra mängd energi som kommer att behövas för att utvinna dessa resurser i framtiden, då det blir allt svårare allteftersom tillgången minskar (PRé, 2010e). Hit hör uttag av mineraler och fossila bränslen. Panelproceduren resulterade i att mänsklig hälsa och ekosystemkvalitet anses lika viktiga, medan resurser ses som hälften så viktiga (40:40:20) (PRé, 2010b). Inventeringsresultaten länkas till de tre kategorierna genom modeller, dvs. de siffror man fått fram i inventeringen sorteras till rätt påverkanskategori som i sin tur hör till en av tre skade-kategorier. I bedömningen tittar man på i hur stor utsträckning det studerade systemet/systemen påverkar dessa tre kategorier, som har en bestämd viktning sinsemellan. Skador på mänsklig hälsa och ekosystemkvalitet ses alltid som allvarligare än skador som innebär att framtida resursuttag försvåras. Användning av EcoIndicator 99 ger ett indexvärde uttryckt i points, PT (Nilsson, M., 2010). Ju högre points ett system eller en process medför, desto större negativ miljöpåverkan har det. Databasen Ecoinvent 2 Lämpliga indikatorer har plockats ur databasen Ecoinvent 2. Den har tagits fram av schweiziska institutioner för att uppdatera och förbättra ett antal äldre databaser (PRé, 2008). Den innehåller ca processer och släpptes första gången år Ecoinvent 2 omfattar internationell data för livscykler på industriella processer såsom energiförsörjning, resursuttag, materialförbrukning, kemikalier, metaller, jordbruk, avfallshanteringssystem och transporter (Ecoinvent Centre, 2010). Karakteristiskt är att den innehåller ett brett utbud av data, datan är väldokumenterad, kapitalgods är inkluderade i processerna och emissioner kan specificeras på olika sätt. Uppdatering av databasen sker regelbundet. Pga. noggrannheten i utförandet av de LCA:er som ligger till grund för data som återfinns i databaser, tros de kunna ge ett säkrare resultat än om motsvarande indikatorer skulle beräknas från grunden i denna LCA då resurserna är begränsade. I de fall då ingen med verkligeheten fullständigt överensstämmande indikator har funnits har den som ligger närmast till hands valts. På det viset har exempelvis tillverkning av oblekt papper antagits motsvara tillverkning av papperspåsen som används i rötningsprocessen etc. Varje indikator är i databasen försedd med ett visst värde som kan sägas ange ett utgångsläge för miljöpåverkan, exempelvis har produktion av 1 kg oblekt papper tilldelats en påverkan på 0,178 points. Information om hur respektive delprocess ser ut i verkligheten, exempelvis 30

39 ingående material, fordon, vikter, sträckor och mängder m.m. matades in i excel-bladen. Miljöpåverkan i processteget bestämdes sedan genom att det förutbestämda värdet multiplicerades med uppgifter om respektive steg. Systemutvidgningar Rötning och förbränning av matavfall är två helt olika system. De ger olika sorters produkter, vilket innebär att de produkter som fås ut av ett system måste produceras på något annat sätt om det andra systemet för omhändertagande av avfallet väljs. Rötningen genererar exempelvis en rötrest som kan användas som gödningsmedel, medan förbränning inte medför någon liknande produkt. Det innebär att gödningsmedel måste framställas på något annat sätt om förbränning tillämpas. Genom att titta på miljöpåverkan från gödning med rötrest respektive konstgödsel kan en jämförelse mellan rötning och förbränning göras på detta område. Fordonsgas från rötning antas på motsvarande sätt ersätta diesel, el från förbränning i kraftvärmeverk antas kompenseras av svensk el-mix om ingen produktion sker till följd av att avfallet rötas och tillverkning av fjärrvärme antas kompenseras av värme från förbränning av biobränsle. Dessa jämförelser kallas systemutvidgningar och miljöpåverkan belastar det system som inte kan tillverka en viss produkt. För att möjliggöra detta krävs flera funktionella enheter. De fyra som har valts i detta fall är påverkan per kwh drivmedel, påverkan per kwh el, påverkan per kwh värme samt påverkan per kg gödningsmedel. Det är därför inte möjligt att få ett enda siffervärde för respektive system och fastslå vilket som medför den lägsta påverkan på miljön. Jämförelsen måste ske uppdelat i mindre delar. Allokering Allokering har utförts i produktionsfasen för att varje produkt skall belastas med rätt andel av miljöpåverkan. Om inte detta görs kan miljöbelastningen t.ex. räknas med flera gånger, vilket ger ett missvisande resultat. I rötningen har allokering utförts efter massa, vilket är det sätt som rekommenderas enligt ISO-standarden (Svensson, G., 2010). Rötresten mäts i ton, medan biogasen mäts i m 3 och därför kräver en omräkning till ton eller kg. Densiteten för biogas hämtades ur en tabell och sedan omvandlades den producerade mängden biogas till massa (Naturvårdsverket, 2010b). Denna massa delades i sin tur upp i hur stor del som hade använts för uppgradering och hur stor del som inte hade uppgraderats och därmed kunnat användas för fjärrvärmeproduktion. På detta sätt erhölls tre massor och genom att dividera dem med den totala massan kunde respektive produkts andel av massan beräknas. Då rötresten naturligt väger mer än gasen, får rötresten bära 71 % av miljöbelastningen och biogasen 29 % (12 % fordonsgas samt 17 % rågas). Om syftet med ett biogassystem enbart är att producera gas, skulle denna allokeringsmetod troligen ge ett missvisande resultat eftersom majoriteten av miljöbelastningen läggs på något som egentligen vore en biprodukt. I detta fall ses dock även rötresten, eller det faktum att ett gödningsmedel genereras som kan användas på åkern och därmed bidra till ett slutet kretslopp, som viktigt. 31

40 I systemet för förbränning av matavfallet har allokering skett efter producerad mängd energi, då såväl el som fjärrvärme kan mätas i W. Elenergins och värmeenergins respektive delar av den sammanlagda mängden producerad energi beräknades, och resulterade i att värmen bär 82 % av miljöbelastningen och elen 18 %. Det rör sig dock om olika sorters energi, vilket har bortsetts från i detta fall. SimaPro en programvara för LCA När alla beräkningar hade utförts i excel, användes uppgifter från programvaran SimaPro för att se vilken art av miljöpåverkan det rörde sig om i de olika faserna och processerna. Exceluträkningarna kan enbart visa påverkans storlek. För att redovisa miljöpåverkans art valdes ett exempel från var och en av de fyra faserna materialhanteirng, produktion, användning och kvittblivning. Undantaget är fas 1 där påverkan från både förbränning och rötning redovisas. Känslighetsanalys Känslighetsanalys har utförts genom att de indata som förefaller ha störst negativ miljöpåverkan lokaliserades, varefter indata i kalkylen byttes ut. Genom att byta ut osäkra indata blir det möjligt att se om resultatet påverkas. På det viset går det exempelvis att se vad som händer med resultatet om ursprungliga uppgifter dubbleras eller halveras. Det gör det möjligt att ringa in de indata som har stor respektive liten betydelse för resultatet. Källkritik Livscykelanalys När en livscykelanalys genomförs, skapas en modell av verkligheten. Modeller kräver, som nämnts, förenklingar vilket innebär att långt ifrån alla processer kan tas med eller analyseras i detalj. Det gör att processer eller delsteg som skulle kunna medföra en miljöpåverkan kan ha förbisetts. Många antaganden har krävts, vilket kan medföra att resultatet har påverkats. Generella data har använts för att representera många av delprocesserna. Det finns alltid en risk att sådana data inte stämmer överens med verkligheten. Det är viktigt att komma ihåg att så fort en metod för miljöpåverkansbedömningar kommer in i bilden handlar det om värderingar, och således även subjektiva bedömningar och överväganden. Pointsen kan inte sägas visa en absolut sanning, det är en relativ sanning, om än framtagen av experter på området. 32

41 Litteratur Fakta har i många fall hämtats från branschorgansationer, miljörapporter och personal som arbetar med de olika avfallshanteringssystemen. Det finns alltid en risk att information från sådana källor kan vara vinklade. Information om t.ex. databasen EcoInvent 2 och miljöpåverkansbedömningsmetoden EcoIndicator 99 kommer från de institut som tagit fram dem, vilket kan innebära att beskrivningarna framhåller fördelar snarare än nackdelar. 33

42 Resultat Resultatet redovisas i två delar; miljöpåverkans storlek samt miljöpåverkans art. Dessa är i sin tur indelade i mindre avsnitt då varje fas redovisas för sig, för att göra resultatet överskådligt. Samma system och samma faser används i båda fallen, men miljöpåverkans storlek redovisas mer ingående genom att både rötning och förbränning tas upp i samtliga fyra faser medan exempel valts för att illustrera miljöpåverkans art. Endast i materialhanteringsfasen tas art av miljöpåverkan upp för både rötning och förbränning. Resultaten för miljöpåverkans storlek kommer, som nämnts, av beräkningar i excel-blad, med utgågspunkt från generella och platsspecifika data. Resultaten för miljöpåverkans art kommer av användning av en programvara med utångspunkt från samma data. Miljöpåverkans storlek Fas 1 material Fas 1 omfattar handhavande av materialet, råvaran, i rötnings- respektive förbränningsprocessen. Fasen börjar med att avfallet läggs i påsar och kärl, och slutar innan porten till respektive anläggning. Den funktionella enheten i fasen är påverkan per kg behandlat avfall. För rötningsprocessen är den totala påverkan för handhavande av 1 kg matavfall 0, points (Tabell 3). Motsvarande siffra för förbränningen är 0, points/kg. Av de processer som ingår i denna fas av rötningen har tillverkning av papperspåsarna högst points, 0, points/kg avfall, följd av insamling av avfallet vid bostäderna med 0, points/kg. Transport av matavfallet till Boden, en process som bara behövs vid rötningen, ger en påverkan på 0, points/kg avfall. Dessa tre delprocesser står tillsammans för 95 % av miljöpåverkan från rötningen i materialhanteringsfasen (Figur 8). Transport av avfallskärlet från tillverkningsstället ger lägst påverkan, 0, points/kg avfall. När det gäller förbränningsprocessen, ger insamling av avfallet vid bostäderna högst påverkan, 0, points/kg avfall. Näst högst ger tillverkning av avfallspåsen, med 0, points/kg. Tillsammans svarar de för 98 % av påverkan från förbränningen i fasen (Figur 9). På sista plats hamnar transport av avfallskärlet, vilket ger 0, points/kg. 34

43 Tabell 3. Miljöpåverkan uttryckt i points/kg omhändertaget avfall för respektive delprocess i materialhanteringsfasen, för rötning samt förbränning. Rötning Förbränning Delprocess Points Delprocess Points Påse tillverkn. 0, Påse tillverkn. 0, Transport påse 0, Transport påse 0, Avfallskärl tillverkn. 0, Avfallskärl tillverkn. 0, Transport kärl 0, Transport kärl 0, Insamling 0, Insamling 0, Lastning 0, Balning 0, Transport Boden 0, Totalt 0, , Figur 8. Miljöpåverkan fördelat på delprocess i materialhanteringsfasen, rötning. Figur 9. Miljöpåverkan fördelat på delproces materialhanteringsfasen, förbränning. Fas 2 produktion Fas 2 omfattar själva produktionen, dvs. vad matavfallet genererar genom rötning respektive förbränning. Detta handlar således om ett enda steg i processen, till skillnad från materialfasen som är uppdelad i flera delprocesser. Båda systemen ger flera olika produkter. Det är dessutom fråga om utbyten som inte är direkt jämförbara mellan de två processerna eftersom de ger upphov till olika saker. Därför har olika funktionella enheter använts. Rötning ger, som tidigare nämnts, upphov till biogas som kan användas till fordonsgas eller för värmeproduktion, medan förbränning främst genererar el och fjärrvärme. Jämförelserna skall belasta motsvarande hanteringssystem, dvs. de jämförelser som har rötningen som utgångspunkt skall belasta förbränning och vice versa. Jämförelserna visar vad det kostar miljön att tillverka de produkter som respektive system genererar på annat rimligt sätt. 35

44 Rötning medför exempelvis att fordonsgas bildas medan kraftvärmeverket inte ger upphov till någon liknande produkt varför systemet för avfallsförbränning måste utvidgas. Energiförbrukning för de två anläggningarna handlar främst om förbrukning av el och värme. Förbränningsanläggningen har under år 2009 tagit emot knappt ton avfall och producerat drygt MWh el samt m 3 varmvatten för fjärrvärmenätet (motsvarar ca MWh, då varmvattnet har en medeltemperatur under året på 90 C) (Umeå Energi, 2010). Energiförbrukningen uppgick till nästan MWh el samt drygt MWh värme. Rötningsanläggningen har under samma period tagit emot och behandlat sammanlagt ca ton avfall (Bodens kommun, 2010). Produktionen av biogas har uppgått till drygt m 3, varav drygt m 3 har uppgraderats och resterande del har använts för produktion av varmvatten. Rötningen har även genererat ca ton rötrest. Biogasanläggningen har förbrukat ca 950 MWh el samt drygt 650 MWh värme. Utbytet per kg avfall i förbränningsprocessen beräknades till ca 0,53 kwh el och 0,03 m 3 varmvatten för fjärrvärme. Motsvarande för rötningen uppgick till 0,02 m 3 fordonsgas, 0,002 m 3 varmvatten samt 0,08 kg rötrest per kg substrat. Produktionen av 1 kwh fordonsgas ger en påverkan på 0,0074 points medan produktion av 1 kwh diesel ger 0,0127 points (Tabell 4). Produktion av 1 kwh varmvatten via avfallsförbränning motsvarar 0,0079 points medan samma mängd producerad genom förbränning av fasta biobränslen motsvarar 0,0089 points. Rötning genererar också varmvatten, motsvarande 0,0115 points/kwh. För tydlighetens skull har varmvatten producerad genom förbränning av fasta biobränslen valts för jämförelserna i båda fallen. Tabell 4. Miljöpåverkan uttryckt i points (p) från de produkter som matavfall genererar i produktionsfasen vid förbränning respektive rötning, samt påverkan från framställning av likvärdiga produkter på annat sätt. Utbyte Miljöpåverkan Jämförelse Miljöpåverkan El, avfallsförbr. 0,0079 p/kwh Svensk elmix 0,0057 p/kwh Varmvatten, avfallsförbr. 0,0079 p/kwh Varmvatten, biobränsle 0,0089 p/kwh Fordonsgas rötn. 0,0074 p/kwh Produktion diesel 0,0127 p/kwh Varmvatten, rötn. 0,0115 p/kwh Varmvatten, biobränsle 0,0089 p/kwh Gödningsmedel, rötn. 0,0909 p/kg Produktion konstgödsel 0,4900 p/kg För samtliga produkter som bildas i rötningen står den anaeroba nedbrytningen för ca 94 % av miljöpåverkan från produktionsfasen (Figur 10). Driften står för ca 6 %. På motsvarande sätt står produktionen av fjärrvärme för ca 94 % av miljöpåverkan i produktionsfasen vid avfallsförbränningen, även det gäller samtliga produkter (Figur11). Driften står för 6 %. 36

45 Figur 10. Miljöpåverkan fördelat på drift, yta och anaerob nedbrytning för de produkter som bildas i produktionsfasen vid rötning av matavfall. Figur 11. Miljöpåverkan fördelat på drift, yta och fjärrvärmeproduktion för de produkter som bildas i produktionsfasen vid förbränning av matavfall. Fas 3 Användning Livscykelns tredje fas behandlar användning av de produkter som bildas. Utöver själva användningen ingår också transporter från produktionsanläggningen till konsument för produkter som kräver det. Då el och fjärrvärme transporteras i respektive nät uppstår förluster som skall belasta användningsfasen. Även i denna fas har en jämförelse gjorts angående vilken miljöpåverkan som skulle uppnås om andra produkter användes istället, vilket representerar miljöpåverkan från det andra systemet. Förbränning, dvs. användning, av 1 kwh fordonsgas i motorn ger en påverkan på 0,0006 points medan användningen av 1 kwh diesel motsvarar 0,0362 points (Tabell 5). Användning av 1 kwh varmvatten från avfallsförbränning motsvarar 0,0008 points medan användningen av samma mängd producerad från biobränslen motsvarar 0,0009 points. Varmvatten producerad genom eldning av biogas ger en påverkan på 0,0012 points/kwh. För tydlighetens skull har användning av varmvatten producerad genom förbränning av biobränsle valts för jämförelserna i båda fallen. 37

46 Tabell 5. Miljöpåverkan uttryckt i points (p) från användningen av de produkter som matavfall genererar vid förbränning respektive rötning, samt påverkan från användning av likvärdiga produkter. Användning Miljöpåverkan Jämförelse Miljöpåverkan El, avfallsförbr. 0,0003 p/kwh Svensk elmix 0,0002 p/kwh Varmvatten, avfallsförbr. 0,0008 p/kwh Varmvatten, biobränsle 0,0009 p/kwh Fordonsgas rötn. 0,0006 p/kwh Diesel 0,0362 p/kwh Varmvatten, rötn. 0,0012 p/kwh Varmvatten, biobränsle 0,0009 p/kwh Gödningsmedel, rötn. 0,0004 p/kg Konstgödsel 0,0105 p/kg Fas 4 kvittblivning Den fjärde och sista fasen i livscyklarna behandlar kvittblivning av det huvudsakliga avfall som uppstår vid processerna. I förbränningsprocesserna uppstår avfallet aska, sot och gips vid förbränningen och reningen av rökgaserna, dvs. i och efter processen. Vid rötningen uppstår avfallet innan själva processen då material som inte är ämnat att rötas plockas bort. Det motsvarar ca 2 % av inkommande matavfall. Funktionell enhet är i denna fas påverkan per kg behandlat matavfall. Vid omhändertagande av rejekt från rötningsprocessen genererar deponeringen högst points, 0,0006 points/kg rötat avfall (Tabell 6). Förbränningen av rejekt resulterar i 0,0002 points/kg. Andelsmässigt står dessa två delprocesser för 100 % av miljöpåverkan i fasen (Figur 12). Den sammanlagda miljöpåverkan från kvittblivning av de restprodukter som uppstår vid rötning av 1 kg matavfall uppgår till 0,0008 points. Vid den kvittblivning som sker om matavfallet förbränns uppstår miljöpåverkan framförallt vid omhändertagandet av aska, vilket genererar 0,0183 points/kg förbränt avfall. Deponeringen av sot kommer i andra hand, 0,0023 points/kg. Dessa två delprocesser står för 100 % av miljöpåverkan från förbränningen i denna fas (Figur 13). Sammanlagt ger kvittblivningsfasen vid förbränning en miljöpåverkan på 0,0207 points/kg avfall. Tabell 6. Miljöpåverkan uttryckt i points/kg omhändertaget matavfall för respektive delprocess i kvittblivningsfasen, för rötning samt förbränning. Rötning Förbränning Delprocess Points/kg Delprocess Points/kg Transport 8,32E-07 Transport aska 3,13E-06 Deponering 0,0006 Deponering aska 0,0183 Transport 5,20E-07 Transport sot 3,90E-07 Förbränning 0,0002 Deponering sot 0, Transport gips 2,31E Deponering gips 9,25E-05 Totalt 0,0008 0,

47 Figur 13. Miljöpåverkan fördelat på del- process i kvittblivningsfasen, rötning. Figur 12. Miljöpåverkan fördelat på delprocess i kvittblivningsfasen, förbränning. Känslighetsanalys I känslighetsanalysen har data som förefaller ha stor betydelse i olika faser byttsut mot andra data. I rötningens materialhanteringsfas står tre delprocesser för majoriteten av miljöpåverkan. Om exempelvis papperspåsens vikt halveras, blir total påverkan per kg insamlat avfall ca 0,0085 points istället för 0,0101,dvs. ca 20 % mindre. Sådana förändringar gör givetvis också att delprocessernas inbördes förhållande förändras. Det krävs dock att flera indata för rötningen ändras för att generera en lägre miljöpåverkan än vad materialhanteringsfasen vid förbränning gör. När det gäller förbränningen spelar insamling av avfallet stor roll i materialfasen. Om bilens körsträcka halveras blir total påverkan i fasen ungefär hälften så stor. Det skulle bidra till en ännu större skillnad mellan förbränning och rötning, till förbränningens fördel. Även vid fördubblad sträcka för insamlingsbilen i förbränningsfasen, överskrider miljöpåverkan från rötningen den från förbränning. Det är dock samma bil som kör samma sträcka i båda fallen, i verkligheten kan sträckan således inte ändras i det ena systemet utan att också ändras i det andra. Sammantaget skulle det krävas stora förändringar av ganska många indata för att förhållandet rötning/förbrännig ska ändras i materialhanteringsfasen. I produktionsfasen har den processpecifika delen (anaerob nedbrytning respektive fjärrvärmeproduktion) störst betydelse. Den är svår att variera eftersom det rör en förutbestämd indikator från databas. En ändring av indata handlar inte bara om att ändra en siffra, det kräver också att en annan metod och andra antaganden används genom hela analysen. Påverkan från driften har viss betydelse och indata kommer delvis från uppskattningar. Om biogasanläggningens el- och värmeförbrukning fördubblas och miljöpåverkan från driften av anläggningen därmed dubbleras står driften för en något högre andel av fasens miljöpåverkan. Totalt blir rötningens miljöpåverkan även något större. Den processpecifika delen står dock fortfarande för majoriteten av miljöpåverkan. Detsamma gäller vid fördubbling av energiförbrukningen om förbränning tillämpas. Ytan har en liten 39

48 betydelse i sammanhanget, det krävs t.ex. att ytan av Dåva 1 är 100 gånger större än antagen ytan för att den ska stå för en större andel av miljöpåverkan i fasen än driften. På motsvarande sätt måste ytan vara 1000 gånger större för att ha större betydelse än den processpecifika delen. Vid beräkningar av miljöpåverkan i användningsfasen från förbränning av biogas respektive diesel används färdiga indikatorer från databas. Indatan är inte meningsfull att ändra då den anges som påverkan per kwh förbränt drivmedel. Ändras den, fås svaret endast ut i påverkan för ett annat antal kwh istället. Indikatorna är inte lämplig att ändra utan att i så fall använda liknande indikator, och sådana finns inte i detta fall. Beräkning av miljöpåverkan vid användning av el och värme kräver indata i form av storlek på de förluster som uppstår i respektive nät. Förluster från fjärrvärmenät och elnät kan uppskattas till andra procentsatser, vilket givetvis kan göra miljöpåverkan i användningsfasen större eller mindre. Så länge det jämförande sättet att producera el respektive värme antas ge samma förluster i näten förändras dock inte förhållandet mellan rötning och förbränning då de jämförs. Påverkan av användning av konstgödsel respektive rötrest anges, liknande användning av drivmedel, som påverkan per kg gödningsmedel. Även här används en förutbestämd indikator. I kvittblivningsfasen vid förbränning uppkommer majoriteten av miljöpåverkan vid deponering av bottenaska. Om den istället ses som en produkt, uteblir hela påverkan från transport och deponering av askan. Miljöpåverkan från kvittblivningsfasen blir då ca 10 % av den påverkan som räknats med i resultatet. Förbränningen ger dock fortfarande en högre miljöpåverkan i kvittblivningsfasen än rötning. I kvittblivningsfasen vid rötning spelar deponeringen av rejekt störst roll. Enligt försiktighetsprincipen har den större av indikatorerna för deponering (samma som för deponering av aska och sot) använts till resultatet, om en lägre indikator (motsvarande deponering av gips) används istället minskar miljöpåverkan med ca en fjärdedel.sammanfattningsvis kan storleken på miljöpåverkan förändras om siffror byts ut, men förhållandet mellan rötning och förbränning ändras enbart om mycket indata ersätts. 40

49 Miljöpåverkans art från utvalda delar av processerna Fas 1 - material Försvårande av framtida uttag av fossila bränslen, markanvändning och respiratoriska effekter från oorgansika föroreningar står för stora delar av miljöpåverkan från de olika delprocesserna i materialhanteringsfasen vid rötning av matavfall (Figur 14). Den största enskilda påverkanskategorin återfinns i tillverkningen av papperspåsen, där markanvändning svarar för ca 70 % av delprocesens miljöpåverkan. Störst sammanlagd miljöpåverkan kommer från fossila bränslen. Även klimatförändring samt försurning/övergödning bidrar med ca 0,0005 points var till den sammanlagda miljöpåverkan i materialhanteringsfasen. Figur 14. Miljöpåverkan indelat i elva påverkanskategorier i materialhanteringsfasen vid rötning av 1 kg matavfall. 41

50 I materialhanteringsfasen vid förbränning av matavfall står försvårande av framtida uttag av fossila bränslen för en stor del av dels total miljöpåverkan i fasen, dels påverkan i de delprocesser där den representeras (Figur 15). Respiratoriska effekter av oorganiska föroreningar står för nära en fjärdedel av påverkan från insamlingen, samtidigt som klimatförändring och försuning/övergödning står för knappt 0,0005 points vardera. Figur 15. Miljöpåverkan indelat i elva påverkanskategorier i materialhanteirngsfasen vid förbränning av 1 kg matavfall. 42

51 Fas 2 Produktion; gödningsmedel Produktion av gödningsmedel via rötning av avfall har en delvis annan typ av miljöpåverkan än produktion av motsvarande mängd konstgödsel (Figur 16). När gödsel tillverkas i form av rötrest är det främst påverkan från cancerogener och försvårande av framtida uttag av fossila bränslen som uppkommer, om konstgödsel produceras handlar det förutom fossila bränslen framför allt om respiratoriska effekter från oorganiska föroreningar. Försurning/övergödning kommer i tredje hand. Figur 16. Jämförelse av miljöpåverkan indelat i elva miljöpåverkanskategorier vid produktion av 1 kg gödningsmedel genom rötning och produktion av 1 kg konstgödsel. 43

52 Fas 3 Användning; drivmedel Förbränning av 1 kwh biogas i motor genererar en mycket lägre miljöpåverkan än förbränning av motsvarande mängd diesel (Figur 17). Påverkan från dieselförbränning är främst koncentrerat till fyra olika miljöpåverkanskategorier; respiratoriska effekter från oorganiska ämnen, försvårande av framtida uttag av fossila bränslen, försurning/övergödning samt miljögifter. De två förstnämnda kategorierna står för ca 85 % av den totala påverkan vid dieselförbränning. Vid förbränning av fordonsgas från rötning förefaller miljöpåverkan främst bero på utsläpp av ämnen som bidrar till försurning/övergödning och respiratoriska effekter av oorganiska ämnen. Figur 17. Jämförelse av miljöpåverkan indelat i elva miljöpåverkansketegorier vid förbränning av 1 kwh biogas och förbränning av 1 kwh dieselolja. 44

53 Fas 4 Kvittblivning; förbränning Störst andel av den miljöpåverkan som uppstår vid kvittblivning av restprodukter från avfallsförbränningen står cancerogener för (Figur 18). På andra plats kommer miljögifter, och på tredje försvårande av framtida uttag av fossila bränslen. Det handlar enbart om påverkan från deponering av aska och gips, transporter genererar en i sammanhanget låg påverkan. Figur 18. Miljöpåverkan indelat i elva påverkanskategorier vid kvittblivning av restprodukter som uppstår vid förbränning av 1 kg matavfall. 45

54 Diskussion Diskussionen redovisas, likt resultatet, i två delar; miljöpåverkans storlek samt miljöpåverkans art. Dessa är i sin tur indelade i mindre avsnitt då varje fas diskuteras för sig. Kapitlet avslutas med en sammanfattande diskussion. Miljöpåverkans storlek Fas 1 Material I fas 1, handhavande av material, ger rötningen än större miljöpåverkan än förbränningen. Den stora påverkan från tillverkning av papperspåsen kan, då papper är ett förnyelsebart material, komma av att den väger mer än plastpåsen. Det går därför åt mer påsmaterial per kg matavfall vid rötningen än vid förbränningen. Plastpåsen innehåller dessutom annat än matavfall, varför matavfallet i detta fall endast skall belastas för den del av påsen som det tar upp. Det gör att skillnaden i vikt mellan påsarna blir ännu större. Hade en annan plastpåse valts som bas för jämförelsen, hade utgången kunnat bli annorlunda. Vikt och tillverkningsort för plastpåsarna kan aldrig sägas säkert, eftersom det till skillnad mot i rötningen inte finns en bestämd påse som skall användas. Kunderna bestämmer själv. Transport av matavfallet till Boden har betydelse, men både tillverkning av papperspåsen och insamling av avfallet ger en högre miljöpåverkan från rötningen än denna transport. De storleksmässiga skillnaderna mellan de tre delprocesserna är dock små, de har alla betydelse för fasens miljöpåverkan. Miljöpåverkan från de andra delprocesserna försvinner i mängden. Eftersom transporten till Boden är något som skiljer rötning och förbränning från varandra är det också en delprocess som bidrar till att öka rötningens miljöpåverkan jämfört med förbränningens. Även utan denna extra transport skulle dock rötningen generera ett högre points-värde än förbränningen. Beroende på vilka produkter man vill åstadkomma, kan långväga transporter i vissa fall vara nödvändiga. Eventuellt övervägs då den negativa påverkan från transporten av positiva effekter av de produkter som genereras. Det vore dock önskvärt att Umeå kommun på ett långsiktigt plan utreder förutsättningarna och eventuellt förbereder för uppförande av en biogasanläggning i den egna kommunen. Om man skall arbeta för att minska miljöpåverkan i materialfasen, är det när det gäller rötning framförallt tillverkning av påsen samt insamling av avfallet som skall sättas i fokus. Även transporten till Boden kan ses över för att om möjligt hitta andra transportsätt. I beräkningen har dock ingen hänsyn tagits till att det rör sig om returtransporter, vilket skulle kunna ge en lägre miljöpåverkan. Men faktum är att denna transport faktiskt sker och det skall belasta matavfallet och inget annat. Traktorlastning samt tillverkning och transport av kärl är mindre viktiga i sammanhanget. Vid förbränning kommer miljöpåverkan främst av insamling av avfallet. Även tillverkning av soppåsen är viktig, men inget som i dagsläget kan styras då det är fritt fram för människor att använda vilka slags påsar de vill för insamling av brännbart hushållsavfall. Då insamlingsförfarandet har stor betydelse i båda processerna kan det vara något som bör ses över. Idagsläget genererar många insamlingsbilar en stor negativ miljöpåverkan då det är tunga fordon som kör, lastar och går på tomgång etc. För att förbättra 46

55 situationen är det viktigt att ny teknik och nya drivmedel utnyttjas, vilket redan påbörjats i kommunen. Fas 2 Produktion Det rör sig om två helt olika anläggningar, inte enbart process- och produktmässigt, utan även vad gäller energiförbrukning, mottagen mängd avfall m.m. Dåva kraftvärmeverk är en storskalig anläggning medan Svedjans biogasanläggning än så länge inte kommer i närheten av samma kapacitet för att ta emot och behandla avfall. Ju större produktionen är, desto lättare är det också för en anläggning att bli mer effektiv per producerad enhet. Det kan dock inte ses som ett skäl till att inte välja rötning, snarare är det så att ju större mängd avfall som rötas desto effektivare har även dessa anläggningar möjlighet att bli. Det beräknade utbytet för processerna gäller under förutsättning att alla substrat respektive bränslen ger samma utbyte. Så är det naturligtvis inte i verkligheten. Detta tillvägagångssätt valdes pga. att de data som finns över värmevärde i matavfall, rötningspotential i olika substrat vid samrötning etc. inte är entydiga och delvis saknas. Om samma beräkningar utfördes med teoretiska värden skulle utbytet och därmed i förlängningen resultatet kunna bli annorlunda. Men eftersom genomsnittligt värde för utbyte per kg substrat/bränsle har använts i båda fallen kan jämförelserna ändå ses som tillförlitliga. Om avfallet förbränns produceras inget drivmedel, vilket gör att motsvarande mängd drivmedel måste framställas på annat sätt. Produktion av diesel ger en högre miljöpåverkan än produktion av fordonsgas, vilket innebär att det sett till denna funktion (att driva en fordonsmotor) är mer fördelaktigt att röta avfallet. Diesel och andra oljebaserade drivmedel utvinns och produceras i andra länder, medan biogas som i detta fall ofta är lokalproducerad. Den tillverkas av substrat som kommer från närområdet och kan användas i det område där biogasanläggningen är belägen. Även vid produktion av gödningsmedel är situationen mer fördelaktig för rötning, då produktion av konstgödsel genererar en större miljöpåverkan än produktion av motsvarande mängd rötrest. Sett till energiinnehåll, producerar Dåva kraftvärmeverk främst värme, i andra hand el. Varmvatten producerad på detta sätt genererar en något lägre miljöpåverkan än vatten som har producerats via biobränsle. Vatten uppvärmd genom förbränning av gas från rötningen har högre points än de andra två uppvärmningssätten som redovisas. Det innebär att om syftet med avfallshanteringen är att tillverka varmvatten för fjärrvärmedistribution är det bättre att förbränna matavfallet direkt än att först röta det till biogas som i sin tur förbränns. Rötning är inte främst en metod för att producera fjärrvärme. El tillverkad via avfallsförbränning förefaller ge en större miljöpåverkan än el tillverkad av svensk elmix. Då stora delar av den svenska elproduktionen baseras på exempelvis vattenkraft och kärnkraft som genererar låga utsläpp, är det inte oväntat. Om ett annat produktionssätt för el hade valts för jämförelsen, hade resultatet kunnat bli annorlunda. I detta fall talar dock resultatet till rötningens fördel. Den ena produkten från avfallsförbränning el förefaller kunna tillverkas med mindre miljöpåverkan på andra sätt, medan varmvatten från avfallsförbränning är fördelaktigare än vatten från de två andra sätt som undersökts. Skillnaderna i påverkan är dock inte så stora. Tillverkning av produkter som kompenserar utbytet från rötning ger högre miljöpåverkan när 47

56 det gäller motorbränsle (ungefär dubbelt så stor) och gödningsmedel (fem gånger så stor), men lägre påverkan vid produktion av varmvatten. Det handlar om större skillnader mellan produkt och jämförelse än i fallet med förbränningen, vilket talar till rötningens fördel. Det säger dock inte mycket om de faktiska siffrorna för påverkan, då olika funktioner inte kan slås ihop och jämföras. Tydligt är att det är den processpecifika delen (anaerob nedbrytning samt fjärrvärmeproduktion) i respektive process som står för majoriteten av fasens miljöpåverkan. Driften, dvs. energiförbrukningen, har också en viss betydelse, medan påverkan från ytan är marginell i jämförelse. Med utgångspunkt av detta är det framförallt den processpecifika delen man bör arbeta med i båda fallen. Även om ett schablonvärde för den använts i beräkningarna, är skillnaderna mellan den och drift och yta så pass stora att det troligtvis visar den del som verkligen medför högst miljöpåverkan. Även om UMEVA inte har direkt insyn i eller ansvar för driften av de två anläggningarna, är det möjligt att i egenskap av kund påverka dem till att arbeta för att ständigt minska sin miljöpåverkan och vara öppna för ny teknik och nya lösningar etc. Fas 3 Användning Fordonsgas från rötning ger en lägre miljöpåverkan än motsvarande mängd diesel vid förbränning i motorn. Det innebär att det är bättre att köra en bil på biogas än diesel. Troligtvis beror det på att diesel är ett fossilt bränsle, medan fordonsgas har förnyelsebart ursprung. Om anvädning av drivmedel anses vara en viktig del av systemet, är rötning av avfallet att föredra framför förbränning. Även vid användning av gödningsmedel ser situationen mer fördelaktig ut för rötning, då användning av motsvarande mängd konstgödsel genererar en miljöpåverkan som är ca 25 gånger större. Det beror på att konstgödsel kräver en mycket längre transport från fabriken till lantbrukaren i Boden än vad rötresten gör. Användning av el producerad via avfallsförbränning genererar en större miljöpåverkan än användning av svensk elmix, medan användning av varmvatten från avfallförbränning ger en lägre påverkan än alternativet. I näten uppstår förluster som måste kompenseras genom produktion av motsvarande extra mängd el respektive varmvatten. Förlusterna i elnät respektive fjärrvärmenät beräknas vara lika stora för produkt och kompenserande produkt, medan miljöpåverkan i produktionen som nämnts skiljer sig åt. Det gör att den produkt som har lägst miljöpåverkan i produktionsfasen även har det i användningsfasen. På motsvarande sätt genererar användning av varmvatten från rötning en högre påverkan än varmvatten från fasta biobränslen eftersom det gör det i produktionsfasen. Av dessa tre källor för varmvattenproduktion genererar rötning högst miljöpåverkan i användningsfasen. Om denna funktion är viktigast, är förbränning av avfallet precis som i produktionsfasen att föredra. Det är svårt att säga om det finns något för UMEVA att arbeta med för att minska miljöpåverkan i denna fas. Transporterna av rötrest är redan korta och fordonsgasen förs via ledningar till tankstället. De långa transporterna kommer från produkter som har använts för jämförelserna, dvs. diesel och konstgödsel. De belastar visserligen förbränningen vid en jämförelse med rötning, men är inget som UMEVA kan påverka. Utbytet från t.ex. 48

57 förbränning i fordonsmotorn beror exempelvis på teknikutveckling och är också svårt att påverka. Fas 4 Kvittblivning Påverkan från transporter av restprodukter har knappt någon betydelse för fasens miljöpåverkan, även om de har siffervärden är dessa små i jämförelse med den deponering och förbränning som sker. De försvinner i mängden då delprocessernas andel av total miljöpåverkan i fasen skall jämföras. Troligtvis beror det exempelvis på korta avstånd till deponi respektive förbränningsanläggning. Deponering av bottenaska står ensam för en stor del av fasens miljöpåverkan vid förbränning. Askan har antagits deponeras då inga allmänt vedertagna hanteringsmetoder för den finns än så länge. Den skullle kunna betraktas som en produkt eftersom den kan användas som t.ex. konstruktionsmaterial i deponier, men i detta fall ses den som ett avfall. Det har stor betydelse för resultatet i fasen. Om askan istället ses som en produkt, minskar miljöpåverkan i fasen och resultatet från produktions- och användningsfasen kan förändras. En jämförelse av den sammanlagda miljöpåverkan från kvittblivningsfasen utfaller till rötningens fördel, då dess påverkan är ca 30 gånger mindre än förbränningens. Skillnaden beror på att det är olika typer av restprodukter som tas om hand, och de genererar miljöpåverkan på delvis olika sätt. Om ett ur miljösynpunkt bra omhändertagande av restprodukter är viktigast, bör rötning således väljas. Kvittblivningsfasen är en fas som det är svårt för UMEVA att göra något åt. Hur dessa restprodukter hanteras hänger mycket på lagstiftning och hur långt exempelvis forskning kring användning av dem för olika ändamål har hunnit. Något man kan rikta in sig på är t.ex. att fortsätta arbeta för rena, välsorterade fraktioner, för att motverka att sådant som inte hör hemma bland matavfallet följer med till rötning eller förbränning. Det påverkar vilka restprodukter som uppstår, i rötningsfallet har de en direkt påverkan då rejekt som måste tas ut innan processen ofta utgörs av material som inte skall vara där. Miljöpåverkans art Fas 1 Material Markanvändningens stora bidrag till miljöpåverkan vid tillverkning av papperspåsen kommer troligen av att det krävs skog för att producera papper. Det är inte konstigt att försvårande av framtida uttag av fossila bränslen står för stora delar av miljöpåverkan i materialhanteringsfasen, då transporter återkommer i i stort sett alla fasens delprocesser. Dessa sker till stor del med fordon som drivs av fossila bränslen. Särskilt insamlingsbilen ger en påverkan i form av användnig av fossila bränslen vilket förefaller rimligt. Förbränning i motorn genererar utsläpp av växthusgaser vilket syns genom att dessa delprocesser också medför bidrag till klimatförändringen. På samma sätt genereras större respiratoriska effekter 49

58 av oorgansika ämnen i delprocesser som använder relativt mycket fossila bränslen än i delprocesser som inte gör det, vilket kan komma av föroreningar som släpps ut i samband med förbränningen i motorn. Att försvårande av framtida uttag av fossila bränslen utgör en stor del av miljöpåverkan i materialfasen vid förbränning beror troligtvis dels på de transporter som förekommer, dels på att såväl påse som kärl är tillverkade av plast, som i sin tur är tillverkad av fossil olja. Förbränning av fossila bränslen leder till utsläpp av bl.a. ämnen som ger respiratoriska effekter och som påverkar klimatet samt kan vara försurande och/eller övergödande. Därför står dessa miljöpåverkanskategorier för i stort sett hela påverkan från materialfasen vid förbränning. Det är framför allt vid transport i insamlingfordonet som miljöpåverkans art överensstämmer mellan rötning och förbränning. Det beror givetvis på att delprocessen är gemensam för båda systemen. Även tillverkning och transport av kärl genererar i stort sett samma typ av påverkan i båda fallen, då också dessa delprocesser är i stort sett desamma. Det är till stor del samma miljöpåverkanskategorier som återkommer i materialhanteringsfasen för både rötning och förbränning, men storleksmässigt skiljer de sig åt. Markanvändning avviker då den har stor betydelse vid rötning men inte vid förbränning. Fas 2 Produktion; gödningsmedel Rötrest tillverkas, till skillnad mot konstgödsel, av biologiska råvaror. Det och det faktum att det handlar om olika tekniker kan medföra den skillnad i art av miljöpåverkan som föreligger. Rötrest kan sägas vara en mer naturlig produkt än konstgödsel. Det som är framställt på syntetisk väg kräver ofta större insatser än sådant som kan bildas i naturen eller tillveraks med enkla medel. Försurning/övergödning har viss påverkan i båda fallen, främst när det gäller konstgödsel, vilket troligen kommer av att man hanterar ämnen som är avsedda att ge gödande effekt. Flera av dem har även försurande effekt om de reagerar med vissa andra ämnen. En mindre del av påverkan från produktion av konstgödsel kommer av försvårande av framtida uttag av mineraler, vilket kan komma av att mineraler har använts i tillverkningen. Fas 3 Användning; drivmedel Det förefaller egentligen handla om samma ämnen som orsak till miljöpåverkan både vid förbränning av biogas och diesel. Även andelsmässigt står de flesta kategorier för en liknande påverkan i båda fallen. En skillnad som kan ha betydelse är dock att försurning/övergödning och fossila bränslen har ombytta roller; vid förbränning av biogas har övergödning/försurning högre betydelse än uttag av fossila bränslen och vice versa. Det kan delvis bero på att användning av diesel, som är ett fossilt bränsle, givetvis försvårar framtida uttag av denna typ av naturresurser. 50

59 Fas 4 Kvittblivning; förbränning Samma indikator har använts för deponering av sot och aska, det är bara mängden av respektive restprodukt som skiljer sig åt, därmed är det inte så konstigt att samma påverkanskategorier återkommer i båda fallen. Miljöpåverkan kan uppstå t.ex. genom utlakning av ämnen, transporter i samband med deponering, avgång av flyktiga ämnen etc. Sammanfattande diskussion Även om utredning av miljönyttan skulle visa att ett system för avfallshantering är klart bättre än ett annat, är det inte att likställa med att det är det bästa alternativet för samhället. Även andra nyttor kan spela stor roll, t.ex. samhällsnytta och ekonomisk nytta. De har dock inte undersökts inom ramen för detta examensarbete. Positiv miljöpåverkan framgår inte direkt i de beräkningar som utförts, eftersom de fokuserar på negativa aspekter. Däremot framgår de indirekt genom visa på skillnader mellan ett bättre och ett sämre sätt att t.ex. driva en fordonsmotor. Det bättre sättet kan sägas visa en positiv påverkan i form av avsaknad av negativ påverkan. Resultatet av livscykelanalysen visar att rötningen genererar en större miljöpåverkan än förbränningen vid hantering av matavfall före respektive anläggning, medan omvänt förhållande råder vid kvittblivning av de restprodukter som uppstår. Påverkan från produktion och användning beror på vilka produkter som står i fokus; i vissa fall medför förbränning lägre miljöpåverkan medan rötning förefaller fördelaktigare i andra situationer. Det är därför inte möjligt att säga vilket system för omhändertagande av matavfall som ger lägst miljöbelastning utan att samtidigt relatera till vilka funktioner som ses som viktigast; produktion av biogas, rötrest, el eller fjärrvärme. Miljöpåverkans art har redovisats för ett exempel från var och en av de fyra faser som processsträden delades in i, undantaget insamlingsfasen där både rötning och förbränning representeras. För att kunna säga något övergripande om vilka sorters miljöpåverkan det handlar om i de olika systemen för avfallshantering måste fler delprocesser och fler produkter analyseras med avseende på påverkanskategorier. Men i de exempel som har undersökts, förefaller försvårande av framtida uttag av fossila bränslen och respiratoriska effekter av oorganiska ämnen återkomma flest gånger. De står dessutom ofta för stora andelar av total miljöpåverkan i delprocesser och faser där de finns med. Även försurning/övergödning och klimatförändringar återkommer. Cancerogener har stor betydelse i kvittblivningsfasen men står inte för någon märkbar del av påverkan i materialanteringsfasen. Liten eller ingen andel av påverkan kommer av exempelvis jonisernade strålning, nedbrytning av ozonlagret, försvårande av framtida uttag av mineraler samt respiratoriska effekter från organiska ämnen. Som redan nämnts, är det dock viktigt att komma ihåg att detta handlar om påverkan från just de exempel som valts och helhetsperspektivet skulle mycket väl kunna se annorlunda ut om andra exempel hade valts. 51

60 Slutsatser I materialhanteringsfasen har rötning av matavfall en högre miljöpåverkan än förbränning, 0, respektive 0, per kg omhändertaget avfall. Det beror främst på tyngre avfallspåsar och en extra transport av matavfallet vid rötning. Produktion och användning av fordonsgas från rötning medför en lägre miljöpåverkan än produktion och användning av diesel. Produktion och användning av gödningsmedel i form av rötrest medför en lägre miljöpåverkan än framställning och användning av konstgödsel. Produktion och användning av varmvatten från avfallsförbränning ger en lägre miljöpåverkan än varmvatten från förbränning av fasta biobränslen, som i sin tur ger en lägre miljöpåverkan än varmvatten från förbränning av biogas. Produktion och användning av el från avfallsförbränning ger en högre mijöpåverkan en el från svensk elmix. I kvittblivningsfasen har rötning en lägre miljöpåverkan än förbränning, 0,0008 respektive 0,0207 points per kg omhändertaget matavfall. Det beror på olika mängd restprodukter som omhändertas på delvis olika sätt. Miljöpåverkans art varierar beroende på vilka processer och delprocesser som undersöks, men försvårande av framtida uttag av fossila bränslen och respiratoriska effekter av oorganiska ämnen återkommer i de som undersökts. Ett resonemang kring miljöpåverkan i produktions- och användningsfaserna kan inte föras utan att också resonera kring vilka funktioner som ses som viktigast produktion av värme, el, fordonsgas eller rötrest. Endast med den utgångspunkten går det egentligen att säga vilket system som är bäst för miljön. För säkrare resultat krävs att fördjupade livscykelanalyser över förbränning respektive rötning av matavfall utförs, då plastsspecifika data används i högre utsträckning. Även andra nyttor är miljönyttor bör vägas in då frågan om val av lämpligt avfallshanteringssystem behandlas i kommunen. 52

61 Åtgärdsförslag och vidare studier Den fas som förefaller lättast för UMEVA att påverka är materialhanteringsfasen. Det beror på att UMEVA själv eller med hjälp av underentreprenörer sköter denna fas. Fokus skall främst läggas på val av påse, insamling och transport till Boden då det gäller rötning, på insamling när det gäller förbränning. I produktionsfasen kan UMEVA i egenskap av kund påverka de anläggningar som tar emot avfallet att löpande arbeta för att minska sin miljöpåverkan. Användningsfasen och kvittblivningenfasen förefaller svårare att påverka. Genom att UMEVA fortsätter arbeta för rena avfallsfraktioner minskar mängden felsorterat material och därmed kan även mängden restprodukter till viss del minskas. Vidare undersökningar av miljöpåverkans art bör göras för att få större kunskap om vilka typer av miljöpåverkan det rör sig om och hur man kan arbeta för att minska negativ påverkan från dem. Vid ett fullt etablerat system för matavfallsåtervinning i Umeå, bör fördjupade livscykelanalyser utföras. 53

62 Referenser Litteratur Avfall Sverige, (2009a). Svensk avfallshantering Årssammanställning från Avfall Sverige. Malmö. Avfall Sverige, (2009b). Utveckling. Rapport 2009:14. Substrathandbok för biogasproduktion. Berglund, M., (2006). Biogas production from a systems analytical perspective. Lunds universitet. ISBN Bodens kommun, (2010). Miljörapport för Svedjans biogasanläggning år Energimyndigheten, Gasföreningen och Svenska biogasföreningen, (2010). Produktion och användning av biogas år ES 2010:01. EurObserv ER, (2009). The sate of renewable energies in Europe 9th EurObserv ER report. Lindahl, M., Rydh C J., Tingstr.m, J., (2002). En liten lärobok om LIVSCYKELANALYS. 3 upplagan. Kalmar. ISBN LRF, (2010). LRF om biogödsel. Broschyr. Länsstyrelsen Västerbotten, (2008). Reviderad version av de regionala miljömålen. Persson, PO. (redaktör), Bruneau, L., Nilson, L., Östman,A. och Sundqvist, JO., (2005). Miljöskyddsteknik strategier och teknik för ett hållbart miljöskydd.kemiteknik. KTH. ISSN: PRé, (2008). Introduction to LCA with SimaPro. Svenska renhållningsverksföreningen (RVF), (2005). Rapport 2005:05. Trender och variationer i hushållsavfallets sammansättning. Sveriges Tekniska Forskningsinstitut (SP), (2009). SPCR 120. Certifieringsregler för biogödsel. Svenska Biogasföreningen, Svenskt Gastekniskt Center AB och Gasföreningen, (2008). Biogas ur gödsel, avfall och restprodukter goda svenska exempel. Svenska ordboken, (1999). Språkdata och Norstedts ordbok. Norge. ISBN Sökord: iterativ. Svenskt Gastekniskt Center AB, (2008). Energigaser en översikt. 1 upplagan. Malmö. ISBN

63 UMEVA, (2009a). Årssammanställning09. Internt dokument. UMEVA, (2009b). Projektspecifikation för införande av sortering av matavfall. Internt dokument. Umeå Energi AB, (2007). Att göra värme och kyla introduktion för besökare. Broschyr. Umeå Energi AB, (2010). Miljörapport Dåva kraftvärmeverk Umeå kommun, (2008). Lokala miljömål för Umeå kommun. Fastställd av kommunfullmäktige Umeå kommun, (2010). Avfallsplan Utställningsexemplar. Internet Avfall Sverige, (2010a). Statistik. URL: Besökt Avfall Sverige, (2010b). Statistik. URL: Besökt Avfall Sverige, (2010c). Statistik. URL: Besökt Avfall Sverige, (2010d). Statistik. URL: Besökt Avfall Sverige, (2010e). Avfallsförbränning. URL: Besökt Avfall Sverige, (2010f). Anläggningarna. URL: Besökt Avfall Sverige, (2010g). Bränslet. URL: Besökt Avfall Sverige, (2010h). Bränslet. URL: Besökt Avfall Sverige, (2010i). Tekniken. URL: Besökt Biogasportalen, (2010a). Rötning. URL: Besökt

64 Biogasportalen, (2010b). Samhällsnyttor. URL: Besökt Ecoinvent Centre, (2010). Startsida Ecoinvent Centre.URL: Besökt European Environment Agency (EEA), (2010). Generering av kommunalt avfall. CSI 016 Municipal Waste Generation Assessment published Nov URL: /view_content. Besökt Konsumentföreningen Stockholm, (2010). Pressmeddelande. URL: aspx. Uppdaterad Besökt Miljömålsportalen, (2010a). Om miljömålen. URL: Uppdaterad Besökt Miljömålsportalen, (2010b). Definition Giftfri miljö. URL: Uppdaterad Besökt Miljömålsportalen, (2010c). Utfasning av farliga ämnen ( ). URL: Uppdaterad Besökt Miljömålsportalen, (2010d). Giftfri miljö. URL: Uppdaterad Besökt Miljömålsportalen, (2010e). Definition God bebyggd miljö. URL: God-bebyggd-miljo/Definition/. Uppdaterad Besökt Miljömålsportalen, (2010f). Avfall ( ). URL: Uppdaterad Besökt Miljömålsportalen, (2010g). God bebyggd miljö. URL: Uppdaterad Besökt Nationalencyklopedin, (2010). Sökord: Livscykelanalys. URL: Lång version. Besökt Naturvårdsverket, (2010a). Hållbar utveckling. URL: Uppdaterad Besökt

65 Naturvårdsverket, (2010b). Energiinnehåll och densitet för bränslen. URL: Uppdaterad Besökt ISO, (2010). Listning av ISO-standarder rörande LCA. URL: Besökt PRé (2010a). Påverkansbedömning. URL: Uppdaterad: Besökt: PRé, (2010b). EcoIndicator 99. URL: Uppdaterad: Besökt: PRé, (2010c). Mänsklig hälsa. URL: Uppdaterad Besökt: PRé, (2010d). Ekosystemkvalitet. URL: Uppdaterad: Besökt: PRé, (2010e). Resurser. URL: Uppdaterad Besökt: SP (Sveriges Tekniska Forskningsinstitut), (2010). Biogödsel. URL: Besökt: Svensk Fjärrvärme, (2009). Statistik tabeller och diagram. URL: Besökt UMEVA, (2010a). Startsida UMEVA. URL: Besökt UMEVA, (2010b). Övergångstaxa matavfall. URL: html. Besökt Umeå Energi, (2010a). Fjärrvärme utanför huset. URL: Besökt Umeå Energi, (2010b). Fjärrvärme inne i huset. URL: Besökt

66 Lagstiftning Avfallsförordning (SFS 2001:1063). Uppdaterad t.o.m. SFS 2009:1213. Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel. Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv. Förordning (SFS 2001:512) om deponering av avfall. Uppdaterad t.o.m. SFS 2008:839. Förordning (SFS 2002:1060) om avfallsförbränning. Uppdaterad t.o.m. SFS 2008:840. Förordning (2003:120) om elcertifikat. Uppdaterad t.o.m. SFS 2009:645. Förordning (SFS 2006:1273) om producentansvar för förpackningar. Miljöbalk (SFS 1998:808). Uppdaterad t.o.m. SFS 2010:210. Lag (SFS 1999:673) om skatt på avfall. Uppdaterad t.o.m. SFS 2008:242. Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:26) om utsläpp till luft av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer. Konsoliderad. Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:28) om avfallsförbränning. Konsoliderad. Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om hantering av brännbart avfall och organiskt avfall (NFS 2004:4). Umeå kommun, (2005). Renhållningsordning med avfallsplan och föreskrifter om renhållning och avfallshantering för Umeå kommun Personliga kontakter Benckert, Å., Umeå Energi AB. Upprepad kontakt under VT Hallgren, S., Lantbrukarnas Riksförbund. Personlig kontakt Henriksson, H., Svedjans avloppsreningsverk, Bodens kommun. Upprepad kontakt under VT

67 Hermansson, L., miljömålssamordnare, Miljömålsportalen. Personlig kontakt Nilsson, M., Green Human Project AB. Löpande kontakt under VT Nilsson, Å., UMEVA Svensson, G., GreenIT AB. Personlig kontakt

68 1(6) Bilaga 1.

69 2(6)

70 3(6)

71 4(6)

72 5(6)

73 6(6)

74 Bilaga 2. Värme- och fordonsgasproduktion 1(1)

75 Bilaga 3. Uppgradering till fordonsgas 1(1)