Måndag morgon mot Slovenien.

Transkript

1 Måndag morgon mot Slovenien. På bussen igen för transport till ett för oss nytt OL-land och en mycket häftig orientering i gropterräng. Egentligen borde man kalla denna terräng för kraterterräng då groparna var djupa, mycket djupa. Skillnaden mellan uppe på och nere i kunde vara 100 höjdmeter och eftersom kontrollen oftast satt nere i blev det jobbigt. Vi befann oss i ett landskap som kallas karstlandskap och som bildats där berggrunden mestadels består av kalksten som vittrats sönder då regnvatten sipprat ner under årmiljoner och håligheter uppstått. Markytan har sjunkit och gropar bildats. Dagens orientering arrangerades utanför Lipica (Lipizza på it.), en liten by med 100 talet invånare i regionen Primorsko, Slovenien. I denna by finns föresten det stuteri som föder upp Spanska ridskolans Lipizzanerhästar. Vi guidades från turistattraktionen Postojnska Jama, ett världsberömt grottsystem, till samlingsplatsen. Det var meningen att vi skulle ha besökt grottorna men tiden räckte inte då orienteringen tog för lång tid och vi skulle vidare till ett hotell i Kroatien för middag och nattsömn. Trapporna ner i sick-sack mitt på bilden ger en bild av djupet.

2 Denna dag blev en olycksdag för många och en av deltagarna (= läkare) fick fullt upp att åtgärda en som ramlat och brutit ett revben och stukat armen, en som ramlat på en vägstolpe av järn och slagit hål i pannan samt en som fått en gren nästan genom låret. Allt gick bra emellertid och alla var på benen igen redan dagen efter. Han med revbenet endast promenerande dock Vi bjöds även på två gränsövergångar och därmed två Pivo Cup tävlingar, vilket innebär att man gissar den tid det tar för bussen att ta sig igenom. Det kan handla om allt mellan 10 till 90 minuter och är mycket svårt att förutspå. Vinst renderar i en öl och ansvar för nästa cup. Vi har aldrig vunnit och inte ens chauffören har någon seger viket väl säger allt om svårigheten. Efter mat på en restaurant i närheten vidare mot Kroatien. De sista milen åkte vi på en smal väg med branta sidor och det var tur det var mörkt så man inte såg ner i bråddjupet! Det ser väl inte så svårt ut?? Nästa dag sprang vi i en nationalpark med en, om möjligt, ännu svårare terräng där groparna var mindre men fortfarande rätt djupa och desto fler per ytenhet. Kartan såg ut som en korkmatta!

3 Om denna bana kan sägas att Runo endast hittade en kontroll och den såg han efter en halv timme av en slump på väg till målet. Då hade han inte ens kommit till sin första! Vilken kontroll han såg den första man kan se hans väg mot första nedan då han som tur va satte igång sin GPS klocka Efter lunch lite vanligt turistande i det berömda sjöområdet Plitvice Lakes med alla sina vattenfall. Denna vandring tog 1,5 tim och då åkte vi båt en bit samt gummihjulståg tillbaka. Plitvice Lakes var väl värt att se trots lite dimmigt väder.

4 En del av vattenfallen sett från vår promenad tillbaka. Eftermiddagens bana var i samma nationalpark men lite längre söderut och erbjöd samma slags svårigheter men nu var vi ju mer förberedda. Efter en mycket god frukost for vi nästa morgon mot Bosnien-Hercegovina och ett stopp vid Prijedor, för dagens lopp. Längs vägen dit syntes knallröda skyltar med en dödsskalle på vilket visade livsfara för att ta sig ut i terrängen då orådet ännu inte minröjts. Start och mål var i Kozara vid minnesmonumentet över de under andra världskriget mördade partisanerna. Här sprang vi på en mycket kurvig karta över i princip ett berg som även är en nationalpark. Följde man bara kurvorna så blev det inte så ansträngande men det lilla uppför som man tvingades till räckte för att inse sin brist på backträning Vår arrangör i Bosnien-Herzegovina och Serbien heter Zoran Milovanovic, president i förbundet för Sydöstra

5 Europas Orienteringsländer och en verkligt stor orienteringsentusiast. Han kommer föresten att få årets Legendarpris för sina insatser. Nu är vi framme vid torsdagen den 15 november och efter en god natts sömn på Cubic hotell i Banja Luka var det tävlingsdags vid ett Spaa där det 40 gradiga vattnet kom från varma källor. Vi badade förstås efteråt vilket var mycket skönt även om färgen på vattnet inte var som man tänker sig i en inomhusbassäng. Det var naturligt vatten och alltså brunfärgat p.g.a. alla utfällda mineralsalter. Här inne fanns bassängerna. Efter badet lunch på restaurangen och sen iväg till eftermiddagens sprint som vi sprang inne i och utanför en borg i Banja Luka. Från denna tävling var det t.o.m. TV utsändning! När kommer TV till våra träningar vårt lokala TV - team kunde väl dyka upp åtminstone? Arrangemangen hade stora högtalare med musik och speaker samt riktiga prisutdelningar då vi fick diplom och medaljer av värsta sorten. En av deltagarna trodde sig ha fått fel diplom då namnet inte stämde men det var ju skrivet med deras bokstäver!!

6 Nästa dag fortsatte vi med bussen mot Ungern och en riktig tävling Juniper Cup, en 2- dagars tävling som arrangerades under lördag - söndag. Men innan dess en tävling längs vägen i Fruska Gora i en lättorienterad terräng men med som vanligt många jobbiga kurvor. Första etappen av Juniper Cup sprang vi i en sanddynsterräng med många stigar och brandgator. Inte så svårt men bomma går ju ändå. Ett mysigt litet TC där man bl.a. kunde köpa en mugg glühwein förutom det sedvanliga sortimentet. När vi skulle hem hade vår buss kört fast i sanden och trots gemensamma krafter som påskjutare fick en traktor rekvireras innan vi kom loss. Enligt speakern skulle det nog behövas en större bandvagn med 16 hjul så det var ju lite nervöst innan traktorn kom. Dagen efter fick vi gå en kilometer Efter söndagens lopp åkte vi non stop till Göteborg dit vi anlände ca kl. 17 på måndagen. Enda gången vi lämnade bussen en längre stund var på färjan Sassnitz-Trelleborg mellan åtta och tolv måndag f.m. Efter det återstod hemresan i Leanderssons bil som var i Kristinehamn ca halv nio. Säga vad man vill om en sådan här resa men det blir aldrig långtråkigt!!! Och förmodligen sitter vi på bussen nästa höst igen då mot Litauen, Ryssland, Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien osv. och alltid via Venedigtävlingen. Birgitta och Runo