Förvaltningsplan för grågås. Miljöenheten, Naturresursfunktionen Ragnar Edberg (Red.) ISBN:

Transkript

1 Förvaltningsplan för grågås Miljöenheten, Naturresursfunktionen Ragnar Edberg (Red.) ISBN:

2 2

3 Förvaltningsplan för grågås Framtagen av länsstyrelsens projektgrupp Innehållsförteckning Introduktion och bakgrund till projektarbetet...5 Grågåsen...5 Utbredning...5 Förekomst i Europa...5 Förekomst i Skåne...6 Flyttning och övervintring...7 Grågåsens biologi och ekologi...9 Biotopval...9 Kullstorlek...9 Häckning...9 Födoval/fältval...10 Rastning och övervintring...11 Populationsdynamik...13 Kristianstadslätten och Vattenriket...15 Naturförhållanden...15 Gåsförekomsten...15 Problembeskrivning grågäss...16 Skadehotet...16 Skador på sockerbetor...16 Vidtagna åtgärder...16 Lagstiftning och riktlinjer...17 Internationella åtaganden...17 Nationell lagstiftning...17 Nationella riktlinjer...18 Myndighetens ansvar...21 Anslagna medel...21 Bidrag...21 Ersättningar...22 Bidragets storlek...23 Oskälighetsprincip...24 Lantbrukarens skyldighet...24 Besiktningsmän...25 Jakt...26 Allmän jakt...26 Skyddsjakt...26 Äggprickning...27 Skadeförebyggande åtgärder...27 Skrämma, utfodra, hindra...28 Schasning...28

4 Flaggor...28 Gasolkanoner...28 Vindsnurror...28 Spegelreflexanordningar...29 Utfodring...29 Inlösen av gröda...29 Andras erfarenheter...30 Danmark...30 Ersättning till lantbrukare:...30 Skadeavvärjningsstrategier:...30 Tyskland...30 Ersättning till lantbrukare:...30 Skadeavvärjningsstrategier:...30 Holland...30 Ersättning till lantbrukare:...30 Skadeavvärjningsstrategier:...30 Forskning...31 Utvärdering...31 Framtida förvaltning...32 Målsättning...32 Åtgärdsprogram...33 Resursbehov...33 Förvaltningsplanens revidering...34 Projektgruppen...34 Ledamöter...34 Projektgruppens arbetsformer...36 Projektplanearbetet...36 Uppföljning...36 Referenser/litteratur...37 Bilagor

5 Introduktion och bakgrund till projektarbetet Problemen med grågäss som förorsakar skador på växande och oskördad gröda har under de senaste åren accentuerats. Orsaken till detta är de kraftigt ökade bestånden i framför allt Kristianstads Vattenrike, men även ökningen av den totala populationen i Skåne och landet har sannolikt bidragit. Till följd av förändrade väderförhållanden har gässen dessutom avstått från att flytta och uppehåller sig numera under en stor del av året i anslutning till häckningsplatserna och deras omgivningar. De skador som gässen lokalt kan förorsaka enskilda lantbrukare är inte försumbara. För att om möjligt finna nya vägar för att lösa eller åtminstone mildra de uppkomna problemen har Länsstyrelsen övervägt möjligheterna att upprätta en särskild förvaltningsplan för grågås med utgångspunkt från förhållandena i Kristianstads och Bromölla kommuner. Arbetet har bedrivits i projektform med stöd av Naturvårdsverket och med verkets promemoria Riktlinjer för förvaltning av vilda däggdjur och fåglar som grund. Grågåsen Utbredning Grågåsen häckar i Europa och Asien. I Skandinavien finns mer än hälften av det europeiska beståndet. I Europa når den sin nordligaste utbredning efter den norska kusten, där häckande grågäss finns så långt norrut som Finnmarkskusten. Arten häckar vidare på Island. Från Skandinavien, där förekomsten av arten efter Östersjökusten sträcker sig till Bottniska viken, är arten utbredd österut i ett bälte söder om taigan till Kina och Mongoliet. I Europa går sydgränsen för utbredningen längs en linje från södra Belgien genom Tyskland, Österrike till Svarta havskusten. Förekomst i Europa Wetlands International urskiljer två raser av arten grågås: Anser anser anser och Anser anser rubrirostris, den senare häckande från Turkiet och Svarta havsområdet österut. Av de olika populationer som kan särskiljas utgör den nordvästeuropeiska, dit de svenska grågässen hör, den största med en totalpopulation i september på f.n individer. Dessa grågäss flyttar söderut genom Västeuropa till vinterområden i Nederländerna och Spanien. En annan population, som flyttar mellan häckningsområden på Island och övervintringsområden i Storbritannien skattas till ca I Skottland återfinns dessutom en mindre häckande, ursprunglig population på västkustens öar (9000). Därutöver finns ett bestånd på åtskilliga tusen grågäss grundat på inplantering i England. Den centraleuropeiska grågåspopulationen, som flyttar till Nordafrika via Italien, beräknas till ca individer. Underlaget för en skattning av de ostliga bestånden är mer osäkert, men dessa anges till totalt individer. Förekomst i Sverige 5

6 Grågåsen häckar dels vid kusten, dels vid sjöar. Den förekommer allmänt till sällsynt vid kusten i Bohuslän, från östra Skåne till Hälsingland inklusive Öland och Gotland samt från norra Ångermanland till Norrbotten. Den häckar även sparsamt till sällsynt, lokalt tämligen allmänt till allmänt, vid invatten i södra och mellarsta Sverige. Förekomsten i inlandet visar betydande lokala variationer och arten saknas inom stora områden. Det häckande beståndet av grågäss i landet beräknades under 1950-talet till ca par, men ökade sedan under flera decennier tämligen snabbt. Under 1980-talet var ökningstakten i genomsnitt ca 10 % per år och det totala beståndet beräknades till ca 2000 par (Fog et al. 1984), för att under 1990-talet mattas till 6-7 %. Septemberbeståndet var 1997 mer än exemplar jämfört med ca år Det häckande beståndet uppskattades år 2002 till minst par. Förekomst i Skåne Mer omfattande inventeringar av det häckande grågåsbeståndet under en följd av år har endast kunnat genomföras i undersökningsområdet runt Böringe-Yddingen i SV Skåne. Antalet par vid de fem undersökta sjöarna ökade mycket markant från ca 100 par när inventeringarna påbörjades 1985 till bortemot par våren Ökningen var jämn och mycket markant under de första åren, men under perioden var beståndet mer eller mindre stabilt, varefter en ny, nästan explosiv ökningsfas inträffade med en fördubbling till Antal häckande par Björkesåkrasj. Yddingen Fjällfotasj. Börringesj. Klosterviken Grågässens ökning i fem olika sjöar i sydvästra Skåne

7 Grågåsen är numera så spridd i Skåne att det är svårt att inventera den i hela landskapet. Vid Ornitologiska Föreningens våtmarksinventering i slutet av 1970-talet beräknades beståndet i landskapet till ca 300 par (Karlsson m.fl. 1982). Ca 10 år senare gjordes ett nytt försök att skatta beståndet, som då beräknades till ca par (Persson 1990). Med samma ökningstakt i hela Skåne som i det sydvästskånska undersökningsområdet skulle beståndet i Skåne nu uppgå till över häckande par. Antalet inräknade grågäss i september tyder dock på att beståndet skulle kunna vara ännu högre, kanske till och med över häckande par. Flyttning och övervintring Grågässen flyttar i september november längs kusterna av västra Europa till övervintringsområden främst i Nederländerna och södra Spanien. Mindre antal övervintrar regelbundet i södra Sverige, där upp till några få tusen individer räknats i sydvästligaste Skåne de senaste milda vintrarna. Mindre antal har tillfälligt setts i januari längre norrut i landet. Grågässen återvänder till Sverige under januari mars. Grågåsens flyttningsvanor i västra Europa har under de senaste 20 åren varit föremål för intensiva studier med utnyttjande av halsmärkta individer. Resultaten från det nordiska projektet har sammanfattats av Andersson et al. (2002). Resultaten från projektet presenteras fortlöpande på projektets hemsida (se referens nedan!), vilken uppdateras regelbundet. Där återfinns också länkar till andra märkprojekt i västra Europa. Genom åren har det skett en markant förändring av grågässens övervintringsvanor. Tidigare flyttade majoriteten av de svenska grågässen till Guadalquivirs delta i sydvästra Spanien, men en allt större andel av grågässen har under senare år börjat övervintra i Nederländerna, främst i deltaområdet i landets sydvästra del. Under samma period har också nya rastplatser etablerats i norra Spanien (Villafafila), där en mindre del av de svenska grågässen övervintrar. Enstaka märkta grågäss har också övervintrat i Sverige. Samtidigt som grågässen har ändrat övervintringsområde har det skett en förändring i deras flyttningsvanor. En betydande del av grågässen från Skåne har regelbundet rastat i Nederländerna innan de flyttat till Spanien. För de gäss som övervintrar i Nederländerna gäller att en del rastar i den norra delen av landet innan de flyttar till vinterområdet i den sydvästra delen av landet. Ankomsten på hösten till Nederländerna har genom åren blivit allt senare. Samtidigt återvänder grågässen tidigare till sydvästra Skåne. Totalt stannar grågässen numera bortemot två månader längre i Skåne än tidigare. Den tidiga återkomsten på våren kan relateras till de milda vintrarna och den tidiga våren, men detta kan knappast förklara den senare ankomsten till Nederländerna under hösten. En trolig orsak till gässens ändrade flyttningsvanor på höstarna kan vara ändrade födosöksvanor. 7

8 Under 1980-talet och början på 1990-talet flyttade en mycket stor del av de icke häckande skånska grågässen till Oostvardersplassen i Nederländerna för att rugga. Lokalen är ett våtmarksområde som bildades när poldern ZuidFlevoland torrlades omkring Efter ruggningen återvände gässen till Skåne och anslöt sig till sommarflockarna, som byggdes upp kring vissa sjöar i häckningsområdena. Under 1990-talet etablerades en ruggningsplats på Saltholm och grågässen från åtminstone sydvästra Skåne slutade flyga till Nederländerna för ruggningen. Saltholm har sedermera minskat i betydelse som ruggningsplats samtidigt som stora ruggningsansamlingar börjat uppträda i fågelsjöar som Tåkern och Hornborgasjön. En del av de skånska gässen har börjat rugga på dessa lokaler. De skånska grågässen har också utbyte med andra ruggningslokaler, t.ex. i mellersta Norge samt på Gotland. Samtidigt kan grågäss från andra populationer återfinnas på dessa ruggningsplatser. Några större kända ruggningslokaler finns inte i Skåne. 8

9 Grågåsens biologi och ekologi Biotopval Grågåsen häckar både vid insjöar och vid kusterna. Speciellt höga tätheter kan noteras vid näringsrika sjöar med tillgång till betade stränder. Grågässen föredrar att placera sina bon antingen på skyddade öar eller i vassvegetation. I lämpliga vassområden kan den häcka mer eller mindre kolonivis. Kullstorlek Grågåsens kullstorlek uppgår normalt till 4 10 ägg. Eftersom det förekommer en hel del äggläggning (troligen av ungar honor) i andra honors bon är det svårt att avgöra hur stor de största naturliga kullarna är. Häckning Grågäss kan häcka vid två års ålder, men vanligen börjar de häcka först senare. Unga grågäss misslyckas dock ofta med häckningen. En betydande del av de könsmogna gässen häckar inte ett givet år eller misslyckas tidigt med häckningen. Kullstorleken hos häckande grågäss i sydvästra Skåne har visat betydande variation mellan olika sjöar. Sålunda hade grågässen vid Yddingen, där den väl gödslade golfbanan erbjöd goda födosöksmöjligheter ett betydligt bättre häckningsresultat än gässen vid de andra sjöarna. Speciellt dåligt gick det för gässen vid Fjällfotasjön, där antalet små ungar visserligen var högt i kullarna, men där betet var dåligt för kullarna med ökad dödlighet som följd. Gässen från Yddingen hade dessutom lägre dödlighet över vintern och rekryterades i högre grad till det häckande beståndet än ungar från de andra sjöarna, detta beroende på bättre kondition. Honan ruvar ensam. Efter kläckningen förs ungarna till lämpliga stränder med bra bete. Kullarna kan ibland vandra betydande sträckor för att komma till optimala födosöksområden. Koncentrationer av ungar kan förekomma på många lokaler. Både hanen och honan tar hand om kullarna och leder dem under sommaren och flyttningen. Ungarna skiljs från föräldrarna under vintern eller våren, men inte alltför sällan kommer de tillbaka till häckningsområdet tillsammans med föräldrarna. Under sommaren samlas de unga gässen tillsammans med misslyckade häckfåglar i flockar i häckningsområdena för att under senare delen av maj flytta till ruggningsområdena. Det har emellertid visat sig att fjolårsungarna inte alltför sällan återförenas tillfälligt med föräldrarna i sensommarflockarna. Gässen bildar fleråriga par, men bildar ibland nya par trots att partnern är i livet. Honorna visar en hög grad av ortstrohet, medan hanarna oftast sprider sig något längre innan de går till häckning. 9

10 När ungarna blivit flygga samlas grågässen i mindre grupper på häckningslokalerna. Dessa grupper slår sig samman i allt större flockar under sommaren. De fåglar som ruggat på andra lokaler förenar sig med dessa flockar, vilka kan nå en betydande storlek under sensommaren, som mest individer. Flockarna återfinns på lämpliga sjöar eller i skyddade vikar, där gässen vilar både under dagen och natten. Födoval/fältval Under häckningstiden utnyttjar grågåsen generellt i stor utsträckning naturlig vegetation på strandängar och öar. I Skåne har grågässens fältval särskilt studerats i sjöområdet vid Börringe både under våren och under hösten. Tidigt under våren samlas de nyanlända gässen på gräsmarken eller höstsäd nära sjöarna. Tidigt på säsongen dominerar höstsäd gässens fältval vid Börringesjön och Klosterviken, medan gässen senare i allt högre grad utnyttjar gräsmarkerna närmast sjön. Gässen vid Yddingen utnyttjar under hela säsongen i betydande utsträckning golfbanan väster om sjön, som ger dem en god tillgång på näringsrikt gräs under hela året. Under juli var fältvalet i sjöområdet synnerligen varierande och styrdes, liksom senare, av tillgången på olika grödor. Det kan noteras att oskördad säd var viktig vissa år, medan ärter var viktiga andra år. Oskördad säd utnyttjades främst när det förekom liggsäd, men gässen kunde också utnyttja oskördad säd placerad kant i kant med träda, varifrån gässen ostört kunde vandra in i sädesfälten. Normalt brukar gässen inte landa i stående säd. I augusti var fältvalet, liksom under juli, något varierat, de första åren utnyttjades i hög grad ärter, medan den senare delen av perioden kännetecknades av tidigare skörd och högt utnyttjande av stubbåkrar. Dessa år förekom dessutom få ärtfält i området. Under september var stubbåkrar den viktigaste fälttypen i Börringeområdet. Gässen lämnade normalt Börringeområdet i september/början av oktober samtidigt med att merparten av stubbåkrarna plöjdes. I sammanhanget kan nämnas att betor ej odlas nära sjöarna i området. Grågässen i Foteviksområdet förekom uppdelade i flera flockar som flög ut till olika furageringsområden i jordbrukslandskapet öster om viken, även om det förekom ett betydande utbyte mellan de olika flockarna. Vissa flockar dominerades av gäss från sjöområdet med en hög andel märkta, medan andra flockar hyste ett betydande antal gäss från andra lokaler. 10

11 Observationerna av halsmärkta gäss visade också att det föreligger ett betydande utbyte av grågäss mellan Börringeområdet och de andra lokalerna i SV Skåne, speciellt torde gäss från Yddingen bidragit starkt i uppbyggnaden av en sommar/höstflock i Spillepengsområdet, södra Lommabukten. Under den tidiga säsongen visade grågässen vid Foteviken samma fältval som grågässen i sjöområdet, varvid ärter var viktiga innan skörden av stråsäd kommit igång, då gässen övergick till att utnyttja stubbåkrar. Innan skörden noterades också att gässen gärna utnyttjade mogen, oskördad säd antingen om denna lagt sig efter regn eller om gässen kunde vandra in i åkern från sidan och på detta sätt nå säden utan att landa mitt i åkern. Från slutet av 1980-talet började grågässen i området i allt högre grad utnyttja sockerbetor samtidigt som de kom att stanna under längre och längre perioder i området. Numera stannar en betydande del av gässen så länge det finns oplöjda betfält att tillgå i området. Under vintern utnyttjar de kvarvarande grågässen höstsäd eller gräsmarker. Efter det att ungarna blivit flygga utnyttjar grågåsfamiljerna främst betesmarker och andra gräsmarker vid sjöarna för sina födosök. Allt eftersom ungarna blir bättre på att flyga utsträcks rörelserna och större flockar dras samman, vilka flyger till lämpliga fält för att finna föda, bl.a. på nyskördade vallar, gräsfröodlingar, ärter, stående säd, som kan nås från sidorna (eller liggsäd), trädor el. dyl. Fält med lågväxande ärter, som är nästan mogna, är vid denna tid speciellt eftertraktade och gässen kan samlas från betydande avstånd till dessa. Om det är ont om lämpliga fält i ett område under den tidiga delen av säsongen kan gässen lämna området tillfälligt, sålunda växlade många gäss från Börringeområdet till kusten vid Foteviken under sådana år då skörden av stråsäd var sen. När de första sädesfälten skördats växlar grågässen snabbt över till stubbåkrar och utnyttjar denna fälttyp tills de första fälten med skörderester av sockerbeta finns tillgängliga. I vissa områden kan också potatis och morötter utnyttjas. De senaste åren har flockarna i Foteviksområdet börjat minska först i samband med att de sista betfälten plöjts och eller mer omfattande frostperioder inträffat. Rastning och övervintring Regelbundna inventeringar av rastande och övervintrande gäss har genomförts i Sverige sedan 1977/78 som ett led i de av Wetlands International organiserade inventeringarna. Under de första tio åren inventerades gässen i Sverige varje månad under oktober mars/april på alla viktigare lokaler i landet. Senare koncentrerades inventeringarna till färre månader och omfattar numera räkningar i september (främst grågås), oktober/november (främst sädgås) samt midvinterinventeringen i januari (alla arter). 11

12 Septemberinventeringen infördes 1984 speciellt med avsikten att täcka beståndsutvecklingen för grågåsen. Inventeringen genomförs i alla länder som berörs av den nordvästeuropeiska grågåspopulationen. Resultaten från inventeringarna redovisas årligen på projektets hemsida samt i olika rapporter. När inventeringarna startade i september 1984 var totalbeståndet av grågäss i Sverige något under , varefter det skedde en kontinuerlig ökning till 1991 och därefter en platå till 1995, varefter en markant ökning åter satte in. I september 2000 och 2001 räknades bortemot grågäss i Sverige, men det förekom en del luckor i täckningen och antalet uppgick troligen till närmare En preliminär sammanställning av resultaten från inventeringarna 2002 tyder på att ökningen fortsatt. I september 1984 förekom större grågåsflockar endast i den sydvästra delen av Skåne, medan flockar etablerades i den nordöstra delen av landskapet först under 1990-talet. Antalet grågäss i nordvästra Skåne (Skälderviken) har under hela perioden varit lågt. Antalet grågäss i Skåne minskade något under några år på 1990-talet, men detta sammanhänger främst med en tidig bortflyttning vissa år. Under senare år har en snabb ökning av antalet rastande grågäss i oktober och november noterats, d.v.s. grågässen har stannat kvar längre i Skåne än tidigare. Före 1990 förekom endast enstaka övervintrande individer av grågås i Skåne, men senare har arten övervintrat i mindre flockar i sydväst, de båda senaste vintrarna har bortemot grågäss räknats in vid midvinterinventeringen. Grågässen etablerades något olika på de olika lokalerna både i nordöstra och sydvästra Skåne. I nordöstra Skåne noterades septemberflockar först i Trolle-Ljungby-området, där de rastade på havet och sökte föda på fälten. Bland sjöarna etablerades de första septemberflockarna i Araslövsjön, senare också i Hammarsjön och Oppmannasjön, medan förekomsten av grågäss i Egesideområdet varit mer ojämn. Under första inventeringsåret, 1984, fanns väl etablerade grågåsflockar både i Börringeområdet och i sjöarna norr om Ystad. Flockarna växlade något mellan de olika sjöarna, sålunda återfanns den östra huvudflocken antingen i Ellestadsjön eller Krageholmsjön, medan huvudflocken i det västra sjöområdet växlade mellan Börringesjön (inkl. Klosterviken) och Björkesåkrasjön. Under de första åren förekom också en flock vid Ringsjön. Foteviken hade mindre betydelse för grågässen i början av inventeringarna, men den ökade senare alltmer i betydelse och är numera normalt den viktigaste lokalen för arten. I början av 1990-talet etablerades rastflockar i Vomb-Krankesjön, vilken snabbt ökade i antal. Ytterligare nya lokaler etablerades under de senare åren på 90-talet i Lommabukten, där både området vid Spillepeng och Barsebäck blivit viktiga rastlokaler för grågås. 12

13 Grågåsbeståndet har sålunda ökat mycket markant i båda de viktigaste delarna av Skåne. I sydvästra Skåne har man kunnat notera en viss mättnad på de första lokalerna. Visserligen noterades höga antal vid ett par tillfällen under den senare delen av perioden i det västra sjöområdet, men utvecklingen i det östra sjöområdet och vid Ringsjön har på intet sätt motsvarat ökningen i stort. I stället har nya lokaler etablerats mycket snabbt, speciellt i Lommabukten. Samtidigt som grågässen ökat och etablerats på nya lokaler framgår tydligt av inventeringarna att de stannar längre i landskapet. Populationsdynamik Grågåsbeståndet i Skåne har ökat explosionsartat oavsett om man mäter det i antalet häckande par i undersökningsområdet i sydvästra Skåne eller i septemberinventeringarna. I början av 1960-talet saknades arten helt i de sydvästskånska sjöarna. De första paren etablerades i Fjällfotasjön och Yddingen i mitten av 1960-talet och 35 år senare hade sjöarna ett samlat bestånd på mer än 1100 par. Samma bild har upprepats på andra lokaler i Skåne och grågåsen är numera en karaktärsfågel både vid sjöarna och i områden med smådammar. En intressant fråga i sammanhanget är var taket ligger för den skånska grågåspopulationen och vilka orsakerna är till artens snabba expansion både i Skåne och annorstädes. När det gäller artens ökning och spridning måste denna nog sökas i flera olika faktorer. Man torde kunna utgå ifrån att grågåsen tidigare varit allmän och spridd i Skåne, men under 1800-talet torde den i likhet med många andra arter ha jagats mycket hårt och därmed minskat markant. Med ändrade jaktförhållanden har den under 1900-talet senare del kunnat återhämta sig, i synnerhet som förändringarna i jordbruket medfört att gässen i allmänhet troligen aldrig tidigare haft så gynnsamma förhållanden på rast- och vinterområdena. Det moderna jordbruket har skapat utomordentliga födosöksområden för gässen. Sammanläggning av fält till stora öppna områden gynnar gässen, vilka normalt skyggar för byggnader, vägar o.dyl. Samtidigt har det mekaniserade jordbruket medfört att gässen kan finna stora mängder spill efter skörden av t.ex. säd, sockerbetor, potatis mm. Övergången till höstsådda grödor har också varit gynnsam för gässen. När de skördade fälten plöjts finns en rik tillgång på föda i form av spirande höstsäd och i viss mån höstsådd raps, där nya sorter är mer smakliga för det vilda än tidigare sorter. Trots den gynnsamma situationen för gässen i det sydsvenska, och speciellt det skånska jordbrukslandskapet, finns det dock tecken på att beståndet nått sin begränsning. Medan antalet ungar per par legat konstant under hela perioden vid Yddingen har en mycket markant nedgång i antalet ungar per par noterats vid Klosterviken när beståndet har ökat. 13

14 Här finns tydligen numera så många grågäss att det uppstått en konkurrenssituation som begränsar ungproduktionen. Våren 2001 respektive producerade 120 par endast 8 resp. 6 ungar. Grågässen har endast en mindre strandäng för ungarnas födosök vid Klosterviken. Vid Yddingen är förhållandena annorlunda, här finns vidsträckta områden med bra betesmarker på golfbanan, som breder ut sig väster om sjön och som erbjuder gässen näringsrik föda hela säsongen. 14

15 Kristianstadslätten och Vattenriket Naturförhållanden Kristianstadsslätten och det enligt Ramsar-konventionen internationellt klassade våtmarksområdet längs nedre Helgeån centrala delarna av Kristianstads Vattenrike utgör idealiska livsmiljöer för grågåsen. Längs ån och sjöarna finns stora strandängar som hävdas genom bete och slåtter. Dessa utgör lättillgängliga födosöksområden för häckande och rastande grågäss. I slättsjöarna finns utmärkta häckningsplatser i de vidsträckta vassoch videområdena. På slätten odlas många och varierande grödor, som i skiftande grad attraherar grågässen. Slutligen utgör också de många sjöarna på slätten och det kustnära skärgårdshavet i öster passande natt- och dagviloplatser för gässen. Gåsförekomsten På Kristianstadsslätten finns ett stadigt och successivt ökande antal höstrastade gäss. Ett normalt antal kan som mest uppgå till drygt sädgäss, 700 bläsgäss, kanadagäss och vitkindade gäss. Den för betesskadorna lokalt mest betydelsefulla arten är sannolikt grågås. Vid oktoberräkningen 2001 rastade grågäss på Kristianstadsslätten, varav drygt inom Vattenriket. I september 2002 uppgick det rastande antalet på slätten till individer. Under åren har stammen av grågäss ökat från 1 till minst 600 par/kullar inom Vattenriket. Utvecklingen av grågåsstammen i Skåne som helhet under perioden visar en ökning från till individer. Grågässens förekomst inom Vattenriket kan delas in i fem kategorier: häckande par i sjöarnas vass- och träskområden (vilka är omöjliga att störa bort). häckande par i dammar omgivna av betesmarker där uppsättning av särskilda gåsstängsel kan förhindra/försvåra för kullar att söka sig ut i anslutande åkermark, häckande par i dammar och småvatten som ansluter direkt till åkermark (där bortstörning kan fungera), ungfågelflockarna, höstförekomsten, som till viss del kan påverkas genom jakt. 15

16 Problembeskrivning grågäss Grågässen gör skada på skördemogna grödor under sensommaren och förhösten (främst på höstvete och ärter). För jordbrukare som har marker i närheten av platser där stora flockar samlas kan skadan bli omfattande. För att minska riskerna har man på några håll anlagt särskilda odlingar för gässen. Viss skadegörelse förekommer även under vår och sommar. Skadehotet Skador kan uppstå genom omfattande bete på betes- och slåtterhävdade strandängar,på höstsådda grödor under efterföljande vår, speciellt kalla vårar med högre vattenstånd då strandängarnas betesgräs står under vatten,på vårsådda grödor,genom bete på unga sockerbetsplantor under tillväxtperioden på våren och i speciella fall även genom bete på sockerbetsplantor under sommaren när lämpliga entréer finns tillgängliga, ex.vis trädor eller fuktskadade partier i direkt anslutning till betfälten, där fåglarna landar obehindrade och utgår från i sitt bete, i grödor strax före skörd, t.ex. i liggsäd. Skador på sockerbetor Grågässens bete ger skadeverkningar på svaga grödor som kommer sent på våren och hösten. Särskilda problem har noterats i sockerbetsodlingen på Kristianstadsslätten i och med att häckande grågäss med sina ungar söker sig upp på spirande sockerbetsfält. Betesskador från gäss i sockerbetsodlingar är speciella av flera anledningar: Sockerbetor sås med precisionsteknik och en betad eller uppdragen planta är inte möjlig att ersätta. Omfattande skador kan påverka odlarens kvottilldelning av odlingsareal. Marginalerna är mycket snäva och minskning av odlingsarealen under kvotnorm två år i rad kan leda till att odlaren förlorar delar av sin odlingskvot. Odlingsvärdet för sockerbetor kan beräknas till kr/ha. Vidtagna åtgärder Åtgärder som hittills provats för att förebygga skador är lokala stängslingar,avhysning av gäss, användning av gasolkanoner, hulkar, spegelpyramidskrämmor och kvismareskrämmor, störningar med bil och andra medel. 16

17 Lagstiftning och riktlinjer Internationella åtaganden Ramsarkonventionen (1971) om skydd av våtmarker av internationell betydelse Bonnkonventionen (1979) om skydd för flyttande vilda arter. Bernkonventionen (1979) om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljöer. EU:s fågelskyddsdirektiv : Rådets direktiv av den 2 april 1979 om bevarande av våra vilda fåglar (79/409/EEG). Konventionen om Biologisk Mångfald (1992) Rio-konventionen. Nationell lagstiftning Bestämmelser som rör jakten finns i många olika regelverk. Lagar stiftas av riksdagen, förordningar utfärdas av regeringen, föreskrifter och allmänna råd utfärdas av myndigheter såsom Naturvårdsverket och Jordbruksverket. Lagar utgörs ofta av ramlagstiftning och mer detaljerad följdlagstiftning finns i tillhörande förordningar och föreskrifter. Den svenska jakten är reglerad i lag sedan medeltiden. Dagens jaktlagstiftning påbörjades 1938 och har sedan dess utvidgats och omarbetats ett antal gånger. Regelpaketet kring jakten ändras med jämna mellanrum och återfinns i Jaktlagen (1987) Viltskadeförordningen (2001:724) Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om bidrag och ersättningar för viltskador enligt 11 och 12 viltskadeförordningen (2001:724) [Viltskadekungörelsen]; NFS 2002:13. Bestämmelsen i 11 viltskadeförordningen (2001:724) har ersatt den tidigare bestämmelsen i 29 a jaktförordningen (1987:905) om bidrag och ersättningar för viltskador. Den nya bestämmelsen är till sitt innehåll identisk med den gamla. Bestämmelsen i 12 viltskadeförordningen är däremot helt ny. Till grund för bestämmelsen i 11 och 12 viltskadeförordningen ligger härutöver bland annat betänkandet Sammanhållen Rovdjurspolitik (SOU 1999:146), propositionen Sammanhållen Rovdjurspolitik (2000/01:57) samt Miljö- och Jordbruksutskottets betänkande 2000/01:MJU19. 17

18 Nationella riktlinjer Utöver gällande lagstiftning har Naturvårdsverket också tydliggjort syften och riktlinjer för viltförvaltning i det nationella perspektivet genom promemorian Riktlinjer för förvaltning av vilda däggdjur och fåglar, Dnr Nf, Syfte Syftet med viltförvaltning är att, med hänsyn till allmänna och enskilda intressen, bevara och nyttja de viltarter som genom naturlig utbredning finns i vårt land så att de består långsiktigt i livskraftiga bestånd. Grundläggande riktlinjer Syftet med viltförvaltning utgår från den numera lagfästa principen om bevarande av biologisk mångfald. Grundregeln är att allt vilt är fredat (3 jaktlagen). Denna regel innebär att nyttjandet skall ske på de villkor som följer av kravet på att livskraftiga viltbestånd långsiktigt skall bevaras. Ytterligare en grundregel är den så kallade försiktighetsprincipen. Den innebär i korthet att om det inte finns tillräcklig kunskap om konsekvenserna av en viss åtgärd rörande en viss viltart, skall åtgärden inte vidtas om den kan skada viltarten. 1. Viltbestånden skall förvaltas (bevaras och nyttjas) långsiktigt. Viltbestånden skall bevaras så att de långsiktigt skapar konkreta och abstrakta nyttigheter. Nyttjandet av den förnyelsebara naturresurs som viltet utgör, skall ske så att målen med att långsiktigt bevara den biologiska mångfalden och att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus, inte påverkas negativt. För förvaltningen av det jaktbara viltet innebär det att nyttjandet skall vara inriktat på uthållig hushållning. 2. Viltarter som genom naturlig utbredning förekommer i vårt land skallbevaras långsiktigt i livskraftiga bestånd. Syftet med förvaltningen är att bevara de viltarter som genom naturlig utbredning förekommer i vårt land i livskraftiga bestånd så att en gynnsam bevarandestatus upprätthålls för dem. Etablering av främmande arter och raser av vilt skall därför förhindras. Det innebär att inhemska viltbestånd skall skyddas mot exempelvis genetisk förorening, konkurrens och viltsjukdomar från främmande viltarter. Även främmande, skadegörande djurarter (vilda och andra) som etablerats i vårt land skall förhindras att expandera, areellt och numerärt. 18

19 3. Viltet är en värdefull förnyelsebar naturresurs som skall vårdas och som får nyttjas på liknande sätt som exempelvis skog, gröda och fisk. Viltet skall förvaltas så att det värdefulla kapital som viltet utgör, uthålligt och långsiktigt ger så stora nyttigheter som möjligt. 4. Förvaltningen skall ske med hänsyn till allmänna och enskilda intressen. Många olika mänskliga aktiviteter påverkar viltbestånden. I den meningen utvecklas ingen viltart på ett fritt, opåverkat sätt. När bestånden av en viltart utvecklas negativt, krävs därför ofta mänskliga åtgärder för att bevara den viltarten. På motsvarande sätt krävs också ofta mänskliga åtgärder för att bryta en utvecklingstrend som medför oacceptabla, ekonomiska eller andra konsekvenser för det allmänna eller för den enskilde. 5. Nyttjandet av viltet i alla dess former skall ske efter högt ställda krav på etik. Nyttjandet av viltet skall ske efter högt ställda krav på etik så att inte det enskilda djuret, viltarten eller viltbeståndet utsätts för onödigt lidande (5 och 27 jaktlagen). 6. Nyttjandet av viltet genom jakt skall ske efter principen att fällt vilt skall tillvaratas och användas. Genom jakt skall, som grundläggande princip, endast det överskott tas till vara som viltet i egenskap av förnyelsebar naturresurs producerar. Endast sådana viltarter bör således jagas som kan nyttjas i form av kött, skinn och andra produkter. De bör därför huvudsakligen jagas under den del av året när det vilt som skall nyttjas är värt att ta tillvara. I de flesta fall bedrivs skyddsjakt efter viltarter vars kött eller skinn kan användas, exempelvis björn, lo, gäss, duvor, bäver och hare. Skyddsjakt måste dock även bedrivas efter arter som normalt inte används, exempelvis vissa måsfåglar. Om jakten primärt bedrivs för att minska eller eliminera skador på egendom, på hotade eller sårbara viltarter eller på ekosystem, får kravet eftersättas på att det fällda viltet skall nyttjas. Medel Utöver lagstiftning är de viktigaste medlen vid förvaltning av viltet följande: Kunskapsinsamling och -spridning Viltförvaltning bygger på att beslut fattas och åtgärder genomförs på faktabaserade grunder. Det innebär att beslut och åtgärder i princip alltid skall bygga på kunskap som helst skall vara vetenskapligt förvärvad. Det hindrar dock inte att Naturvårdsverket ibland ändå är tvingat att fatta beslut utan att det finns kunskap eller när kunskaperna är bristfälliga. I sådana situationer är försiktighetsprincipen vägledande. 19

20 Utan kunskap om viltet är det naturligtvis omöjligt att veta både om något bör göras och vad som i så fall bör göras. Dessutom måste kunskap samlas in om vilka förvaltningsåtgärder som är möjliga att använda i olika situationer och inte minst om deras effekter på viltbestånden. Viltvården och nyttjandet av viltet genom jakt ingår som en del i de areella näringarna, vilket bland annat innebär att verksamheten är starkt knuten till landsbygden. Det gäller därför att ha ingående kunskaper om och förstå förutsättningarna för exempelvis skogsbruk, jordbruk, rennäring och yrkesfiske. Med sådan kunskap ökar möjligheterna avsevärt att fatta riktiga beslut, att få respekt för fattade beslut och att kommunicera med dem som berörs av åtgärderna eller besluten. Betydelsen av nära kontakt med människor och näringarna gäller allmänt i förvaltningen. Det gäller i särskilt hög grad för jakten; utan ingående praktiska kunskaper om jakt är det naturligtvis mycket svårt att fatta bra beslut i jaktliga frågor och utforma regler för jakten som går att efterleva. Förvaltningen skall således utgå från både de samhällsförhållanden som gäller på de platser där viltet förekommer och nationella eller regionala mål, intressen eller förhållanden. Viltförvaltning bygger också på information och utbildning. Genom information och utbildning skall kunskaperna om vilt och viltförvaltning ökas, med syftet att insatserna för viltet skall ge bättre resultat och mötas med större förståelse. Med information och utbildning kan onödiga missförstånd undvikas vilket medför att arbetsinsatserna kan reduceras. 20

21 Myndighetens ansvar NFS 2002:13 3 Länsstyrelsen skall kartlägga förekomsten av fredade, skadegörande viltarter i länet med avseende på beståndsstorlek och geografisk utbredning. Länsstyrelsen skall också kartlägga effekterna av de skadeförebyggande åtgärder som länsstyrelsen lämnat bidrag till och de skador de fredade viltarterna orsakar. Kartläggningen skall utgöra grund för planering av användningen av de medel som länsstyrelsen årligen anvisas för bidrag och ersättningar enligt 11 viltskadeförordningen (2001:724). Anslagna medel SNV pressmeddelande : Naturvårdsverket fördelar 24,3 miljoner kronor till länsstyrelserna för ersättning och förebyggande av viltskador under För viltskador har Skåne län i den länsvisa fördelningen erhållit kr för sälskador och kr för övriga viltskador samt besiktning, information och utbildning. Bidrag NFS 2002:13 4 Ansökan om bidrag för genomförande av åtgärder som är avsedda att förebygga viltskador skall inges till länsstyrelsen i det län i vilket åtgärderna skall genomföras. Om länsstyrelsen inte beslutar annat, skall ansökan vara inkommen senast tre (3) månader före den tidpunkt vid vilken åtgärderna skall påbörjas. Ansökan skall göras på blankett 1 (blå) som Naturvårdsverket fastställer och som länsstyrelsen tillhandahåller. 5 Länsstyrelsen beslutar om bidrag enligt 4 skall lämnas och om bidragets storlek. Bidrag får dock inte lämnas till mervärdesskatt. 6 Bidrag får endast lämnas för genomförande av åtgärder som har dokumenterad skadeförebyggande effekt, utveckling av åtgärder som på sannolika skäl bedöms kunna ge tillräckliga skadeförebyggande effekter. 7 Bidrag får inte lämnas för åtgärder som avser skydd av egendom som genom sin koncentrerade eller övriga karaktär är särskilt skadeexponerad och därför kräver att skadeförebyggande åtgärder alltid genomförs för att inte drabbas av viltskador, är avsedd för annan användning än i näringsverksamhet. 21

22 8 Länsstyrelsen får på eget initiativ besluta om bidrag för genomförande eller utveckling av åtgärder för att förebygga viltskador. Länsstyrelsen får också i enskilda fall, om det är av avsevärd betydelse för naturvården i länet, lämna bidrag till verksamheter som avses i 7. 9 Beslutar länsstyrelsen att lämna bidrag till skadeförebyggande åtgärder, skall beslutet innehålla villkor om att en skriftlig uppgift skall lämnas till länsstyrelsen om hur bidraget använts och om vilka resultat som erhållits av åtgärderna. Länsstyrelsen får även begära att andra uppgifter skall lämnas. Kopia av beslut enligt första stycket skall överlämnas till utsedd besiktningsman som skall kontrollera om åtgärderna genomförts på det beslutade sättet. Ersättningar NFS 2002:13 10 Den som drabbats av viltskada som orsakats av annat vilt än säl och som avser att ansöka om ersättning för skadan skall utan dröjsmål efter det att skadan inträffade anmäla skadan till länsstyrelsen. 11 Viltskador som orsakats av annat vilt än säl skall alltid besiktigas av en av länsstyrelsen utsedd besiktningsman för viltskador. Vid besiktningen skall den skadade eller förlorade egendomen värderas. Värderingen skall avse den skadade egendomens värde vid skadetillfället. Besiktningsman får inte besiktiga skada hos personer eller företag till vilka han eller hon har ett jävsförhållande. 12 Vid varje besiktning skall ett besiktningsintyg utfärdas på blankett 2 (gröda; gul ) eller 3 (tamdjur; röd ) som Naturvårdsverket fastställer och som länsstyrelsen tillhandahåller. Den som fått egendom besiktigad skall erhålla en kopia av besiktningsintyget. 15 Ansökan om ersättning för viltskada som orsakats av annat vilt än varg, björn, järv, lo, kungsörn eller säl skall göras på blankett 6 (grön) som Naturvårdsverket fastställer och som länsstyrelsen tillhandahåller. Ansökan skall vara inkommen inom tre (3) månader efter det att den skada inträffat för vilken ersättning begärs. Till ansökan skall fogas de handlingar som sökanden önskar åberopa. 16 Länsstyrelsen beslutar om ersättning enligt skall lämnas och om ersättningens storlek. Ersättningen skall reduceras med skäligt belopp om besiktning enligt 11 inte entydigt visat att skadan orsakats av fredat vilt. 22

23 17 Ersättning får endast lämnas för viltskada som anmälts enligt 10 och besiktigats enligt 11, om inte skadan är av sådan art att det uppenbarligen inte varit möjligt att besiktiga den. 18 Ersättning får endast lämnas, om skadeförebyggande åtgärder vidtagits innan skadan uppstod. Dessa skall dock ha dokumenterade möjligheter att förebygga skada av den viltart som orsakat skadan. Utan hinder av vad som sägs i första stycket får ersättning lämnas om dokumenterad kunskap saknas om hur en viss viltskada skall förebyggas, det inte varit möjligt att förutse att den aktuella viltskadan skulle uppkomma. 19 Ersättning får inte lämnas för skada på egendom som genom sin koncentrerade och övriga karaktär är särskilt skadeexponerad och därför kräver att skadeförebyggande åtgärder alltid genomförs för att förebygga viltskador. Bidragets storlek NFS 2002:13 Utöver tålighetsprincipen (självrisk) gäller att varje näring är skyldig att själv vidta de åtgärder som behövs för att skydda den mot viltskador. Länsstyrelsen bör därför, med hänsyn till vad som således kan krävas av näringsidkaren, från fall till fall bedöma hur stort bidrag som bör lämnas. Vissa åtgärder kan också vara av sådan natur att bidraget för dessa bör vara högre än för andra, exempelvis på grund av de skadegörande viltarternas olika skyddsvärde. Viltskadecenter bör lämna underlag för dessa bedömningar. Beslut om bidrag bör föregås av en ekonomisk kalkyl som bygger på att ett bidrag skall vara en långsiktig investering. Inom ett område kan exempelvis en viss viltskada förväntas inträffa så sällan att investeringar genom bidrag inledningsvis kan vara tveksamma. Om kostnaderna för ersättningar förväntas bli lägre än för investeringar genom bidrag, bör därför ersättningar lämnas till dess att den aktuella viltskadan rimligen kan förväntas bli mer frekvent och investeringen därmed lönsam. Dokumenterad effekt (se 6 1 ovan): Bidrag bör endast lämnas till sådana skadeförebyggande medel och metoder som Viltskadecenter bedömer kommer att ge avsedd effekt. 23

24 Oskälighetsprincip NFS 2002:13 Uppenbart oskäligt (se 16 ovan): Av 11 viltskadeförordningen (2001:724) framgår att ersättning endast får lämnas om det är uppenbart oskäligt att den skadedrabbade själv skall svara för kostnaderna för skadan. Länsstyrelsen bör därför i varje enskilt fall göra en skönsmässig bedömning av värdet av skadan i förhållande till det drabbade företagets förmåga att själv stå för skadan. Lantbrukarens skyldighet NFS 2002:13 Genomförda åtgärder (se 18 ovan): Utöver tålighetsprincipen (självrisk) gäller principen att varje näringsidkare är skyldig att själv genomföra åtgärder för att förebygga viltskador. För att ersättning skall kunna lämnas krävs därför, att den skadedrabbade har genomfört åtgärder som verkligen (dokumenterat) haft förutsättningar att förhindra eller minska en viss viltskada. Självfallet skall dock detta krav vägas mot den skadedrabbades möjligheter att bedöma om en viss viltskada skulle inträffa eller inte. Länsstyrelsen bör därför exempelvis inte kräva att skadeförebyggande åtgärder genomförs till skydd för en viss viltart, om denna inte förekommit i området på ett sekel. Däremot bör ett sådant krav övervägas efter det att viltarten börjat uppträda i regionen. Viss egendom är inte möjlig att skydda mot viltskador av ekonomiska eller praktiska skäl. Länsstyrelsen bör därför själv avgöra i vilka fall det är rimligt att kräva att skadeförebyggande åtgärder skall ha vidtagits. Viltskadecenter bör lämna underlag för sådana bedömningar. Krav på att skadeförebyggande åtgärder skall ha genomförts bör generellt inte ställas på hundägare som fått sin hund skadad eller dödad av varg, björn, järv, lo eller kungsörn. Däremot bör länsstyrelsen inte lämna ersättning för skador på hundar som använts eller hållits på ett sätt som uppenbarligen exponerat hundarna för skador. Det gäller exempelvis skador eller dödsfall som inträffar vid jakt med hund efter exempelvis björn och lo. Jaktträning, jaktprov eller motsvarande skall härvid likställas med jakt. 24

25 Besiktningsmän NFS 2002:13 27 Länsstyrelsen svarar för att ett med hänsyn till viltskadornas omfattning tillräckligt antal besiktningsmän för viltskador utses i länet. I varje län bör dock högst fem (5) besiktningsmän för viltskador på grödor respektive tamdjur utses. Som besiktningsman får endast utses person som genomgått den grundutbildning för besiktningsmän som Naturvårdsverket särskilt fastställt. Utsedda besiktningsmän skall genomgå den vidareutbildning som Naturvårdsverket också fastställt. 28 Ersättning (arvode) till besiktningsman för viltskador skall lämnas av länsstyrelsen med 175 kronor per påbörjad timme, räknat från tidpunkten för när utresan påbörjades till tidpunkten för återkomsten till utgångspunkten för utresan. Ersättning för resa till och från platsen för förrättningen skall av länsstyrelsen lämnas med den sammanlagda skattefria och skattepliktiga ersättning som utgår till länsstyrelsens tjänstemän för användning av egen bil i tjänsten. Skatter och sociala avgifter som motsvarar lämnade ersättningar enligt första och andra stycket skall betalas av länsstyrelsen. Besiktningsmän (se 27 ovan): Det är av väsentlig betydelse att inte mer än fem (5) besiktningsmän (för vardera grödor och tamdjur) utses i länet. Blir antalet besiktningsmän för stort äventyras framför allt deras kompetens. En besiktningsman bör därför besiktiga minst fem (5) skador per år. För att upprätthålla kompetensen hos besiktningsmännen bör länsstyrelsen, särskilt när det gäller skador på tamdjur, låta två besiktningsmän gemensamt besiktiga samma skada. Samarbete bör också generellt ske med besiktningsmän i angränsande län. Länsstyrelsen bör kräva att person som utses till besiktningsman har genomgått den grundutbildning för besiktningsmän för viltskador som Viltskadecenter genomför. Utbildningskravet innebär vidare att besiktningsmannen skall genomgå vidareutbildning. Viltskadecenter genomför även sådan utbildning. 25

26 Jakt Allmän jakt Bestämmelser aktuella från 1/ anger för Skåne att jakt på grågås är tillåten under perioden 11 augusti - 31 oktober. Under oktober är jakt förbjuden dagligen efter klockan Jaktsätt: De flesta grågäss skjuts med hagel när fåglarna flyger från viloplatserna ut till fälten för att söka föda. Bulvaner används ibland. Statistik: Den svenska avskjutningen på omkring fåglar per år motsvarar ungefär 4 % av den totala avskjutningen inom Nordvästeuropeiska flyttningsområdet. I takt med grågåsens ökning och de generösare jakttiderna har avskjutningen ökat under senare år. Ungefär en tredjedel av de grågäss som skjuts i Sverige är årsungar. Skyddsjakt NFS 2002:13 Definition rörande fredat vilt: Länsstyrelsen bör ta ett samlat ansvar för viltskadorna i länet. Enligt principen att viltskador skall förebyggas genom jakt, bör länsstyrelserna i första hand motverka viltskador genom att lämna tillstånd att bedriva skyddsjakt med stöd av 29 jaktförordningen. Har tillstånd meddelats att bedriva skyddsjakt enligt 29 jaktförordningen, bör således varken bidrag eller ersättning lämnas till den som erhållit sådant tillstånd. Gåsbetesåkrar m.m. Viltskademedel bör generellt inte användas för att lösa problem med viltskador som uppstår inom naturskyddade områden. Sådana skador bör förebyggas eller ersättas med andra medel, främst vårdmedel. För användning av vårdmedel gäller dock, liksom för viltskademedlen, att möjligheten att bedriva skyddsjakt alltid bör prövas först. Viltskador som inträffar i direkt anslutning till naturskyddade områden skall hanteras enligt de regler och principer som generellt gäller för viltskador. Det gäller särskilt skador som orsakas av gäss för vilka jakttider är fastställda i jaktförordningen. 26

27 Skyddsjakt på grågås Grågäss som uppträder vid fält med oskördad gröda får jagas om det behövs för att förebygga skada under tiden 20 juli - 10 augusti i inlandsområdet och under tiden 20 juli - 20 augusti i kustområdet. Inlandsområdet definieras som allt område på större avstånd från salt eller bräckt vatten än 500 meter. Kustområdet definieras som allt salt eller bräckt vatten samt allt område inom 500 meter från sådant vatten. Äggprickning Som undantagsåtgärd på mindre och begränsade lokaler bör äggprickning kunna prövas för att förhindra grågåshäckning som eljest skulle vara till stort men för den närliggande grödan. Åtgärden får endast ske efter tillstånd från länsstyrelsen. Skadeförebyggande åtgärder NFS 2002:13 Kartläggning: Utgångspunkten för planeringen av hur medlen skall användas bör främst vara den av riksdagen uttalade grundprincipen, att medlen i första hand skall användas för skadeförebyggande åtgärder (bidrag). Länsstyrelsen skall därför kartlägga vilka skadetyper som förekommer i länet och vilka viltarter som orsakar dessa skador. Kartläggningen bör också vara framåtsyftande, vilket innebär att en prognos för utvecklingen inom de närmaste 3-5 åren bör göras samtidigt. Kartläggningen bör därvid avse vilka nya skadetyper som kan förväntas uppträda samt vilka viltarter som kan antas komma att etablera sig i länet under perioden. Med utgångspunkt från resultaten av kartläggningen bör en handlingsplan upprättas som anger de kort- och långsiktiga målen för de tilldelade medlens användning. Handlingsplanen bör upprättas i samråd med berörda organisationer. Länsstyrelsen bör översända en kopia av handlingsplanen till Naturvårdsverket. 27

28 Skrämma, utfodra, hindra Schasning Enkel form av skrämsel bör tillgripas omedelbart när en skadesituation upptäcks och fåglarna finns på plats. Schasningen" kan ske genom att man går eller cyklar ut mot fåglarna, åker motorcykel, bil eller traktor, viftar med armarna eller åstadkomma höga ljud, t.ex. ropa eller skjuter skrämskott. Fågelskrämmor I avvaktan på utvecklingen eller väntan på hjälp kan lantbrukaren sätta ut fågelskrämmor av olika utseende för att avvärja fåglarnas hot. S.k. storsäckar (för utsäde eller gödning) har en viss skrämmande effekt när de sätts upp på höga, i marken nedkörda pålar. Fågelskrämmorna tillverkas av lantbrukaren. Flaggor De flaggor av enkel modell, plastsäck fastnitad i sin ena kortända på en s.k. stakkäpp, som tidigare introducerats under Viltskadecenters tidigare försöksverksamhet, har tämligen ringa skrämseleffekt. Flaggorna upplevs av lantbrukarna dels ha kortvariga effekt om inte utsättningen sker i mycket stort antal, dels vara till stort hinder för de åtgärder i grödan som måste genomföras under växtperioden. Gasolkanoner Gasolkanonerna tillhör de effektivaste skrämselanordningarna gentemot såväl tranor som gäss. Skrämseleffekten för varje enskild kanon är god inom 5-6 hektar. Olika slag av gasolkanoner finns i handeln. De bästa har visat sig vara de tyska av märket Purivox med Nordanvik, Klagstorpsvägen 135, Näsum, som återförsäljare, tel Vindsnurror Fristående eller som komplement till gasolkanoner har vindsnurror en viss skrämseleffekt, mindre för gäss än för tranor. Särskilt när det gäller odlingar som ligger nära bostadshus framstår vindsnurror som god ersättning för att inte störa grannsämjan. Effekten hos vindsnurrorna är god när det gäller tillfälligt rastande gäss och har då ibland ungefär samma skrämseleffekt som gasolkanonerna. En modifierad form av reklamsnurra har utvecklats av Länsstyrelsen i Örebro under namnet Kvismareskrämman. Den serietillverkas av företaget Reklam som Syns AB, Kvartsgatan 1 C, Enköping, tel