"Trosbekännelse var snarare en örfil mot all hednisk filosofi och religiositet, än en anpassning."

Transkript

1 1 DAGS ATT BEKÄNNA FÄRG "Trosbekännelse var snarare en örfil mot all hednisk filosofi och religiositet, än en anpassning." Nej, att tassa fram i filttofflor för att inte störa någon har knappast varit målet för den kristna kyrkans bekännelse. Eller...har vi möjligen börjat göra just det? Vi träffade Per-Axel Sverker, lärare i kyrkohistoria vid Örebro Missionsskola. När vi planerade det här numret, frågade vi en tonårig kristen tjej som besökte tidningen vad hon tyckte om ämnet "trosbekännelsen". Hon skakade på huvudet och menade att vi knappast kunde hittat på något tråkigare och mer ointressant. Hur förklarar du den reaktionen? Hela vår kultur utmärks ju av en psykologisering på alla områden - det är känslor och upplevelser som räknas. Den inställningen har även spridits till kristna sammanhang. Även i vår evangelisation räknar vi med att slå ut våra konkurrenter genom att erbjuda en ännu mer stimulerande känsla. Här blir trosbekännelsen ett problem, för den talar överhuvudtaget inte om några känslor. Istället ger den en uppräkning av händelser. Naturligtvis är det rätt att vi även upplever kristen tro, och Bibelns människor kan ju knappast kallas känslokalla! Men den känsla det handlar om är snarast en nyförälskads. Det är föremålet för känslan som är viktigast. Se på aposteln Tomas som fick röra vid Jesus efter uppståndelsen. Det är inte sin heliga bävan han beskriver då, utan han utbrister i en bekännelse till Jesus: "Min herre och min Gud!" Apostlarna vittnade inte om sina upplevelser utan om sin frälsare. Man blir lurad om man söker fromma känslor. Kristendomen har aldrig haft sin avgörande styrka där. Tron är ju tillit, eller som Luther säger: "Din Gud är den du förtröstar på." Idag utmanas den synen på tro av en förkunnelse som manar fram tron som ett psykiskt fenomen, som mäter vår trosförmåga. Men i Bibeln är det aldrig tron som frälser, utan dess föremål. Tilliten använder vi på tusentals sätt i vårt vardagsliv. Vi möter människor och får förtroende för dem därför att de uppträder på ett visst sätt. På samma sätt är det med vårt förhållande till Gud. Trosbekännelsen visar att han i Kristus har uppträtt på ett sådant sätt att vi kan lita på honom. Typiskt för vår tid är också att man alltid betonar livet och sätter det i motsatsställning till läran, som förklaras för död, torr och förlegad. Och det är naturligtvis sant att rätta åsikter inte åstadkommer frälsning. Frälsningen får jag del av bara när jag personligen kommer till Kristus och låter honom ta hand om mitt liv. Att vara kristen är ju att följa en person.

2 Men därmed har jag inte sagt att läran är oviktig, utan tvärtom: det är ju av avgörande betydelse vem och hurdan den personen är som jag följer. Det är ju en väldig skillnad på hur jag beter mig om jag pratar med statsministern eller med min fru! På samma sätt slår min uppfattning om Kristus direkt tillbaka på mitt liv. Om min föreställning om Gud är att han kräver att jag ska klara mig själv, så påverkar det direkt mitt sätt att leva. Om jag däremot tänker om Gud att han är barmhärtig mot syndare, så påverkar det mitt liv i en helt annan riktning. Lära och liv är alltså inte alls varandras motsatser, utan svarar direkt mot varann i vardagslivet. Det är inte möjligt att leva ett sant kristet liv och ha dunkla föreställningar om Gud. Man möter ibland föreställningen att "först var det ett sprakande liv omkring Jesus, men sedan kom teologerna och gjorde död lära av alltihop". Hur stämmer det med historien? De första lärjungarna var ju till största delen judar, och en jude började varje morgon med en ganska lång trosbekännelse. De första kristna var alltså mycket medvetna om bekännelsen, och var vana vid att leva i en ideologisk front mot omvärlden. De var vana vid att markera en avvikande lära. Det är alltså inte sant att de var teologiskt omedvetna. Tvärtom hävdar en del moderna bibelforskare att nästan varje inslag i fornkyrkan hade karaktären av en bekännelse. Lovsången i gudstjänsten hade mycket innehållsrika texter, dopundervisningen och själva dopakten kretsade kring bekännelsen, missionen gjorde det självklart osv. T.o.m. demonutdrivning var ett tillfälle till Kristusbekännelse, över de onda makterna. Problemet för judarna var alltså inte att bekänna, utan att samtidigt bekänna att Gud är en och att en samtida snickare var Gud. Problemet för grekerna var att bekänna att Gud, som enligt grekiskt tänkande var orörlig och levde i sin egen värld, hade blivit människa mitt i historien. Därför tvingades fornkyrkan in i ett långvarigt och känsligt arbete med begripliga och korrekta titlar på Jesus, som skulle ge rättvisa åt det oerhörda som hänt. "Messias" var en av dem, "Herren" och "Guds son" var andra. Men nog är det skillnad på Jesus och de senare teologerna när det gäller trosbekännelsen? Ja, såtillvida att Jesus använder ett annat språk. Bl.a. talar han ju mycket i liknelser. Men inte minst Johannesevangeliet lyfter fram oerhört starka teologiska bekännelser från Jesus själv. Alla orden om att jag är...livets bröd, världens ljus o s v - de är ju en direkt tillämpning av den starkaste bekännelsen i Gamla Testamentet, nämligen av Guds eget namn: "jag är den jag är", Jahve. Och naturligtvis visste Jesus vad han sa. Det skulle vara en historisk omöjlighet att en grupp judar plötsligt skulle få för sig att predika att en samtida snickare var Gud. Så kunde en jude bara inte tänka. Enda förklaringen måste vara att denne man själv sagt och gjort sådant som fick dem att dra den slutsatsen. 2

3 3 Idag har vi ju två kristna trosbekännelser som är mycket gamla: den apostoliska och den nicenska. Kan du berätta lite om hur de kom till? När det gäller den apostoliska fanns det en legend under medeltiden om att apostlarna efter pingstdagen skulle ha blivit oroliga för att de skulle ge olika budskap när de spreds över världen för att predika. Då satte de sig ner och lade sats till sats, och Petrus började: "Jag tror på Gud fader allsmäktig..." Numera vet vi att apostoliska trosbekännelsen växte fram i samband med den fornkristna dopundervisningen. Från talet började man döpa människor i "Faderns, Sonens, och den helige Andes namn", som Jesus föreskrivit i missionsbefallningen i Matteus kapitel 28. Och därmed har vi den tredelning som sedan ständigt återkom i dopbekännelsen. Den kunde skifta något i formuleringen från plats till plats, men sakinnehållet var bestående. Den nuvarande formuleringen av den apostoliska trosbekännelsen växte fram i Sydfrankrike på 700-talet. Ofta skedde en bekännelse vid dopet i form av en dialog: "Tror du på..." osv. Det måste ha varit en mycket mättad stund inte minst om man betänker det pris i form av förföljelser som man fick betala för en sådan bekännelse. Det berättas om Victorinus, en högt uppsatt och välkänd man i Rom på 200-talet, att när han kom till tro ville församlingen av hänsyn till hans ställning befria honom från den vanliga seden att inför hela församlingen stå upp och bekänna sin tro. Men Victorinus vägrade kompromissa och Augustinus berättar att han "läste upp den sanna tron med skön tillförsikt." Det betyder alltså att han läste upp församlingens trosbekännelse. Bekännelsen var ett sakrament i ordets ursprungliga betydelse. "Sakrament" var en soldats trohetsed inför den romerska fanan, och på samma sätt blev bekännelsen en trohetsed till Kristus. Men den nicenska trosbekännelsen då? Varför två? Medan den apostoliska "flöt in" i kyrkan genom århundradens praxis vid dop och gudstjänst, formades den nicenska i samband med kyrkomöten på 300-talet, bl.a. i Nicea 325. Det var alltså ett resultat av ett mera direkt teologiskt arbete. Bakgrunden var en strid omkring frågan vem Jesus egentligen var, som skakade kyrkan i början på 300-talet. Arius, en kyrkoledare i Alexandria, hävdade att Jesus var skapad och därmed väsensskild från Gud. Hans kollega Athanasius reagerade våldsamt, och menade att om Arius hade rätt, då kan vi inte frälsas. För det är bara Gud själv som kan frälsa oss. Och även om Viktor Rydberg och andra menat att detta var ett trångsynt bråk om teologiska hårklyverier, så var det i själva verket en oerhört avgörande fråga. Var Kristus Gud eller inte? Kan människan frälsa sig själv eller inte? Så tillkom den nicenska trosbekännelsen som ett förtydligande av Athanasius ståndpunkt som kyrkans rätta lära. Det avgörande uttrycket är just detta: "av samma väsen som Fadern."

4 Men blev inte det bibliska innehållet urvattnat genom att fornkyrkans teologer hela tiden påverkades av samtida hedniska idéer? Snarare tvärtom: man förvrängde samtida filosofiska idéer genom att använda dem för att uttrycka bibliska sanningar. Några av den tidens intellektuellt mest skarpsinniga män använde filosofiska begrepp på ett sätt som totalt bröt med gängse idéer. Om det var något som grekiska filosofer var överens om så var det detta: Gud kan inte lida, han lever åtskild från våra villkor i sitt eget vara. Och så kommer den kristna kyrkan och bekänner att Gud är både sann Gud och sann människa, och dessutom har avrättats på ett kors! Det var snarare en örfil mot all hednisk filosofi och religiositet, än en anpassning. Somliga, bl.a. Indienmissionären Stanley Jones, har kritiserat trosbekännelserna för att de inte med ett ord tar upp Jesu undervisning och gärningar under sina offentliga år, eller ens nämner ett så centralt nytestamentligt begrepp som Guds rike. Hur svarar du på det? Jag instämmer delvis. Man måste kunna pröva trosbekännelsen och fråga om den motsvarar Bibeln, som är normen även för en trosbekännelse. En trosbekännelse kan aldrig vara en slutlig formulering. Ofta har den vuxit fram som svar på en villolära, i en viss situation, och är präglad av den ensidigheten. Så visst kan jag också sakna något om Guds rike i t.ex. den apostoliska bekännelsen, eller en förklaring av Jesu försoningsdöd, eller en markering av Guds kärlek till oss. Samtidigt kan man i t.ex. "syndernas förlåtelse" och "de heligas samfund" se typiska uttryck för Guds rike. Menar du att vi skulle behöva en ny bekännelse idag? Det har ju funnits tider i kyrkans historia då hon tvingats till ett bekännelsearbete för att inte tappa fotfästet inför alla anstormande krafter. Ett exempel var Barmendeklarationen i Tyskland 1934, när kristna teologer inför Hitlers charmoffensiv klart deklarerade att det är Jesus som är kyrkans ende herre. Ett annat exempel från vår tid är en trosbekännelse från Dar es Salaam, som tillkom som ett svar på apartheid. En trosbekännelse behövs i tider av kamp - och även likgiltigheten kan vara en kampsituation! Då behöver kyrkan koncentrera sig på det väsentliga. En politisk konfrontation kan tvinga kyrkan till att arbeta med sin bekännelse. Andra exempel i vår tid är vissa parakyrkliga grupper som driver en stark läromedvetenhet, eller kyrkor i tredje världen som söker ett eget språk för bekännelsen i sin kultur. Jag tycker nog att sekulariseringen gått så långt i vårt land att vi på nytt måste formulera vår tro. Världen har talat till kyrkan på så många sätt, att vi står inför en minst lika stor utmaning som fornkyrkans möte med gnosticismen. 4

5 Det handlar också om att gå in i vår tids vetande och där ge ett radikalt kristet evangelium. Ofta rör vi oss bara kring den ena polen. Det finns å ena sidan kristna som är väldigt bra på att förstå och tala i vår tids termer, och så finns det ett motsatt läger som blir oroade av det och istället håller fast vid de kristna sanningarna. Men om inte sanningen blir förstådd är det ju ingen mening med att bekänna den! Ibland uppfattas trosbekännelsen som ett typiskt kyrkligt fenomen, som inte finns inom frikyrkan. Är det så? Historiskt är det inte alls så. Lutheranerna går tillbaka till den augsburgska trosbekännelsen på 1500-talet, och på samma sätt skulle baptisterna kunna gå tillbaka till den anabaptistiska trosbekännelsen i Schleitheim från ungefär samma tid - och ha mycket att lära! Det finns t.ex. även en ganska utförlig trosbekännelse från svenska baptister från 1860-talet. Men visst finns det ett visst motstånd inom frikyrkorna till skrivna trosbekännelser. Kanske beror det på en allmänt negativ inställning till liturgiska gudstjänster, som ju var den ursprungliga miljön för trosbekännelsen. Det kan också vara sår från de fördömanden av bl.a. baptister som finns i t.ex. den augsburgska bekännelsen. Det är klart att sådana exempel inte direkt inspirerar till att arbeta med bekännelser... Men skulle inte trosbekännelsen istället kunna fungera som enande dokument, istället för som vapen i kyrkliga avståndstaganden? Jovisst, och en hel del ekumeniskt arbete i vår tid har också lyft fram hur mycket som faktiskt är gemensamt i de kristna kyrkornas bekännelse. Men jag tror knappast att vi är beredda att idag börja använda en enda gemensam formulering i alla kyrkor. Och jag är inte så säker på att det är så eftersträvansvärt heller. Historien lär oss att vi mycket väl kan ha en mångfald av formuleringar utifrån olika lokala behov, utan att det behöver kännas splittrande. Bekännelsen är ju ofta förtydligande av tron på en punkt som just står på spel. Då kan man mycket väl tänka sig att man i ett sammanhang skriver en trosbekännelse som tar med miljöfrågan, medan man i ett annat sammanhang behöver göra front mot ockultism osv. Kanske en enda allmän formulering t.o.m. skulle vara emot själva bekännelsens innebörd? Ja, i varje fall har det tett sig så under historien. Risken med varje bekännelse är att den begränsar trons innehåll, och ska man då göra en ekumeniskt framarbetad trosbekännelse är risken ännu större att krympa trons innehåll. För att låna en bild av Per-Olof Sjögren: "det är som att låta en stråkkvartett spela en symfoni av Beethoven." Ekumenik i Sverige bygger idag mest på trivsel och har ett svagt medvetande om lärofrågor. Det märks även i synen på trosbekännelsen, som ibland betraktas som ett poetiskt uttryck för tron, snarare än som en formulering av dess orubbliga grundfakta. 5

6 6 Förstå mig rätt: jag är inte ute efter att jaga villolärare, utan efter att positivt höja medvetenheten om läran. Vi ska ha ett öppet sinne, men vi ska inte vara öppna i alla ändar. Här måste det t.ex. sägas att den som inte kan bekänna att Jesus är Herre, han är historiskt sett inte en kristen. Hur mycket av arbetet med bekännelsen är ett jobb för teologer, där gemene men inte ska lägga sig i? Bör inte snarare tron "växa nerifrån"? Jo, teologin ska inte skapas uppifrån utan snarare invänta det teologiska skeendet som förekommer bland Guds folk. Här har vi en del att lära av befrielseteologerna i Latinamerika. Om en bekännelse är sådan att den kristna församlingen känner sig främmande inför den, då är den felaktig. Den helige Ande är given åt församlingen för att pröva förkunnelsen. Det har alltid ingått i "det allmänna prästadömet". Om teologer då kan lägga örat till och lyssna in, kan de sedan ha en förmåga att teoretiskt formulera detta. Men det finns exempel i fornkyrkan på hur vanliga kristna mycket burdust och t.o.m. med våld protesterat och krävt ändringar i teologers arbete! Hur kan en enskild kristen använda trosbekännelsen? I gudstjänsten kan den användas på olika sätt, liksom i den personliga andakten. När man blir anfäktad kan den fungera som en markering mot det onda. I evangelisationen kan den fungera som klargörande i olika frågor, i politiska sammanhang kan den styra de konkreta ställningstagandena osv. Att betona trosbekännelsen betyder dock inte att kräva av folk att genast ställa upp på ett helt paket. Ta kvinnan som rörde vid Jesu mantel för att bli frisk från sina blödningar. Det är möjligt att hon trodde att han var en trollkarl, och hur som helst är det inte troligt att hon hade klart för sig att han var Guds son. Ändå kom hon till Jesus, och undret skedde. Så vi måste låta människor ta tid på sig i sin trosutveckling. Men vad ska vi säga när kvinnan sedan vänder sig till Jesus. När en människa har bestämt sig för att vilja lära känna honom närmare? När hon börjar fråga efter uppenbarelsen. Det är då det finns vissa brutala fakta i evangeliet, fakta om död och uppståndelse som vi bara inte kommer förbi. Där måste vi bekänna färg. Per-Axel Sverker (Intervju av Magnus Malm i Nytt liv)