DRAPERINGENS FORM OCH FALL

Transkript

1 Högskoleexamen med inriktning mot designteknikerområdet Textilhögskolan Rapportnr: DRAPERINGENS FORM OCH FALL Maria Bjuhr - En studie i drapering som arbetssätt inom mönsterkonstruktion

2 Förord Jag vill tacka min externa handledare Astrid Olsson på Fifth Avenue Shoe Repair som har visat ett stort engagemang och bidragit till ett bra samarbete. På Textilhögskolan vill jag tacka min interna handledare Gunnel Larsson och min utbildningsledare Niina Hernandez för vägledning och motivation. Utan er hade detta arbete inte gått att genomföra. II

3 Swedish title: Draperingens form och fall En studie i drapering som arbetssätt inom mönsterkonstruktion Author: Maria Bjuhr Year of Publication: 2013 Language: Swedish Abstract This thesis is a study of draping as a way of working in pattern cutting. Draping is a classic technique used for shaping fabric around a body. The major focus when working with draping is the expression and the hang of the garment. This study is performed in cooperation with a small Swedish fashion company, and a dress, a skirt and a pair of trousers are developed within this study. The working method used in this study involves marking and dismantling of the draped garment. This working method has proven to be successful when it comes to recreating the draped form provided by the designer. Draping, which is a three-dimensional way of working, is in this study compared to traditional flat pattern cutting. In flat pattern cutting the styles developed are always based on standard measurement charts and basic blocks. When working with draping, on the other hand, the first step is to create the garment by draping fabric on a tailor s dummy, and the second step is working with the pattern for the garment. Thus the working methods used for draping and flat pattern cutting differ in many ways. Draping is a much more independent and free way of working compared to flat pattern cutting. In draping the body is always in the center of attention, and the body and the material used decides the shape and hang of the garment. Key words: Pattern cutting, Product development, Draping, Grading, Shape III

4 Sammanfattning I denna uppsats studerar jag drapering som arbetssätt inom mönsterkonstruktion. Drapering är en klassisk teknik för att forma tyg runt en kropp. När man arbetar med denna teknik är störst fokus på plaggets uttryck och fall. Studien är utförd i samarbete med ett litet svenskt modeföretag, och inom studien utvecklas en klänning, en kjol och en byxa. I det praktiska arbetet tillämpas en arbetsmetod som innefattar märkning och nedmontering av det draperade plagget. Denna arbetsmetod visar sig vara framgångsrik när det kommer till att återskapa den draperade formen som tagits fram av designern. Drapering, som är ett tredimensionellt arbetssätt, jämförs i studien med traditionell platt mönsterkonstruktion. Inom platt mönsterkonstruktion använder man standardmåttlistor och grunduppställningar som utgångspunkt när man konstruerar modeller. Inom drapering börjar man med att skapa modellen genom att drapera upp plagget på en docka och själva mönsterkonstruktionen börjar inte förrän plagget har monterats ned från dockan. Man har således inte samma arbetsgång när man arbetar med draperade och platta konstruktioner. Drapering är ett mer fritt arbetssätt än platt mönsterkonstruktion är. Inom drapering arbetar man ständigt med kroppen som utgångspunkt, och låter den och materialet som används bestämma plaggets form och fall. Nyckelord: Mönsterkonstruktion, Produktutveckling, Drapering, Gradering, Form IV

5 Innehållsförteckning 1 Inledning Bakgrund Uppgiftsbeskrivning och problemformulering Syfte Frågeställningar Avgränsningar 2 2 Metod Urval Arbetssätt Provdocka och provpersoner 6 3 Tidigare forskning 7 4 Resultat Klänning Genomförande Avprovningar och mönsterjusteringar Gradering Kjol Genomförande Mönsterjusteringar efter avprovningar Gradering Avvikelser Byxa Genomförande Mönsterjusteringar efter avprovningar Gradering Problematik 24 5 Diskussion Resultat och metod Mönsterkonstruktion Gradering Specifikationer Slutsats 28 6 Slutord med förslag till framtida forskning 30 Källförteckning 31 Publicerade källor 31 Opublicerade källor 31 Bilagor 32 Bilaga A 1:3 32 Bilaga A 2:3 33 Bilaga A 3:3 34 Bilaga B 1:3 35 Bilaga B 2:3 36 Bilaga B 3:3 37 Bilaga C 1:6 38 Bilaga C 2:6 39 V

6 Bilaga C 3:6 40 Bilaga C 4:6 41 Bilaga C 5:6 42 Bilaga C 6:6 43 Bilaga D 1:1 44 Figurförteckning Figur 1: Metodfigur över arbetsmoment 3 Figur 2: Exempel på märkning 4 Figur 3: Exempel på märkning och plagg innan det klipps rent 4 Figur 4: Första provet på klänningen - fram och bak 9 Figur 5: Tillagda kilar på ärmar 10 Figur 6: Avritning av nedmonterad överdel 10 Figur 7: Avprovning av toile 1 på klänning provperson 1 12 Figur 8: Första provet på kjolen - fram och bak 14 Figur 9: Första provet på kjolen efter märkning 15 Figur 10: Nedmonterat första prov 15 Figur 11: Avprovning av toile 1 på kjol provperson 1 16 Figur 12: Linje för framflyttad sidsöm på toile 1 höger sida 17 Figur 13: Hakama - fram och bak 18 Figur 14: Toile 1 på byxan - fram och bak 19 Figur 15: Platta i midjan framtill 20 Figur 16: Det första draperade byxbenet 20 Figur 17: Avprovning av drapering provperson 2 21 Figur 18: Tråcklade v.i.m. på byxans drapering 22 Figur 19: V.i.m. av drapering på byxa - Innerdel fram 23 Figur 20: V.i.m. av drapering på byxa - Mittendel fram 23 Figur 21: V.i.m. av drapering på byxa - siddel fram 23 Tabellförteckning Tabell 1: Mått på provdocka och provpersoner 6 Tabell 2: Sammanställning av avprovningar 6 Tabell 3: Generella skillnadsmått mellan företagets storlekar 13 Tabell 4: Företagets storleksserie 27 VI

7 Begreppsordlista V.i.m. = Förkortning för veck i mönstret, vilket är en konstruktionsändring för att ta bort överflödigt tyg Toile = Provplagg (vanligtvis sytt i en enkel bomullsväv) Tråckla = Att sy tillfälligt med långa stygn Fall = Hur tyget faller när det har formats till ett plagg VII

8 1 Inledning 1.1 Bakgrund Denna studie är en fördjupning i den klassiska tekniken drapering som är ett arbetssätt inom mönsterkonstruktion. Drapering handlar om hur man formar tyg runt en kropp och är en teknik som används för att arbeta fram en specifik form och ett specifikt fall i ett plagg. Traditionell drapering utförs direkt på en docka eller en kropp och därefter konstruerar man mönstret baserat på det draperade tygstycket. Studien genomförs i samarbete med ett mindre svenskt företag som till stor del arbetar med drapering och mer avancerad mönsterkonstruktion. Företaget startades år 2004, finns representerat i totalt 20 länder runtom i världen och har fyra egna butiker. Den externa handledaren för detta projekt är designer på företagets damavdelning och arbetar ofta med drapering på docka för att utforma sina plagg. Termen designern kommer i denna text att syfta på företagets designer för damplagg. Företaget har dessutom en herravdelning som leds av företagets andra designer, som kommer refereras till som designer 2 i denna text. Företaget är känt för att ha plagg med udda skärningar och draperingar och de lägger stort fokus på plaggets känsla och tygets fall. Vid produktframtagningen utgår designern oftast från ett helt tygstycke som draperas direkt på dockan. Plagget monteras sedan ned och mönster konstrueras utifrån det nedmonterade plagget. Till skillnad från klassisk mönsterkonstruktion använder man vid drapering inga grundkonstruktioner, utan mönstret till varje plagg blir ett unikt mönster utifrån vad som har draperats upp på docka. Samma resultat är svårt att uppnå genom endast platt mönsterkonstruktion. Metoden som används är vald för att passa studiens syfte. Produktframtagningen på företaget skiljer sig mellan draperade och platta plagg. För att uppnå det önskade resultatet på draperade plagg konstruerar designern själv mönster och skickar sedan mönster och tillhörande toile till fabriken för produktion. För platta plagg skickas inga mönster utan istället skisser, måttlistor och övriga specifikationer. Detta beror på att de draperade plaggen är betydligt mer avancerade konstruktioner än de platta och för att få den rätta känslan i plaggen anser designern det vara nödvändigt att konstruera mönstren själv. 1.2 Uppgiftsbeskrivning och problemformulering Uppgiften består i märkning och nedmontering av plagg draperade på docka, konstruktion av mönster, sömnad av provplagg, justering av mönster, digitalisering och slutligen gradering av mönster. Då inga grundmönster används kan man se det första draperade provet som monteras ned som grundmönstret. Utifrån det görs sedan eventuella ändringar för att sedan nå fram till det önskade resultatet. Produktionsdokument upprättas enligt företagets standarder. Svårigheten med arbetet är att återskapa designerns drapering i mönsterform på ett effektivt och framgångsrikt sätt. 1

9 1.3 Syfte Syftet med studien är att utifrån plagg som är draperade på docka analysera och konstruera mönster som återskapar det draperade plagget. Studien ämnar undersöka arbetssättet med draperade plagg och jämföra det med traditionell platt mönsterkonstruktion. 1.4 Frågeställningar - Vilket arbetssätt använder man för att på ett framgångsrikt sätt återskapa en draperad form? - Hur sker översättningen från ett draperat plagg till ett platt mönster? - Vilka generella skillnader finns mellan arbetet med draperade konstruktioner och platta konstruktioner? 1.5 Avgränsningar Draperade plagg är ett begrepp som innefattar väldigt många olika typer av plagg. Inom ramen för detta arbete är fokus på de draperade modeller som tilldelats av företagets designer. De plaggtyper som arbetet omfattar är en klänning, en byxa och en kjol. Graderingen av plaggen är begränsad till XXS L av anledning att det är denna storleksserie företaget arbetar med. I studien görs jämförelser mellan provdocka, provpersoner och måttlista. Måttlistan i detta fall är baserad på Konstruktions- och plaggmåttlistor för damkläder: kompletterad och redigerad version av STU-info av Johansson (1987), se bilaga D 1:1. Något som är viktigt att ta upp är att jag inte har kunnat påverka alla delar av resultatet själv. Hade alla designbeslut varit baserade på egna åsikter hade arbetet haft tydligare ramar. När det är ett så nära samarbete mellan mönsterkonstruktören och designern blir det ett annorlunda arbetssätt och en annorlunda tidsdisponering än när man lägger upp arbetet själv. Fördelen är att mönsterkonstruktören kan få kontinuerlig respons på arbetet som utförs, nackdelen är att arbetet styrs av designern istället för en själv. En stor skillnad mellan detta arbete och det som beskrivs i den studerade litteraturen är att jag inte har haft kontroll över arbetets alla delar. Litteraturen är riktad mot en person som gör hela arbetsprocessen, medan jag har tagit över arbetet efter det att plagget har draperats. 2

10 2 Metod Arbetsmetoden som har tillämpats i studien beskrivs. För att nå studiens syfte är arbetsflödet viktigt, det vill säga i vilken ordning varje moment görs. Detta illustreras i figur 1 som är en metodfigur över arbetsmomenten. 2.1 Urval Figur 1: Metodfigur över arbetsmoment De plaggtyper som berörs i denna studie är en klänning, en byxa och en kjol. För dessa plagg ligger fokus inom mönsterkonstruktionen på draperingen då det är huvudsyftet med denna studie. Under avprovningarna är det störst fokus på plaggets uttryck och draperingens fall. Av denna anledning kommer toilerna sys upp i ett material som är likt det slutgiltiga materialet. 2.2 Arbetssätt När man arbetar med plagg som är draperade på docka eller kropp är det allra viktigaste momentet märkningen av plagget innan det monteras ned. Begreppet märkning, se figur 1, innebär inom drapering att de punkter som är viktiga för att plagget ska monteras ihop korrekt märks ut. Även punkter som är viktiga för förståelse av plagget, exempelvis vad som är upp och ner, märks ut. Märkningen ska vara så exakt och komplett att plagget går att montera ihop korrekt efter att det har plockats isär. De punkter plagget vilar på är nacken, axlarna och midjan, och därför är dessa punkter extra viktiga när man märker upp plagget. Vid märkningen markeras punkter på plagget med markeringstejp, se figur 2. Punkterna benämns med bokstäver, till exempel punkt A, och vart punkterna ska passas ihop markeras med ett streck. För att förtydliga kan man lägga till beskrivande ord som hjälper till vid hopsättningen av plagget. Några viktiga beskrivande ord att markera ut är till exempel midja och axel. Gällande axlar är det viktigt att markera yttre och inre axelspets. Det är dessutom av största vikt att markera höger och vänster sida på plagget, samt markera vad som är upp och ner på plaggdelen. På det draperade provet kan man även tråckla eventuella avskärningslinjer, linjer som ska passas ihop och andra viktiga markeringar, se figur 3. Detta förenklar det kommande arbetet med plagget. Består plagget av flera lager, till exempel flera veck ovanpå varandra, är det väldigt viktigt att markera punkten i samtliga lager. Innan nedmontering klipps provet rent, vilket innebär att man klipper bort överflödigt tyg. Man skarvar dessutom med tygbitar där det 3

11 fattas tyg. Ska det göras ett v.i.m. inuti en mönsterdel nålar eller tråcklar man in det som ska tas bort innan plagget monteras ned 1. Figur 2: Exempel på märkning Figur 3: Exempel på märkning och plagg innan det klipps rent 1 Astrid Olsson företagets designer, samtal den 17 april

12 När plagget har monterats ned och plockats isär läggs mönsterdelen/delarna på ett mönsterpapper och ritas av. Alla markerade punkter och inre markeringar ritas också av. Det första mönstret är ett relativt grovt tillhugget mönster som förfinas under arbetets gång, bland annat som resultat av avprovningar. Då görs eventuella ändringar och sträckor mäts av och kontrolleras. Det är väldigt viktigt att inte ta bort några lappar eller markeringar från det första nedmonterade plagget. Dessa behöver man ha kvar som en säkerhet om man behöver gå tillbaka och kontrollera någonting i ett senare skede. 2 Det slutgiltiga pappersmönstret digitaliseras in för att kunna bearbetas och graderas i Lectra Modaris 3, en programvara för datoriserad mönsterkonstruktion. Innan graderingen kan göras måste storleksserien, i detta fall XXS till L, adderas till mönsterfilen. Vissa mönsterdelar som är för stora för digitaliseringsbordet behöver delas upp vid inläsning och dessa uppdelade mönsterdelar förenas sedan igen i digital form. Slutligen upprättas produktspecifikationer för plagget. Måttlistor för plagget görs i Microsoft Excel 4 och plaggskisser ritas i Adobe Illustrator 5. Ograderade och graderade mönsterdelar importeras i Lectra Kaledostyle 6 och sammanställningen av mönsterdelarna görs sedan i Microsoft Excel. Den arbetsmetod som har använts i denna studie har även beskrivits av Duburg och van der Tol (2009). I kapitel tre beskrivs de förberedelser som måste göras för draperingen, som här benämns som märkning och nedmontering, se figur 1. De styrker att märkningen av plagget måste göras systematiskt och att det är väldigt viktigt att märka ut alla punkter även på en enkel draperad modell. De förklarar vikten av att märka ut kontrollpunkter och viktiga markeringar så som mitt fram och mitt bak, samt rekommenderar också att man klipper rent plagget efter märkningen är slutförd. Tabell 1 visar en sammanställning av de avprovningar som gjordes på de tre plaggen. Designern för damplagg var närvarande vid samtliga avprovningar och i vissa fall var även designern för herrplagg närvarande. De gav båda sina åsikter om passform och draperingens fall som mönsterjusteringarna sedan baserades på. Avprovningarna ägde rum på företagets huvudkontor. Det användes en provdocka och två provpersoner, och vem det provades av på varierades vid de olika avprovningstillfällena. 2 Astrid Olsson företagets designer, samtal den 17 april En fransk leverantör av programvara för datoriserad mönsterkonstruktion 4 Ett kalkylprogram från Microsoft 5 Ett illustrationsprogram skapat av Adobe 6 Ett illustrationsprogram skapat av Lectra 5

13 Tabell 1: Sammanställning av avprovningar Plagg Avprovning Provdocka/person Närvarande vid avprovning Klänning 1 Provdocka Designer 1 Klänning 2 Provperson 1 Designer 1 Klänning 3 Provperson 1 Designer 1 & 2 Byxa 1 Provperson 2 Designer 1 Byxa 2 Provperson 2 Designer 1 Byxa 3 Provdocka & Provperson 2 Designer 1 Byxa 4 Provperson 2 Designer 1 Byxa 5 Provperson 2 Designer 1 & 2 Byxa 6 Provperson 2 Designer 1 Kjol 1 Provdocka & Provperson 1 Designer 1 Efter avprovningarna märktes ändringarna upp på det draperade provet, antingen med nålar eller tråckeltråd. Antal avprovningar varierade mellan de olika plaggen. Därför är en streckad linje dragen till Märkning av ändringar på plagg, se figur 1, vilket innebär att avprovningar och justeringar upprepas efter behov. 2.3 Provdocka och provpersoner Vid avprovningarna användes en provdocka och två provpersoner. Kroppsmåtten skiljde sig mellan provdockan och de två provpersonerna, och de största skillnaderna var mellan bystoch stussmåtten. Tabell 2 är en sammanställning och jämförelse av deras mått. Tabell 2: Mått på provdocka och provpersoner Mått Storlek C36 Provdocka Provperson 1 Provperson 2 Kroppslängd 168 +/ Byst Midja Stuss ,5 Axelvidd (nackkota till yttre axelspets) Provdockan hade en figurtyp som var stor över bysten och liten över stussen. Provperson 1 hade en rakare figurtyp med liten byst och liten stuss, och provperson 2 hade en något kurvigare figurtyp med mindre byst än provdockan men större stuss än provdockan och provperson 1. Provperson 1 är en klassisk storlek 34 enligt måttlistan som presenterats av Johansson (1987), se bilaga D 1:1, medan provperson 2 är en storlek 36 men med ett större stussmått. Enligt tillverkaren är provdockan i storlek 36, men enligt måtten är bystmåttet något större än en storlek 36 och midje- och stussmåttet stämmer snarare med en storlek 34. Midjemått och axelmått är i stort sett lika mellan provdockan och provpersonerna. Den storlek C36 som används som referens i tabell 1 är hämtad från Konstruktions- och plaggmåttlistor för damkläder: kompletterad och redigerad version av STU-info av Johansson (1987), se bilaga D 1:1. 6

14 3 Tidigare forskning Jag hittade ett begränsat utbud av tidigare forskning som berör ämnet drapering inom mönsterkonstruktion. En av böckerna som omnämns i denna studie är Draping: Art and Craftsmanship in Fashion Design av Duburg och van der Tol (2009). De tar upp drapering som en arbetsteknik inom mönsterkonstruktion och design, de beskriver metoden och vid ett flertal tillfällen jämför de också draperade och platta konstruktioner. När de skriver om skillnaden mellan drapering och platt konstruktion beskriver de att man inom platt konstruktion utgår från ett mönster som är fixerat vid att korrespondera med bestämda längdoch breddmått. När de beskriver drapering som ett arbetssätt skriver de att design och mönster utvecklas samtidigt. De fortsätter med att beskriva det som ett väldigt fritt arbetssätt då man inom drapering inte är bunden till standardstorlekar och uträkningar på samma vis som inom platt konstruktion (Duburg & van der Tol 2009, s. 9). Denna jämförelse mellan tredimensionella och tvådimensionella arbetsmetoder relaterar mycket till detta arbete då en stor del av syftet är att undersöka hur arbetet och resultatet av drapering skiljer sig mot tvådimensionell, platt mönsterkonstruktion. Flera likheter identifieras mellan arbetsmetoden de beskriver för draperade plagg och arbetsmetoden som har används i denna studie. En som har forskat i detta ämne är Rickard Lindqvist (2013) som skriver om drapering och mönsterkonstruktion i sin avhandling On the Logic of Pattern Cutting: Foundational Cuts and Approximations of the Body. Han undersöker en alternativ modell för mönsterkonstruktion som utgår ifrån den riktiga, varierande kroppen istället för fastställda matematiska uträkningar för hur kroppen ser ut. Lindqvist (2013) diskuterar olika metoder och tekniker inom drapering och mönsterkonstruktion, och tar avstamp i såväl litteratur inom båda ämnen samt i sina egna erfarenheter som mönsterkonstruktör hos bland annat Vivienne Westwood 7. För honom hamnar kroppen som ska kläs i fokus när det kommer till plaggutformning, då menar han en levande kropp och inte en provdocka. Han skriver att det inte handlar om mönstret, allt handlar om kroppen och vad plagget gör med kroppen (Lindqvist 2013, s. 23). Denna tanke i arbetet, att själva utritningen av mönstret kommer i andra hand, återfinns också i detta arbete där själva plagget utformades innan mönstret för plagget ritades. Draping Basics av Sally M. Di Marco (2010) och The Art of Fashion Draping av Connie Amaden-Crawford (2005) handlar också om drapering som arbetssätt vid konstruktion av plagg. Skillnaden för dessa två böcker är att de behandlar drapering på en mycket mer grundläggande nivå än de som nämns ovan. De fokuserar på baskunskaperna inom drapering och tar inte ämnet så mycket längre än så utan håller sig på en enkel nivå som är lätt för nybörjaren att förstå. Innehållsmässigt behandlar de dessutom till största del tätsittande plagg och det är relativt lite fokus på draperingens fall. Både Di Marco (2010) och Amaden-Crawford (2005) tar upp hur drapering på docka utförs på ett systematiskt sätt, men utelämnar hur man hanterar märkningen av det draperade plagget innan nedmontering. En anledning kan vara att de inte berör lika avancerade draperade konstruktioner som Lindqvist (2013) och Duburg och van der Tol (2009) gör. Di Marco (2010) skriver om hur man draperar upp ett plagg bit för bit, istället för hur man draperar upp hela plagget och sedan översätter det till ett mönster. De två böckernas innehåll blir inte helt jämförbart med denna studie på grund av att de inte tar upp tillräckligt avancerade draperingar. Däremot föreslår de ett annorlunda arbetssätt med drapering. Eftersom inget plagg i denna studie är särskilt kroppsnära presenterar Di Marco (2010) och Amaden- 7 En brittisk modedesigner 7

15 Crawford (2005) ett sätt att drapera kroppsnära plagg på docka som jag inte tar upp i detta arbete. En skillnad mellan draperingen som utförts i denna studie och draperingen som utförs i de grundläggande böckerna Draping Basics (2010) och The Art of Fashion Draping (2005) är att draperingen i böckerna är en planerad drapering. Personen som draperar vet vad denne vill drapera upp redan innan draperingen äger rum. Då fungerar dessa två böcker som en utmärkt guide till hur man draperar fram det tänkta plagget. Draperingen som denna studie baseras på är ett resultat av spontan drapering. Det innebär att designern vid starten inte visste hur det draperade plagget skulle komma att se ut, utan arbetade med tyget tills en form som var estetiskt tilltalande hade vuxit fram. Detta spontana arbetssätt beskriver också Lindqvist (2013) när han skriver om arbetsgången hos Vivienne Westwood. There is no clear idea here or, rather, the idea is an investigation. An investigation in shape, techniques and expressions. (Lindqvist 2013, s. 25). Det finns ingen tydlig idé här, eller, idén är en utforskning. En utforskning i form, tekniker och uttryck. Detta innebär att från arbetets början vet man aldrig vilken väg man kommer att ta. Under arbetets gång sker många spontana ändringar och det är dessa som slutligen leder till ett färdigt plagg. Som grund i jämförelsen mellan draperade och platta konstruktioner används Metric Pattern Cutting for Women s Wear av Aldrich (2008) och Mönster och konstruktioner för damkläder av Öberg & Ersman (1999). Dessa två klassiska mönsterkonstruktionsböcker berör endast platta konstruktioner av damplagg och fungerar därför bra som en jämförelse. 8

16 4 Resultat Resultat av märkning, nedplockning, utritning av mönster samt avprovningar och justering av mönster av de tre draperade plaggen beskrivs. 4.1 Klänning Genomförande Figur 4: Första provet på klänningen - fram och bak Det första provet på klänningen var i ett grövre stickat material som var draperat och uppnålat på en provdocka, se figur 4. Redan det första provet av klänningen bestod av två tygstycken, en överdel och en nederdel. En viktig del var att se till att mönsterdelarna matchade i längd i midjan, samt att se till att samtliga veck i midjan var korrekt markerade. Det draperade provet var väldigt grovt tilltaget och en stor del av arbetet bestod i att klippa rent provet och justera linjer, till exempel midjelinjen. Kilar av tyg nålades fast där det fattades tyg på det draperade provet, till exempel lades det till kilar på yttre axelspets på både höger och vänster ärm, se figur 5. Kilarnas funktion var att se hur mycket som behövde läggas till på mönsterdelen samt att direkt se ärmarnas fall med det tillagda tyget. 9

17 Figur 5: Tillagda kilar på ärmar På det grovt tilltagna provet visade designern vart midjelinjen skulle vara med en tejpmarkering, se figur 4. Kjoldelen nålades upp så den hamnade där den markerade midjelinjen skulle vara. När kjoldelen hade nålats upp identifierades ett problemområde på höger sida av ryggen ovanför midjelinjen. För att få plagget att falla slätare över svanken behövde det göras ett v.i.m. på ryggens högra sida, och detta tråcklades in på provet. När överdelen monterades ned och lades platt på ett mönsterpapper för avritning såg man att det överflödiga tyget smidigt togs bort genom tråcklingen, se figur 6. Figur 6: Avritning av nedmonterad överdel 10

18 Inför den första toilen mättes samtliga sträckor på mönsterdelarna av så motsvarande sträckor på över- och underdel var lika långa. Linjer och hack justerades för att sträckornas längd skulle bli rätt. Den första toilen av klänningen syddes upp i ett tunnare jerseytyg för att se om draperingens fall blir annorlunda och vad plagget får för uttryck i ett tunnare tyg. Toilen provades först av på provdockan och jämfördes med bilder på det uppnålade provet för att se om draperingen liknade den på det första provet. Mellan de två tygerna syntes en tydlig skillnad i draperingens fall, och plagget faller finare i det tunnare tyget än i det grövre. En detalj som skiljde sig mellan klänningen och de andra två plaggen var att klänningen hade en knut på höften. Det var viktigt att markera knutens inre och yttre linjer så man på mönstret kunde rita ut exakt vart knuten ska knytas 8. Om knuten är mitt på en mönsterdel är markeringen för knuten en cirkel med en mindre cirkel inuti. På detta plagg satt knuten nära midjelinjen vilket resulterade i att knutens markering snarare blev två halvcirklar. Markeringarna för knuten måste justeras efter det tyg man väljer, då ett grövre tyg ger en större knut medan ett tunnare tyg ger en mindre knut. Detta upptäcktes när den första toilen syddes i ett jerseytyg som var betydligt tunnare än det stickade tyget som provet var uppsatt i, och som knutens originalmarkeringar gjordes på. Plaggskissen på den slutgiltiga klänningen finns i bilaga A 1: Avprovningar och mönsterjusteringar Efter borttagning av v.i.m. på ryggens högra sida blev det ett väldigt litet veck kvar på motveckets högra sida. När den första toilen provades av på docka föreslogs att vecket på denna sida skulle ökas med några centimeter för att få ett finare fall. Detta tyckte designern var en bra idé och mönstret justerades så vecket blev större på nästa toile. Vid avprovningen beslutades även att halsen bak skulle ringas ut något. Flera områden på plagget gick dock inte att bedöma endast vid avprovning på docka, utan krävde avprovning på en kropp istället. Ett exempel på detta var midjelinjen vars placering är svår att avgöra på en provdocka. Dels på grund av att provdockan har ett litet stussmått som inte håller uppe plagget på samma vis som en kropp med en större stuss gör, och dels att plagget ser annorlunda ut man rör sig i det. Efter den första avprovningen på kropp, se figur 7, beslutade designern att midjelinjen skulle höjas upp, genom att ta av i nederkanten på överdelen och höja upp kjoldelen. Den största höjningen skulle ske vid knutens position medan midjans position skulle behållas vid sidsömmen. Mindre justeringar som gjordes var att halsen ringades ur på vänster sida samt att kanten på den stora draperade ärmen formades om. Den högra axellinjen faller bakåt, se figur 7, vilket tekniskt sett egentligen är fel. Skulle höger axel vara korrekt på denna modell skulle hela linjen behöva flyttas fram. Under avprovningarna diskuterades huruvida axeln skulle flyttas fram eller inte, men slutligen beslutade designern att det på just denna modell var fint att den föll bakåt. Trots att det egentligen är felaktigt behölls det alltså på grund av estetiska skäl. Anledningen till att jag inte såg detta på provdockan utan först vid avprovningen på person är att provdockans proportioner inte stämmer. Bland annat stämmer inte axlarnas lutning, rygglängden eller midjans position. Däremot måste provdockan användas vid draperingen av plagget eftersom man först nålar i själva dockan och sedan plockar ur nålarna och gör ett plagg av det. 8 Astrid Olsson företagets designer, samtal den 17 april

19 Figur 7: Avprovning av toile 1 på klänning provperson 1 Vid den andra avprovningen på kropp hade de ändringar som iakttogs vid den första avprovningen gjorts på toilen. Från den första avprovningen på kropp hade kjollängden diskuterats, och efter diskussion mellan designer 1 och 2 blev det slutgiltiga beslutet att lämna kjollängden orörd. Efter den andra avprovningen var både designer 1 och 2 nöjda med formen och uttrycket på klänningen. Slutgiltiga ändringar som gjordes på mönstret innan digitalisering var en finjustering av hack så de stämde exakt, samt en bortrationalisering av hack som inte var nödvändiga för produktion. Markeringarna för knuten ändrades dessutom efter det tunnare tyget Gradering Jerseyklänningen består endast av två mönsterdelar, se bilaga 3, och på grund av detta måste en del prioriteringar göras vid graderingen av plagget. Plagget kan inte graderas helt enligt Svenssons (2010) standardiserade graderingsunderlag. Tabell 3 är en sammanställning av företagets generella skillnadsmått som de brukar använda vid produktion och som jag har baserat min gradering av plaggen på 9. I bilaga 2 finns en plaggmåttlista över det färdiga plaggets slutgiltiga mått. 9 Astrid Olsson företagets designer, samtal den 10 maj

20 Tabell 2: Generella skillnadsmått mellan företagets storlekar Mått XXS XS S M L Plagglängd ½ Bystvidd ½ Midjevidd ½ Stussvidd Ärmlängd (lång ärm) Ärmlängd (kort ärm) -0,5-0,5 0 +0,5 +0,5 ½ Halsringning -0,5-0,5 0 +0,5 +0,5 Axelvidd -0,5-0,5 0 +0,5 +0,5 Ärmhålsdjup -0,5-0,5 0 +0,5 +0,5 ½ Överärmsvidd -0,5-0,5 0 +0,5 +0,5 ½ Handledsvidd -0,5-0,5 0 +0,5 +0,5 Viddökningen över byst, midja och stuss ska vara 4 cm per storlek. På kjoldelen graderades vardera söm med 2 cm per storlek och på överdelen fördelades det så midjevidden skiljde totalt 4 cm per storlek, se bilaga C 4:6. Eftersom ärmarna på plagget inte är isydda adderades skillnaden i både axel- och ärmlängd i slutet av ärmen. Den draperade ärmen graderades med ett större skillnadsmått än den korta ärmen. Ärmhålsdjupet på den korta ärmen graderades enligt tabell 3. Längden ska skilja 1 cm mellan storlekarna, vilket för denna modell adderades i kjolens nederkant. Eftersom de två sömmarna på kjoldelen möts på ett annorlunda vis, se bilaga C 1:6, behövde det kompromissas på fållens viddförändring mellan storlekarna. I XXS och XS minskade fållens omkrets med 2 cm per storlek, och i storlek M och L ökade omkretsen med 3 cm per storlek, se bilaga C 4:6. Den eftersträvade viddförändringen var 4 cm per storlek, men för att inte ändra linjernas lutning för mycket, vilket i sin tur skulle förändra klänningens uttryck, behövde denna kompromiss göras. Klänningen kommer fortfarande att vara möjlig att gå i med denna viddförändring. 13

21 4.2 Kjol Genomförande Figur 8: Första provet på kjolen - fram och bak Kjolen som draperades upp var ett enda stort tygstycke på full tygbredd (150 cm) draperat på docka, se figur 8. Arbetet med det draperade provet inleddes med att märka upp grova justeringar, så som v.i.m. som skulle tas bort och var sömmar skulle adderas. Två sidsömmar skulle läggas till och en ungefärlig placering av dem tråcklade jag direkt på provet, se figur 9. Dessa linjer överfördes sedan till det första pappersmönstret. Midjelinjen behövde jämnas till och en tråckling gjordes för vart midjelinjen skulle gå och markeringar gjordes för vart det behövde läggas till tyg på mönsterdelen. De v.i.m. som skulle göras nålades in när kjolen hade monterats ned. Vid avritning av mönsterdelen på mönsterpapper, se figur 10, försvann på så vis det överflödiga tyget direkt. 14

22 Figur 9: Första provet på kjolen efter märkning Figur 10: Nedmonterat första prov Inför den första toilen delades kjolen upp i tre delar istället för en, då två sidsömmar adderades vilket delade upp det stora tygstycket i tre delar. En av de tre mönsterdelarna var fortfarande ganska otymplig och behövde delas upp, men på pappersmönstret var det svårt att avgöra var skärningen skulle göra sig bäst. Uppdelningen av mönsterdelen lämnades därför till avprovningen av toilen, eftersom det är enklare att placera ut en skärning direkt på en kropp. Den första toilen gjordes i ett tunnare jerseytyg än det draperade provet var i, eftersom designern ville se hur plagget faller i ett något tunnare tyg. Inför den andra och sista toilen delades kjolen upp i fyra delar, då den största av de tre delarna fortfarande var stor och otymplig. Det var mer produktionsvänligt att ha fler mindre delar än en stor mönsterdel. Dels var det lättare för producenten att förstå plagget om det är fler delar som ska sättas ihop och dels kunde man få en mer optimerad materialåtgång med mindre 15

23 tygspill 10. Däremot var det viktigt att placera skärningarna så de inte störde fallet på kjolen. Plaggskissen på den slutgiltiga kjolen finns i bilaga A 2: Mönsterjusteringar efter avprovningar Första justeringen gjordes redan när delarna matchades ihop inför sömnad av första toilen. På del 1 bak var det en del som stack ut mellan två punkter, och denna form kapades av så det blev en rakare linje. Dessutom märktes det att det var hållning mellan vissa punkter som det inte skulle vara någon hållning mellan, vilket resulterade i vågiga och ojämna sömmar. Samtliga sträckor mättes därför av efter sömnaden av första toilen och justerades så att de sömmar som skulle passas ihop var lika långa. Figur 11: Avprovning av toile 1 på kjol provperson 1 Vid avprovningen av första toilen på kropp, se figur 11, beslutade designern att höger sidsöm skulle förflyttas fram mot framstycket. Detta skulle ge höger sidsöm en bättre och mer smickrande placering. Sidsömmen behövde dessutom rakas upp och flyttades därför in mer från mitten och nedåt än den flyttades in i midjan, se figur 12. En annan justering som behövde göras var på sömmen som är placerad mitt på framstycket. Vecket längst ned på sömmen stod ut och behövde tas in totalt 12 cm längst ned för en finare form. Placeringen för avskärningen på den största delen markerades ut med tråckeltråd. Det beslutades att den 10 Astrid Olsson företagets designer, samtal den 10 maj

24 skulle delas upp under draperingen framtill, där sömmen skulle vara dold under draperingen och där den inte skulle störa fallet Gradering Figur 12: Linje för framflyttad sidsöm på toile 1 höger sida Kjolens mönsterdelar är betydligt mer svårtydda än klänningens och byxans mönsterdelar, se bilaga C 2:6. Det gör i sin tur att graderingen blir svårare att utföra på kjolen än på de andra två plaggen. Skillnadsmåtten som presenteras i tabell 3 används som grund för graderingen. I bilaga B 2:3 finns en plaggmåttlista över det färdiga plaggets slutgiltiga mått. Kjolen har en vänster och en höger sidsöm som jag väljer att fördela viddgraderingen på, vilket blir 1 cm per sidsöm på varje mönsterdel, se bilaga C 5:6. Eftersom midjelinjen är mycket mer distinkt på mönstret än fållens linje blev beslutet att lägga till längdgraderingen i midjan istället för i kjolens nederkant, se bilaga C 5:6. Detta beslut baseras på samtal med den externa handledaren om vissa kompromisser man måste göra inom graderingen av draperade plagg 11. Då sidsömmarna på kjolen är väldigt långa, cirka 1,3 meter på höger sida och cirka 1,7 meter på vänster sida, är toleransen för differensen större än den är på kortare sträckor. En skillnad på 0,5 cm mellan sidsömmarna är acceptabelt och högst omärkbart med tanke på att plagget kommer att vara i trikå. 11 Astrid Olsson företagets designer, samtal den 10 maj

25 4.2.4 Avvikelser Mönsterdelarna till kjolen är svåra att tyda och fastän man ser vilka punkter som ska matchas ihop är det svårt att förstå exakt vart på plagget det är. Detta beror på att draperingen tekniskt sett vrider sig runt kroppen, vilket gör det svårt att förstå vad som är fram eller bak på de olika mönsterdelarna. 4.3 Byxa Genomförande Byxan i denna studie var inspirerad av en traditionell japansk byxa som kallas hakama 12. Till skillnad från de övriga två plaggen i denna studie konstruerades en sorts grund för byxan. Ett par hakama som fanns tillgängliga hos företaget, se figur 13, analyserades och utifrån dem konstruerades en liknande byxa som användes som grund. Tanken var att använda en hakama som utgångspunkt som designern sedan skulle skapa en egen variant av genom att drapera byxbenen. Figur 13: Hakama - fram och bak Den hakama som analyserades var tillverkad i ett och samma material. Designern hade en idé om att blanda material i byxan och redan den första toilen gjordes i två olika material, se figur 14. Siddelarna gjordes i ett tunt men heltäckande sidentyg medan mittendelarna gjordes i 12 Ett par vida, veckade byxor som traditionellt bärs utanpå en kimono 18

26 transparent chiffong 13. Blandningen av dessa olika material visade sig vara effektfull och till de kommande toilerna användes samma typ av material. Figur 14: Toile 1 på byxan - fram och bak De traditionella element hos byxan som designern valde att behålla var: antalet veck i midjan fram- och baktill, knytbanden i midjan, öppningarna i sidorna samt plattan baktill. Antal mönsterdelar på byxan är densamma som på originalet med sex framdelar och fyra bakdelar, exklusive detaljer. Sömmarna på själva byxan ligger dolda i vecken. Element som lagts till under arbetets gång är en platta i midjan framtill, infodringar i sidor och drapering på byxbenen. Ryggplattan baktill görs inte lika hård som i originalbyxan, utan endast i ett styvt material som förstärks med mellanlägg Mönsterjusteringar efter avprovningar Efter första avprovningen på kropp ansåg designern att det såg ut som att vecken på magen putade ut. Därför beslutades att en hård platta, liknande den i midjan baktill, även skulle sättas framtill för att platta ner vecken. Plattan som konstruerades efterliknade plattan baktill, men har en annan form och går längre ner på framstycket än plattan gör på bakstycket, se figur 15. Tillsammans med designern testades olika former och placeringar av plattan för att hitta det som passade byxan bäst. När en bra form hittades provades byxan av igen med plattan på för att se att den håller in vecken som önskat. 13 Ett tunt och lätt tyg vävt av silke eller syntet 19

27 Figur 15: Platta i midjan framtill Byxbenen förlängdes med 20 cm inför den första toilen så det skulle finnas mer tyg för designern att drapera med. Vid första avprovningen på kropp draperades två olika alternativ av byxbenen upp. Dessa alternativ plockades sedan ner och det ena byxbenet draperades om tills designern hittade det rätta fallet. Draperingen fästes upp med nålar, se figur 16. På byxbenet markerades var vecken ska ligga och hur de ska fästas. En tråckling gjordes för att visa vart linjen gick för det överflödiga tyg som skulle tas bort i sidan, se figur 16. En ny benlängd nålades upp och en linje för den markerades upp för att enkelt kunna överföra den nya benlängden till mönstret. Efter justeringarna gjorts på mönstret justerades det ena byxbenet på toilen efter det nya mönstret. Draperingen testades att monteras upp för att se om mönstret och markeringarna var korrekta. Det är viktigt att montera upp efter markeringarna på det nya mönstret, och inte göra det efter markeringarna som sitter kvar på toilen då detta inte bekräftar att mönstret stämmer. Figur 16: Det första draperade byxbenet 20

28 Vid avprovningen beslutade designern att det övre vecket på draperingen skulle tas in så det inte faller ut så mycket. På mönstret togs detta först in i sidsömmen, se figur 17 på vänster sida från betraktarens synvinkel. Detta förkortade veckets totala fallsträcka och gjorde att draperingen inte hade ett lika långt fall. Designern adderade dessutom två veck längst ned på byxbenet baktill för att göra benslutet något smalare. Byxans nederkant justerades sedan efter de två nya vecken. Det andra byxbenet på toilen draperades efter det nya uppdaterade mönstret för att enkelt kunna göra en jämförelse mellan den gamla (till vänster) och den nya draperingen (till höger), se figur 17. Ändringen som gjordes i sidan visade sig inte vara tillräcklig för att få draperingen att se ut som önskat. Designern ville lyfta vecket ännu mer och vid avprovningen nålade designern in vart ändringen skulle göras. Det behövde göras ett v.i.m. strax nedanför midjan, se figur 17. Draperingens övre veck hade hittills behövts ta in både i sidan och nedanför midjan. Figur 17: Avprovning av drapering provperson 2 Den traditionella japanska byxan som användes som grund har vikta detaljer på plattan baktill och därför föreslogs det att denna klassiska detalj skulle behållas både fram och bak. Designern höll med och det beslutades att de vikta detaljerna på plattan baktill skulle vara av samma storlek som på originalbyxan men framtill skulle de vara något mindre. Hur invikningen i sidorna ska lösas hade varit under diskussion sedan den första toilen. Tre 21

29 alternativa lösningar presenterades, och under den fjärde avprovningen beslutades det tillsammans med designern att den bästa lösningen var att ha infodringar i sidorna. Designern ville ha en bredare infodring bak än fram då det ser mer smickrande ut. Till nästa toile konstruerades infodringar och övriga detaljer. Under sömnaden av den fjärde toilen upptäcktes att alla kanter i byxans nederkant framtill inte kom med i fållen. För att få ett rent och fint avslut krävs det att alla kanter kommer med i fållen. Ett par olika avslut testades och det visade sig bli bäst när det lades till en extra tygbit nedtill för att få längden att stämma, se figur 21. Detta överfördes sedan till mönsterdelen. Vid avprovningen av den fjärde toilen var både designer 1 och 2 närvarande. Designer 2 var missnöjd med draperingens fall och tyckte att den såg för tung ut. De beslutade att det behövde göras ett v.i.m. på fyra ställen för att lyfta upp den och ge den ett lättare intryck. Designern nålade in vart dessa fyra v.i.m. skulle göras. Dessa v.i.m. märktes sedan upp med tråckeltråd på toilen, se figur 18. När delarna hade sprättats bort och jämfördes med pappersmönstret såg man att justeringarna enklast gjordes med ihopnålade v.i.m., se figur De v.i.m. som gjordes påverkade alla mönsterdelar förutom siddelen bak. Vissa markeringar för veck behövde justeras efteråt. Figur 18: Tråcklade v.i.m. på byxans drapering 22

30 Figur 19: V.i.m. av drapering på byxa - Innerdel fram Figur 20: V.i.m. av drapering på byxa - Mittendel fram Figur 21: V.i.m. av drapering på byxa - siddel fram 23

31 Inför den sista avprovningen ändrades toilen så att ett byxben var uppdaterat och det andra byxbenet lämnades ouppdaterat. Jämförelsevis kunde man se att det var en tydlig skillnad i draperingens fall mellan de två byxbenen. Den nya draperingen såg mycket lättare ut och vecken följde varandra finare. Designern var nu nöjd med fallet och mönsterförändringarna var således lyckade. Plaggskissen på den slutgiltiga byxan finns i bilaga A 3: Gradering I likhet med de andra två plaggen skulle den totala viddökningen även här vara 4 cm per storlek, se tabell 3. Då byxan består av totalt 6 framdelar fördelades vidden med 0,33 cm per mönsterdel framtill. Dessa 0,33 cm fördelades därefter på vardera söm på mönsterdelen, alltså 1,67 cm per söm. Byxan består av totalt 4 bakdelar och vidden fördelades därför med 0,5 cm per mönsterdel baktill, det vill säga 0,25 cm per söm. Vecken på byxan graderades proportionerligt efter sömmarnas förflyttning. Längdgraderingen adderades i byxans nederkant. Hacken i sidsömmen fram som draperingen fästs i förflyttas lika mycket som längden på byxan förändras, det vill säga 1 cm per storlek. Detta gör att draperingen får samma avstånd från fållen i samtliga storlekar. Eftersom grenen är så låg och byxan så vid graderades den som en kjol istället för som en byxa och ingen särskild hänsyn togs till grensömmen 14. I bilaga B 3:3 finns en plaggmåttlista över det färdiga plaggets slutgiltiga mått och i bilaga C 6:6 finns ett blockdiagram över byxans gradering Problematik Problematiken med denna byxa är att alla veck på de olika delarna påverkar varandra på ett eller annat sätt, vilket innebär att om man ändrar på ett av vecken så behöver man även ändra på nästa. Detta har visat sig vara en svårighet när man ska utföra de specifika v.i.m. som krävdes för draperingens fall. I mönsterjusteringarna måste man kompromissa så det tas in på rätt ställen och inte påverkar de ställen som ska lämnas orörda. Det kan nämligen påverka draperingen på ett oönskat sätt. Vid inmätningen av delarna kunde vissa delar behöva kortas eller förlängas på grund av att ett v.i.m. gjort den andra delen kortare. Då behövde man se till att delen justerades på ett vis så det i slutändan inte påverkade draperingen nämnvärt. 14 Astrid Olsson företagets designer, samtal den 10 maj

32 5 Diskussion Arbetsmetodens effektivitet, styrkor och svagheter diskuteras och en jämförelse görs mellan draperade konstruktioner och klassiska platta konstruktioner. Metoden analyseras utifrån resultatet som åstadkommits samt utifrån studerad litteratur. Mönsterkonstruktionen och graderingen jämförs med litteraturen och arbetssättet analyseras. 5.1 Resultat och metod Metoden har visat sig vara effektiv för att lyckas återskapa en draperad form. Den har krävt stor noggrannhet men utförs den på ett systematiskt sätt bör inga viktiga punkter glömmas bort. Det är en metod som kräver övning, då kommer den att bli mindre tidskrävande vid framtagningen och ännu mer exakt. Däremot är varje plagg så olika att det på ett sätt alltid blir något nytt. Denna metod har dessutom visat sig vara effektiv vid märkning och justering av ändringar på de draperade plaggen. Metoden som användes för byxan har varit något annorlunda än för de övriga två plaggen då arbetet utgick från ett par hakama, som det konstruerades en grund utifrån som sedan syddes upp. Draperingen av plagget skedde på ett bärbart plagg istället för på ett stort tygstycke. På byxans drapering användes dock samma metod som för de övriga två draperade plaggen. Denna del av studien belyser ett annat arbetssätt med drapering; hur man kan arbeta med ett bärbart plagg och utifrån det skapa ett delvis draperat plagg. Både Di Marco (2010), Amaden-Crawford (2005) och Lindqvist (2013) beskriver märkningen av själva provdockan som ett förberedande steg innan draperingen. Viktiga linjer, till exempel byst- och midjelinje, märks då upp på dockan med en särskild tejp. En sådan märkning av dockan härstammar från klassiskt skrädderi. Detta skiljer sig mot arbetsmetoden i denna studie där linjerna markerades upp på det draperade plagget men inte på själva dockan som plagget draperades på. En utveckling av arbetsmetoden hade kunnat vara att även märka upp provdockan så som beskrivs. Eftersom det sker en överlämning av arbetet skulle designern kunnat utnyttja detta som ett förtydligande av plagget som lämnas över till konstruktören. Vid justering av linjer, exempelvis axelsömmar och sidsömmar, hade det kunnat förenkla arbetet avsevärt. Di Marco (2010), Amaden-Crawford (2005) och Duburg och van der Tol (2009) beskriver betydelsen av provdockan inom drapering. För själva uppmonteringen av plagget, det vill säga fastnålningen och draperingen av provet, är provdockan till stor hjälp. Däremot måste det förtydligas hur otroligt viktigt det är att prova av hur de draperade plaggen sitter och faller på en levande kropp. Lindqvist (2013) skriver om detta i sin avhandling. Amaden-Crawford (2005) skriver mer om kroppen och kroppens relation till plagget, dock ej lika utförligt som i avhandlingen av Lindqvist (2013). Lindqvist (2013) skriver att vilken utgångspunkt man än har för en ny design är det första steget alltid att sätta ihop en bärbar prototyp som studeras på en levande kropp (s. 31). Samma arbetssätt har använts i denna studie, då samtliga toiler provades av på en levande kropp. Flera beslut angående passform och fall gick inte att ta förrän plagget satt på en levande kropp. En nackdel med detta arbetssätt är att det är väldigt arbetsintensivt och tidskrävande. Det tar mycket tid att ta fram ett plagg och ändringarna är oftast svåra att utföra på grund av de speciella mönsterdelarna. Att det är ett så tidskrävande arbetssätt resulterar i att det är ett dyrt 25

33 arbetssätt, vilket troligtvis är anledningen till att många modeföretag, framförallt stora modekedjor, inte arbetar med drapering i så stor utsträckning. Duburg och van der Tol (2009) skriver bland annat om hur drapering som ett arbetssätt blir alldeles för kostsamt för att använda inom massproduktion. Det används här och där för att testa nya former och idéer, men det är sällan som massproducerade plagg är helt och hållet i en draperad konstruktion (Duburg & van der Tol 2009, s. 15). Det är oftast mer exklusiva företag som sysslar med konstruktioner som utgår från ett draperat tygstycke på en docka. Vissa mindre modeföretag, som det denna studie har gjorts i samarbete med, arbetar på detta vis. Men då handlar det om plagg som kommer att produceras i en liten upplaga och som kommer att ha ett högre försäljningspris. Designern på företaget har uttryckt en vilja att drapera fler plagg men har behövt begränsa sig till endast några draperade plagg per kollektion på grund av att ett draperat plagg tar längre tid att formgiva och konstruera. Eftersom mer tid läggs på framtagningen och konstruktionen av plagget blir det totala priset för plagget betydligt högre än för ett plagg som inte är draperat. Att hitta en metod som visat sig vara framgångsrik i att reproducera en draperad form har varit en av hörnstenarna i denna studie, eftersom ett lyckat resultat av de draperade konstruktionerna inte hade kunnat åstadkommas utan en fungerande metod. 5.2 Mönsterkonstruktion Om man jämför med traditionell platt mönsterkonstruktion är detta ungefär som att arbeta bakvänt. Man börjar med plagget och konstruerar ett mönster utifrån det, istället för inom platt mönsterkonstruktion där man börjar med att konstruera mönstret och sedan syr upp plagget efter det. En fördel med detta arbetssätt är att resultatet syns direkt på dockan eller kroppen. Man ser också direkt vilka ändringar som behöver göras på plagget. Drapering som ett arbetssätt ger stor frihet inom mönsterkonstruktionen eftersom drapering inte är bundet till standardmåttlistor på samma sätt som platt mönsterkonstruktion är. Inom platt mönsterkonstruktion utgår man från ett mönster som är fixerat vid att korrespondera med bestämda längd- och breddmått, till skillnad från ett draperat plagg som inte har någon fixerad form (Duburg & van der Tol 2009, s. 9). Uppbyggnaden och utformningen av de tre plaggen i denna studie har skett fritt från standardmåttlistor och istället fokuserat på hur plagget sitter på kroppen och utgått därifrån. Draping is a technique that involves working directly in a three-dimensional way. Design and pattern are achieved simultaneously. (Duburg & van der Tol 2009, s. 9). De förklarar hur drapering är en teknik i vilken man arbetar direkt på ett tredimensionellt sätt, och att man på så vis arbetar fram både design och mönster samtidigt. De enda begränsningar man har är kroppens form och materialet som används (Duburg & van der Tol 2009, s. 9). Arbetet blir således först tredimensionellt och när plagget monteras ned blir det tvådimensionellt. Jämför man med platt mönsterkonstruktion arbetar man istället först tvådimensionellt och utifrån det tvådimensionella mönstret skapar man ett tredimensionellt plagg. Vänder man istället blicken mot de klassiska grunduppställningar och modellförändringar som presenteras av Aldrich (2008) samt Öberg och Ersman (1999) ser man en tydlig skillnad både på arbetssättet inom konstruktionen och mönstrens utseende. Mönstren av Aldrich 26