Inledning frälsebönder kronobönder

Transkript

1 1 Detta dokument är utdrag från Mariedamms förenings häfte från 2016 Övergårdana: Trehörning 1 och Trehörning 2, Håkantorp Södra Gården och Håkantorp Norra Gården/Hellzons, Kättstorp, Solberga nr 1-nr 4 (Solberga by) och Runsala nr 1- nr 4 (Runsala by) samt Sämjan, Simonslund, Gustavsberg, Hagalund, Källberget, Höjen, Vänbygget, Grissjöfallet, Ortele, Störtorp, Ängfallet, Lilla Runsala, Lilla Backabygget och Stora Backabygget Inledning...1 Ägare genom tiderna...2 Avhysningarna...3 Skjutbanan...4 Mariedamms soptipp...4 Solbergabackarna...5 Vägar...5 Musik och dans...5 Gruvorna...6 Håkantorpsfältet....6 Håkantorps gruvor...6 Solberga gruvor...7 Runsala gruvor...8 Brännvin förorsakade mycket elände. Två exempel:...8 Uranprospektering...12 Runsala ravin...18 Butavägen...19 Vandring i Lerbäcksbygder av Linus Hellzon...25 Inledning Detta häfte behandlar en del av de fastigheter som ingick i Mariedamms gårds ägor de s.k. Övergårdarna (p.g.a. sitt höga läge). Mariedamms Gårds ägor tillhörde Kronan innan de köptes av Louis de Geer. Köpet gjordes i två omgångar. Det första skedde den 12 december Han köpte då två halva hemman i Håkantorp och Trehörning, med hus, torp och torpeställen, sjöar, strömmar, och alle andre nyttigheter och tillägor. Den 17 augusti 1648 köpte han ett helt kronohemman i Norra Björnfall, halva d:o i Runsala, Solberga, Blackfärd, Kättstorp och Dammen. Köpesumman var rdr specie. I och med det köpet blev bönderna frälsebönder och förlorade därmed den åborätt 1 som de haft som kronobönder - se vidare kapitlet om avhysningarna. De första gångerna som vi finner att de beskrivna gårdarna nämns är i Gustav Vasas räkenskaper från mitten av 1500-talet. I mantalslängder från 1640 finns hemmansbrukarna upptagna. Vi har dock valt att ta med brukarna först från då de kan knytas till husförhörslängder där familjemedlemmar, födelse- och dödsdatum mm. anges. Den äldsta husförhörslängden är från Genom att födelse och dopböckerna finns

2 2 från 1716 har de äldsta brukarna kunnat anges tidigare än Ägare genom tiderna Släkten De Geer Louis De Geer Jean De Geer d.ä. och Sara De Geer (f. Hovius) Jean De Geer d.y Johan Carl De Geer och Altea Maria De Geer (f. De Bech) släktkonsortium samt Carl Gustaf och Alexander De Geer Släkten Grill Johan Abraham och Ulrika Grill Fredrik Wilhelm Grill Andreas Gustaf Grill : Skyllbergs bruk A.W. Molin, verkställande direktör Ivan Svensson d.ä. disponent Gustaf Svensson styrelseordförande Ivan Svensson d.y. disponent Hasselfors bruk 1972 till nu: Domänverket och Sveaskog (förutom friköpta fastigheter). Övergårdarna var bergsmanshemman och hemmansbrukarna var bergsmän. Detta innebar att de hade skyldighet att framställa tackjärn men var befriade från bl.a. rotering d.v.s. kravet att anskaffa, utrusta och avlöna en soldat. Bergsprivilegierna upphävdes 1859 då bergshanteringen blev fri i Sverige. Alla som hemmansbrukarna, torparna och backstugusittarna betalade hemmansräntor (arrendeavgifter) till ägarna. Som exempel var den årliga hemmansräntan år 1898 för: Solberga 350 kr, Håkantorp 330 kr, Runsala 1050 kr, Trehörningen 400 kr, Grisjötorpet 48, Höjen 35, Stora Backabygget 50 kr, Gustavsberg 401, Simonslund 79, Ängfallet, Vänbygget 40 kr. Avhysningarna Som sagts ovan blev bönderna frälsebönder från att ha varit kronobönder då Louis de Geer köpte hemmanen från kronan. Som kronobönder hade de ofta åborätt 1 till sina hemman. Detta innebar bl.a. att så länge de betalade sina skatter och avgifter hade bönderna en besittningsrätt som var ärftlig. Som frälsebönder förlorade de denna rättighet, de blev mer ofria. År 1799 startade frälsebönderna i Runsala, Solberga, Kättstorp, Håkantorp, Skepphult och Trehörning en process mot familjen Grill för att få denna åborätt. Alla av Runsalas 4 bönder deltog, 3 av Solbergas 4 bönder, 1 av Håkantorps 2 bönder, 1 av Trehörnings 2 bönder samt Skepphults och Kättstorps enda bonde. Totalt var således 11 familjer indragna i tvisten. 1 Åborätt, juridisk term, rätten att på viss tid eller livstid inneha annans jord såsom landbo eller under ärftlig besittning. Den som hade sådan rätt kallades åbo (Wikipedia). I slutet av 1600-talet förändrades de flesta kronoböndernas juridiska rättighet till jorden; man hade nu en besittningsrätt som var ärftlig. År 1789 stärktes denna besittningsrätt, och gick numera under namnet stadgad åborätt. I början av talet genomfördes en rad förordningar som gav kronobonden förköpsrätt till jorden. (Wikipedia)

3 3 De förlorade i alla instanser och 1804 dömdes de till att lämna sina hemman och att betala rättegångskostnaderna samt arrende som de inte hade betalat under tiden. Detta bragte dem till tiggarstaven, skriver Clas Grill i sina Anteckningar om Godegårds socken och att gods Han skriver också: Förvaltare Löfgrens frånstötande och olämpliga behandlingssätt av arrendebönderna anges som en bidragande orsak till processen mot Grill. Kättstorpsbonden fullföljde inte tvisten men de tio övriga familjerna blev avhysta från sina hemman - totalt 65 personer. Det var dock inte första gången bönder från denna trakt hade fått flytta från gårdarna. Redan 1722 hade man uppvaktat konung Fredrik I, som vistades i Medevi, och beklagat sig över de tunga pålagor som brukspatronen Johan de Geer d.y. lade på dem i form av kolningar, järntransporter mm. Kungen lät utreda saken och fann att frälsebönderna alltid kunde säga upp sina avtal om de inte var nöjda. Johan De Geer tog dock tillfället i akt och sade upp sju av de 15 klagande bönderna 1 -. En frälsebonde var ju till skillnad från en skattebonde blott ett slags arrendator, men så bryska åtgärder som den skildrade torde dock ha hört till undantagen. Av de 29 fastigheter som finns med i detta häfte finns endast nio kvar. Dessa är: Solberga ( Johanssons/Nordins/Solbergs ), Håkantorp, Kättstorp, Störtorp, Ortele (Rättbostaden, Irland, Skottland, England), och Höjen De allra flesta revs under talet Skjutbanan Söder om Ortele, mellan landsvägen och järnvägen, fanns i mitten av talet en skjutbana. Den anlades 1943 men när den upphörde vet jag inte. Jag har i alla fall minnen av att den användes av hemvärnet vid övningsskjutning. Under 1950-talet var vi många ungdomar i Mariedamm som deltog i hemvärnets övningar, hemvärnsungdom. Vid en övning i trakten av Lerbäck fick jag vid ett tillfälle mittbena av en s.k. träplugg. Så kallades den lösa ammunition som användes till vapnet vi övade med, mauser m/96. Händelsen föranledde snabbtransport till sjukstugan i Askersund med några stygn i huvudet som minne. Åter till skjutbanan. Den var byggd med tre skjutvallar, avstånd 100, 200 och 300 meters skjutavstånd. Vid skjutövningar fick halva styrkan jobba i markörgraven och den andra halvan övade skytte. Vid nedgången till markörgraven fanns en semafor, röd på ena sidan och grön på den andra för att informera skyttarna när det var klart att skjuta. Markörerna visade med markörstavar på tavlorna, dels skottets poäng och dels läge på tavlan. Där skjutbanan fanns har idag Dahlqvist sitt grustag. (Av Bo Björnberg) Mariedamms soptipp I närheten av skjutbanan, om jag minns rätt i dess södra del, fanns Mariedamms soptipp. Där tippades soporna från hushållen i Mariedamm. En av sopkörarna var Malte Adolfsson i Björnfall. Han hämtade sopkärlen i samhället 1 Källa: Waldén sid. 467.

4 4 och tömde dem vid tippen. Eftersom soporna innehöll mycket matavfall drog platsen till sig en mängd stora råttor. Stig Sohlberg berättade att råttorna på soptippen blev så trångbodda, att en del av dem tog sin tillflykt till deras gård i Solberga. Där blev de så närgångna mot gårdens kycklingar, att Stig blev tvungen att med gas i råttgångarna försöka avliva dem. (Av Bo Björnberg) Solbergabackarna Vintertid var backarna vid Solberga utflyktsmålet för många. De långa sluttningarna ner mot järnvägen var perfekta för utförsåkning, både med skidor och med pulka. Dessutom var det bra konditionsträning när man skulle ta sig upp för backen. Skolungdomarna tillbringade många timmar efter skolans slut i de fina utförslöporna. Från Mariedamm kunde man ta sig till platsen dels via vägen förbi soptippen och dels via en stig från banvaktsstugan genom skogen upp till vägen från Solberga till järnvägen. Den vägen användes till största delen av de boende i Solberga för transporten till Mariedamm. Det var en brant och krokig backe ner mot järnvägsövergången. Vägen var så bred att den medgav transport med lastbil. Mjölkbilen, med Yngve Dahlqvist, som förare tog, den vägen vid transporten med mjölken till Mariedamms mejeri. (Av Bo Björnberg) Vägar. Vägen mellan Mariedamm och Dunsjö blev ombyggd och belagd med asfalt. Årtalet minns jag inte. Ombyggnaden blev till mycket som ett resultat av Rune Anderssons enträgna uppvaktning av berörd myndighet. Vid England i Ortele rätades den. Den gick tidigare närmare järnvägen över en kulle fram till gamla järnvägsövergången mot Runsala. Vid närmaste gården i Dunsjö, som vi kallar Bengts, gick den tidigare mellan ladugården och boningshuset, över ladugårdsbacken. (Av Bo Björnberg) Musik och dans Musik och dans, även i enklare former, tycks alltid ha varit ett inslag människors i liv, ett avbrott från vardagens möda. På slutet av berättelsen från Höjen om Harry Kvarnströms liv står att läsa: Han (Harry) var musikalisk och spelade fiol och ett tvåradigt dragspel, som han köpt från Åhlén & Holm. Han spelade till dans vid hemmet och vid Runsala grind. På bilden spelar en 17-årig Valdemar Karlsvärd fiol i gröngräset tillsammans med en Artur Jansson från Lindåsen som dragspelare. På 50-talets sommarkvällar kunde man ofta över Mariedamm höra bröderna Rolf och Beng Fors sitta och spela dragspel på hemmets veranda. Tekniken gick framåt, man behövde inte bara Fr.v. Artur Jansson, Lindåsen och 17-årige Valdemar Karlsvärd, Södra Björnfall i Mariedam. Foto från Lerbäcks hembygdsförening

5 5 dansa i det gröna: på femtiotalet, i samband med bensinransoneringen efter Suezkrisen 1956, ordnade Martin Leandersson, Ordenshusets vaktmästare och allt i allo, så att bygdens ungdomar kunde dansa till grammofon på lördagarna, i den enda profana samlingslokalen som fanns inom räckhåll. Bensinransoneringen var så ihålig, att bilskjutsar ordnades för ungdomarna till Ordenshuset, från både Zinkgruvan och Närkesberg. Det var vid den tidpunkt när EP-skivorna gjorde sitt segertåg med två danslåtar i följd på varje skivsida, utan avbrott. Alla bidrog till danskvällarna med vad de hade i sin skivsamling. En tidig Tommy Steele och Fats Domino var i ropet. Detta fortsatte några vintrar, innan bilarna åter kunde köra till de vanliga dansställena som till Folket Hus i Zinkgruvan som mest närliggande dansbandslokal och andra längre bort liggande. Innan den kommunala musikskolan ens var påtänkt hade Mariedamm sin egen pianolärarinna, Marta Hjertman, som 1947 hade kommit tillbaka till Mariedamm efter ett långt liv som sjuksköterska i USA. Många var de Mariedammsungdomar, som hos henne lärde sig de första stegen i pianospelets grunder. Hon blev så populär, att en dag i veckan i veckan for hon med tåg till Godegård för att där också undervisa ungdomar i pianospel. Varje läsår avslutades med en musikuppvisning gemensam för Mariedamm och Godegård i Missionshuset, med hennes elever som estradörer. Avslutningen brukade rundas av med saft och kakor i Marta Hjertmans trädgård. I slutet av 1950-talet började bilen bli lite mer av var mans egendom. Detta ledde till att kvinnorna i Mariedamm, oftast körkortslösa, på bred front också fick ett behov av att lära sig köra bil. Intresset var så stort, att bilskolan i Askersund kom ut till Mariedamm och genomförde övningskörningar på plats. Gruvorna På Håkantorps- Solberga- och Runsala ägor finns ett stort antal gruvor. Bertil Waldén skriver följande om dem i sina Skyllbergsböcker. Håkantorpsfältet. Nordväst om Mariedam utbreder sig mellan Håkantorp och Runsala ett vidsträckt gruvfält, känt under namnet Håkantorpsfältet. De flesta av de många gruvorna återfinnas mellan Håkantorp och Grissjön samt i närheten av torpen Gustavsberg och Hagalund norr om Håkantorp. Jämte magnetisk järnmalm förekommer järnglans, kornblände, svavelkis, gramatit, stålsten och asbest. Gruvorna kunna historiskt fördelas på tre grupper. Håkantorps gruvor. Håkantorps Änggruva omtalas första gången Den var belägen på Jean De Geers frälseägor och sedan några år tillbaka brukad av honom allena. Den visserligen något vattensjuka gruvan gav god malm, som»järnade» väl. I början av 1690-talet klagade Lerbäcks bergsmän över»frälsemännens» obenägenhet att låta dem få tillgång till malmfyndigheterna på Håkantorps och Runsala frälseägor. Detta resulterade i en överenskommelse mellan fru Sara De Geer och bergslaget om hälftenbruk. Kontrakt härom upprättades den 15 maj 1693 och undertecknades av Jean De Geer samt å bergslagets vägnar av bergsfogden Johan Kiällman och några av sexmännen. Trots tvistigheter då och då förlängdes kontraktet årligen fram till 1704, då det gav anledning till ett

6 6 animerat gräl mellan å ena sidan bröderna Jean d. y. och Louis De Geer, å den andra bergsfogden Olof Burckman; härom mera i annat sammanhang. Under 1700-talet synes brytningen företrädesvis ha varit koncentrerad till Stora Änggruvan, som 1769 var bruten till 6 famnars djup. D.å. inträffade ett ras, och trots på 1780-talet och omkr fattade beslut att återupptaga arbetet tycks detta ej ha kommit igång förrän ett stycke in på talet. Odelberg noterade 1778 tretton äldre och nyare gruvor inom ett 600 alnar långt och 500 alnar brett malmfält. Från 1700-talet kända namn äro förutom Änggruvan Sandgruvan och Kärrgruvan. Från 1800-talet härröra namnen Wilhelmsgruvan, Priffgruvan, Lovisagruvan, Kattgruvan, Lilla Kattgruvan, Risgruvan, Fräknegruvan, Mångruvan, Stora Blodstensgruvan och Hästvindsgruvan, den sistnämnda även känd som Alfgruvan eller Janagruvan. Änggruvan var 1841 bruten till 32 m:s djup, Kärrgruvan till 23 m och Wilhelmsgruvan till 18 m; i sistnämnda gruva upphörde brytningen vid inemot 42 m:s djup. Några siffror äro kända från Änggruvan, som 1826 gav 1.792, , och skepp. malm. Den bröts då av sexton rotar inom bergslaget med åtta delar i var rote. På 1840-talet bearbetades den nyupptagna Nya Kattgruvan, som 1842 inköpts av Aspa bruk. Under årtiondet i fråga mångdubblades malmfångsten inom Lerbäcks bergslag, enligt Bergskollegii berättelse 1841 främst tack vare»upptäckten av flera betydliga malmstockar i Håkantorpsfältet». Förtjänsten av upptäckten torde i första hand tillkomma den framstående metallurgen, brukspatron Andreas Grill å Mariedam, och en anekdot (meddelad av pastor Linus Hellzon) antyder, hur han drog reveny av densamma:»det var Wilhelmsgruvan som skaffa' Grillens kusk silverknappar på kappan». Silverknappar, det hörde herrskap till; bergsmännen bar mässingsknappar och arbetsfolk träknappar. I bergen nordväst om Håkantorpsfältet samt vid Lese finnas oansenliga smågruvor, vilka i likhet med samtliga äldre gruvor å fältet kasserades vid en 1892 verkställd undersökning av malmfyndigheterna å Mariedams domäner. Däremot rekommenderades bearbetning av flera nyupptäckta fyndigheter å gruvfältet. Solberga gruvor. Solberga gruva mellan Håkantorp och Runsala upptogs 1652 av den förut nämnde bergsmannen Anders Jonsson i Solberga. Den var belägen på Jean De Geers frälseägor och bearbetades att börja med av honom och bergsmännen gemensamt. Tydligen var fyndigheten lockande, ty tjugoen bönder, som köpt andelar i Solberga gruva, anhöllo 1670 att få bli bergsmän. Brytningen var dock mycket besvärlig. I det»klyftiga» berget förekom ofta»gråbergsstalp», och det var svårt att hålla vattnet borta i»kistegången». Två gruvor omtalas i 1673 års relation, nämligen Varggruvan, vars streck var 10 alnar långt och 3 alnar brett, samt den lilla Kiättelgruvan. På 1660-talet brukades gruvorna till tre fjärdedelar av bergsmännen och till den fjärde av De Geer. Den sistnämnde hade 1666 tröttnat, och bergsmännen sade sig då vara hågade att ensamma svara för brytningen, men nödgades för sin oförmögenhets skull hemställa om Kungl. Maj:ts stöd. Då emellertid detta uteblev, gåvo bergsmännen i sin tur tappt och uppläto redan hösten s. å. hela gruvbäcken åt De Geer. Huruvida denne gitte fortsätta med brytningen, är ej känt. Ännu 1673 försågs dock Trehörnings masugn med malm från Solberga Varggruva; tidigare hade malmen även gått till Esperuds kronomasugn. Mörner nämner 1760»obeständiga» gruvor på Solberga gruvbacke.

7 7 Runsala gruvor. De svartmalmsförande Runsala gruvor, tillhopa ett tiotal, bilda nordvästra delen av Håkantorpsfältet. De omtalas första gången i början av 1690-talet, då, som ovan nämnts, överenskommelse träffades mellan fru Sara De Geer och bergsmännen om gemensam brytning vid Runsala anmälde bergsmännen vid gruvting i Lerbäcks krog, att fru Sara ej behagat bryta vid Runsala, varför de anhöllo att själva få göra det. Jean De Geer d. y. undanbad sig påminnelser i den vägen och meddelade, att hans fru moder nog skulle börja bryta,»så snart som möjeligit är». Rätten resolverade, att bergsmännen skulle lämna Nådig Frun ensam med sina gruvor. På 1700-talet omtalas dels Runsala Torrgruvor, som sägas ha mindre beständig malmtillgång, Ett exempel på gruvbrytning från trakten dels Mossgruvan, som 1741 säges ha blivit upptagen för tretton å fjorton år sedan i närheten av några gamla ödegruvor, kallade Runsala gruva. Brytningen i gruvorna omhänderhades av Godegårds bruks ägare och Dammens hyttlag, mellan vilka tvister ofta förekommo. Mossgruvans malm, som uppsmältes i Trehörnings masugn, var något kallbräckt, men blandad med 1/3 av annan, god malm gav den vid pass 5 skepp, om dygnet. Mera välartad malm bröts omkr i flera återupptagna ödegruvor vid Runsala. Odelberg räknade fyra gruvöppningar vid Runsala och tretton på det s. k. Torrgruvefältet, där det löpte ett alnar långt järnmalmsstreck från öster till väster. Flertalet skärpningar hade dock ej bearbetats i mannaminne. Den djupaste gruvan mätte 10 famnar; där bröts 1778 malm för Trehörnings masugns räkning. Denna gruva möjligen identisk med Mossgruvan, om än namnet på 1800-talet var Herrgruvan bearbetades ännu vid 1800-talets mitt av Godegårds bruksägare. Norra Svaldres och Emmes hyttlag hade å Torrgruvefältet var sin gruva, där brytningen upphörde 1803 och bearbetades enligt Sahlstedt en icke namngiven gruva på det egentliga Runsalafältet, där»tillgången fortfar». Brännvin förorsakade mycket elände. Två exempel: 1) Ur Sockenprotokoll 30 maj & 8 bild 68 Deröver klagades att arbetarna under Mariedam, serdeles de wid Grufvorna, upsupa större eller mindre del av sin arbetsförtjenst, hwarigenom ej allenast fylleri och osedlighet, utan äfwen förstörd hälsa och påskyndad fattigdom bliwa natuliga följder. Denna oordning trodde Sockenmännerna bäst förekommes derigenom att man gör Egaren Herr Kongl. Secreteraten Grill därpå upmärksam och anhålles att Han tänkes förbjuda Brännvin vid Mariedam annorlunda än av högst sparsamt till arbetare utlemnas. 2) Gruvfogden Valler. Linus Hellzon skriver om Valler i Sagor och sägen från Lerbäck: 286. Valler, ett Lerbäcksoriginal. Den som på sin tid gjorde sig mest känd inom orten, var nog f.d. gruvfogden Valler. Till socknen kom han när järngruvdriften ännu stod i sitt flor ock dokumenterade

8 8 sig som en duktig gruvfogde, tjänstgjorde som sådan i gruvorna vid Mariedam. Men så småningom började Valler förfalla i dryckenskap ock kunde snart inte längre sköta sin plats. Med hemmet och den ännu unga makan gick det på samma sätt, de lämnades vind för våg, och att nöden nu stod för dörren är en given sak. Det var vinter. Hustrun gick i väntande dagar, men det oaktat hade den pliktförgätne mannen lämnat hemmet och henne, och på en lång tid hade man inte minsta, aning om var han fanns. I nöd och brist drog hon sig fram - allt som kunde förvandlas i brännvin hade mannen långt före detta, tagit - och nu blev hon sjuk. Ett värnlöst flickebarn föddes till världen i detta elände. Om icke välvilliga, grannar sett till de båda arma, hade de förgåtts i sitt elände. Modern kryade till sig, och om en kort tid hade hon genom försakelse och umbäranden skrapat samman några förnödenheter, så att barnet nästa söndag kunde föras till prästen. Dagen förut kom mannen hem. Och den eländige, till sämre än ett vilddjur förvandlade uslingen hade hjärta att skrapa till sig vad som fanns - och så försvann han åter. Du kanske till någon del kan tänka dig den olyckliga moderns känslor vid detta tillfälle - jag kan ej beskriva den. Faddrarna inställde sig dock, som avtalat var, och den lille döptes. Nu, då de på kvällen återkommo från den en och en halv mil avlägsna kyrkan, var den stackars utpinade moderns kraft bruten. Det hade börjat skymma, för hennes förstånds ögon, och om några dagar var hon vansinnig. Efter någon tid kom lyckligtvis befriaren - döden - och ryckte så undan den olyckliga - offret för en i rusdrycksbojorna fjättrad man. Mannens liv är bekant för de flesta äldre lerbäcksbor. Vi minns honom, den av alla avskydde, trasig, smutsig och full med ohyra, de äldres vämjelse och barnens förskräckelse. Vallers hemvist var jordkojor och hölador. På hans matsedel fanns som läckerheter igelkottar och andra lätt åtkomliga, djur. Ofta sågs han om hösten komma vadande över bäckar och kärr, så att isstyckena hoppade omkring de av trasor omlindade fötterna, och benen sant därefter torka, och värma sig vid en i skogen upptänd brasa. Fastän i besittning av en ovanligt stark kroppskonstitution dukade mannen dock slutligen under för detta, oregelbundna levnadssätt. En vinterdag sedan Valler varit nära att drunkna i en sank göl, framkom han med stelfrusna kläder och nästan oförmögen att gå, till närmaste by och nedbruten förklarade att han icke längre stod ut med att dricka, brorskål med abborrarne" och så fortsatte han till fattighuset. Bär blev han de övriga hjonas plågoris och trakterade den ofta med hugg och slag. Som ett karakteriserande drag kan nedanstående tjäna; Då man vid ett sådant tillfälle sände efter kyrkvaktaren som närmaste hjälpen och denne trädde inom dörren, utropade Valler: "När var och en sin syssla, sköter, hur går det då du kyrkostöter." 288. Valler hette en gruvfogde under Grills tid. Han hade ju en bra plats, som vissa personer missunnade honom. Därför söpo de honom full med resultat, att han misskötte sig på sin plats och avskedades. Hustrun blev svagsint och insatt i en gruvkammare i Håkantorps äng. Mannen blev sedan också litet underlig, gick och samlade upp allt sorts skräp, gamla ben och skor m.m., vilket allt han sedan sålde. En gång gjorde han ett huvud liknande ett nötkreaturs och satte på sig en morgon, när folket gick till kyrkan och skrämde den grundligt. Andras fiskeredskap vittjade han både vinter och sommar. En gång vittjade han en mjärde utanför Björnfall i en å därstädes. Men samtidigt råkade ägaren komma dit, och han skrämde Valler så pass att denne kastade sig i vattnet och räddade sig genom att simma över ån. Sista gången han gjorde sådana bravader var när han på vintern tjuvfiskade i en göl en halv mil från Mariedam. Isen brast och Valler kom i vattnet och förkylde sig med påföljd att han fick lunginflammation och dog För mig var det av speciellt intresse att höra av ägaren, en 67-årig stensprängare, att de sista tyrvedstäkterna gjordes av Valler för hans tjuvfiske vid bloss i bygderna. Valler står nämligen för mig som en av barndomens sagofigurer. Det var en vagabond, som mytbildningen tagit hand om, han hade t.o.m. varit bergsfogde men måst lämna platsen för brännvinets skull o.s.v. En friluftsgubbe, som

9 9 endast då hungern och kylan pressade alltför svårt vände åter till Lerbäcks - låt oss sanningsenligt säga - ej alltför lockande fattighus. Annars levde han som skogslöpare, och jag minnes vilken indianpoesi det låg över de samlingar av ris och förskräckliga lumpor jag ibland hittade i Klockarhyttehagens tätaste snår som rester efter något av hans läger. Tjuvfiske var hans passion. Klockarhyttesjöns jättekräftor lockade honom alldeles särskilt. Dem tog han på förnatten med händerna vid bloss. Men min fars rättare och skrivare vakade. De lyckades ibland smyga sig på honom, där han stod i vattnet, och sedan han, enligt de agerandes utsago, modigt försvarat sig med blosset, blev han tvungen att lämna sin fångst för den natten åt övermakten. (Prof. Rutger Senander, Uppsala; 289. Ett och annat lerbäcksoriginal blandade sig i marknadsvimlet. Det har väl alltid funnits sådana i en så stor socken som Lerbäck. En av de senast kända var den gamle gruvfogden från Håkantorps äng, Valler. Han ägde en stor och stark kroppshydda, gult skägg och vitt hår, en stor mun och stora ögon. Sin plats som gruvfogde mistade han på grund av allt för mycket festande på spritvaror. Under sista tiden fick han arbeta som smed och borrvässare vid Janagruvan. En dag hade man på ett oförskämt sätt retat honom ilsk i sin smedja. Man hade orenat sig i hans vantar eller handskar, som han hade hängt på väggen, och när han skulle gå hem stack han fingrarna i dem, han anade ju icke innehållet, men då var det gruvdrängarna, som fick "ta till benen". Ingen vågade vara i närheten av den starke mannen. (Efter Maj-Lottas Kalle - flera sagesman) En annan gång blir han rasande på gruvdrängarna. I ilskan tar han ett tag kring smedstubben och slänger ut den ur smedjan mot ynglingarna, men då skyndade man sig åt var sitt håll. Smedstubben var av sten och väger nog några, hundra kilo. Den ligger kvar ännu på varphögen vid Janagruvan en bit från smedjans stenfot. När han blev retad eller skulle ta ett krafttag sade han; "Här ska' ni få känna på kitt". Det blev ett ordspråk i socknen som ännu lever, härstammande i all synnerhet från historien med vantarna, i smedjan. "Här ska.' ni få känna på kitt, sa' Valler". Smedjorna användes också till "gruvstugor" för arbetarna, där sådana icke voro uppförda En person har berättat för mig, att den sista gången han såg Valler var en kall vinterdag. Då kom han från ett besök vid sin gamla, arbetsplats och var på väg norröver. Kring sina fötter hade han virat björknäver, som han snott videkvistar omkring. Tårna, stucko ut ur skorna i sömmen det syntes icke bekomma honom någonting. Kring benen hade han några gamla trasor virade i stället för snösvepor. Så gick han i den djupa snön. Det var sista gången han såg honom. (Hjalmar Djurström, Grissjöfallet) 291. Men min far hade ett bättre minne från sina pojkår av Valler. På en lerbäcksmarknad stod en stackars blind person och sjöng för att förtjäna, sig en slant. Inkomsten syntes dock bli rätt ringa. Valler hade köpt sig en vetebulle, med vilken han skulle mätta sig själv. Men när han fick syn på den blinde sångaren, som stod och sjöng för att få någon allmosa, bröt han itu sin vetebulle, banade sig väg fram till den blinde och gav honom den största delen, under det han på sitt rättframma, sätt bjöds "Här har du, ät nu". Och så stod den blinde sångaren där ned sina tomma tåriga ögonhålor och åt som ett hungrigt barn med ett belåtet och tacksamt ansiktsuttryck ned den största aptit, medan den gamle vandringsmannen, själv en vagabond och fattig man, son ytterst sällan förlänades något så kostligt som vetebröd, åt av vetebullens andra del bland allt folket. "Jag ville gråta", sade min far, "när jag såg dem, och det var många av de kringstående som fingo tårar i ögonen". "Under den skrovliga ytan, klappade dock ett varmt hjärta. (L.H. efter Johan Fredrik Hellson) 292. "Det fanns ett gammalt lerbäcksoriginal, som hette Valler. Han hade varit gruvfogde i Håkantorps äng i Janagruvan förr i tiden, men han förföll ner och mer i dryckenskap, så att han icke kunde sköta sin tjänst, han blev en tid borrvässare där, men han kunde icke ens sköta sig som sådan. Så

10 10 blev han en luffare, som gick ifrån gård till gård och ifrån stuga till stuga. Där han icke fick mat, stal han sig fram i gårdarna. Han uppträdde alltid våt till knäna eller till midjan. Han gick hela sommaren och fiskade i sjöarna och kärrdragen. Då hade han ingen eka, utan han gick själv i efter mjärdana. Den gjorde han själv av tallespröter och enerötter eller stal den från någon annan. Vi hade en ny tyremjärde, den stal han. Men när far sa' åt honom, att han skulle komma igen med den, då lovade han det, och han hon också igen med den. Han tjuvvittjade också andras redskap när han kom åt. Han tog katter borti gårdarna, dem dödade han sedan och tog till kräftbete. Man fick meta kräftor hur som helst då. Så om någon katt försvann, så visste man, vem som hade tagit den. När han kom så hade han jämt en björkvidja snodd on livet på sig och ett par björkevidjor kring "byxlinningen" nervé. Han låg ibland vid Sandbacken hos mina föräldrar (Bjurströns) och när han gick så saknade man alltid något. Det passade honom allting. Det sålde han eller begagnade själv. En gång kom han och sade sig vara sjuk. Då fick han ligga på ett sofflock. "Ja, i natt sover jag nog ovaggad" sade han, när han lade sig. Men då klockan var 12 på natten gick han upp och ut fastän det var mitt i natten. På morgonen skulle vi upp och ut i smedjan. Då brukade mor jämt gå först upp och ut i boden efter mat åt oss. Men då var boddörren uppbruten och ma ten bortburen. Hon hade en bleckkruka på en åtta á tio liter, som stod i boden full med smör. Den stal han, och efter någon tid hittades den på Gårdsjö mo. Han hade ätit med fingrarna ur den så länge smöret var smakligt, men sedan fick den stå där. Där hittades den på sommaren, där han haft sitt läger. Sedan hände sig en gång att far och en till mötte honom vid Mygghult, där han kom gående å Mygghultamon. Han bar då en liten yxa på armen, som han nog hade stulit på något ställe. Då bådo de honom att de skulle få låna yxan utav honom för att hugga sig en käpp, och det fingo de. När de huggit och kvistat käppen färdig, kastade de ned yxan i kärret och tar käppen och klår upp Valler. Han fick mycket stryk då, för att han stal det som vi hade i boden. Sen sågo vi aldrig Valler mer. Han avlägsnade sig från orten. En gång minns jag, kon han till oss. Då hade han med sig en mjölpåse och ville koka sig litet välling. Medan han var ute och skaffande sig litet mjölk till vällingen, tittade vi i påsen ett tag, och det kröp i hela påsen, så gammalt var det. Han hade haft den stått på något ställe så länge. När han började att koka tog han en pinne på sopstacken och rörde ikring mjölet med den. Han höll till i skogarna och sjöstränderna och gjorde hank. Där eldade han, så det rök värre. Ibland tände han på i skogen. Hanken bar han fram i stora knippen till gårdarna, och sålde. Vi barn kunde ibland stoppa in stora stenar i hans hankaknippor, då svor han efter oss, sprang och letade efter oss och kastade stenen på oss. En person berättade att han såg honom i sin ungdom. Då var Valler en gammal gubbe, stor och lång. Han skulle vara en väldigt kraftig och stark karl, vilket måste vara fallet med honom, när alla hans motgångar och all hans vårdslöshet med sin kropp icke kunde nedbryta honom. (L.H. ) Om Waller och hans hustru i Sockenstämmans protokoll från (sid 100). Hos Kungens Befallningshavare i Örebro hade Gruvarbetaren Anders Persson Wallers vid Hästvwindsgrufan Hustru Maja Stina Rosendahl sig åter inställt och förmält att hon inte kan lefwa tillsammans med bemältde sin man, hvilken misshandlat henne och inte kan försörja henne, till följe hvaraf Kungens Befallningshavare de uti aflåten skrivelse hänvisat henne till Fattigvårds-styrelsen i Lerbäck med uppmaning till Fattigvård Styrelsen att henne den omwårdnad hennes sinnerubbade belägenhet fordra. Fattigvård Styrelsen, som ansåg att Lerbäcks Församlingsbor häröfwer höra, hade hos Pastor begärt Sockenstämmans uttaland till denna dag, hvertill och Församlingen blivit från Predikstolen så wäl Marie Bebådelsedag som äfwen denna dag kallad. Då detta ärende nu på Sockenstämman föredrogs, efterfrågades först om Hustru Wallers, inför Konungens Befallningshafwande gjorda uppgifter att hon af sin man misshandlades, är sannings-enlig? Härtill

11 11 swarade så wäl Gruffogden vid Hästwindsgrufwan der Waller är anställd, som äfwen närboende grannar att Hustru Waller ingalunda blifwit af sin man misshandlad men att hon, som under senare tiden wisat sig i hög grad begifwen på fylleri, och för att åtkomma brännvin, i mannens frånvaro försålt den ena kläderpersedeln efter den andra, ofta wisat sig så elak och obändig, att han stundom warit nödsakad med mer alfwar tillrättawisa henne. Hwad hennes sinnesrubbning beträffar kan wäl ej nekas att hos henne ännu råder någon förvirring likväl yttrade alla som närmare känner henne, att hon, efter deras öfwertygelse, är mer elak än sinnesrubbad. Då Hustru Waller på Örebro Läns Lasaret undergått där kur och ej mer blifwer emottagen, och ej heller, med hopp om förbättring, kan i enskilt hus wårdas, återstår för Församlingen ingen annan utwäg, än att söka få henne på Wadstena Central hospital intagen. För detta ändmål winnande anmodades och åtog sig Ordföranden i Lerbäcks Fasttigwårdsstyrelse Herr Patron Wigert att, mot en ersättning af 6:32 B co, sjelf resa till Wadstena för att söka utwerka hennes mottagande på dervarande hospital. Intill dess detta kunnes tillvägabringas, inaccorderas hon i något stilla och wälkänt hus, der för henne betalas 12 Rd B co per dag. För ofwannämnde Wallers barn uppgjordes nu ånyo accord: Spädbarnet emottages tills widare af Jan Pehrssons Enka i Trehörning mot betalning af en Rd B co per wecka. Dotter Ida 4 år gammal, emottages för ett år af Pehr Gustaf Andersson i Multna mot åtnjutande av 26 Rd 32 Sh B co. Son Pehr Erik, 9 år gammal, är i behof af Skolundervisning och emottages derföre intill denne vårtermins slut i fasta skolan wid Lugnet, der honom tilldelas fattigkost icke allenast under lördagar, utan äfwen för fridagarna i hwarje wecka. För att afhjelpa dennne gosses nakenhet anmodas Pastor att åt honom anskaffa nödiga kläder. Slutligen för att underlätta den dryga kostnaden för Wallers hustru och barn, anmodades Gruffogden Jan Anders Larsson i Emme att af Wallers arbetsförtjenst månatligen innehålla och till Fattigwårdsstyrelsen aflemma 5 Rd B co. Uranprospektering På Håkantorps ägor fanns mellan 1957 och 1959 en prospekte-ringsgruva som drevs av statliga Atomenergi. Ett befintlig gruvhål sänktes till ca. 70 meter och en ort drevs 90 meter mot väster. En lave byggdes av timmer och ett virespel firade ned maskiner och en stor ståltunna skötte om upptransport av malmen. Det var uran som eftersöktes så alla som befann sig under jord måste ha dosimeter på sig för att se förekomsten av radioaktivitet. Sådant fanns för vissa dagar blev det för mycket strålning så arbete i gruvan fick läggas ned. Någon gång under 1959 kom en samling Från v. David Adolfsson, Sjöberg gruvfogde, Sigvard Karlsson, Gösta Persson, Kalle Vallström och Alois Stoces. kostymnissar från Stockholm och beordrade alla upp ur gruvan. Maskiner transporterades upp ur densamma laven revs och gruvan vattenfylldes. Alla

12 anställda fick erbjudande om fortsatt anställning vid Ranstadsverket i Skövde, men ingen följde med. Det var sex anställda som berördes från Mariedamm, gruvfogden var från Garpenberg. Anledningen till nedläggningen var ett riksdagsbeslut om att uran ej skulle brytas i Sverige, något som vissa vill försöka ändra på bl.a. Kvarntorp. Håkantorpsterrängen finns ännu med där brytning skulle vara lönsam 12

13 13 Avskrift från Askersundtidningen den ONSDAGEN DEN 4 JULI 1956 Bilder och bildtexter har utelämnads TONVIS MED HÅKANTORPSMALM TILL ATOMENERGI FÖR ANALYS Geigermätaren livlig vid gamla varphögar Dagens moderna uranletare har inte mycket gemensamt med forna tiders romantiska guldjägare. Att vaska slam för att däri göra sensationella fynd hör inte till jobbet, när det är fråga om uran heter redskapet Geigermätare. Mindre prosaiskt men i alla fall nog så fascinerande. En sak har de dock gemensamt, guldjägaren och uransökaren: när det lyser gult i malmen är man på rätt spår. Det är i varje fall lekmannens erfarenhet efter en rundvandring tillsammans med uransökare på det gamla gruvområdet invid Håkantorp i Mariedam. Sedan en månad tillbaka pågår en intensiv uranjakt i det gamla gruvhålsdistriktet. Det är en sexmannapatrull från AB Atomenergi som stationerats har och uppgiften är en noggrann kartläggning: av uranindikationer inom ett område som hittills är 700 meter långt över den breda åsryggen. Området betecknas av»patrullchefen», fil. lic. Carl Mårtensson, som»det hittills ända tänkbarty» brytningsvärda området i Sverige» efter indikationerna att döma men han är angelägen framhålla att mycket återstår att göra ännu innan några säkra slutsatser kan dras om det eventuella brytningsvärdet på Håkantorpsmalmen. Guldgrävarromantik söker man förgäves efter vid denna uranjakt. Och romantiken har inte heller så mycket med saken att göra. Det är ju fråga om uran - ett ämne som utan överdrift kan betecknas som livsviktigt för hela vårt samhälle i morgondagens värld, där atomkraft med uran som bränsle av allt att döma kommer att spela en dominerande roll även i det fredligt verkande samhället. Detta hindrar dock inte att den vetenskapligt arbetande patrullen fullgör sin spännande uppgift i trivsamma och familjära former. Även om man inte för ett rent nybyggarliv har man i alla fall sträckt sig så långt att man stationerat sig i ett rymligt tält, rest på en grönskande ängsbacke mitt uppe i det forna gruvområdet och därifrån utgår man för de olika kastreringsuppdragen. I närheten står också»gröna Maja» parkerad den presenteras närmare här bredvid. Hur går det nu till att leta uran på vetenskaplig basis? Till att börja med kan man slå fast att det inte rör sig om några improviserade strövtåg i naturen med Geigermätaren i hand. Det hela är planlagt noggrant från begynnelsen på så sätt att det område som skall kastreras, dvs. kartläggas ifråga om uranförekomsten, rutas in på en kartskiss. Från söder mot norr går man så igenom området längs rutlinjerna och med regelbundna mellanrum, 10 meter, placeras en numrerad trästicka I marken och uran-indikationen avläses på Geigermätaren. Alla avläsningar protokollförs och skall så småningom sammanställas till en»urankarta» över hela området där punkter med samma indikationer (utslag på Geiger mätaren) sammanbinds med linjer varvid man får bilden klar över de olika uranvärdenas storlek och spridning. Det är tals avläsningar som på detta sätt utförs. Det område man nu kammat igenom är 700 meter långt och 300 meter brett. Så länge man får indikationer av någorlunda storlek fortsätter patrullen kartläggningen som går i nordvästlig riktning. När man är färdig med hela området drar man vidare

14 14 mot Tybble i Godegård och därifrån mot Finspång. Patrullens medlemmar består av, förutom hr Mårtensson, ingenjör Bertil Järfalk och fyra gymnasister som använder sina sommarferier till att biträda i uran jakten. Själva huvudkvarteret är förlagt till en f.d. torpstuga vid Björneborg i Zinkgruvan. Den är sedan flera år familjen Mårtenssons sommarnöje. Det måste betecknas som en väl vald plats av hr Mårtensson mitt i ett uranstråk. Redan 1948 var hr Mårtensson på det klara med att uranindikationer fanns i trakten men upptäckten av den intressanta förekomsten vid Håkantorp gjordes av en amatörletare, fabrikör Wiberg i Hiding sta, år Förutom avläsningarna på»rutnätet» består arbetet i att undersöka uranförekomsten i de många varphögarna som finns inom området liksom att tallberget där det ligger i dagen. Hittills har 16 ton varp, som det heter på fackspråket, sänts till AB Atomenergi i Stockholm för analys och stora mängder kvarstår att sända. Proverna varierar från små knytnävsstora stenar till stenblock som man inte skulle kunna frakta fram till vägen utan assistens av en häst från Stenboda gård, som på detta sätt har ställt sig i uranletningens tjänst. När själva fältarbetet är avslutat framåt hösten vidtar det mycket omfattande arbetet att analysera hela materialet. Man räknar med att vara sysselsatt i med detta under hela hösten. I vinter först kan resultatet avläsas om Håkantorpsmalmens uran är brytvärd eller ej. Att detta resultat avvaktas med spänning även bland befolkningen i trakten är givet. Visar det sig att malmen är brytvärd kan man räkna med att detta gamla gruvdistrikt åter kommer till heders genom exploatering i större skala av en i högsta grad värdefull naturtillgång. Och än så länge kan man vara optimistisk: Håkantorpsfältet har den hittills värdefullaste uranförekomsten i landet. Redan nästa vecka kommer patrullen troligen att ta farväl av Håkantorpsdistriktet och fortsätta med karteringarna längre bort mot Tybble i Godegård. Innan dess återstår dock några intressanta prov: de borrhål som Stora Kopparbergs Bergslags AB borrat upp för järnmalmsanalys i Håkantorpdistriktet skall undersökas. Det tillgår så att man helt enkelt sänder ner en känslig apparat i borrhålet och låter impulserna gå till en Geigermätare eller scintillometer. På detta sätt kan man konstatera på vilket djup eventuella indikationer ligger och avläser sålunda uranförekomst även under markytan. I viss mån kan man redan nu göra sådana avläsningar av underjordiska förekomster tack vare varphögarna, som ju inte är annat än underjordiskt material som för länge sedan transporterats upp till markytan. Varphögarna är alltså gratisserverat underjordsmaterial som man inom patrullen naturligtvis är tacksam över att ha tillgång till. I samband med undersökningen av borrhålen skall också de gamla gruvhålen undersökas på liknande sätt. Först sedan detta är klart anser man att den synnerligen omfattande karteringen av Håkantorpuranen är färdig. Och då här man bredvid uranjakten samlat ett omfattande material som skall ligga till grund för en vetenskaplig geologisk undersökning varigenom skall fastslås i vilka jordarter uranmalm mest förekommer. Efter den 1 augusti har patrullen avlägsnat sig så pass långt från mariedamstrakten att det nuvarande högkvarteret, torpet vid Björneborg där f. ö. en dotter till lic. Mårtensson fullgör

15 15 den inte helt oviktiga sysslan som matmor åt uranjägarna, måste överges och man får övergå till rena tältlivet, vilket man inte alls har något emot om vädrets makter är på rätt humör och myggen inte alltför talrik. Håkantorpgmyggen har hittills»satt i sig» två tuber myggolja hos uranletarna vid Mariedam.

16 16 Avskrift från Askerundstidningen ONSDAGEN DEN 8 FEBRUARI 1956 Nej åt Atomenergi om Lerbäcksuran Länsstyrelsen i Örebro tillstyrker att Stora Kopparbergs Bergslags AB ges företräde framför AB Atomenergi när det gäller koncession för bearbetande av uranmalmsfyndigheter - i Lerbäcks kommun. Däremot tillstyrkes att AB Atomenergi meddelas koncession för undersökning av fyndigheter av uranhaltigt material i Hammars kommun, dock med vissa undantag. Ansökningarna, som nu överlämnats till handelsdepartementet av länsstyrelsen, gäller dels Stora Kopparbergs Bergslags AB:S ansökan om koncession för bearbetade av en uranmalmsfydighet å fastigheterna Håkantorp och Solberga l 1 och Runsala 1 1 i Lerbäcks kommun, dels av AB Atomenergi om koncession för undersökning av fyndighet av uranhaltigt material inom ett område av förenämnda fastigheterna Håkantorp l 1 och Solberga l 1 Länsstyrelsen framhåller, att det område, beträffande vilket Stora Kopparbergs Bergslags AB ansökt om koncession, innehåller ett stort antal förr i tiden brutna järnmalmsgruvor under namn av Håkantorpfältet, att bolaget under åren 1952 och 1955 inmutat området samt under hösten 1955 hos vederbörande bergmästare ansökt om tilldelande av fyra utmål, att utmålsförrättningar ännu icke företagits ävensom att det område, beträffande vilket AB Atomenergi anhållit om koncession, är beläget inom två av ovannämnda utmål och koncessions område. Länsstyrelsen åberopar att första lagutskottet i utlåtande vid 1945 års riksdag framhållit, att utskottet ansåge det vara förenat med högst allvarliga olägenheter om koncession för utvinnande av uran skulle meddelas någon på ett område, där annan tidigare erhållit inmutning eller utmål, och att koncession för utvinnande af uran därför som regel icke borde meddelas någon annan än inmutaren eller gruvinnehavaren. Länsstyrelsen, som i detta avseende ansluter sig till utskottets uttalande, finner sig med hänsyn härtill samt till det förhållandet, att Stora Kopparbergs Bergslags AB redan inmutat större delen av det område, som med bolagets framställning avses, för undersökning av järnmalm samt bolaget måste anses lämpligt att anförtros brytningen av uran, böra tillstyrka att nämnda bolag gives företräde till erhållande av den sökta koncessionen. Av nämnda anledning avstyrker länsstyrelsen AB Atomenergis ansökan. Beträffande sistnämnda bolags framställning om koncession avseende undersökning av en uranmalmsfyndighet å fastigheten Västerby i Hammars kommun, vilken framställning även överlämnats till kmt. framhåller länsstyrelsen, att inom detta område ligger dels det Hällefors Bruks AB tillhöriga utmålet Westerby Storgruva, dels AB Zinkgruvor tillhöriga utmålet Hildagruavn och inmutningen Hildagruvan nr 4. Under samma motivering som anförts beträffande de ovannämnda ansökningarna avseende området i Lerbäcks kommun tillstyrker länsstyrelsen i detta senare fall att AB Atomenergi meddelas koncession för den sökt undersökningen med undantag av de förenämnda utmålen och inmutningarna.

17 Runsala ravin Lövängar Vackra lövängar äro kända från Lerbäck. Den sällsynt minnesgoda berättaren Oskar Karlsson i Hult, född 1855, skriver, 1929: "För ett par tiotal år sedan fanns här i Lerbäck många fina lövoch blomsterängar, dit allmogens ungdom på sommaren gjorde sina vallfärder. Särskilt må nämnas Runsala och Kopparbergs ängar. Den första var en utsökt fin äng, där var en blomsterrikedom av ängsblommor, som var ovanlig. En tvåhundra meter lång och hundra meter bred gräsdal, smyckad med hundratals sorter blomster på kanterna, av daldockor och gulvivor, samt utomkring kanterna omgärdat av hasselbuskar, alm, ask, rönn och ekar. Där samlades ungdomen på lördags- och söndagskvällar, där var liv och glädje, där dansades, där sjöngs och där gjorde de sina lekar. Det var Dunsjö, Runsala, Dalskogens, Björnfalls, Getabo, Solberga, Håkantorps, Kättstorps, Trehörnings och Isåsens byars ungdom, som samlades där. Nu är ängarna borta, dels odlade, dels tagna till beteshagar, bevuxna med mariga barrbuskar. De stora, fina lövträden är borta, blott en enda ek (?) står kvar. (Eken ökar kring Mariedam). L.H. På annat ställe säger samme berättare, att när järnvägen byggdes genom ängen var det slut med friden, ty då kom det busar in i socknen. Från: SAGOR OCH SÄGNER FRÅN LERBÄCK upptecknade av Linus Hellzon (Lerbäckspojken) Runsala naturreservat År 2009 bildades Runsala naturreservat. Areal: 68 hektar Markägare: Sveaskog AB Förvaltare: Länsstyrelsen Reservatsbildare: Länsstyrelsen I en informationsbroschyr från Länsstyrelsen i Örebro står bl.a. följande: Vårblommor och utsikt, en djup ravin, lövträd och gamla betesmarker Runsala bjuder på omväxlande vandring i ett idylliskt och naturskönt kulturlandskap. Naturreservatet består av gamla ängs- och hagmarker, frodig lövskog och den djupa Runsala ravin. Vandringsleden Mariedammsleden passerar genom hela området. Eftersom området runt Runsalaeken nyligen har röjts kan det idag se lite skräpigt ut. Vissa delar av sommaren kommer rastbordet under eken inte att vara tillgängligt, då de betande djuren går där. Rastbord kommer på sikt att sättas upp på båda sidor av stängslet och en större yta runt eken kommer att röjas. Ädla lövträd Lövskogen med bl a ek, lönn och asp har utvecklats fritt under lång tid och här finns gott om liggande döda stammar och grenar. Den förmultnande veden är ett eldorado för sällsynta svampar, t ex kandelabersvamp som växer på kraftigt rötad aspved. Blomprakt Runsala ravin är en fin plats att möta våren på. Här växer gott om både vanliga och mer sällsynta örter som bedårar med sin blomning under trädens skira grönska. Längre söderut i reservatet finns Solberga äng där du på försommaren kan hitta ängsväxter som föredrar torra och varma backar. Solvända är en liten lågväxt ört som vänder sin blomma efter solens strålar. Blir det mulet, slår hon ihop sina kronblad. Från ängens övre del har du en vid utsikt över landskapet mot öster. Gamla hem I reservatets nordvästra del finns det rester av flera torp som ligger vid gammal åkermark som numera blivit betesängar. Idag återstår endast husgrunder, men två av torpen var bebodda ännu på och 1960-talet. Betesmarken har blivit känd för sina intressanta svampar. 17

18 Scharlakansröd vaxskivling, med en färgprakt som gör den svår att missa, trivs i betade marker, gärna i närheten av ekar. Det är en god matsvamp som har blivit allt ovanligare i takt med att de betade hagmarkerna minskar. Trots den goda smaken bör svampen lämnas ifred så att den kan sprida sina sporer. När du vandrar i den här delen av reservatet ska du inte heller missa den mäktiga Runsalaeken med ett midjemått på mer än fem meter. Butavägen av Linus Hellzon Från gården Håkantorp i Lerbäcks socken, Kumla härad, Örebro län, väster ut mot Mörtnabackarna leder en gammal gruvarbetarnas väg. Mörtnabackarna nämnes redan på 1500-talet som Gustaf Vasas egendom. Hans son kallar den för "arf och egit, Mörtnes grufva". Men namnet Butavägen eller Butastigen är icke äldre än först under 1600-talet, då Louis de En del av Butavägen/Butastigen markerad på 1957 års ekonomiska karta. Geer inkallade vallonerna till Finspong och Godegård inkom oret "but" som benämning på gruvarbetare och malmkörare. Vägen var förr flitigt använt mellan gårdar, gruvor, hyttor och hamrar. Västerby, Nyhyttan, Vena och Åmmeberg i väster, Övergårdarna, Mariedam, Björnfall m.fl. i öster. Sedan Järnvägen mellan Hallsberg och Motala kom till utgjorde den en genväg för gående personer till Mariedams station. Men nu ligger den öde och övergiven. De barnrika torpen äro borta i skogen, gruvfälten nedlagda och masugnarna i ruiner. Inga kolmilor kolas, gruvtorn och baracker äro borta. Nu löper bilarna på grusade motorvägar rätt fram och då och då korsar den gamla vägen. Här var förr ett rörligt liv, särskilt på vintern, när kärr och sjöar voro farbara. Men det kan vara av stort intresse att leta på den och följa dess slingrande linje och ur glömskan rädda de sägner och sagor den gömmer på, så långt det nu går. Från gården Håkantorp passerades Brygghustomten, där gårdens dubbla bränvinsbryggeri stod, en källa med gott vatten finns kvar än. Patron Wilhelm Grill förbjöd uppodling av tomten för där finns ett par fornminnen, bland annat en större s.k. solring, med ringens kantstenar lagda så, att slätaste kanten är lagt inåt och ojämna sidan utåt. Den är större än tröskverksvandring och någon sådan har aldrig funnits där. Logarna stod på andra sidan om boningshusen och slaga användes tills in på 1880-talet. På gården stod norr om ladugården en rest bautasten omkring en och en halv meter hög. Kring den leddes förr nyköpta djur tre varv ansols för att de skulle trivas bättre. Så fortsätter man förbi Bastuåkern med platsen för gårdens badstuga och brunn i söder, i väster ligger Svälten med sitt "fnugg". Där ligger den berömda äng en, med ett tjogotal gruvskärpningar, och så kommer man ned i vallgatans nedre del fram till Gatuledsbron och Gatuledet. När man kommit fram till detta gamla vadställe, som nu har en kavelbro, går vägen fram efter en gruvskärpning, Hästfallsgruvan. Omkring 105 m. väster om Gatuledet finns en inhuggning tvärs över 18