Sydkaukasien kallades tidigare Transkaukasien, landet bortom Kaukasus alltså sett från Moskvas synvinkel.

Transkript

1 Azerbajdzjan Det olje- och gasrika Azerbajdzjan ligger i sydöstra Kaukasus, med östkust mot Kaspiska havet. Den före detta sovjetrepubliken har ett kluvet förhållande till sin mäktiga granne Ryssland. Med Armenien i väster råder krigstillstånd på grund av enklaven Nagorno-Karabach. Azerbajdzjan styrs som en diktatur av familjedynastin Aliyev, och samhället är svårt korrumperat. Regimkritiker förföljs och döms ofta till långa fängelsestraff. Geografi Mellan Svarta havet i väster och Kaspiska havet i öster löper den mäktiga bergskedjan Kaukasus. Hela det område där bergskedjan ingår kallas Kaukasien. Detta område tillhörde tidigare Sovjetunionen. Idag räknas Nordkaukasien, med huvuddelen av Kaukasus, till Ryssland. Sydkaukasien är uppdelat i de tre självständiga staterna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Sydkaukasien kallades tidigare Transkaukasien, landet bortom Kaukasus alltså sett från Moskvas synvinkel. Någonstans i trakterna kring Kaukasien har man tänkt sig att Europa skiljs från Asien. Här finns dock ingen skarp naturlig gräns varken geografiskt eller kulturellt mellan världsdelarna. Azerbajdzjan ligger i sydöstra Kaukasien, med kust i öster mot världens största insjö, Kaspiska havet. I norr gränsar landet till Georgien och till den ryska republiken Dagestan. Azerbajdzjan är enligt författningen en enhetlig stat, men två områden har sedan 1920-talet speciell status. Den autonoma republiken Nachitjevan (Naxçıvan) i sydväst är ett kvadratkilometer stort område som är avskilt från resten av landet. Nachitjevan ligger inklämt mellan Armenien och Iran, med en mycket kort gräns i nordväst till Turkiet. Inom själva Azerbajdzjan ligger däremot Nagorno-Karabach (se särskilt avsnitt). Nagorno-Karabach var en autonom oblast (område med lägre grad av självstyre) fram till 1991 då armenierna som bodde där utropade en självständig stat. Formellt är dock Nagorno-Karabach fortfarande en del av Azerbajdzjan. Armeniska trupper håller cirka en femtedel av Azerbajdzjans landyta ockuperad förutom Nagorno-Karabach även en omgivande buffertzon och en milsbred landkorridor, Latjinkorridoren, till Armenien. I norr går Kaukasus bergskedja in i Azerbajdzjan. Landets högsta berg finns vid gränsen till Dagestan. Avslutningen på Kaukasus kan sägas vara den betydligt lägre halvön Abşeron (Apsjeron) där huvudstaden Baku (Bakı) ligger. I väster går utlöpare av Armeniens berg, lilla Kaukasus, in i Azerbajdzjan och i Nagorno- Karabach. Även Nachitjevan är till större delen bergigt. Merparten av Azerbajdzjan är dock lågland. 1/51

2 De centrala delarna utgörs av torra men annars bördiga slätter kring floden Kur (eller Kura; i Georgien kallad Mtkvari), som flyter genom hela landet från nordväst till sydöst. På flera håll längs Kur har dammar anlagts för konstbevattning och elkraftsproduktion. En biflod till Kur är Araz, gränsflod till Iran i söder. På bergssidorna växer en del skog, medan den naturliga växtligheten på slätterna ofta är stäppartad. Kaspiska havet ligger i jordens största sänka, betydligt lägre än världshaven. Efter att tidigare under 1900-talet ha minskat i omfång växer nu Kaspiska havet, och det leder till att en del strandområden drabbas av översvämningar. Yta km2 (2017) Tid svensk + 3 timmar Angränsande land/länder Armenien, Georgien, Ryssland, Iran Huvudstad med antal invånare Baku ca (2012) Övriga större städer Ganja , Sumqayit (folkräkning 2009) Högsta berg Bazardjuzju (4 466 m ö h) Viktiga floder Kur 1. Turkiet (kort gräns mot Nachitjevan) Klimat 1 Klimatet är till större delen tempererat och torrt, men med ganska stora skillnader mellan hög- och lågländer. I lågländerna är vintrarna milda och somrarna ofta heta. Årsnederbörden är som regel millimeter, men vid kusten längst ned i söder regnar det betydligt mer. 2/51

3 FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Baku 26 C (juli), 4 C (jan-feb) Medelnederbörd/månad Baku 30 mm (nov), 2 mm (juli) Befolkning och språk Majoritetsbefolkningen i Azerbajdzjan kallas azerier, azerbajdzjaner eller azerbajdzjanturkar. De är ett turkisktalande folk av blandat ursprung. Azeriernas historiska bosättningsområde sträcker sig långt in i nordvästra Iran, nästan ända fram till huvudstaden Teheran, men den azeriska centralorten i Iran är staden Tabriz. Det bor många fler azerier kanske 20 miljoner i Iran än i det självständiga Azerbajdzjan. Av en beräknad totalbefolkning 2011 på nära 9,2 miljoner i Azerbajdzjan var över 90 procent azerier. Omkring var internflyktingar från Nagorno-Karabach och omgivande armeniskt ockuperade områden sedan kriget Över azerier som tidigare bodde i Armenien har enligt FN till största delen inlemmats i det azerbajdzjanska samhället. Azerbajdzjan är därmed ett av de länder i världen som har störst andel flyktingar i befolkningen. I samband med kriget flydde också över armenier från regeringskontrollerade områden i Azerbajdzjan (se kapitel om Nagorno-Karabach). Många ryssar som tidigare bott i Azerbajdzjan lämnade landet efter självständigheten från Sovjetunionen Om övriga minoriteter är inte mycket känt. Flera små grupper talar kaukasiska språk, som lezginerna, som bor i nordöst liksom i ryska Dagestan. En annan kaukasisk minoritet, som också finns representerad i Dagestan, är avarerna. Azerbajdzjans kurder har till en del assimilerats bland azerierna. Uppemot tre miljoner azerier beräknas bo i Ryssland. Över tjetjener flydde till Azerbajdzjan under krigen i sin hemrepublik och De flesta tros ha fortsatt till Europa, bland annat på grund av den dåliga behandling de utsattes för i Azerbajdzjan, där myndigheterna misstänkte många för att vara islamistiska terrorister. Azerbajdzjans officiella språk är azeriska (azerbajdzjanska), som också är modersmål för de flesta. I huvudstaden Baku finns dock azerier som långt tillbaka i tiden övergick till att tala ryska. Azeriska är ett turkiskt språk som är nära släkt med det som talas i Turkiet. Skillnaden mellan azeriska och turkiska är ungefär lika stor som den mellan svenska och norska eller danska. Efter att fram till 1929 ha använt arabisk skrift påtvingades azerierna i Sovjetunionen det latinska alfabetet trots kraftigt motstånd från azeriska intellektuella ersattes detta i sin tur, på order från Moskva, av det kyrilliska alfabetet. Efter självständigheten från Sovjetunionen återgick man stegvis till det latinska alfabetet av turkisk modell, som sedan 2001 är landets officiella skriftspråk. Den 1 augusti är det nationella alfabetets dag. Azerbajdzjansk uttalsguide C = dj Ç = tj (med tydligt t-anslag) 3/51

4 Ə ə = ungefär ett kort ä Ğ ğ = ett svagt strupljud, knappt hörbart I ı = ungefär som engelsk obestämd artikel a; i med prick över är ett vanligt i J = tonande zj som i franska je O = å X = ch (som i tyska lachen) Q = g (med en dragning åt k) Ş ş = sch Ü = någonstans mellan y och ett långt o som i svenskans stor) Y = j FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 115,4 (2014) Andel invånare i städerna 54,9 procent (2016) Nativitet/födelsetal 17,2 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 5,8 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 1,3 procent (2014) Fertilitetsgrad 2,0 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 50,3 procent (2014) Förväntad livslängd 72 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 75 år (2015) Förväntad livslängd för män 69 år (2015) Folkgrupper azerbajdzjaner 91,6 %, lezginer 2 %, armenier 1,3 %, ryssar 1,3 %, talysher 1,2 %, små grupper av turkar, tatarer, avarer och många andra (folkräkning 2009) Språk azerbajdzjanska är officiellt språk 1. många minoritetsspråk talas också 1 4/51

5 Religion Nästan alla azerier räknar sig som muslimer, även om långtifrån alla utövar sin religion. Omkring 70 procent är shiamuslimer och 30 procent sunniter. Azerbajdzjans shiamuslimer tillämpar inte den stränga form av shia som styr livet i Iran. Att dricka alkohol är till exempel tillåtet, och kvinnor behöver inte använda slöja. Viktigaste kristna kyrka är den ryskortodoxa. Den armeniska apostoliska kyrkan finns nu endast i Nagorno- Karabach. På Azerbajdzjans landsbygd lever seder kvar med ursprung i äldre religioner som utövades före islams ankomst på 600-talet. Under den sovjetiska perioden propagerade staten för ateism och nästan alla moskéer stängdes. Religionen hölls vid liv genom bönemöten i privata hem och andra underjordiska aktiviteter. Efter kommunismens fall byggdes nya moskéer med hjälp från länder i Mellanöstern, bland andra Iran. Det är känt att iranska mullor verkat i Azerbajdzjan. Först tycktes inte detta oroa azerbajdzjanska myndigheter, men från 2001 (året för terrorattackerna mot USA och inledningen på George W Bushs krig mot terrorismen) började man tala om religiösa organisationer, understödda av Iran eller arabländer, som bedrev undergrävande verksamhet i landet. Det finns också en oro för radikala islamister i det angränsande ryska Dagestan. Under de första åren efter kommunismens fall reagerade också de styrande mot att utsända från olika kristna samfund och från Hare Krishna-rörelsen, bahai med flera strömmade till Azerbajdzjan för att missionera. I princip råder religionsfrihet, men utlänningar hindras sedan 2001 att missionera, och religiösa samfund måste vara registrerade hos staten. En del mindre samfund har klagat över att registreringsprocessen är nyckfull och ibland förhalas av myndigheterna. Konservativa muslimska grupper anser att staten tenderar att stämpla dem som wahhabiter, underförstått extremister. En ny religionslag från maj 2009 skärpte myndigheternas kontroll över samfunden. Utbildning När Azerbajdzjan löd under Tsarryssland var landet ett lärdomscentrum för rikets muslimer, men samtidigt var majoriteten av azerierna analfabeter. Under sovjettiden ökade läs- och skrivkunnigheten från under 10 procent i mitten av 1920-talet till närmare 100 procent Efter självständigheten har dock skolväsendet fått minskade resurser. Omkring 3 procent av bruttonationalprodukten (BNP) går till undervisning. Det råder nio års skolplikt från sex års ålder. Några år in på 2000-talet fullföljde drygt 98 procent av barnen grundskolan, medan drygt 43 procent gick på gymnasiet. Andelen vuxna över 15 år som gått minst nio år i skolan har minskat sedan sovjettiden. Många högutbildade har lämnat landet. Det finns ett femtiotal institutioner för högre utbildning, varav 15 privata universitet. På grund av oljeindustrins betydelse väljer många studenter att utbilda sig i tekniska yrken, bland annat på det statliga Olje- och kemiinstitutet, som grundades FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 89,1 procent (2012) 5/51

6 Antal elever per lärare i grundskolan 11,9 (2012) Läs- och skrivkunnighet 99,8 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 2,5 procent (2013) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 6,5 procent (2013) Kultur På azerisk mark skapades mellan 1000-talet och 1200-talet litterära klassiker på persiska, som Astronomi av Abul Hasan Shirvani och den romantiska verssamlingen Kamseh av Nizami Gəncəvi. Även azeriskan blev ett viktigt litteraturspråk under närmast följande århundraden, innan språket fick konkurrens från den osmanska turkiskan. I Bagdad bodde Mehmed bin Süleyman Fuzuli ( ), den klassiska tidens mest betydande turkiska författare, även om han också skrev på persiska och arabiska. På azeriska skrev han både poesi och prosa, däribland Laila och Majnun och det satiriska verket Klagoboken. Under medeltiden var Azerbajdzjan vida känt för sina mattor och tyger. Mattorna hade ofta naturmotiv. Varje region vävde i en egen stil. Av den azeriska arkitekturen från denna tid, som kombinerar inflytande från öst och väst, finns många lämningar både i Azerbajdzjan och i Iran. Efter den ryska erövringen upplevde Azerbajdzjan under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet en kulturell renässans, delvis understödd med pengar från den växande oljeindustrin. En av tidens förgrundsgestalter var dramatikern och filosofen Mirzə Fətəli Axundov ( ). Han skrev på azeriska liksom Hüseyn Cavid ( ), pjäsförfattare med historiska motiv. Den traditionella azeriska musiken har förts vidare genom århundradena av särskilda verssångare, ashuger, som framfört sånger till ackompanjemang av stränginstrumentet kobuz. Üzeyir Hacıbəyov ( ) gjorde sig känd genom att använda traditionella instrument och teman i sina kompositioner. Han skrev bland annat de första operorna i den islamiska världen. När Azerbajdzjan blev en del av Sovjetunionen på 1920-talet undertrycktes den azeriska kulturen i enlighet med den kulturella likriktning som rådde inom sovjetsystemet. Azerbajdzjanska monument, moskéer och arkiv förstördes. Azerbajdzjan blev dock ett centrum för populärmusik som spreds till de turkisktalande folken i sovjetiska Centralasien. Efter frigörelsen från sovjetväldet uppges kulturlivet ha fått ett uppsving igen. Det moderna kulturlivet är dock starkt koncentrerat till huvudstaden Baku. Författaren Akram Aylisli blev 2013 fråntagen hederstiteln "Folkets författare" och sin särskilda kulturarbetarpension som han tilldelats av presidenten för att han i romanen "Stendrömmar" skrivit om sammanstötningar mellan azerbajdzjaner och armenier i början av 1990-talet. Aylisli uteslöts också ur Azerbajdzjanska författarförbundet och hans böcker brändes offentligt. Han utsattes för fysiska hot och övervägde att lämna landet. En kulturhändelse av lättare slag var segern i melodifestivalen Eurovision Song Contest 2011, med en sång med svenska upphovsmän. Segern beskrevs som en framgång för azerbajdzjansk kultur och innebar att tävlingen 2012 arrangerades i Baku. En följd av framgången blev dock att det politiska förtrycket i Azerbajdzjan 6/51

7 och den olösta konflikten med Armenien om enklaven Nagorno-Karabach hamnade i rampljuset. Bland annat rapporterades om hur hundratals människor tvångsvräktes från sina hem i ett bostadsområde i Baku som skulle rivas för att ge plats för ett nytt konserthus. I samband med arrangemanget 2012 passade många utländska medier på att låta allmänreportrar skildra det politiska läget i landet, med fokus på den härskande familjen Aliyevs maktmissbruk. Massmedier Den formella mediecensuren som infördes under Sovjettiden avskaffades 1998, men den azerbajdzjanska regimen har fortsatt att försöka hålla medierna under kontroll. Journalister och bloggare som kritiserar myndigheterna riskerar ständigt att åtalas och fängslas, ofta för ärekränkning eller påstådd ekonomisk brottslighet. Under de senaste åren har den undersökande reportern Xədicə İsmayılova gjort sig känd för sin granskning av hur president Aliyev och hans familj samlat på sig en förmögenhet. Hon var också med om att avslöja hur svenska Telia Sonera använt mutor för att köpa ut en del av det azerbajdzjanska telekomföretaget Azercell. Hon dömdes 2015 till ett långt fängelsestraff för sitt arbete men frigavs senare efter att ha fått straffet kortat och omvandlat till villkorlig dom. Organisationer som Human Rights Watch och Amnesty International hävdade att fängelsedomen grundades på falska uppgifter och hämndlystnad från regimens sida tilldelades İsmayılova det svenska Right Livelihood Award för sitt journalistiska arbete med att avslöja korruption tvingades den oberoende TV-stationen ANS att stänga när den planerade att sända en intervju med den turkiskfödde predikanten Fethullah Gülen, som av den turkiska regeringen anklagas för att ha legat bakom ett försök till statskupp. Turkiet är Azerbajdzjans närmaste allierade och landet är ekonomiskt beroende av goda förbindelser med regeringen i Ankara. Den enda oberoende nyhetsbyrån, Turan, tvingades lägga ned verksamheten 2017 av ekonomiska skäl, sedan myndigheterna anklagat företaget för skattebrott och fryst alla dess bankkonton. Narkotikainnehav, huliganism och olaga vapeninnehav är brottsrubriceringar som använts för att tysta kritiska journalister eller bloggare. Myndigheterna rapporteras också i flera fall ha försvårat spridningen och försäljningen av oppositionella tidningar. Även bloggare har drabbats av fängelsestraff och statliga trakasserier, i synnerhet i samband med demonstrationer mot regimen 2011 inspirerade av den "arabiska våren". Efter ett visst medialt töväder i samband med Eurovisionsfestivalen i Baku våren 2012 ökade på nytt påtryckningarna på oppositionella medier. Möjligheten att uttrycka sig fritt via internet inskränktes också 2013 genom en lag som gör det möjligt att utdöma upp till tre års fängelse för den som spritt "förtal" eller på annat sätt "missbrukat" nätet. En våldskampanj mot regimkritiska journalister i början av seklet kulminerade i mars 2005, då den mest kände av dem, Elmar Hüseynov, sköts i vad som verkade vara ett beställningsmord. Organisationen Reportrar utan gränser placerade 2017 Azerbajdzjan som nummer 162 av 180 länder på sin pressfrihetslista. Radion är det viktigaste mediet för gemene man. Statliga Radio Baku sänder på azeriska, ryska, engelska, arabiska, persiska och turkiska. Programmen är dock hårt styrda uppifrån. Utländska radiostationer som sände i Azerbajdzjan, som BBC och Voice of America, fick tidigare alltfler lyssnare och blev för många den viktigaste 7/51

8 källan till ocensurerade nyheter. Från nyåret 2009 drog dock myndigheterna in de utländska radiostationernas FM-sändningstillstånd. Statlig TV sänder på azeriska och ryska. Programmen präglas av självcensur och låg kvalitet. Med hjälp av kabel- eller satellit-tv ser många azerbajdzjaner i stället ryska och turkiska program. Privatägda radio- och TV-stationer, som sänt regimkritiska program, har också drabbats av indragna licenser och andra myndighetstrakasserier. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 58,4 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 110,9 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 61 (2014) Äldre historia Alexander den store, romare, perser, araber, turkfolk, mongoler och ryssar har invaderat det område som idag utgör Azerbajdzjan. I början av 1800-talet delades landet mellan Iran och Tsarryssland. En kort period av självständighet följde efter tsarens fall, innan Azerbajdzjan invaderades av Röda armén och blev en sovjetrepublik I regionen upptäcktes tidigt oljefyndigheter. Azerbajdzjans första invånare var kanske kaukasiska folk. Skyter har bott här, och området ingick på 800-talet f Kr i Urartu-riket (jämför ARMENIEN: Äldre historia) och senare i Medien. På 500-talet f Kr underkuvades mederna av sina släktingar perserna. År 330 f Kr inordnades Azerbajdzjan i Alexander den stores imperium. Styret överläts på persiska vasaller. Enligt en tradition fick landet sitt namn efter vasallen Atropates, vars namn betyder skyddad av eld. Andra källor härleder namnet ur ett persiskt ord för eldland. Namnet kan syfta på bränder som då och då uppstår i ytligt belägna oljekällor eller på de ständigt brinnande eldarna i zoroastriska (parsiska) tempel. (Möjligen föddes zoroastrernas profet Zarathustra i Azerbajdzjan). Perser, araber och turkfolk Efter vår tideräknings början införlivades Azerbajdzjan i romarriket men kom åter under persiskt/iranskt styre (sassaniderna) på 200-talet. Med den arabiska erövringen på 600-talet kom islam. Arabernas dominans varade till 1000-talet då ett turkfolk, seldjukerna, kom österifrån och tog över. Seldjukerna assimilerades snart, men deras språk och traditioner vann insteg hos landets dittills persisktalande invånare förfäderna till dagens azerier. Nu inleddes en kulturell blomstring som varade till 1200-talet. Efter mongoliska invasioner på och 1300-talen kom landet åter under iranskt styre från början av talet. Samtidigt övergick kungamakten i Iran till den azeriska dynastin safaviderna, vars grundare Ismail införde shiaislam som statsreligion. (Perser och azerier var tidigare oftast sunniter.) Under safavidernas styre ca gjorde Osmanska riket flera försök att erövra Azerbajdzjan, men senare expanderade istället Tsarryssland på Irans bekostnad. Genom fredsavtal 1813 och 1828 delades Azerbajdzjan mellan Ryssland och Iran. Delen norr om floden Araz som nu utgör dagens självständiga Azerbajdzjan tillföll Ryssland. 8/51

9 Olja hade sedan gammalt tillvaratagits och sålts som lampolja, smörjolja eller, från 1700-talet, som råvara för fotogen, men först i och med industrialismen och den gryende bilismen insåg man värdet i Azerbajdzjans oljetillgångar. Runt 1870 kom oljeutvinningen i Baku i gång på allvar. En ny borgarklass växte fram som till stor del bestod av inflyttade ryssar, västeuropéer och armenier grundade de svenska bröderna Ludvig och Robert Nobel en oljefirma i Baku. Vid förra sekelskiftet utvanns under några år mer än hälften av all råolja i världen i trakten kring Baku. Allt fler penningstarka utlänningar flyttade in. Delvis som en reaktion växte en nationellt sinnad azerbajdzjansk intelligentia fram. Många drömde om att ena turkiska eller muslimska folk över nationsgränserna, något som ledde till motsättningar med de kristna armenier som bodde i landet. I kaoset efter Tsarrysslands nederlag i det rysk-japanska kriget 1905 utbröt våldsamma konflikter mellan azerier och armenier. Många byar förstördes och tusentals människor på båda sidor miste livet. Sovjetisk republik Snart efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 tog en nationalistisk regering över och utropade Azerbajdzjans självständighet den 28 maj Landet blev världens första muslimskt befolkade republik. De knappa två åren av självständighet blev dock kaotiska. Det oljerika landet ockuperades av olika länders arméer, och särskilt Baku blev skådeplatsen för blodiga uppgörelser mellan armenier och azerier invaderades Azerbajdzjan av Röda armén, och landet blev en sovjetrepublik. År 1922 slogs Azerbajdzjan samman med Armenien och Georgien till Transkaukasiska sovjetrepubliken, men 1936 blev Azerbajdzjan på nytt en egen sovjetrepublik. Sovjetstyret gick hårdare fram mot den azeriska än mot till exempel den armeniska kulturen. Många moskéer och minnesmärken sprängdes och religiösa ledare förföljdes. Bytena av alfabet från arabisk till latinsk skrift och senare till kyrillisk isolerade landet från det iranska Azerbajdzjan och skar av rötterna till den gamla kulturen. Azerbajdzjan drabbades också av sovjetledaren Stalins kollektivisering av jordbruket och utrensningar på 1930-talet. I andra världskrigets slutskede ockuperade Röda armén 1945 det iranska Azerbajdzjan men tvangs dra sig tillbaka efter brittisk-amerikanska påtryckningar. I övrigt drabbades inte Azerbajdzjan av strider under kriget. Modern historia Azerbajdzjan, som varit en sovjetrepublik sedan 1920, utropade sig självständigt kort före Sovjetunionens upplösning Efter två år tog förre kommunistledaren Heydar Aliyev (Heydər Əliyev) makten och styrde fram till 2003, då han ersattes av sin son Ilham Aliyev. Deras styre har varit auktoritärt och oppositionen har förtryckts. Konflikten med grannlandet Armenien om området Nagorno-Karabach har pågått sedan början av 1990-talet. Efter andra världskriget byggdes nya industristäder som Ali Bayramlı (numera Şirvan) och Sumqayıt, men Azerbajdzjans levnadsstandard var bland de lägre i Sovjetunionen. Heydar Aliyev blev Azerbajdzjans kommunistledare Hans djupa inblandning i korruption ledde dock till att han 1987 avsattes av sovjetledaren Michail Gorbatjov blåstes nytt liv i den gamla konflikten om Nagorno-Karabach (se Konflikter: Nagorno-Karabach). Karabach-armeniernas begäran att området skulle anslutas till Armenien avfärdades såväl i Baku (Bakı) som i Moskva ställdes Nagorno-Karabach under direktstyre från Moskva, men Armeniens ledning förklarade Nagorno-Karabach för en del av Armenien. 9/51

10 I Azerbajdzjan bildades 1989 Azerbajdzjanska folkfronten, ledd av Abulfaz Eltjibej (Əbülfəz Elçibey). Folkfronten framträdde som en bred nationalistisk demokratirörelse med självständighet som yttersta mål, och den motsatte sig armeniska krav på Nagorno-Karabach. Konflikt om Nagorno-Karabach I januari 1990 förekom svåra oroligheter i Baku. Radikala medlemmar av Folkfronten attackerade kommunistpartiets byggnader. Senare angreps även armenier, av vilka minst 60 dödades. Längs gränsen mot Iran krävde demonstranter rörelsefrihet över gränsen. Den 19 januari gick sovjettrupper in i Baku. Folkfronten kvästes tillfälligt. Den gamle kommunistpartichefen Heydar Aliyev hade inrättat sig som en ledargestalt i sin hemprovins Nachitjevan (Naxçıvan). Därifrån stödde han oppositionen mot Azerbajdzjans nye kommunistledare, Ayaz Mutalibov (Mütəllibov). Efter den misslyckade statskuppen i Moskva i augusti 1991 röstade Azerbajdzjans högsta sovjet för självständighet. Mutalibov valdes till president, men valet bojkottades av oppositionen. Självständigheten vann laga kraft den 18 oktober 1991, två månader innan Sovjetunionen upplöstes. Redan under 1990 hade det kommit till väpnad konflikt i Nagorno-Karabach. Våldsamheterna fortsatte under 1991 med sabotage, mord och terror av halvmilitära grupper från båda sidor. I en folkomröstning i december, som Azerbajdzjan betecknade som olaglig, röstade armenierna i enklaven för full självständighet. Azerbajdzjanskt artilleri angrep Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert. Azerbajdzjan upphävde vidare enklavens autonomi och ställde den under direkt presidentstyre. Under 1992 öppnade dock trupper från Armenien och Nagorno-Karabach tillsammans en landkorridor mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Aliyev tar makten Folkfrontens kandidat Abulfaz Eltjibej vann Azerbajdzjans första fria presidentval i juni Ekonomin hade dock försämrats, samtidigt som landet skulle sörja för hundratusentals flyktingar. De armeniska framgångarna på slagfältet skapade slitningar inom Folkfronten. Ryssland, som först hade stött Azerbajdzjan, övergick till att bistå armenierna med vapen, och många antog att det berodde på Eltjibejs turknationalistiska retorik. Sommaren 1993 började översten Surət Hüseynov, som avskedats av Eltjibej, med sina trupper marschera mot Baku för att avsätta presidenten. När Eltjibej flydde passade den gamle kommunistledaren Aliyev på att utropa sig själv till president. Sedan Hüseynov intagit Baku enades han och Aliyev om att dela makten, med Hüseynov som premiärminister. Aliyev vann senare på året presidentvalet, som bojkottades av Folkfronten. Kuppen i Baku försvagade det azerbajdzjanska motståndet i kriget ytterligare. I maj 1994 enades parterna om en vapenvila. Alliansen mellan Aliyev och Hüseynov sprack efter drygt ett år. Hüseynov avskedades och flydde till Moskva medan Aliyev tog över posten som regeringschef. Vid sidan av myteriförsök och politiska mord på hög nivå förekom under 1994 och 1995 sammanstötningar mellan styrkor som var lojala mot Aliyev och inrikesdepartementets elitpolisstyrka Opon. Slutet blev att Opon upplöstes efter en blodig stormning av dess högkvarter. Nya Azerbajdzjan vinner fria val Inför det första fria parlamentsvalet i november 1995 registrerade sig 38 partier, men 30 ratades, anklagade för att ha förfalskat namn på sina medlemslistor. Bland de kvarvarande fanns Folkfronten och Självständighetspartiet. Aliyevs parti Nya Azerbajdzjan vann en överväldigande seger. Valresultatet 10/51

11 avfärdades av oppositionen som manipulerat. Den nye premiärministern avgick dock snart, av hälsoskäl, sedan Aliyev kritiserat hans ekonomiska politik. Parlamentets talman Rəsul Quliyev avgick också och flyttade till USA utlämnades förre premiärministern Hüseynov från Ryssland. Han anklagades för kuppförsök mot Aliyev och dömdes 1999 till livstids fängelse, sedan Azerbajdzjan avskaffat dödsstraffet. Inför 1998 års presidentval ledde Nya Azerbajdzjan en informell allians till stöd för presidenten. Ett antal oppositionspartier med Folkfronten i spetsen bildade istället en koalition mot Aliyev. Den leddes av Folkfrontens ledare Abulfaz Eltjibej, som fått återvända till Baku efter några års intern exil i Nachitjevan. Eltjibej valde dock i sista stund att bojkotta valet. Aliyev vann med mer än 75 procent av rösterna. Huvudmotståndaren Etibar Məmmədov från Självständighetspartiet fick 12 procent. Utländska observatörer rapporterade om oegentligheter. Abulfaz Eltjibej avled sommaren 2000, vilket ledde till att Folkfronten splittrades. Nya Azerbajdzjan vann som väntat parlamentsvalet i november 2000, fast med bara 62 procent av rösterna. Högst på partiets kandidatlista stod presidentens son, Ilham Aliyev. Valet kritiserades hårt av oppositionen, sedan endast två oppositionella partier kommit in i parlamentet. Ett var Əli Kərimlis reformfraktion av Folkfronten. Det andra var det muslimska Müsavat, vars ledare İsa Qəmbər hävdade att det i själva verket var hans parti som vunnit valet. Samtidigt krävde den samlade oppositionen att nyval skulle hållas. Valet kritiserades också av observatörer från OSSE och Europarådet. Sonen Ilham Aliyev blir president I augusti 2001 avslöjade Heydar Aliyev att han tänkte ställa upp igen i kommande presidentval. Det skedde trots att författningen inte tillät en tredje mandatperiod. Den 79-årige Aliyev nominerades enhälligt som sitt partis kandidat. För säkerhets skull blev också sonen Ilham uppsatt på kandidatlistan. En rad författningsändringar 2002 stärkte ytterligare Heydar Aliyevs ställning (se Politiskt system). I augusti 2003 godkände parlamentet Ilham Aliyev som ny premiärminister. Ett par veckor före presidentvalet i oktober meddelade plötsligt fadern, Heydar Aliyev, att han av hälsoskäl avstod från att kandidera. Valet vanns av Ilham Aliyev som uppgavs ha fått nära 80 procent av rösterna, mot 12 procent för İsa Qəmbər från Müsavat. Oppositionen klagade över att väljare och kandidater hade utsatts för hot och påtryckningar, och utländska observatörer rapporterade åter om valfusk. Häftiga demonstrationer utbröt på Bakus gator när valresultatet meddelades. Senare, på hösten 2004, skulle sju ledande företrädare för oppositionen dömas till årslånga fängelsestraff för sin medverkan i protesterna. Ilham Aliyev fortsatte att styra i samma auktoritära stil som sin far, som avled på ett sjukhus i USA i december Misstankar om att myndigheterna kunde ha något att göra med mordet i mars 2005 på en populär regimkritisk journalist (se Massmedier) förmådde dock den nye presidenten att medge ökad frihet för oppositionella under den viktiga tiden fram till parlamentsvalet i november. Långt fler fick registrera sig än vid tidigare val, däribland flera landsflyktiga oppositionspolitiker. Oppositionen, som tidigare tyckts oförmögen att ena sina krafter, började nu samarbeta. Folkfronten bildade ett valförbund tillsammans med Müsavat och Demokratiska partiet. Maktkamp bakom statskupp Förre talmannen Rəsul Quliyev från Demokratiska partiet försökte i oktober 2005 återvända ur landsflykt för att delta i valet. Men trots att hans kandidatur redan hade godkänts av en lokal valkommitté fick hans flygplan inte landa i Baku. Planet omdirigerades till Simferopol där ukrainsk polis grep honom, på begäran av Azerbajdzjans myndigheter. Quliyev sades vara misstänkt för förskingring av allmänna medel. Vänner och 11/51

12 anhängare till honom greps samtidigt i Baku, anklagade för att ha planerat att störa den allmänna ordningen. Quliyev var en av de få oppositionspolitiker som hade så brett stöd att han kanske kunnat utmana Ilham Aliyev En ukrainsk domstol lät efter par dagar släppa Quliyev, eftersom den ansåg att beskyllningarna mot honom var grundlösa. Samtidigt greps i Baku den just avskedade ekonomiministern Fərhad Əliyev tillsammans med hälsovårdsministern, förre finansministern samt två medarbetare i presidentkansliet. Alla anklagades för att i maskopi med Quliyev ha planlagt en statskupp. Quliyev sade sig inte ens känna flera av de gripna. Gripandet av honom sågs istället, både av oppositionen och av många utomstående iakttagare, som en del av en maktkamp inom regimen. Protester mot valfusk Efter parlamentsvalet 2005 bröt häftiga protester ut, sedan både internationella observatörer och oppositionen hävdat att det förekommit valfusk. President Aliyevs stödparti Nya Azerbajdzjan, tillsammans med oberoende kandidater som också väntades stödja honom, vann en stor majoritet av platserna. Demonstrationerna pågick i flera veckor och med allt fler deltagare på Bakus gator. Det ledde till att omval hölls i tio valkretsar. Presidenten fick stöd i åtta av de tio kretsarna. Flera oppositionspartier, bland dem Folkfronten, bojkottade valet. Det auktoritära styret fortsatte, samtidigt som Azerbajdzjans växande oljeinkomster sakta började sippra ned till breda befolkningslager. Oppositionella krafter anklagade omvärlden för att, som en del i konkurrensen om oljan, se alltför förlåtande på förtrycket i Azerbajdzjan. Inom landet tycktes stödet för oppositionen snarast minska, och det hårda medieklimatet gjorde att även ledande oppositionspolitiker förblev i det närmaste okända för många medborgare. Sedan Aliyev omvalts till president 2008, även då i val som starkt kritiserades av oppositionen, utlyste han en folkomröstning om författningsändringar som bland annat innebar att han kunde bli vald ett obegränsat antal gånger. Oppositionen bojkottade omröstningen, som hölls i mars 2009, och försökte organisera protester men flera personer greps. Enligt officiella siffror röstade över 90 procent av väljarna för ändringarna, men det förekom anklagelser om oegentligheter. Politiskt system Enligt författningen är Azerbajdzjan en demokrati, men i praktiken är landet en hårdför diktatur. Presidenten har möjlighet att låta sig väljas om så länge han lever, och parlamentet har svagt inflytande. Oppositionen har svårt att göra sig hörd och kan i stort sett bara verka utomparlamentariskt, även det med mycket stora svårigheter. Ilham Aliyev (azerisk stavning Əliyev) är president sedan 2003, då han övertog makten efter sin far Heydar Aliyev (Heydər Əliyev) genom ett val som närmast var en formalitet. Den nuvarande författningen tillkom 1995 och beskriver Azerbajdzjan som en demokratisk och sekulär (ickereligiös) stat. Genom en rad ändringar och tillägg till författningen 2002 stärktes presidentens redan avsevärda makt. Den mest omstridda ändringen innebar att premiärministern automatiskt inträder som president, om den sittande presidenten dör eller avgår i förtid. Eftersom presidenten själv utser premiärminister, kan han i praktiken välja sin efterträdare. En kort tid innan författningen ändrades hade Ilham Aliyev utsetts till premiärminister av sin far. 12/51

13 Presidenten har i praktiken diktatorisk makt. Förutom att han är statschef och överbefälhavare utser han premiärminister och övriga ministrar, som är ansvariga inför honom. Presidenten utnämner också medlemmarna i författningsdomstolen och högsta domstolen och har rätt att utlysa val. Presidenten väljs i allmänna val för en mandatperiod på tidigare fem år och kunde tidigare bara väljas om en gång. I mars 2009 resulterade en folkomröstning i ett ja till att ändra författningen så att presidenten nu kan omväljas hur många gånger som helst. Därmed fick Ilham Aliyev möjlighet att, som sin far, sitta kvar som president livet ut. I juni 2012 antog parlamentet en lag som ger presidenten och hans hustru livslång rättslig immunitet mot alla eventuella åtal för sådant de gjort under ämbetstiden. Ilham Aliyev har ofta anklagats för att utnyttja sin makt till att bygga upp en stor personlig förmögenhet. Han har utpekats som sannolikt en av de mest korrumperade ledarna i världen, med ägarintressen i de flesta lönsamma azerbajdzjanska företag. Genom en folkomröstning i september 2016 förlängdes presidentens mandatperiod till sju år. Samtidigt infördes en ny post som vicepresident och statschefens rätt att upplösa parlamentet och utlysa nyval förstärktes. Parlamentet, milli məclis (skrivs ibland majlis), har 125 ledamöter i en kammare. Ledamöterna väljs för en period av fem år genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Parlamentet har spelat en undanskymd roll, även om det i teorin kan rikta klander mot presidenten, i samverkan med författningsdomstolen, eller utfärda misstroendeförklaring mot regeringen. Administrativt delas Azerbajdzjan in i 59 regioner, elva städer och den autonoma republiken Nachitjevan (Naxçıvan). Nachitjevan har ett eget parlament som utser en lokal regering och även har viss ekonomisk beslutanderätt. En femtedel av Azerbajdzjans landyta hålls ockuperad av armeniska trupper och befinner sig utanför regeringens kontroll. Häri ingår bergsområdet Nagorno-Karabach (se eget kapitel). Politiska partier Azerbajdzjans partiväsen är svagt utvecklat. Många partier har som sitt huvudsyfte att föra fram sin ledare till makten. Det gäller inte minst presidenterna Heydar och senare Ilham Aliyevs stödparti Nya Azerbajdzjan (Yeni Azərbaycan Partiyası, YAP). Partiet domineras till en del av den före detta kommunistiska eliten, med en innersta krets från familjen Aliyevs hemprovins Nachitjevan. Statligt och kommunalt anställda har press på sig att gå med i partiet om de vill göra en bra karriär. Den åtminstone numerärt största oppositionella gruppen är Folkfronten (Azərbaycan Xalq Cəbhəsi Partiyası, AXC). Folkfronten bildades 1989 av Abulfaz Eltjibej (Əbülfəz Elçibey), sedermera president under ett år från Sedan Eltjibej avlidit 2000 splittrades fronten. Dess största fraktion under Əli Kərimli har, hittills utan framgång, försökt ena oppositionen mot Aliyevregimen. Det muslimska Jämlikhetspartiet (Müsavat Partiyası) har sina rötter i det Müsavatparti som styrde Azerbajdzjan När Röda armén återerövrade landet gick medlemmarna under jorden eller i landsflykt. En del var med i Folkfronten innan Müsavat återuppstod Många intellektuella är med i Müsavat, som har färre medlemmar än Folkfronten men anses mer välorganiserat. Efter valet 2000 framträdde Müsavatledaren İsa Qəmbər som förgrundsfigur inom oppositionen, vid sidan av Əli Kərimli från Folkfronten och Etibar Məmmədov från Nationella självständighetspartiet (Azərbaycan Milli İstiqlal Partiyası, Amip). Tillsammans bildade Müsavat, Demokratiska partiet och Folkfronten valförbundet Frihet (Azadlıq) inför parlamentsvalet Alliansen sprack dock efter valet. Även Amip splittrades i två fraktioner. 13/51

14 Sedan valet 2010 har maktpartiet Nya Azerbajdzjan i princip total kontroll över parlamentet. Partierna som ingått i Azadlıq-alliansen förlorade de få mandat de haft. Europeiska samarbets- och säkerhetsorganisationen (OSSE) noterade att valet föregåtts av att oppositionella medier tystats och att oppositionens valkampanjer hade försvårats. Direkt fusk förekom också under valdagen. Ett nytt försök att bilda en bred oppositionsallians för att kunna utmana regimen gjordes i maj 2013, när ett tjugotal partiet gick samman i Nationella rådet (Milli Şura), med författaren Rüstəm İbrahimbəyov som frontfigur. I Nationella rådet ingick bland andra Müsavat och Folkfronten. I januari 2014 meddelade Müsavat att partiet beslutat lämna Nationella rådet. I frågan om Nagorno-Karabach och inställningen till Armenien tycks ledande oppositionspartier i stora drag vara eniga med regimen om att inte kompromissa med den armeniska sidan. Rättsväsende Rättssystemet har i stort sett behållit samma struktur som under sovjettiden ( ). Till högsta domstolen och författningsdomstolen har lagts en ekonomisk domstol. På lägre nivåer finns distriktsdomstolar samt kommun- och stadsdomstolar. Dödsstraffet avskaffades Azerbajdzjan godkändes som medlem av Europarådet 2001, mot löfte att landet skulle frige alla politiska fångar och sluta att tysta opposition genom politiskt grundade åtal. På det hela taget har Azerbajdzjan inte levt upp till löftena. Domstolarna är korrumperade, och polisbrutalitet och godtyckliga gripanden är vanliga. Enligt en rapport från Europarådet 2009 förekommer det att livstidsfångar utsätts för såväl sexuella övergrepp som annan misshandel av fängelsepersonal. Europarådet har i åratal protesterat mot att Azerbajdzjan fortsätter att hålla människor fängslade för sina politiska åsikters skull. I juni 2012 beslöt Europarådets kommission för juridiska frågor och mänskliga rättigheter att ta upp Azerbajdzjans stadgebrott till en öppen och bred granskning. Europarådet kritiserade Azerbajdzjan för att konsekvent ha försökt sabotera verksamheten för rådets speciella rapportör om mänskliga rättigheter i landet, bland annat genom att vägra släppa in honom. FAKTA POLITIK Officiellt namn Azərbaycan Respublikası/ Republiken Azerbajdzjan Statsskick republik, enhetsstat Statschef president İlham Əliyev (2003 ) Regeringschef premiärminister Artur Rasizade (2003 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Nya Azerbajdzjan 69, övriga och oberoende 55 (2015) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Nya Azerbajdzjan 72, Medborgerliga solidaritetspartiet 3, Moderlandets parti 2, partiobundna 48 (2010) Valdeltagande 55,7 % i parlamentsvalet 2015, 71,6 % i presidentvalet 2013 Kommande val presidentval 2020, parlamentsval 2020 Aktuell politik 14/51

15 Den azerbjdzjanska regimen under Ilham Aliyev (Əliyev) förblir ytterst auktoritär och visar inga tecken till att mjukna, trots upprepade protester från en rad internationella organisationer. Efter ett hårt kritiserat parlamentsval 2015 har regimen fortsatt att fängsla oppositionella och tysta kritiska medier. Valet 2015 föregicks av ett så hårt politiskt klimat att Europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen (OSSE) inte fann någon mening med att sända några observatörer, eftersom det var tydligt att de inte skulle ha fått utföra sitt uppdrag på rätt sätt. Alla större oppositionspartier bojkottade valet, vilket som vanligt slutade med en stor seger för presidentens stödparti Nya Azerbajdzjan. Formellt fick partiet bara drygt hälften av platserna, men i praktiken behöll regeringen samma totala kontroll över parlamentet som det haft sedan 2010, eftersom alla återstående mandat tilldelades småpartier eller individer som alla var mer eller mindre lojala mot regimen. I valet 2010 säkrade Nya Azerbajdzjan sitt fullständiga grepp om makten genom ett väl omvittnat valfusk. Det behövdes inte 2015, eftersom all opposition hade skrämts till tystnad i god tid före valet. Sedan familjen Aliyev kom till makten 1993 har samtliga val dömts ut av internationella organisationer. I mars och april 2011 försökte medlemmar av oppositionspartiet Müsavat, inspirerade av revolterna i en rad arabländer, genomföra offentliga protester mot regimen. Varje gång slog dock polisen till snabbt och grep sammanlagt flera hundra personer. Under 2011 och 2012 ställdes ett stort antal oppositionella inför rätta och dömdes till fängelse i två eller tre år. Samtidigt höjde parlamentet kraftigt bötesbeloppen för personer som grips vid olagliga demonstrationer regimkritiska demonstrationer godkänns ytterst sällan. Våren 2012 riktade omvärlden sin uppmärksamhet mot Azerbajdzjan av ett oväntat skäl. När finalen i Eurovision, den europeiska melodifestivalen, arrangerades i Baku utnyttjade en del utländska medier möjligheten att belysa bristerna i mänskliga rättigheter i landet. Oppositionella lyckades genomföra en icke sanktionerad demonstration, men många deltagare rapporterades ha gripits. Ilham Aliyev omvaldes i oktober 2013 med nästan 85 procent av rösterna. Han hade nio utmanare, men ingen av dem betraktades som särskilt seriös. De två viktigaste möjliga motkandidaterna fick inte ställa upp. Det betraktades som en bitter ironi att Azerbajdzjan tillträdde uppdraget som ordförande för Europarådets ministerråd i maj 2014, bara två veckor efter det att Europarådets människorättskommissionär hårt kritiserat landet för ständigt försämrad yttrande-, församlings- och föreningsfrihet. Efter parlamentsvalet 2015 har de systematiska gripandena och fängslandena av människorättsaktivister, oppositionspolitiker, journalister och bloggare fortsatt. Flera långa fängelsestraff har dock efter en tid kortats och omvandlats till villkorliga domar. Eftersom regimen har full kontroll över rättsväsendet verkar den hantera fängelsedomarna som ett led i en skrämselpropaganda och politiska markeringar. Någon lättnad av förtrycket innebar inte frigivningarna, vilket FN:s människorättsrapportör konstaterade i en rapport, som beskrev förhållandena i landet som de svåraste sedan självständigheten I september 2016 stärktes presidentens redan fasta grepp om makten genom en rad författningsändringar som godkändes i en folkomröstning (se Kalendarium). I februari 2017 utnämnde Aliyev sin hustru till första vicepresident. Den utbredda korruptionen inom den azerbajdzjanska makteliten blottlades 2017 i en stor utredning gjord av ett internationellt nätverk av grävande journalister. Där beskrevs hur miljarder euro lagts på att muta europeiska politiker, lobbyister, journalister och affärsmän. 15/51

16 Läs mer om händelseutvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn Azərbaycan Respublikası/ Republiken Azerbajdzjan Statsskick republik, enhetsstat Statschef president İlham Əliyev (2003 ) Regeringschef premiärminister Artur Rasizade (2003 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Nya Azerbajdzjan 69, övriga och oberoende 55 (2015) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Nya Azerbajdzjan 72, Medborgerliga solidaritetspartiet 3, Moderlandets parti 2, partiobundna 48 (2010) Valdeltagande 55,7 % i parlamentsvalet 2015, 71,6 % i presidentvalet 2013 Kommande val presidentval 2020, parlamentsval 2020 Utrikespolitik och försvar Azerbajdzjan ligger i krigstillstånd med grannlandet Armenien om exklaven Nagorno-Karabach, ett område i Azerbajdzjan som Armenien gör anspråk på. Relationerna till Ryssland, Turkiet och Iran påverkas av hur de står i frågan om Nagorno-Karabach. Oljan i Kaspiska havet är också föremål för dispyter med bland annat grannen Iran. Azerbajdzjan har ett kluvet förhållande till den store grannen i norr, Ryssland. Det anses att ryssarna i väsentlig grad bidragit till Azerbajdzjans utveckling, men att det skett på bekostnad av den azeriska nationella identiteten. Ryssland har å sin sida oroats av ökat amerikanskt inflytande i Azerbajdzjan, särskilt efter omvälvningarna i Georgien 2003, och över att tjetjener och andra muslimska folk i det ryska Nordkaukasus kan tänkas odla kontakter över gränsen. Azerbajdzjan gränsar till det oroliga ryska Dagestan. När Heidar Aliyev 1993 tog över makten i Azerbajdzjan försökte han förbättra relationerna med Moskva, men de förblev ambivalenta framkom att Ryssland i hemlighet i tre år hade försett arvfienden Armenien med krigsmateriel. Ryssland gjorde dock en vänskaplig gest mot Azerbajdzjan genom att utlämna landets tidigare president och kuppmakare, Suret Husseinov (se Modern historia). Under Vladimir Putins tid som rysk president från 2000 hanterade Ryssland Azerbajdzjan mer varsamt, och relationerna förbättrades. Förhållandet till Armenien är svårt infekterat av konflikten om Nagorno-Karabach (se Konflikter: Nagorno- Karabach). President Ilham Aliyev har flera gånger sagt att om OSSE:s medlare i den så kallade Minskgruppen inte åstadkommer någon lösning återstår bara för Azerbajdzjan att ta till militära medel. I november 2008 frånsvor sig dock Aliyev i praktiken denna möjlighet då han, efter rysk medling, tillsammans med Armeniens president i den så kallade Moskvadeklarationen lovade att söka en fredlig lösning på konflikten. (Ryssland ingår i Minskgruppen tillsammans med USA och Frankrike.) Moskvadeklarationen innehöll egentligen inga nyheter men var den första formella överenskommelsen mellan Azerbajdzjan och Armenien sedan Den ansågs spegla ett ökat ryskt intresse för Kaukasien och en rysk önskan om att framstå som fredsmäklare i området, efter Rysslands korta krig med Georgien i augusti Sommaren 2012 steg spänningen mellan 16/51

17 Azerbajdzjan och Armenien när flera soldater på båda sidor dödades i vid den gemensamma gränsen (se Kalendarium). President Aliyev förvånade omvärlden när han i september samma år benådade en livstidsdömd officer som tidigare suttit livstidsdömd i Ungern för mord på en armenisk kollega. Officeren hade överförts till Azerbajdzjan för att avtjäna resten av sitt straff där men togs emot som en hjälte och frigavs omedelbart. Åtgärden bedömdes ytterligare ha minskat möjligheterna till en förhandlingslösning om konflikten kring Nagorno-Karabach. Turkiet har varit Azerbajdzjans viktigaste allierade i konflikten med Armenien om Nagorno-Karabach, även om det turkiska stödet bara innefattat diplomati och ekonomiska sanktioner men inte vapeninsatser. Turkar och azerier känner sig nära besläktade och förstår varandras språk. Turkiet var det första land som erkände det fria Azerbajdzjan i november Utförseln av kaspisk olja från Baku via Turkiet (se Naturtillgångar och energi) bidrog till att stärka och bekräfta det nära förhållandet mellan länderna. Under 2008 och 2009 markerade dock Azerbajdzjan sitt missnöje med turkiska fredstrevare gentemot Armenien. I maj 2009 möttes Azerbajdzjans och Armeniens presidenter, på initiativ av Minskgruppen, för att tala om Nagorno-Karabach. Samtalen avbröts den 9 oktober. Sedan Turkiet och Armenien nästa dag ingått ett avtal om att normalisera sina relationer, trots att ingen lösning av Karabach-konflikten kunde skönjas, protesterade Azerbajdzjan i kraftfulla ordalag mot vad man uppfattade som Turkiets svek. Inför en ny omgång fredssamtal i november hotade president Aliyev att i sista hand lösa Karabach-konflikten med våld, men uttalandet troddes i första hand vara avsett att lugna en upprörd hemmaopinion. Oljan i Kaspiska havet bidrar till att göra Azerbajdzjan intressant för USA. Förbindelserna stördes tidigare av att Washington indirekt stödde Armenien i konflikten om Nagorno-Karabach upphävde dock USA:s dåvarande president George W Bush ett förbud från 1992 mot statligt bistånd till Azerbajdzjan. Samma år lovade USA att hjälpa Azerbajdzjan att modernisera flygplatserna och stärka gränsförsvaret. USA hoppades på så vis hindra illegal vapen- och narkotikatrafik genom landet. Amerikanerna lovade också att betala lika mycket i militärhjälp till Azerbajdzjan som till Armenien. Relationerna med Iran är ansträngda. Det bor minst 20 miljoner azerier i Iran. På båda sidor om gränsen har röster höjts för att ena alla azerier i en stat, men majoriteten av azerierna tycks inte uppfatta dessa planer som lockande eller realistiska, och de har därför inte på allvar stört kontakterna. Iranska försök att propagera för mer fundamentalistisk islam väckte tidigare oro och irritation i Baku (jämför Religion), men den iranska missionen tycktes inte vara särskilt framgångsrik. Den främsta källan till konflikt mellan Azerbajdzjan och Iran är de olösta gränsdragningsproblemen i Kaspiska havet, med dess många oljeförekomster på havsbottnen. Dessa problem har också lett till konflikt med den forna sovjetrepubliken Turkmenistan. Problemen uppstod då Sovjetunionen upplöstes. Iran och Turkmenistan motsätter sig att fyndigheter i omstridda delar av havsbottnen exploateras innan gränsdragningsproblemen lösts. Tvisten med Iran i Kaspiska havet kom till en kris i juli Ett iranskt örlogsfartyg, understött av stridsflyg, beordrade då två azerbajdzjanska oljeletningsfartyg, inhyrda av brittiska oljebolaget BP, att omedelbart ge sig av från en omstridd fyndighet (av azerbajdzjanerna kallad Araz-Alov-Sharg, av iranierna Alborz). Händelsen utlöste en diplomatisk protest från Azerbajdzjan, och Turkiet gav moraliskt stöd genom att skicka egna stridsflygplan som uppvisningsflög inför iranierna. Både Iran och Azerbajdzjan försökte sedan tona ned konflikten. Efter självständigheten 1991 började ett nationellt försvar byggas upp med armé, flotta och flygvapen. Därutöver finns milis och gränstrupper som är underställda inrikesdepartementet. Azerbajdzjan har dock ansetts vara militärt svagt, vilket kan ha samband med att få azerier under sovjettiden var officerare i Röda 17/51