Bottenfaunan i Gunnilboån

Transkript

1 Efter den 1 juli 211 ansvarar Havs- och vattenmyndigheten för denna publikation. Telefon publikationer@havochvatten.se Bottenfaunan i Gunnilboån Variationer i tid och rum RAPPORT 5622 SEPTEMBER 27

2 Bottenfaunan i Gunnilboån Variationer i tid och rum Pär-Erik Lingdell och Eva Engblom, Limnodata HB NATURVÅRDSVERKET September 27 Gunnilboån 1

3 Beställningar Ordertel: Orderfax: E-post: natur@cm.se Postadress: CM-Gruppen, Box 11 93, Bromma Internet: Naturvårdsverket Tel: , fax: E-post: natur@naturvardsverket.se Postadress: Naturvårdsverket, SE Stockholm Internet: ISBN pdf ISSN Elektronisk publikation Naturvårdsverket 26 2 Gunnilboån Grafisk form: IdéoLuck AB (#6112)

4 Förord Många vattendrag i Sverige har undersökts med avseende på bottenfauna men inget vattendrag är troligen så välundersökt som Gunnilboån. Anledningen till detta är att Pär-Erik Lingdell och Eva Engblom, två välrenommerade bottenfaunaexperter, har bosatt sig intill Gunillboån och tagit som en utmaning att metodiskt undersöka och försöka förstå orsakerna till vad som händer i vattendraget. Denna rapport redovisar resultat från deras provtagningar. Gunnilboån uppvisar en provkarta på olika typer av mänsklig påverkan. Detta gör vattendraget till ett intressant exempel på hur bottenlevande djur kan användas som indikatorer på olika typer av påverkan. Djuren har påverkats av bland annat torrläggning med efterföljande bottenfrysning av sedimenten, skogsavverkning med omfattande grumlingseffekter, men även försurning och kalkning. Denna rapport grundar sig på 13 prov som tagits under perioden - och har som syfte att beskriva problem som kan uppstå vid utvärdering av bottenfaunaprovtagningar. Författarna beskriver och diskuterar hur arter och samhällen varierar i tid och rum och jämför Gunillboån med andra vattendrag i Sverige och på Kolahalvön. Rapporten beskriver också svårigheter att uppnå olika typer av vattenmiljömål. Naturvårdsverket har förhoppningen att rapporten ska vara av intresse för personer som försöker förstå hur bottenfaunasamhällen varierar och vilka faktorer som styr variationen. Rapporten bör vara en hjälp för de som arbetar med kalkeffektuppföljning och miljöövervakning på länsstyrelser och kommuner. De slutsatser som presenteras i rapporten är författarnas egna och är nödvändigtvis inte Naturvårdsverkets ställningstagande. Björn Risinger Direktör Naturresursavdelningen Gunnilboån 3

5 Innehåll Förord 3 Sammanfattning 5 Inledning 9 Gunnilboåns avrinningsområde 12 Andra avrinningsområden 17 Material 17 Beskrivning av lokal VS14 18 Översiktlig beskrivning av övriga sju lokaler i Gunnilboån 18 Metoder 19 Att ha i åtanke avseende antal djurformer, antal individer och ackumulation av antal djurformer 19 Att tänka på avseende antal djurformer kontra ph mätt i fält och lägsta ph mätt i laboratorium 21 Statistiska analyser 22 Resultat 23 Likhetsanalyser 23 Antal djurformer, antal individer och ackumulation av antal djurformer i VS14 25 Bottenfaunans diversitet i VS14 25 Föroreningsstatusen vid lokal VS14 i Gunnilboån 26 Försurningsstatusen vid lokal VS14 i Gunnilboån 3 Den tidsmässiga utvecklingen av indikatortaxa inom kalkningsverksamheten 34 Den tidsmässiga utvecklingen av taxa av allmänt intresse 51 Spongillidae. Mossdjur 51 Hydrozoa. Polypdjur 51 Turbellaria. Virvelmaskar 52 Oligochaeta. Maskar 52 Nematoda. Nematoder 53 Cladocera. Hinnkräftor 54 Copepoda. Hoppkräftor 55 Isopoda. Gråsuggor 55 Ostracoda. Musselkräftor 56 Ephemeroptera. Dagsländor 56 Odonata. Trollsländor 59 Plecoptera. Bäcksländor 61 Hemiptera. Skinnbaggar 62 Coleoptera. Skalbaggar 63 Megaloptera. Sävsländor 67 Neuroptera. Nätvingar 68 Trichoptera. Nattsländor 68 Diptera. Tvåvingar 74 Hydracarina. Vattenkvalster 76 Bivalvia. Musslor 76 Övriga djurgrupper 77 Faunans stabilitet i tiden i VS14 77 Faunans rumsliga variation i Gunnilboån 82 Referenser 83 4 Gunnilboån

6 Sammanfattning Den här rapporten har upprättats på uppdrag av naturvårdsverket. Initialt syftade rapporten till att beskriva effekter av kalkning på bottenfauna i Gunnilboån i Västmanlands län. På grund av bristande kemisk effekt av utförda kalkningar ändrades syftet till att i stället redovisa bottenfaunans variation i tid och rum. Med bottenfauna avses vattenlevande smådjur som snäckor, musslor, sländlarver, maskar med flera. Tidsmässiga variationer i Gunnilboåns bottenfauna redovisas utifrån 13 bottenfaunaprov tagna i lokal VS14 från januari till december. Rumsliga variationer redovisas som statistiska parametrar avseende bottenfauna funnen vid 8 lokaler juli. Rapporten avhandlar också likhet i bottenfauna med mer än 1 bottenfaunaprov från andra vatten. Sistnämnda inkluderar likhetsanalys med de jungfruliga vattendragen på Kola-halvön med syftet att erhålla ett mått på Gunnilboåns ursprungslikhet och naturlighet. Kolavattendragen har av WWF utpekats som lämpliga referensvattendrag vid bedömning av ursprungslikhet och naturlighet till främst nordliga vattendrag. Rapporten diskuterar också möjligheterna att nå miljömål där man eftersträvar ökad naturlighet i våra vatten. Gunnilboån påverkas för närvarande av skogsbruk, jordbruk, reglering och enskilda avloppsanläggningar. Mars stängdes dammluckorna cirka 8 meter uppströms bottenfaunalokal VS14 vilket resulterade i att samtliga strömma partier, inklusive öringlekbottnar, helt torrlades under en veckas tid. På grund av låg lufttemperatur djuptjälade bottnarna. Samtliga vattendrag och småsjöar inom Gunnilboåns avrinningsområde är eller har varit föremål för antropogen försurning. För att motverka försurningen har 19 sjöar uppströms Gunnilboån kalkats sedan De variationer i tiden som den här rapporten redovisar avseende faunans utveckling i Gunnilboån kan trots alla påverkansformer ses som representativa för den normala variationen i en stor del av landets vattendrag, också de är ju kraftigt påverkade av mänskliga aktiviteter. Samtliga analyserade bottenfaunaindex indikerar, vid alla utom 2 av de 13 proven, att Gunnilboån inte är mer skadad av försurning, förorening eller av andra aktiviteter än vad andra ordinära svenska vattendrag är. Det innebär att ph troligen inte understigit 5,6 samt att syrgashalterna varit nog höga för att tillåta ett normalt bottenfaunasamhälle vid i stort alla tillfällen under tiden till. Flertalet bottenfaunaindex uppvisar dock mycket hög variation i rummet och i tiden. Det synes därför uppenbart att det är äventyrligt att uttala sig om försurnings-, förorenings- och naturvärdesstatus utifrån siffervärden hos index som baseras på innehållet av skilda djurformer i ett enda bottenfaunaprov vid ett enda tillfälle Åren -, före torrläggningen mars, noterades likheter i faunasammansättning i Gunnilboån med dito i Turma River på Kola-halvön om 44%-47%. De låga likheterna indikerar att Gunnilboån har låga likheter med ett ursprungslikt och naturligt vattendrag. Efter torrläggning, från till, noterades likheter om 28%- 39% där de lägsta likheterna noterades åren 23 och med 28% respektive 32%. Likhetsanalysen mot Turma River indikerar således att faunan i VS14 med tiden avvikit allt mer från den som kan förväntas finnas i ursprungslika och naturliga vatten. Bottenfauna i Gunnilboån Torrläggning mars Bottenfaunaindex Likhetsanalyser Gunnilboån 5

7 Minskad likhet med nordliga vattendrag Förändrad biologisk mångfald Näringsrikare vatten Dålig kalkningseffekt Många mänskliga aktiviteter En delorsak till minskade likheter i faunasammansättning med Turma River, och med nordliga svenska vattendrag, kan vara att perioderna med låga vintertemperaturer blivit allt kortare. Det finns indikationer på att detta kan ha försvårat för nordliga arter att bilda fungerande populationer i Gunnilboån. Det finns ännu inga indikationer på att sydliga arter fått det lättare att kolonisera Gunnilboån även om faunan i sin helhet erhållit en allt mer sydlig sammansättning. Det måste poängteras att det som nämns ovan bara är indikationer, vattentemperaturen har bara mätts en gång per månad vilket är för sällan för att med säkerhet säga att perioderna med kyligt vintervatten blivit allt kortare med tiden. Likhetsanalys internt inom Gunnilboån visar att sammansättningen av skilda djurformer förändrats med tiden från till. Den största förändringen noterades efter torrläggning då vattennäbbmus, öring, stensimpa, lake och ett antal bottenfaunaarter, som noterades före torrläggning mars, inte kunde återfinnas åren - efter torrläggning. Före torrläggningen var häckande strömstarar allmänt förekommande och först synes beståndet ha återhämtat sig. Slutsatsen är att torrläggningen utgör grundorsak till konstaterade förändringar i fauna. Ett antal arter indikerar att vattnet i Gunnilboån erhållit en allt näringsrikare karaktär, en indikation som dock motsägs av andra arter. Rent spekulativt kan dock antas att vattnet kan ha blivit näringsrikare genom att den minskade svaveldepositionen lett till minskad markförsurning som i sin tur lett till förändrade kemiska processer i marken vilket i sin tur kan ha lett till förändrad biologisk aktivitet där. Möjligen kan delar av den med tiden ökade grumligheten i Gunnilboåns vatten innehålla nybildade och/eller nyfrigjorda näringsämnen samt en högre andel mikroorganismer och plankton som gynnar de arter som har ökat sin andel av Gunnilboåns fauna. Om det är så kan vi kanske, i takt med att markförsurningen avtar, se fram mot tider med successivt ökande grumlighet i vatten med därtill hörande igenslamning av bottnar och förändringar i bottenfaunasamhällen, en process som till en del kan påskyndas om medeltemperaturen ökar. De successiva strukturella förändringarna av VS14, bla i form av ökad grumlighet, gör att det knappast är möjligt att renodlat studera effekterna av års kalkningar. Inget bottenfaunaindex indikerade åren 23- förändringar som jämfört med åren därförinnan entydigt kan bedömas vara effekter av års kalkningar. Trots torrläggning och ökad grumlighet borde värdet på något bottenfaunaindex ha stigit om kalkningarna varit nog omfattande för att påverka Gunnilboån rent kemiskt. Konstateras kan emellertid, att även om inget bottenfaunaindex indikerade kalkpåverkan, var likheten i sammansättning av skilda djurformer i VS14 mest lik dito i andra kalkpåverkade vattendrag, flera av dem med innehåll av öring. Det resultaten från likhetsanalyserna egentligen indikerar är att även om kalkgivorna har varit för låga för att tydligt påverka VS14 rent kemiskt, så kan de ha påverkat VS14 biologiskt genom att möjliggöra kolonisation av arter till Gunnilboån från andra kalkpåverkade vatten, främst sådana uppströms VS14. Efter torrläggningen har Gunnilboån sämre möjligheter att tjäna som bas för kolonisation av bottenfauna till andra vattendrag än vad ån hade före torrläggning. Omvänt så har andra skadade vattendrag mindre möjligheter att tjäna som bas för kolonisation till Gunnilboån än vad de skulle ha haft i oskadat skick. Getbrobäcken, strax syd Gunnilboån, utgör ett av flera exempel där kolonisationsmöjligheterna till Gunnilboån, och generellt mellan vattendrag, i mycket hög grad har reducerats. Maj 23 steg grumligheten i vattnet i Getbrobäcken från värden runt 1 FTU till hela 16 FTU, det vill säga rena lervällingen. Grumlingen orsakades av att tunga skogsmaskiner körde sönder marktäcket i och i anslutning till ett avverkningsområde. Öring, signalkräfta och ett stort antal bottenfaunaarter, som fanns nedströms hygget innan avverkning, har inte påträffades efteråt trots omfat- 6 Gunnilboån

8 tande sökinsatser. Flertalet vattenkällor i Gunnilboåns närhet är så svårt skadade av utdikning och kalhuggning att de utgör sämre baser för kolonisation av arter till Gunnilboån och andra vatten än vad de skulle ha gjort i oskadat skick. Slutsatsen är att mångfalden av skilda mänskliga aktiviteter vid skilda tidpunkter resulterat i störda möjligheter till interaktiva kolonisationsprocesser mellan vatten, det är en viktig delorsak till att Gunnilboån, och andra vattendrag, alltmer fjärmar sig ett ursprungslikt och naturligt tillstånd. Det kan tydligt visas att faunan åren -, efter torrläggning, var betydligt instabilare än faunan åren - före torrläggning. Instabiliteten bedöms till en del bero på indirekta kalkningseffekter, till en del på ökad/förändrad näringstillgång och till en del på instabilitet i möjliga kolonisationsmönster av fauna mellan vatten på grund av skador på sjöar och vattendrag i Gunnilboåns närhet. Ökande medeltemperaturer kan ha bidragit till instabiliteten. Självfallet förändrades förutsättningarna för bottenfaunan då en mängd bottenfaunaarter slogs ut vid torrläggningen mars samt av de ändrade interaktioner mellan bottenfaunaarter som uppstod då predatorer på bottenfauna såsom fisk och vattennäbbmus slogs ut. Vår bedömning är likväl att skadorna som torrläggningen orsakade i stort skulle ha varit återställda nu om inte Gunnilboåns struktur samtidigt förändrats av ökad grumlighet och ökad igenslamning av bottnar. Så länge den höga grumligheten kvarstår kommer återkolonisation av ett stort antal arter att vara omöjliggjord, bland annat av nedanstående orsaker. Ett antal faktorer som bedöms ha påverkat Gunnilboåns bottenfauna i mindre, om än negativ utsträckning, är effekter av ökat antal bävrar och kanadagäss uppströms Gunnilboån. Likaledes bedöms ett smärre tillskott av kreatur, som numera kan vada ut inom en kortare sträcka i Gunnilboån, endast ha haft marginell be- Skadad mångfald Vattenvegetation kan dö på grund av att det grumliga vattnet inte släpper igenom nog mycket solljus. Vattenvegetation kan dö på grund av att den överlagras av slam och kvävs. Då vattenvegetationen dör övergår bottnar, som hållits stabila av rötter, till strilsand som är ett ogynnsamt substrat för många bottenfaunaarter. Mjukare bottnar i selpartier slammas lättare upp av vattnets rörelser då rötter inte längre håller ihop substratet, det leder till ytterligare ökad grumlighet i vatten. Minskad mängd vattenvegetation medför att näringsämnen, som tidigare i viss utsträckning recirkulerats internt, istället förs vidare och belastar/ berikar nedströms liggande vattensystem. Då vattenvegetationen dör slås de arter ut som är beroende av vegetationen som föda eller skydd. Rom hos fisk, och ägg hos bottenfauna, kan överlagras av slam och kvävas till döds. Fisk och bottenfauna som är beroende av synen för att finna föda får svårare att finna sådan. Djur som filtrerar ut föda från vattnet kan slås ut då den filtrerande funktionen överbelastas av för stor mängd partiklar i vattnet. Bottenfauna som skrapar av föda från ovansidan av stenar och andra fasta föremål får svårt att finna föda som överlagrats av sedimenterat slam. Djur som kräver utrymmen mellan och under stenar slås ut då dessa sätts igen av sedimenterat slam. Då slammet mellan grus och sten hårdnat blir det svårt eller omöjligt för öring att gräva lekgropar där. Gunnilboån 7

9 Minskad naturlighet Bara naturliga vatten tydelse för faunans utveckling. Kortare sträckor längs Gunnilboåns stränder har kalhuggits på buskvegetation, påverkansmöjligheterna på bottenfauna av detta bedöms även de som marginella. De faktorer som tagits upp här kan alla bidra till ökad grumlighet i vatten, dock är de vattenvolymer som sammanlagt kan ha grumlats upp av nämnda faktorer för små för att kunna förklara den markant ökade grumligheten i Gunnilboån. Oljehinnor på vattenytan i uppströms liggande sjöar, huvudsakligen från båtmotorer, bedöms i huvudsak ha haft en lokal skadeverkan även om det synes självklart att de till en del stört de interaktiva kolonisationsprocesserna. Den övergripande slutsats som kan dras är att Gunnilboån alltmer fjärmar sig ett ursprungslikt och naturligt tillstånd. Den bakomliggande huvudorsaken till detta är förändringar i bruket av mark och vatten såväl i som kring Gunnilboån som i och kring närliggande vatten. Den tid som går mellan skadetillfällen är vanligen så kort att faunan inte hinner återhämta sig innan nästa skada på nytt reducerar faunan. Det som hänt och händer i Gunnilboån med kringliggande vatten är något som hänt och händer i ett mycket stort antal svenska vattendrag. Regleringsskador torde vi få leva med även i framtiden. Tunga skogsmaskiner kör allt oftare på otjälad mark vilket framledes kommer att utöka markandelen med körskador som leder till grumlighet i vatten. Sådana skador torde komma att öka inom landet som helhet, framförallt om medeltemperaturen stiger vilket ju leder till kortare perioder med tjälad mark. Om vi inom miljövårdsarbetet skall nå ett mål med ökad andel naturliga vatten synes det finnas två radikalt skilda vägar att nå detta. Antingen kan ribban läggas lågt, exempelvis kan bedömningen av ett vattens ursprungslikhet/naturlighet bestämmas genom analys mot ett ordinärt medelsvenskt vatten, som till exempel Gunnilboån. Med denna metod kan vi snabbt karaktärisera ett ganska stort antal svenska vatten som naturliga och ursprungslika. Om vi i stället avser att de ska vara ursprungslika i den bemärkelsen att de skall ha hög likhet med ursprungslika vattendrag som exempelvis de på Kola-halvön, då behövs en helt ny och betydligt tuffare miljölagstiftning. Kola-vattendragen ligger inom det arktiska tundraområdet och vi har all rätt att förvänta oss att den biologiska mångfalden i de svenska vattendragen skall vara vida överlägsen den i Kola-vattendragen, att det oftast är tvärtom utgör en varningssignal att ta på allvar. 8 Gunnilboån

10 Inledning Den här rapporten har upprättats på uppdrag av naturvårdsverket. Rapporten redovisar tidsmässiga variationer i bottenfauna vid en lokal som fortsättningsvis benämns VS14. I mindre omfattning redovisas även rumslig variation. Lokal VS14 ligger i Gunnilboån cirka två mil söder om Fagersta i Västmanlands län. Bottenfaunan i VS14 har undersökts i stort månatligen sedan januari år och fram till dags datum. Med bottenfauna avses här vattenlevande djur som fisk, snäckor, musslor, iglar, kräftdjur, sländlarver med flera. Merparten av alla bottenfaunaorganismer i Gunnilboån, som avhandlas i den här rapporten, har en storlek om 2-4 mm. Lokal VS /152975/84 Lokal VS /152975/84 Lokal VS14 i Gunnilboån ligger två mil söder om Fagersta i Västmanlands län Lokal VS /152975/84 Gunnilboån 9

11 Ett flertal djurgrupper inom bottenfaunan har så specifika krav på sin miljö, och på kemi-/fysikaliska förhållanden i vattnet, att de sedan länge använts som indikatorer på kvaliteten i limniska miljöer. Inom exempelvis Naturvårdsverkets långsiktiga IKEU-projekt ingår bottenfauna inom ett av ett flera delprogram som syftar till att följa och förstå långsiktiga effekter av såväl försurning som av kalkning (Naturvårdsverket,, ). Bottenfauna och fisk används också för att sätta ph-mål inom kalkningsverksamheten (Lingdell & Engblom,, Naturvårdsverket, ). I exempelvis försurningshotade älvar som innehåller lax skall ph-målet sättas till 6,3, kalkning skall där resultera i att ph inte understiger 6,3 någon gång under året. I vatten som innehåller flodkräfta är ph-målet 6,. Det finns flera organismer med ph-målet 6, och 6,3 än de som nämns här. För flertalet organismer gäller ph-målet 5,6. Bottenfaunan innehåller ett antal arter vars nuvarande utbredning och numerär bedömts vara hotad, sådana arter har förts upp på den så kallade rödlistan (Gärdenfors, 25). Hoten utgörs bland annat av boskapshållning, jordbruk, skogsbruk, reglering, utdikning, kanalisering, vattenuttag, försurning och förorening mm (se till exempel Naturvårdsverket, ). Med förorening avses alla onaturliga tillsatser till vatten som olja, finpartikulära material, näringshöjande ämnen, giftiga kemikalier med mera. Till listan över hot kan också läggas effekter av de pågående klimatförändringarna med allt högre medeltemperatur. Ett flertal fågelarter och de flesta fiskarter nyttjar bottenfauna som föda, de är naturligtvis helt beroende av fungerande bottenfaunasamhällen. Det är dock inte bara fågel och fisk som kan vara beroende av bottenfauna som föda. Vattennäbbmusen, till exempel, synes livnära sig på ungefär samma bottenfauna som strömstare. Utter livnär sig både direkt (kräftor) och indirekt (fisk) på bottenfauna. Vingade djur inom bottenfaunasamhället nyttjas som föda av många djurgrupper, från spindlar till fåglar och fladdermöss. Hotas bottenfaunan kan uppenbarligen även andra livsformer hotas. Ett av skälen till att kemisk analys allt oftare kompletteras med bottenfaunaprov är att bottenfaunan kan avspegla kemi-/fysikaliska förhållanden bakåt i tiden, medan ett vattenprov bara kan ange det kemi-/fysikaliska förhållande som rådde just när provet togs. För att registrera exempelvis det lägsta ph som rått vid högflöde krävs i det närmaste kontinuerlig vattenprovtagning, medan det kan räcka med ett enda bottenfaunaprov för att med nöjaktig noggrannhet erhålla en indikation på hur lågt ph varit som lägst. ph kan ju sjunka från värden kring 7 vid normalflöde till 4 vid högflöde, dvs vattnet kan bli 1 gånger surare. Påträffas en 3-årig försurningskänslig bottenfaunaart vars nedre toleransgräns är ph 5,6 så indikerar det att ph inte understigit 5,6 den senaste 3-årsperioden. Ett annat skäl till att komplettera kemisk analys med bottenfauna är att undersökningen då också omfattar det som skall skyddas, nämligen rödlistade arter, biologisk mångfald och naturligt fungerande ekosystem. Det initiala syftet med undersökningarna i Gunnilboån var främst att få in material till taxonomiska studier, att studera olika arters livscykler samt att studera effektiviteten hos befintliga provtagningsmetoder och utveckla nya metoder. Tyvärr har endast delar av det totala materialet datalagts vilket är huvudorsak till att den här rapporten koncentrerats till lokal VS14 där samtliga prov tagna med en metod som kallas M42 har datalagts. Då det i övrigt synes saknas bottenfaunamaterial inom landet med lika hög tidsmässig upplösning, och som pågått i mer än 1 års tid, har studierna med tiden riktats in även mot ett antal andra syften, bla de nedan som avser den här rapporten. 1 Gunnilboån

12 Att diskutera effekter på bottenfauna i lokal VS14 av kalkningsverksamheten uppströms VS14. Att ge ett mått på variation med tiden och i rummet på ett bottenfaunasamhälles innehåll av skilda djurformer. Att utifrån variation i bottenfaunasamhället ge mått på variation hos olika biologiska index och parametrar. Att utifrån variationsbredd hos olika index och parametrar bedöma dessas tillförlitlighet med avseende på att avspegla försurnings- förorenings- och naturvärdesstatus. Att utifrån oväntade avvikelser i index- och parametervärden i lokal VS14 visa på problem som kan uppstå vid utvärdering av bottenfaunamaterial. Att diskutera återkolonisationsmöjligheter av olika bottenfaunaarter efter en skada på ett vattendrag. Att ge underlag för en förståelse av vad som kan göra det svårt att uppnå olika typer av vattenmiljömål. Bottenfaunastudiernas initiala syften har tyvärr medfört att endast ett fåtal kem- /fys-variabler analyserats samt till att dessa inte registrerats annat än tillfälligtvis. Det som noterats vid flertalet provtagningstillfällen är endast vattenstånd, ledningsförmåga och vattentemperatur. Gunnilboån 11

13 Gunnilboåns avrinningsområde samt några förhållanden och händelser inom detta Lilla Kedjen har sedan studierna påbörjades år varit föremål för omfattande förändringar i vattenvegetation som indirekt kan påverka förhållanden i Gunnilboån. Bland annat har bestånden av ålnate, kolvass och smalkaveldun minskat mycket kraftigt. Sedan har påverkan från bäver och kanadagås successivt ökat i Lilla Kedjen och bäver har också koloniserat Gunnilboån upp och nedströms lokal VS14. Ändrade markägarförhållanden med ändrat nyttjande av vatten och strandnära områden har påverkat vattenkemi och bottenfauna i såväl Lilla Kedjen som i Gunnilboån. Cirka 14 km uppströms VS14 ligger en torvtäkt som eventuellt kan påverka Lilla Kedjen och Gunnilboån. Det nedströms liggande vattenkraftverket i Färna har bytt ägare samtidigt som ett mikrokraftverk upprättats vid Kedjebohammar cirka 8 meter uppströms bottenfaunalokalen VS14 i Gunnilbo. Kraftverket i Färna drivs bland annat genom reglering av ett antal sjöar uppströms lokal VS14. Enligt ortsbefolkningen är flödesrytmiken i Gunnilboån efter ägarbytet tidvis inte densamma som tidigare. Mars var lokal VS14 helt torrlagd efter det att dammluckorna vid Kedjebohammar stängts, dock med undantag av det avloppsvatten från enskilda anläggningar som samlades i djuphålor. I samband med torrläggningen dog öring, stensimpa, lake, nejonöga och miljardtals bottenfaunaorganismer ut. Vidare noterades död signalkräfta vid VS14. Signalkräfta har för övrigt olovligen planterats ut i systemet uppströms Lilla Kedjen. Vattennäbbmöss, som observerades före torrläggning, har inte alls noterats efter torrläggning. Sommaren, vintern och sommaren noterades kraftig överslamning av Gunnilboåns bottnar. Sedan har bottnarna i de mer långsamt rinnande delarna varit slamtäckta. Endast åren och, vintern före torrläggningen mars, samt åren 23- har de tidigare öringlekbottnarna i strömma områden varit förskonade från större slammängder. Vid månatlig mätning år registrerades grumlighet,88-2,82 FTU i Gunnilboåns vatten. Från år och framåt har grumligheten ej mätts regelbundet men ett antal toppar med värden över 15 FTU har registrerats. En enskild topp med 47,7 FTU registrerades april. Höga värden har bland annat noterats då vattennivån hastigt höjts efter det att de hastigt sänkts. Överslamning och hastigt sänkta vattennivåer har i skilda perioder följts av förlust av bottenfaunaarter. Främsta dödsorsak har då varit uttorkning efter snabb sänkning av vattennivån. År var vattnet i Lilla Kedjen mycket kraftigt brungröngrumligt vilket följdes av minskad förekomst av ett antal bottenfaunaarter i Lilla Kedjens strandzon, bland annat av dagsländan Ephemera vulgata. Vad som orsakade grumlingen, som också nådde lokal VS14, är inte känt. Grumligheten i Lilla Kedjen under juli år mättes till 6,3 FTU mot som högst 2,6 FTU åren därförinnan. Vid sidan av de storskaliga händelser som omnämnts ovan har Gunnilboåsystemet påverkats av ett antal smärre händelser och förändringar, bland annat har strandvegetationen längs en kortare sträcka uppströms VS14 huggits ned och boskap kan numera vada ut i Gunnilboån inom denna sträcka. Den gamla Väster- 12 Gunnilboån

14 åsvägen, som korsar Gunnilboån strax uppströms VS14, är varje år föremål för saltning. Oljehinnor med ursprung i båtmotorer har regelbundet observerats på vattenytorna i sjöarna Stora och Lilla Kedjen uppström VS14. Under undersökningsperioden till har ett antal vatten nära Gunnilboån skadats så svårt att de inte kan tjäna som kolonisationskällor av bottenfauna till Gunnilboån inom överskådlig framtid. Regleringsskadorna på Gunnilboån medför omvänt att det saknas arter där som kan återkolonisera andra skadade vatten. Den svåraste skadan, frånsett regleringsskadan i Gunnilboån, noterades i Getbrobäcken , figur 1, då grumligheten i vattnet steg från värden runt 1 FTU till hela 16 FTU. Getbrobäcken mynnar i vattensystemet cirka 5 km syd VS14. Skadan orsakades av att en tung skotare kört sönder marktäcket inom och i anslutning till ett avverkningsområde. Efter skadan kunde öring och signalkräfta, som erhållits vid elfisken före skadan, ej påträffas på nytt och bottenfaunan var mycket svårt skadad. Extremt hög grumlighet noterades i hela den cirka 5,5 km långa vattendragssträckan från hygget till den nedströms liggande sjön Långsvan. Noterbart är att grumligheten efter 5,5 km var hela 13 FTU. Grumligheten sträckte sig som en lång arm ut i Långsvan och skall ha resulterat i lokal förlust av signalkräfta där. Bilderna visar Getbrobäcken strax nedan hygget samt Getbrobäcken efter cirka 5,5 km nära utflödet i sjön Långsvan. Som framgår av bilden med stubbarna är det inte lätt att få ett representativt värde på grumlighet. Värdet 16 FTU mättes i bäckens vänstra sida. Det grumliga vatten som syns i det vänstra fotots högra del har värden långt över 16 FTU vilket dock inte sågs som ett representativt värde. Figur 1. Effekter av körskador på grumligheten i Getbrobäckens vatten. Gunnilboån 13

15 Figur 2. Damm för studier av kolonisationsprocesser med Gunnilboån. Samtliga vattenkällor som ligger nära Gunnilboån är skadade av mänskliga aktiviteter. Vattenkällornas potential att tjäna som refuger för bottenfauna som skulle kunna återkolonisera Gunnilboån då denna skadas är därför kraftigt reducerad. Det krävs inte stora vattenvolymer för att hysa känsliga bottendjur som kan återkolonisera skadade vatten. Figur 2 visar en av författarnas dammar som redan ett par år efter färdigställandet innehöll känslig bottenfauna. Vid högflöde fylls dammen med ytvatten och med vatten från närbelägna skadade källor. Interaktiva kolonisationsprocesser pågår nu mellan dammen och Gunnilboån, om än i blygsam skala. Såväl Lilla Kedjen, figur 3, som Gunnilboån innehåller mört och ett antal bottenfaunaarter som är indikatortaxa med ph-målet 6, enligt Naturvårdsverket (). Vid ett kalkrikare källuppflöde i Gunnilboån, liksom vid ett kalkrikare källuppflöde vid Trummelsberg i Stora Kedjen uppströms Lilla Kedjen, fanns/finns dessutom restbestånd av flodkräfta som också är ett indikatortaxa med ph-målet 6,. Källor och källuppflöden utgör generellt synnerligen viktiga refuger för känsliga arter (Lingdell & Engblom, 25b). Flodkräftan i Gunnilboåns vattensystem synes enligt ortsbefolkningen ha minskat successivt sedan 196-talet, troligen som en effekt av försurning. Kräftpest har inte rapporterats. För att motverka försurningen har 19 småsjöar uppströms lokal VS14 kalkats med totalt cirka 14 ton kalk i skilda omgångar sedan Målområde för kalkningsverksamheten är sjöarna Stora och Lilla Kedjen. Avståndet från den nedersta liggande sjön Lilla Kedjen till VS14 är cirka 2,4 km. Avrinningsområdet vid VS14, som grovt räknat avbördar cirka 35 milj/m 3 vatten per år, är cirka 14 ha stort. Åren - har låga ph-värden vid ett flertal tillfällen registrerats i litoralzonen vid flera lokaler i Lilla Kedjen och vårarna, och registrerades ph 5,7 vid VS14, figur 4. ph under 5, har registrerats i samtliga ej kalk- 14 Gunnilboån

16 Flodkräfta Kalkad sjö Målområde Stora Kedjen Skäftbäcken VS436 Lilla Kedjen Kedjebohammar Flodkräfta 1 km VS14 Figur 3. Gunnilboåns vattensystem med kalkade sjöar, målområden och fyndlokaler för flodkräfta. 35 Minst angivet ton kalk har spridits i de 19 sjöarna uppströms lokal VS Figur 4. Mängden kalk som tillförts vattensystemet uppströms lokal VS14 i Gunnilboån vid skilda årtal. Gunnilboån 15

17 2 5, ,7 Färgtal mg Pt/l ,65 5,6 5,55 ph 4 2 5, ,45 Färgtal mg Pt/l ph Figur 5. ph och färgtal i lokal VS436 i Skäftbäcken. påverkade vattendrag som rinner till uppströms lokal VS14. I ett kalkpåverkat vattendrag har ph under 6, noterats, nämligen i VS436 i Skäftbäcken. ph har inte mätts i övriga kalkpåverkade vattendrag. Sjöarna uppströms VS436 kalkades såväl år som år, ph-kurvan i figur 5 visar effekten i vid provtagningspunkt VS436 i Skäftbäcken, provtagningspunkten återfinns i figur 3. Kalkgivorna i de 19 sjöarna är uppenbarligen otillräckliga för att upprätthålla ph över 6 i alla delar av Lilla Kedjen och i Gunnilboån. För att nå ph-målet 6, och för att skydda djurformer med ph-mål 6, syntes det angeläget att diskutera förändringar i kalkningsstrategin. Inför omkalkningarna år hölls ett möte med Kedjen-sjöarnas fiskevårdsområde, länsstyrelsen och Limnodata. Vid mötet föreslogs att vissa utsatta hårdbottnar i Lilla Kedjen skulle kalkas. Förslaget godtogs inte mot bakgrund av den korta omsättningstiden i Lilla Kedjen, endast,6 år, i stället föreslogs ökade kalkgivor i uppströms liggande sjöar. I efterhand har det visat sig att kalkgivorna i stället blev lägre än vid ett antal tidigare kalkningstillfällen. Trots de lägre kalkgivorna har såväl länsstyrelsen som författarna uppmätt högre lägsta ph år än före kalkningen år, 6,5 mot 5,9 i Lilla Kedjen resp 6,3 mot 5,7 i VS14. Nämnda ph-ökning behöver inte ha något samband med kalkningarna år. I den närbelägna okalkade referenssjön Övre Skärsjön till exempel, har lägsta ph stigit med cirka,5 enheter den senaste 1-årsperioden, det förefaller rimligt att tro att ph stigit även i Kedjen-sjöarna pga av minskad svaveldeposition. 16 Gunnilboån

18 Andra avrinningsområden Det kan vid en första anblick synas olämpligt med långsiktiga intensivstudier av bottenfauna i ett till synes så kraftigt påverkat och manipulerat avrinningsområde som Gunnilboåns, framförallt som det saknas motsvarande intensivstudier från mindre kraftigt påverkade referensvattendrag. Vart och ett av de 13 bottenfaunaproven i Gunnilboån kan dock med fördel jämföras med prov från andra vatten inom andra avrinningsområden innehållande såväl mer som mindre påverkade vatten än Gunnilboån. Det är ju som så att förhållandena i Gunnilboån inte kan ses som ej representativa för svenska vattendrag, tvärtom. Flertalet svenska vattendrag är så svårt skadade av boskapshållning, jordbruk, skogsbruk, reglering, utdikning, kanalisering, vattenuttag, försurning och/eller förorening att ett mer ursprungslikt bottenfaunasamhälle inte kan förväntas överleva där. Med ursprungslikt avses här det bottenfaunasamhälle som i modern tid återfinns i de jungfruliga vattendragen på Kolahalvön (Lingdell & Engblom, 25a). Det stora värdet av intensivstudierna av Gunnilboåns bottenfauna är att de ger en rimligt representativ bild av hur utvecklingen av denna kan tänkas se ut i andra normalt manipulerade svenska vattendrag inom andra mellansvenska avrinningsområden. Material Materialet omfattar 8 bottenfaunalokaler nedströms Lilla Kedjen varav lokal VS14 avhandlas mer detaljerat. Provsträckans längd i VS14 har varierat med vattenståndet liksom provpunkternas belägenhet. Skissen nedan visar lokalen vid normalvattenstånd samt det läge provpunkterna vanligen haft. Djup och strömförhållanden, samt bitvis tät strandvegetation som hänger ut över vattnet, är skälet till att provpunkterna bara delvis ligger som profiler om 3 punkter, vilket de genomgående bör göra enligt Naturvårdsverket (a). Gamla Västeråsvägen Provsträcka ca. 5 meter = Provpunkt Figur 6. Provtagningslokal VS14 i Gunnilboån. Provsträckans strandlinjelängd har varierat med vattenståndet liksom provpunkternas belägenhet. Skissen visar lokalen vid normalvattenstånd samt det läge provpunkterna vanligen haft. Djup- och strömförhållanden, samt bitvis tät strandvegetation som hänger ut över vattnet, är skälet till att provpunkterna bara delvis ligger som profiler om 3 punkter. Gunnilboån 17

19 VS398 Ca 5 meter VS4 VS149 VS14 VS141 Beskrivning av lokal VS14 Lokal VS14 består till hälften av strömmande/forsande vatten och till hälften av sel. Bredden i strömdelen är cirka 3-8 meter och djupet som mest,6 meter vid normalvattenstånd. Bredden i seldelen är cirka 8-15 meter och djupet som mest 1,6 meter vid normalvattenstånd. Lokalen omges av alskog, ängar och gles bebyggelse. I de strömma delarna består bottnen av allt från stora block till finkornig sand. Åren var täckningsgraden av mossan Fontinalis och andra mossor cirka 75% på stenarna i de strömma delarna. Åren - har täckningsgraden successivt minskat för att nu vara nere i cirka 2%. I sand till småstensbottnar var den sammanlagda täckningsgraden av Myriophyllum, Potamogeton, Alisma, Nuphar, Callitriche och Juncus cirka 4% under åren -. - har andelen successivt minskat till cirka 1%. I seldelen har bottnen i huvudsak utgjorts av hårdbotten överlagrad av sedimenterat material. Vegetationen har varit ganska sparsam under hela undesökningsperioden och främst utgjorts av Myriophyllum, Potamogeton, Nuphar och Callitriche. Längs stränderna i såväl fors som seldelen förekommer Scirpus, Carex, Caltha, Phragmites, Equisetum och Alisma tämligen sparsamt. Bottnarna har successivt slammats igen alltmer under åren - och andelen stenar med fri undersida har minskat. VS43 VS44 VS3 Figur 7. Provtagningslokaler i Gunnilboån. Översiktlig beskrivning av övriga sju lokaler i Gunnilboån VS398. Ån är cirka 15 meter bred med ett djup om maximalt 1 meter inom lokalen. Vattnet är långsamt rinnande och bottnarna består mest av lera och dy med inslag av enstaka större stenblock. Den ganska artrika vattenvegetationen har främst utgjorts av fräken och starr. VS4. Ån är cirka 8-15 meter bred med ett djup om maximalt 1meter inom lokalen. Vattnet är långsamt rinnande och bottnarna består mest av lera och växtrester med inslag av enstaka större stenblock. Den ganska artrika vattenvegetationen har främst utgjorts av säv och starr. VS149. Ån är cirka 7-12 meter bred med ett djup om maximalt,4 meter inom lokalen. Vattnet är strömmande och bottnarna består mest av lera med inslag av sand, sten och död ved i skilda storleksfraktioner. Den ganska artrika vattenvegetationen har karaktäriserats av lånke och nate. VS141. Ån är cirka 6-25 meter bred med ett djup om maximalt 1, meter inom lokalen. Vattnet är sakta rinnande till strömmande och bottnarna består mest av dy med inslag av vegetationsrester och fin död ved. Den ganska artrika vattenvegetationen har karaktäriserats av bl.a. gul näckros och slingerväxter (Myriophyllum). VS43. Ån är cirka 15 meter bred med ett djup om maximalt 1 meter inom lokalen. Vattnet är långsamt rinnande och bottnarna består mest av lera och dy med inslag av enstaka större stenblock. Den ganska artrika vattenvegetationen har främst utgjorts av fräken och starr. VS44. Ån är cirka 1 meter bred med ett djup om maximalt,5 meter inom lokalen. Vattnet är långsamt rinnande och bottnarna består uteslutande av dy. Den ganska artrika vattenvegetationen har främst utgjorts av fräken och starr. VS3. Lokalen sträcker sig från själva utloppet och 5 meter ut i Norrsjön. Vattnet är mycket långsamt rinnande. Bottnen utgörs av mest av lera med stort inslag av död ved i skilda storleksfraktioner. Den ganska artrika vattenvegetationen har utgjorts av bl. a. säv, fräken och starr. 18 Gunnilboån

20 Metoder Lokal VS14 och de sju andra lokalerna i Gunnilboån har undersökts med ett antal skilda provtagningsmetoder, i den här rapporten avhandlas endast metod M42, dock med undantag av kräftor och fiskar som registrerats med ett antal skilda metoder som elfiske, mete, mjärde, visuell observation mm. M42 heter i Naturvårdsverket a Sjöar och vattendrag Bottenfauna inventering. Karlsson () har visat att M42 samlar in flest djurformer samt att metoden var mest kostnadseffektiv vid jämförelse med handhåv (Naturvårdsverket, b) och surber (EN 28265:). Totalt har 13 prov tagits med M42 i VS14 från januari till december. Proven från januari till juli var av orienterande karaktär och är därför inte helt jämförbara med senare prov. I korthet går metod M42 ut på att 3 prov omfattande en bottenyta om,2 m 2 störs under en sammanlagd tid av ca. 5 sekunder varunder de djur och det bottenmaterial som virvlas upp samlas in i en håv med diameter 16 cm och maskvidd 1,5 mm. Insamlat material konserveras i 96% alkohol. Metoden tillhör de proportionella metoderna vilket innebär att en ungefärlig bild av proportionera i individantal erhålls mellan ett antal av de skilda djurformer som vid ett givet tillfälle finns inom en undersökningslokal. Vid laboratoriearbetet plockas minst en individ av samtliga i provet förekommande djurformer ut enligt de taxonomiska nivåer som ges i Degerman & al. (), dvs mer detaljerat än i Bedömningsgrunder (Naturvårdsverkets, ). Därefter plockas samtliga individer ut från ett delprov om minst 1% av den totala bottenmaterialsmängden. Utifrån antalet funna individer i delprovet beräknas slutligen det totala antalet individer av varje djurform i bottenfaunaprovet. All utplockning av djur utförs under stereomikroskop vid 6,6 gångers förstoring och artbestämning vid 6,6 till 4 gångers förstoring. Anmärkning Normalt kan juvenila stadier och äggstadier inte artbestämmas, det kan också vara omöjligt att artbestämma djur som skadats svårt vid provtagningen. Ett antal djurformer kan endast artbestämmas av ett fåtal experter runt om i världen, i detta arbete bestäms djur vi själva inte behärskar till släkte, familj eller högre enhet. Många djurformer kan inte alls artbestämmas enär det saknas artbest ämningslitteratur. Det måste kraft fullt poängteras att den taxonomiska kunskapen inom landet, i kombination med brist på artbestämningslitteratur, medför att många av de index som be räknas och många av de analyser som utförs inom landet mynnat i resultat vars validitet ej är känd, det som redovisas i den här rapporten utgör inget undantag härvidlag. Att ha i åtanke avseende antal djurformer, antal individer och ackumulation av antal djurformer Ju fler provytor som undersökts desto fler djurformer ges normalt vid en provtagning. Maskvidden har mycket liten betydelse eftersom mycket små organismer, även virus och bakterier, kvarhålls i det bottenmaterial som samlas in. De 3 prov som använts i VS14 är för få för att ge en bra bild av vilka djurformer som faktiskt funnits inom provtagningslokalen vid respektive provtagningstillfälle. Surber med 1 prov och Handhåv (Naturvårdsverket, b) med 5 prov skulle ha givit en än sämre bild. I snitt krävs det 116±81 enskilda surberprov för att erhålla ett standarderror om 2% av medelantalet individer vid provtagning, detta med avseende på den relativt homogena ordningen dagsländor (Lingdell & Engblom, under tryckning). För många dagsländsarter krävs hela 25 prov för att uppnå nämnda precision (op cit.). Hur många prov som krävs för att erhålla en viss procent av det antal arter som finns inom en provtagningslokal vid ett visst tillfälle finns det inga siffror på. En gissning är att det skulle krävas minst 1 Gunnilboån 19

21 M42-prov för att erhålla runt 8% av alla arter som finns i lokal VS14 vid ett givet tillfälle. 3 prov torde vara den nedre gränsen för att erhålla en rimligt god bild av proportionerna mellan de djurformer som karaktäriserar en lokal. Ju mer varierad en lokal är med avseende på strömförhållanden, bottenförhållanden osv desto fler djurformer ger provtagningen. Lokal VS14 består till hälften av fors och till hälften av sel och innehåller ett stort antal mikrobiotoper av skilda slag vilket ger utrymme för många arter. Normalt erhålls flest djurformer under senvåren beroende på att arter som ligger som ägg under vintern kan ha hunnits kläckas samtidigt som det kan finnas kvar arter som övervintrar som larver. VS14 har undersökts i stort månatligen från januari till december, få arter torde ha missats pga bristande prov vid skilda årstider. Ju fler provytor som undersöks desto fler djurformer erhålls vid provtagning av bottenfauna. Maskvidden har mycket liten betydelse eftersom mycket små organismer, även virus och bakterier, kvarhålls i det bottenmaterial som samlas in. Hur många prov som krävs för att erhålla en viss procent av det antal arter som finns inom en provtagningslokal vid ett givet tillfälle finns det inga siffror på. En gissning är att det skulle krävas minst 1 M42-prov för att erhålla runt 8% av alla arter som finns i lokal VS14 vid ett givet tillfälle. Surber med 1 prov och Handhåv med 5 prov kan normalt bara ge en mycket grov bild av bottenfaunasamhället. De 3 M42-prov som tagits i VS14 har inte heller räckt till för att ge en bra bild av vilka djurformer som faktiskt funnits inom provtagningslokalen vid respektive provtagningstillfälle. I snitt krävs det 116±81 enskilda surberprov för att erhålla ett standardfel om 2% av medelantalet individer av skilda dagsländsarter (Lingdell & Engblom, under tryckning). För många dagsländsarter krävs hela 25 prov för att uppnå nämnda precision (op cit.). 3 prov torde vara den nedre gränsen för att erhålla en rimligt god bild av proportionerna i individantal mellan de djurformer som karaktäriserar en lokal. Ju mer varierad en lokal är med avseende på strömförhållanden, bottenförhållanden osv desto fler djurformer kan den hysa. Lokal VS14 består till hälften av fors och till hälften av sel och innehåller ett stort antal mikrobiotoper av skilda slag vilket ger utrymme för många arter. Normalt erhålls flest djurformer under våren/försommaren beroende på att arter som ligger som ägg under vintern kan ha hunnits kläckas samtidigt som det kan finnas kvar arter som övervintrar som larver. VS14 har undersökts i stort månatligen från januari till december, få arter torde ha missats pga bristande prov vid skilda årstider. Utplockning och artbestämning har utförts med hjälp av de bästa mikroskop och ljuskällor marknaden har att erbjuda. Få djur torde ha missats eller blivit felaktigt artbestämda pga av undermålig utrustning. I snitt har det tagit cirka 1 timmar att plocka ut och artbestämma djuren i ett M42-prov från lokal VS14. Den begränsade arbetsinsatsen har medfört att endast 47% av alla individer i proven bestämts till art. Fler djur, troligen runt 55%, skulle ha kunnat artbestämmas om det i stället hade lagts ner 15-2 timmar på detta. Ytterligare artvinster skulle ha gjorts om vissa djurgrupper hade skickats till taxonomisk expertis. Även om alla djurgrupper hade skickats till världens förnämsta taxonomiska expertis inom respektive djurgrupp hade det likväl inte varit möjligt att artbestämma mer än cirka 7% av alla individer, främst beroende på att det saknas bestämningslitteratur. 2 Gunnilboån

22 Utifrån upprättade artlistor har de bottenfaunaindex och bottenfaunaparametrar som ges i tabell 1 beräknats. Eftersom 3 prov bara givit en ungefärlig bild av den momentana faunan och eftersom bara delar av bottenfaunan har artbestämts har det bidragit till instabiliteten i de indexvärden som redovisas i rapporten. Tabell 1. Bottenfaunaindex och bottenfaunaparametrar som beräknats i lokal VS14 Index/parameter Referens Ungefärlig betydelse/användning Antal djurformer Degerman & al () Allmän. Ju högre antal desto bättre/finare bottenfauna. Antal individer totalt Ackumulation av taxa Antal individer per djurform Allmän. Dock hög naturlig variation. Allmän. Dock hög naturlig variation. Allmän. Dock hög naturlig variation. Shannon-index Shannon (1948) Ju högre värde desto jämnare fördelning av individantalen på olika djurformer. Ett lågt värde kan indikera en störd miljö. BMWP-index Hellawell (1986) Ju högre värde desto renare vatten. ASPT-index Naturvårdsverket () Ju högre värde desto renare vatten. POEPT-index Lingdell & Engblom () Ju högre värde desto renare vatten. Danskt faunaindex Naturvårdsverket () Ju högre värde desto renare vatten. FOI-index Degerman & al () Ju högre värde desto renare vatten. Surhetsindex Naturvårdsverket () Ju högre värde desto mindre försurat vatten. FSI-index Degerman & al () Ju högre värde desto mindre försurat vatten. BpHI-index normerat Lingdell & Engblom (25?) Ju högre värde desto mindre försurat vatten. BpHI-index (enstaka djurform) Lingdell & Engblom () Ju högre värde desto mindre försurat vatten. BpHI-index poäng Lingdell & Engblom (25?) Ger ett mått på stabiliteten i ett ej eller måttligt försurningspåverkat bottenfaunasamhälle. Rödlistade arter Gärdenfors () Bedömning av faunavärde/naturvärde. Likhetsanalys Sorensen (1948) Ju högre likhet med faunan i lokaler som redan bedömts som skyddsvärda desto mer skyddsvärd bedöms den aktuella lokalen vara. En lokal med normal artrikedom och låg likhet med andra lokaler kan också anses ha ett högt naturvärde pga ett ovanligt bottenfaunasamhälle. Analysen ger också ett mått på förändringar/stabilitet i fauna med tiden. Anmärkning Anmärkning: Vid beräkning av index och parametrar har maskar (Oligochaeta) reducerats till skilda taxonomiska nivåer beroende på typen av beräkning, detta för att få enhetlighet i beräkningsresultaten. Skälet är att just maskar bestämts till något skilda nivåer under perioden -. Grövsta nivå avseende maskar innehåller endast Eiseniella tetraedra, Lumbricidae och övriga Oligochaeta. Att tänka på avseende antal djurformer kontra ph mätt i fält och lägsta ph mätt i laboratorium Antalet taxa stiger med stigande ph (avser ph mätt vid provtagningstillället). Korrelationen mellan antal taxa och detta ph är dock låg, figur 8. Antalet taxa stiger också med stigande lägsta ph och här är korrelationen, om inte hög, så ändock högre, figur 9. Att ha i åtanke är att antalet mycket sura och mycket basiska vattendrag är starkt underrepresenterade i det svenska materialet, det medför att chansen att finna enstaka artrika lokaler där är mindre än vid de mer ph-neutrala vattnen. Författarna tycker att det är både anmärkningsvärt och glädjande att det likväl finns vattendrag med fler än 5 djurformer vid ph under 5,6. Medeltalet om 61 taxa i VS14 före torrläggningen mars sammanfaller ungefärligen med ett intervall av fält-ph mellan 5,6 och 7,7 inom figur 8. Gunnilboån 21

23 Antal Taxa ph mätt i fält Figur 8. Antal bottenfaunataxa och ph uppmätt vid provtagningstillfället. Data från 738 bottenfaunaprov insamlade med M42 i vattendrag spridda över hela landet Antal taxon Lägsta ph före provtagning Figur 9. Antal bottenfaunataxa relativt det lägsta ph som registrerats före bottenfaunaprovtagning. Data från naturvårdsverkets IKEU- och intensivvattendrag och från surstöts/aluminium-projektet i Västmanlands och Gävleborgs län (n=246). Studeras samma sak med avseende på lägsta ph före provtagningstillfället erhålls en annan och mindre spännvidd i ph, från ca. 6,2 till 6,9 (figur 9). Antalet taxa före kalkning kan likväl inte användas för att bedöma lägsta ph. Medeltalet om 5 taxa efter kalkning kan inte heller användas för att med någon säkerhet bedöma surhetsstatus under denna tidsperiod. 5 taxa har, vad gäller fält-ph, noterats vid ph från 5,3 till 7,8, och vad gäller lägsta ph, från 5,5 till 7,. Antalet påträffade taxa i en vattendragslokal ger uppenbarligen en undermålig grund för bedömning av såväl aktuellt ph som lägsta ph. Siffervärden på index som Shannon-index, surhetsindex och BpHI-n ökar i snitt med stigande antal djurformer, vilket kan ses som en oönskad effekt. Den låga korrelation som råder mellan antal taxa och vattenkemiska förhållanden smittar oftast av sig på index avsedda att indikera dessa. Statistiska analyser Korrelation i individantal mellan skilda taxa i VS14 har beräknats utifrån Spearman Rank Correlation. Skillnader mellan medeltal har testats med t-test. 22 Gunnilboån

24 Resultat Resultaten redovisas först som förändringar i likhet mellan bottenfaunan åren - i VS14, jämfört med faunan i vattendrag på Kola-halvön, med faunan i andra vattendrag i Sverige samt med års fauna i VS14 jämfört med dito åren -. Därefter diskuteras förändringar i 23- års bottenfaunaindex och artsammansättning i bottenfauna, efter omkalkning år, jämfört med perioden juli till februari före torrläggning, samt perioden juli till mars efter torrläggning. Januari till juni redovisas i figurerna men utesluts vanligen ur diskussionen pga av något avvikande provtagning. Mars till juni utesluts pga närhet i tid till torrläggning. Tidpunkter då prov tagits framgår i varje figur som cirklar på minst en linje. För att studera hur faunans stabilitet utvecklats under tidsperioden jämförs bottenfauna erhållen under februari månad år - före uttorkning med dito från åren -23 fyra år efter torrläggning. Åren - utesluts från denna studie pga närhet i tid till torrläggning. Februari månad valdes för att den i Gunnilboån synes innehålla den stabilaste faunan. Slutligen beskrivs den rumsliga variationen i bottenfaunaindex och bottenfaunaparametrar vid 8 lokaler i Gunnilboån utifrån data juli. Likhetsanalyser Likhetsanalys avseende faunan i VS14 åren - mot faunan i Turma River på Kola-halvön, figur 1. Åren -, före torrläggning, noterades likheter i faunassammansättning i Gunnilboån med dito i Turma River på Kola-halvön om 44%-47%. De låga likheterna indikerar att Gunnilboån har låga likheter med ett ursprungslikt naturligt vattendrag. Efter torrläggning, från till, noterades likheter om 28%-39% där de lägsta likheterna noterades åren 23 och %-uell likhet mellan faunan i VS14 och faunan i Turma River på Kola-halvön Figur 1. Högsta erhållna likhet mellan faunan i VS14 vid skilda årtal och dito i Turma River på Kola-halvön. Gunnilboån 23

25 med 28% respektive 32%. Likhetsanalysen mot Turma River indikerar således att faunan i VS14 allt mer avviker från den fauna som kan förväntas finnas i ursprungslika vatten. En delorsak till minskade likheter med Turma River, och med nordliga svenska vattendrag, kan vara att perioderna med kyligt vintervatten troligen blivit allt kortare i Gunnilboån. Om indikationen är riktig kan det innebära att möjligheterna för nordliga arter att bilda fungerande populationer i Gunnilboån har minskat, vilket det också finns indikationer på. Omvänt borde sydliga arter ha lättare för att kolonisera Gunnilboån, vilket det dock ännu inte finns exempel på. Likhetsanalys avseende faunan i VS14 åren - mot faunan i andra svenska vatten, figur 11. År var bottenfaunan i Gunnilboån mest lik den i Högvadsån i Ätrans vattensystem. Högvadsån har allt sedan de första undersökningarna 1983 hyst en av landets finaste bottenfaunor. Åren - var faunan i VS14 mest lik den i fina skogsvattendrag i Hälsingland och Dalarna. Efter har bottenfaunan i Gunnilboån erhållit en alltmer sydlig karaktär, framförallt åren 23- då faunan var mest lik den i Skaddeån i Småland, mer än 3 mil syd Gunnilboån. Möjligen är det effekter av ökade vintertemperatur i vatten som återspeglas i den geografiska förändringen i Gunnilboåns faunalikheter. Det är inte säkerställt att vintertemperaturerna ökat i Gunnilboån, än så länge är det bara indikation att de gör det % 6. 58% 3. 69% 2. 63% 5. 59% %-6% Nummer År Likhetsindex Lokalkod Datum X-koor Y-koor Namn Kalkpåverkan 1 62 HA Högvadsån Kalkpåverkad 2 63 HS Gopån Kalkpåverkad 3 69 HS Galvån Kalkpåverkad 4 69 DR Rogsån Okänd kalkpåverkan 5 59 VS Alderbäcken Ej kalkpåverkad 6 58 VS Hedströmmen Ej kalkpåverkad 7 67 SÖ Ålbergaån Kalkpåverkad 1. 62% %-67% 8 6 SÖ Ålbergaån Kalkpåverkad SM Skaddeån Nedan kalkdoserare 1 67 SM Skaddeån Nedan kalkdoserare Figur 11. Högsta erhållna likhet mellan faunan i VS14 och faunan i andra svenska vattendrag. 1 Sorensens likhetsindex % R 2 =, Figur 12. Likhet mellan faunan i VS14 januari med dito i övriga prov Gunnilboån

26 Likhetsanalys avseende faunan i VS14 år mot dito åren -, figur 12. Likhetsanalys internt inom Gunnilboån visar att sammansättningen av skilda djurformer förändrats med tiden från till. Den största förändringen noterades efter torrläggning då öring, stensimpa, lake, vattennäbbmus och ett antal bottenfaunaarter, som noterades före torrläggning, inte kunde återfinnas under åren -. Slutsatsen är att torrläggningen utgör den enskilt viktigaste orsaken till konstaterade förändringar i fauna med tiden. Antal djurformer, antal individer och ackumulation av antal djurformer i VS14 Medelantalet taxon om 5 efter års kalkning är fortfarande lägre än dito före torrläggning med 61 taxon men i paritet med dito efter torrläggning med 49 taxon. Variationen i antalet individer efter års kalkning avviker inte signifikant från dito vid perioderna före eller efter torrläggning. Den låga ackumulationen i antal taxa efter års kalkning har fortsatt i stort linjärt i dito från år. Antal taxa Antal individer 23 Antal taxa Ackumulerat antal taxa Antal individer Figur 13. Antal djurformer, antal individer och ackumulation av antal djurformer i VS14. Det syns utifrån förändringar i antal taxa, antal individer och ackumulation av taxa inga tecken på återhämtning av bottenfauna efter torrläggningen mars och inte heller effekter på bottenfauna av års kalkning. Bottenfaunans diversitet i VS14 Shannons diversitetsindex: Före torrläggningen mars varierade Shannons diversitetsindex från 1,84 och 3,44 med ett medeltal om 2,66±,34. Enligt Naturvårdsverket () motsvarar dessa värden klasser från 4 till 2 med betydelserna lågt index till högt index vilket motsvarar beskrivningarna Starka effekter av störning till Måttliga effekter av störning. Medelvärdet faller inom klass 3 betydande måttligt högt index vilket motsvarar beskrivningen Tydliga effekter av störning. Direkt efter torrläggning, då vattnet på nytt flödade, noterades värdet,45 vilket faller inom klass 5 betydande mycket lågt index vilket motsvarar beskrivningen Mycket starka effekter av störning. Från 9:e mars till 3:e december noterades värden från 1,57 till 2,98 med ett medeltal om 2,34±,31. Klasser och beskrivningar efter torrläggning faller med angivna värden inom samma ramar som dito från tiden före torrläggning. Värden efter torrläggning är dock signifikant lägre än före torrläggning. Gunnilboån 25

27 4, 3,5 3, 2,5 2, 1,5 1,,5, Shannons diversitetsindex 23 Figur 14. Bottenfaunans diversitet i VS14 Successivt ökande värden som skulle kunna indikera en fortsatt återhämtning efter torrläggningen mars återfinns ej i tidsserien. Värdena åren 23- visar inga tecken på att ha påverkats av års kalkningar. Vår bedömning är likväl att värdena på Shannon-index följer bottenfaunans tidsmässiga utveckling på ett logiskt sätt. Den enda utsaga som kan göras är dock att en kraftig förändring i bottenfaunans status inträffade mars samt att faunan indikeras vara mindre mångformig efter än före mars. Det är inte möjligt att säga vad som orsakat förändringen i bottenfaunans status och inte heller om förändringen skall ses som negativ eller positiv. Föroreningsstatusen vid lokal VS14 i Gunnilboån Föroreningsstatusen i VS14 studeras här med POEPT-index såsom det beskrivs i Lingdell & Engblom (), med BMWP-index som det beskrivs i Hellawell (1986) samt med ASPT-index och Danskt faunaindex såsom det beskrivs i Naturvårdsverkets (). BMWP: Före torrläggningen mars varierade BMWP-index från 116 till 234 med ett medeltal om 168±25. Enligt Lingdell & Engblom (opub) motsvarar dessa värden klasser från 3 till 1 med betydelserna måttligt högt index till mycket högt index vilket motsvarar beskrivningarna Tydliga effekter av störning till Inga eller obetydliga effekter av störning. Medelvärdet faller inom klass 2 betydande högt index vilket motsvarar beskrivningen Måttliga effekter av störning. Direkt efter torrläggning, då vattnet på nytt flödade, noterades värdet 2 vilket faller inom klass 5 betydande mycket lågt index vilket motsvarar beskrivningen Mycket starka effekter av störning. Från 9:e mars till 3:e december noterades värden från 79 till 197 med ett medeltal om 136±21. Funna värden motsvarar klasser från 4 till 2 med betydelserna lågt index till högt index vilket motsvarar beskrivningarna Starka effekter av störning till Måttliga effekter av störning. Medelvärdet faller inom klass 3 betydande måttligt högt index vilket motsvarar beskrivningen Tydliga effekter av störning. 26 Gunnilboån

28 BMWP-index 23 Figur 15. Föroreningsstatus i VS14, BMWP-index. Eftersom BMWP-indexet summerar poängtalet för varje giltigt taxon kommer störningar som resulterar i lägre antal taxa normalt också att resultera i lägre BMWP-index. Detta kan kanske ses som en styrka då utvecklingen i tid följs på en viss lokal. Vår bedömning är också att värdena på BMWP på ett logiskt sätt illustrerar bottenfaunans utveckling med tiden i VS14. Den enda utsaga som kan göras är dock att en kraftig förändring i bottenfaunans status inträffade mars samt att förhållandena i biotopen efter mars indikeras skilja sig från dito före mars. Det är inte möjligt att säga vad som orsakat förändringen i bottenfaunans status och inte heller om förändringen skall ses som negativ eller positiv. Nackdelen med indexet är att biotoprika lokaler normalt erhåller högre indexvärden än biotopfattiga lokaler vilket betyder att sistnämnda kan indikeras vara mer störda än förstnämnda vid i övrigt identiska förhållanden. Nackdelen är således att det är svårt att tolka skillnader i värdet på BMWP-index från skilda vatten med strukturmässigt skilda möjligheter att hysa många taxa. För att i viss mån råda bot på detta problem kan värdet på BMWP divideras med antalet poänggivande taxa vilket görs i ASPT-indexet som avhandlas nedan. ASPT: Före torrläggningen mars varierade ASPT-index från 5,27 till 6,39 med ett medeltal om 5,99±,22. Enligt Naturvårdsverket () motsvarar dessa värden klasser från 4 till 2 med betydelserna lågt index till högt index vilket motsvarar beskrivningarna Starka effekter av störning till Måttliga effekter av störning. Medelvärdet faller inom klass 3 betydande måttligt högt index vilket motsvarar beskrivningen Tydliga effekter av störning. Direkt efter torrläggning, då vattnet på nytt flödade, noterades värdet 2, vilket faller inom klass 5 betydande mycket lågt index vilket motsvarar beskrivningen Mycket starka effekter av störning. Från 9:e mars till 3:e december noterades värden från 5,26 till 6,35 med ett medeltal om 5,83±,25. Klasser och beskrivningar efter torrläggning faller med angivna värden inom samma ramar som dito från tiden före torrläggning. Värden efter torrläggning är dock signifikant lägre än före torrläggning. Successivt ökande värden som skulle kunna indikera Gunnilboån 27

29 7, 6,5 6, 5,5 5, 4,5 4, 3,5 3, 2,5 2, ASPT -index 23 Figur 16. Grad av störning i VS14, ASPT-index. en fortsatt återhämtning efter torrläggningen mars återfinns ej i tidsserien. Värdena åren 23- visar inte heller tecken på att ha påverkats av års kalkningar. Vår bedömning är att värdena på ASPT på ett logiskt sätt illustrerar bottenfaunans utveckling med tiden i VS14. Den enda utsaga som kan göras är dock att en kraftig förändring i bottenfaunans status inträffade mars samt att förhållandena i biotopen efter mars indikeras skilja sig från dito före mars. Det är inte möjligt att säga vad som orsakat förändringen i bottenfaunans status och inte heller om förändringen skall ses som negativ eller positiv. Danskt faunaindex: Före torrläggningen mars varierade Danskt faunaindex från 5 till 7 med ett medeltal om 6,65±,52. Enligt Naturvårdsverket () motsvarar dessa värden klasser från 3 till 1 med betydelserna måttligt högt index till mycket högt index vilket motsvarar beskrivningarna Tydliga effekter av störning till Inga eller obetydliga effekter av störning. Medelvärdet ligger närmast klass 1 betydande mycket högt index vilket motsvarar beskrivningen Inga eller obetydliga effekter av störning. Direkt efter torrläggning, då vattnet på nytt flödade, noterades värdet 1 vilket faller inom klass 5 betydande mycket lågt index vilket motsvarar beskrivningen Mycket starka effekter av störning. Från 9:e mars till 3:e december noterades värden från 3 till 7 med ett medeltal om 5,81±,71. Funna värden motsvarar klasser från 5 till 1 med betydelserna måttligt högt index till mycket högt index vilket motsvarar beskrivningarna Mycket starka effekter av störning till Inga eller obetydliga effekter av störning. Medelvärdet ligger närmast klass 2 betydande högt index vilket motsvarar beskrivningen Måttliga effekter av störning. Värden efter torrläggning är signifikant lägre än före torrläggning. 28 Gunnilboån

30 Danskt faunaindex 23 Figur 17. Grad av störning i VS14, Danskt faunaindex. Successivt ökande värden som skulle kunna indikera en fortsatt återhämtning efter torrläggningen mars återfinns ej i tidsserien. Värdena åren 23- visar inga tecken på att ha påverkats av års kalkningar. Vår bedömning är att värdena på Danskt faunaindex på ett logiskt sätt illustrerar bottenfaunans utveckling med tiden i VS14. Den enda utsaga som kan göras är dock att en kraftig förändring i bottenfaunans status inträffade mars samt att förhållandena i biotopen efter mars indikeras skilja sig från dito före mars. En tydlig visuell indikation som ges av detta index är att förhållandena i VS14 synes betydligt mer instabila efter än före torrläggning vilket kan indikera en negativ störning orsakad av torrläggningen. Nämnda indikation styrks av att faunan åren - statiskt sett är signifikant stabilare än faunan åren - 23 vilket avhandlas längre fram i rapporten. POEPT-index: Indexet utgörs av det summerade antalet individer av dagsländor (Ephemeroptera), bäcksländor (Plecoptera) och nattsländor (Trichoptera) dividerat med antalet individer för övriga djurgrupper exklusive tvåvingar (Diptera). Diptera har uteslutits pga stor individantalsvariation i såväl tid som rum. POEPT-indexet beskrivs i Lingdell & Engblom (). Före torrläggningen mars varierade POEPT-index från 21 till 86 med ett medeltal om 45±15. Enligt Engblom & Engblom (opub) motsvarar dessa värden klasser från 3 till 1 med betydelserna måttligt högt index till mycket högt index vilket motsvarar beskrivningarna Tydliga effekter av störning till Inga eller obetydliga effekter av störning. Medelvärdet faller inom klass 2 betydande högt index vilket motsvarar beskrivningen Måttliga effekter av störning. Direkt efter torrläggning, då vattnet på nytt flödade, noterades värdet vilket faller inom klass 5 betydande mycket lågt index vilket motsvarar beskrivningen Mycket starka effekter av störning. Från 9:e mars till 3:e december noterades värden från 6 till 56 med ett medeltal om 3±13. Funna värden motsvarar klasser från 5 till 1 med betydelserna måttligt lågt index till mycket högt index vilket motsvarar beskrivningarna Mycket starka effekter av störning till Inga eller obetydliga effekter av störning. Medelvärdet faller inom klass 3 betydande måttligt högt index vilket motsvarar beskrivningen Tydliga effekter av störning. Värden efter torrläggning är signifikant lägre än före torrläggning. Gunnilboån 29

31 POEPT -index 23 Figur 18. Föroreningsstatus i VS14, POEPT-index. Successivt ökande värden som skulle kunna indikera en fortsatt återhämtning efter torrläggningen mars återfinns ej i tidsserien. Värdena åren 23- visar inga tecken på att ha påverkats av års kalkningar. Vår bedömning är att utfallet av detta index är mycket svårtolkat, antalet möjliga orsaker till de successivt minskande värdena från år till till exempel, är många, men bristen på kemiska och fysikaliska data gör att kurvans relevans inte kan analyseras. Nu lider naturligtvis alla index som beräknats utifrån bottenfauna i VS14 av samma brist, men eftersom lika tydliga förändringar med tiden inte återfinns där, blir frågan inte lika aktuell som för POEPT-indexet. Uppenbart är att andelen sländor var mycket hög även efter det att provtagningen stabiliserats. Utifrån värdena på POEPTindex synes störningarna på VS14 ha inletts redan år. Försurningsstatusen vid lokal VS14 i Gunnilboån Försurningsstatusen i VS14 studeras här med det försurningsindex (FSI) som ges i Degerman & al (), med surhetsindex såsom det beskrivs i Naturvårdsverkets (), med det index som ges för indikatortaxa inom kalkningsverksamheten (BpHI) såsom det beskrivs i Naturvårdsverket () samt med några av de index som är förknippade med sistnämnda index, nämligen BpHI>5 och BpHI-n såsom det beskrivs i Lingdell & Engblom (25). Försurningsindex (FSI) enligt Degerman & al (): Från januari fram till torrläggningen mars registrerades enbart FSI=4 vilket indikerar att ph under denna tid ej understigit 5,5. Vid ph-mätningar under denna tidsperiod noterades ej ph under 5,7. Direkt efter det att vattnet på nytt började flöda efter torrläggningen noterades FSI=2 vilket indikerar att ph understigit 5,. Under resterande delen av år samt under åren - noterades FSI=3 vid ett antal tillfällen vilket indikerar att ph då skulle ha understigit 5,5, samma gäller för ett enskilt datum år 23. ph under 5,7 har dock inte registrerats ens vid högsta flöde vid något tillfälle fram till december. 3 Gunnilboån

32 4,5 4 3,5 3 2,5 2 1,5 1 FSI-index 23 Figur 19. Försurningsstatus i VS14, FSI-index. Konstruktionen av FSI medför att det normalt inte är möjligt att studera effekter av kalkning i vatten som antingen ej var sura innan kalkning eller i vatten som har kalkats så länge att försurningskänsliga arter koloniserat. Indexet är inte avsett för att studera effekter av kalkning utan för att storskaligt kartera försurningsstatus inom landet. Den karta, som visar den biologiskt indikerade försurningssituation i landets smärre vattendrag i Jordbruksdepartementet (1982), utgör exempel på vad indexet egentligen är avsett till. Grunden till FSI-indexet ges i Engblom & Engblom (1983) och delar av indexet ingår direkt eller indirekt i ett flertal andra index, exempelvis surhetsindex i Naturvårdsverket (). Vissa länsstyrelser bedömer surhetsstatus bland annat genom att ange antalet påträffade taxa med FSI>3. Det måste poängteras att siffervärdet på FSI-indexet, och alla härifrån härledda index, påverkas av en mängd andra faktorer än vattnets surhet vilket också är uppenbart utifrån de data som härrör från Gunnilboån. Surhetsindex enligt Naturvårdsverket (): Före torrläggningen mars varierade surhetsindex från 7 till 11 med ett medeltal om 8,9±1,. Enligt Naturvårdsverket () motsvarar dessa värden klasser från 2 till 1 med betydelserna högt index till mycket högt index vilket motsvarar beskrivningarna Måttliga effekter av störning till Inga eller obetydliga effekter av störning. Medelvärdet ligger inom klass 2 betydande högt index vilket motsvarar beskrivningen Måttliga effekter av störning. Direkt efter torrläggning, då vattnet på nytt flödade, noterades värdet vilket faller inom klass 5 betydande mycket lågt index vilket motsvarar beskrivningen Mycket starka effekter av störning. Från 9:e mars till 3:e december noterades värden från 4 till 11 med ett medeltal om 8,1±1,16. Funna värden motsvarar klasser från 4 till 1 med betydelserna lågt index till mycket högt index vilket motsvarar beskrivningarna Starka effekter av störning till Inga eller obetydliga effekter av störning. Medelvärdet ligger inom klass 2 betydande högt index vilket motsvarar beskrivningen Måttliga effekter av störning. Gunnilboån 31

33 Surhetsindex 23 Figur 2. Surhetsstatus i VS14, Surhetsindex enl. Naturvårdsverket. En trend till successivt ökande värden som skulle kunna indikera en fortsatt återhämtning efter torrläggningen mars återfinns ej i tidsserien. Värdena åren 23- visar inga tecken på att ha påverkats av års kalkningar. Index enligt indikatortaxa i kalkningsverksamheten enligt Naturvårdsverket (): Från januari fram till torrläggningen mars registrerades maximum BpHI 8 och 1 (9 finns ej) vilket indikerar att ph under denna tid inte har understigit 5,6. Vid ph-mätningar under nämnda tidsperiod noterades ej ph under 5,7. Direkt efter det att vattnet på nytt började flöda efter torrläggningen noterades maximum BpHI=3 vilket indikerar att ph understigit 5,6. ph under 5,7 har dock inte registrerats ens vid högsta flöde vid något tillfälle fram till december. Efter torrläggning har endast värden 8 och 1 noterats vilket indikerar att ph under denna tid ej har understigit 5,6 vilket det enligt ph-mätningar inte heller har gjort. En trend till successivt ökande värden som skulle kunna indikera en fortsatt återhämtning efter torrläggningen mars återfinns ej i tidsserien. Värdena åren 23- visar inga tecken på att ha påverkats av års kalkningar. BpHI>5: Indexet är inte avsett att studera surhetsstatus i sig, det är närmast till för att beskriva förändringar i biologisk mångfald i vatten där indexbenämningen i sig anger att ph sannolikt inte understigit 5,6. Begreppet biologisk mångfald anger i detta fall inte någon värdering, ett vatten med ett högt BpHI>5 behöver inte ha ett högre naturvärde än ett vatten med ett lågt dito. Före torrläggning noterades 5 till 13 taxa med BpHI>5, medeltalet var 8,22±1,8. Direkt efter torrläggning, då vattnet på nytt började flöda, noterades värdet. Från 9:e mars till 3:e december noterades värden från 1 till 8 med ett medeltal om 4,75±1,58. Värden efter torrläggning är signifikant lägre än före torrläggning. 32 Gunnilboån

34 BpHI>5 23 Figur 21. Försurningsstatus i VS14, BpHI > 5. Det indexet BpHI>5 säger avseende VS14 är att vattnet under perioden - inte varit föremål för försurning med ph under 5,6 men att en kraftig förändring av annan art ägt rum mars samt att effekterna av denna förändring kvarstått med tiden fram till. Värdena åren 23- visar inga tecken på att ha påverkats av års kalkningar. BpHI-n: Före torrläggningen mars varierade BpHI-n från 3,47 till 4,44 med ett medeltal om 3,87±,22. Enligt Lingdell & Engblom (opub) motsvarar dessa värden klasser från 3 till 1 med betydelserna måttligt högt index till mycket högt index. Medelvärdet faller inom klass 2 betydande högt index. Direkt efter torrläggning, då vattnet på nytt flödade, noterades värdet 2, vilket faller inom klass 5 betydande mycket lågt index. Från 9:e mars till 3:e december noterades värden från 2,91 till 4,38 med ett medeltal om 3,49±,26. Dessa värden motsvarar klasser från 3 till 1 med betydelserna måttligt högt index till mycket högt index. Medelvärdet faller inom klass 3 betydande måttligt högt index. Värden efter torrläggning är signifikant lägre än före torrläggning. Värden på BpHI överstigande 2,5 indikerar att ph inte understigit 5,6. 5, 4,5 4, 3,5 3, 2,5 2, BpHI-n 23 Figur 22. Försurningsstatus i VS14, BpHI-n. Gunnilboån 33

35 En trend till successivt ökande värden som skulle kunna indikera en fortsatt återhämtning efter torrläggningen mars återfinns ej i tidsserien. Värdena åren 23- visar inga tecken på att ha påverkats av års kalkningar. Den tidsmässiga utvecklingen av indikatortaxa inom kalkningsverksamheten Att tänka på angående siffervärden på de understrukna indexen BpHI, BMWP och FOI som följer efter respektive taxa. BpHI står för BottenpHaunaindex vars indexvärden löper från 1 till 1 och där 9 saknas för att systemet skall vara så likt BMWP- och ASPT-index som möjligt. Indexvärden över 5 har tilldelats taxa som indikerar att ph inte understigit 5,6. Indexvärdet 1 anger att taxat bedömts tåla extremt surt vatten och värdet 1 anger ett taxa som normalt kräver ph över 6,. BMWP står för British Working Monitoring Party vars indexvärden löper från 1 till 1. Ju högre siffervärde desto känsligare kan taxat antas vara för förorening och störningar. FOI avspeglar förorening och innehåller indexvärden från 1 till 5 där index 1 anger den föroreningståligaste gruppen av djur, index 3 ganska föroreningskänsliga och index 5 mycket föroreningskänsliga, siffervärde mellan angivna värden anger känsligheten däremellean. Gastropoda (snäckor). BpHI=8. Kalkmål=pH 6,. BMWP=3 och 6. FOI=2 och 3. Skrapare: Snäckor är tämligen känsliga gentemot långvarigt låga ph, dock kan flertalet arter överleva dygnslånga surstötar med ph under 5. Flertalet snäckor gynnas av näringshöjande föroreningar. Snäckor har påträffats såväl i som uppoch nedströms VS14 men bestånden har varit relativt individfattiga. De har bara utgjort en liten del av bottenfaunan i VS14 (,12%). Under åren - har totalt 378 individer samlats in vid 55 av de 13 provtagningstillfällena. Arterna i tabellen nedan har påträffats i VS14. Teckningen visar arten Marstoniopsis scholtzi. Tabell 2. Gastropoda (Snäckor) Taxon Antal individer Andel Antal fyndtillfällen Lymnaea stagnalis (Linnaeus, 1758) 19,58 13 Stagnicola palustris group 1,3 1 Radix balthica coll. 299,98 4 Bathyomphalus contortus (Linnaeus, 1758) 45,137 8 Gyraulus acronicus (Férrussac, 187) 1,3 1 Acroloxus lacustris (Linnaeus, 1758) 1,3 1 Marstoniopsis scholtzi (A. Schmidt, 1856) 13,39 4 Utöver arterna i VS14 har en individ av arten Gyraulus riparius (Westerlund, 1865) påträffats -7-6 cirka 1,7 km nedströms lokal VS14. Fyndlokalen är sel-/sjöliknande och arten var inte förväntad vid den strömma/forsande VS14. En individ av arten Bithynia tentaculata (Linnaeus, 1758) påträffades -5-5 cirka 1 km uppströms VS14 och därmed uppströms dammen vid Kedjebohammar. VS14 utgör inte en bra biotop för arten. Arten Valvata piscinalis (O. F. Müller, 1774) har påträffats som enstaka individer såväl upp- som nedströms VS14. En av fyndlokalerna, cirka,4 km nedströms VS14, är mycket lik VS14 och det är svårt att förstå varför arten inte noterats i VS14. Hög korrelation i individantal mellan snäckor och andra djurgrupper erhölls ej. Antalet snäckor före torrläggning var genomgående lågt och mer än 2 individer noterades inte vid någon provtagning. Under perioden efter torrläggning noterades tre toppar i snäckornas individantal. Efter års kalkningar noterades 34 Gunnilboån

36 endast enstaka individer varför det bedöms att snäckor ej påverkats av dessa. Det är svårt att förklara de mycket individfattiga bestånden av snäckor efter års kalkning. Om Gunnilboån går mot ett näringsrikare tillstånd borde antalet snäckor åren 23- ha varit högre i stället för lägre också av det skälet. Snäckor synes kunna reagera mer negativt än flertalet andra bottenfaunaorganismer på exempelvis koppar, det finns dock ingen misstanke om att Gunnilboån skulle ha förorenats av koppar. Den grönfärgning som noterades i Lilla Kedjen år torde inte ha sitt ursprung i koppar utan i frisvävande alger. Tänkbart, men mindre sannolikt, är att den ökade andelen iglar skulle ha lett till minskat antal snäckor genom predation. Det är dock gott om igelrika svenska vatten med hög andel snäckor, bland annat på grund av att båda djurgrupperna gynnas av näringshöjande föroreningar. Noterbart är likväl att individantalen av igeln Glossiphonia complanata, som livnär sig både på snäckor och på musslan Sphaerium corneum, var som högst år. Att nämnda mussla ökat i individantal samtidigt som snäckor minskat kan tolkas som en motsägelse till att den ökade andelen iglar är orsak till minskad andel snäckor. En förståelse av mekanismerna bakom de lägre snäckantalen åren 23 och kan vara av avgörande betydelse för förståelsen av Gunnilboåns ekosystem i sin helhet. Avsaknaden av kemiska data är här särskilt besvärande Antal Gastropoda 23 Figur 23. Antal individer av Gastropoda (snäckor) i VS14. Margaritiferidae, Unionidae och Dreissenidae kortare än 2 mm. Stormusslor. BpHI=8 för individer kortare än 2 mm. Kalkmål=pH 6, för Margaritiferidae och ph 5,6 för övriga stormusslor. BMWP=Ej. FOI=2 och 4. Filtrerare: : Stormusslor synes vara tämligen känsliga gentemot långvarigt låga ph, dock kan åtminstone flodpärlmussla överleva dygnslånga surstötar med ph under 4 även om de synes vara mycket föroreningskänsliga Dammusslor har påträffats i djupare lugnvattenområden ned- och uppströms VS14 men ej i det strömmande/forsande VS14. Gunnilboån 35

37 Sphaeriidae exkl. Pisidium (Klotmusslor). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=3. FOI=2. Filtrerare/skrapare?: Klotmusslor är ganska försurningskänsliga men de gynnas av näringshöjande föroreningar. I Gunnilboån har endast arten Sphaerium corneum (Linnaeus, 1758) påträffats. Klotmusslor är allmänt förekommande såväl i som upp- och nedströms VS14. De har utgjort en ganska hög andel av bottenfaunan i VS14 (1,47%), Under åren - har totalt 4845 individer påträffats vid 119 av de 13 provtagningstillfällena. Information avseende den närstående ärtmusslan Pisidium finns längre fram under Bivalvia. Musslor. Teckningen visar arten Sphaerium corneum. Individantalen av klotmusslor efter års kalkning är i paritet med dito efter torrläggning samt signifikant högre än före torrläggning. Ökade tätheter av Sphaerium corneum skulle kunna indikera ökad närsaltsbelastning, en tanke som delvis styrks av att antalet ärtmusslor (Pisidium) har minskat kraftigt under samma tidsperiod. Möjligen kan Gunnilboåns vatten ha blivit näringsrikare genom att den minskade svaveldepositionen lett till minskad markförsurning som i sin tur lett till förändrade kemiska processer i marken vilket i sin tur kan ha lett till förändrad biologisk aktivitet där. Möjligen kan delar av den ökade grumligheten i Gunnilboåns vatten innehålla nybildade/nyfrigjorda näringsämnen som gynnar Sphaerium corneum. Täta bestånd av klotmusslor har dock vid ett flertal tillfällen påträffats även i rena skogsvattendrag med hög andel slam i bottnarna varför en entydig bild inte kan erhållas. Noterbart är att vattenfärgen i de skogsvattendrag som hyst täta bestånd av Sphaerium corneum haft en brungrönaktig ton precis som i Gunnilboån år. Den högsta korrelationen i individantal erhölls mot den tämligen renvattenkrävande nattsländan Lepidostoma hirtum (SC=,57) vilket vi finner märkligt och saknar förklaring till. Korrelationen med individantalen av föroreningsgynnade iglar var,54 (se Hirudinea) och individantalen av igeln Glossiphonia complanata var som högst år medan Sphaerium corneum hade sina toppar åren -. Det bedöms som mindre troligt att andelen klotmusslor påverkats av års kalkning Antal Sphaerium corneum 23 Figur 24. Antal individer av Sphaerium corneum i VS Gunnilboån

38 Hirudinea (iglar). BpHI=6. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=3 och 4. FOI=1,2 och 3. Rovdjur/parasiter: Iglar är ganska försurningskänsliga men många arter gynnas av näringshöjande föroreningar. Iglar förekommer i normal omfattning såväl i som upp- och nedströms VS14 och de har utgjort en ganska hög andel av faunan (,96%). Under åren - har totalt 3162 individer påträffats vid 127 av de 13 provtagningstillfällena i VS14. Arterna i tabellen nedan har påträffats i VS14. Teckningen visar arten Erpobdella octoculata. Tabell 3. Hirudinea (Iglar) Art Antal individer Andel Antal fyndtillfällen Erpobdella octoculata (Linnaeus, 1758) 271, Erpobdella testacea (Savigny, 182) 13,39 9 Alboglossiphonia heteroclita (Linnaeus, 1761) 1,3 1 Glossiphonia complanata (Linnaeus, 1758) 446, Helobdella stagnalis (Linnaeus, 1758) 67, Hemiclepsis marginata (O. F. Müller, 1774) 4,12 4 Theromyzon tessulatum (O. F. Müller, 1774) 7,21 6 Haemopis sanguisuga (Linnaeus, 1758) 13,39 13 Utöver arterna i VS14 påträffades en individ av arten Glossiphonia concolor (Aphathy, 1888) -2-7 i ett forsparti cirka 3 meter uppströms VS14. Individantalet av iglar efter års kalkning, och i slutet av perioden efter torrläggning, var signifikant högre än dito under perioden före torrläggning vilket kan indikera ökad föroreningsbelastning. De föroreningsgynnade organismer, främst vissa maskar och fjädermyggslarver, som utgör viktig föda för iglar, har dock genomgått måttliga förändringar i individantal sedan år vilket delvis motsäger nämnda indikationen. Individantalet av iglar var bäst korrelerat till antalet sötvattensgråsuggor (SC=,61). Dito korrelation med klotmusslor (Sphaerium corneum) var också ganska hög (SC=,54). Sett över landet är det likadant, troligen beroende på att nämnda taxa gynnas av näringshöjande föroreningar. Varför sambandet finns även i Gunnilboån är svårt att förstå mot bakgrund av att data från ett antal andra djurformer visar på motsatsen. Det bedöms också som mindre troligt att ökningen kan förklaras av års kalkning Antal Hirudinea 23 Figur 25. Antal individer av Hirudinea (iglar) i VS14. Gunnilboån 37

39 Astacidae (Flodkräfta och signalkräfta). BpHI=8. Kalkmål=pH 6, för flodkräfta. BMWP=8. FOI=3. Allätare: Kräftor är försurningskänsliga men de gynnas av måttliga mängder näringshöjande föroreningar. I Gunnilboån har såväl enstaka exemplar av flodkräfta (Astacus astacus (Linnaeus, 1758)) som signalkräfta (Pacifastacus leniusculus (Dana, 1852)) påträffats, dock ej i M42-prov. Teckningen visar den rödlistade flodkräftan Astacus astacus. Vid VS14 noterades död signalkräfta -3-9, en vecka efter det att vattnet börjar flöda efter torrläggning. I övrigt har kräftor ej noterats vid VS14. Nedströms VS14 har spridda observationer gjorts av signalkräfta, beståndet synes vara mycket individfattigt. Uppströms VS14 har flodkräfta noterats vid ett kalkrikare källuppflöde, i övrigt har flodkräfta inte påträffats i Gunnilboån under provtagningsperioden -. Flodkräfta har också påträffats vid ett kalkrikare källuppflöde vid Trummelsberg i Stora Kedjen uppströms VS14. Enligt ortsbefolkningen var det gott om flodkräfta i hela Gunnilboån och uppströms liggande sjöar och vattendrag fram till 196-talet, därefter skall den successivt ha gått tillbaka. Mot bakgrund av att lägsta ph om 5,7 noterats i Gunnilboån under 199- och -talet, under kalkade förhållanden, synes det rimligt att anta att än lägre ph kan ha uppträtt före kalkning, kanske främst under 196- till 197-talet. Såvitt författarna känner till har kräftpest inte drabbat Gunnilboån eller uppströms liggande sjöar. Tidigare rik förekomst av flodkräfta i sjöar och bäckar uppströms VS14 utgjorde tillsammans med restförekomst av flodkräfta i två kalkrikare uppströmningsområden delskäl till att Lilla- och Stora Kedjen utsågs som målområden för kalkningsverksamheten. Eftersom signalkräfta olovligen planterats ut någonstans i systemet i anslutning till Kedjen-sjöarna, gissningsvis år -, är det tveksamt om flodkräfta kan kvarstå som ett av målobjekten vid fortsatt kalkning. Det är också sannolikt att de få kvarvarande flodkräftbestånden i närliggande vattensystem kommer att förstärkas via utplantering av signalkräfta. Baetis exkl. B. rhodani-gruppen (Sommaröringsländor). Dagsländor (Ephemeroptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=4. FOI=2, 3 och 4. Skrapare: Sommaröringsländor är försurningskänsliga, gruppen innehåller dock både föroreningskänsliga arter och arter som gynnas av näringshöjande föroreningar. I VS14 har endast arterna Baetis subalpinus Bengtsson, 1917 och Baetis fuscatus (Linnaeus, 1761) noterats. Baetis subalpinus har endast noterats i VS14 medan enstaka individer av Baetis fuscatus påträffats i forspartier nedströms VS14. Andelen sommaröringsländor har bara utgjort en liten del av faunan i VS14 (,16%). Under åren - har totalt 52 individer påträffats vid 32 av de 13 provtagningstillfällena. Ytterligare informations finns längre fram under Ephemeroptera. Dagsländor. Teckningen visar arten Baetis subalpinus. En individ av arten Baetis vernus Curtis, 1834 påträffades -8-1 cirka 7 meter nedströms VS14. De rikaste bestånden av Baetis vernus har påträffats i mer jordbrukspåverkade vattendrag än Gunnilboån. Arterna tillbringar normalt vintern i äggstadiet och larver påträffas vanligen endast under sommaren. Baetis subalpinus är främst en norrlandsart knuten till något kyligare vatten. Det kan inte uteslutas att de genomsnittligt allt högre vattentemperaturerna omöjliggör återkolonisation av denna art. Flest Baetis subalpinus noterades juni-juli, endast 3 månader efter torrläggning, vilket var tämligen oväntat. Äggen av många norrlandsarter synes dock tåla infrysning. Individantalen av sommaröringsländor var bäst korrelerade med dito från bäcksländan Leuctra fusca och dagsländan Serratella lactata, mest beroende på snarlika livscykler (SC=,64 resp,56). Individantalen av sommaröringsländor var negativt korrelerade med den försurningsgynnade bäcksländan Nemoura cinerea och likaledes försurningsgynnade dagsländan Leptophlebia vespertina (SC=,52 resp,5). Till 38 Gunnilboån

40 en del beror den negativa korrelation på något skilda habitatkrav och helt skilda livscykler. Flest individer av Baetis fuscatus noterades år. Vi bedömer likväl att beståndet av sommaröringsländor inte påverkats av års kalkningar Antal Baetis exkl. B. rhodani -gruppen 23 Figur 26. Antal individer av Baetis exkl. B. rhodani i VS14. Baetis rhodani-gruppen (Vinteröringsländor). Dagsländor (Ephemeroptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=4. FOI=2. Skrapare: Gruppen är försurningskänslig men tål måttlig förorening. I Gunnilboån har endast arten Baetis rhodani (Pictet, 1843) påträffats. Gruppen innehåller troligen ytterligare två arter som för närvarande är föremål för utredning. Arten är allmän i strömmande/forsande partier såväl i som upp- och nedströms VS14. Vinteröringsländor har utgjort en ganska hög andel av faunan i VS14 (2,26%). Under åren - har totalt 7447 individer påträffats vid 123 av de 13 provtagningstillfällena. Teckningen visar arten Baetis rhodani. Individantalen av Baetis rhodani skiljer sig inte signifikant mellan perioderna före och efter torrläggning eller efter års kalkningar. Bästa korrelation i individantal erhölls med dagsländan Heptagenia sulphurea (SC=,47), främst beroende av likartade förekomstperioder och likartade biotopkrav, båda arterna tillhör karaktärsarterna i svenska vattendrag. Baetis rhodani borde ha påverkats positivt om kalkningarna hade lett till minskade aluminiumhalter i VS14. De relativt höga individantalen av arten indikerar dock att halterna giftigt aluminium aldrig varit särskilt höga. Troligen utgjorde Baetis rhodani en av de viktigare födoorganismerna för öring och stensimpa innan de slogs ut från Gunnilboån. I dagsläget torde abborre vara den fisk som utgör den främsta predatorn på Baetis rhodani. Beståndet av Baetis rhodani torde inte ha påverkats av års kalkningar. Gunnilboån 39

41 3 25 Antal Baetis rhodani Figur 27. Antal individer av Baetis rhodani i VS14. Nigrobaetis (Starröringsländor). Dagsländor (Ephemeroptera). BpHI=8. Kalkmål= ph 5,6. BMWP=4. FOI=3. Skrapare: Nigrobaetis är både försurnings- och föroreningskänslig. I Gunnilboån har endast arten Nigrobaetis niger (Linnaeus, 1761) påträffats. Fynd har gjorts såväl i som upp- och nedströms VS14, med det rikaste beståndet i starr cirka 7 meter nedströms VS14. Starröringsländor har utgjort en liten del av faunan i VS14 (,13%). Under åren - har totalt 44 individer påträffats vid 35 av de 13 provtagningstillfällena i VS14. Teckningen visar arten Nigrobaetis niger. Arten hade ett fungerande bestånd i VS14 före torrläggning. Efter torrläggning och fram till januari noterades endast enstaka individer där. Arten satt tidigare på mossan Fontinalis som skadades av torrläggningen, mosstäckena har minskat i omfattning med tiden och de kvarvarande är numera täckta av mjuka avlagringar. Vi bedömer det som sannolikt att skadorna på Fontinalis utgör en delorsak till att arten till synes slagits ut från Gunnilboån. Individantalen var bäst korrelerade med dito från Centroptilum luteolum (SC=,66) där det dock föreligger taxonomiska svårigheter (se Centroptilum). Beståndet av Nigrobaetis niger torde inte ha påverkats av års kalkningar Antal Nigrobaetis niger 23 Figur 28. Antal individer av Nigrobaetis niger i VS14. 4 Gunnilboån

42 Alainites (Grusöringsländor). Dagsländor (Ephemeroptera). BpHI=1. Kalkmål=pH 5.6. BMWP=4. FOI=3. Skrapare: Alainites är både försurnings- och föroreningskänslig. I Gunnilboån, men ej i VS14, har ett fåtal fynd av arten Alainites muticus (Linnaeus, 1758) gjorts. Arten är för närvarande den enda inom släktet som noterats i Sverige. Teckningen visar arten Alainites muticus. Procloeon (Järnsländor). Dagsländor (Ephemeroptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=4. FOI=4. Skrapare: Procloeon är både försurnings- och föroreningskänslig I Gunnilboån, liksom i Sverige, har endast arten Procloeon bifidum (Bengtsson, 1912) påträffats. Ett fåtal individer har påträffats såväl i som upp- och nedströms VS14. Procloeon bifidum har utgjort en mycket liten del av faunan i VS14 (,8%). Under åren - har totalt 25 individer påträffats vid 7 av de 13 provtagningstillfällena. Teckningen visar arten Procloeon bifidum. Procloeon bifidum ligger som ägg under vintern. Glesa bestånd av arten noterades före torrläggning. Efter torrläggning har fynd inte gjorts. Troligen slogs arten ut helt och hållet som en direkt följd av torrläggningen. Att den inte påträffats efter års kalkning beror troligen på att den av slumpmässiga orsaker ej återkoloniserat. Synnerligen rika bestånd av arten har noterats i vattendrag vars bottnar varit helt täckta av mjuka järnrika slamavlagringar. Beståndet av Procloeon bifidum torde inte ha påverkats av års kalkningar Antal Procloeon bifidum 23 Figur 29. Antal individer av Procloeon bifidum i VS14. Centroptilum (Små sandsimmarsländor). Dagsländor (Ephemeroptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=4. FOI=3. Skrapare: Centroptilum är försurningskänslig men tål måttlig förorening. I Gunnilboån har både arten Centroptilum luteolum (Müller, 1776) och en variant, som möjligen är en ny art inom släktet Centroptilum, påträffats. Den nya varianten som påträffats i Gunnilboån är mindre än Centroptilum luteolum och synes vara mer knuten till sjöar och sel än denna. Möjligen kan släktet innehålla ytterligare en art i Norrland vilket för närvarande är föremål för utredning. Centroptilum luteolum har påträffats såväl i som upp- och nedströms VS14 och den nya varianten endast i djuphålor inom och nedströms VS14. Centroptilum har utgjort en inte oväsentlig del av faunan i VS14 (,47%). Under åren - har totalt 1546 individer påträffats vid 64 av de 13 provtagningstillfällena. Teckningen visar arten Centroptilum luteolum. Gunnilboån 41

43 Före torrläggning kunde stora stim av Centroptilum luteolum påträffas på öppna rena sandbottnar, dessa bottnar är nu helt täckta av slam. Vi bedömer det som troligt att Centroptilum luteolum i det närmaste slogs ut från Gunnilboån som en direkt följd av torrläggningen, samt att den därefter inte kunnat etablera lika individrika bestånd som före torrläggning på grund av det slam som nu överlagrar bottnarna. Den marginella ökningen i antalet påträffade individer efter års kalkningar, som utgörs av den nya varianten av Centroptilum, kan inte tolkas som en direkt effekt av dessa. Dock kan den ökade andelen av den nya varianten ha koloniserat från andra kalkpåverkade vatten Antal Centroptilum luteolum 23 Figur 3. Antal individer av Centroptilum luteolum i VS14. Siphlonurus aestivalis (Eaton, 193) (Kalksprattelslända). Dagsländor (Ephemeroptera). BpHI=6. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=1. FOI=4. Skrapare: Siphlonurus aestivalis är både försurnings- och föroreningskänslig. Arten noterades i VS14 före torrläggningen mars men inte alls efter torrläggning eller efter års kalkningar. VS14 utgör inte en typisk biotop för arten, den har därför utgjort en mycket liten del av faunan där (,2%). Under åren - har totalt 5 individer påträffats vid 4 av de 13 provtagningstillfällena. Teckningen visar arten Siphlonurus aestivalis. Enstaka individer har även påträffats i provtagningslokaler vid långsamt rinnande partier cirka 4 meter nedströms VS14. Små tätare populationer har registrerats utanför det ordinarie provtagningsprogrammet i starrpartier mellan provtagningslokaler. Beståndet av Siphlonurus aestivalis torde inte ha påverkats av års kalkningar. Ephemeridae (Gånggrävarsländor). Dagsländor (Ephemeroptera). BpHI=1. Kalkmål=pH 6,. BMWP=1. FOI=3. Detritusätare: Gånggrävarsländor är försurningskänsliga men de tål ganska kraftig förorening så länge bottensedimentet är något sånär opåverkat. I Gunnilboån har endast arten Ephemera vulgata Linnaeus, 1758 påträffats. Arten har påträffats såväl i som upp- och nedströms VS14. Ephemeridae har utgjort en mycket liten del av faunan i VS14 (,5%). Under åren - har totalt 151 individer påträffats vid 48 av de 13 provtagningstillfällena. Teckningen visar arten Ephemera vulgata. Arten har en två- till treårig livscykel varför larver kan påträffas året runt. VS14 utgör inte en optimal biotop för arten, dock fanns en smärre mikrobiotop med lämpligt bottensubstrat bestående av sand väl uppblandad med finpartikulärt organiskt material. I strömma vatten synes Ephemera kräva att sanden ej utgörs av strilsand. Rötter från främst Potamogeton, Myriophyllum, Callitriche och Alisma 42 Gunnilboån

44 band tidigare ihop bottensubstratet. Eftersom nämnda växter minskat med tiden har sanden alltmer erhållit karaktären av strilsand. Normala bestånd av Ephemera vulgata noterades såväl före torrläggningen som fram till oktober, därefter har fynd inte gjorts. Vintern / täcktes bottnarna inom Ephemera vulgatas mikrobiotoper helt av slam. Vi bedömer att avsaknaden av Ephemera efter oktober är en direkt följd av den nytillkomna strilsandskaraktären och av slampålagringen. Det hela är lite motsägelsefullt, Ephemera påträffas ju regelmässigt i sjöarnas fluffiga mjukbottnar under språngskiktet, det vill säga ofta under syrgasfattiga förhållanden och i bottensubstrat där de ej kan gräva gångar som håller ihop. Vi tror likväl att E. vulgata kvävdes till döds under slamlagret i Gunnilboån. Individantalen av arten var bäst korrelerad med dito av bäckbaggen Elmis aenea (SC=,55) som också slogs ut av torrläggningen. Beståndet av Ephemera vulgata torde inte ha påverkats av års kalkningar. Vid en av djuphålorna uppströms VS14, som under torrperioden mars fyllts med avloppsvatten från lokala fastigheter, borrades hål i isen för vattenprovtagning. På grund av övertryck välde vattnet upp i strida strömmar genom borrhålet. Ephemera vulgata följde med det uppvällande vattnet. I det vattenlager som bildades på isen simmade hundratals individer omkring. Händelseförloppet var mycket snabbt vilket visar att Ephemera vulgata rimligen måste ha befunnit sig direkt under isen och inte nere i bottnarna där de hör hemma, vi gissar att de febrilt sökte efter syrgasrikare partier. Intressant är att det nästan uteslutande var Ephemera vulgata som följde med det uppströmmande vattnet, enstaka individer av nattsländan Hydropsyche, husbyggande nattsländor (Limnephiliidae) och trollsländor noterades dock Antal Ephemera vulgata 23 Figur 31. Antal individer av Ephemera vulgata i VS14. Caenidae (Slamsländor). Dagsländor (Ephemeroptera). BpHI=1. Kalkmål=pH 6,. BMWP=7. FOI=2 och 3. Skrapare: Slamsländor är försurningskänsliga men flera arter tål ganska kraftig förorening. I Gunnilboån har arterna Caenis horaria (Linnaeus, 1758) och Caenis luctuosa (Burmeister, 1839) noterats. Båda arterna har påträffats såväl i som upp- och nedströms VS14, främst i mer långsamt rinnande partier uppströms VS14. Caenidae har utgjort en mycket liten del av faunan i VS14 (,5%). Under åren - har totalt 156 individer påträffats vid 41 av de 13 provtagningstillfällena. Teckningen visar arten Caenis luctuosa. Utöver fynden i VS14 har nio individer av arten Caenis lactea (Burmeister, 1839) påträffats -7-6 cirka 1,7 km nedströms lokal VS14. Fyndlokalen är sel-/sjöliknande och arten var inte förväntad vid VS14. Gunnilboån 43

45 Frånsett en topp i individantal mars har topparna legat kring 1 såväl före torrläggning som en tid efter torrläggning samt efter års kalkningar. Av figuren framgår att det var ont om Caenidae under hela före torrläggning och de få fynden direkt efter torrläggning kan inte med säkerhet kopplas till torrläggningen. Caenidae påträffas ofta på slamtäckta bottnar och borde inte ha påverkats negativt av de slamöverlagringar som tog fart på allvar vintern /. Individantalen av familjen saknade hög korrelation med annan djurgrupp. Vi bedömer det som mindre troligt att beståndet av Caenidae påverkats av års kalkningar Antal Caenidae 23 Figur 32. Antal individer av Caenidae i VS14. Sisyridae (Svampsländor). Nätvingar (Neuroptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=Ej. FOI=3. Parasit: Svampsländor är försurningskänsliga och tämligen känsliga gentemot förorenat vatten. Vi kan inte artbestämma larver av svampsländor. VS14 utgör inte en bra biotop för svampsländor och totalt har endast 2 individer påträffats där. VS14 utgör den enda fyndlokalen i Gunnilboån för familjen. Familjen lever som parasiter i mossdjur som minskat i VS14 på grund av slamöverlagring. En redan från början mindre lämplig biotop för Sisyridae har således blivit allt mindre lämplig med tiden. Teckningen visar en ej artbestämd larv inom släktet Sisyra. Cheumatopsyche (Snaggad filternattslända). Nattsländor (Trichoptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=5. FOI=4. Filtrerare: Cheumatopsyche är försurningskänsliga men släktet synes gynnas av måttliga mängder näringshöjande föroreningar. I Gunnilboån, liksom i Sverige, har endast arten Cheumatopsyche lepida (Pictet, 1834) påträffats. Arten har påträffats i steniga strömmande/forsande partier såväl i som upp- och nedströms VS14. Cheumatopsyche lepida har utgjort en ganska hög andel av faunan i VS14 (1,56%). Under åren - har totalt 5145 individer påträffats vid 9 av de 13 provtagningstillfällena. Teckningen visar arten Cheumatopsyche lepida. Arten spinner fångstnät med vilket den filtrerar ut föda från vattnet. Före torrläggning noterades tämligen rika bestånd av Cheumatopsyche lepida. Beståndet slogs ut vid torrläggningen mars vilket också ledde till avsaknad av strömstare. Cheumatopsyche lepida, likväl som andra filtrerande nattsländor, utgör basföda för strömstare. Först från och med januari syns en återhämtning av beståndet av Cheumatopsyche lepida. Återhämtningen är sannolikt främst ett resultat av återkolonisation från andra vattensystem. Individantalen av Cheumatopsyche lepida var bäst korrelerade med dito av den filtrerande nattsländan Hy- 44 Gunnilboån

46 dropsyche pellucidula som båda hör till familjen Hydropsychidae (SC=,69). Den ganska höga korrelationen var väntad mot bakgrund av de två arternas likartade levnadssätt Antal Cheumatopsyche lepida 23 Figur 33. Antal individer av Cheumatopsyche lepida i VS14. Det kan inte uteslutas att Gunnilboåns vatten blivit näringsrikare genom att den minskade svaveldepositionen lett till minskad markförsurning som i sin tur lett till förändrade kemiska processer i marken vilket i sin tur kan ha lett till förändrad biologisk aktivitet där. Möjligen kan delar av den ökade grumligheten i Gunnilboåns vatten innehålla nybildade/nyfrigjorda näringsämnen som kan nyttjas av Cheumatopsyche lepida. Vi bedömer det som mindre troligt att beståndet av Cheumatopsyche lepida påverkats av års kalkningar. Psychomyidae (Frilevande tubnattsländor). Nattsländor (Trichoptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=8. FOI=2 och 4. Skrapare?: Psychomyidae är försurningskänsliga men gruppen innehåller arter som tål höggradig förorening. I Gunnilboån har arterna Lype phaeopa (Stephens, 1836) och Tinodes waeneri (Linnaeus, 1758) påträffats, sistnämnda bara som en individ. Psychomyidae har noterats såväl i som upp- och nedströms VS14. Psychomyidae har utgjort en mycket liten del av faunan i VS14 (,1%) och familjen är ovanlig också i övriga delar av Gunnilboån. Under åren - har totalt 37 individer påträffats vid 24 av de 13 provtagningstillfällena i VS14. Teckningen visar arten Tinodes pallidulus McLachlan, Förekomstfrekvensen efter torrläggning är lägre än före torrläggning och efter års kalkning. De låga individantalen gör att några slutsatser om förändringar inte kan dras. Gunnilboån 45

47 Antal Psychomyidae 23 Figur 34. Antal individer av Psychomyidae i VS14. Philopotamidae (Pincetthuggare). Nattsländor (Trichoptera). BpHI=1. Kalkmål=pH 6,. BMWP=8. FOI=4. Filtrerare: Pincetthuggare är såväl försurnings- som föroreningskänsliga. I VS14 har endast ett fåtal individer av arten Wormaldia subnigra McLachlan, 1865 påträffats. Frånsett i VS14 har endast en individ av arten noterats, då cirka 7 meter nedströms VS14. Wormaldia subnigra har utgjort en mycket liten del av faunan i VS14 (,1%). Under åren - har totalt 47 individer påträffats vid 1 av de 13 provtagningstillfällena i VS14. Teckningen visar arten Wormaldia subnigra. Wormaldia subnigra, som spinner finmaskiga fångstnät, ligger som ägg under vintern. April-juni uppmättes relativt hög grumlighet i vattnet med toppar på 12,4 respektive 31,2 FTU, mot,9-2,8 FTU under, än högre grumlighet har uppmätts efter. Sommaren låg grumligheten genomgående över 2 FTU med en topp på 12,6 FTU. Vår bedömningen är att grumligheten satte igen artens finmaskiga fångstnät vilket försvårade födosöket i så hög grad att den nästan slogs ut från Gunnilboån. Enstaka individer påträffades - och därefter inga alls. De höga grumligheterna efter torde ha omöjliggjort återkolonisation. Vi bedömer det som mindre troligt att beståndet av Wormaldia subnigra påverkats av års kalkningar. 46 Gunnilboån

48 Antal Wormaldia subnigra 23 Figur 35. Antal individer av Wormaldia subnigra i VS14. Glossosomatidae (Iglobyggarnattsländor). Nattsländor (Trichoptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=Ej. FOI=3. Skrapare: Iglobyggarnattsländor är såväl försurnings- som föroreningskänsliga. I VS14 har endast arten Agapetus ochripes Curtis, 1834 påträffats. Enstaka individer har också påträffats i strömmande/ forsande partier upp- och nedströms VS14. Agapetus har utgjort en mycket liten del av faunan i VS14 (,4%). Under åren - har totalt 136 individer påträffats vid 22 av de 13 provtagningstillfällena. Teckningen visar arten Agapetus ochripes. Arten hade en fungerande population i VS14 före torrläggningen mars, endast två individer har noterats efter torrläggning, dock först nästan sex år efter torrläggning. Arten kryper vanligen omkring på ovansidan av ej slambelagda stenar. Att stenarna i Gunnilboåns bottnar blivit allt mer slambelagda försvårar eller omöjliggör artens återkolonisation. Det synes uppenbart att arten slogs ut som en direkt följd av torrläggningen. Individantalen av arten var bäst korrelerade med dito av bäckbaggen Elmis aenea (SC=,48) som också torde ha skadats av slampålagringen. Vi bedömer att beståndet av Agapetus ochripes inte påverkats av års kalkningar Antal Agapetus ochripes 23 Figur 36. Antal individer av Agapetus ochripes i VS14. Gunnilboån 47

49 Hydroptilidae (Kuvertbyggarnattsländor). Nattsländor (Trichoptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=6. FOI=1, 3 och 4. Växtsugare: Hydroptilidae är försurningskänsliga. Familjen innehåller såväl mycket föroreningskänsliga arter som arter som i huvudsak påträffats i abslutning till gravt förorenade åkerdiken. I Gunnilboån har endast släktena Hydroptila och Ithytrichia påträffats. De har påträffats såväl i som upp- och nedströms VS14. Vi kan inte artbestämma larver inom nämnda släkten. Hydroptilidae har utgjort en mycket liten del av faunan i VS14 (,6%). Under åren - har totalt 2 individer påträffats vid 31 av de 13 provtagningstillfällena. Teckningen visar en ej bestämd art i släktet Hydroptila. Frånsett en par toppar sommaren har det varit ont om Hydroptilidae. Familjen synes ha slagits ut av torrläggningen mars för att på nytt dyka upp sommaren. Efter kalkning uppträder ånyo ett par smärre toppar vilket är förvånande mot bakgrund av att vattenvegetationen var överlagrad av slam. De något individrikare beståndet sammanfaller med att vattenvegetationen detta år såg friskare och grönare ut än vid något annat tillfälle, hela ån såg tidvis ut som ett vackert akvarium med ganska klart vatten (,93 FTU). Många arter inom Hydroptilidae livnär sig genom att suga ut saft från vattenväxter. Det förefaller sannolikt att Hydroptilidae skadades svårt av att torrläggningen skadade vattenvegetationen samt att bestånden knappast kommer att återfå den kvalitet som rådde före torrläggning så länge kvarvarande vattenvegetation är överlagrad av slam. Individantalen av Hydroptilidae var bäst korrelerade med dito av den filtrerande nattsländan Polycentropus flavomaculatus (SC=,51). Vi bedömer att beståndet av Hydroptilidae inte påverkats av års kalkningar Antal Hydroptilidae 23 Figur 37. Antal individer av Hydroptilidae i VS Gunnilboån

50 Anabolia (Sprethusbyggare). Nattsländor (Trichoptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=7. FOI=2. Skrapare/detritusätare: Anabolia är försurningskänsliga, släktet har dock påträffats i mycket förorenade vatten. I Gunnilboån har endast arten Anabolia nervosa (Curtis, 1834) påträffats. Arten har noterats såväl i som uppoch nerströms VS14. Anabolia nervosa har utgjort en mycket liten del av faunan i VS14 (,6%). Under åren - har totalt 187 individer påträffats vid 25 av de 13 provtagningstillfällena. Teckningen visar arten Anabolia nervosa. Individantalen har varierat en hel del med tiden och signifikanta skillnader föreligger inte mellan perioderna före och efter torrläggning eller efter års kalkningar. Släktet är allmänt förekommande i grumliga jordbruksvattendrag med slamtäckta bottnar. Individantalen av Anabolia nervosa var bäst korrelerade med dito av det husbyggande nattsländesläktet Halesus, båda i familjen Limnephilidae (SC=,58). Vi bedömer att beståndet av Anabolia nervosa inte påverkats av års kalkningar Antal Anabolia nervosa Figur 38. Antal individer av Anabolia nervosa i VS14. Adicella (Alrotsnattsländor). Nattsländor (Trichoptera). BpHI=6. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=1. FOI=3. Skrapare?: Alrotsnattsländor är såväl försurnings- som föroreningskänsliga. I Gunnilboån har endast arten Adicella reducta (McLachlan, 1865) påträffats, dock bara som en enda individ i VS14 trots en stor mängd alrötter i vattnet. Arten synes livnära sig genom att skrapa av mikroskopisk påväxt från bland annat alrötter. Teckningen visar arten Adicella reducta. Ceraclea (Tjocktandade glasstrusbyggare). Nattsländor (Trichoptera). BpHI=8. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=1. FOI=3, 4 och 5. Skrapare?: Ceraclea är såväl försurnings- som föroreningskänsliga. I VS14 har arterna i tabellen nedan påträffats. Ett antal småvuxna individer har inte kunnat artbestämmas. Teckningen visar arten Ceraclea annulicornis. Tabell 4. Ceraclea Art Antal individer Andel Antal fyndtillfällen Ceraclea alboguttata (Hagen, 186) 1,3 9 Ceraclea annulicornis (Stephens, 1836) 6,18 3 Ceraclea dissimilis (Stephens, 1836) 23,7 5 Ceraclea nigronervosa (Retzius, 1783) 1,3 2 Gunnilboån 49

51 Släktet har frånsett i VS14 bara noterats som enstaka individer strax nedströms VS14. Ceraclea har utgjort en liten del av faunan i VS14 (,2%). Under åren - har totalt 77 individer påträffats vid 23 av de 13 provtagningstillfällena. Vi har ingen förklaring till det tidvis något högre antalet fynd efter än före torrläggningen mars. Vi bedömer att beståndet av Ceraclea inte påverkats av års kalkningar Antal Ceraclea Figur 39. Antal individer av Ceraclea i VS14. Psychodidae (Fjärilsmyggor). Tvåvingar (Diptera). ). BpHI=6. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=Ej. FOI=1. Detritusätare: Psychodidae är försurningskänsliga men familjen har påträffats i gravt förorenade vatten. Vi kan inte artbestämma familjens larver. Larver av Psychodidae har påträffats såväl i som upp- och nedströms VS14. Psychodidae har utgjort en liten del av faunan i VS14 (,11%). Under åren - har totalt 361 individer påträffats vid 57 av de 13 provtagningstillfällena. Korrelationen i individantal var låg med dito avseende andra djurgrupper. Teckningen visar en obestämd art i familjen Psychodidae Antal Psychodidae Figur 4. Antal individer aav Psychodidae i VS14. 5 Gunnilboån

52 Familjen Psychodidae var mer allmänt förekommande före än efter torrläggningen, varför vet vi inte. Individantalen av Psychodidae synes inte ha påverkats av kalkningarna år. Öring. Kalkmål=pH 5,6: Före torrläggning fanns lilafärgad öring i VS14, vanligast var de dock i strömma partier uppströms VS14 fram till Kedjebohammar. Efter torrläggning har öring inte påträffats trots tidvis intensiva och omfattande elfisken. I den närbelägna Getbrobäcken synes öring, som redan nämnts, ha slagits ut efter skogsbruksrelaterade körskador. I övre delen av Getbrobäcken var öringen lilafärgad och i den nedre gulfärgad. Under Lingdells barndom fanns lilafärgad öring i bland annat Hedströmmen och Venabäcken, inte lång från Gunnilboån. Lokalt benämndes dessa lilafärgade öringar som original Bergslagsöring. Om det ligger något i denna benämning vet vi inte, konstateras kan dock att vi i dagsläget inte känner till något Bergslagsvatten med bestånd av lila öring. Hur Gunnilboåns bottenfauna påverkats genom avsaknad av predation från öring är inte möjligt att reda ut, möjligen har delar av predationen från öring ersatts av predation från abborre. I de strömpartier där det tidigare stod öring står det idag abborre. Abborre fanns även före torrläggning men i andra biotoper än idag. Den tidsmässiga utvecklingen av taxa av allmänt intresse Spongillidae. Mossdjur. Mossdjuren har utgjort en mycket liten del av bottenfaunan i VS14 (,4%). De få nya exemplar (hel koloni) som noterats sedan har snabbt överlagrats av slam och kvävts. Teckningen visar en obestämd art inom släktet Ephydatia skannrad från Dall & al (1987). Hydrozoa. Polypdjur. Polypdjuren har utgjort en inte oväsentlig del av bottenfaunan i VS14 (,63%). Under åren - har totalt 277 individer påträffats vid 31 av de 13 provtagningstillfällena. Hydrozoa. BpHI=Ej. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=Ej. FOI=1. Rovdjur: Hydrozoa har påträffats i såväl mycket sura som i mycket förorenade vatten vilket dock inte innebär att djurgruppen behöver sakna känsliga arter. Före torrläggning noterades endast enstaka individer. Kort tid efter torrläggningen mars påträffades täta bestånd tre år i rad varefter inga eller få exemplar påträffades fram till 23 och då bestånden på nytt synes individrika. Korrelationen av individantalen av polypdjur med dito inom andra djurgrupper var genomgående låg. Vi har inga uppgifter om individtätheter avseende polypdjurens bytesdjur och inga förklaringar till den stora variationen i individantal. Vi bedömer att beståndet av Hydrozoa inte påverkats av års kalkningar. Teckningen visar en obestämd art inom Hydrozoa Spongillidae. Mossdjur Hydrozoa. Polypdjur 2 1 Antal Hydrozoa 23 Figur 41. Antal individer av Hydrozoa i VS14. Gunnilboån 51

53 Turbellaria. Virvelmaskar. I fält har arten Dendrocoelum lacteum (Müller) noterats. Något som bör vara arterna Planaria torva (Müller) och Polycelis nigra (Müller) har också observerats. Virvelmaskar har utgjort en inte oväsentliga del av faunan i VS14 (,56%). Under åren - har totalt 185 individer påträffats vid 18 av de 13 provtagningstillfällena. Turbellaria. BpHI=4. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=5. FOI=2. Rovdjur: Virvelmaskar har påträffats i mycket sura och i tämligen förorenade vatten vilket dock inte innebär att djurgruppen behöver sakna känsliga arter. Från fram till mitten av påträffades successivt allt fler virvelmaskar. I slutet av och början av noterades två toppar i antalet individer. syntes beståndet vara nere i samma nivå som under 199-talets första hälft för att under 23 och åter uppvisa ett par toppar. Hög korrelation i individantal med annan djurgrupp noterades inte. Vi har ingen enskild förklaring till variationerna i individantal. Vi bedömer att beståndet av Turbellaria inte påverkats av års kalkningar. Teckningen visar en obestämd art inom Turbellaria. Turbellaria. Virvelmaskar Antal Turbellaria 23 Figur 42. Antal individer av Turbellaria i VS14. Oligochaeta. Maskar. Vi artbestämmer normalt inte maskar. I VS14 har likväl arterna Eiseniella tetraedra (Savigny, 1826), Spirosperma ferox Eisen, 1879 och Stylaria lacustris (Linnaeus, 1767) påträffats. Individrikast synes familjerna Enchytraeidae, Lumbriculidae och Tubificidae vara medan familjerna Lumbricidae och Naididae synes vara mindre allmänna. Maskar har utgjort en hög andel av faunan i VS14 (4,94%). Under åren - har totalt individer påträffats vid 128 av de 13 provtagningstillfällena. Oligochaeta. BpHI=3. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=1. FOI=2 och 3. Detritusätare: Maskar har påträffats i såväl mycket sura som i extremt förorenade vatten vilket dock inte innebär att djurgruppen behöver sakna känsliga arter. Individtätheterna av maskar synes ha ökat successivt från till - för att därefter gå ner till ungefär samma nivå som -. Hög korrelation i individantal med annan djurgrupp noterades inte. Möjligen kan maskarna, från till - ha gynnats av de successivt ökande slamlagren i bottnarna. Varför beståndet av maskar - i så fall var lägre än - är då svårt att förstå eftersom slamlagren - i mindre strömma områden var ungefär lika omfattande som tiden därförinnan. Vi bedömer att beståndet av Oligochaeta inte påverkats av års kalkningar. Teckningen överst på nästa sida visar en obestämd art i familjen Tubificidae. Oligochaeta. Maskar 52 Gunnilboån

54 Antal Oligochaeta 23 Figur 43. Antal individer av Oligochaeta i VS14. Nematoda. Nematoder Nematoda. Nematoder. Nematoder har utgjort en inte oväsentlig del av bottenfaunan i VS14 (,45%). Under åren - har totalt 1477 individer påträffats vid 13 av de 13 provtagningstillfällena i VS14. Nematoda. BpHI=2. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=Ej. FOI=1. Parasiter?: Nematoder har påträffats i såväl mycket sura som i extremt förorenade vatten vilket dock inte innebär att djurgruppen behöver sakna känsliga arter. Nematoder synes ha ökat successivt i individantal från till 23-. Hög korrelation i individantal med annan djurgrupp noterades inte. Nematoder synes generellt sett ha individrikare bestånd i lokaler med mjuka bottnar och de kan ha gynnats av den successivt tilltagande igenslamningen av Gunnilboåns bottnar. Teckningen visar en obestämd art inom Nematoda. Gunnilboån 53

55 1 9 8 Antal Nematoda Figur 44. Antal individer av Nematoda i VS14. Cladocera. Hinnkräftor. Hinnkräftor har utgjort en inte oväsentlig del av bottenfaunan i VS14 (,41%). %). Under åren - har totalt 1363 individer påträffats vid 52 av de 13 provtagningstillfällena. I VS14 har endast Sida crystallina (O. F. Müller, 1776) och Eurycercus lamellatus (O. F. Müller, 1785) bestämts till art. Ett fåtal individer inom släktet Bosmina har påträffats. Eurycercus lamellatus (O. F. Müller, 1785). Hinnkräfta. BpHI=4. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=Ej. FOI=3. Filtrerare/Rovdjur?: Arten synes vara tämligen försurningsoch föroreningskänslig. Eurycercus lamellatus har utgjort en liten del av bottenfaunan i VS14 (,9%). Under åren - har totalt 295 individer påträffats vid 24 av de 13 provtagningstillfällena i VS14. Från, och fram till cirka ett halvår efter torrläggningen mars, påträffades Eurycercus lamellatus i normal omfattning, därefter har inga eller bara enstaka individer påträffats. Individantalen av arten var bäst korrelerad med dito av andra hinnkräftor (SC=,6). Den tämligen goda korrelationen indikerade inledningsvis att bestånden i VS14 kunde härröra från djur som drivit dit med strömmen från de mer än meterdjupa lugnvattnen uppströms dammen vid Kedjebohammar. Om så hade varit fallet borde denna drift ha fortsatt också efter torrläggning, så skedde dock inte vilket indikerar att nämnda hinnkräftor hade en fast, av drift mindre beroende population i Gunnilboån nedströms dammen, samt att de skadades av torrläggningen. Vi bedömer att beståndet av Cladocera inte påverkats av års kalkningar. Teckningen visar arten Eurycercus lamellatus. Cladocera. Hinnkräftor 8 7 Antal Eurycercus lamellatus Figur 45. Antal individer av Eurycercus lamellatus i VS Gunnilboån

56 Copepoda. Hoppkräftor Copepoda. Hoppkräftor. Hoppkräftor, som påträffats i såväl sura som förorenade vatten, har utgjort en liten del av bottenfaunan i VS14 (,32%). Sannolikt innehåller Copepoda ett antal försurnings- och föroreningskänsliga arter. Från januari till december har totalt 143 individer påträffats vid 54 av de 13 provtagningstillfällena. Noterbart är det rika beståndet sommaren efter torrläggningen. Kanske gynnades de mer än andra djurformer av det betydligt individfattigare beståndet av fisk och andra predatorer efter torrläggning.. Vi bedömer att beståndet av Copepoda inte påverkats av års kalkningar. Teckningen visar en obestämd art inom Copepoda skannrad från Dall & al. (1987) Antal Copepoda 23 Figur 46. Antal individer av Copepoda i VS14. Isopoda. Gråsuggor Isopoda. Gråsuggor. Gråsuggor har svarat för en mycket hög andel av bottenfaunan i VS14 (25,5%). Under åren - har totalt individer påträffats vid 128 av de 13 provtagningstillfällena. Asellus aquaticus (Linnaeus, 1758). Sötvattensgråsugga. BpHI=3. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=3. FOI=2. detritusätare/allätare: Sötvattensgråsuggor har påträffats i såväl sura som i mycket förorenade vatten. Sötvattensgråsuggan hör till karaktärsarterna i flertalet sjöar och vattendrag nedan högsta kustlinjen. I och med sin vanlighet utgör de synnerligen viktig föda för fisk och strömstare och troligen också för vattennäbbmus. De nyttjas också som föda av många vattenlevande smådjur som vattenspindlar, sländlarver, skinnbagar och skalbaggar. Från och med fram till torrläggningen mars förekom sötvattensgråsuggor i normal omfattning. Efter torrläggning och fram till hösten noterades ökade tätheter. Efter synes tätheterna fortfarande vara betydligt högre än före torrläggning. Individantalen av sötvattensgråsuggor var bäst korrelerade med dito av iglar (SC=,6). Nämnda taxa gynnas av näringshöjande förorening. Vår bedömning är att frånvaron av öring, lake, stensimpa, strömstare och vattennäbbmus med flera efter torrläggning, vilka fanns före torrläggning, resulterade i minskad predation på gråsuggor. Även om abborre och mört, där framförallt abborre kan predera på gråsuggor, synes ha ökat från och framåt så verkar gråsuggorna kunna behålla det försprång de erhöll i samband med torrläggningen. Beståndet av gråsuggor verkar inte ha påverkats av års kalkningar. Teckningen visar arten Asellus aquaticus. Gunnilboån 55

57 Antal Asellus aquaticus 23 Figur 47. Antal individer av Asellus aquaticus i VS14. Ostracoda. Musselkräftor. Gunnilboån utgör inte en typisk biotop för musselkräftor och andelen i VS14 har hela tiden varit låg (,14%). Under åren - har totalt 453 individer påträffats vid 58 av de 13 provtagningstillfällena. Ostracoda. Musselkräftor. BpHI=4. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=Ej. FOI=2. Filtrerare: Musselkräftor synes generellt vara ganska försurningskänsliga, dock finns arter som överlever grav förorening. De tätaste bestånden av Ostracoda har vi funnit i rena ej igenslammade grusbottnar i källor och källvattendrag där djuren kan krypa ned till minst,3 meters djup i grusbädden. Det finns dock många arter av musselkräftor, bland annat en art som lever i slamlager och som kan vara vanlig nedströms kommunala avloppsreningsverk. Hög korrelation i individantal av Ostracoda i VS14 med annan djurgrupp där noterades inte. Det högsta individantalet noterades i slutet av och det skall bli intressant att följa den framtida utvecklingen. Vi har inget förslag på orsak till de periodvis högre individtätheterna efter torrläggningen mars. Vi tror inte att de högre individantalen åren 23- har samband med kalkningen. Teckningen visar en obestämd art inom Ostracoda. Ostracoda. Musselkräftor Antal Ostracoda 23 Figur 48. Antal individer av Ostracoda i VS14. Ephemeroptera. Dagsländor. Dagsländor har utgjort en stor del av bottenfaunan i VS14 (4,4%). Under åren - har totalt individer påträffats vid 128 av de 13 provtagningstillfällena. Samtliga individer har bestämts till art. Tabellen på nästa sida anger vilka arter som påträffats i VS14. Ephemeroptera. Dagsländor 56 Gunnilboån

58 Tabell 5. Ephemeroptera (dagsländor) Art Antal individer Andel Antal fyndtillfällen Baetis fuscatus (Linnaeus, 1761) 445, Baetis rhodani (Pictet, 1843) , Baetis subalpinus Bengtsson, ,228 7 Nigrobaetis niger (Linnaeus, 1761) 44, Centroptilum luteolum (Müller, 1776) 1546, Cloeon inscriptum Bengtsson, , Procloeon bifidum (Bengtsson, 1912) 25,76 7 Siphlonurus aestivalis (Eaton, 193) 5,15 4 Siphlonurus alternatus (Say, 1824) 28,85 3 Heptagenia fuscogrisea (Retzius, 1783) 118, Heptagenia sulphurea (Müller, 1776) 95, Leptophlebia marginata (Linnaeus, 1767) 846, Leptophlebia vespertina (Linnaeus, 1758) 941, Ephemera vulgata Linnaeus, , Serratella lactata (Bengtsson, 199) 135, Caenis horaria (Linnaeus, 1758) 13, Caenis luctuosa (Burmeister, 1839) 53, Individantalen inom ordningen Ephemeroptera var som högst åren -, därefter har signifikant färre individer påträffats. Medelantalen åren -, före torrläggningen mars, skiljer sig inte nämnvärt från dito efter torrläggning eller kalkningarna år Antal Ephemeroptera 23 Figur 49. Antal individer av Ephemeroptera i VS14. Heptagenia sulphurea (Müller, 1776). Gul forsslända. BpHI=4. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=1. FOI=4. Skrapare. Arten är ganska försurningstålig men kräver ett tämligen rent och syrgasrikt vatten. Den gula forssländan hör till karaktärsarterna i svenska strömmande/forsande vattendrag. Arten har också påträffats vid vindexponerade steniga stränder i större, vanligen kyligare sjöar. Sitt liv tillbringar den till stor del under sten varför arten för sin överlevnad är beroende av att dessa utrymmen inte sätts igen av slam eller annat material. Den gula forssländan har utgjort en liten del av faunan i VS14 (,29%). Under åren - har totalt 95 individer påträffats vid 75 av de 13 provtagningstillfällena. Arten synes i VS14 successivt ha minskat i individantal från och med Gunnilboån 57

59 januari fram till sommaren. Hösten och vintern / ökade antalet för att ligga på noll ett antal månader efter torrläggningen mars, därefter har inga eller ganska få individer noterats fram till 23-, då beståndet på nytt synes vara normalt individrikt. Uppenbarligen slogs beståndet ut helt och hållet mars då samtliga biotoper för arten var torrlagda och djuptjälade. Vår bedömning är att de få individer som noterades vintern härrör från luftburen återkolonisation samt att de högre individtätheterna 23- visar att den luftburna återkolonisationen har fungerat. Troligen fick arten först fäste i området uppströms VS14 där de forna öringlekbottnarna åren 23- var något mindre slambemängda än åren innan. Vi tror att Heptagenia sulphurea drivit till VS14 från nämnda område. Den gula forssländan var bäst korrelerad med den frilevande och filtrerande nattsländan Cheumatopsyche lepida (SC=,62), mest på grund av sina nästan identiska habitatkrav och trots skilda livscykler. Korrelationen med andra frilevande och filtrerande nattsländor var också tämligen hög. Vi bedömer att också C. lepida återkoloniserat luftvägen. Inom några mils radie från VS14 finns ett antal tänkbara källor varifrån nämnda arter kan ha återkoloniserat. Beståndet av Heptagenia sulphurea torde inte ha påverkats av års kalkningar. Teckningen visar arten Heptagenia sulphurea Antal Heptagenia sulphurea 23 Figur 5. Antal individer av Heptagenia sulphurea i VS14. Leptophlebia marginata (Linnaeus, 1767). Stor vasslända. BpHI=2. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=1. FOI=3. Skrapare: Arten är mycket försurningstålig men kräver ett ganska rent vatten. Den stora vassländan håller som vuxen främst till i strandnära vattenvegetation, yngre larver kan påträffas nästan överallt inom en provtagningslokal. Arten, som övervintrar som larv, är synnerligen tålig gentemot surt vatten men kräver att vattnet är tämligen syrgasrikt. Arten har utgjort en liten del av faunan i VS14 (,26%). Under åren - har totalt 846 individer påträffats vid 88 av de 13 provtagningstillfällena. Frånsett en smärre svacka efter torrläggning föreligger inga signifikanta skillnader i individantal mellan skilda tidsperioder. Arten är allmän i områden uppströms dammen vid Kedjebohammar och områdena nedströms denna kan kontinuerligt fyllas på av djur som driver ner från uppströms belägna områden. Arten har en hög benägenhet att driva med vattnet (Lingdell & Müller, 1979). Arten var bäst korrelerad med sin nära släkting Leptophlebia vespertina (SC=,53) som också den kan ha drivit till VS14 från områden uppströms dammen vid Kedjebohammar. Arterna har likartade habitatkrav och likartade livscykler. Negativ korrelation (SC>,5) erhölls mot ett antal insektsarter som övervintrar som ägg. Beståndet av Leptophlebia marginata torde inte ha påverkats av års kalkningar. Teckningen visar arten Leptophlebia marginata. 58 Gunnilboån

60 Antal Leptophlebia marginata 5 Serratella lactata (Bengtsson, 199). Liten nordlig mosskrypare. BpHI=4. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=1. FOI=3. Sönderdelare: Arten är ganska försurningsoch föroreningskänslig. Serratella lactata, som övervintrar som ägg, har utgjort en liten del av faunan i VS14 (,4%). Under åren - har totalt 135 individer påträffats vid 29 av de 13 provtagningstillfällena. Den lilla nordliga mosskryparen höll i Gunnilboån främst till i mossan Fontinalis. Antalet påträffade individer har varierat en hel del mellan åren och beståndet synes inte ha skadats som en direkt följd av torrläggningen mars. De få fynden åren samt 23- bedömer vi vara en effekt av att mossorna till stor del försvunnit sedan samt att kvarvarande mossor överlagrats av slam. Individantalen av arten hade en korrelation >,5 med ett antal sländarter som också övervintrar som ägg och korrelation <-,5 med arter som övervintrar som larver. Beståndet av Serratella lactata torde inte ha påverkats av års kalkningar. Teckningen visar den snarlika arten Serratella ignita Antal Serratella lactata Figur 51. Antal individer av Leptophlebia marginata i VS14. Figur 52. Antal individer av Serratella lactata i VS14. Odonata. Trollsländor Odonata. Trollsländor. Trollsländor har utgjort en liten del av bottenfaunan i VS14 (,11%). Under åren - har totalt 364 individer påträffats vid 61 av de 13 provtagningstillfällena. Calopteryx virgo har varit den vanligaste trollsländan i VS14. Eftersom trollsländor är utpräglade rovdjur behöver den låga andelen inte innebära att de saknar ekologisk relevans. Gunnilboån 59

61 Tabell 6. Odonata (Trollsländor) Taxon Antal individer Andel Antal fyndtillfällen Calopteryx virgo (Linnaeus, 1758) 31,914 4 Platycnemis pennipes (Pallas, 1771) 5,15 5 Coenagrion sp. 9,27 8 Erythromma najas (Hansemann, 1823) 7,21 6 Pyrrhosoma nymphula (Sulzer, 1776) 1,3 3 Aeshna sp. 13,39 6 Onychogomphus forcipatus (Linnaeus, 1758) 9,27 8 Cordulegaster boltoni (Donovan, 187) 2,6 1 Somatochlora metallica (van der Linden, 1825) 8,24 8 Vi har ingen förklaring till den stora variationen i antalet individer inom ordningen Odonata. Olika arter inom ordningen, var och en med låga individantal, har reagerat på skilda sätt vid torrläggningen mars och även under den successiva igenslamningen av bottnarna. Trollsländor utgör begärlig föda för fisk och den förändrade sammansättningen av fiskarter kan ha påverkat beståndet Antal Odonata 23 Figur 53. Antal individer av Odonata i VS14. Calopteryx virgo (Linnaeus, 1758). BpHI=4. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=8. FOI=3. Rovdjur: Arten är ganska försurnings- och föroreningskänslig. Den förekommer ganska allmänt upp- och nedströms VS14 i områden som ej torkade ut mars. Arten har bara svarat för en liten andel av faunan i VS14 (,9%). Under åren - har totalt 31 individer påträffats vid 4 av de 13 provtagningstillfällena. Antalet påträffade individer har genomgående varit ganska lågt (<3 individer), vilket är normalt för storvuxna rovdjur. Individantalen av arten var bäst korrelerade med den husbyggande nattsländan Mystacides azurea (SC=,51), varför vet vi inte. C. virgo synes inte ha påverkats nämnvärt av uttorkningen mars och inte heller av års kalkningar. Teckningen visar arten Calopteryx virgo. 6 Gunnilboån

62 Antal Calopteryx virgo 23 Figur 54. Antal individer av Calopteryx virgo i VS14. Plecoptera. Bäcksländor Plecoptera. Bäcksländor. Bäcksländor har svarat för en ganska hög andel av bottenfaunan i VS14 (2,4%). Under åren - har totalt 7785 individer påträffats vid 128 av de 13 provtagningstillfällena. Samtliga individer utom ett fåtal mycket småvuxna exemplar inom släktet Nemoura har bestämts till art. Tabellen nedan visar vilka arter som påträffats i VS14. Tabell 7. Plecoptera (Bäcksländor) Art Antal individer Andel Antal fyndtillfällen Isoperla grammatica (Poda, 1761) 628, Taeniopteryx nebulosa (Linnaeus, 1758) 1,3 7 Amphinemura borealis (Morton, 1894) 227, Nemoura avicularis Morton, , Nemoura cinerea (Retzius, 1783) 357 1, Nemurella pictetii Klapalek, 19 1,3 1 Protonemura meyeri (Pictet, 1841) 299,98 37 Leuctra fusca (Linnaeus, 1758) 69, Individantalen inom ordningen Plecoptera synes bara i mindre omfattning ha påverkats av torrläggningen mars och kalkningarna år Antal Plecoptera 23 Figur 55. Antal individer av Plecoptera i VS14. Gunnilboån 61

63 Isoperla grammatica (Poda, 1761). BpHI=2. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=1. FOI=3. Rovdjur: Isoperla grammatica är försurningstålig men kräver rent vatten. Arten har utgjort en liten del av faunan i VS14 (,2%). Under åren - har totalt 628 individer påträffats vid 88 av de 13 provtagningstillfällena. Individantalen av den tämligen renvattenkrävande arten synes ha minskat successivt fram till torrläggning. En kortare period efter torrläggning påträffades inga individer alls. Åren - noterades normala bestånd och därefter något lägre individantal. Artens utveckling är märklig. Så vitt vi kan förstå borde populationen helt ha raderats ut i samband med torrläggningen mars och beståndet borde inte ha kunnat återhämta sig så snabbt som det gjort. Antigen har arten återkoloniserat luftvägen alternativt att en del av artens ägg har överlevt. Sistnämnda alternativ innebär i så fall att kunskapen om bland annat artens livscykel måste revideras. Det skall bli intressant att följa artens framtida utveckling. Hög korrelation i individantal med annat taxa har inte noterats. Beståndet av Isoperla grammatica torde inte ha påverkats av års kalkningar. Teckningen visar arten Isoperla grammatica Antal Isoperla grammatica 23 Figur 56. Antal individer av Isoperla grammatica i VS14. Taeniopteryx nebulosa (Linnaeus, 1758). BpHI=3. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=1. FOI=4. Sönderdelare?: Taeniopteryx nebulosa är ganska försurningstålig men kräver mycket rent och syrgasrikt vatten. Arten har utgjort en mycket liten del av faunan i VS14 (,3%). Under åren - har totalt 1 individer påträffats vid 7 av de 13 provtagningstillfällena. Enstaka individer av arten påträffades före torrläggningen mars och inga alls efter. Troligen kräver arten kyligare vatten än flertalet andra taxa varför framtida återkolonisation syns som mindre trolig om temperaturerna fortsätter att stiga. Teckningen visar arten Taeniopteryx nebulosa. Hemiptera. Skinnbaggar. Skinnbaggar har påträffats i såväl mycket sura som mycket förorenade vatten vilket dock inte innebär att djurgruppen saknar känsliga arter. De har utgjort en relativt liten del av bottenfaunan i VS14 (,17%). Under åren - har totalt 564 individer påträffats vid 85 av de 13 provtagningstillfällena. Samtliga individer har artbestämts frånsett en individ i släktet Microvelia och ett antal nymfer inom släktet Gerris och familjen Corixidae. Tabellen nedan listar de arter som noterats vid VS14. Hemiptera. Skinnbaggar 62 Gunnilboån

64 Tabell 8. Hemiptera (Skinnbaggar) Art Antal individer Andel Antal fyndtillfällen Velia caprai Tamanini, ,6 2 Aquarius najas (De Geer, 1773) 48, Gerris lacustris (Linnaeus, 1758) 25,76 15 Nepa cinerea Linnaeus, ,55 13 Notonecta glauca Linnaeus, ,7 15 Callicorixa praeusta (Fieber, 1848) 75,228 2 Callicorixa wollastoni (Douglas & Scott, 1865) 2,6 2 Hesperocorixa sahlbergi (Fieber, 1848) 58, Sigara distincta (Fieber, 1848) 12,36 6 Sigara fossarum (Leach, 1817) 61,185 2 Sigara semistriata (Fieber, 1848) 63, Sigara striata (Linnaeus, 1758) 7,21 1 Flest skinnbaggar påträffades sommaren, dvs efter torrläggningen mars. Individantalen åren - var genomgående lägre än - före torrläggning. Individantalen av skinnbaggar var bäst korrelerade med dito av skalbaggssläktet Ilybius (SC=,59). Skinnbaggar har regelbundet påträffats i maginnehåll från abborre och de uppehåller sig i Gunnilboån i ungefär samma biotoper som abborre. Det är dock inte möjligt att avgöra om det är predation från abborre eller effekter av igenslammade bottnar som är orsak till tillbakagången i Hemiptera. Med hög sannolikhet kan dock sägas att skräddare inte alls, eller bara ytterst marginellt, påverkats av predation från fisk. Beståndet av skinnbaggar torde inte ha påverkats av års kalkningar. Teckningen visar arten Gerris lacustris Antal Hemiptera 23 Coleoptera. Skalbaggar Figur 57. Antal individer av Hemiptera i VS14. Coleoptera. Skalbaggar. Skalbaggar har svarat för en ganska hög andel av bottenfaunan i VS14 (1,35%). Under åren - har totalt 4456 individer påträffats vid 123 av de 13 provtagningstillfällena. Djur inom släktena Gyrinus, Haliplus, Hydroporus, Agabus, Ilybius, Rhantus, Dytiscus, Hydraena, Limnebius, Helophorus, Enochrus samt Elodes har inte artbestämts. Av nämnda släkten är det bara Ilybius som påträffats mer frekvent och i större antal. Tabellen nedan listar de arter som noterats vid VS14. Gunnilboån 63

65 Tabell 9. Coleoptera (Skalbaggar) Art Antal individer Andel Antal fyndtillfällen Orectochilus villosus (Müller, 1776) 511, Hyphydrus ovatus (Linnaeus, 1761) 1,3 1 Porhydrus lineatus (Fabricius, 1775) 2,6 2 Platambus maculatus (Linnaeus, 1758) 14, Elmis aenea (Müller, 186) 911, Oulimnius tuberculatus (Müller, 186) 5,15 3 Limnius volckmari (Panzer, 1793) 253, Individantalen inom ordningen Coleoptera uppvisade inga signifikanta skillnader åren -. Efter torrläggning mars fram till år noterades en signifikant minskning i antalet individer. Från och med indikeras en återhämtning till de nivåer som noterades åren före torrläggning. Vi bedömer att återhämtningen ej kan relateras till års kalkningar Antal Coleoptera 23 Figur 58. Antal individer av Coleoptera i VS14. Orectochilus villosus (Müller, 1776). BpHI=1. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=5. FOI=2. Rovdjur?: Orectochilus villosus är en virvelbagge som påträffats i tämligen förorenade vatten. Att arten ingår i gruppen med BpHI=1 beror på att den tillhör familjen Gyrinidae med BpHI=1. Orectochilus villosus synes likväl vara mer känslig för försurning än andra arter i familjen. Arten har utgjort en liten del av faunan i VS14 (,2%). Under åren - har totalt 511 individer påträffats vid 78 av de 13 provtagningstillfällena. Fram till år påträffades som mest runt 1 individer. Arten synes ha slagits ut vid torrläggningen mars, den noterades dock på nytt augusti. Från och med år synes beståndet ha ökat. Individantalen av arten var tämligen väl korrelerade med individantalen av de filtrerande nattsländsarterna Cheumatopsyche lepida, Hydropsyche pellucidula och Hydropsyche siltalai (SC=,65,,63 resp,55). Vi bedömer att ökningen i individantal från och med år inte har samband med de kalkningar som utfördes år. Teckningen visar arten Orectochilus villosus. 64 Gunnilboån

66 Platambus maculatus (Linnaeus, 1758). BpHI=1. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=5. FOI=4. Rovdjur?: Arten, som är försurningstålig och som kräver ganska rent vatten, har utgjort en liten del av faunan i VS14 (,3%). Under åren - har totalt 14 individer påträffats vid 46 av de 13 provtagningstillfällena. Fler än 1 individer har inte noterats vid något provtagningstillfälle i VS14. Det individfattiga beståndet synes ha skadats av torrläggningen mars för att därefter återhämta sig. Platambus maculatus kan ha återkoloniserat från uppströms belägna områden. Individantalen av arten var inte väl korrelerade med dito i någon annan djurgrupp. Beståndet av Platambus maculatus torde inte ha påverkats av års kalkningar. Teckningen visar arten Platambus maculatus. 1 9 Antal Platambus maculatus Antal Orectochilus villosus 23 Figur 59. Antal individer av Orectochilus villosus i VS14. Figur 6. Antal individer av Platambus maculatus i VS14. Elmis aenea (Müller, 186). BpHI=3. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=5. FOI=4. Skrapare: Arten, som är ganska försurnings- och föroreningskänslig, har svarat för en inte obetydlig andel av faunan i VS14 (,3%). Under åren - har totalt 911 individer påträffats vid 65 av de 13 provtagningstillfällena. Arten var en av karaktärsarterna i strömma biotoper med grus- och småstensbotten inom VS14. Kort efter torrläggningen mars sjönk antalen av påträffade individer kraftigt, därefter har inga eller endast enstaka individer påträffats. Individantalen av arten var bäst korrelerade med dito av de filtrerande nattsländorna Polycentropus flavo- Gunnilboån 65

67 maculatus och P. irroratus (SC=,76 resp.,57). Korrelationen var tämligen god också med dagsländorna Centroptilum luteolum och Ephemera vulgata (SC=,7 resp.,55) samt med ärtmusslor (Pisidium) SC=,68)). De relativt goda korrelationerna mellan nämnda arter/djurgrupper torde delvis bero på att de reagerar likartat på torrläggning samt i stort uppehöll sig inom samma mikrobiotop. Man kunde förvänta sig att utvecklingen avseende individantal borde ha varit likartad för den nära släktingen Limnius volckmari, som avhandlas nedan, men i stället visade sig utvecklingen efter torrläggning vara den motsatta. Motsatsförhållandet i utveckling efter torrläggning mellan Elmis aenea och Limnius volckmari utgör ett av flera exempel på motsatsförhållanden som gör det mycket svårt att förstå vad som egentligen styr sammansättningen av skilda bottenfaunaarter inom VS14. Elmis aenea har en vidare utbredning i Sverige och är även mer allmänt förekommande i jordbrukspåverkade grumliga vattendrag, i övrigt synes arterna ha mycket snarlika biotopkrav. Beståndet av Elmis aenea torde inte ha påverkats av års kalkningar. Se Engblom & al. (199) för mer information om arten. Teckningarna visar larv och bagge av arten Elmis aenea Antal Elmis aenea 23 Figur 61. Antal individer av Elmis aenea i VS14. Limnius volckmari (Panzer, 1793). BpHI=3. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=5. FOI=4. Skrapare: Arten, som är ganska försurnings- och föroreningskänslig, har svarat för en ganska hög andel av faunan i VS14 (,8%). Under åren - har totalt 253 individer påträffats vid 12 av de 13 provtagningstillfällena. Arten är en av karaktärsarterna i strömma biotoper med grus- småstensbotten inom VS14. Kort efter torrläggningen mars sjönk antalen av påträffade individer något. År steg individantalen och beståndet syntes åren - vara minst lika individrikt som före torrläggning. Hög korrelation i individantal med dito i annan djurgrupp noterades inte. Man kunde förvänta sig att utvecklingen avseende individantal borde ha varit likartad, för att inte säga starkt korrelerad, med dito för den nära släktingen Elmis aenea som avhandlas ovan. Vi bedömer att ökningen i individantal från och med år inte har samband med de kalkningar som utfördes år. Se Engblom & al. (199) för mer information om arten. Teckningarna visar larv och bagge av arten Limnius volckmari. 66 Gunnilboån

68 12 1 Antal Limnius volckmari Figur 62. Antal individer av Limnius volckmari i VS14. Megaloptera. Sävsländor Megaloptera. Sävsländor. Sävsländor har svarat för en liten del av bottenfaunan i VS14 (,13%). Under åren - har totalt 417 individer påträffats vid 85 av de 13 provtagningstillfällena. Eftersom de är utpräglade rovdjur behöver den låga andelen inte innebära att de saknar ekologisk relevans. Endast Sialis lutaria har noterats i Gunnilboån. Sialis lutaria (Linnaeus, 1758). BpHI=1. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=4. FOI=2. Rovdjur: Arten har påträffats i mycket sura och i gravt förorenade vatten. Antalet individer av sävsländor i VS14 har varierat en hel del under åren till. En viss ökning synes ha ägt rum -. Individantalen åren 23-, efter kalkning år, är signifikant lägre än tidigare. Hög korrelation mellan individantalet av sävsländor och dito av andra taxa noterades inte. Sävsländorna synes inte ha berörts nämnvärt av torrläggningen mars vilket till en del kan bero på att larver drivit till VS14 från uppströms belägna djupare lugnvattenområden och/eller att äggbärande honor flugit upp från nedströmsområden och lagt ägg i VS14. Minskningen åren 23- bedöms sakna samband med de kalkningar som utfördes år. Teckningen visar arten Sialis lutaria Antal Sialis lutaria Figur 63. Antal individer av Sialis lutaria i VS14. Gunnilboån 67

69 Neuroptera. Nätvingar. Avhandlas under indikatortaxa. Trichoptera. Nattsländor. Nattsländor har utgjort en mycket hög andel av bottenfaunan i VS14 (12,9%). Under åren - har totalt individer påträffats vid 128 av de 13 provtagningstillfällena. Tabellen nedan anger vilka arter som påträffats i VS14. Neuroptera. Nätvingar Trichoptera. Nattsländor Tabell 1. Trichoptera (Nattsländor) Art Antal individer Andel Antal fyndtillfällen Cheumatopsyche lepida (Pictet, 1834) ,563 9 Hydropsyche angustipennis (Curtis, 1834) 86, Hydropsyche pellucidula (Curtis, 1834) 1713, Hydropsyche siltalai Döhler, , Cyrnus trimaculatus (Curtis, 1834) 12,36 3 Holocentropus dubius (Rambur, 1842) 1,3 1 Neureclipsis bimaculata (Linnaeus, 1758) 3151, Polycentropus flavomaculatus (Pictet, 1834) 644, Polycentropus irroratus (Curtis, 1835) 75,228 3 Lype phaeopa (Stephens, 1836) 36,19 24 Tinodes waeneri (Linnaeus, 1758) 1,3 1 Wormaldia subnigra McLachlan, ,143 1 Agapetus ochripes Curtis, , Rhyacophila nubila (Zetterstedt, 184) 1539, Goera pilosa (Fabricius, 1775) 47, Silo pallipes (Fabricius, 1781) 6,18 4 Anabolia nervosa (Curtis, 1834) 187, Glyphotaelius pellucidus (Retzius, 1783) 38, Limnephilus flavicornis (Fabricius, 1787) 78, Limnephilus rhombicus (Linnaeus, 1758) 964, Limnephilus stigma Curtis, ,9 3 Nemotaulius punctatolineatus (Retzius, 1783) 19,58 1 Micropterna lateralis (Stephens, 1837) 5,15 5 Micropterna sequax McLachlan, ,3 1 Stenophylax permistus McLachlan, ,3 1 Lepidostoma hirtum (Fabricius, 1775) 2549, Phryganea bipunctata Retzius, ,7 8 Adicella reducta (McLachlan, 1865) 1,3 1 Athripsodes albifrons (Linnaeus, 1758) 256, Athripsodes cinereus (Curtis, 1834) 284, Ceraclea alboguttata (Hagen, 186) 1,3 9 Ceraclea annulicornis (Stephens, 1836) 6,18 3 Ceraclea dissimilis (Stephens, 1836) 23,7 5 Ceraclea nigronervosa (Retzius, 1783) 1,3 2 Mystacides azurea (Linnaeus, 1761) 714, Oecetis testacea (Curtis, 1834) 36, Molanna angustata Curtis, , Molannodes tinctus (Zetterstedt, 184) 25, Gunnilboån

70 Den ganska höga andelen ej artbestämda djur inom familjen Limnephilidae samt inom ett antal intressanta släkten motiverar nedanstående tabell. Tabell 11. Trichoptera (Nattsländor) Taxon Antal individer Andel Antal fyndtillfällen Trichoptera 38,122 2 Plectrocnemia sp. 1,3 1 Hydroptila sp. 32,97 1 Ithytrichia sp. 168,51 23 Oxyethira sp. 279, Limnephilidae , Apatania sp. 2,6 1 Chaetopteryx sp./annitella sp. 1161, Grammotaulius sp. 3,9 2 Limnephilus sp. 122, Limnephilus centralis? 12,36 4 Limnephilus fuscicornis? 1,3 1 Limnephilus nigriceps? 6,18 1 Halesus sp. 153, Hydatophylax sp. 2,6 1 Potamophylax sp. 62, Phryganeidae 28,85 6 Agrypnia sp. 3,9 1 Athripsodes sp. 31,94 7 Athripsodes albifrons? 17,52 2 Ceraclea sp. 28,85 6 Triaenodes sp. 7,21 6 Individantalen av ordningen Trichoptera var som lägst under en 12-månaders period efter torrläggningen mars, därefter har individantalen stigit till nästan samma nivåer som före torrläggning. Effekter av års kalkningar märks ej Antal Trichoptera 23 Figur 64. Antal individer av Trichoptera i VS14. Gunnilboån 69

71 Hydropsyche siltalai Döhler, BpHI=3. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=5. FOI=2. Filtrerare: Arten, som är ganska försurnings- och föroreningstålig, har frånsett enstaka tillfällen, samt under en cirka ett år lång tid efter torrläggningen mars, hört till karaktärsarterna i VS14 och svarat för en hög andel av faunan där (4,8%). Under åren - har totalt individer påträffats vid 119 av de 13 provtagningstillfällena. Hydropsyche siltalai har troligen utgjort det viktigaste födounderlaget för strömstare, som också saknades efter torrläggning. Individantalen av Hydropsyche siltalai var bäst korrelerade med dito för skalbaggen Orectochilus villosus (SC=,55). Det är svårt att avgöra om den snabba individantalsökningen efter torrläggning är ett resultat av återhämtning av ett restbestånd i Gunnilboån och/eller ett resultat av kolonisation från andra vattendrag. Beståndet synes inte ha påverkats av de kalkningar som utfördes år. Teckningen visar den snarlika arten Hydropsyche pellucidula (Curtis, 1834) Antal Hydropsyche siltalai 23 Figur 65. Antal individer av Hydropsyche siltalai i VS14. Neureclipsis bimaculata (Linnaeus, 1758). BpHI=1. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=7. FOI=2. Filtrerare: Arten, som påträffats i såväl mycket sura som i tämligen förorenade vatten, har svarat för en ganska hög andel av faunan i VS14 (,96%). Under åren - har totalt 3151 individer påträffats vid 11 av de 13 provtagningstillfällena. Arten noterades regelbundet åren - med två toppar med mer än 5 individer. Beståndet synes ha missgynnats av torrläggningen, redan år har det dock återhämtat sig och åren - påträffades fler individer än åren därförinnan. Arten har noterats uppströms dammen vid Kedjebohammar varför skador på beståndet i VS14 kan kompenseras genom såväl nedströmsdrift av larver som av flygande äggbärande honor. De långsamt rinnande och djupare delarna uppströms dammen var inte torrlagda och bottentjälade mars. Det motsatsförhållande i utveckling av individantal som synes råda mellan Neureclipsis bimaculata och den närstående arten Polycentropus flavomaculatus, som inte påträffats uppströms dammen, kan troligen till en del förklaras av detta förhållande. En annan förklaring kan vara att arten i motsats till Polycentropus flavomaculatus gynnats av den brungröngrumling som noterades. Denna grönton kan ha varit rådande i mindre omfattning även sommaren 23 utan att detta noterats. Sett över landet har Neureclipsis bimaculata dessutom, i snitt, påträffats i grumligare vatten än Polycentropus flavomaculatus. Neureclipsis bimaculata är också vanligare i sjöarnas näringsrikare utlopppsområden än vad Polycentropus flavomaculatus är. Individantalen av Neureclipsis bimaculata var bäst korrelerade med dito av igeln Erpobdella octoculata, det torde mest bero på att de uppvisade ungefär 7 Gunnilboån

72 lika liten reaktion på torrläggningen mars, arterna har i övrigt inte mycket gemensamt frånsett att de båda gynnas av näringshöjande föroreningar. Beståndet av N. bimaculata synes inte ha påverkats av de kalkningar som utfördes år. Arten är snarlik Polycentropus flavomaculatus som avhandlas nedan Antal Neureclipsis bimaculata 23 Figur 66. Antal individer av Neureclipsis bimaculata i VS14. Polycentropus flavomaculatus (Pictet, 1834). BpHI=1. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=7. FOI=3. Filtrerare: Arten, som påträffats i mycket sura vatten samt i måttligt förorenade vatten, har svarat för en liten del av faunan i VS14 (,2%). Under åren - har totalt 644 individer påträffats vid 47 av de 13 provtagningstillfällena. Arten var relativt allmän från år fram till månaden före torrläggningen mars. Från torrläggningen dröjde det till år innan arten på nytt påträffades, då dock bara som enstaka individer. Det är ännu för tidigt att säga att beståndet återhämtat sig samt att bedöma om det kommer att kunna göra det. Individantalen av arten var bäst korrelerad med dito av bäckbaggen Elmis aenea och dagsländan Centroptilum luteolum (SC=,76 resp.,75). Korrelationen var tämligen hög även med ärtmusslor (Pisidium), nattsländesläktingen Polycentropus irroratus, bäcksländan Protonemura meyeri, dagsländan Nigrobaetis niger och nattsländefamiljen Hydroptilidae (SC=,67,,6,,53,,52 resp.,51). Nämnda taxa reagerade ungefär likartat på torrläggningen mars, flera av dem höll till i samma typ av grusbottnar som Polycentropus flavomaculatus. Se Neureclipsis bimaculata avseende motsatsförhållandet relativt Polycentropus flavomaculatus. Beståndet av Polycentropus flavomaculatus torde inte ha påverkats av års kalkningar. Teckningen visar arten Polycentropus flavomaculatus. Gunnilboån 71

73 7 Antal Polycentropus flavomaculatus Figur 67. Antal individer av Polycentropus flavomaculatus i VS14. Rhyacophila nubila (Zetterstedt, 184). BpHI=3. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=7. FOI=4. Rovdjur: Arten, som är ganska försurnings- och föroreningskänslig, har svarat för en inte oväsentlig andel av faunan i VS14 (,47%). Under åren - har totalt 1539 individer påträffats vid 121 av de 13 provtagningstillfällena. Antalet individer har varierat en hel del med tiden och någon tydlig trend kan inte utläsas ur befintliga data. Det är fullkomligt obegripligt att denna syrgaskrävande och ganska känsliga art inte har reagerat kraftigare än vad den gjort på uttorkningen mars. Direkt efter uttorkningen påträffades visserligen inte arten men redan under maj månad samma år gjordes nya fynd och under augusti syntes arten vara lika allmän som tidigare. Arten har inte påträffats i de djupare partier upp och nedströms VS14, som inte djupkällade mars, och drift och/eller förflyttning av djur från dessa områden måste därför ses som synnerligen osannolik, arten hör absolut inte hemma i den biotoptyp som de ej torrlagda områdena utgör. Möjligen kan arten ha överlevt som ägg vilket dock innebär att synen på artens livscykel och kolonisationsmöjligheter måste revideras. Den mycket snabba återhämtningen medför att samma gäller om arten koloniserat luftvägen. Det måste poängteras att en mängd döda larver noterades direkt efter det att bottnarna började tina upp då vattnet på nytt flödade efter torrläggningen. Hög korrelation i individantalen med annat taxa noterades inte. Beståndet synes inte ha påverkats av de kalkningar som utfördes år. Teckningen visar arten Rhyacophila nubila. 9 8 Antal Rhyacophila nubila Figur 68. Antal individer av Rhyacophila nubila i VS Gunnilboån

74 Lepidostoma hirtum (Fabricius, 1775). BpHI=5. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=1. FOI=3. Sönderdelare?: Arten, som är ganska försurnings- och föroreningskänslig, har svarat för en inte oväsentlig andel av faunan i VS14 (,77%). Under åren - har totalt 2549 individer påträffats vid 12 av de 13 provtagningstillfällena. Före torrläggningen mars noterades normala individantal av arten. Månaderna direkt efter torrläggning noterades som mest en individ och juli-september inga individer alls. Uppenbarligen hade arten tagit skada av torrläggningen. Från och med oktober märks en återhämtning och år och framförallt 23- påträffades fler individer än före torrläggning. Arten har inte påträffats i de djupare partier upp och nedströms VS14 som inte djupkälade mars och drift och/eller förflyttning av djur från dessa områden måste ses som synnerligen osannolik, arten hör absolut inte hemma i den biotoptyp som de ej torrlagda områdena utgör. Individantalen av arten var ganska väl korrelerade med dito av klotmusslan Sphaerium corneum och igeln Erpobdella octoculata (SC=,57 resp.,54) vilket också var förvånande. L. hirtum är en föroreningskänslig art medan S. corneum och E. octoculata gynnas av föroreningar. Beståndet av L. hirtum synes inte ha påverkats av de kalkningar som utfördes år. Teckningen visar arten Lepidostoma hirtum Antal Lepidostoma hirtum 23 Figur 69. Antal individer av Lepidostoma hirtum i VS14. Gunnilboån 73

75 Diptera. Tvåvingar. Tvåvingar har utgjort den helt dominerande andelen av bottenfaunan i VS14 (41,8%). Under åren - har totalt individer påträffats vid 13 av de 13 provtagningstillfällena. Inga djur, frånsett en individ av Chrysopilus auratus (Fabricius, 1798), har artbestämts. Tabellen nedan visar vilka familjer som påträffats i VS14. Diptera. Tvåvingar Tabell 12. Diptera (tvåvingar). Familj Antal individer Andel Antal fynd Rhagionidae 1,3 1 Syrphidae 1,3 1 Culicidae 3,9 2 Chaoboridae 15,46 8 Tabanidae 16,49 13 Dixidae 28,85 6 Dolichopodidae 28,85 12 Tipulidae 61, Muscidae 13, Pediciidae 16, Psychodidae 361, Empididae 4, Limoniidae 571, Ceratopogonidae 2453, Simuliidae , Chironomidae , Simuliidae. Knottlarver. BpHI=2. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=5. FOI=2. Filtrerare: Familjen har påträffats i såväl sura som förorenade vatten vilket inte betyder att den behöver sakna känsliga arter. Simuliidae har svarat för en hög andel av faunan i VS14 (11,4%). Under åren - har totalt individer påträffats vid 123 av de 13 provtagningstillfällena. Rytmiken i knottlarvernas individantal var normal före torrläggningen mars. Från juni till maj påträffades endast enstaka individer, därefter har individantalen varierat på ett svårförklarligt sätt, dock genomgående med signifikant färre individer än före torrläggning. En möjlig förklaring till de lägre individantalen under ffa - kan vara att knottlarverna har svårt att få fäste i det mjuka sediment som nu täcker en stor del av stenarna i VS14. Hög korrelation i individantalen med annat taxa noterades inte. Beståndet synes ha påverkats marginellt av torrläggningen mars. års kalkningar synes inte heller ha påverkat beståndet. Teckningen visar en grupp ej artbestämda knottlarver Antal Simuliidae 23 Figur 7. Antal individer av Simuliidae i VS Gunnilboån

76 Ceratopogonidae. Svidknottslarver. BpHI=1. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=Ej. FOI=1. Rovdjur?: Familjen har påträffats i såväl sura som förorenade vatten vilket inte betyder att den behöver sakna känsliga arter. Ceratopogonidae har svarat för en ganska hög andel av faunan i VS14 (,75%). Under åren - har totalt 2453 individer påträffats vid 122 av de 13 provtagningstillfällena. Individantalen av svidknott har varierat en hel del med tiden och någon trend kan inte utläsas ur befintliga data. Hög korrelation i individantalen med annat taxa noterades inte. Beståndet synes ha påverkats marginellt av torrläggningen mars. års kalkningar synes inte heller ha påverkat beståndet. Teckningen visar en ej artbestämd larv i familjen Ceratopogonidae Antal Ceratopogonidae 23 Figur 71. Antal individer av Ceratopogonidae i VS14. Chironomidae. Fjädermyggslarver. BpHI=1. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=2. FOI=1. Flera funktionella grupper: Familjen har påträffats i såväl sura som förorenade vatten vilket inte betyder att den behöver sakna känsliga arter. Chironomidae har svarat för en mycket hög andel av faunan i VS14 (29,2%). Under åren - har totalt individer påträffats vid 13 av de 13 provtagningstillfällena. Den synnerligen artrika familjen fjädermyggor har utgjort den enskilt mest individrika djurgruppen i VS14 och i Gunnilboån i övrigt. Individantalen av fjädermyggslarver har varierat en hel del med tiden och någon trend kan inte utläsas ur befintliga data. Hög korrelation i individantalen med annat taxa noterades inte. Beståndet synes ha påverkats marginellt av torrläggningen mars och inte alls av års kalkningar. Teckningen visar en ej artbestämd larv i släktet Chironomus. Gunnilboån 75

77 Antal Chironomidae 23 Figur 72. Antal individer av Chironomidae i VS14. Hydracarina. Vattenkvalster. Vattenkvalster har utgjort en liten del av bottenfaunan i VS14 (,12%). Under åren - har totalt 46 individer påträffats vid 86 av de 13 provtagningstillfällena. Frånsett Limnochares aquatica (Linnaeus, 1758) har inga vattenkvalster artbestämts. Hydracarina. BpHI=2. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=Ej. FOI=2. Rovdjur?: Vattenkvalster har påträffats i såväl sura som förorenade vatten vilket inte betyder att djurgruppen behöver sakna känsliga arter. Individantalen av vattenkvalster har varierat en hel del med tiden och någon trend kan inte utläsas ur befintliga data. Hög korrelation i individantal med annat taxa noterades inte. Beståndet synes ha påverkats marginellt av torrläggningen mars. års kalkningar synes inte heller ha påverkat beståndet. Teckningen visar ett ej artbestämt vattenkvalster. Hydracarina. Vattenkvalster Antal Hydracarina 23 Figur 73. Antal individer av Hydracarina i VS14. Bivalvia. Musslor. Musslor har utgjort en ganska hög andel av bottenfaunan i VS14 (2,5%). Under åren - har totalt 817 individer påträffats vid 126 av de 13 provtagningstillfällena. Ingen individ, frånsett de av Sphaerium corneum, har bestämts till art. S. corneum avhandlas under indikatortaxa. Dammusslor finns i djupare områden upp- och nedströms VS14. Pisidium spp. BpHI=3. Kalkmål=pH 5,6. BMWP=3. FOI=2. Filtrerare: Släktet har påträffats i såväl sura som förorenade vatten vilket inte betyder att det behöver Bivalvia. Musslor 76 Gunnilboån

78 sakna känsliga arter. Släktet har svarat för en ganska hög andel av faunan i VS14 (1%). Under åren - har totalt 3325 individer påträffats vid 116 av de 13 provtagningstillfällena. Ärtmusslor var allmänt förekommande före torrläggningen mars. Efter torrläggningen har signifikant färre individer påträffats men någon tydlig utvecklingstrend går ej att urskilja. Utvecklingen efter torrläggning är den motsatta mot den som noterades för den snarlika klotmusslan Sphaerium corneum. Någon bra förklaring till detta har vi inte men förhållandet diskuteras likväl under indikatortaxa. Individantalen var ganska väl korrelerade med dito avseende bäckbaggen Elmis aenea och nattsländan Polycentropus flavomaculatus (SC=,68 resp.,67). Korrelationen var ganska god också med dagsländan Centroptilum luteolum och nattsländan Polycentropus irroratus (SC=,67 resp 9,6). Nämnda arter är sådana som synes ha skadats av torrläggningen mars. Beståndet av ärtmusslor synes inte ha påverkats av års kalkningar. Teckningen visar en ej artbestämd ärtmussla Antal Pisidium 23 Övriga djurgrupper Figur 74. Antal individer av Pisidium i VS14. Övriga djurgrupper. Ett flertal taxa som påträffats i Gunnilboån och/eller i VS14 redovisas inte i den här rapporten. De taxa som avhandlas under rubriken Den tidsmässiga utvecklingen av taxa av allmänt intresse har endast syftat till att visa utvecklingen av ett urval av taxa som vi bedömt vara av allmänt intresse. Vid sidan av många arter redovisas inte heller de högre taxonomiska enheterna Argulus (karplöss), Collembola (hoppstjärtar) och Lepidoptera (fjärilar) som påträffats i VS14 som enstaka individer. Karplöss artbestäms numera och planeras att redovisas i ett mer omfattande specialarbete. Hoppstjärtar utgör ett gränsfall vad gäller att klassificeras som bottenfauna. Lokalen VS14 utgör inte en typisk biotop för vattenlevande fjärilslarver, de få fynden där härrör med hög sannolikhet från uppströms belägna lokaler med långsamt rinnande vatten, eller från stillastående vatten som sjöar och dammar. Faunans stabilitet i tiden i VS14 Av tabell 13 framgår att före torrläggningen mars (åren -) påträffades 33 taxa varje enskilt år mot 25 taxa fyra år efter torrläggningen (åren - 23), det ger i sig en indikation på en instabilare bottenfauna efter än före torrläggning. Tabell 14 visar några taxa som påträffades vart och ett av de fyra åren såväl före som efter torrläggning och tabell 15 några taxa med blandad förekomst under nämnda tidsperioder. Att stabiliteten var lägre efter torrläggning syns också Gunnilboån 77

79 på medelantalet fyndår av fyra möjliga per taxon, som före torrläggningen mars var 2,34±1,46 och efter torrläggning 1,71±1,62. Skillnaden är signifikant. På artnivå är förhållandet ungefär detsamma, medelantalet fyndår per art åren - var 2,45±1,54 och efter torrläggning åren -23 var medetalet1,84±1,62 vilket är signifikant lägre än -. Tabell 13. Antal taxa med angivet antal fyndår i VS14. Antal fyndår Den konstaterade instabiliteten kan ha ett antal skilda orsaker vilka diskuteras nedan Förorening/syrgasbrist: 14 av 56 arter påträffades varje år såväl före som efter torrläggningen mars. Av dessa var det bara tre som uppvisade signifikanta skillnader i individantal mellan de fyra åren före torrläggning och de fyra åren, fyra år efter torrläggning. En av arterna, bäcksländan Isoperla grammatica, med genomsnittligt lägre individantal efter torrläggning, hör till de mer renvattenkrävande vilket skulle kunna indikera en starkare föroreningssituation efter än före torrläggning, ett intryck som stärks av att individantalen av den föroreningsgynnade klotmusslan Sphaerium corneum i snitt var högre efter än före torrläggning. Signifikanta skillnader i individantal mellan - och -23 förelåg även för den intermediärt föroreningskänsliga nattsländan Limnephilus rhombicus. Intrycket av att föroreningsgraden åren -23 skulle vara starkare motsägs dock av att inga signifikanta skillnader i individantal noterades för relativt föroreningskänsliga arter som dagsländorna Leptophlebia marginata och L. vespertina, bäcksländan Amphinemura borealis samt bäckbaggen Limnius volckmari. Signifikanta skillnader i individantal noterades inte heller för föroreningsgynnade arter som igeln Erpobdella octoculata eller gråsuggan Asellus aquaticus. Det synes således inte stå entydigt klar att förorening eller syrgasbrist i sig är orsak till den konstaterade instabiliteten i fauna. Tabell 14. Antal individer av 14 taxa som påträffats angivna år såväl före som efter torrläggningen i mars, VS14. Art 23 Erpobdella octoculata (Linnaeus, 1758) Asellus aquaticus (Linnaeus, 1758) Baetis rhodani (Pictet, 1843) Leptophlebia marginata (Linnaeus, 1767) Leptophlebia vespertina (Linnaeus, 1758) Isoperla grammatica (Poda, 1761) Amphinemura borealis (Morton, 1894) Nemoura cinerea (Retzius, 1783) Limnius volckmari (Panzer, 1793) Hydropsyche siltalai Döhler, Rhyacophila nubila (Zetterstedt, 184) Limnephilus rhombicus (Linnaeus, 1758) Lepidostoma hirtum (Fabricius, 1775) Sphaerium corneum (Linnaeus, 1758) Försurning/aluminium: Ett antal försurningskänsliga arter påträffades såväl före som efter torrläggning och det lägsta ph som uppmäts under högsta flöde är 5,7, ph under 6, har varit sällsynt förekommande och sannolikt av kort varaktighet 78 Gunnilboån

80 samt troligen endast berört ytvatten. ph i Gunnilboåns bottnar har sannolikt inte understigit 6, vid något tillfälle åren -23. Att inga signifikanta skillnader i antalet individer av dagsländan Baetis rhodani noterades mellan åren - och -23 indikerar att halterna av labilt aluminium inte varit så höga att faunan tagit skada därav. Effekter av försurning bedöms därför ej vara huvudorsak till den konstaterade instabiliteten i fauna. Indirekta effekter på faunans sammansättning i VS14 av försurning i sjöar och vattendrag uppströms VS14 har troligen förekommit och gör sannolikt så än idag vilket genom bristande eller slumpvis kolonisation av arter kan ha bidragit till instabiliteten. Vattnets grumlighet/igenslamning av bottnar: Djuren i tabellen nedan är exempel på sådana som på ett eller annat sätt kan antas reagera negativt på hög grumlighet i vattnet och/eller på igenslamning av bottnar. Bäcksländan Protonemura meyeri, dagsländan Centroptilum luteolum och bäckbaggen Elmis aenea var före torrläggning vanligast i de grusbottnar som successivt blivit allt mer igenslammade, så länge bottnarna är igenslammade kan en fortsatt instabilitet förväntas hos nämnda arter. Antalet stenar med ej igenslammade undersidor har periodvis varit lågt vilket kan förklara instabiliteten hos dagsländan Heptagenia sulphurea. De filtrerande nattsländorna Polycentropus flavomaculatus och Cheumatopsyche lepida och ärtmusslor kan ha skadats genom att hög grumlighet i vattnet försvårat den filtrerande funktionen. Sett över samtliga taxa i VS14 under perioden - finns dock mängder med motsägelsefulla data vilket framgår av texterna där varje taxon redovisas. Det motsägelserna egentligen säger är att vi har för lite kunskap om enskilda arter för att kunna dra några vittgående slutsatser avseende orsakerna till variationen i dessas förekomstbild. Effekter av periodvis hög grumlighet i vatten och igenslamning av bottnar bedöms dock vara sannolik orsak till den konstaterade instabiliteten i fauna. Tabell 15. Antal individer av några taxa som antas reagera negativt på hög grumlighet, VS14. Taxon 23 Protonemura meyeri (Pictet, 1841) Elmis aenea (Müller, 186) Polycentropus flavomaculatus (Pictet, 1834) Heptagenia sulphurea (Müller, 1776) Pisidium Centroptilum luteolum (Müller, 1776) Cheumatopsyche lepida (Pictet, 1834) Torrläggningen mars /återkolonisationsmöjligheter: Hela 33 taxa som påträffades mars åren - före torrläggningen mars noterades inte alls under mars månad åren taxa påträffades oftare före än efter torrläggning under nämnda tidsperioder. Av de 8 taxa som bara påträffades efter torrläggningen kan alla utom ett troligen förklaras med att de drivit dit från djupare ej torrlagda områden uppströms Kedjebohammar. Undantaget utgörs av en individ av nattsländan Silo pallipes som rimligen borde vara en luftburen kolonisatör. Av de taxa som påträffades -, men som var mer frekventa -23, torde alla ha drivit ner till VS14 från områden uppströms Kedjebohammar. Det är märkligt att inte fler sjöarter tagit tillfället i akt att kolonisera VS14 genom nedströmsdrift. Ingen av de forsarter som slogs ut vid torrläggningen mars har haft möjlighet att återkolonisera VS14 från andra forsande delar inom Gunnilboån, samtliga var torrlagda och djuptjälade. Kolonisation av forslevande arter kan därför endast ske luftvägen via äggbärande honor. Luftrummet över Gunnilboån är året runt mer eller mindre fullt av äggbärande honor och det är troligen bara en tidsfråga innan äggbärande honor av försvunna arter på nytt försöker berika Gunnilboån. Gunnilboån 79

81 Återkolonisationsmöjligheter och kalkning: Möjligheter till kolonisation på grund av kalkning: De kalkningar som utförts uppströms VS14 har inte alls eller bara i begränsad omfattning påverkat surhetsstatusen i VS14. ph i bottenvatten i VS14 torde likväl inte vid något tillfälle ha understigit 6, åren - och försurningskänsliga arter har följaktligen påträffats där varje enskilt år. Innehållet av olika bottenfaunaarter i VS14 kan dock indirekt ha påverkats av kalkning som höjer ph-status i försurade bäckar såväl uppströms VS14 som i andra vattensystem i närheten av VS14. Begränsningar pga stora avstånd till potentiella kolonisationsområden: Avsaknaden av forsar i Gunnilboåsystemet, som ej torrlades mars, i kombination med att de få forsande bäckar som mynnar i systemet och som ej torkade ut, är/var så gravt försurade att de försurningskänsliga arter som slogs ut från VS14 (pga uttorkning) inte kan leva där skapar problem. För många utslagna arter är det ju inte rimligt att förvänta sig återkolonisation från restpopulationer inom vattensystemet med undantag för bäcksträckorna närmast de kalkade sjöarna. Återkolonisation kan således kräva att äggbärande honor når Gunnilboån från helt andra vattensystem. Det är i det sammanhanget intressant att studera kolonisationsmöjligheterna från andra vatten till Gunnilboån för ett antal taxa som pga låga individantal, eller annat, synes ha svårt att få fäste i Gunnilboån. Samtliga vatten i tabell 16, som återfinns med respektive nummer i figur 75, har varit, och är i flera fall fortfarande, föremål för en eller flera antropogena påverkansformer. Det finns således ingen garanti på att de taxa som exemplifieras finns kvar i dagsläget, vilket ju är förutsättningen för att de skall kunna kolonisera Gunnilboån. För många dagsländor, som ju är mycket dåliga flygare, torde avstånden till de potentiella kolonisationsområdena vara så stora att de endast kan nå Gunnilboån om kraftiga vindbyar för upp dem till högre liggande luftlager med tillfälligtvis gynnsamma vindriktningar. Möjligheterna att återkolonisera är naturligtvis mer begränsad för arter som inte Figure 75. Lokaler 1-17) från vilka kolonisation kan ske till VS14. 8 Gunnilboån