Forna eller framtida brott?

Transkript

1 JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Forna eller framtida brott? Återfallsriskbedömningar vid fråga om villkorlig frigivning Adam Beck Examensarbete i Straffrätt, 30 hp Examinator: Malou Andersson Stockholm, HT2016

2 Abstract In Swedish law, criminal offenders are, with few exceptions, released provisionally from prison after having served two thirds of their sentence. The sentence is not commuted: prisoners may be returned to prison to serve out the remaining time if they violate their terms of parole during their probation period, for example by committing new crimes. The rules regarding parole have changed frequently since the time of their introduction early in the twentieth century. While the reasons for the existence of parole in general remain the much same today as they were upon their introduction, the grounds for granting or denying parole to a prisoner have differed throughout the years. Today, essentially the sole reason for postponing parole release is the conduct of the prisoner during his time in prison. Recently, the Swedish government appointed a commission with the objective to propose changes to the system of parole, including allowing for risk assessment of prisoners who risk reoffending by performing crimes of a serious nature in the future. This raises questions of whether such a system is compatible with the foundational principles of Swedish criminal law, including the principles of proportionality, predictability, humanity and equal treatment. These questions are the subject of this thesis. The thesis analyses how parole relates to the main purposes of punishment, including general deterrence, individual deterrence, rehabilitation and proportionality. The thesis includes a brief historical outline of parole within the Swedish penal system, an overview of the current rules regarding parole, and describes and analyses the reliability of currently available risk assessment tools developed within the field of criminal psychology. It furthermore discusses the potentially adverse effects of risk assessment on especially youth offenders and investigates if a reformed system would have a positive effect regarding prevention of crime. The author of the thesis concludes that while the possible gains of introducing a system of risk assessment for parole are uncertain at best, the negative effects of changed legislation would amount to unjustifiable deviations from the fundamental principles of the Swedish criminal law. 1

3 Innehåll 1. Inledning Bakgrund Syfte och frågeställningar Metod och material Avgränsningar Disposition Bestraffningsideologier Straffets grunder Allmänprevention Individualprevention Behandlingsideologin Inkapacitering Proportionalitet Humanitet Villkorlig frigivning i Sverige - rättshistorisk översikt Tiden innan brottsbalken Brottsbalkens införande Utvecklingen från 1983 till idag Nuvarande reglering Villkorlig frigivning Prövotid, uppskjutande av villkorlig frigivning och övervakning under prövotiden Förverkande Bedömning av återfallsrisk

4 5.1 Allmänt Kliniska bedömningar Statistiska bedömningar Strukturerad professionell bedömning Diskussion Analys Inledning Förutsebarhet och likabehandling Proportionalitet och förtjänst Prevention och inkapacitering Särskilda frågor Problemet med unga lagöverträdare Återfallsriskbedömningar enbart för grov brottslighet Beslut på domstolsnivå eller verkställighetsnivå? Helt avskaffa villkorlig frigivning? Diskussion & avslutande kommentarer Källförteckning

5 1. Inledning 1.1 Bakgrund I svensk rätt ska som utgångspunkt en fängelsedömd bli villkorligt frigiven efter två tredjedelar av avtjänat straff, om inte synnerliga skäl föreligger. 1 Det är inte en omvandling av straff till frihet - den dömde står fortfarande under tillsyn och åläggs särskilda restriktioner. Efter att ha frigivits villkorligt står den intagne under en prövotid för återstoden av det utmätta straffet eller minst ett år. Begår den intagne brott på nytt under prövotiden ska enligt huvudregeln den villkorliga frigivningen förverkas. 2 Villkorlig frigivning från fängelse återfinns idag i alla västerländska rättsordningar, låt vara att de specifika reglerna om vilka intagna som kan komma ifråga för det, när de ska friges, och vilka faktorer som ska ligga till grund för ett frigivandebeslut kan se väldigt olika ut. 3 Villkorlig frigivning har ett flertal syften. Institutet minskar anstaltstiderna och därmed samhällskostnaderna, utgör ett incitament för den intagne att uppföra sig väl och följa ålagda föreskrifter såväl under tiden i anstalt som under prövotiden 4, och erbjuder en övergångsperiod under vilken myndigheterna kan sätta in återfallshämmande eftervårdsåtgärder utanför fängelsemiljön. 5 Regler om villkorlig frigivning infördes i Sverige för första gången år Bestämmelsen har därefter ändrats åtskilliga gånger, framförallt i modern tid. 7 Idag är det i princip endast skötsamhet under fängelsevistelsen som påverkar en intagens möjlighet till villkorlig frigivning - faktorer såsom det den begångna brottslighetens allvar, den intagnes utsikter till framgångsrik återanpassning i samhället, eller risken för att den intagne återfaller i brottslighet är irrelevanta. 1 Brottsbalken (1962:700) [cit. BrB] 26 kap kap. 5 BrB. 3 Se SOU 2005:54, s. 721 ff. för en jämförelse av några olika rättsordningar. 4 Prop. 2005/06:123 s Se Förordning (2007:1174) med instruktion för övervakningsnämnderna samt där hänvisade författningar. 6 Prop. 1906:49. 7 En historisk översikt finns i avsnitt 3. 4

6 Människor har olika syn på syftet med ett straffsystem och hur dömda brottslingar ska behandlas. Det är inte okontroversiellt med villkorlig frigivning; befolkningen kan få uppfattningen att straffen blir för lindriga och att skyddet för allmänheten undergrävs. På senare tid har också frågan om institutets utformning fått förnyad kraft i den rättspolitiska debatten. En statlig utredning har tillsatts med uppdrag att göra en bred översyn av hela systemet för villkorlig frigivning, inklusive vilka faktorer man ska ta hänsyn till vid beslut om beviljande och vilka föreskrifter som kan åläggas de frigivna under prövotiden. 8 Ett av utredningens primära syften är att ge förslag på en ändrad lagstiftning där särskilt den intagnes risk att i framtiden återfalla i brottslighet vägs in i bedömningen av huruvida villkorlig frigivning ska medges eller inte, med särskild fokus på de intagna som utgör en del av den organiserade brottsligheten eller gjort sig skyldiga till vålds- eller sexualbrottslighet av allvarlig karaktär. Rättsväsendets förmåga att med säkerhet förutsäga vilka som kommer begå brott i framtiden är ett välkänt problem och föranleder frågor om proportionalitet, förutsebarhet och likabehandling. Dessa problem är ämnet för denna uppsats. 1.2 Syfte och frågeställningar Uppsatsens syfte är att analysera tänkbara förändringar av bestämmelserna om villkorlig frigivning. Särskilt fokus kommer läggas på frågan om det vore förenligt med principerna om proportionalitet, förutsebarhet, humanitet och likabehandling att låta återfallsrisk vara en faktor som kan ligga till grund för ett beslut. Uppsatsen utgår från följande frågeställningar: * Är de skäl som anförs för förändringar av reglerna förenliga med påföljdssystemets grundläggande principer? * Finns det särskilda problem med att införa återfallsriskbedömningar enbart för vissa kategorier av fängelseintagna? 8 Dir. 2016:28. 5

7 utformat? * Om man inför en bestämmelse avseende återfallsriskbedömning, hur bör systemet vara 1.3 Metod och material Uppsatsens syfte innebär ett något annorlunda metod- och materialval än vad som vore fallet med en strikt rättsdogmatisk ansats. För att kunna analysera tänkbara framtida utformningar av systemet med villkorlig frigivning är det dock lämpligt att först undersöka vilka tankar som styrt utvecklingen av institutet tidigare och ligger till grund för rättsläget idag. I den del av uppsatsen som avser gällande rätt använder jag mig därför av traditionell rättskällelära, det vill säga att utifrån en analys av rättskällorna lagtext, förarbeten, praxis och doktrin spegla innehållet i gällande rätt. 9 Relevant svensk praxis på området villkorlig frigivning är mycket sparsam. Däremot har frågan analyserats mycket omfattande i förarbeten och svensk juridisk litteratur. Störst fokus kommer därför att vid sidan av lagtext framförallt ligga på lagstiftarens intentioner så som de kommer till uttryck i propositioner och SOU:er. Flera av dessa förarbeten är av äldre karaktär, men min uppfattning är att de tankar som redogörs för där ofta är relevanta även för att förstå dagens rättsläge. De många förändringar av institutet som skett genom åren har givit upphov till en omfattande debatt med kommentarer och analyser från rättsvetare, av vilka många varit delaktiga som experter i utredningarna. Majoriteten av dessa tankar finns publicerade i SvJT eller festskrifter och andra samlingsverk. Däremot saknas det större vetenskapliga avhandlingar om ämnet. Uppsatsen syftar till att analysera möjliga framtida förändringar av villkorlig frigivning i ljuset av de grundläggande straffrättsliga principer som genomsyrar vårt straffsystem. En ingående genomgång av de olika skolor som både idag och historiskt sett har utövat inflytande på lagstiftningen, och särskilt deras betydelse för regleringen av villkorlig frigivning, är därför nödvändig. Det förutsätts visserligen att läsaren är förtrogen med grundläggande straffrätt och kriminalpolitik, men ett inledande kapitel tjänar till att skapa en ram för den fortsatta framställningen. Jag har i denna del genomgående hänvisat till standardverk i doktrinen, och det 9 Kleineman, Rättsdogmatisk metod, i Zamboni & Korling (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur AB, Lund 2013 s. 21, på s

8 är också här denna källa har störst värde - till skillnad från lagtexten kan doktrinen bidra med en översiktsbild av hela normsystemet, vilket är grundläggande för att uppnå uppsatsens syfte. 10 För att klargöra den särskilda problematiken med riskbedömningar innehåller uppsatsen ett kapitel som översiktligt redogör för det aktuella rättspsykologiska forskningläget. Den rättspsykologiska forskningen är den viktigaste grunden för hur riskbedömningar inom kriminalvården utförs idag. 11 I denna del av uppsatsen kommer jag att hänvisa till framförallt metastudier och banbrytande forskningsresultat på området. Urvalet har gjorts enligt Kriminalvårdens egen sammanfattning av aktuell forskning samt genom hänvisningar från grundläggande läroböcker i rättspsykologi. 12 Uppsatsen har därför beaktat en viss volym av empiriskt material. Jag kommer dock inte ha utrymme att särskilt ingående kommentera de olika studiernas vetenskapliga kvalitet rörande till exempel urval, validitet och tillförlitlighet. Det hade visserligen varit intressant att kritiskt granska de enskilda studierna, men för uppsatsens syfte är det tillräckligt att peka på generella problem som finns med de idag existerande bedömningsverktygen. För fördjupning hänvisas istället till de olika studierna själva och den rättspsykologiska standardlitteraturen. Studierna är dock genomgående publicerade och granskade i ansedda vetenskapliga journaler, och de bedömningsinstrument som redogörs för är de som idag används i det svenska rättsväsendet för att utföra riskbedömningar, exempelvis vid omvandling till tidsbestämt straff för livstidsdömda. 13 Utöver detta innebär ämnets karaktär att viss kriminologisk forskning åtminstone översiktligt måste behandlas i fråga om återfallsförekomst för att utröna problemets omfattning och karaktär. Detta är särskilt viktigt vid frågor om inkapaciteringens förväntade effekt. Här har jag använt mig framförallt av Jerzy Sarneckis lärobok avsedd för grundläggande studier i kriminologi samt rapporter från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Kriminalvården. Viss utländsk kriminologisk forskning refereras också till i detta sammanhang. 10 Kleineman, Rättsdogmatisk metod, i Zamboni & Korling (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur AB, Lund 2013 s. 21, på s Kriminalvården, Riskbedömning i kriminalvård och rättspsykiatri - sammanfattningsrapport, projektnummer 2013: Christianson (red.), Rättspsykologi. Den forensiska psykologin i Sverige. En kunskapsöversikt, Natur och Kultur, Stockholm, 1996 samt Howitt, Introduction to Forensic and Criminal Psychology, Pearson Education Ltd, 5u., Harlow, England, Se 4 Lag (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid samt Kriminalvården, Riskbedömning i kriminalvård och rättspsykiatri - sammanfattningsrapport, projektnummer 2013:269. 7

9 Den rättsdogmatiska metoden kan sägas vara riktad till rättstillämparen. Mitt ämne kommer ha en bredare målgrupp och innehålla resonemang och analys såväl de lege lata som de lege ferenda med stöd i annat än enbart traditionella rättskällor. En sådant arbetssätt är bättre benämnt rättspolitisk metod - i min analys- och diskussionsdel redogör jag för orsaker till att lagstiftningen kan komma att ändras och i viss mån de förväntade effekterna av dessa ändringar. 14 Eftersom ämnet för uppsatsen de facto berör en framtida utformning av lagstiftning där olika principer måste vägas mot varandra, är det ofrånkomligt att jag i vissa avseenden kommer bli normativ. 1.4 Avgränsningar Ändringar i bestämmelserna om villkorlig frigivning kan ha såväl sociologiska som rättsekonomiska effekter, till exempel i fråga om ökade kostnader för Kriminalvården. En del förväntade resultat på dessa områden av en ändrad lagstiftning kommer beröras i min diskussionsdel, men en fullständig prognos faller utanför arbetets syfte. 1.5 Disposition Uppsatsen inleds med en genomgång av de bestraffningsideologier som påverkat utformningen av det svenska straffsystemet som helhet och specifikt hur deras innebörd relaterar till frågan om villkorlig frigivning. I de följande två kapitlen följer en historisk översikt av institutet villkorlig frigivning i Sverige, från reglernas första införande till dagens rättsläge. Här redovisas skälen till att villkorlig frigivning används i det svenska rättssystemet och hur lagstiftaren resonerat kring tidigare ändringar i bestämmelserna. Kapitlet om gällande rätt redogör också översiktligt för de regler som gäller prövotid och förverkande. 14 Jfr. Olsen, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 105, på s

10 I kapitel fem behandlas bedömningar av återfallsrisk. Kapitlet redogör för det rättspsykologiska forskningsläget och dess historiska utveckling samt de olika bedömningsinstrumentens innebörd, användning och begränsningar. I de därpå följande analyskapitlen diskuteras tänkbara förändringar av institutet och hur sådana förändringar förhåller sig till de grundläggande principerna och aktuell forskning. Separat analyseras betydelsen av en återfallsriskbedömning för unga lagöverträdare samt andra frågor av särskilt intresse. Slutligen innehåller uppsatsens åttonde kapitel sammanfattande kommentarer och en kort diskussion de lege ferenda. 9

11 2. Bestraffningsideologier 2.1 Straffets grunder Svaret på frågan varför vi straffar beror på hur frågan ställs; svaret har varierat över tid och kommer säkert att förändras också i framtiden. 15 Kortfattat skulle man idag kunna svara att grunden för ett straffsystems existens är behovet av att skydda vissa intressen och värden med kraftfulla medel. 16 Ett så koncist svar ger dock ingen vidare förklaring till varför vissa brottslingar ska straffas hårdare än andra, eller för den delen varför vissa - eller alla - ska frigivas villkorligt från ett eventuellt fängelsestraff. I modern straffrättsfilosofi brukar man därför besvara frågan genom att dela upp straffsystemet i tre olika nivåer. 17 Den översta är kriminaliseringsnivån, där lagstiftaren avgör vad som ska anses vara ett brott. Denna nivå styrs framförallt av allmänpreventiva hänsyn; en handling eller ett beteende kriminaliseras därför att befolkningen ska avhållas från att utföra något. Om detta ändå inträffar sker vedergällning genom att staten på nästa nivå i kedjan, domstolsnivån, utmäter ett straff som ska som utgångspunkt vara proportionerligt efter förtjänst, men med beaktande av andra faktorer varom mer nedan. Straffets art och längd kan sedan på verkställighetsnivån ha inslag av individualpreventiva överväganden - för att den dömde inte ska begå nya brott i framtiden - och humanitet. Vid sidan av dessa teorier genomsyras också strafflagstiftningen av den allmänna legalitetsprincipen. Straffsystemet måste på alla plan vara förutsebart och likabehandlande. Legalitetsprincipen i Regeringsformen (1974:52) 1 kap. 1 och BrB 1 kap. 1 inbegriper krav på lagstöd för kriminalisering, denna lagstiftnings begriplighet och precision, analogiförbud samt förbud mot retroaktiv lagstiftning. 18 I det följande ges en översikt av de olika bestraffningsideologierna och hur de relaterar till frågan om villkorlig frigivning. 15 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, Wolters Kluwer, 3u., Stockholm, 2016 s Lernestedt, Kriminalisering - problem och principer, Iustis förlag, Uppsala, 2003 s Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Iustus förlag, 2u., Uppsala, 2013 s Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, Iustus förlag, Uppsala, 1992 s. 93 f. 10

12 straff. 19 Allmänpreventionen ska alltså ha sin verkan innan brott ens begåtts. Historiskt har man 2.2 Allmänprevention Allmänpreventiva teorier gör antagandet att individens handlande påverkas genom straffhotet; vi avstår från att begå brott eftersom vi annars riskerar att tillfogas lidande av staten. Allmänpreventionen är den bärande grunden i fråga om kriminalisering; poängen med att straffbelägga en gärning blir om intet om det inte finns ett verkningsfullt bakomliggande hot om talat om omedelbar avskräckning, varvid allmänhetens rädsla för sanktionens karaktär och dess utövare skulle väckas (till exempel genom offentlig avrättning eller att hugga handen av en tjuv) och medelbar avskräckning, själva insikten om att straff kommer utmätas snarare än rädslan för straffets natur; det är det påtagliga straffhotet som ska förmå den enskilde att avstå från att begå brott, inte formerna av det enskilda straffet. 20 För avskräckning blir särskilt den upplevda upptäcksrisken relevant - straffhotet måste vara reellt, till exempel genom att det finns en effektiv polismakt och domstolsväsende eller andra medel. 21 Som exempel kan nämnas att information om att man är övervakad har visat sig ha en brottshämmande effekt, särskilt vid kameraövervakning. 22 Ytterligare ett viktigt begrepp för de allmänpreventiva teorierna är moralbildning; tanken bakom detta är att kriminaliseringen av en gärning gör den förkastlig i allmänhetens ögon, varvid folket begår den i lägre grad. Ett ofta använt exempel från modern tid är införandet av förbud mot barnaga. 23 Ett annat är den bevisligen minskade förekomsten av alkoholintag i samband med bilkörning i takt med att gränsen för rattfylleri successivt har sänkts. 24 Allmänpreventiva hänsyn gör sig alltså gällande på lagstiftningsnivån. Däremot ska allmänpreventiva överväganden inte vara en faktor vid domstolsbeslut - att i ett enskilt fall 19 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s Grevholm & Andersson, Vilka preventiva vinster kan förändringar av straffrätten och påföljdssystemet ge?, SvJT 2010 s BRÅ, Kameraövervakning och brottsprevention. En systematisk forskningsgenomgång. Rapport 2007: Det kan dock diskuteras huruvida det verkligen var lagstiftningen som minskade barnagandet, eller det minskade barnagandet som orsakade lagstiftningen. Se om detta BRÅ-rapport 1996:1, Det allmänna rättsmedvetandet, samt BRÅ, Århundradets attitydförändring, Apropå 2004, Nr Se exempelvis BRÅ, Rattfylleri. utvärdering av 1994 års reform av trafiknykterhetslagstiftningen,

13 avkunna dom i syfte att genom att statuera exempel minska brottsligheten skulle strida mot likabehandlingsprincipen. 25 Ibland omnämns institutet artbrott som ett undantag från denna begränsning. 26 Som framgår av BrB 30 kap. 4 2 st. kan brottets art bryta presumtionen mot fängelse även vid förhållandevis låga straffvärden. Lagstiftaren har resonerat som så att det av trovärdighetsskäl kan vara nödvändigt att vid vissa brottstyper ingripa med en strängare påföljd än vad som annars följt av gärningens straffvärde, särskilt brottstyper som hotar grundläggande samhällsfunktioner likt rättsväsendet. Typfallet är mened, 15 kap. 1 BrB. Andra skäl som anförts är att en användning av fängelsestraff för artbrott kan förmå andra medborgare att avhålla sig från att begå sådana brott, att brottslighet av denna art har blivit mer utbredd, och att den är särskild svårutredd. 27 Inget av dessa skäl har som synes med gärningsmannens handlande eller graden av hans skuld att göra. Resultatet av artbrottsinstitutet har blivit en mängd korta fängelsedomar. 28 Artbrottskonstruktionen och dess allt mer vidsträckta användning har därför ofta kritiserats i så väl utredningar som doktrin. 29 Beslut om villkorlig frigivning sker som bekant inte på domstolsnivå utan på verkställighetsstadiet. Det går inte heller att motivera villkorlig frigivning utifrån enbart ett allmänpreventivt perspektiv; det är svårt att tänka sig att befolkningen avhåller sig från att begå brott därför att det förväntade straffet till viss del kommer att verkställas under lindrigare former, genom att det avtjänas i frihet. 30 Däremot skulle man som utgångspunkt kunna tänka sig att avskaffandet eller försvårandet av villkorlig frigivning för vissa brott kan verka allmänpreventivt. Den faktiska effekten av en sådan reglering blir att vissa straff verkställs på ett strängare vis - jämför rättfärdigandet av artbrott ovan. Förändringar i reglerna om villkorlig frigivning kan vara lättare för lagstiftaren att genomföra att genomföra än stora reformer av straffskalorna Prop. 1987/88:120, s. 32 ff. 26 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s Se också prop 1987:88:120 s Prop. 1987/88:120 s Vid mened döms uppemot 90 % av vuxna lagöverträdare till fängelsestraff. Se Borgeke, Månsson & Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis m.m., Jure AB, 5u., Stockholm, 2013 s Se t. ex. SOU 2012:34, band 2, s. 681 och Wersäll, Är loppet kört för en reformering av påföljdssystemet?, SvJT Jubileumsskrift 2016 s. 190, på s. 194 f. samt Asp, En modernare påföljdsreglering?, SvJT 2010 s Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, Iustus förlag, Uppsala, 1992 s Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s

14 Detta leder naturligtvis till frågan om skärpta straff i allmänhet ger de preventiva resultat man åsyftar med sådan lagstiftning. De allmänpreventiva effekterna av skärpta straff är också en mycket välbehandlad fråga i juridisk och kriminologisk forskning. 32 En kort sammanfattning av forskningsläget är att stödet för att skärpta straff har en märkbar påverkan på omfattningen av kriminellt beteende i ett samhället är mycket svagt. 33 Det är inte säkert att förekomsten av ett hårt straff inverkar särskilt mycket på den enskilde individens beslut att begå brott eller inte. Allvarliga brott - exempelvis vålds- och sexualbrottslighet, de brottstyper som den pågående utredningen ska analysera särskilt - begås i hög utsträckning under påverkan av alkohol eller droger, när förmågan att fatta sådana rationella beslut ofta är kraftigt nedsatt. 34 Vid mindre allvarlig mängdbrottslighet tycks det snarare vara upptäcksrisken än nivån på det riskerade straffet som spelar störst roll. 35 Vid brottslighet av våldsam karaktär tycks istället effekten av exempelvis kameraövervakning vara mer begränsad. 36 Det ovan sagda innebär inte att man därför nödvändigtvis måste sluta sig till att alla idag förekommande straff lika gärna kunde vara betydligt lägre eller lindrigare ur allmänpreventiv synvinkel; straffets utformning måste fortfarande innebära ett så pass påtagligt ingripande att konsekvenserna av att begå brott inte blir alltför lindriga. Att helt avskaffa fängelse till förmån för ett system med enbart bötesstraff borde rimligen ha en brottsförhöjande effekt; forskningsresultat rörande denna fråga saknas emellertid, eftersom ingen rättstat ännu infört ett sådant system. 2.3 Individualprevention Individualpreventivt motiverade straff har en mycket annorlunda utgångspunkt gentemot de allmänpreventiva teorierna. Fokus ligger här inte på existensen av straffhotet som sådant för allmänheten, utan effekten av straffets förverkligande för den enskilde brottslingen. En grundläggande tanke hos tänkare som Jeremy Bentham och Franz von Lizst var att det obehag 32 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s. 429 ff. 34 Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s BRÅ, Kameraövervakning och brottsprevention. En systematisk forskningsgenomgång. Rapport 2007:29. 13

15 den enskilde utsätts för genom straffet skulle förmå honom att inte begå brott i framtiden. 37 Vad exakt detta straff består i kan variera från fall till fall; tar man inte hänsyn till vare sig proportionalitet, humanitet eller rättsekonomiska förutsättningar är möjligheterna till individuellt fastställda straff naturligtvis vidsträckta Behandlingsideologin En viktig grundpelare för de individualpreventiva teorierna är idén att den dömde kan förmås att inte begå brott i framtiden genom att ersätta eller i vart fall kombinera de negativa aspekterna av ett straff med framåtsyftande vård och behandling. Synsättet innebär att brottsligt beteende anses vara något avvikande som kan botas. Här blir alltså straffet syfte förbättring - orsakerna till att den intagne har begått brott ska diagnostiseras och därefter behandlas så att han inte begår brott i framtiden. Den så kallade moderna sociologiska skolan delade in brottslingar i tre huvudgrupper; tillfällighetsförbrytare som inte behövde någon särskild behandling, kriminella som kunde behandlas, och kroniskt kriminella som var utom räddning. 38 Dessa tankar låg till grund för stora förändringar av det svenska påföljdssystemet under 1900-talets första hälft. 39 Vid Brottsbalkens tillkomst år 1965 hämtades mycket inspiration från de tänkare som förespråkade individualiserade påföljder, vilka hade som mål att underlätta den dömdes återanpassning i samhället. 40 Det fanns en stark tro på att samhällets institutioner, inklusive rättsväsendet och frivården, kunde påverka en individ i positiv riktning. 41 Ansvaret för den enskildes obenägenhet att anpassa sig förflyttades således från individen till samhället, som hade skapat honom - och det blev därför också samhällets plikt att behandla honom till det bättre. 42 En följd av dessa tankar var att man i Brottsbalken bland annat införde de två tidsobestämda påföljderna internering och ungdomsfängelse; dessa straff skulle upphöra först när brottslingen var färdigbehandlad och återfallsrisken minimerad. Även fängelse var enligt detta synsätt att anse som en (tvångs)behandling snarare än ett straff Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s SOU 2012:34, band 2, s. 21f. 40 Munck, Var står nyklassicismen idag?, SvJT 2015 s Jareborg, Inkast i straffområdet, Iustus förlag, Uppsala, 2006 s SOU 1986:14, s. 25 f. 43 Aspelin, Straffets grunder - historisk bakgrund, SvJT 1999 s. 108, på s

16 Brottsbalkens skapare tog också starkt intryck av socialskyddsrörelsen, som ansåg att ett mål var att rättskipningen skulle vara brottsförebyggande; orsakerna till att ett brott begås var viktigare än det faktum att det faktiskt begåtts, och straffsystemet skulle utformas i enlighet med detta. Brottslingarnas sociala, psykologiska eller medicinska problem skulle bekämpas; samhällets behov av vedergällning var av lägre prioritet. De individualpreventiva hänsynen skrevs in i Brottsbalkens inledningskapitel: 1 kap. 7 BrB Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. 44 Denna behandlingstanke återfinns även idag i viss mån, framförallt i valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. Av lagtexten går inte att uttyda annat än att de två påföljderna är likställda i stränghetsavseende. Som skäl för villkorlig dom anges i 30 kap. 7 1 st. BrB att det... saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, medan det som skäl för skyddstillsyn stadgas i 30 kap. 9 1 st. att... det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Det rör sig alltså om ett prognostänkande som utgör ett avsteg från påföljdssystemets karaktär i övrigt, trots de förändringar i riktning mot proportionalitet som bärande grund som senare skedde, varom mer nedan. Högsta domstolen har genom sin praxis på området skapat en del förändringar. I det så kallade Socialkontorsfallet slog domstolen fast att skyddstillsyn är en mer ingripande påföljd än villkorlig dom. 45 I de båda målen Skärtorsdagsdomen och De kinesiska kullagren utvecklade HD sedan sin syn på detta ytterligare Sedermera upphävd genom SFS 1988: NJA 2000 s NJA 2008 s. 359 samt NJA 2014 s

17 Kritik kom ganska snart efter Brottsbalkens införande att riktas mot behandlingsskolans synsätt. 47 Idéernas optimism och behandlingarnas effektivitet hade visat sig ha mycket svagt stöd i exempelvis kriminologisk forskning. 48 Det ansågs framförallt upprörande att man kunde förlänga en intagens strafftid med argumentet att det var för hans eget bästa. 49 Särskilt svårigheterna med att bedöma en intagens återfallsrisk ledde bland annat till att de tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och internering avskaffades i början av åttiotalet, inte ens två decennier efter införandet. 50 Påföljdstypen fängelse har visat sig vara särskilt illa lämpat för att återanpassa den dömde till samhällslivet. Tvärtom återfaller fängelsedömda i hög grad, oftast kort tid efter frigivningen. 51 Återfallsfrekvensen ökar också i takt med antalet tidigare fängelsedomar; för personer med fyra eller fler tidigare fängelsedomar var återfallsfrekvensen i en statistiksammanställning 84 %. 52 En mängd internationella och inhemska forskningsresultat ger också för handen att strängare straff faktiskt ökar återfallsrisken för den intagne. 53 Av detta följer att längre fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet knappast har några positiva effekter på brottsbenägenheten för de intagna (en annan sak är om brottsligheten generellt skulle minska på grund av inkapaciteringseffekten, se nedan). Resultaten av olika program och åtgärder som haft som syfte att minska återfall för våldsbrottslingar är också generellt nedslående; en större metastudie såg små antydningar till effekt men kunde inte belägga att denna berodde på behandlingsåtgärderna endast. 54 Behandlingsprogram inom fängelset mot drogmissbruk kan ha en viss preventiv effekt gällande just dessa former av brott, men resultaten är mycket osäkra. 55 För ungdomsbrottslingar är bilden något ljusare; de ungdomspåföljder som 47 En sammanfattning av dåtidens kritik finns i rapporten Nytt Straffsystem, BRÅ 1977:7. Se också Andersson, Superfängelset och den obotliges återkomst, JT 04/05 s. 483, Sarnecki, Introduktion till Kriminologi, 2009 s. 447 f. Samt Borgeke, Vilka grundtankar bör gälla för påföljdsbestämningen?, i Festskrift till Nils Jareborg, 2002, s. 105, på s. 112f. 48 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s Aspelin, Straffets grunder - historisk bakgrund, SvJT 1999, s. 108, på s Prop. 1978/79:212 samt Prop. 1980/81:76 51 Se Sarnecki, Introduktion till Kriminologi, 2009 s. 434 samt BRÅ 2012:15, Återfall i brott. Mönster i risken för återfall bland lagförda personer. [cit. BRÅ 2012:15]. 52 Kriminalvården, Kriminalvårdens redovisning av återfall. Uppföljning t.om. 2006, Sarnecki, Introduktion till Kriminologi, 2009 s Jolliffe & Farrington, Effectiveness of Interventions with Adult Male Violent Offenders, BRÅ Mitchell, Wilson & MacKenzie, The Effectiveness of Incarceration Based Drug Treatment on Criminal Behavior. Campbell Systematic Reviews 2006:11,

18 finns i Sverige kan i vissa fall, rätt utförda, ha en positiv effekt på återfallsbenägenheten. 56 Hur som haver ger forskningen inget starkt stöd för att ett införande av fakultativ villkorlig frigivning skulle kunna påverka de intagnas återfallsrisk i positiv mening. Villkorlig frigivning sågs och ses fortfarande som ett viktigt medel ägnat att verka för den dömdes återanpassning i samhället. 57 Naturligtvis är behandlingsteoretiska utgångspunkter också fortsatt viktiga vid beslut om diverse åtgärder och föreskrifter under verkställighetstiden i anstalt och den prövotid som ska följa på villkorlig frigivning. 58 Det finns som sagt behandlingsprogram som trots allt visat sig ha en effekt för vissa grupper av fängelsedömda, och några procents skillnad i återfall för dessa grupper kan vara av stort värde för så väl förövare som allmänheten Inkapacitering En annan viktig aspekt av individualprevention är inkapaciteringstanken. Idén bakom denna är att den dömde görs oförmögen att begå nya brott inte genom behandling utan oskadliggörande, till exempel genom att vara inlåst eller - i det definitivt mycket inkapaciterande dödsstraffets fall - avliden. På så vis skyddas samhället av att den kriminella individen helt enkelt förvisas från gemenskapen. Detta synsätt ignorerar det faktum att en fängelsedömd naturligtvis kan begå brott även i anstalten, såsom narkotikabrott eller våld mot anställda i kriminalvården eller andra intagna. 60 Inkapaciteringstankar kan vara betydelsefulla för frågan om villkorlig frigivning. En återfallsriskbedömning innebär att om man anser att en intagen fortfarande utgör en fara för allmänheten bör villkorlig frigivning inte utgå. Det framgår också av direktiven till den pågående 56 Socialstyrelsen, Insatser för unga lagöverträdare. En systematisk sammanställning av översikter om effekter på återfall i kriminalitet, Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, Aspelin, Straffets grunder historisk bakgrund, SvJT 1999 s Exempelvis 1 kap. 5 Fängelselag (2010:610) [cit FÄL]: Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. För varje intagen ska det upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan. Se också 11 kap. samma lag med bestämmelser som tillåter frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång om det kan antas minska återfallsrisken och det inte föreligger beaktansvärd risk för flykt eller brottslighet under frigångsperioden. För lagregler om föreskrifter under prövotid, se avsnitt 4.2 nedan. 59 Grevholm & Andersson, Vilka preventiva vinster kan förändringar av straffrätten och påföljdssystemet ge?, SvJT 2010 s. 463, på s Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s

19 utredningen att behovet av inkapacitering är ett av de främsta skälen till att reglerna om villkorlig frigivning bör ses över: Vid verkställigheten av ett fängelsestraff tas särskild hänsyn till kravet på samhällsskydd när det gäller intagna som har gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet För den grupp av intagna där en sådan risk bedöms vara hög är det rimligt att samhället, så länge verkställigheten av ett fängelsestraff anses pågå, tar ett särskilt ansvar för att återfall i brott förhindras. 61 Resonemanget leder till att man måste fråga sig hur mycket potentiell skada som kan förhindras av en ökad inkapaciteringsvolym. Som utgångspunkt kan det tyckas självklart att en längre inkapacitering av särskilt brottsbenägna individer leder till minskad brottslighet, men forskningen är som vi ska se inte helt i överensstämmande med detta. Man brukar dela upp begreppet i kollektiv och selektiv inkapacitering, varvid man med det första avser själva oskadliggörandet av en mängd brottslingar och med det andra specifikt de grupper av brottslingar som bedöms ha en högre återfallsrisk. 62 Den kollektiva inkapaciteringens effekter i Sverige och utomlands har studerats ingående. Trots att man lyckats belägga att en stor del av brottsligheten i Sverige utförs av en liten grupp mycket brottsaktiva individer har det visat sig att inkapaciteringseffekten av strängare lagstiftning här har varit relativt liten, även om man ökar antalet intagna i fängelse markant. 63 Amerikansk forskning tyder dock på att en utökad - i jämförelse med Sverige kraftigt utökad - inkapacitering har märkbara preventiva effekter. 64 Det ska sägas att det finns en mängd metodologiska problem med att mäta effekterna av kollektiv inkapacitering och att forskningsläget är långt ifrån någon klar konsensus, med undantaget att en strategi utifrån kollektiv inkapacitering per definition ökar antalet fängelseintagna. 65 En ändring av reglerna för villkorlig frigivning har som bekant inte som syfte att utöka antalet totalt fängelsedömda, utan att förlänga fängelsetiden för de redan intagna. Den pågående 61 Dir. 2016: Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s Blumstein & Wallman, The Crime Drop in America, Cambridge University Press, New York, Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s

20 utredningen syftar särskilt till att utreda frågan om villkorlig frigivning avseende de intagna som löper risk att återfalla i allvarlig brottslighet. Det rör sig här alltså om så kallad selektiv inkapacitering, vilket kan framstå som särskilt attraktivt med tanke på vetskapen om att det är en mindre grupp individer som står för en stor del av brottsligheten; kanske kan man på detta vis undvika en stor ökning av antalet fängelseintagna och ändå åstadkomma en minskning i kriminalstatistiken. Forskningen uppvisar här något mer tilltalande resultat. 66 Den uppenbara utmaningen är naturligtvis att fastställa vem som bör komma i fråga för selektiv inkapacitering - risken finns att man inkapaciterar någon som trots allt inte kommer att begå brott i framtiden. Hur bedömningen av vem som har hög återfallsrisk bör utföras vetenskapligt och hur tillförlitlig denna bedömning är redogörs för senare i denna uppsats Proportionalitet Följden av kritiken mot behandlingstankarna blev ett ökat fokus på proportionalitet och förutsebarhet. 68 I Sverige skedde övergången till ett straffsystem baserat på proportionalitetsprincipen gradvis under sjuttio- och åttiotalen. 69 Systemet fick sin nuvarande utformning framförallt i samband med den stora påföljdsbestämningsreformen I påföljdshänseende innebär proportionalitetsprincipen att den skyldige ska tillmätas ett straff som står i proportion till brottets allvar; det är gärningens förkastlighet och det kränkta skyddsintresset värde som ska avgöra straffnivån, inte den skyldiges personliga egenskaper eller förutsättningar att återanpassa sig i samhället. 71 Sammanbundet med dessa utgångspunkter är skuldprincipen; den som inte kan klandras för sitt handlande, exempelvis på grund av psykisk störning eller för att han befinner sig i en nödvärnssituation, får inte straffas eller bör i vilket fall straffas lindrigare om måttet av hans skuld är lägre. 72 Skuldprincipen kan exempelvis motivera att den tilltalades ungdom bör påverka straffmätningen i mildrande riktning; ungdomars missgärningar är mindre klandervärda än 66 Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s. 443f. 67 Se avsnitt Aspelin, Straffets grunder historisk bakgrund, SvJT 1999 s Exempelvis genom utmönstrandet av ungdomsfängelse och internering. 70 Prop. 1987/88:120. Se också Munck, Var står nyklassicismen idag?, SvJT 2015 s Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, Iustus förlag, Uppsala, 1992 s. 135 f. 72 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Iustus förlag, 2u., Uppsala, 2013 s

21 vuxnas. 73 Lindrigare påföljder för unga är idag dock företrädesvis grundade i individualpreventiva tankegångar. 74 En dömd brottsling har ådragit sig en skuld att betala som är proportionerlig i förhållande till den skada han åsamkat. Om skadan ska betalas med samma medel ett ont med ett ont - uppkommer talionsprincipen (öga för öga, tand för tand). I det moderna samhället har man frångått den principen av såväl humana som praktiska skäl - hur ska till exempel ett bedrägeri bestraffas enligt talionsprincipen? och teorier av det slaget åtnjuter inte längre något stöd. 75 Istället har man valt att genom framförallt användandet av bestraffningsformerna böter och fängelse utmäta hårdare straff utefter graden av gärningsmannens skuld och hur viktigt det kränka skyddsintresset är. 76 Nära sammankopplat med detta är ekvivalensprincipen; om två olika sorters brott är jämförelsevis lika skadliga bör de ha ekvivalenta straffskalor. 77 Lika straff för misshandel och mord hade uppfattats som djupt orättvist. 78 Således bestraffas brott mot liv och hälsa hårdare än exempelvis förmögenhetsbrott. Proportionalitet är idag den styrande tanken bakom domstolarnas utdömande av straff. 79 Principen ifrågasätts knappast från något håll. 80 Det står dock också klart att den inte är absolut; allmänpreventiva idéer snarare än proportionalitet är grundläggande för kriminaliseringsnivån och individualpreventiva hänsyn kan fortfarande tas i det enskilda fallet på verkställighetsnivån. 81 Särskilda problem med proportionalitetsprincipen uppkommer i det svenska påföljdssystemet på grund av de så kallade tröskeleffekterna. Den mest avsevärda har att göra med att ett straffvärde på ett år bryter presumtionen mot fängelse i 30 kap. 4 BrB. 82 En förstagångsförbrytare som begår ett brott med ett straffvärde över ett år döms, såvida inte ungdomshänsyn eller billighetsskäl kommer i fråga, i regel till fängelse medan en gärningsman 73 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s Victor, Påföljdsbestämning i ett differentierat påföljdssystem, SvJT 1999 s. 132, på s Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, Wolters Kluwer, 3u., Stockholm, 2016 s En fördel med dessa två påföljder är att de är enklare att matematiskt rangordna sinsemellan - två års fängelse i förhållande till ett års fängelse, osv - än till exempel förhållandet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. 77 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s Victor, Påföljdsbestämning i ett differentierat påföljdssystem, SvJT 1999 s Asp, Straffrätten i går, i dag och i morgon, SvJT Jubileumsskrift 2016 s. 138, på s Se också valet mellan skyddstillsyn och villkorlig dom, avsnitt Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s. 143 samt prop. 1987/88:120 s

22 som begår ett brott med ett straffvärde strax under denna tröskel får en icke frihetsberövande påföljd (förutsatt att återfall eller brottets art inte har någon betydelse). 83 Artvärdets problem gör sig också gällande här, där exempelvis mened med ett straffvärde på några månader nästan uteslutande leder till fängelse medan förmögenhetsbrott med ett betydligt högre straffvärde än så oftast resulterar i en icke frihetsberövande påföljd. 84 Slutligen gör sig samma problematik gällande vid återfall som vid brott med artvärde; återfall i brott kan vara skillnaden mellan ett längre fängelsestraff och en icke frihetsberövande påföljd (eller om man så vill, ett allt för lindrigt straff för förstagångsförbrytaren). Diskussionen om huruvida straffskärpning på grund av återfall är förenlig med proportionalitetsprincipen har en lång historia och ska inte beröras vidare här. 85 Det räcker med att konstatera att återfallets betydelse för påföljdsbestämningen är lagfäst och att lagstiftaren ansett att detta är nödvändigt för systemets trovärdighet. 86 Konsekvensen blir som sagt att vissa gärningsmän bestraffas hårdare än andra - ibland betydligt hårdare, när fängelse utdöms istället för en icke frihetsberövande påföljd - trots att samma handling begåtts. Liknande tröskeleffekter som vid valet mellan fängelse och villkorlig dom eller skyddstillsyn kan uppstå vid graderingen av bötesbrott, särskilt vid gränsdragningen av snatteri och stöld; en allvarlig form av det förstnämnda brottet resulterar ibland i höga dagsböter medan en mindre grov variant av stöld renderar en villkorlig dom och lägre dagsböter, vilket för den dömde kan framstå som en lindrigare påföljd. 87 Proportionalitetsprincipen spelar stor roll även vid beslut om åtgärder på verkställighetsnivån. 88 På detta stadium finns också särskilt en märkbar tröskeleffekt. Denna rör bestämmelserna om avtjänande av fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, det vill säga fotboja. 89 Enligt denna lag kan den som är dömd till ett fängelsestraff om max sex månader ansöka om att avtjäna straffet utanför anstalt, men under övervakning. Beslut 83 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, Wolters Kluwer, 3u., Stockholm, 2016 s. 290 ff. 84 Se exempelvis NJA 2014 s För fördjupning, se exempelvis Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s. 70 ff., Sitte Durling, Tidigare brottslighet om rättsverkningar av återfall i brott, Juridiska institutionen vid Stockholms universitet, Stockholm 2005, samt Träskman, Om återfall i brott, SvJT 1999 s Prop. 1987/88:120 s SOU 2012:34 s Bland många exempel kan nämnas att enligt 2 kap. 1 FÄL får en intagen inte placeras på ett sätt som innebär att han underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. 89 Lag (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. 21

23 fattas av Kriminalvården och kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslutet ska grundas på omständigheter som inte är hänförliga till straffvärdet. Villkorlig frigivning är ytligt sett proportionerlig om den är obligatorisk för alla lagöverträdare, eller i vilket fall om den alltid meddelas för en viss typ av brott - man skulle kunna hävda att det är proportionerligt att inte låta villkorlig frigivning komma ifråga för allvarligare brott, vilket kommer analyseras mer ingående senare i denna uppsats. Ett annat proportionerligt synsätt är att inte ha villkorlig frigivning alls. 90 Vid införande av fakultativ villkorlig frigivning tillkommer ytterligare en märkbar tröskeleffekt på verkställighetsstadiet. Eftersom den enligt utredningsdirektiven tänkta ordningen med återfallsriskbedömningar syftar till att träffa enbart de grövsta brottslingarna blir resultatet sällan enbart smärre förlängningar av strafftiderna. En intagen dömd till tre års fängelse skulle vid ett fullständigt nekande av villkorlig frigivning få sin fängelsevistelse utökad med ett helt år. Skillnaden mellan ett brott med straffvärde två år och ett med tre år är inom det svenska straffsystemet avsevärd; den straffskärpning för vissa som ett införande av återfallsriskbedömningar skulle kunna komma att leda till stora skillnader i ingripandegrad, beroende på hur stor andel av den villkorliga frigivningen man nekar. Om man inför fakultativ villkorlig frigivning, inbegripet en bedömning av återfallsrisk, uppstår också frågan om ekvivalensen i straffsystemet bibehålls. Enligt utredningens direktiv är det som sagt våldsbrottslingar, sexualbrottslingar och medlemmar av den organiserade brottsligheten som ska bli föremål för de ändrade reglerna. För att ta ett av många exempel är straffskalan för grovt skattebrott (4 Skattebrottslag (1971:69)) och grovt sexuellt tvång (6 kap. 2 3 st. BrB) densamma. Införandet av återfallsriskbedömningar skulle innebära att förövare av det senare brottet skulle riskera en betydligt strängare påföljd än skattebrottslingen, trots att deras brott är likställda i svårhet bedömd efter straffvärde. 2.5 Humanitet Proportionalitetsprincipen säger ingenting om formerna för ett straff, annat än att de måste vara ekvivalenta sinsemellan. Inte heller allmänpreventionen eller individualpreventionen säger något 90 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s

24 om huruvida straffet måste vara humant eller inte. Utan tvivel är det dock så att straff är ett tvångsingripande som den dömde sällan frivilligt vill åta sig. Hart ansåg att ett straff alltid innebär att staten utsätter den enskilde för lidande. 91 Att beröva en människa friheten (fängelse), tvinga henne till arbete (samhällstjänst) eller försämra hennes ekonomiska situation (böter) är i grunden inhumant - andra former av tvångsingripande från statens sida har oftast någon form av reparativ funktion. 92 Även vid de lindrigare, icke frihetsberövande påföljderna blir den dömde utpekad som moraliskt klandervärd i allmänhetens ögon - han hamnar i register för en tid, 93 och blir av staten ålagd en skuld som måste betalas genom böter, arbetstimmar, möten med övervakare eller annat. Tolerans för det mänskliga i att begå misstag kan sägas vara en del av vår demokratiska samhällssyn. Det är därför av stor vikt att straffsystemet vid sidan av principer som prevention och effektivitet också visar respekt för människovärdet. De negativa konsekvenserna av ett fängelsestraff är avsevärda, även efter att straffet avtjänas. 94 Fängelsedömda har ofta problem med att hitta arbete och utsätts för ett starkt socialt stigma. 95 I samspel med de teorier som redogjorts för ovan bygger därför det svenska straffsystemet även på humanitetsprincipen. 96 Principen finns också stadfäst i vår grundlag. Regeringsformens 1 kap. 2 anger att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Detta stadgande omfattar också brottslingar. Principen kommer också till uttryck i de förbud mot omänskliga strafformer som återfinns i regeringsformens andra kapitel, vår anslutning till den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, presumtionen mot fängelse i 30 kap. 4 BrB och reglerna om billighetsskäl i 29 kap. 5 BrB. 97 Det finns ingen anledning att ådöma ett mer förnedrande eller strängare straff om samma resultat - om det så är i preventivt, inkapaciterande eller behandlade syfte - kan uppnås med en lindrigare påföljd (se dock artbrott ovan). 98 Därför bör man enligt humanitetsprincipen på 91 Hart, Punishment and responsibility. Essays in the philosophy of law. Oxford University Press, 2u., Oxford 2008, s. 4 ff. 92 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Iustus förlag, 2u., Uppsala, 2013 s Lag (1998:620) om belastningsregister. 94 Jareborg, Böter istället för fängelse? SvJT 2003 s. 231, på s. 233 f. 95 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, Wolters Kluwer, 3u., Stockholm, 2016 s. 39 f. 97 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s. 93 f. 98 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Iustus förlag, 2u., Uppsala, 2013 s