för verksamhetsutövare

Transkript

1 Anvisningar om hållbarhetskriterierna för verksamhetsutövare Biodrivmedel och flytande biobränslen Anvisningar om hållbarhetskriterierna för verksamhetsutövare 1321/702/

2 1 (83) Versionshistorik Version nr Datum Viktigaste ändringar Första publicerade version Uppdaterad layout, förbättrad läsbarhet, tillägg av Energimyndighetens riktlinjer i och med ökad tillämpningspraxis Uppdaterat på grund av lagändringarna som ILUC-direktivet medfört.

3 2 (83) Innehållsförteckning Inledning Bakgrund Lagstiftning som förpliktar till hållbarhet beträffande biodrivmedel Påvisande av hållbarheten och frivilliga system som kommissionen har godkänt Finlands nationella system Anvisningar om hållbarhetskriterierna för verksamhetsutövare Definitioner Hållbarhetskriterier Hållbarhetskriterium gällande minskning av växthusgasutsläpp Hållbarhetskriterier gällande råvarans ursprung Hållbarhetskriterium gällande jordbruksråvaror Verksamhetsutövarens hållbarhetssystem Krav på hållbarhetssystemet Hållbarhetssystemets korrekthet, tillförlitlighet och skydd mot bedrägerier Begränsade hållbarhetssystem Verksamhetsutövare som använder flytande biobränslen Minskning av växthusgasutsläpp Fastställande av minskningen av växthusgasutsläppen Användning av standardvärden Beräkning av minskning av växthusgasutsläpp Beräkningsparametrarnas exakthet Biodrivmedlens och de flytande biobränslenas livscykel Definition av allokeringen Beräkning av de faktiska växthusgasutsläppen Utsläpp från produktionen av kulturväxter, e ec Direkta och indirekta kväveutsläpp från jordmånen Utsläpp vid insamling och transport av råvaror Utsläpp till följd av ändrad markanvändning, e l Utsläpp från bearbetning, e p Utsläpp från transporter och distribution, e td Utsläppsminskning genom överskottsel vid kraftvärmeproduktion, e ee Avskiljning, lagring eller ersättning av koldioxid, e ccs och e ccr Beaktande av utsläpp från elproduktion Beräkningsvärden som ska användas vid beräkning av minskningen av växthusgasutsläppen Kriterier gällande råvarans ursprung Allmänt om kriterier gällande råvarans ursprung Biologisk mångfald... 46

4 3 (83) Påvisande av att kriteriet gällande biologisk mångfald uppfylls Ändrad markanvändning Våtmarker Ändrad skogs- och markanvändningsform Förbjuden ändring av markanvändningsformen Dränering av torvmarker Jordbruksråvaror Sammandrag av krav på skogsbaserade råvaror Verksamhetsutövarens egen metod för att påvisa överensstämmelse med hållbarhetskriterierna gällande ursprunget Råvaror för biodrivmedel och flytande biobränsle Avfall och restprodukter Hållbarhetskriterier som tillämpas på avfall och restprodukter från bearbetning Hållbarhetskriterier som tillämpas på restprodukter Råvaror som omfattas av dubbelräkning Uppfyllande av distributionsskyldigheten Bilaga till lagen om distributionsskyldighet Preciseringar till bilagan till lagen om distributionsskyldighet Sammandrag av klassificeringen av råvaror Massbalans Allmänt om massbalansen Kontroller Kontrollörens uppgifter och roll Godkända kontrollörer Uppföljning och övervakning Allmänt om uppföljning och övervakning av hållbarhetssystem Årlig granskning Rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna Energimyndighetens övriga tillsynsmetoder Verksamhetsutövarens anmälningsskyldighet och Energimyndighetens rätt att få uppgifter Energimyndighetens metoder för att ingripa i missförhållanden... 81

5 4 (83) Inledning 1.1 Bakgrund För att förverkliga målet gällande förnybar energi i transportsektorn inom EU anses det nödvändigt att kräva att produktionen av biodrivmedel och flytande biobränslen är förenlig med hållbar utveckling och säkerställa att andra generationens biodrivmedel finns tillgängliga kommersiellt. I RES-direktivet 1 fastställs målen för ökad användning av förnybar energi. Enligt direktivet ska andelen energi från förnybara källor inom EU ökas till 20 procent av den slutliga energianvändningen och 10 procent av slutanvändningen inom transportsektorn senast år I direktivet anges nationella mål beträffande förnybar energi för varje medlemsstat. Finlands mål före 2020 är 38 procent av slutanvändningen av energi. Utöver direktivet har Finland satt upp 20 procent av slutanvändningen som eget mål för energin inom transportsektorn. I RES-direktivet anges även kriterier för att biodrivmedel och flytande biobränslen ska kunna anses vara producerade på ett hållbart sätt. För att biodrivmedel och flytande biobränslen ska kunna inkluderas i de nationella mål som har satts upp i direktivet och i de nationella systemen för förpliktelser och stöd måste de uppfylla de hållbarhetskriterier som har angetts i direktivet. I RES-direktivet föreskrivs om en möjlighet för medlemsstaterna att främja produktionen av biodrivmedel som produceras av avfall, restprodukter, cellulosa från icke-livsmedel och material som innehåller både cellulosa och lignin i de nationella kvot- och förpliktelsesystemen så att det är möjligt att räkna deras energiinnehåll dubbelt. Detta kallas för dubbelräkning. RES-direktivet ändrades år 2015 genom ILUC-direktivet 2. Lagändringarna som detta direktiv medförde trädde i kraft i Finland den 3 juli ILUC-direktivet syftar till att begränsa de indirekta ändringarna av markanvändningen som användningen av biodrivmedel medför och främja produktionen av biodrivmedel som produceras av vissa råvaror. Genom ILUC-direktivet ändrades regleringen av dubbelräkningen av biodrivmedel så att det i framtiden endast är sådana biodrivmedel som producerats av råvaror som avses i bilaga IX till ILUC-direktivet som kan 1 Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (2009/28/EG) 2 Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av direktiv om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (2015/1513)

6 5 (83) räknas dubbelt. Innan bestämmelserna i ILUC-direktivet trädde i kraft byggde dubbelräkningen på huruvida man ansåg att råvaran till biodrivmedlet var avfall, restprodukt, cellulosa från ickelivsmedel eller material som innehåller både cellulosa och lignin. Dessutom medför ILUC-direktivet ett tak för första generationens biodrivmedel och flytande biobränslen, vars storlek är 7 procentenheter av slutanvändningen inom transportsektorn. ILUCdirektivet fastställer ett indikativt lägre mål för främjandet av användningen av biodrivmedel som producerats av vissa råvaror, vilket är 0,5 procentenheter av slutmålet på 10 procent av den förnybara energin inom transportsektorn. 1.2 Lagstiftning som förpliktar till hållbarhet beträffande biodrivmedel Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013, nedan hållbarhetslagen) trädde i kraft den 1 juli Genom lagen införlivas RES-direktivets hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen i den finländska lagstiftningen. I lagen fastställs även de nationella förfarandena för att påvisa hållbarhet. Hållbarhetslagen har ändrats genom en lagändring som trädde i kraft den 3 juli Genom ändringen införlivades i den finländska lagstiftningen de ändringar som ILUC-direktivet medför när det gäller påvisande av hållbarheten hos biodrivmedel. Som en del av de nationella förfarandena har man i lagen även fastställt de myndighetsuppgifter och -befogenheter som har anvisats Energimyndigheten samt påföljderna vid brott mot lagen. Skyldigheten att påvisa hållbarheten härstammar dock inte från hållbarhetslagen. Lagen innehåller inget stadgande om att underlåtelse att påvisa hållbarhet är straffbar. Skyldigheten att påvisa hållbarheten hos biodrivmedel och flytande biobränslen följer av annan lagstiftning enligt RES-direktivet på grund av de ekonomiska fördelarna och stödsystemen. I lagen om främjande av användningen av biodrivmedel för transport (446/2007, nedan lagen om distributionsskyldighet) åläggs drivmedelsdistributörer att leverera biodrivmedel till konsumtion. Skyldigheten gäller distributörer som under ett kalenderår levererar motorbensin, dieselolja och biodrivmedel till en sammanlagd mängd av minst en miljon liter. År 2017 är distributionsskyldigheten 12 procent, varifrån den stiger till 20 procent före år Underlåtelse att iaktta distributionsskyldigheten leder enligt lagen till en påföljdsavgift, vars storlek bestäms utifrån storleken på underlåtelsen 3. Distributionsskyldigheten gäller inte flytande biobränslen. 3 I enlighet med 11 i lagen om distributionsskyldighet är påföljdsavgiften 0,04 euro/mj.

7 6 (83) Lagen om distributionsskyldighet ändrades i samband med ändringen av hållbarhetslagen och även i denna lag införlivades ändringarna som ILUC-direktivet medför. Distributionsskyldigheten kompletterades i samband med ändringen med ett indikativt lägre mål på 0,5 procentenheter och ett tak på 7 procentenheter av andelen biodrivmedel som producerats eller framställts av åkerodlade råvaror. I och med ändringen förutsätter dubbelräkningen av biodrivmedlens energiinnehåll att råvaran anges i bilagan till lagen. Energimyndigheten är behörig myndighet i ärenden som gäller förhandsbesked enligt lagen om distributionsskyldighet. För andra ärenden som gäller lagen om distributionsskyldighet, såsom fullgörande av distributionsskyldigheten och dess övervakning, ansvarar Skatteförvaltningen. Energimyndigheten kan utan hinder av bestämmelserna om sekretess ge Skatteförvaltningen uppgifter som den erhållit i samband med utförandet av sina uppgifter för att Skatteförvaltningen ska kunna förrätta beskattningen och övervakningen samt utförandet av de uppgifter som avses i denna lag. Bestämmelserna om punktskatt tillämpas på både biodrivmedel och flytande biobränslen. Enligt lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994) är beskattningen lägre när ett biodrivmedel eller flytande biobränsle har producerats på ett hållbart sätt. Lagen om utsläppshandel (311/2011) säger dessutom att om en verksamhetsutövare i utsläppsrapporten anger att utsläppskoefficienten för de flytande biobränslen som har använts till energiproduktion i anläggningen är noll, ska de flytande biobränslena uppfylla de hållbarhetskriterier som fastställs i lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen och verksamhetsutövaren ska påvisa detta i enlighet med hållbarhetslagen. Med flytande biobränsle avses enligt lagen om utsläppshandel sådant flytande biobränsle som avses i hållbarhetslagen. Användningen av biodrivmedel har förutom genom dessa författningar även främjats genom att staten har stött produktionsinvesteringar i biodrivmedel samt forsknings- och utvecklingsverksamhet. Enligt rådande praxis kräver stödbeslut av staten att de biodrivmedel och flytande biobränslen som stöds är hållbara. I enlighet med RES-direktivet är biodrivmedlens och de flytande biobränslenas hållbarhet en förutsättning för inkludering i distributionsskyldigheten, lägre beskattning, uppfyllande av villkoren för statligt stöd och utsläppskoefficienten noll. Om ett biodrivmedel eller ett flytande biobränsle inte påvisas vara hållbart kan det inte räknas med i distributionsskyldigheten, beskattningen blir högre och villkoren för statligt stöd uppfylls inte. Och om verksamhetsutövaren

8 7 (83) inte kan påvisa hållbarheten hos flytande biobränslen i en utsläppsrapport enligt lagen om utsläppshandel anses det flytande biobränslet vara fossilt. 1.3 Påvisande av hållbarheten och frivilliga system som kommissionen har godkänt Enligt RES-direktivet och kommissionens meddelande 4 kan man påvisa att hållbarhetskriterierna uppfylls på tre sätt: Genom ett frivilligt system som godkänts av kommissionen. Enligt medlemsstatens nationella system. Enligt avtal mellan unionen och tredje länder. Kommissionen godkänner de frivilliga system som den anser uppfyller kraven i RES-direktivet. Alla frivilliga system som kommissionen har godkänt finns på kommissionens webbplats 5. De frivilliga system som kommissionen har godkänt godtas som metoder för att påvisa hållbarhet i alla medlemsstater. I en del stater kan det krävas tilläggsutredning i fråga om de råvaror som räknas dubbelt. Om verksamhetsutövaren är certifierad och godkänd i något av dessa system kan denne påvisa att biodrivmedlet är hållbart på det sätt som systemet omfattar utan separata nationella förfaranden. Kommissionens beslutanderätt gällande godkännande av systemet har inte gällt flytande biobränslen. Kommissionen har dock uppmanat medlemsstaterna att godkänna de av kommissionen godkända frivilliga systemen även när det gäller flytande biobränslen. I enlighet med hållbarhetslagen kräver detta i vilket fall som helst att hållbarhetssystemet är förenligt med det nationella systemet. Mer om detta i punkt 3.4. Energimyndighetens behörighet gäller Finlands nationella system enligt hållbarhetslagen och efterlevnaden av det samt förhandsbesked om råvaror enligt lagen om distributionsskyldighet. Godkännande av frivilliga system blir aktuellt i ärenden som ingår i Skatteförvaltningens behörighet i tillsynen av iakttagandet av lagstiftningen om distributionsskyldighet och punktskatt. Om verksamhetsutövaren använder ett frivilligt system som kommissionen har godkänt fattar 4 Meddelande från kommissionen om frivilliga system och normalvärden i EU:s hållbarhetssystem för biodrivmedel och flytande biobränslen (2010/C 160/01) 5 Frivilliga system:

9 8 (83) Skatteförvaltningen beslut om godkännandet av detta inom ramarna för lagstiftningen om distributionsskyldighet och punktskatt. Om verksamhetsutövaren inte använder ett frivilligt system som har godkänts av kommissionen ska biodrivmedlens och de flytande biobränslenas hållbarhet i Finland påvisas genom det nationella systemet, Detta system fastställs i hållbarhetslagen. 1.4 Finlands nationella system Enligt hållbarhetslagen är verksamhetsutövarnas hållbarhetssystem ett centralt element i Finlands nationella system. Verksamhetsutövaren ska ansöka om Energimyndighetens godkännande för sitt hållbarhetssystem, varefter verksamhetsutövaren kan ge ett hållbarhetsintyg över partierna med biodrivmedel eller flytande biobränsle som bevis på att produkterna uppfyller hållbarhetskriterierna. Innan ansökan om godkännande lämnas in ska verksamhetsutövaren ha gett en utomstående och opartisk kontrollör, som Energimyndigheten har godkänt som kontrollör enligt hållbarhetslagen, i uppdrag att verifiera hållbarhetssystemet. Kontrollörens utlåtande om att hållbarhetssystemet uppfyller kraven bifogas verksamhetsutövarens ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet. Energimyndigheten undersöker verksamhetsutövarens hållbarhetssystem och kontrollörens utlåtande. Om hållbarhetssystemet uppfyller de krav som ställs på detta meddelar Energimyndigheten ett beslut i ärendet, genom vilket man godkänner verksamhetsutövarens hållbarhetssystem och ger de lagstadgade nödvändiga föreskrifterna i ärendet. I enlighet med lagen innehåller beslutet även en föreskrift om hur ofta verksamhetsutövaren ska ge kontrollören i uppdrag att kontrollera att hållbarhetssystemet iakttas enligt beslutet om godkännande. En verksamhetsutövare vars hållbarhetssystem har godkänts på det lagstadgade sättet kan utfärda ett hållbarhetsintyg för ett parti biodrivmedel, flytande biobränsle och råvaror som bevis på att hållbarhetskriterierna har uppfyllts. Verksamhetsutövaren ska dessutom varje år före utgången av mars sammanställa en rapport om uppfyllandet av hållbarhetskriterierna i fråga om de partier med biodrivmedel och flytande biobränsle som verksamhetsutövaren har producerat eller frisläppt för konsumtion i Finland under föregående kalenderår (rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna) och lämna den till Energimyndigheten. En rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna ska lämnas in oberoende av om verksamhetsutövaren påvisar hållbarheten via det nationella systemet eller via ett

10 9 (83) frivilligt system som kommissionen har godkänt. Verksamhetsutövaren är enligt lagen även skyldig att till Energimyndigheten utan dröjsmål anmäla bl.a. varaktiga förändringar i förutsättningarna för godkännande av verksamhetsutövarens hållbarhetssystem eller sådana med tanke på hållbarhetssystemet väsentliga ändringar som gäller verksamhetsutövarens organisation. Energimyndigheten sköter enligt hållbarhetslagen myndighetsuppgifterna i anslutning till det nationella systemet i Finland och övervakar att lagen iakttas. Dessutom sköter Energimyndigheten de uppgifter som gäller förhandsbesked som föreskrivs i lagen om distributionsskyldighet. 1.5 Anvisningar om hållbarhetskriterierna för verksamhetsutövare I dessa Energimyndighetens Anvisningar om hållbarhetskriterierna för verksamhetsutövare beskrivs de krav som ställs på verksamhetsutövarens hållbarhetssystem. Dessutom innehåller anvisningarna en utförligare beskrivning av kriterierna enligt hållbarhetslagen och RES-direktivet och mer detaljerade definitioner av dessa. Förhandsbesked enligt lagen om distributionsskyldighet hör till Energimyndighetens ämnesområde för hållbarhetskriterier. Information om förhandsbesked enligt lagen om distributionsskyldighet ges därför i anvisningen för hållbarhetskriterierna. Anvisningen kompletterar lagstiftningen och skapar enhetliga ramar för bedömningen av huruvida en verksamhetsutövares hållbarhetssystem uppfyller kraven. Anvisningarna är till vissa delar avsiktligen allmänt hållna. I Finland är aktörsfältet för biodrivmedel och flytande biobränslen mycket mångfacetterat, och på grund av frågans natur har kraven delvis beskrivits allmänt och med hjälp av exempel. Principen är dock alltid densamma i varje hållbarhetssystem eftersträvas tillförlitlighet, korrekthet och förebyggande av missbruk med hjälp av metoder som är lämpliga med tanke på verksamhetsutövarens eget hållbarhetssystem och som utifrån en riskbedömning anses vara de bästa. De krav som ställs på hållbarhetssystemet i de här anvisningarna är inte uttömmande. Till exempel kan hållbarheten hos en skogsbaserad råvara påvisas även på andra sätt än de exempel som anges i anvisningarna genom att utnyttja redan befintliga certifierings- och myndighetsystem i dessa fall ska man dock alltid kontakta Energimyndigheten. De detaljer som inte ingår i anvisningarna kontrolleras från fall till fall utifrån lagen och RES-direktivet. Anvisningarna upphäver eller åsidosätter inte heller de skyldigheter som föreskrivs i annan lagstiftning. Om det i annan lagstiftning eller i anvisningar som har meddelats med stöd av annan

11 10 (83) lagstiftning finns till exempel strängare praxis än vad som anges i dessa anvisningar ska den strängare praxisen iakttas. Det är också annars alltid tillåtet att även i övriga delar iaktta strängare praxis och förfaranden än exemplen i anvisningarna. Syftet med anvisningarna är att komplettera lagstiftningen gällande ämnesområdet för hållbarhetskriterier och dess motiveringar, och därför åsidosätter anvisningarna inte under några omständigheter de nämnda rättskällorna. Avsikten har varit att utarbeta anvisningarna i enlighet med RES-direktivet, lagen och motiveringarna till lagen. Om motstridigheter mellan anvisningarna och dessa rättskällor upptäcks korrigeras anvisningarna till de delar som det är nödvändigt. 1.6 Definitioner Anvisningarna innehåller många definitioner, som har preciserats i det här kapitlet: Lägre värmevärde (LHV) Effektivt värmevärde. Den mängd värmeenergi som frigörs när både vattnet i bränslet och det vatten som har bildats vid förbränningen har formen av vattenånga. Informationen används tillsammans med massamätningarna och de energirelaterade utsläppskoefficienterna för beräkning av de direkta utsläppen och som grund för allokeringen. Enheten är vanligtvis MJ/kg. Allokering När det samtidigt uppstår fler än en produkt i en och samma process ska utsläppen som uppkommer vid processen eller de tillsatsämnen som används i denna allokeras, dvs. hänföras till olika produkter. För detta kan man använda olika principer, till exempel energi-, massa- eller värdebaserad allokering. I RES-direktivet uppmanas man att använda energiallokering utifrån produkternas lägre värmevärde (LHV). Biomassa Den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall. Flytande biobränsle

12 11 (83) Vätskeformigt bränsle som har producerats av biomassa och är avsett för andra energiändamål än transport. Biodrivmedel Vätskeformiga eller gasformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för transportändamål. Disaggregerat normalvärde Normalvärde som i RES-direktivet anges för ett enskilt skede av tillverkningskedjan för ett biodrivmedel. ILUC-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av direktiv om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (1513/2015) Systemavgränsning Avgränsning som anger vilka faktorer som tas med i utsläppsberäkningen och vilka som inte inkluderas i granskningen. Avfall Avfall enligt 5 i avfallslagen (646/2011), med undantag av ämnen som avsiktligen har bearbetats för att klassificeras som avfall. Avfallshierarki Vid bedömningen av klassificeringen av avfallsbaserade råvaror enligt bilagan till lagen om distributionsskyldighet ska efterlevnaden av avfallshierarkin beaktas. Om avfallshierarkin föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG om avfall och upphävande av vissa direktiv.

13 12 (83) I enlighet med avfallshierarkin ska man vid förebyggande av avfall och vid avfallshantering följa följande ordning: 1) förebyggande, 2) förberedelse för återanvändning, 3) återvinning, 4) annan användning, till exempel som energi, 5) slutbehandling. Hållbarhetskriterier De krav på biodrivmedel och flytande biobränslen som stadgas i 6 10 i lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen. Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013) I lagen stadgas i enlighet med RES-direktivet om de krav som ska tillämpas på bedömningen av hållbarheten hos biodrivmedel inom transport och flytande bränslen som har producerats för annan energianvändning än inom transport. Hållbarhetslagen Normalvärde Ett värde som har härletts från ett typiskt värde med tillämpning av på förhand fastställda faktorer och som på de villkor som fastställs i RES-direktivet får användas i stället för ett faktiskt värde. Restprodukt från bearbetning Restprodukt som uppstår i en produktionsprocess eller är slutprodukten i en sådan produktionsprocess vars huvudsyfte inte är att producera ämnet och som inte avsiktligt har ändrats för att producera det. Råvara Biomassa som används vid produktion eller tillverkning av biodrivmedel eller flytande biobränsle. RES-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (2009/28/EG).

14 13 (83) Biprodukt Annan produkt som uppstår vid produktionen av biodrivmedel eller flytande biobränsle och som inte är avfall, en restprodukt eller en restprodukt från bearbetning. Utsläppen ska allokeras mellan biodrivmedlet och biprodukten. Förordningen om animaliska biprodukter Europaparlamentets och rådets förordning (1069/2009) om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 Förordningen om animaliska produkter hänvisas till i punkten b i del B i bilagan till lagen om distributionsskyldighet. I förordningen om animaliska produkter stadgas om klassificeringen av animaliska biprodukter enligt hur allvarliga deras hälsorisker är för människor och djur. Faktiskt värde Minskningen av växthusgasutsläpp för några eller alla steg i en specifik produktionsprocess för biodrivmedel beräknad enligt den metod som fastställs i del C i bilaga V i RESdirektivet. Verksamhetsutövare En juridisk eller fysisk person som producerar, tillverkar, importerar, överlåter för konsumtion eller använder en råvara, ett biodrivmedel, ett flytande biobränsle eller drivmedel som innehåller dessa eller som utövar faktiskt bestämmande inflytande över verksamheten och på vilken lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen tillämpas i enlighet med lagen om distributionsskyldighet, lagen om punktskatt, lagen om utsläppshandel, lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart eller utifrån ett beslut om statligt stöd. Biodrivmedel som dubbelräknas

15 14 (83) Ett biodrivmedel eller flytande biobränsle som producerats av råvaror enligt bilagan till lagen om distributionsskyldighet, och på vilket tillämpas dubbelräkning med stöd av lagen om distributionsskyldighet, det vill säga 1 MJ biodrivmedel räknas som 2 MJ vid bedömning av huruvida målet uppnås. Energimyndigheten kan på ansökan ge ett förhandsbesked om huruvida råvaran är förenlig med bilagan till lagen om distributionsskyldighet. Typiskt värde Den uppskattade typiska minskningen av växthusgasutsläpp för en särskild produktionskedja för biodrivmedel. Restprodukt Restprodukt från bearbetning samt restprodukt från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk, men dock inte restprodukter från därmed förknippad industri eller förädlingsindustri. Jämförelseenhet (Funktionell enhet, functional unit, FU) Enhet i förhållande till vilken utsläppen från en biodrivmedelskedja beräknas. Som enhet för den totala slutanvändning som ska följas upp används i enlighet med RES-direktivet energi (MJ), som i allmänhet fastställs som produkten av det effektiva/lägre värmevärdet MJ/kg och den använda mängden (kg). Mellanprodukt Mellanprodukt som uppstår i tillverkningsprocessen för biodrivmedel (t.ex. syntesgas, ur vilken biodrivmedel förädlas).

16 15 (83) 2 Hållbarhetskriterier Hållbarhetskriterierna för biodrivmedel och flytande biobränslen har fastställts i 6 10 i hållbarhetslagen. Hållbarhetskriterierna i 6 9 tillämpas oberoende av om råvaran har producerats inom eller utanför Europeiska unionen. Hållbarhetskriteriet enligt 10, som gäller jordbruksråvaror, tillämpas endast på jordbruksråvaror som har odlats inom Europeiska unionens område. På biodrivmedel och flytande biobränslen som har producerats av avfall och restprodukter från bearbetning tillämpas endast det kriterium gällande minskning av växthusgasutsläppen som finns i Hållbarhetskriterium gällande minskning av växthusgasutsläpp Om hållbarhetskriteriet gällande minskning av växthusgasutsläpp föreskrivs i 6 i hållbarhetslagen enligt följande: 6 Minskning av växthusgasutsläpp Såväl biodrivmedel som flytande biobränslen ska under deras livscykel medföra en minskning av växthusgasutsläppen med minst 60 procent i förhållande till växthusgasutsläppen om fossila bränslen i stället hade använts. Avfall och restprodukter anses inte ge upphov till växthusgasutsläpp under livscykeln innan de samlas in. I enlighet med övergångsbestämmelsen enligt den ändring av hållbarhetslagen som gjordes till följd av ILUC-direktivet ska minskningen av växthusgasutsläpp vara minst 50 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats eller framställts vid en anläggning som inlett sin verksamhet senast den 5 oktober Hållbarhetskriterier gällande råvarans ursprung Om hållbarhetskriterierna gällande råvarans ursprung föreskrivs i 7 9 i hållbarhetslagen enligt följande: 7 Biologisk mångfald Råvaran får inte komma från mark som i januari år 2008 eller därefter har varit

17 16 (83) 1) naturskog eller annan trädbevuxen mark där det inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och där de ekologiska processerna inte störts i betydande utsträckning, 2) naturskyddsområde, om det inte kan visas att produktionen av råvaran inte påverkar skyddsändamålet för området, eller 3) gräsmark med stor biologisk mångfald. 8 Ändrad markanvändning Råvaran får inte komma från mark vars användningsform har ändrats permanent efter januari 2008, om området har varit 1) våtmark, 2) ett kontinuerligt beskogat område, eller 3) skog vars krontak täcker mellan 10 och 30 procent av ytan, om det inte kan visas att växthusgasutsläppen minskar på det sätt som föreskrivs i 6 trots de förändringar i kollagret som den ändrade markanvändningsformen ger upphov till. 9 Dränering av torvmarker Råvaran får inte komma från torvmark som tidigare varit odikad och som dränerats efter januari Hållbarhetskriterium gällande jordbruksråvaror Om hållbarhetskriteriet gällande jordbruksråvaror föreskrivs i 10 i hållbarhetslagen enligt följande: 10 Jordbruksråvaror Produktionen av råvarorna ska uppfylla de föreskrivna skötselkrav i fråga om miljö och växtskydd som jordbrukare som får Europeiska unionens direktstöd ska iaktta samt kraven på god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden. Avsikten har varit att närmare behandla hållbarhetskriterierna för biodrivmedel och flytande biobränslen samt de mer exakta definitionerna på dessa och påvisandet av att kriterierna uppfylls i följande kapitel i de här anvisningarna.

18 17 (83) 3 Verksamhetsutövarens hållbarhetssystem 3.1 Krav på hållbarhetssystemet Enligt hållbarhetslagen ställs följande krav på verksamhetutövarens hållbarhetssystem 6 : En verksamhetsutövare ska ha ett system för kontroll av att hållbarhetskriterierna iakttas (verksamhetsutövares hållbarhetssystem), om inte uppfyllandet av hållbarhetskriterierna visas på det sätt som avses i 24. Utifrån verksamhetsutövares hållbarhetssystem 1) beräknas den minskning av växthusgasutsläpp som användning av partiet med biodrivmedel eller flytande biobränsle medför och visas att partiet uppfyller hållbarhetskriteriet i 6, eller beräknas växthusgasutsläppen för råvarupartiet, 2) visas att råvarupartiet till sitt ursprung uppfyller hållbarhetskriterierna i 7 9, 3) fås omedelbar information av den som producerar en sådan råvara som avses i 10, om den behöriga tillsynsmyndigheten konstaterar brister i fråga om uppfyllandet av kraven i den paragrafen, samt vidtas behövliga åtgärder för att säkerställa att partiet uppfyller hållbarhetskriterierna eller, om råvaran inte omfattas av tillsyn över sådana direktstöd som avses i den paragrafen, visas att råvaran i fråga om sitt ursprung uppfyller hållbarhetskriteriet i den paragrafen. I verksamhetsutövares hållbarhetssystem ingår en massbalans. I den bokförs alla uppgifter om sådana partier biodrivmedel, flytande biobränslen eller råvaror med avvikande egenskaper som kan påverka tillämpningen av hållbarhetskriterierna (hållbarhetsegenskaper) och som tas från eller tillförs blandningen. I massbalansen ska hållbarhetsegenskaperna hos och mängderna av de partier som tas från eller tillförs blandningen motsvara varandra. De förfaranden som avses i 2 mom. och den massbalans som avses i 3 mom. ska vara korrekta, tillförlitliga och skyddade mot bedrägerier. Närmare bestämmelser om de förfaranden som ska tillämpas i fråga om verksamhetsutövares hållbarhetssystem och om massbalansen får utfärdas genom förordning av statsrådet. 6 Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen 12

19 18 (83) Verksamhetsutövarens hållbarhetssystem ska vara jämförbart med ett kvalitetssystem 7 och förutsätter teknisk dokumentation. Man måste utifrån dokumentationen kunna bedöma huruvida produkten är förenlig med de relevanta kraven, och den ska innehålla en adekvat analys och bedömning av riskerna. Dokumentationen ska innehålla en precisering av de tillämpliga kraven och omfatta verksamhet med anknytning till biodrivmedel, flytande biobränslen eller råvaror i den utsträckning som det är väsentligt med tanke på bedömningen. Med hjälp av verksamhetsutövarens hållbarhetssystem säkerställer man att biodrivmedlen, de flytande biobränslena eller råvarorna uppfyller de lagstadgade hållbarhetskriterierna. Dokumentationen gällande hållbarhetssystemet ska i synnerhet innehålla en tillräcklig beskrivning av följande: hållbarhetsmålen och organisationens struktur ledningens ansvarsområden och befogenhet i fråga om biodrivmedlens, de flytande biobränslenas eller råvarornas hållbarhet beskrivning av processerna och verksamhetssätten i anknytning till biodrivmedel, flytande biobränslen eller råvaror samt metoderna gällande kvalitetskontroll och kvalitetssäkring de interna och externa kontrollerna och testerna samt de intervaller med vilka dessa genomförs o protokollen över revisionerna metoder och verksamhetssätt, med vilka verksamhetens effektivitet övervakas och utvecklas. Strukturen i en verksamhetsutövares hållbarhetssystem kan variera beroende på till exempel verksamhetens omfattning, mängden råvaror och längden på råvarukedjan. Verksamhetsutövaren ska kunna utnyttja de kvalitetssystem, ledningssystem, ärendehanteringssystem och andra 7 Verksamhetsutövarens hållbarhetssystem är allmänt taget ett kvalitetssystem, som bygger på punkterna 2 och 5.2 i modul D1 (kvalitetssäkring av produktionen) i bilaga II till Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG. Punkt 2 gäller den tekniska dokumentationen och punkt 5.2 kvalitetssystemet.

20 19 (83) motsvarande system och data som denne har tillgång till. Hållbarhetssystemet kan byggas upp efter verksamhetsutövarens affärsverksamhet. En verksamhetsutövares ansökan om godkännande av ett hållbarhetssystem som en kontrollör har verifierat bedöms alltid individuellt av Energimyndigheten. 3.2 Hållbarhetssystemets korrekthet, tillförlitlighet och skydd mot bedrägerier En verksamhetsutövares hållbarhetssystem ska enligt hållbarhetslagen vara korrekt, tillförlitligt och skyddat mot bedrägerier. Verksamhetsutövaren ska utarbeta en riskbedömning av sina produktionskedjor och sitt hållbarhetssystem, dvs. identifiera riskerna i sin verksamhet och sitt hållbarhetssystem och bedöma dessa. Riskbedömningen ska innehålla en granskning av de olika delområdena i produktionskedjorna eller verksamhet som hållbarhetssystemet omfattar med utgångspunkt i hållbarhetssystemets tillförlitlighet, korrekthet och eventuella bedrägerier. Uppmärksamhet ska fästas vid bland annat följande omständigheter: biobränslets eller råvarans ursprung och dess tillförlitlighet o äventyrandet av ursprungsuppföljningen och ett eventuellt avbrott av den certifierade och icke-certifierade biodrivmedel och råvaror o hur/på vilket sätt icke-certifierade biodrivmedels eller råvarors ursprung och hållbarhet säkerställs eventuell blandning av hållbara och icke-hållbara biodrivmedel eller råvaror tillförlitligheten hos biodrivmedels- och råvaruleverantörer och hur de ingriper i eventuella missbruk att massbalansen är korrekt och fungerar på ett tillförlitligt sätt beräkningen av minskning av växthusgasutsläpp och dess tillförlitlighet. På grundval av riskbedömningen ska verksamhetsutövaren upprätta åtgärder och förfaranden, med hjälp av vilka man strävar efter att minska och förebygga risker. Metoderna kan till exempel vara

21 20 (83) metoder för bedömning och val av aktörer samt avtal provtagning och stickprov i fråga om råvarukedjan och produktionsprocessen annan egenkontroll användning av utomstående auditörer i fråga om hållbarhetssystemet systematiska metoder för informationshantering, dokumentation och säkerhetskopiering minimering av mänskliga misstag introduktion, handledning och utbildning för de anställda. Generellt ska verksamhetsutövaren fundera på vilka metoder som utifrån det egna hållbarhetssystemet är ändamålsenliga för att säkerställa att systemet är korrekt, tillförlitligt och skyddat mot bedrägerier. Energimyndigheten gör alltid en individuell granskning av hållbarhetssystemet också när det gäller riskbedömningar. En verksamhetsutövares hållbarhetssystem ska vara korrekt, tillförlitligt och skyddat mot bedrägerier. Via en riskbedömning ska man kunna identifiera och bedöma riskerna förknippade med verksamheten och hållbarhetssystemet samt upprätta åtgärder för att minska och förebygga risker. 3.3 Begränsade hållbarhetssystem Energimyndigheten kategoriserar verksamhetsutövarnas hållbarhetssystem i omfattande och begränsade hållbarhetssystem. Utgångspunkten är alltid att verksamhetsutövarens hållbarhetssystem är omfattande, men Energimyndigheten kan anse verksamhetsutövarens hållbarhetssystem vara begränsat på grundval av verksamhetens karaktär och omfattning. Exempelvis kan ett av följande anses vara ett begränsat hållbarhetssystem:

22 21 (83) En utsläppshandelsaktörs hållbarhetssystem, i vars verksamhet används restprodukter från den egna bearbetningsprocessen eller flytande biobränslen för el- eller värmeproduktion i den egna anläggningen. Ett enskilt litet företags hållbarhetssystem i en produktionsanläggning för biodrivmedel eller flytande biobränsle, där man använder standardvärdena i bilaga V till RES-direktivet för att fastställa minskningen av växthusgasutsläpp. Ett enskilt litet företags hållbarhetssystem i en produktionsanläggning för biodrivmedel eller flytande biobränsle, där mängden råvaror som används är liten och råvarorna i regel härstammar från avfall och restprodukter från produktionsanläggningens närområde. Ett begränsat hållbarhetssystem har samma kriterier som vilket annat hållbarhetssystem som helst, men avgiften som tas ut av Energimyndigheten för beslut om godkännande och ändring av ett begränsat hållbarhetssystem är lägre jämfört med beslut som gäller ett omfattande hållbarhetssystem. Energimyndigheten avgör alltid från fall till fall om verksamhetsutövarens hållbarhetssystem ska anses vara omfattande eller begränsat. 3.4 Verksamhetsutövare som använder flytande biobränslen En i lagen om utsläppshandel avsedd verksamhetsutövare som i en anläggning som ingår i tilllämpningsområdet för lagen använder flytande biobränslen och i utsläppsrapporten anger att utsläppskoefficienten för dessa är noll är även en verksamhetsutövare enligt hållbarhetslagen. I detta fall finns det tre olika alternativ för att påvisa hållbarheten hos det flytande biobränsle som används. För en verksamhetsutövare är ett hållbarhetsintyg för ett parti med flytande biobränsle tillräckligt för att påvisa att det flytande biobränsle som har använts är hållbart. Då ska leverantören av det flytande biobränslet ha ett hållbarhetssystem som godkänts av Energimyndigheten eller i praktiken ett frivilligt system som godkänts av kommissionen och därmed rätt att utfärda hållbarhetsintyg för de levererade partier med flytande biobränsle som uppfyller hållbarhetskriterierna. Ifall en i lagen om utsläppshandel avsedd verksamhetsutövare, till exempel en cellulosafabrik, använder flytande biobränslen som uppstår vid bearbetning för att producera el och/eller värme,

23 22 (83) kan det flytande biobränslets hållbarhet påvisas genom att skapa ett eget hållbarhetssystem och godkänna det vid Energimyndigheten. Det är fråga om motsvarande situation, om utsläppshandelsaktören skaffar flytande biobränslen från en sådan aktör som inte har ett hållbarhetssystem som godkänts av Energimyndigheten. Det är möjligt att tolka en utsläppshandelsaktörs hållbarhetssystem som ett begränsat hållbarhetssystem, om verksamheten är sådan där man använder restprodukter från bearbetning eller flytande biobränslen för produktion av el och/eller värme. Hållbarhetssystemet ska dock alltid innehålla en beräkning av minskningen av växthusgasutsläpp, massbalans samt påvisa förenligheten med nödvändiga hållbarhetskriterier. Det bör dock observeras att för råvaror som klassificeras som restprodukter från avfall och bearbetning börjar beräkningen av minskningen av växthusgasutsläpp från stället där råvaran samlas in, och hållbarhetskriterierna för råvarans ursprung tillämpas inte, se kapitel Hållbarhetskriterier som tillämpas på avfall och restprodukter från bearbetning. Även massbalansen, se kapitel 7, är betydligt enklare, om det är fråga om flytande biobränslen från egen bearbetning och som används för eget bruk. I detta fall ska man anteckna uppgifterna för de flytande biobränslen som uppstår och som används. Ett tredje, men ovanligare sätt är att använda ett av Europeiska kommissionen godkänt frivilligt system för att påvisa det flytande biobränslets hållbarhet. Även i detta fall ska verksamhetsutövaren ansöka om godkännande av hållbarhetssystemet hos Energimyndigheten. På godkännande och övervakning av detta hållbarhetssystem tillämpas till övriga delar samma förfaranden som på vilket annat hållbarhetssystem som helst. Undantagsvis kan kontrollörens utlåtande om huruvida hållbarhetssystemet överensstämmer med kraven ersättas med ett certifikat för frivilliga system.

24 23 (83) 4 Minskning av växthusgasutsläpp I kriterierna för minskning av växthusgasutsläpp jämförs biodrivmedel eller flytande biobränsle med växthusgasutsläppen från det fossila bränsle som ersätts. Vid beräkningen ska man ta i beaktande utsläppen under biodrivmedlens eller de flytande biobränslenas hela livscykel. Beräkningen kan utföras genom att använda bearbetningens faktiska utsläpp, som verksamhetsutövaren själv räknar ut, eller genom att använda de standardvärden som anges i bilaga V till RESdirektivet. I beräkningen kan ingå hållbarhetsintyg som erhålls via frivilliga system. Beräkningen ska dock alltid även omfatta överlåtelsen av bränslet för konsumtion, och därför ska verksamhetsutövaren i vissa fall komplettera beräkningen av minskningen av växthusgasutsläpp, om intyget till exempel inte täcker transporter. I följande kapitel beskrivs närmare kraven på beräkning av minskning av växthusgasutsläpp. Förenlighet med hållbarhetskriteriet gällande minskning av växthusgasutsläpp förutsätter att minskningen av växthusgasutsläppen under biodrivmedlets eller det flytande biobränslets livscykel i förhållande till växthusgasutsläppen vid användning av likvärdiga fossila bränslen ska vara 1) minst 60 procent 2) minst 50 procent mindre, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats eller framställts vid en anläggning som inlett sin verksamhet senast den 5 oktober Fastställande av minskningen av växthusgasutsläppen Enligt RES-direktivet kan minskningen av växthusgasutsläppen fastställas på olika tre sätt: 1) Genom att använda de normalvärden för biodrivmedlens totala utsläpp som anges i bilagan 8 till direktivet. 2) Genom att beräkna biodrivmedlets faktiska utsläpp enligt bilagan 9 till direktivet. 8 Bilaga V till RES-direktivet, delarna A och B 9 Bilaga V till RES-direktivet, del C

25 24 (83) 3) Genom att beräkna summan av utsläppsfaktorerna 10 (se ekvation (4)), där en del har fastställts enligt bilagan till direktivet och en del har beräknats som faktiska utsläppsvärden Användning av standardvärden Det har även getts ytterligare villkor för användningen av standardvärdena i delarna A och D i bilagan 11. Normalvärdena i del A i bilaga V för biodrivmedlens totala utsläpp och de disaggregerade normalvärdena för odling i del D i bilaga V för biodrivmedel och flytande biobränslen får användas endast om råvarorna odlas utanför gemenskapen odlas inom gemenskapen i områden som ingår i den förteckning över godkända områden som har överlämnats till kommissionen, eller är avfall eller restprodukter som inte härrör från jordbruk, vattenbruk eller fiske. För sådana biodrivmedel och flytande biobränslen som inte ingår i ovan nämnda kategorier, ska biodrivmedlets faktiska utsläpp beräknas enligt kapitel 4.2 i denna anvisning. Med den ovannämnda förteckningen över godkända områden som har överlämnats till kommissionen avses ett meddelande som medlemsländerna skulle skicka till kommissionen över odlingsmarker där de typiska växthusgasutsläppen från odling av jordbruksråvaror kan förväntas vara lägre än eller lika höga som de utsläpp som rapporterats under rubriken Disaggregerade normalvärden för odling i del D i bilaga V till direktivet. Enligt en rapport 12 som Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT) har utarbetat är utsläppen från odlingen av de råvaror (vete och raps) som odlas i Finland större än de normalvärden som anges i direktivet. Därför är användning av normalvärdena för odling förbjuden i Finland. Inga normalvärden har angetts för de övriga råvarorna som odlas i Finland (t.ex. korn och rybs). Värden enligt MTT:s rapport kan dock användas i beräkningen, ifall kriteriet för minskningen av växthusgasutsläpp uppfylls för det slutliga biodrivmedlet eller flytande biobränslet. 10 Bilaga V till RES-direktivet, delarna D, E och C 11 Artikel 19.3 i RES-direktivet 12 MTT Raportti 9, Biopolttoaineiden raaka-aineeksi viljeltävien kasvien aiheuttamat kasvihuonekaasupäästöt Suomessa, Euroopan parlamentin ja neuvoston direktiivin 2009/28/EY mukainen laskenta

26 25 (83) Beräkning av minskning av växthusgasutsläpp Den relativa minskning av växthusgasutsläppen som kan uppnås genom produktion och användning av biodrivmedel och flytande biobränslen beräknas genom att man jämför de totala utsläppen från biodrivmedel eller flytande biobränslen med de totala utsläppen från fossila bränslen: MINSKNING AV VÄXTHUSGASUTSLÄPP = (E F E B )/E F (1) där E B E F = de totala utsläppen från biodrivmedlet eller ett annat flytande biobränsle = de totala utsläppen från den fossila referenspunkten (eller referensvärdet). När den beräkning som avses i ekvation 1 utförs i fråga om biodrivmedel används som fossil motsvarighet EF referensvärdet 83,8 g CO2-ekv/MJ 13. När den beräkning som avses i ekvation 1 utförs i fråga om flytande biobränslen används som fossil motsvarighet EF följande värden: I fråga om de flytande biobränslen som används inom elproduktionen är den fossila motsvarighet EF som ska användas 91 g CO2-ekv/MJ. I fråga om de flytande biobränslen som används inom värmeproduktionen är den fossila motsvarighet EF som ska användas 77 g CO2-ekv/MJ. I fråga om de flytande biobränslen som används vid samproduktion av el och värme är den fossila motsvarighet EF som ska användas 85 g CO2-ekv/MJ Beräkningsparametrarnas exakthet När växthusgasutsläppen beräknas kan en faktor lämnas utan beaktande om dess inverkan på de totala utsläppen är mindre än 0,1 g CO2-ekv./MJ. Om det i processen finns flera tillsatsämnen 13 Som fossil motsvarighet EF de senaste tillgängliga medelvärdena av utsläppen från den fossila delen av den bensin och det dieselbränsle som används inom gemenskapen utifrån den information som har lämnats med stöd av direktivet 98/70/EG. Om denna information inte finns tillgänglig används referensvärdet 83,8 g CO2-ekv/MJ.

27 26 (83) av liten betydelse ska dessas sammanlagda inverkan på de totala utsläppen vara mindre än 0,1 g CO2-ekv./MJ för att de ska kunna lämnas bort. Här uppstår dock det problemet att man inte kan veta vilken utsläppsinverkan är före den egentliga utsläppsberäkningen. Därför kan en faktor lämnas utan beaktande i beräkningen också om tillsatsämnets massa- eller energiinnehåll är mindre än: 0, kg/mj (motsvarar 0,005 g/mj) 0,0002 MJ/MJ (motsvarar 0,2 kj/mj) 10 MJ/ha år. 0,3 kg/ha år. Då man beräknar växthusgasutsläppen kan det även uppstå situationer där det inte går att hitta en utsläppskoefficient för en viss enskild liten faktor eller faktorer eller där det är svårt att bedöma tillsatsernas massa- eller energiinnehåll på ovan nämnda sätt. Då är det möjligt att utelämna en enskild faktor eller faktorer från beräkningen, om den sammanlagda effekten på de totala utsläppen bedöms vara under 1,0 procent. Verksamhetsutövaren ska i detta fall i ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet framställa tillräckliga motiveringar till varför en enskild faktor eller faktorer har utelämnats från beräkningen. I motiveringarna ska verksamhetsutövaren beskriva beräkningens svårighet i förhållande till utsläppens obetydlighet. Det slutliga beslutet om huruvida de utsläppsfaktorer som verksamhetsutövaren har angett bör beaktas eller inte fattas alltid av Energimyndigheten Biodrivmedlens och de flytande biobränslenas livscykel När man bedömer biodrivmedlens hållbarhet och de växthusgasutsläpp som produktionen av dem ger upphov till ska man beakta biodrivmedlets hela livscykel. Vid utsläppsberäkningen tilllämpas således de allmänna principerna för livscykelbedömning (LCA, life cycle assessment). Bild 1 visar en förenklad skiss av ett biodrivmedels livscykel, med början från antingen odlingen eller insamlingen (t.ex. när råvarorna kommer från avfall eller restprodukter från bearbetning) av råvaran.

28 27 (83) BILD 1 FÖRENKLAD BESKRIVNING AV ETT BIODRIVMEDELS LIVSCYKEL Vid utsläppsberäkningar som följer principen för livscykelbedömning ska objektet som undersöks avgränsas, dvs. en systemavgränsning ska anges för beräkningen. Vid beräkning av växthusgasutsläppen enligt RES-direktivet beaktas utsläppen under biodrivmedlens hela livscykel. Viss utsläppsinverkan lämnas dock bort från bedömningen: Utsläppen från byggandet eller underhållet av de maskiner och anläggningar och den övriga infrastruktur som behövs vid tillverkningen av biodrivmedlen räknas inte. Utsläppsberäkningen för biodrivmedel som tillverkas av råvaror från avfall, restprodukter och restprodukter från bearbetning börjar vid insamlingen av avfallet, restprodukterna eller restprodukterna från bearbetning. o Utsläppen som insamlingen och transporterna orsakar ska dock beaktas. Utsläppsinverkan av eventuella indirekta konsekvenser av tillverkningen av biodrivmedel beaktas inte (till exempel konsekvenser för användningen av fossila bränslen, andra marknadskonsekvenser). RES-direktivets systemavgränsning för en förenklad produktionsprocess för biodrivmedel har presenterats på bild 2. De faktorer som finns inom den streckade linjen beaktas i beräkningen och de faktorer som finns utanför den beaktas inte. Eventuell allokering av utsläppen mellan huvud- och biprodukter sker i exemplet vid de punkter som har markerats med en blå prick.

29 BILD 2 RES-DIREKTIVETS SYSTEMAVGRÄNSNING 28 (83)

30 29 (83) Definition av allokeringen Vid beräkning av växthusgasutsläppen måste man fastställa de principer enligt vilka utsläppen fördelas eller allokeras mellan produkterna, om det uppstår fler en än produkt vid processen (produkt, biprodukt, mellanprodukt). Valet av allokeringsprinciper och de systemavgränsningar som anknyter till dessa har stor inverkan på resultatet av utsläppsberäkningen. Enligt RESdirektivet allokeras utsläppen utifrån energin, dvs. enligt produkternas energiinnehåll (energiinnehållet fastställs utifrån produkternas lägre värmevärde (LHV)), när det är fråga om andra biprodukter än el. Det LHV som används vid allokeringen ska beräknas för hela produkten, inte bara för den torra delen av produkten, dvs. torrsubstansen. Växthusgasutsläppen allokerade till det biodrivmedel som utgår från processen beräknas som följer: X pa = LHV pa M pa (LHV pa M pa + LHV s M s ) (X R M R + X ELA M ELA ) (1) På bild 3 visas en förenklad bild av allokeringen. Järjestelmärajaus Raaka-aine [X R,M R] Prosessivaihe A Sivutuote [LHV S,M S] Biopolttoaine [LHV pa,m pa] Prosessivaihe B Energia-allokointi näiden tuotteiden välillä. Energia/lisäaineet [X ELA,M ELA] BILD 3 FASTSTÄLLANDE AV SYSTEMAVGRÄNSNING OCH ALLOKERING I EN ENKEL BIODRIVMEDELS- PROCESS Faktorerna som anges i formel 2 och på bild 3 är följande:

31 30 (83) X M = utsläpp för ett visst massa-/energiflöde (t.ex. g CO2-ekv./kg eller g CO2- ekv./mj) = mängd massa/energi (kg eller MJ) (vid behov per tidsenhet) LHV = lägre värmevärde per massa (MJ/kg) R E L S pa A B = råvara = energi = tillsatsämnen = biprodukt = biodrivmedel = processkede A = processkede B Om det förekommer interna kretslopp i produktionsprocessen ska systemavgränsningen utökas så att det inte längre förekommer sådana. Med interna kretslopp avses massa- och energiflöden mellan processerna. Bild 4 visar systemavgränsningen i ett sådant fall.

32 31 (83) Järjestelmärajaus Biopolttoaine [LHV pa,m pa] Raaka-aine [X R,M R] Prosessivaihe A Materiaali/Energia kierto Energia-allokointi näiden tuotteiden välillä. Prosessivaihe B Sivutuote [LHV S,M S] Energia/lisäaineet [X ELA,M ELA] Energia/lisäaineet [X ELB,M ELB] BILD 4 FASTSTÄLLANDE AV SYSTEMAVGRÄNSNING OCH ALLOKERING I EN BIODRIVMEDELSPRO- CESS DÄR DET FÖREKOMMER INTERNA KRETSLOPP I PROCESSEN. PROCESSKEDE A OCH PROCESS- SKEDE B BILDAR ETT INTEGRERAT SYSTEM. I fall enligt bild 4 beräknas växthusgasutsläppen allokerade till det biodrivmedel som utgår från processen som följer: X pa = LHV pa M pa (LHV pa M pa + LHV s M s ) (X R M R + X ELA M ELA + X ELB M ELB ) (2) Faktorerna som anges på bild 4 och i formel 3 är följande: X = utsläpp för ett visst massa-/energiflöde (t.ex. g CO2-ekv./kg eller g CO2- ekv./mj) M = mängd massa/energi (kg eller MJ) (vid behov per tidsenhet) LHV = lägre värmevärde per massa (MJ/kg) R = råvara E = energi L = tillsatsämnen

33 32 (83) S pa A B = biprodukt = biodrivmedel = processkede A = processkede B En ökad systemavgränsning i samband med en kombinerad el- och värmeproduktionsanläggning kan när det gäller biodrivmedelsprocessen leda till orimliga ångutsläpp, ifall biodrivmedelsprocessens ångbehov är mycket liten i förhållande till den totala mängden ånga som den kombinerade anläggningen producerar. I denna situation är det enligt Energimyndighetens riktlinje alltid möjligt att tillämpa en systemavgränsning som på bild 3. Vad gäller utsläppen från den i biodrivmedelsprocessen använda ångan beaktas i detta fall den bränsleblandning som vid den kombinerade produktionsanläggningen använts för att producera ånga och el. Ifall ämnet som uppstår som restprodukt i biodrivmedelsprocessen förbränns vid en kombinerad produktionsanläggning, kan utsläpp allokeras till den. Övriga tillsatsämnen beaktas på samma sätt som i exemplen ovan. 4.2 Beräkning av de faktiska växthusgasutsläppen Växthusgasutsläppen från produktionen och användningen av biodrivmedel och flytande biobränslen beräknas enligt ekvation (4). Principerna för beräkningen behandlas närmare i de följande kapitlen, där faktorerna i beräkningen och omständigheter i anknytning till räknesättet gås igenom. E = e ec + e l + e p + e td + e u e sca e ccs e ccr e ee (3) där E = totala utsläpp från användningen av bränslet e ec = utsläpp från utvinning eller odling av råvaror

34 33 (83) e 1 = på år fördelade utsläpp från förändringar av kollagret till följd av ändrad markanvändning e p = utsläpp från bearbetning e td = utsläpp från transporter och distribution e u = utsläpp från bränsle som används= 0 e sca = utsläppsminskningar genom beständig inlagring av kol i marken genom förbättrade jordbruksmetoder e ccs = utsläppsminskningar genom avskiljning av koldioxid och geologisk lagring e ccr = utsläppsminskningar genom avskiljning och ersättning av koldioxid e ee = utsläppsminskningar genom överskottsel vid kraftvärmeproduktion. De växthusgaser som ska beaktas vid beräkningen är koldioxid CO2, dikväveoxid N2O och metan CH4. För beräkning av koldioxidekvivalenten (CO2-ekv.) viktas dessa gaser med koefficienten GWP100 (global warming potential under 100 år) enligt följande: CO2: 1 N2O: 296 CH4: 23 Exempel: Växthusgasutsläppen för en viss produkt ser ut som följer: 1 g CO2, 0,01 g N2O, 0,1 g CH4. Då är koldioxidekvivalenten: 1 x x 0, x 0,1 = 6,26 g CO2-ekv. I ekvation (4) har termen eu värdet noll. Bakgrunden till detta är ett inbyggt antagande om att utsläppen från ett biodrivmedel är noll. Koldioxidutsläppen från användningen biodrivmedel anses motsvara den koldioxidmängd som binds till råvarorna när de växer och binder koldioxid ur atmosfären. Utsläppen av N2O och CH4 antas i sin tur vara lika stora som hos fossila bränslen, vilket innebär att de inte behöver beaktas i jämförelsen. Därför anses CO2-utsläppet eu vara noll vid användning av biodrivmedel.

35 34 (83) CO2-utsläppen för användning av biodrivmedel anses vara noll Utsläpp från produktionen av kulturväxter, eec Enligt RES-direktivet ska utsläppen från extraktion eller odling av råvaror, eec, omfatta utsläpp från själva extraktions- eller odlingsprocessen, från insamlingen av råvaror, från avfall och utlakning, och från produktionen av kemikalier eller produkter som används vid uttag eller odling. De omfattar inte avskiljning av koldioxid vid odlingen av råvaror, dvs. den koldioxid som växterna lagrar när de växter (detta motsvarar CO2-utsläppen vid förbränning av ett biodrivmedel, vilket innebär att dessa två tar ut varandra och att inte heller utsläppen vid förbränningen behöver beaktas). Faktorer som ger upphov till utsläpp vid odling av råvaror räknas upp med exempel i tabell 1.

36 35 (83) TABELL 1 Faktor FAKTORER SOM GER UPPHOV TILL UTSLÄPP VID ODLING AV RÅVAROR. Utsläppskälla Arbetsmaskiner och fordon som används vid odling Gödslingsmedel Bekämpningsmedel Kvävegödsel Kalk Hjälpenergi som behövs vid odling Utsläpp vid tillverkningen och användningen av bränslet Utsläpp vid tillverkningen och användningen av gödslingsmedlen Utsläpp vid tillverkningen och användningen av bekämpningsmedlen Direkta och indirekta N2O-utsläpp till följd av användningen av kvävegödsel och bearbetningen av marken Utsläpp vid tillverkningen av kalk och CO2-utsläpp från jordmånen vid användningen av det Utsläpp vid tillverkning och användning av den hjälpenergi som behövs vid odling (till exempel användning av el vid bevattningen eller behandlingen av frön) Utsläppen vid odling kan beräknas med följande ekvation: e ec = P Gödsel[ kgco2 ha yr ]+P Bränsle[ kgco 2 ha yr ]+P El [ kgco 2 ha yr ]+P Input [ kgco 2 ha yr ] kg, sato huvudprodukt [ ha yr ] (4) där Utsläpp vid tillverkningen och användningen av gödningsmedel P lannoite :

37 36 (83) P Gödsel [ kgco 2 ha yr ] = Gödsel [ kg ha yr ] (PK Produktion [ kgco 2 kg ] + PK Användning på åkern [ kgco 2 kg ]) (5) Utsläpp från det bränsle som används inom produktionen av råvaran P polttoaine : P Bränsle [ kgco 2 ha yr ] = Bränsle [ l ha yr ] PK Bränsle [ kgco 2 ] l (6) Utsläpp från den el som används inom produktionen av råvaran P El : P Elförbrukning [ kgco 2 kwh ] = El [ ha yr ha yr ] PK El [ kgco 2 kwh ] (7) Som värden vid beräkningen används föregående års medelvärden. I ekvationerna: P PK CO 2 = utsläpp = utsläppskoefficient = CO2-ekv Utsläpp vid tillverkningen och användningen av övriga tillsatsämnen som används i råvaruproduktionen (t.ex. bekämpningsmedel etc.) P syöte : P Input [ kgco 2 ha yr ] = Input [ kg ha yr ] (PK Produktion [ kgco 2 kg ] + PK Användning på åkern [ kgco 2 kg ]) (8) Direkta och indirekta kväveutsläpp från jordmånen Vid beräkning av de direkta och indirekta kväveutsläppen från odling används IPCC:s anvisningar 14. I anvisningarna har IPCC angett tre metoder (Tier 1, 2 och 3) för beräkning av kväveutsläpp. Samtliga kan enligt kommissionens anvisningar användas. 14

38 37 (83) Utsläpp vid insamling och transport av råvaror Vid beräkning av biodrivmedels och flytande biobränslens utsläpp ska man ta i beaktande de utsläpp som orsakas av insamlingen och transporten av råvarorna. Faktorer som ger upphov till utsläpp vid insamling och transport av råvarorna räknas upp med exempel i tabell 2. TABELL 2 Faktor FAKTORER SOM GER UPPHOV TILL UTSLÄPP VID INSAMLING OCH TRANSPORT AV RÅVAROR. Utsläppskälla Arbetsmaskiner som används vid insamling av råvarorna Fordon som används vid transport av råvarorna Hjälpenergi som behövs vid insamling och transport av råvarorna Utsläpp vid tillverkning och användning av drivmedlet som används i arbetsmaskinerna Utsläpp vid tillverkning och användning av drivmedlen som används vid transport Utsläpp som orsakas av tillverkning och användning av hjälpenergi som behövs vid insamling av råvarorna (till exempel el som används i arbetsmaskinerna) Vid beräkning av utsläpp vid transport av råvaror ska man även ta i beaktande den sträcka som transportfordonet kör tomt till insamlingsplatsen Utsläpp till följd av ändrad markanvändning, el Med ändrad markanvändning avses i samband med RES-direktivet ändring av markanvändningsklassen. Ändring av markanvändningen och det hållbarhetskriterium som anknyter till detta har beskrivits närmare i kapitel 5.3 Ändrad markanvändning. Observera att om markanvändningsklassen inte ändras ger markanvändningen enligt direktivet inte heller upphov till utsläpp. Om markanvändningsklassen ändras beräknas det utsläpp som detta orsakar, e l, på följande sätt enligt RES-direktivet:

39 38 (83) CS R [ kgc ha ] CS A [ kgc ha ] e l = 3,664 e kg B, sato Huvudprodukt [ ha yr ] 20[yr] (9) där e l = årligt utsläpp från kollagerförändringar till följd av ändrad markanvändning (uttryckt som CO2-ekvivalentmassa per energienhet biodrivmedel eller flytande biobränsle). Vid beräkningen anses markanvändningen för odlingsmarker enligt IPCC:s definition och odlingsmarker för fleråriga grödor vara samma. Med fleråriga grödor avses grödor vars stjälkar vanligtvis inte skördas årligen, som exempelvis skottskog med kort omloppstid och oljepalmer. CS R CS A = kollager per ytenhet för referensmarkanvändningen (uttryckt som massan kol per ytenhet, inbegripet både mark och vegetation). Referensmarkanvändningen är den användning som marken hade antingen i januari 2008 eller 20 år innan råvaran erhölls, beroende på vilket som inträffar senare = kollager per ytenhet för den nuvarande markanvändningen (uttryckt som massan kol per ytenhet, inbegripet både mark och vegetation). Om kollagret ackumuleras under mer än ett år ska det värde som tilldelas CSA vara det beräknade lagret per ytenhet efter 20 år eller när grödan når mognad, beroende på vilket som inträffar först sato huvudprodukt = odlingsgrödornas produktivitet (uttryckt i biodrivmedlets eller det flytande biobränslets energi per arealenhet per år) e B = bonus på 29 g CO2-ekv./MJ biodrivmedel eller flytande biobränsle, om biomassa erhålls från återställd skadad mark Enligt RES-direktivet kan man få utsläppsbonus, eb, för odling av råvaror till biodrivmedel på skadad mark. På så sätt försöker man främja odling av råvaror på annan mark än den som ger

40 39 (83) allra mest avkastning och öka ibruktagandet av skadade markområden. Bonusen på eb beviljas om det kan styrkas att marken i januari 2008 inte användes för jordbruk eller annan verksamhet, och faller inom någon av följande kategorier: o o allvarligt skadad mark, inbegripet mark som tidigare användes för jordbruk, kraftigt förorenad mark. Bonusen på 29 g CO2-ekv./MJ tillämpas i högst 10 år från och med dagen för omställning av marken till jordbruk, om en regelbunden ökning av kollagret och en betydande minskning av erosionen garanteras (i) och markföroreningen minskas (ii). Värdet 3,664 är den siffra man får fram genom att dela molekylvikten för koldioxid (44,010 g/mol) med molekylvikten för kol (12,011 g/mol). På så sätt kan man omvandla ändringen av kollagret till koldioxidutsläpp. Mer information om utsläpp till följd av ändrad markanvändning finns i Kommissionens beslut om riktlinjer för beräkning av kollager i mark enligt bilaga V till direktiv RES-direktivet Utsläpp från bearbetning, ep Enligt RES-direktivet omfattar utsläpp från bearbetning, ep, utsläpp från själva bearbetningen, från avfall och läckage, och från produktionen av kemikalier och produkter som används vid bearbetningen. Utsläppen från bearbetning kan beräknas med följande ekvation: e p = P El [ kgco 2 yr ] + P Värme [ kgco 2 yr ] + P Input [ kgco 2 yr ] + P Avloppsvatten [ kgco 2 yr ] saanto Huvudprodukt [ kg yr ] (10) 15 Kommissionens beslut av den 10 juni 2010 om riktlinjer för beräkning av kollager i mark enligt bilaga V till direktiv 2009/28/EG (delgivet med nr K(201) 3751)(2010/335/EU). Tillgängligt på: Serv.do?uri=OJ:L:2010:151:0019:0041:SV:PDF

41 40 (83) där Det totala utsläppet från elförbrukningen P El : P El [ kgco 2 yr ] = [kwh yr ] PK El [ kgco 2 kwh ] (11) Det totala utsläppet från värmeförbrukningen P lämpö : P Värme [ kgco 2 yr ] = polttoaineen kulutus [kg yr ] LHV Bränsle [ MJ kg ] PK Bränsle [ kgco 2 ] (12) MJ Utsläppen från tillverkningen och användningen av de tillsatser, dvs. de tillsatsämnen, som kemikalier, enzymer etc., som används i processen erhålls på följande sätt: P Input [ kgco 2 ] = Input [kg yr yr ] (PK Produktion [ kgco 2 kg ] + PK Användning i processen [ kgco 2 ]) (13) kg Utsläppen från avloppsvattnet från processen beräknas på följande sätt: P Avloppsvatten [ kgco 2 l ] = Avloppsvatten [ yr yr ] PK Avloppsvatten [ kgco 2 ] (14) l Utsläpp från transporter och distribution, etd Enligt RES-direktivet omfattar utsläppen från transporter och distribution, etd, utsläpp från transport och lagring av råvaror och halvfabrikat och från lagring och distribution av färdiga produkter. (De utsläpp från transporter som inte har beaktats som t.ex. produktionsutsläpp för råvarorna.) Vid beräkning av utsläpp från transporter ska man även ta i beaktande utsläpp från transporter av avfalls- och restproduktsbaserade råvaror från stället där avfallet och restprodukten samlats in. Insamlingsstället för avfalls- och restproduktbaserade råvaror finns vanligtvis i början av biodrivmedlets livscykel, före produktionsanläggningen för biodrivmedlet. Mer information om beräkning av utsläpp som orsakas av insamling och transport av råvaror ges i kapitel Utsläppen från transporter och distribution av drivmedel kan beräknas på följande sätt: e td [ kgco 2 kg ] = (Avstånd full [km] kulutus full[ l km ]+Avstånd tom [km] Förbrukning tomä[ l km ]) PK Bränsle [ kgco 2 ] l massa huvud/biprodukt [kg] (15)

42 41 (83) Vid beräkning av minskningen av växthusgasutsläpp ska man i första hand använda faktiska transport- och distributionssträckor. Vid beräkningen ska man även ta i beaktande sträckor som transportfordonet kör tomt. Ifall dessa uppgifter inte finns att tillgå eller det är orimligt besvärligt att sammanställa dem, kan man använda genomsnittliga utsläppsberäkningar. Dessa kan dock endast användas om det finns motiveringar till att de genomsnittliga utsläppsvärdena eller transportsträckorna som används i fråga om minskningen av växthusgasutsläppens leder till ungefär samma resultat som om man använde faktiska talvärden. Ifall man i fråga om transporterna inte använder faktiska värden är det möjligt att beräkna minskningen av växthusgasutsläpp även enligt den längsta transportsträckan och tillämpa detta värde på alla transporter. Utsläpp från transporter av avfalls- och restproduktbaserade råvaror ska beaktas ända från insamlingsstället för avfallet och restprodukten Utsläppsminskning genom överskottsel vid kraftvärmeproduktion, eee Utsläppsminskningar, eee, kan erhållas genom överskottsel som har producerats vid en CHPanläggning i anslutning till en produktionsanläggning för biodrivmedel, om bränslet i CHP-anläggningen är: ett fossilt bränsle bioenergi som inte är en biprodukt av produktionsprocessen för biodrivmedlet en restprodukt av kulturväxter, även om det är en biprodukt av samma produktionsprocess för biodrivmedlet. För beräkningen av den utsläppsminskning som erhålls genom överskottselen gäller följande regler: När man från en CHP-anläggning erhåller värme inte bara för biodrivmedelsprocessen utan även för andra ändamål ska CHP-anläggningens storlek minskas i beräkningen, så att den antas producera endast den värme som behövs i produktionen av biodrivmedlet. Mängden elproduktion ska vid beräkningen minskas i samma proportion.

43 42 (83) Den elmängd som blir kvar efter denna kalkylmässiga minskning och efter att den el som krävs i biodrivmedelsprocessen har dragits av kan räknas som överskottsel. För denna elmängd kan man beräkna den utsläppsminskning som uppnås med hjälp av den. Utsläppsminskningen beräknas så att man antar att en mängd el som motsvarar överskottselen produceras i en annan anläggning med samma bränsle och drar av denna utsläppsmängd från utsläppen från biodrivmedelsproduktionen. Värdet för överskottselen kan beräknas med hjälp av ekvation Avskiljning, lagring eller ersättning av koldioxid, eccs och eccr Enligt RES-direktivet ska minskade utsläpp genom avskiljning av koldioxid och geologisk lagring, eccs, som inte redan har redovisats i ep begränsas till utsläpp som undviks genom avskiljning och upptag av koldioxid med direkt koppling till extraktion, transport, bearbetning och distribution av bränsle. Minskade utsläpp genom avskiljning och ersättning av koldioxid, eccr, ska begränsas till utsläpp som undviks genom avskiljning av koldioxid vars kol kommer från biomassa och som ersätter koldioxid av fossilt ursprung som används i kommersiella produkter och tjänster. Ifall verksamhetsutövaren avskiljer, lagrar eller ersätter koldioxid på det sätt som avses i RESdirektivet, uppmanas verksamhetsutövaren vara i kontakt med Energimyndigheten gällande beräkningen av växthusgaser Beaktande av utsläpp från elproduktion Enligt RES-direktivet ska man för elproduktionen använda den genomsnittliga utsläppskoefficienten för elproduktionen i regionen. Producenter kan undantagsvis använda medelvärdet för en enskild elproduktionsanläggning för den el som produceras vid anläggningen, om anläggningen i fråga inte har anslutits till elnätet. För drivmedel som producerats i Finland används en från Statistikcentralens fastställda värde härledd utsläppskoefficient för det genomsnittliga utsläppet från elproduktionen i Finland. Vid beräkning av andra länders utsläppskoefficienter kan till exempel IEA:s energistatistik användas.

44 43 (83) Energimyndigheten publicerar på sin webbplats en möjligast aktuell utsläppskoefficient för utsläpp från elproduktionen i Finland som ska användas vid beräkningen av minskningen av växthusgasutsläpp. Utsläppskoefficienten är inte konstant på årsnivå, utan beaktar den årliga variation som följer av naturförhållandena. Energimyndigheten publicerar på sin webbplats en aktuell utsläppskoefficient för utsläpp från elproduktionen i Finland. Utsläppskoefficienten för elproduktionen är härledd ur Statistikcentralens statistik över koldioxidutsläpp från el- och värmeproduktion och i den har beaktats elproduktionens dikväveoxidutsläpp (N2O) och metanutsläpp (CH4). Som utgångsdata vid härledningen av utsläppskoefficienten för elproduktionen har använts det specifika koldioxidutsläppet från elproduktionen som fastställts enligt energimetoden utifrån det glidande medelvärdet för de fem föregående åren. Ifall produktionsanläggningen för biodrivmedlet eller det flytande biobränslet inte är ansluten till elnätet, kan producenten undantagsvis låta bli att använda den nationella utsläppskoefficienten för elproduktion och istället använda de genomsnittliga utsläppen för den enskilda elproduktionsanläggningen. Exempel på en sådan situation är om det i anslutning till anläggningen för biodrivmedel har byggts ett vindkraftverk som inte ansluts till elnätet. Det bör påpekas att det enligt RES-direktivet är omöjligt att elproduktionen har noll utsläpp, även om elen produceras med förnybar energi och beviljats ursprungsgaranti. 4.3 Beräkningsvärden som ska användas vid beräkning av minskningen av växthusgasutsläppen Vid beräkningen av de minskade växthusgasutsläppen ska verksamhetsutövaren fästa uppmärksamhet vid vilka beräkningsvärden som ska samlas in som faktiska data från den egna processen och på vilka parametrar data från olika externa informationskällor kan tillämpas. Som faktiska data om processen ska man inkludera värden som är väsentliga med tanke på produktionen av biodrivmedlet eller det flytande biobränslet och uppkomsten av utsläpp från dessa. Uppgifterna ska vara såväl mätbara som verifierbara. Data kan hämtas ur till exempel produktionsrapporterna, informationshanteringssystemen, följesedlarna och inköpshandlingarna, informationssystemen för fordonsvågarna, avtalshandlingarna, fakturorna osv.

45 44 (83) Som utgångspunkt för beräkningen används föregående års värden. Ifall det är fråga om en ny produktionsanläggning för biodrivmedel, ska verksamhetsutövaren framställa en beräkningsmetod som bygger på planerade produktionsvolymer och uppdatera beräkningen senare att motsvara de faktiska värdena. Verksamhetsutövaren ska i sina beräkningar ange motiveringar till de talvärden och eventuella produktionsvärden som används. Exempel på faktiska data som bör samlas in: mängd huvud- och biprodukter mängd använda råvaror mängd använda kemikalier mängd använda bekämpningsmedel mängd använda gödningsmedel bränsleförbrukning transportsträckor elförbrukning förbrukning av värmeenergi/ånga avfallsmängd som uppkommit i processen. Man bör alltid sträva efter att beräkna de ovan nämnda värdena utgående från faktiska data. Ifall dessa data av någon anledning inte finns att tillgå ska verksamhetsutövaren alltid motivera detta i ansökan om godkännande för hållbarhetssystemet. Det är dock inte alltid möjligt att få fram tillfredsställande information om utsläppen från tillverkningen av alla produkter som används i processen. Då kan det vara nödvändigt att använda uppgifter ur litteratur, statistik gällande flera aktörer eller databaser. I första hand ska följande informationskällor användas:

46 45 (83) Statistikcentralens bränsleklassificering (uppdateras årligen, utsläppskoefficienter för användningen av bränslen): LIPASTO-databasen över utsläpp från transporter: BioGrace-anvisningarna: ISCC:s anvisningar och förteckning över standardvärden: Ecoinvent-databasen: Ifall verksamhetsutövaren undantagsvis inte använder ovan nämnda informationskällor, ska orsakerna till detta alltid motiveras i ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet. Vid beräkningen av de minskade växthusgasutsläppen är det viktigt att i ansökan om godkännande av verksamhetsutövarens hållbarhetssystem ange vilka beräkningsvärden som är faktiska data om processen och vilka värden som har hämtats ur olika databaser eller andra informationskällor. Vilken databas eller informationskälla som har använts ska också alltid anges. Vid beräkningen ska man eftersträva att använda så enhetliga informationskällor som möjligt för att säkerställa noggrannheten av beräkningen av växthusgasutsläppen. Vid beräkning av minskningen av växthusgasutsläpp är det viktigt att räkna upp de talvärden och deras informationskällor som har använts.

47 46 (83) 5 Kriterier gällande råvarans ursprung 5.1 Allmänt om kriterier gällande råvarans ursprung Kriterier gällande råvarans ursprung tillämpas på såväl inhemska som utländska råvaror. Nedan ges närmare information om fullgörande av kriterier gällande råvarans ursprung när det gäller inhemska råvaror. Tillsvidare gäller de endast biomassa från skog och därför begränsas granskningen till dessa. När det gäller utländska biomassor/drivmedel kan kriterierna gällande råvarans ursprung anses fullgöras till exempel med ett certifikat för ett frivilligt system som godkänts av kommissionen. Om verksamhetsutövaren köper råvaror eller drivmedel som är certifierade enligt ett av kommissionen godkänt frivilligt system, anser Energimyndigheten att hållbarheten är påvisad fram till tidpunkten för överlåtelse av det certifierade partiet. Ifall verksamhetsutövaren köper in från utlandet råvaror/drivmedel som inte certifierats enligt ett av kommissionen godkänt frivilligt system, ska hållbarheten påvisas på annat sätt, även när det gäller råvarans ursprung. Dessa metoder räknas bland annat upp i punkt Biologisk mångfald I hållbarhetslagen 16 och RES-direktivet 17 föreskrivs om biologisk mångfald: Biologisk mångfald Råvaran får inte komma från mark som i januari år 2008 eller därefter har varit 1) naturskog eller annan trädbevuxen mark där det inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och där de ekologiska processerna inte störts i betydande utsträckning, 2) naturskyddsområde, om det inte kan visas att produktionen av råvaran inte påverkar skyddsändamålet för området, eller 3) gräsmark med stor biologisk mångfald. 16 Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen 7 17 RES-direktivet artikel 17.3

48 47 (83) För att kriterierna gällande råvarans ursprung ska fullgöras är det avgörande vilken markanvändningsformen var vid referenstidpunkten. Referenstidpunkten är enligt direktivet januari Vid tillverkningen av biodrivmedel eller flytande biobränsle är det inte tillåtet att använda råvaror som har producerats på mark som under referenstidpunkten eller därefter har haft stor biologisk mångfald. Som sådan mark räknas sådan naturskog och annan trädbevuxen mark, skyddsområden och sådan gräsmark med stor biologisk mångfald. 18 När man bedömer om ett område ska anses utgöra naturskog enligt hållbarhetskriteriet om biologisk mångfald ska man som tolkningshjälp använda den definition på naturskog som Förenta nationernas organisation för livsmedel och jordbruk (FAO) använder i sin globala bedömning av skogsresurserna och som nämns i punkt 69 i inledningen till RES-direktivet. I Finland används den definition som fastställts av Skogsforskningsinstitutet (Metla) 19 vid Naturresursinstitutet vid rapportering av information om skogsresurserna till FAO. I Metlas definition fastställs fyra olika kriterier för naturskog: trädbeståndets struktur, rötvedskontinuum, verksamhet och trädbeståndets ålder. För att en skog ska räknas som naturskog ska alla fyra kriterier vara uppfyllda. Dessutom ska skogen ha uppstått på naturligt sätt och trädbeståndets ålder räknas utifrån det dominerande trädbeståndet. Nedan Metlas definition (i fri översättning) på skog i naturtillstånd, gammal skog eller naturskog: DEFINITION Bedömningen av naturtillståndet består av tre delar: 1) trädbeståndets struktur, 2) rötvedskontinuum och 3) verksamhet. I definitionen på naturskog ingår dessutom kriteriet gammal skog. 1) Trädbeståndets struktur Trädbeståndet jämförs med naturskog som är typisk för det geografiska läget för den aktuella växtplatsen och det aktuella utvecklingsskedet. I naturskog är trädbeståndets fördelning av utrymmet slumpmässig och trädbeståndet är av varierande storlek. Trädkronorna bildar skikt, och här och där finns träd från föregående trädgeneration. Små tecken på gamla plockhuggningar kan finnas i skogsmarksfiguren, men de har inte inverkat på trädbeståndets fördelning av utrymmet, strukturen eller sammansättningen av trädarter. Efter en fullständig stormskada kan ett kalhygge eller ett naturligt förnyat plantbestånd ingå i denna kategori, om skadan har drabbat ett bestånd som 18 RES-direktivet artikel Metla är en del av Naturresursinstitutet (Luke) sedan den 1 januari 2015.

49 48 (83) var moget för förnyelse och de träd som har dött till följd av skadan inte har röjts undan. I kategorin ingår även nya brandarealer i naturligt tillstånd och unga skogar som har utvecklats naturligt samt nya, naturliga skogsmarksfigurer som har uppstått ur havet till följd av landhöjningen. 2) Rötvedskontinuum Mängden döda stående träd och mängden döda träd på marken bedöms i förhållande till den eventuella mängden rötved i skog i naturtillstånd på den aktuella växtplatsen. I naturskog finns det rikligt med rötved i olika åldrar i förhållande till virkesavkastningsförmågan på växtplatsen. 3) Verksamhet Den mänskliga verksamhetens inverkan på naturtillståndet bedöms. Det centrala i fråga om myrar är att bedöma vattenhushållningen, om eventuella dikningar påverkar trädbeståndet och den övriga vegetationen på myren. Dikningar som har gjorts utanför den skogsmarksfigur som granskas kan också påverka vattenhushållningen på myren. Effekterna av gödsling ska också beaktas. I en naturskog finns inga skogsbilvägar. Inga dikningar och ingen påverkan av diken utanför skogsmarksfiguren, högst enstaka, gamla diken som inte har haft någon permanent inverkan på vattenhushållningen i området. Inga andra tecken på mänsklig verksamhet med undantag av skogsbete eller gamla plockhuggningar, inga tecken på förslitning av vegetationen. Skogsmarksfigurerna i naturligt tillstånd har tillräckligt stor areal för att naturprocesserna ska kunna fortgå. 4) Gammal skog Skogsbeståndet är äldre än 160 år i södra Finland och äldre än 200 år i norra Finland. I Finland är orörda gamla skogar som innehåller rötved och som räknas som naturskogar i huvudsak skyddade. Enligt Metlas inventering av Finlands skogar skulle det i norra Finland alltjämt finnas cirka hektar naturskog inom virkesproduktionen, dvs. endast cirka 0,1 procent av all skogsbruksmark inom virkesproduktionen. När man bedömer skyddsområden enligt hållbarhetskriteriet gällande biologisk mångfald ska man beakta de naturskyddsområden i Finland som har grundats med stöd av naturvårdslagen (1096/1996) eller med stöd av en bestämmelse eller föreskrift som har utfärdats med stöd av denna. I Finland finns följande typer av naturskyddsområden:

50 49 (83) statliga skyddsområden som har grundats med stöd av naturvårdslagen och ödemarkslagen samt privata naturskyddsområden som har grundats med stöd av naturvårdslagen skyddsområden som i enlighet med markanvändnings- och bygglagen har märkts ut på planer, grundats och fastställts områden som genom Forststyrelsens eget beslut skyddas med stöd av naturvårdslagen Natura 2000-områden som inte ingår i de ovannämnda, med undantag av områden där normal verksamhet, t.ex. åkerodling och boskapsbete, är tillåten områden som skyddas genom tidsbestämda skyddsbeslut (t.ex. METSO-programmet) Som skyddsområden kan dessutom räknas sådana särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen (1093/1996), på vilka man kan genomföra försiktiga avverkningar på ett sätt som bevarar objektens särdrag. Det finns cirka 2 miljoner hektar strängt skyddade skogar bland skogsbruksmark, vilket är cirka 9 procent av skogsbruksmarkens areal. Totalt finns det cirka tre miljoner hektar, eller cirka 13 procent, skog som är skyddad eller omfattas av begränsad användning. I södra Finland uppgår den skyddade arealen till 0,5 miljoner hektar, dvs. drygt 4 procent av skogsbruksmarkerna. Enligt hållbarhetslagen 20 och RES-direktivet 21 är det dock möjligt att producera råvaran på skyddsområden, om det kan visas att produktionen av råvaran inte påverkar skyddsändamålet för området. Skyddsbeslutet för området anger vilka åtgärder som är tillåtna. Om skyddsbeslutet tillåter avverkningar är den biomassa som erhållits från objektet hållbar. Användningen av Natura 2000-områden bestäms utifrån bestämmelserna om varje enskilt skyddsområde och i vissa fall kan råvaror för produktion av biodrivmedel och flytande biobränslen hämtas också från dessa områden. Som ett för ändamålet lämpligt bevis kan man även förete en sådan skötsel- och nyttjandeplan för ett naturskyddsområde som beskrivs i 19 i naturvårdslagen (1096/1996). Om produktionen av råvaran är förenlig med skötsel- och nyttjandeplanen enligt naturvårdslagen kan den insamlade råvaran anses uppfylla hållbarhetskriterierna. 20 Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen 7 21 RES-direktivet artikel 17.3 led b

51 50 (83) I hållbarhetslagen 22 stadgas i enlighet med led c i punkt 3 i artikel 17 i RES-direktivet om gräsmarker med stor biologisk mångfald, oberoende av om de är naturliga eller inte. En gräsmark som inte är naturlig anses dock inte ha stor biologisk mångfald om man kan förete bevis för att bevarande av området som gräsmark förutsätter att råvaran skördas. I Finland är gräsmarker med stor biologisk mångfald inte naturliga, och bevarande av områdena som gräsmarker med stor biologisk mångfald förutsätter till exempel slåtter eller boskapsbete. Kommissionen har gett ett förslag 23 till definition av gräsmark med stor biologisk mångfald. Förordningen påverkar inte kraven för påvisande av hållbarheten hos råvaror som skaffats i Finland. När det gäller utländska råvaror räcker det att ha ett certifikat enligt ett av kommissionen godkänt frivilligt system. Ifall verksamhetsutövaren skaffar eller ämnar skaffa sådana biodrivmedel eller råvaror utanför Finland, för vilkas ursprung hållbarheten ska påvisas och vilka inte är certifierade enligt ett av kommissionen godkänt frivilligt system, ska verksamhetsutövaren kontakta Energimyndigheten för att fastställa nödvändiga åtgärder Påvisande av att kriteriet gällande biologisk mångfald uppfylls PEFC- och FSC-skogscertifiering Hållbarheten hos en skogsbaserad råvara kan för närvarande påvisas genom att man till exempel iakttar de krav som PEFC- och FSC-skogscertifieringarna anger för avverkning av virke. Skogscertifieringsstandarden PEFC innehåller anvisningar för avverkning av både gagnvirke och energived. Till exempel PEFC ålägger skogsägarna att helt och hållet lämna gamla skogar utanför skogsbruket. FSC-certifieringen skyddar skogsägarnas alla torvmoar och moskogar som innehåller rikliga mängder rötved. Eftersom mängden rötved är en del av definitionen på naturskog kan FSC även anses trygga alla områden som klassificeras som naturskog och som inte är skyddade. FSC-standarden förhindrar även nya utdikningar av torvmark och begränsar möjligheten att ändra markanvändningsformen till ett användningsändamål som inte är skogsrelaterat. Det är till exempel förbjudet att ändra markanvändningsformen på områden med högt skyddsvärde, dit även naturskyddsområden hör. 22 Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen 7 1 mom. 3 punkten 23 Kommissionens förordning (EU) nr 1307/2014 av den 8 december 2014 om fastställande av kriterier och geografiska områden för gräsmark med stor biologisk mångfald vid tillämpning av artikel 7b.3 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och artikel 17.3 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor.

52 51 (83) FSC-certifieringen skyddar skogsägarnas alla torvmoar och moskogar som innehåller rikliga mängder rötved. Eftersom mängden rötved är en del av definitionen på naturskog kan FSC även anses trygga alla områden som klassificeras som naturskog och som inte är skyddade. FSCstandarden förhindrar även nya utdikningar av torvmark och begränsar möjligheten att ändra markanvändningsformen till ett användningsändamål som inte är skogsrelaterat. Det är till exempel förbjudet att ändra markanvändningsformen på områden med högt skyddsvärde, dit även naturskyddsområden hör. I fråga om skyddsområdena uppfylls kriteriet med tillräcklig noggrannhet om råvaran tas ut ur FSC- eller PEFC-certifierad skog, vilket innebär att det är förbjudet att försämra egenskaperna som ska tryggas i skyddsområdena. FSC- och PEFC-standarderna fastställer skyddsområdena på lite olika sätt, men båda tryggar de mest centrala skyddsområdena och de skyddsområden som nämns i motiveringarna till lagen. Anmälan om användning av skog Dessutom ska en skogsanvändningsanmälan göras för den råvara som samlas in. Av anmälan ska råvarans ursprungsinformation (skogsägare, uppgifter om skogshemman och bearbetningsområde) framgå. I tilläggsuppgifterna till skogsanvändningsanmälan är det dessutom bra att bifoga information om huruvida skogsägaren omfattas av skogscertifiering. Om råvaruleverantören inte redan har exakta uppgifter om skogsplanen i sina system kan informationen hämtas från de kartdokument som överlämnas som bilaga till skogsanvändningsanmälan. Skogsanvändningsanmälan behöver dock inte följa med råvarupartiet, utan kan vid behov fås från Finlands skogscentral. Finlands skogscentral övervakar användningen av skogarna utifrån skogsanvändningsanmälningarna. I samband med granskningen av skogsanvändningsanmälan kontrollerar man huruvida den i skogsanvändningsanmälan angivna åtgärden har belagts med begränsningar i planen, om den tilltänkta åtgärden äger rum inom ett naturskyddsområde eller Naturaområde eller om åtgärden gäller en känd föröknings- eller rastplats för flygekorren. Finlands skogscentral är skyldig att meddela den som har lämnat in skogsanvändningsanmälan om den planerade åtgärden riktar sig mot ett område där det finns en särskilt viktig livsmiljö eller till vilket förekomsten av en art som kräver särskilt skydd eller en skyddad naturtyp begränsas. Finlands skogscentral är skyldig att utreda fall där det förekommer en misstanke om att åtgärden inte är

53 52 (83) laglig. ELY-centralerna ansvarar för tillsynen av naturvårdslagen och Finlands skogscentral förmedlar information om avverkningsavsikter som riktar sig mot områden som är skyddade med stöd av den aktuella lagen till ELY-centralen. Skogsägaren är inte skyldig att lämna in en skogsanvändningsanmälan vid avverkningar för husbehov, gallring av små träd vars stammar i medeltal är mindre än 13 cm eller avverkning på sträckningen för vägar, diken, avlopp, elledningar eller motsvarande. Om råvaran skaffas från avverkningsområden av detta slag bör verksamhetsutövaren i leveransavtalet ålägga råvaruleverantören att lämna in en skogsanvändningsanmälan också för dessa avverkningar eller på andra tillförlitliga sätt påvisa råvarans ursprung. Skogscertifieringar kan utnyttjas för att påvisa att hållbarhetskriterierna uppfylls. Av anmälan om användning av skog framgår uppgifter om råvarans ursprung. 5.3 Ändrad markanvändning I hållbarhetslagen 24 stadgas om hållbarhetskriteriet gällande ändrad markanvändning, och genom den sätts punkt 4 i artikel 17 i RES-direktivet i kraft på nationell nivå. Ändrad markanvändning Råvaran får inte komma från mark vars användningsform har ändrats permanent efter januari 2008, om området har varit 1) våtmark, 2) ett kontinuerligt beskogat område, eller 3) skog vars krontak täcker mellan 10 och 30 procent av ytan, om det inte kan visas att växthusgasutsläppen minskar på det sätt som föreskrivs i 6 trots de förändringar i kollagret som den ändrade markanvändningsformen ger upphov till. 24 Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen 8

54 53 (83) När det gäller kriteriet för ändrad markanvändning är det avgörande vilken markanvändningsformen var i området vid referenstidpunkten i januari 2008 och om den har ändrats permanent därefter. Enligt hållbarhetslagen får man vid tillverkningen av biodrivmedel eller flytande biobränsle inte använda råvaror som har producerats på mark som under referenstidpunkten har haft stora kollager, men inte därefter. Dessa särskilt kolrika områden är enligt RES-direktivet 25 : våtmarker kontinuerligt beskogade områden (ett krontak som täcker mer än 30 procent av ytan) områden som har ett krontak som täcker mellan 10 och 30 procent av ytan. När man bedömer den ändrade markanvändningen ska som referenstidpunkt användas januari Våtmarker Med våtmark avses i RES-direktivet mark som under hela året, eller en betydande del av året, är täckt eller genomdränkt av vatten. Definitionen kan utvidgas med beskrivningen av en våtmark i den s.k. Ramsarkonventionen, dvs. konventionen om internationellt betydelsefulla kärroch strandmarker som är tillhåll för vattenfåglar, som ingicks år Våtmarker är ett samlingsnamn på ett stort antal naturtyper som utgör gränszoner mellan land och vatten. Det handlar om livsmiljöer som är grunt vattentäckta eller där vatten finns strax under markytan. Flera olika definitioner finns, men vanligen ingår grunda sjöar och havsområden, myrar, sumpskogar och rinnande vatten i begreppet. Områden som står under vatten delar av året brukar även räknas in bland våtmarkerna. Enligt Energimyndighetens uppfattning påverkar inte bestämningen av våtmarker enligt hållbarhetslagen i någon större utsträckning det nuvarande skogsbruket eller tillgången på råvaror för biodrivmedel. I Finland finns det 49 Ramsarområden och deras totala areal uppgår till hektar. En betydande del av de områden som räknas som våtmarker ingår dock i skyddsområden vars markanvändningsform inte kan ändras. 25 RES-direktivet artikel 17.4

55 54 (83) Ändrad skogs- och markanvändningsform I hållbarhetslagen 26 stadgas om kontinuerligt beskogade områden och skog vars krontak täcker mellan 10 och 30 procent av ytan. De definitioner som ges i RES-direktivet och hållbarhetslagen är de skogsdefinitioner som används i FAO:s skogsstatistik. I Finland bygger motsvarande klassificering på markens virkesavkastningsförmåga (Suomen metsät 2012): Med skog avses skogs- och tvinmark. På skogsmark växter trädbeståndet minst en kubikmeter per hektar och år. Tvinmark är i allmänhet stenig eller sumpig mark där trädbeståndets medeltillväxt är mindre än en kubikmeter, men minst 0,1 kubikmeter per hektar och år. Ett impediment är ett område som naturligt nästan eller helt saknar träd och dess virkesavkastningsförmåga är mindre än 0,1 kubikmeter per hektar och år. Som skogsbruksmark räknas utöver de ovannämnda även skogsbilvägar, permanenta lager- och tomtområden inom skogsbruk osv Förbjuden ändring av markanvändningsformen Enligt RES-direktivet tillämpas inte bestämmelserna om kriteriet gällande ändrad markanvändning om marken vid tidpunkten då råvarorna anskaffades hade samma status som i januari Verksamhetsutövaren är således inte skyldig att påvisa den framtida användningen av marken. Det väsentliga är huruvida marken har samma markanvändningsstatus som i januari I fråga om skogsbaserade råvaror antar man med andra ord att markanvändningsstatusen vid tidpunkten för avverkningarna är densamma som under referenstidpunkten och att den oberoende av den framtida markanvändningen är hållbar, bild 5. En råvara som har producerats på till exempel en åker som ligger på platsen för en skog som har röjts efter referenstidpunkten eller en våtmark som har torrlagts efter denna tidpunkt är inte hållbar enligt hållbarhetskriteriet för ändrad markanvändning. Områden där skogen har röjts till en kortsiktig odling som genomförs som åkerodling kan också komma i fråga. Ett exempel på en växt som kan odlas på kort sikt är vide. 26 Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen 8 2 och 3 mom.

56 55 (83) Verksamhetsutövaren ska även granska hållbarheten hos en råvara som har anskaffats från en kortsiktig odling genom att utreda vid vilken tidpunkt den kortsiktiga odlingen grundlades och den tidigare markanvändningsformen. BILD 5 MARKANVÄNDNINGSSTATUSEN FÖR SKOG HAR INTE FÖRÄNDRATS SEDAN REFERENSTID- PUNKTEN 5.4 Dränering av torvmarker I hållbarhetslagen 27 stadgas om hållbarhetskriteriet gällande dränering av torvmarker, och genom den sätts punkt 5 i artikel 17 i RES-direktivet i kraft på nationell nivå. Dränering av torvmarker Råvaran får inte komma från torvmark som tidigare varit odikad och som dränerats efter januari Det avgörande i kriteriet gällande dränering av torvmarker är hur situationen i området såg ut med avseende på dränering under referenstidpunkten. Enligt hållbarhetslagen får råvaran inte komma från torvmark som tidigare varit odikad och som dränerats efter januari Som dränerad torvmark räknas nydikade torvmarker där grundvattenytan har sjunkit, trädbeståndets tillväxt har återhämtat sig och myrvegetationen har förändrats till följd av dräneringen. 27 Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen 9

57 56 (83) Råvaran för biodrivmedlet eller det flytande biobränslet uppfyller dock hållbarhetskriteriet om den kommer från ett område som har dränerats redan före januari 2008 eller om den kommer från ett område som inte har dränerats alls från och med referenstidpunkten. Iståndsättningsdikningar av torvmarker som har dränerats före januari 2008 är tillåtna. Om dränering eller dikning av torvmarker stadgas i vattenlagen (587/2011) och miljöskyddslagen (527/2014) samt i den förordning som har utfärdats med stöd av miljöskyddslagen (Statsrådets förordning om miljöskydd, 713/2014). Enligt vattenlagen ska andra än obetydliga dikningar, med vilka avses bland annat dikning av ett litet skogsstycke, anmälas till ELY-centralen. Anmälan om dikning krävs således för normala projekt gällande iståndsättningsdikning, men ingen anmälan krävs vid dikningshögläggning i samband med skogsförnyelse. Ett miljötillstånd förutsätts om dikningsprojektet kan fördärva eller ändra ett vattendrag eller om ett dikningsområde i anslutning till torvproduktion är större än 10 hektar. ELY-centralen övervakar dikningsverksamheten, handlägger anmälningarna om dikning och övervakar miljötillstånden. PEFC- och FSC-standarderna förbjuder nydikning av myrar i naturtillstånd eller dränering av torvmarker. I fråga om PEFC förtydligas att kompletteringsdiken som görs i samband med iståndsättningsdikningar är tillåtna. Om skogen är PEFC-certifierad före år 2008 borde inga nydikningar ha gjorts. FSC-standarden användes dock inte i Finland år 2008, vilket innebär att den inte garanterar att torvmarker inte har dikats innan standarden infördes. Då ska situationen vid referenstidpunkten utredas på annat sätt. Verksamhetsutövaren ska förvissa sig om att råvaruleverantören använder ett system med vilket man kan påvisa råvarans ursprung. Vid behov ska markanvändnings- och åtgärdshistorien för till exempel områden som inte omfattas av skogscertifiering utredas för att säkerställa att råvaran är av hållbart ursprung. 5.5 Jordbruksråvaror I hållbarhetslagen 28 stadgas om hållbarhetskriteriet gällande jordbruksråvaror som används vid framställningen av biodrivmedel och flytande biobränslen, och genom den sätts punkt 6 i artikel 17 i RES-direktivet i kraft på nationell nivå. Jordbruksråvaror 28 Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen 10

58 57 (83) Produktionen av råvarorna ska uppfylla de föreskrivna skötselkraven i fråga om miljö och växtskydd som jordbrukare som får Europeiska unionens direktstöd ska iaktta samt kraven på god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden. Kriteriet gällande jordbruksråvaror tillämpas endast på jordbruksråvaror som har odlats inom Europeiska unionen. Verksamhetsutövaren ska utreda om råvaruproduktionen omfattas av jordbrukstillsynen i den aktuella EU-medlemsstaten och i sitt hållbarhetssystem säkerställa att råvaruproducenten omedelbart meddelar om den behöriga tillsynsmyndigheten konstaterar brister i de krav som avses i 10 i hållbarhetslagen. Verksamhetsutövarens hållbarhetssystem ska innehålla en beskrivning av vilka åtgärder som vidtas om det vid tillsynen framkommer brister i fråga om iakttagandet av de krav som avses i den nämnda paragrafen. Om en jordbruksråvara som har odlats inom Europeiska unionens område inte omfattas av EUmedlemsstatens jordbrukstillsyn ska verksamhetsutövaren utreda hur det säkerställs att partiet med råvaror för biodrivmedel eller flytande biobränsle uppfyller hållbarhetskriteriet i 10 i lagen. 5.6 Sammandrag av krav på skogsbaserade råvaror Hållbarheten hos en skogsbaserad råvara kan i stora drag påvisas genom att man iakttar de krav som PEFC- och FSC-skogscertifieringarna anger för avverkning av virke, bild 6. Båda skogscertifieringssystemen säkerställer att naturskogar samt jämförbara gamla skogar lämnas utanför skogsbruket. Båda skogscertifieringssystemen förbjuder även dränering av torvmarker och säkerställer att naturskyddsområden bevaras. FSC-standarden användes dock inte i Finland under referenstidpunkten år 2008, vilket innebär att situationen med referenstidpunkten måste utredas på något annat sätt. Utöver skogscertifieringen ska en skogsanvändningsanmälan göras för den råvara som samlas in. Av anmälan ska råvarans ursprungsinformation framgå. Förbjuden ändring av markanvändningen har inte skett inom skörden av skogsbaserade råvaror, ifall områdets markanvändningsstatus har varit skog vid referenstidpunkten i januari Genom avtal ska man även vid behov säkerställa att man gör en anmälan om användning av skog för sådan avverkning, för vilka en anmälan inte behöver göras enligt skogslagen. Avtalen mellan verksamhetsutövaren och leverantören av skogsbaserade råvaror bör dessutom vara i ordning så att till exempel kontrollören har tillstånd att avlägga tillsynsbesök i råvaruleverantörens lokaler och lager för att inspektera råvaruleveransernas ursprungskedja.

59 58 (83) Verksamhetsutövaren kan framställa hållbarheten hos skogsbaserade råvaror även på andra sätt än de som anges i denna anvisning. Ifall verksamhetsutövaren föreslår en metod som avviker från anvisningen, ska den alltid granskas av Energimyndigheten från fall till fall enligt hållbarhetslagen och RES-direktivet. BILD 6 PÅVISANDE AV HÅLLBARHETEN HOS EN SKOGSBASERAD RÅVARA 5.7 Verksamhetsutövarens egen metod för att påvisa överensstämmelse med hållbarhetskriterierna gällande ursprunget Verksamhetsutövaren kan föreslå en egen metod för att påvisa att hållbarhetskriterierna gällande ursprunget uppfylls utöver de metoder som anges i kapitlen ovan. Huruvida verksamhetsutövaren kan använda en egen metod bedöms alltid i samband med verksamhetsutövarens ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet eller ansökan om ändring av godkännande av hållbarhetssystemet. För att skapa en egen metod kan verksamhetsutövaren utnyttja befintliga databaser eller befintlig forskningsinformation. Verksamhetsutövaren ska bedöma risker förknippade med den egna metoden, skapa metoder för riskhantering och metoder för situationer där riskerna förknippade med den egna metoden utfaller. När verksamhetsutövaren skapar en egen metod ska denne fästa uppmärksamhet i synnerhet vid dokumentation av hållbarhetsinformationen om råvarans ursprung, övervakning av råvaruleverantörerna, egenkontroll och verifierbarheten av informationen om råvarans ursprung.

60 59 (83) Energimyndigheten bedömer alltid de metoder som en verksamhetsutövare föreslår från fall till fall. Utgångspunkten för Energimyndighetens bedömning är att hållbarhetsinformationen gällande råvarans ursprung kan verifieras. Metoderna gällande en verksamhetsutövares egen metod ska vara noggranna, tillförlitliga och skyddade mot missbruk.

61 60 (83) 6 Råvaror för biodrivmedel och flytande biobränsle Vid tillverkning av biodrivmedel och flytande biobränsle kan som råvara användas den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall. I enlighet med biodrivmedelslagstiftningen kan biomassaråvaror klassificeras som avfall, restprodukt från bearbetning och restprodukt eller råvara, om biodrivmedlet som producerats eller framställts av dessa räknas två gånger i fråga om distributionsskyldigheten, det vill säga dubbelräknas. 6.1 Avfall och restprodukter Definitionerna för avfall, restprodukt från bearbetning och restprodukt stadgas i hållbarhetslagen 29. Med avfall avses avfall enligt 5 i avfallslagen (646/2011), med undantag av ämnen som avsiktligt har ändrats för att räknas som avfall. Enligt 5 i avfallslagen avses med avfall ett ämne eller föremål som innehavaren har kasserat eller avser eller är skyldig att kassera. I enlighet med 5 i avfallslagen är ett ämne eller föremål inte avfall utan en biprodukt, om det uppkommer genom en produktionsprocess vars huvudsyfte inte är att producera ämnet eller föremålet och 1) det är säkerställt att ämnet eller föremålet kommer att fortsätta att användas, 2) ämnet eller föremålet kan användas direkt i befintligt skick eller efter att på sin höjd ha genomgått sådan bearbetning som är normal i industriell praxis, 3) ämnet eller föremålet produceras som en integrerad del i en produktionsprocess, och 4) ämnet eller föremålet uppfyller produktkraven och miljö- och hälsoskyddskraven för den användning som planeras och användningen enligt en helhetsbedömning inte medför fara eller skada för hälsan eller miljön. Med restprodukt från bearbetning avses ett ämne som uppstår i eller är slutprodukten i en sådan produktionsprocess vars huvudsyfte inte är att producera ämnet och som inte avsiktligt har ändrats för att producera det. Med restprodukt avses restprodukter från bearbetning samt restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk. Med restprodukt avses dock inte restprodukter från därmed förknippad industri eller förädlingsindustri. 29 Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen 4

62 61 (83) Energimyndigheten kan på verksamhetsutövarens ansökan ge ett beslut enligt 38 i hållbarhetslagen, det vill säga ett förhandsbesked om huruvida råvaran anses vara avfall, restprodukt eller material som innehåller både cellulosa och lignin vid tillämpningen av lagen om punktskatt på flytande bränslen. Ovan nämnda omständighet kan även avgöras som en del av ett beslut om godkännande av verksamhetsutövarens hållbarhetssystem eller om ändring av det Hållbarhetskriterier som tillämpas på avfall och restprodukter från bearbetning Ifall en råvara uppfyller definitionen i hållbarhetslagen om avfall eller restprodukt från bearbetning, tillämpas på råvaran endast hållbarhetskriteriet gällande minskning av växthusgasutsläpp. Vid accisbeskattning av avfall och restprodukter från bearbetning enligt hållbarhetslagen tillämpas en lägre skatteklass enligt lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994, nedan punktskattelagen), det vill säga den så kallade skatteklassen T, som är lägre än skatteklassen för andra biodrivmedel som uppfyller hållbarhetskriterierna, det vill säga den så kallade skatteklassen R. I ärenden som gäller accisbeskattningen av biodrivmedel är Skatteförvaltningen den behöriga myndigheten. Växthusgasutsläppen från produktionen av biodrivmedel eller flytande biobränslen som producerats av avfall och restprodukter från bearbetning anses börja först vid insamling eller skörd av råvaran, varvid växthusgasutsläpp från produktionen av råvarorna inte behöver beaktas i beräkningen av minskningen av växthusgasutsläppen Hållbarhetskriterier som tillämpas på restprodukter En restproduktbaserad råvara som inte anses vara en restprodukt från bearbetning, ska även uppfylla de hållbarhetskriterier gällande ursprung som stadgas i 7 9 i hållbarhetslagen. Med en sådan råvara avses en restproduktbaserad restprodukt direkt från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk. På biodrivmedel som producerats av dessa tillämpas i accisbeskattningen dock samma skatteklass T som för avfall och restprodukter från bearbetning vid tillämpning av punktskattelagen. Även växthusgasutsläppen från produktionen av biodrivmedel eller flytande biobränslen som producerats av restprodukter anses börja först vid insamling eller skörd av råvaran, varvid växthusgasutsläpp från produktionen av råvarorna inte behöver beaktas i beräkningen av minskningen av växthusgasutsläppen.

63 62 (83) 6.2 Råvaror som omfattas av dubbelräkning I lagen om främjande av användningen av biodrivmedel för transport, det vill säga lagen om distributionsskyldighet, stadgas om skyldigheten för distributörer som överlåter trafikbränsle till konsumtion att leverera biodrivmedel till konsumtion. I enlighet med 5 i lagen om distributionsskyldighet är en distributör som under ett kalenderår levererar till konsumtion minst en miljon liter motorbensin, dieselolja och biodrivmedel skyldig att leverera till konsumtion biodrivmedel till en viss andel av energiinnehållet av det biodrivmedel som levererats till konsumtion. I lagen om distributionsskyldighet förutsätts att de biodrivmedel med vilka distributören uppfylller sin distributionsskyldighet, ska uppfylla hållbarhetskriterierna enligt hållbarhetslagen. Till fullgörandet av distributionsskyldigheten räknas alla biodrivmedel vars hållbarhet har påvisats enligt hållbarhetslagen. I bilagan till lagen om distributionsskyldighet räknas upp råvaror som använts som råvara i produktionen av sådana biodrivmedel, vars energiinnehåll räknas dubbelt för fullgörandet av distributionsskyldigheten. För dessa råvaror används benämningen råvara som dubbelräknas. Energimyndigheten kan på ansökan av en distributör enligt lagen om distributionsskyldighet eller en verksamhetsutövare enligt hållbarhetslagen ge ett beslut enligt 5 a i lagen om distributionsskyldighet, det vill säga ett förhandsbesked, om huruvida den råvara av vilken biodrivmedlet produceras, ska anses som en råvara enligt bilagan i lagen om distributionsskyldighet. Efterlevnaden av lagen om distributionsskyldighet övervakas i sin helhet av Skatteförvaltningen, som även ser till genomförandet av lagen. Tidigare ansågs avfallet och restprodukterna vara råvaror som dubbelräknas, men regleringen ändrades i och med genomförande av bestämmelserna i ILUC-direktivet. Dubbelräkningen bygger från början av 2018 på huruvida råvaran anges i bilagan till lagen om distributionsskyldighet Uppfyllande av distributionsskyldigheten Utöver att en viss andel av det bränsle som distributionsskyldiga aktörer distribuerar ska vara åtminstone biodrivmedel, ska distributionsskyldiga aktörer fullgöra ett av de lägre målen för vissa biodrivmedel, det vill säga det lägre målet på 0,5 procentenheter. Till uppfyllandet av det lägre målet räknas biodrivmedel som producerats eller framställts av sådana råvaror som nämns i del A i bilagan, eller biodrivmedel som producerats eller framställts av sådana råvaror som Energimyndigheten med stöd av lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen har definierat

64 63 (83) som avfall, restprodukter, cellulosa från icke-livsmedel eller material som innehåller både cellulosa och lignin och som före den 9 september 2015 har använts i en befintlig anläggning. Högst 7 procentenheter av distributionsskyldigheten får fullgöras med biodrivmedel som produceras av stärkelserika grödor och av sockerväxter, av oljegrödor och av grödor som odlas som huvudgrödor för i första hand energiändamål på jordbruksmark. Begränsningen tillämpas dock inte om det är fråga om en råvara som nämns i bilagan. Ovan nämnda begränsning kallas för gräns för traditionella biodrivmedel Bilaga till lagen om distributionsskyldighet I bilagan till lagen om distributionsskyldighet räknas upp de råvaror som används vid produktion av sådana bränslen som räknas dubbelt med tanke på uppfyllandet av distributionsskyldigheten. Bilagan delas in i del A och B. I del A räknas upp sådana råvaror som används vid produktion av sådana biodrivmedel som räknas mot distributionsskyldighetens lägre mål på 0,5 procentenheter utöver att de räknas dubbelt. I del B räknas upp sådana råvaror som dubbelräknas och som används vid produktion av sådana biodrivmedel som inte räknas mot distributionsskyldighetens lägre mål på 0,5 procentenheter. Del A i bilagan till lagen om distributionsskyldighet I del A i bilagan till lagen om distributionsskyldighet räknas upp de råvaror vars bidrag till uppfyllandet av målet för distributionsskyldighet anses vara två gånger så stort som deras energiinnehåll och de råvaror av vilka sådana biodrivmedel produceras eller framställs som anses bidra till uppfyllandet av det lägre målet på 0,5 procentenheter för distributionsskyldighet. Ovan nämnda råvaror är följande: a) alger, om de odlas på land i dammar eller fotobioreaktorer b) biomassafraktioner av blandat kommunalt avfall, dock inte sådant källsorterat hushållsavfall som omfattas av de skyldigheter som gäller separat insamling och återvinning av kommunalt avfall enligt 14 i statsrådets förordning om avfall (179/2012) Ledet preciseras i kapitel

65 64 (83) c) biologiskt avfall från privata hushåll i enlighet med definitionen i 1 3 punkten i statsrådets förordning om avfall och som omfattas av separat insamlingsskyldighet i enlighet med definitionen i 6 1 mom. 10 a-punkten i avfallslagen (646/2011) 31 d) biomassafraktioner av industriellt avfall som inte lämpar sig för användning i livsmedels- och foderkedjan, inbegripet råmaterial från detalj- och partihandeln, den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin samt fiske- och vattenbruksnäringen, och med undantag för de råvaror som förtecknas i del B i denna bilaga 32 e) halm f) stallgödsel och avloppsslam g) avloppsslam från palmoljeframställning och tomma palmfruktsklasar h) tallbeck i) råglycerin j) bagass k) press- och jäsningsrester från vinframställning l) nötskal m) agnar n) kolvar som rensats från majsgroddarna o) biomassafraktioner av avfall och rester från skogsbruk och skogsbaserad industri, såsom bark, grenar, förkommersiell gallring, blad, barr, trädtoppar, sågspån, kutterspån, svartlut, brunlut, fiberslam, lignin och tallolja p) cellulosa från icke-livsmedel, dvs. huvudsakligen sådan råvara bestående av cellulosa och hemicellulosa som har en lägre ligninhalt än material som innehåller både cellulosa och lignin, 31 Ledet preciseras i kapitel Ledet preciseras i kapitel

66 65 (83) inklusive restprodukter från livsmedels- och fodergrödor, gräsartade energigrödor med lågt stärkelseinnehåll, industriella restprodukter och material från biologiskt avfall 33 q) annat material som innehåller både cellulosa och lignin, dvs. råvara som består av lignin, cellulosa och hemicellulosa, såsom biomassa från skog, vedartade energigrödor samt restprodukter och avfall från skogsindustri, exklusive sågtimmer och fanerstockar. Del B i bilagan till lagen om distributionsskyldighet I del B räknas upp råvaror vars bidrag till uppnåendet av målet för distributionsskyldighet anses vara två gånger så stort som deras energiinnehåll. Ovan nämnda råvaror är följande: a) använd matolja 34 b) animaliska fetter som klassificeras enligt kategorierna 1 och 2 i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter) Preciseringar till bilagan till lagen om distributionsskyldighet I led b i del A i bilagan hänvisas till statsrådets förordning om avfall (179/2012, nedan avfallsförordningen). I 14 i avfallsförordningen stadgas om separat insamling och materialåtervinning av pappers-, kartong-, glas-, metall-, plast- och bioavfall. Till ledets tillämpningsområde räknas biomassafraktioner av blandat kommunalt avfall, dock inte källsorterat hushållsavfall av trä, papper och kartong enligt 14 i avfallsförordningen. I led c i del A i bilagan hänvisas till definitionen av bioavfall i 1 1 mom. 3 punkten i avfallsförordningen. I enlighet med avfallsförordningen avses med bioavfall biologiskt nedbrytbart livsmedels- och köksavfall från hushåll, restauranger, catering och detaljhandelslokaler och jämförbart avfall från livsmedelsindustrin samt biologiskt nedbrytbart trädgårds- och parkavfall som källsorteras. I ledet hänvisas till bestämmelserna om källsortering i avfallsförordningen. Till 33 Ledet preciseras i kapitel Ledet preciseras i kapitel Ledet preciseras i kapitel

67 66 (83) ledets tillämpningsområde räknas således källsorterat bioavfall enligt 1 1 mom. 3 punkten i avfallsförordningen från hushåll och andra källor. Led d i del A och del B i bilagan gäller biomassafraktioner av industriellt avfall som inte lämpar sig för användning i livsmedels- och foderkedjan. Vid tillämpningen av dessa led beaktas de teknisk-ekonomiska aspekterna samt de hälsorisker som begränsar biomassornas användning i livsmedels- och foderkedjan. Led p i del A i bilagan gäller cellulosa från icke-livsmedel. Vallväxter nämns inte i punkten, men de anses höra till ledets tillämpningsområde. I punkt b i del B i bilagan hänvisas till klasserna som stadgas i artiklarna 7 10 i förordningen om animaliska biprodukter. Enligt förordningen om animaliska biprodukter ska animaliska produkter klassificeras i särskilda klasser enligt hur allvarliga deras hälsorisker är för människor och djur. Till ledets tillämpningsområde räknas animaliska produkter enligt klasserna 1 och 2 i förordningen om animaliska biprodukter, men inte animaliska produkter enligt klass 3 i förordningen. 6.3 Sammandrag av klassificeringen av råvaror Råvaror som används vid produktion av biodrivmedel klassificeras vid tillämpningen av hållbarhetslagen och punktskattelagen som avfall, restprodukt, cellulosa från icke-livsmedel eller material som innehåller både cellulosa och lignin enligt hållbarhetslagen och vid tillämpningen av lagen om distributionsskyldighet som råvaror som dubbelräknas. Ett sammandrag av definitionen av avfall, restprodukt från bearbetning och restprodukt och deras krav enligt hållbarhetskriterierna anges i tabell 3. TABELL 3 SAMMANDRAG AV DEFINITIONEN AV AVFALL, RESTPRODUKT FRÅN BEARBET- NING OCH RESTPRODUKT. Definition Krav enligt hållbarhetskriterierna Avfall Avfall enligt avfallslagen, med undantag av ämnen som avsiktligen har bearbetats för att klassificeras som avfall. Minskning av växthusgasutsläpp från och med insamlingsstället

68 67 (83) Restprodukt från bearbetning Restprodukt som uppstår i en produktionsprocess eller är slutprodukten i en sådan produktionsprocess vars huvudsyfte inte är att producera ämnet och som inte avsiktligt har ändrats för att producera det Minskning av växthusgasutsläpp från och med insamlingsstället Restprodukt Restprodukter från bearbetning, jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk Minskning av växthusgasutsläpp från och med insamlingsstället Ifall det är fråga om restprodukt från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk Förhandsbesked enligt såväl hållbarhetslagen som lagen om distributionsskyldighet söks hos Energimyndigheten: Energimyndigheten kan på verksamhetsutövarens ansökan ge ett beslut om huruvida den råvara som används vid produktionen eller framställningen av biodrivmedel eller flytande biobränsle anses vara avfall, restprodukt eller material som innehåller både cellulosa och lignin vid tillämpningen av hållbarhetslagen och lagen om punktskatt på flytande bränslen. Energimyndigheten kan på ansökan av en distributör enligt lagen om distributionsskyldighet eller en verksamhetsutövare enligt hållbarhetslagen ge ett beslut, det vill säga förhandsbesked om huruvida den råvara som används vid produktionen eller framställningen av biodrivmedel eller flytande biobränsle anses vara en råvara som dubbelräknas vid beräkning av huruvida distributionsskyldigheten uppfylls, en råvara enligt grandfathering-klausulen eller en råvara enligt gränsen på 7 procentenheter enligt lagen om distributionsskyldighet. Verksamhetsutövaren kan ansöka om att klassificera råvarorna som avfall eller restprodukter och som råvara som dubbelräknas med samma ansökan. Mer information om ansökan om förhandsbesked ges i den processanvisning för verksamhetsutövare som Energimyndigheten publicerar och tillhandahåller på sin webbplats.

69 68 (83) 7 Massbalans I verksamhetsutövarens hållbarhetssystem ska ingå en massbalans. I den bokförs alla uppgifter om sådana partier biodrivmedel, flytande biobränslen eller råvaror med avvikande egenskaper som kan påverka tillämpningen av hållbarhetskriterierna (hållbarhetsegenskaper) och som tas från eller tillförs blandningen. I massbalansen ska hållbarhetsegenskaperna hos och mängderna av de partier som tas från eller tillförs blandningen motsvara varandra. Dessutom ska massbalansen vara korrekt, tillförlitlig och skyddad mot bedrägerier. 7.1 Allmänt om massbalansen Produktionskedjan för biodrivmedel består normalt av många skeden från åkern eller skogen till distributionen av drivmedlet. Råvaran omvandlas ofta först till någon mellanprodukt och först därefter till slutprodukten. Förenligheten med kraven enligt hållbarhetskriterierna ska påvisas i förhållande till slutprodukten. För att påvisa denna ska påståendena framställas i förhållande till den råvara och/eller de mellanprodukter som har använts. Verksamhetsutövaren ska ha ett system med hjälp av vilket man utifrån massbalansmetoden säkerställer att råvaruproduktionen och minskningen av växthusgasutsläppen är förenliga med kraven. Informationen om råvarorna eller mellanprodukterna eller påståendena om dessa kombineras med påståendena om slutprodukterna genom en s.k. ursprungskedjemetod. Massbalansmetoden har fastställts som ursprungskedjemetod i RES-direktivet. Massbalansmetoden tillämpas på varje skede av produktionskedjan, ända från råvaruproduktionen till överlåtelsen av bränslet för konsumtion. Därför är det viktigt att alla medlemmar av produktionskedjan inför ett massbalanssystem och iakttar principerna för detta. Bild 8 föreställer ett förenklat schema över de olika skedena i bränsleproduktionskedjan och förmedlingen av informationen om hållbarhetsegenskaperna.

70 69 (83) Kulutukseen luovutus Raaka-aineen tuotanto Raaka-aineen varastointi Biopolttoaineen valmistus Kulutukseen luovutus Raaka-aineen tuotanto Kulutukseen luovutus Musta nuoli kuvaa materian fyysistä liikkumista Punainen nuoli kuvaa kestävyystiedon liikkumista BILD 7 FÖRENKLAD PRODUKTIONSKEDJA FÖR BIODRIVMEDEL I massbalanssystemet påvisas hållbarhetsegenskaperna för partierna med bränsle och råvaror. Detta gör att man kan blanda partier med biodrivmedel, flytande biobränsle eller råvaror till biodrivmedel eller flytande biobränsle som skiljer sig från varandra i fråga om de egenskaper som påverkar tillämpningen av hållbarhetskriterierna. Hållbarhetsegenskaperna kan till exempel omfatta intyg över iakttagandet av hållbarhetskriterierna en beskrivning av de råvaror som har använts en anmälan om att de använda råvarorna uppfyller hållbarhetskriterierna en siffra som beskriver växthusgasutsläppen. En blandning av partier med råvaror, biodrivmedel eller flytande biobränslen kan ha vilken form som helst där partierna vanligtvis kommer i kontakt med varandra, som till exempel i en container, i en anläggning för bearbetning eller logistik eller på en plats som definieras som det geografiska läget och som har tydliga gränser och inom vilken produkterna kan blandas. I massbalansen anses ett använt parti omfatta sådana partier med råvaror, biodrivmedel eller flytande biobränsle som inte avviker från varandra i fråga om de egenskaper som inverkar på tillämpningen av hållbarhetskriterierna. Ett och samma parti kan till exempel omfatta sådana restprodukter från skogsbruk för vilka man har angett samma siffror för växthusgasutsläppen och samma ursprung.

71 70 (83) Massbalansen kan vara permanent över tid. Då får det inte uppkomma något underskott, och det får inte vid någon tidpunkt uppstå en situation där mer hållbart material har tagits ut från blandningen än vad som har lagts till. Alternativt kan en balans uppnås under en ändamålsenlig tidsperiod, vilket verifieras regelbundet. I båda fallen ska det finnas adekvata arrangemang för att säkerställa att balansen upprätthålls. Ifall massbalansen inte är permanent ska den preciseras regelbundet. Denna tidsperiod kan variera från tre månader till ett år beroende på längden på råvarukedjan och mängden råvara som ska hanteras. Ifall massbalansen inte är permanent får den inte vara negativ vid tidpunkten för preciseringen. 36 Massbalansen ska även beakta det svinn som äger rum under råvarukedjan och utbytet vid själva produktionsprocessen för biodrivmedlet eller det flytande biobränslet. Man kan inte få ut mer hållbart biodrivmedel eller hållbar råvara från processen än vad man har matat in. I fråga om bearbetning och svinn måste man till exempel använda adekvata omvandlingskoefficienter vid anpassning av partiets storlek. Nedan i tabell 4 ges ett exempel på användningen av omvandlingskoefficienten. I en situation enligt exemplet har 0,4 angetts som omvandlingskoefficient, vilket innebär att man av kg rapsfrön får 400 kg rapsolja. TABELL 4 EXEMPEL PÅ OMVANDLINGSKOEFFICIENTER Ut Enhet Omvandlingsfaktorer In Omvandlingskoefficient Rapsfrö/rapsolja Rapsfrö Rapsolja kg rapsfrön/kg rapsolja 0,4 7.2 Allokering av hållbarhetsinformationen 36 Energimyndigheten vill fästa särskild uppmärksamhet vid att, som det konstateras i inledningen (punkt 1.5) i anvisningarna om hållbarhetskriterierna för verksamhetsutövare, Energimyndighetens anvisningar varken utesluter eller åsidosätter strängare krav som föranleds av annan lagstiftning. Till exempel ska massbalansen enligt kraven i lagstiftningen om punktskatt preciseras varje månad. I detta fall ska verksamhetsutövaren se till att massbalansen enligt verksamhetsutövarens hållbarhetssystem överensstämmer med dessa krav.

72 71 (83) Om partier med olika hållbarhetsegenskaper blandas eller om det finns partier som saknar hållbarhetsegenskaper ska respektive partis storlek och hållbarhetsegenskaper bifogas blandningen. Råvaru- eller bränslepartier kan slås samman om de med undantag av växthusgasutsläppen har samma hållbarhetsegenskaper. Bild 9 visar hur två partier vars hållbarhetsegenskaper motsvarar varandra slås samman till ett parti med iakttagande av massbalansprinciperna. Den övre bilden visar materialets fysiska rörelse och den nedre visar den anknytande bokföringen. För sammanslagna partier beräknas värdet på växthusgasutsläppen så att man som värde för det sammanslagna partiet beaktar det sämsta av värdena för växthusgasutsläppen för de partier som har slagits samman. Det är inte tillåtet att beräkna växthusgasutsläppen för det sammanslagna partiet som medelvärde. BILD 8 SAMMANSLAGNING AV RÅVARUPARTIER I det förenklade exemplet på bild 8 har man inte beaktat det svinn som sker under processen. Med andra ord har inga omvandlingskoefficienter använts och utbytet är därför 100 procent.

73 72 (83) Partier med olika hållbarhetsegenskaper kan blandas fysiskt, men administrativt skiljs de åt. Bild 10 visar hur partier med olika hållbarhetsegenskaper, hållbara och icke-hållbara, blandas och hanteringen av massbalansen i en situation av det här slaget. Två partier hållbart material (partierna 110 och 111) och ett parti icke-hållbart material (parti 112) anländer till företaget. I företaget sker en fysisk sammanblandning av materialen, så att det inte längre är möjligt att fysiskt skilja de hållbara och icke-hållbara materialen åt. Administrativt ska partierna dock skiljas åt. Fem olika partier kommer ut från företaget. Av dessa är tre partier hållbara (partierna 114, 115 och 116) och mängderna motsvarar mängderna i de hållbara partier som har kommit in. De två sista partierna (partierna 117 och 118) är icke-hållbara och mängderna motsvarar mängderna i de icke-hållbara partier som har kommit in. Verksamhetsutövaren kan naturligtvis hålla råvaru- och bränslepartier med olika hållbarhetsegenskaper och växthusgasutsläpp åtskilda. Ett sådant förfarande förenklar hanteringen av massbalansen och uppföljningssystemet blir inte lika tungt som i situationer där partier slås samman. I praktiken kan det dock vara utmanande att hålla råvarupartierna åtskilda.

74 73 (83) BILD 9 BLANDNING AV RÅVARUPARTIER I det förenklade exemplet på bild 9 har man inte beaktat det svinn som sker under processen. Med andra ord har inga omvandlingskoefficienter använts och utbytet är därför 100 procent.

75 74 (83) 8 Kontroller 8.1 Kontrollörens uppgifter och roll Kontrollörens uppgifter och en närmare beskrivning av dessa finns i Energimyndighetens anvisning Energimyndighetens kontrollörsanvisning Anvisning för kontrollörer av utsläppshandel, produktionsstöd, hållbarhetskriterier och ursprungsgarantier 39. Anvisningen är avsedd för kontrollörer och i den behandlas kontrollörens uppgifter och skyldigheter inom olika ämneshelheter som förvaltas av Energimyndigheten. Energimyndigheten har för kontrollörer även publicerat anvisningen Kontrollörsanvisning granskning av efterlevnad av hållbarhetssystemet 40, i vilken man i detalj behandlar den årliga granskningen av att hållbarhetssystemet följs. Verksamhetsutövaren bör dock känna till de faktorer som beskrivs nedan om påvisande av överensstämmelse med hållbarhetskriterierna. Till verksamhetsutövarens ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet ska fogas ett utlåtande av en av Energimyndigheten godkänd kontrollör om att systemet uppfyller kraven. Ett kontrollörsutlåtande ska även bifogas en eventuell ändring av ett beslut om godkännande av hållbarhetssystemet till den del det behövs med anledning av de ändringar som gjorts. Dessutom ska verksamhetsutövaren med de intervaller som anges i beslutet om godkännande ge kontrollören i uppdrag att kontrollera att verksamhetsutövarens hållbarhetssystem tillämpas i enlighet med beslutet om godkännande. Kontrollören ska även utarbeta en granskningsrapport över denna kontroll och lämna in den till Energimyndigheten. Kontrollfunktionen är av central betydelse i säkerställandet av att verksamhetsutövarna bemöts rättvist och jämlikt i fråga om hållbarhetskriterierna för biodrivmedel och flytande biobränslen. De uppgifter som kontrollören enligt hållbarhetslagen 41 ska sköta är offentliga förvaltningsuppgifter med stöd av lagen, dvs. verksamheten är föremål för flera krav förknippade med myndighetsverksamhet. Rollen är av samma slag som den myndighetsställning som innehas av en utsläppshandelskontrollör, vilket innebär att inga problem uppstår i situationer där en inrättning samtidigt omfattas av systemen för både utsläppshandel och hållbarhetskriterier. Klienten har rätt att få veta med vilka uppgifter kontrollören arbetar vid tidpunkten i fråga. 39 Tillgänglig: 40 Tillgänglig: 41 Lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen 28

76 75 (83) Kontrollören förutsätts vara oberoende vid utförandet av uppdragen och i synnerhet när slutsatser dras och beslut fattas. Verksamhetsutövarna ska informeras om att kontrollören har en oberoende ställning i förhållande till verksamhetsutövaren. Kontrollören får inte ge sina klienter råd eller konsultationer, eftersom det skulle äventyra kontrollörens oberoende i verifieringsverksamheten. Kontrollören är inte en konsult som verksamhetsutövaren har anlitat. Verksamhetsutövaren ansvarar för att de uppgifter och dokument och eventuell nödvändig tilläggsbevisning som krävs för granskningen av ansökningarna och hållbarhetssystemet läggs fram för bedömning av kontrollören. Kontrollören granskar dokumenten och påtalar eventuellt de fel, brister eller feltolkningar som finns i dessa och kan kräva att de korrigeras innan ett utlåtande ges. Det rekommenderas att verksamhetsutövaren och kontrollören ingår ett avtalsförhållande först när verksamhetsutövaren kan ge kontrollören tillräcklig utgångsinformation om anläggningens hållbarhetssystem och dess omfattning. Det är viktigt för kontrollören att vid utarbetandet av offerten kunna bedöma omfattningen av verifieringsuppgiften och hur krävande den är. Råvarukedjorna för biodrivmedel och flytande biobränslen såväl som produktionsanläggningarna kan vara av många olika typer och storlekar, vilket innebär att verifieringskraven och resursbehoven varierar mycket. Det är fördelaktigt för alla parter att de resurser som behövs för att utföra uppgifterna dimensioneras rätt och kostnadseffektivt direkt när avtal ingås. Till ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet ska fogas ett utlåtande av en av Energimyndigheten godkänd kontrollör om att systemet uppfyller kraven. Ett kontrollörsutlåtande ska även bifogas en eventuell ändring av ett beslut om godkännande av hållbarhetssystemet till den del det behövs med anledning av de ändringar som gjorts. Kontrollören ska ges i uppdrag att kontrollera att hållbarhetssystemet tillämpas i enlighet med beslutet om godkännande. 8.2 Godkända kontrollörer Enligt hållbarhetslagen ska en kontrollör vara en sammanslutning eller en stiftelse eller en del av en sammanslutning eller stiftelse. Kontrollören ska vara oberoende i de kontrollörsuppdrag som avses i lagen. Kontrollören ska även ha tillräckligt stor, kvalificerad och oberoende personal

77 76 (83) samt de anläggningar, den utrustning och de system som behövs för verksamheten. Dessutom ska kontrollören ha en tillräcklig ansvarsförsäkring eller något annat motsvarande arrangemang som kan anses vara tillräckligt med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Energimyndigheten godkänner enligt lagen kontrollören om det i FINAS ackrediteringsförfarande har konstaterats att de ovannämnda kraven uppfylls. I beslutet om godkännande anges kontrollörens kompetensområde. Verksamhetsutövaren bör beakta att kontrollören inte nödvändigtvis är kompetent att verifiera alla produktionsanläggningar och råvaror för biodrivmedel. I beslutet meddelas även sådana bestämmelser om kontrollörens verksamhet som behövs för att trygga allmänna och enskilda intressen. Om kontrollören inte har haft möjlighet att få en FINAS-ackreditering kan Energimyndigheten godkänna kontrollören för en viss tid. Kontrollören ska inom den utsatta tiden skaffa sig bevis på de lagstadgade kontrollörsuppdragen och ackreditering enligt FINAS:s regler. En lista över de kontrollörsorganisationer som Energimyndigheten tillfälligt och officiellt har godkänt finns på Energimyndighetens webbplats 42. Energimyndigheten godkänner kontrollören om uppfyllandet av kraven har konstaterats genom ackrediteringstjänsten FINAS. Kontrollörsbolag som godkänts som hållbarhetskontrollörer finns på Energimyndighetens webbplats. 42 Godkända kontrollörer: