EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION. Förslag till RÅDETS FÖRORDNING

Transkript

1 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den KOM(2001) 447 slutlig 2001/0182(CNS) Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (framlagt av kommissionen)

2 MOTIVERING 1. KRITERIER OCH MEKANISMER FÖR ATT AVGÖRA VILKEN MEDLEMSSTAT SOM HAR ANSVARET FÖR ATT PRÖVA EN ASYLANSÖKAN SOM EN MEDBORGARE I TREDJE LAND HAR GETT IN I NÅGON MEDLEMSSTAT Enligt slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 bör ett gemensamt europeiskt asylsystem på kort sikt omfatta ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt att fastställa vilken stat som är ansvarig för prövning av en asylansökan, gemensamma normer för ett rättvist och effektivt asylförfarande, gemensamma minimivillkor för mottagande av asylsökande samt tillnärmning av reglerna för erkännande och innebörd av flyktingstatus. Det bör också kompletteras med åtgärder för andra former av skydd genom att erbjuda en lämplig status för den som behöver ett sådant skydd. För att uppnå detta mål har kommissionen lagt fram följande dokument: ett förslag till rådets direktiv om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer (KOM(2000) 303 slutlig, ), ett förslag till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus (KOM(2000) 578 slutlig, ) samt ett förslag till rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (KOM(2001) 181 slutlig, ). Med detta förslag till förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som lämnats in i en av medlemsstaterna av en medborgare i tredje land bidrar kommissionen till inrättandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem, i enlighet med resultattavlan för framstegen i skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen, ett dokument som lades fram inför rådet den 27 mars Detta förslag till förordning har utarbetats efter en omfattande remiss: Diskussionen inleddes med utgångspunkt i kommissionens arbetsdokument "Översyn av Dublinkonventionen: förslag till en gemenskapsrättsakt om vilken medlemsstat som ansvarar för att pröva en asylansökan som framställts i en av medlemsstaterna" (SEK(2000) 522 slutlig). Dokumentet innehåller en analys av vissa av svårigheterna med att genomföra konventionen och en jämförelse mellan de konkreta resultaten och målen i dess ingress samt andra eventuella mål för ett system för att fastställa vilken medlemsstat som har prövningsansvaret. Där anges också vilka möjligheter som finns att ersätta konventionen. Arbetsdokumentet har diskuterats i rådet och flera organisationer har också inkommit med synpunkter, bland andra UNHCR, ILPA/MPG, Amnesty International, Commission des Eglises pour les migrants en Europe och ECRE. På rådets begäran åtog sig kommissionen att göra en utvärdering av hur Dublinkonventionen genomförts. Utvärderingen gjordes under hösten Tack vare analysen av medlemsstaternas svar på ett detaljerat frågeformulär och diskussion med experter från de myndigheter som svarar för den dagliga tillämpningen av konventionen i medlemsstaterna har kommissionen kunnat bedöma de praktiska och rättsliga svårigheterna vid tillämpningen och sammanställa exakta statistiska uppgifter. De konstateranden som gjordes vid 2

3 detta tillfälle presenteras i kommissionens arbetsdokument "Utvärdering av Dublinkonventionen" (SEK(2001) 756 slutlig, ). 2 FÖRSLAGETS MÅL OCH RÄCKVIDD 2.1. Mål Kommissionens avsikt med detta förslag är inte bara att genomföra artikel 63.1 i EGfördraget, utan också att tillmötesgå Europeiska rådets önskan vid mötet i Tammerfors om att kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan fastställs på ett "tydligt och praktiskt genomförbart sätt" i samband med ett "rättvist och effektivt" asylförfarande. Syftet med förslaget till förordning är följande: Att garantera de asylsökande tillgång i praktiken till ett förfarande för att avgöra flyktingstatus. Förordningen är därför kopplad till förslaget till direktiv om miniminormer för förfarandena. Den innehåller också bestämmelser om följderna av att tidsfristerna överskrids. Att förebygga det missbruk av asylförfarandet som består i att en och samma person lämnar in flera asylansökningar samtidigt eller efter varandra i flera olika medlemsstater i ett enda syfte: att förlänga vistelsen i Europeiska unionen. Att åtgärda bristerna och korrigera oklarheterna i Dublinkonventionen. Att anpassa bestämmelserna till den utveckling som skett i upprättandet av ett område utan inre gränser, särskilt genom rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Att så fort som möjligt kunna avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva asylansökan, dels genom att fastställa rimliga tidsfrister för de olika etapperna i förfarandet, dels genom att precisera vilken bevisning som krävs för att kunna fastställa att en medlemsstat är ansvarig. Att förbättra bestämmelsernas effektivitet genom att ge medlemsstaterna en mer realistisk tidsfrist för att genomföra beslut om överföring av asylsökande och genom att ge de medlemsstater som tillsammans skall handlägga en mängd ärenden om fastställande av ansvarig medlemsstat möjlighet att ingå överenskommelser Räckvidd Det arbetsdokument som nämns ovan, "Översyn av Dublinkonventionen", innehåller en genomgång av vilka möjligheter som finns att ersätta konventionen. Enligt slutsatserna i dokumentet finns det inte så många genomförbara alternativ till det aktuella systemet. 3

4 Den lämpligaste lösningen, det vill säga att ansvaret helt beror på var ansökan lämnats in, skulle troligtvis göra det möjligt att inrätta ett tydligt och praktiskt genomförbart system som uppfyller vissa mål: snabbhet och förutsebarhet, undvikande av "flyktingar i kretsgång" (dvs. flyktingar som skickas från medlemsstat till medlemsstat utan att någon tar på sig ansvaret för att pröva deras asylansökan), lösning av problemet med flera asylansökningar från samma person och garanti för familjesammanhållning. Som kommissionen har påpekat skulle en sådan lösning dock kräva en tillnärmning på andra områden, till exempel i fråga om asylförfaranden, mottagningsvillkor, begreppet "flykting" och subsidiärt skydd. Detta för att minska risken för att de asylsökande väljer mellan medlemsstaterna när de lämnar in sin ansökan. På detta stadium av utformandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem finns det emellertid skillnader som kan påverka vilken riktning strömmen av asylsökande tar. Det gäller bland annat skillnader i förfarandet för att erhålla flyktingstatus, mottagningsvillkoren för de asylsökande och utformningen av kompletterande former av skydd. Skillnaderna kommer att kvarstå, om än i mindre grad, efter det att de direktiv som kommissionen föreslagit på detta område har trätt i kraft. Det är därför inte realistiskt att tänka sig bestämmelser om vilken stat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan som i grunden skiljer sig från Dublinkonventionen. Såsom kommissionen påpekade i sitt meddelande till rådet och Europaparlamentet om ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status giltig i hela unionen för dem som beviljas asyl (KOM(2000) 755 slutlig, ) kan ett system som baseras på andra principer troligen bara inrättas om man inför ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status, det vill säga i en senare fas. Detta förslag till förordning bygger följaktligen på samma principer som i Dublinkonventionen och har samma tillämpningsområde. Det innebär följande: Grundprincipen är att ansvaret för prövning av en asylansökan åligger den medlemsstat som har tagit störst del i den sökandes inresa eller vistelse på medlemsstaternas territorium. Principen är försedd med undantag för att skydda familjesammanhållningen. Bestämmelserna om vilken medlemsstat som är ansvarig är bara tillämpliga på personer som önskar bli erkända som flyktingar enligt Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning som alla medlemsstater är anslutna till och omfattar inte de former av subsidiärt skydd som ännu inte harmoniserats. Tack vare tidigare erfarenheter innehåller emellertid förslaget till förordning följande nyheter: Nya bestämmelser som tar fasta på det ansvar som varje medlemsstat tar på sig gentemot de andra medlemsstaterna om den inte ingriper mot fall av vistelse utan tillstånd på dess territorium. Mycket kortare tidsfrister som överensstämmer med de tidsfrister som föreslås för förfarandena för att bevilja eller återkalla flyktingstatus, i syfte att uppnå målet om en snabb handläggning av asylansökningarna. 4

5 Längre tidsfrister för att genomföra överföringarna till den ansvariga staten för att ta hänsyn till de praktiska problemen vid sådana överföringar. Nya bestämmelser för att hålla samman de asylsökandes familjer i den utsträckning det är förenligt med de andra målen för asyl- och invandringspolitiken, det vill säga dels att handlägga asylansökningarna så snabbt som möjligt i ett rättvist och effektivt asylförfarande, dels att inte tillåta att dessa bestämmelser kan användas för att kringgå reglerna om familjeåterförening i kommissionens förslag till rådets direktiv (KOM(1999) 638 slutlig 1999/0258 (CNS)) som behandlas för närvarande. Detta förslag till förordning är ämnat att ersätta Dublinkonventionen. I förslaget fastställs huvudsakligen de förpliktelser som medlemsstaterna har gentemot varandra och som skall gälla för alla på samma villkor. Här finns bara bestämmelser om medlemsstaternas förpliktelser gentemot asylsökande vars ansökan är föremål för ett avgörande om vilken stat som är ansvarig, om förpliktelserna påverkar förfarandet mellan medlemsstaterna eller är nödvändiga för att garantera överensstämmelsen med förslaget till direktiv om förfarandena för att bevilja eller återkalla flyktingstatus. 3 FÖRSLAGETS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL 3.1. Ansvarskriterier Detta förslag till förordning bygger på samma principer som Dublinkonventionen, det vill säga tanken att varje medlemsstat i ett område där det råder fri rörlighet för personer i enlighet med fördraget, är ansvarig gentemot de övriga medlemsstaterna för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse och skall ta konsekvenserna av den i en anda av solidaritet och lojalt samarbete. De viktigaste kriterierna för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig och deras inbördes rangordning återspeglar denna bakomliggande princip genom att ansvaret läggs på den medlemsstat som har tagit störst del i att asylsökanden inrest eller vistas i medlemsstaten, antingen genom att utfärda uppehållstillstånd eller visering, brista i övervakningen av sina gränser eller tillåta inresa utan visering. Följande nya kriterier har dock lagts till: Den första gruppen kriterier syftar till att skydda familjesammanhållningen. Dublinkonventionen innehåller redan bestämmelser om att ansvaret skall läggas på den stat där en medlem av den asylsökandes familj vistas som flykting, oavsett om det finns ett annat ansvarskriterium. I förslaget tillförs ett kriterium som syftar till att under alla förhållanden sammanföra en underårig utan medföljande vuxen och en vuxen familjemedlem som redan finns i en av medlemsstaterna och som kan förväntas ta hand om den underårige. Enligt förslaget skall ansvaret för prövningen av asylansökan läggas på den medlemsstat som enligt ett ordinarie förfarande (enligt förslaget till direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla 5

6 flyktingstatus) prövar ansökan från en familjemedlem som anlänt tidigare och vars ärende ännu inte avgjorts i första instans. För att slutligen undvika att en bokstavlig tillämpning av ansvarskriterierna leder till att familjemedlemmar som lämnat in en ansökan i samma medlemsstat skiljs åt, införs regler för när man kan avvika från den normala tillämpningen av kriterierna för att hålla samman familjen i en medlemsstat. Den andra gruppen kriterier syftar till att reglera fall då en medlemsstat brister i kampen mot olaglig invandring. Enligt Dublinkonventionen kan den medlemsstat, där en asylsökande har vistats olovligen i minst sex månader innan ansökan lämnats in, inte åberopa kriteriet om olaglig inresa för att begära att den medlemsstat via vilken den asylsökande anlänt till Europeiska unionen skall ta ansvar för prövningen av ansökan. Genom denna bestämmelse fastslås att den medlemsstat som inte effektivt bekämpar tredjelandsmedborgares olovliga vistelse på sitt territorium har, gentemot de andra medlemsstaterna, ett ansvar som kan jämföras med ansvaret hos en medlemsstat med bristande gränsövervakning. I det här förslaget omfattar denna bestämmelse ännu fler situationer. Om ansvaret inte kan fastställas på grundval av de högre rangordnade kriterier som nämns ovan gäller följande: Den medlemsstat som i mer än två månader har känt till och tolererat att en tredjelandsmedborgare vistats olovligen på dess territorium (utan att vidta åtgärder för att utvisa vederbörande eller legalisera situationen) skall ta konsekvenserna av det ansvar den tagit på sig gentemot övriga medlemsstater genom att inte ingripa. Den medlemsstat som låtit en tredjelandsmedborgare vistas olovligen på sitt territorium i över sex månader skall ta konsekvenserna av att inte ha bekämpat olaglig invandring tillräckligt effektivt Förfarandet vid övertagande och återtagande Bestämmelserna om framställningar om övertagande och återtagande är utformade på samma sätt som i Dublinkonventionen. De största skillnaderna jämfört med konventionen är följande: Tidsfristen för att lämna in en framställan om övertagande har minskats från sex månader till sextiofem arbetsdagar. En möjlighet att begära ett brådskande svar har införts. Förtydliganden angående vilken bevisning som krävs för att fastställa ansvarig stat har införts. Tidsfristen för överföring har förlängts till sex månader. Om fristen överskrids, återgår ansvaret till den medlemsstat där ansökan om asyl gjordes. Den ansvariga statens ansvar upphör när den asylsökande har vistats i minst sex månader i en medlemsstat utan tillstånd. 6

7 En skyldighet att delge den asylsökande ett motiverat beslut som kan överklagas införs. Eftersom en överföring till en annan medlemsstat inte kan anses orsaka allvarlig och irreparabel skada, slopas dock möjligheten att ge överklagandet uppskjutande verkan. Åtgärden syftar till att göra bestämmelserna effektivare och snabbare samt undvika att överklaganden endast används för att förhala ärendet Samarbete mellan medlemsstaterna Mekanismen för att avgöra ansvarig medlemsstat kan bara fungera om medlemsstaterna samarbetar lojalt för att samla in nödvändig bevisning, handlägger framställningar inom tidsfristerna och organiserar överföringarna så bra som möjligt. Den viktigaste samarbetsåtgärden är utbyte av uppgifter för att avgöra vilken stat som är ansvarig, inklusive personuppgifter i enlighet med direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. När informationsutbytet syftar till att inhämta de upplysningar som krävs för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig, bör man fastställa en tidsfrist för den anmodade statens svar som är förenlig med målet om ett snabbt avgörande (tidsfristen ingick inte i Dublinkonventionen). Den föreslagna tidsfristen är en månad. Medlemsstaterna är skyldiga att ge de myndigheter som ansvarar för tillämpningen av bestämmelserna nödvändiga resurser. Medlemsstaterna tillåts att sinsemellan ingå bilaterala administrativa överenskommelser för att underlätta genomförandet av bestämmelserna i förslaget och göra dem mer effektiva. Överenskommelserna kan gälla utbyte av sambandspersoner, förenklade förfaranden, kortare tidsfrister för att svara eller metoder för att rationalisera överföringarna i syfte att begränsa antalet fall då asylsökande skickas fram och tillbaka mellan två medlemsstater Slutbestämmelser och övergångsbestämmelser De flesta av dessa bestämmelser är "standardbestämmelser" om förbud mot diskriminering, om påföljder och ikraftträdande. Följande bör dock noteras: Bestämmelser införs som garanterar en smidig övergång från Dublinkonventionen till förordningen, bland annat en bestämmelse om en övergångsperiod mellan förordningens ikraftträdande och dess tillämpning i praktiken. En föreskrivande kommitté som skall bistå kommissionen vid utarbetandet av tillämpningsföreskrifter för förordningen, framförallt bestämmelser om bevisfrågor, överföringar samt standardformulär för framställningar om övertagande eller återtagande. Detta kapitel skulle även kunna innehålla kompletterande övergångsbestämmelser om förordningen börjar tillämpas före direktivet om asylförfaranden. 7

8 4 RÄTTSLIG GRUND I artikel 63.1 a i EG-fördraget föreskrivs uttryckligen antagandet av kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat. Avdelning IV i EG-fördraget är inte tillämplig på Förenade kungariket och Irland, såvida inte dessa medlemsstater beslutar annorlunda i enlighet med förfarandet i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till fördragen. Avdelning IV är inte heller tillämpligt på Danmark enligt protokollet om Danmarks ställning som fogats till fördragen. 5 SUBSIDIARITET OCH PROPORTIONALITET Subsidiaritetsprincipen Detta förslag syftar till att i gemenskapsrätten fastställa kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan och att skapa ömsesidiga rättigheter och skyldigheter mellan medlemsstaterna. Sådana rättigheter och skyldigheter kan naturligtvis inte, på grund av sin karaktär, införas av medlemsstaterna på egen hand. På grund av den planerade åtgärdens omfattning och verkningar kan den endast genomföras på gemenskapsnivå. Proportionalitetsprincipen Förordningen skall ersätta ett folkrättsligt instrument. Syftet är att skapa ömsesidiga rättigheter och skyldigheter på samma villkor mellan medlemsstaterna. Det enda instrument i gemenskapsrätten som kan uppnå detta syfte är en förordning. KAPITEL I : Syfte och definitioner Artikel 1 Kommentarer till de enskilda artiklarna I artikeln anges förordningens syfte. Det är att fastställa kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som lämnats in i en av medlemsstaterna av en medborgare i tredje land. Artikel 2 Artikeln innehåller definitioner av olika begrepp och termer som används i förslaget. a) En "tredjelandsmedborgare" är varje person som inte är unionsmedborgare. Även statslösa personer omfattas följaktligen av definitionen. b) Med "Genèvekonventionen" avses konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951, såsom den ändrats genom New York-protokollet av den 31 januari Samtliga medlemsstater är parter i båda dessa avtal utan tidsmässiga eller territoriella begränsningar. 8

9 c) "Asylansökan" definieras med hänvisning till Genèvekonventionens definition av flykting. Varje begäran från en tredjelandsmedborgare om skydd vid gränsen till eller inom medlemsstaternas territorium skall anses falla inom Genèvekonventionens tillämpningsområde, såvida inte personen uttryckligen begär en annan form av skydd och medlemsstaten har ett särskilt förfarande för sådant skydd. d) "Asylsökande" definieras med hänvisning till förfarandet för att nå ett slutligt beslut om flyktingstatus. e) "Prövning av asylansökan" omfattar alla de prövningsåtgärder som föreskrivs i rådets direktiv.../.../eg om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus, med undantag av förfarandena för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva asylansökan enligt bestämmelserna i den här förordningen. f) "Återkallande av asylansökan" anses föreligga i de fall som anges i rådets direktiv.../.../eg [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] och enligt den här förordningen om den asylsökande utan tillstånd beger sig till en annan medlemsstat medan ansökan handläggs. g) "Flykting" definieras som en person med flyktingstatus som lagligen vistas på en av medlemsstaternas territorium. h) "Underårig utan medföljande vuxen" definieras på samma sätt som i rådets resolution av den 26 juli 1997 om underåriga medborgare i tredje land utan medföljande vuxen. i) "Familjemedlem" omfattar inte bara en medlem av den kärnfamilj som redan bildats i ursprungslandet, utan också en person med vilken asylsökanden är släkt och som bodde i samma hem i ursprungslandet, om en av personerna i fråga är beroende av den andra. j) "Uppehållstillstånd" omfattar alla former av tillstånd som utfärdats av myndigheterna i en medlemsstat och som tillåter en tredjelandsmedborgare att vistas där, inklusive handlingar som utfärdats till personer som åtnjuter tillfälligt skydd eller personer som tillfälligtvis inte kan utvisas (på grund av hinder mot att utvisningen genomförs) utan att vederbörande för den skull får tillåtelse att vistas i landet. Undantagna är viseringar och tillstånd att vistas som utfärdas under handläggningen av en ansökan om uppehållstillstånd eller asyl. k) Definitionen av "visering" bygger på definitionen i rådets förordning (EG) nr 539/2001 (viseringar). Den delas upp i fyra underdefinitioner som återspeglar de olika sorters viseringar som används i medlemsstaterna: i. "Visering för längre vistelse" utfärdas för en vistelse som överskrider tre månader. ii. iii. iv. "Visering för kortare vistelse" utfärdas för en vistelse som underskrider tre månader i enlighet med definitionen i viseringsförordningen. "Transitvisering" utfärdas för transitering till ett tredje land. "Visering för flygplatstransitering" utfärdas för att personen skall kunna passera genom transitområdet på en flygplats under en mellanlandning i en medlemsstat, men tillåter inte inresa till den berörda medlemsstatens territorium. 9

10 KAPITEL II: Allmänna principer Artikel 3 1. Den grundläggande principen bakom fastställandet av kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig är följande: asylansökan skall normalt sett prövas av en enda medlemsstat som fastställs på grundval av objektiva kriterier. 2. Den ansvariga medlemsstaten skall pröva ansökan enligt de förfaranden som har införts i enlighet med rådets direktiv.../.../eg [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus]. 3. En medlemsstat får dock själv besluta, utifrån politiska, humanitära eller praktiska överväganden, att acceptera att pröva en asylansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare även om landet inte är ansvarigt enligt förordningens kriterier. Kravet på den asylsökandes samtycke som fanns i Dublinkonventionen finns inte med i detta förslag, eftersom det är den asylsökande som tar initiativ till att rikta en ansökan till den berörda medlemsstaten: den asylsökande samtycker alltså automatiskt till att denna stat prövar ansökan. Den medlemsstat som fattar ett sådant beslut blir alltså ansvarig i enlighet med förordningen och måste uppfylla alla skyldigheter som är knutna till detta ansvar. För att undvika att samma ansökan handläggs samtidigt i två medlemsstater, skall den medlemsstat som använder sig av denna möjlighet informera andra berörda medlemsstater. Artikel 4 För att i praktiken kunna hålla de tidsfrister som fastställts i rådets direktiv.../.../eg [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] skall den asylsökande skriftligen underrättas om det datum då ansökan mottogs i förfarandet för att fastställa flyktingstatus. 1. Fastställandet av vilken medlemsstat som har ansvar för att pröva en asylansökan är ett "förfarande för att fastställa om prövning skall ske" enligt rådets direktiv.../.../eg [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus]. Det föregår ansökans prövning i sak och skall inledas så fort ansökan lämnats in. 2. En asylansökan skall anses ha getts in så fort som den asylsökandes avsikt har bekräftats vid en behörig myndighet, antingen genom en skriftlig handling från den asylsökande eller genom ett protokoll som upprättats av en behörig myndighet. Mottagandet av denna skriftliga bekräftelse är utgångspunkten för beräkningen av tidsfristerna. Bestämmelsen har hämtats från beslut nr 1/97 fattat av den kommitté som inrättats genom artikel 18 i Dublinkonventionen. 3. Eftersom definitionen och innebörden av tillfälligt skydd fortfarande skiljer sig åt mellan medlemsstaterna, ingår inte andra skyddsformer än flyktingstatus enligt Genèvekonventionen i förordningens tillämpningsområde. Men om en asylsökande, i de medlemsstater där så är möjligt genom särskilda förfaranden, under förfarandets gång ändrar skyddsansökans art, framförallt i syfte att undgå att omfattas av tillämpningen av bestämmelserna om avgörandet av ansvarig medlemsstat, bör den asylsökandes val i princip inte utgöra något hinder för det fortsatta förfarandet. Den asylsökande ansåg sig ju ursprungligen kunna göra anspråk på den mest fördelaktiga 10

11 ställningen, dvs. flyktingstatus, som vederbörande även kan ansöka om i den ansvariga staten. Denna lösning missgynnar inte på något sätt de berörda personerna eftersom alla medlemsstater har åtagit sig att uppfylla samma skyldigheter när det gäller respekten för de grundläggande rättigheterna, skydd mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling samt skydd mot att återsändas till ett land där det finns risk för förföljelse. Lösningen gör det möjligt att likställa de medlemsstater som har skilda förfaranden för kompletterande former av skydd med de medlemsstater i vilka det bara finns ett enda förfarande och där fastställandet av lämpligtypavskydddärförintekanlämnastilldensökande. 4. Lagstiftningen i de olika medlemsstaterna skiljer sig också åt när det gäller de formaliteter som skall uppfyllas för att en underårig som medföljer en vuxen, som har ansvaret för den underårige, själv skall betraktas som asylsökande. I vissa medlemsstater medför den vuxnes asylansökan automatiskt en ansökan om erkännande av flyktingstatus för barnet. I andra medlemsstater måste ansökan göras av den vuxne på barnets vägnar. I en tredje grupp medlemsstater måste den underårige göra en egen, särskild ansökan från och med en viss ålder. Förordningens princip är att den underåriges situation inte kan skiljas från situationen för den vuxne. Tack vare denna regel kan man undvika att skillnader i lagstiftningen leder till olika tillämpning av reglerna för att fastställa ansvarig medlemsstat. Man kan också se till att familjen hålls samman samtidigt som det sker en överföring till den stat som har ansvaret för prövningen av ansökan, även om den underårige inte formellt är asylsökande enligt lagstiftningen i den medlemsstat där asylansökan har lämnats in. 5. Fastställandet av ansvarig medlemsstat skall göras av den medlemsstat där den asylsökande befinner sig, också om vederbörande vänder sig till myndigheterna i en annan medlemsstat, till exempel på en ambassad eller ett konsulat eller vid gränsen. Den regel som införs i denna punkt gör det möjligt att överlämna asylansökan till den stat där den asylsökande befinner sig. 6. Den medlemsstat där ansökan först lämnades in skall avgöra ansvarig stat. Denna medlemsstat är följaktligen skyldig att återta den asylsökande om denne beger sig till en annan medlemsstat under förfarandets gång. Denna skyldighet upphör dock i följande fall : - Om den asylsökande lämnar EU i mer än tre månader. Om tredjelandsmedborgaren kommer tillbaka och lämnar in en asylansökan, skall den anses som en ny ansökan. - Om en annan medlemsstat beviljar den asylsökande uppehållstillstånd enligt definitionen i artikel 2. Till skillnad mot Dublinkonventionen finns det inga krav på att uppehållstillståndet skall ha en giltighetstid på mer än tre månader. Enligt artikel 5.1 i konventionen (artikel 9.1 i förordningen) är den medlemsstat som utfärdat ett uppehållstillstånd (oavsett giltighetstid) ansvarig för prövningen av asylansökan. Det är mer konsekvent att tillämpa samma princip i alla de fall där en medlemsstat utfärdar ett uppehållstillstånd såsom det definieras i artikel 2. KAPITEL III : Kriteriernas rangordning Artikel 5 11

12 1. Kriterierna skall tillämpas enligt den angivna rangordningen. 2. Denna bestämmelse, som är utformad på samma sätt som i Dublinkonventionen, utgör den tidsmässiga referenspunkten för att fastställa ansvarig medlemsstat. Artikel 6 Kriteriet i artikeln är ett tillägg till kriterierna i Dublinkonventionen. Syftet är att undvika att den underårige blir kvar i en medlemsstat utan sällskap av en vuxen samtidigt som en familjemedlem som kan ta ansvar för barnet befinner sig i en annan medlemsstat. Bestämmelsen motsvarar ett av de fall som åsyftas i beslut nr 1/2000 av artikel 18-kommittén. Artikel 7 Detta kriterium fanns redan i Dublinkonventionen. Det syftar till att hålla samman flyktingarnas familjer och bygger på tanken att även flyktingens familjemedlemmar kan vara hotade i ursprungslandet. Den medlemsstat som garanterar flyktingen skydd är den som bäst kan bedöma om det finns någon grund för familjemedlemmarnas rädsla för förföljelse. Artikel 8 Kriteriet i artikel 8 är ett tillägg till Dublinkonventionen. Det syftar till att genom ett självständigt och tvingande kriterium lösa vissa av de fall som åsyftas i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/2000. Genom att en och samma medlemsstat handlägger asylansökningarna från olika medlemmar av samma familj kan man göra en fördjupad granskning av ansökningarna och se till att besluten om dem stämmer överens. Denna bestämmelse skall dock tillämpas endast om den inte påverkar andra viktiga mål för gemenskapens asylpolitik negativt, bland annat målet om en snabb handläggning av ansökningarna, i synnerhet av ansökningar som uppenbart saknar grund. 1. I första punkten föreskrivs därför att man endast skall sammanföra den asylsökande och en familjemedlem som anlänt först och också ansökt om asyl, om den sistnämndes ansökan är under handläggning hos den myndighet som har ansvar för att fastställa flyktingstatus vid ett ordinarie förfarande i enlighet med rådets direktiv.../.../eg [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus]. Det skulle vara orimligt och innebära oacceptabla förseningar av prövningen av asylansökningarna om ansökan från den familjemedlem som anlänt först är föremål för ett förfarande om upptagande till prövning som kan leda till en överföring till en annan medlemsstat, utvisning till tredje land, ett påskyndat förfarande (med stor risk för ett negativt beslut) eller om ansökan har avslagits i första instans. 2. Eftersom förfarandet om upptagande till prövning kan leda till ett godkännande av ansökan vid ett ordinarie förfarande, föreskrivs att den medlemsstat som får en framställan om övertagande först skall informera den begärande medlemsstaten om hur långt förfarandet kommit och därefter dess resultat så att familjemedlemmarna kan sammanföras om villkoren i punkt 1 är uppfyllda. Artikel 9 Ansvaret för prövningen av asylansökan åligger den medlemsstat som genom att utfärda visering eller uppehållstillstånd har tagit störst del i en tredjelandsmedborgares inresa eller vistelse på en av medlemsstaternas territorium. Detta återspeglar följande bakomliggande 12

13 princip i bestämmelserna: i ett område med fri rörlighet är varje medlemsstat ansvarig gentemot samtliga andra medlemsstater för sina åtgärder i fråga om tredjelandsmedborgares inresa och vistelse. Till följd av införandet av gemensamma viseringsbestämmelser i förordning (EG) nr 539/2001 (viseringar) kan vissa av de situationer som avses i Dublinkonventionen inte längre uppstå. På grund av denna utveckling har man i detta förslag tagit bort alla bestämmelser som bara gällde fall då en tredjelandsmedborgare var tvungen att inneha viseringar från flera olika medlemsstater. Det bör noteras att fall av innehav av flera viseringar fortfarande kan förekomma på grund av förekomsten av viseringar som utfärdas för transit till ett tredje land, viseringar med begränsad territoriell giltighet och viseringar för längre vistelse vars utfärdandevillkor inte täcks av viseringsförordningen. För att förebygga eventuella skillnader i tolkningen klargörs i punkt 5 att ett olagligt erhållande av visering eller uppehållstillstånd inte befriar den berörda medlemsstaten från dess skyldigheter, såvida det inte kan fastställas att vilseledande förekommit, t.ex. att handlingen bytts ut eller ändrats efter det att den utfärdats. Artikel 10 Bestämmelsen har hämtats från Dublinkonventionen och bygger på samma bakomliggande princip om medlemsstaternas ansvar gentemot alla de övriga staterna för åtgärder i fråga om kontroll av tredjelandsmedborgares inresa och vistelse. Den medlemsstat via vars gräns den asylsökande rest in i Europeiska unionen upphör att vara ansvarig om personen i fråga har vistats i minst sex månader i den medlemsstat där asylansökan lämnades in. Termen "bevisa" som fanns i Dublinkonventionen har ersatts av "visa" för att ange att beviskraven inte bör vara orimligt höga. Artikel 11 Genom bestämmelserna i artikeln anpassas artikel 7 i Dublinkonventionen till dagens situation som dels är ett resultat av genomförandet av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, dels av viseringsförordningen. 1. I punkt 1 fastslås principen att ansvaret ligger på den medlemsstat i vilken en tredjelandsmedborgare utan skyldighet att inneha visering har lämnat in sin ansökan. När tredjelandsmedborgaren är befriad från viseringskrav kan man inte hävda att den medlemsstat via vilken vederbörande rest in i det gemensamma området har brustit gentemot de andra medlemsstaterna, eftersom alla medlemsstater skulle ha tillåtit inresa under samma förhållanden. Dessutom bestäms ofta platsen för inresa av vilka flyglinjer som finns. Under dessa förhållanden får den medlemsstat via vilken inresa sker inte "bestraffas". 2. Om asylansökan läggs fram vid en transitering av en resenär vars slutdestination är ett tredje land, är transiteringslandet ansvarig för prövningen av ansökan. Ansvaret hindrar inte denna medlemsstat från att tillämpa begreppet säkert tredjeland. Artikel 12 Kriteriet i artikeln är ett tillägg jämfört med Dublinkonventionen. Det syftar till att lägga ansvaret för prövningen av asylansökan på den medlemsstat som i över två månader med full kännedom har tolererat att en tredjelandsmedborgare vistas olovligen på dess territorium. Det 13

14 gäller fall då medlemsstatens myndigheter känner till personens olovliga vistelse och inte har vidtagit någon åtgärd för att utvisa vederbörande. Den stat som accepterar en sådan situation har genom sin passivitet främjat tredjelandsmedborgarens planer. Denne har nämligen kunnat vänta på ett lägligt tillfälle för att olagligen bege sig till en annan medlemsstat för att där förklara sin avsikt att begära flyktingstatus. Hotet om utvisning skulle däremot ha fått vederbörande (om personen bedömer att det finns risk för förföljelse i ursprungslandet) att lämna in en asylansökan som skulle ha gjort det möjligt att snabbare inleda förfarandet för att avgöra ansvarig medlemsstat i enlighet med denna förordning. Artikel 13 Kriteriet i artikeln är ett tillägg jämfört med Dublinkonventionen. Det utvidgar räckvidden av principen som ligger till grund för artikel 10.2 om att den medlemsstat som i sex månader eller mer inte har upptäckt att en tredjelandsmedborgare olovligen vistas i landet på sätt och vis har brustit i genomförandet av medlemsstaternas gemensamma mål om kontroll av olaglig invandring och skall ta konsekvenserna av detta gentemot de övriga medlemsstaterna. Artikel 14 Kriteriet i artikeln är utformat på samma sätt som i Dublinkonventionen. Syftet är att undvika luckor i bestämmelserna genom att automatiskt lägga ansvaret på den första medlemsstat där asylansökan gjorts när ansvaret inte kan fastställas på grundval av något av de ovanstående kriterierna. Artikel 15 Artikel 15 är ett tillägg jämfört med Dublinkonventionen. Den syftar till att införa en klar och tvingande regel för att hålla samman familjen när en strikt tillämpning av kriterierna skulle medföra att olika medlemsstater skulle bli ansvariga för prövningen av familjemedlemmarnas olika ansökningar. De valda kriterierna att ansvaret läggs på den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökningarna från flest familjemedlemmar eller på den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökan från den äldsta medlemmen av familjen är enkla att tillämpa och neutrala när det gäller inverkan på medlemsstaterna. De gör det möjligt att ge bindande föreskrifter för vissa av de situationer som anges i artikel 18- kommitténs beslut nr 1/2000 i form av riktlinjer för bedömning från fall till fall. KAPITEL IV: Humanitära skäl Artikel Artikel 16.1 är utformad som artikel 9 i Dublinkonventionen. Denna så kallade humanitärklausul har framförallt använts för att förhindra eller avhjälpa att familjemedlemmar skingras som en följd av en strikt tillämpning av ansvarskriterierna. Trots att förordningen innehåller flera tvingande bestämmelser i syfta att föra samman familjemedlemmar eller hålla samman asylsökande från samma familj, är de situationer som kan uppstå så skiftande att de inte alla kan regleras genom särskilda bestämmelser. En klausul som gör det möjligt att ta humanitära hänsyn efter en skälighetsprövning är därför nödvändig för att skydda både medlemsstaternas och de asylsökandes intressen. Den andra meningen bygger på de rekommendationer som medlemsstaterna enades om i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/2000. Syftet är att tydliggöra de principer som de bör beakta vid undantag 14

15 från ansvarskriterierna för att förena en asylsökande med en familjemedlem som befinner sig på en av medlemsstaternas territorium. 2. Närmare föreskrifter om villkoren och förfarandena för att genomföra humanitärklausulen i punkt 1, bland annat för att reglera fall där medlemsstaterna gjort olika bedömningar av behovet att föra samman familjemedlemmar eller var detta skall ske, kan eventuellt antas senare enligt kommittéförfarandet i artikel 29. KAPITEL V : Övertagande och återtagande Artikel 17 I denna artikel räknas skyldigheterna för den ansvariga medlemsstaten upp. Vidare anges under vilka omständigheter dessa skyldigheter upphör att gälla. Den är hämtad från Dublinkonventionen, med några redaktionella ändringar. 1. Punkterna a, b och d) handlar om skyldigheten att överta asylsökanden, slutföra prövningen av asylansökan respektive återta en asylsökande som lämnat in en asylansökan i en annan medlemsstat efter att ha återkallat sin ansökan i den ansvariga staten. I punkterna c och e ersätts ordet "olovligen" med uttrycket "utan tillstånd". Skälet till denna ändring är att en asylsökande som är befriad från viseringstvång eller har en giltig visering och som själv har behållit sitt pass, formellt sett inte befinner sig olovligen i den ansvariga medlemsstaten, vilket gör att bestämmelsen i Dublinkonventionen i vissa fall inte är tillämplig. 2. Uppehållstillståndets giltighetstid saknar betydelse för tillämpningen av denna punkt. Detta ligger i linje med övriga bestämmelser och motiveras av samma skäl som artikel Även här gäller principen att den medlemsstat där en tredjelandsmedborgare har uppehållit sig under mer än sex månader bör bära ansvaret för detta. 4. I Dublinkonventionen begränsades denna undantagsklausul till att omfatta punkt 1 a d. Här gäller den även punkt 1 e, vilket gör att skyldigheten till återtagande som åligger den ansvariga medlemsstaten när en tredjelandsmedborgare, vars asylansökan medlemsstaten har avvisat, söker asyl i en annan medlemsstat upphör om personen i fråga under tiden har lämnat medlemsstaternas territorium under mer än tre månader. En ansökan som lämnas in efter en sådan frånvaro skall betraktas som en ny ansökan och det måste återigen fastställas vilken stat som är ansvarig. 5. I punkt 5 föreskrivs en omedelbar befrielse från de skyldigheter för återtagande som räknas upp i punkt 1 d och 1 e om den ansvariga staten har utvisat en tredjelandsmedborgare som inte längre är asylsökande därför att han har återkallat sin ansökan eller för att den har avslagits. Det saknar betydelse om utvisningen har skett genom tvång eller genom att personen i fråga har följt uppmaningen att lämna landet. Härav följer, som i föregående punkt, att en asylansökan som lämnas in av samma person efter en verkställd utvisning, är en ny ansökan och att det återigen måste fastställas vilken stat som är ansvarig. 15

16 Artikel 18 Artikel 11 i Dublinkonventionen har delats upp på tre skilda artiklar för att de bättre skall återspegla i vilken ordning händelserna sker och för att man skall kunna skilja mellan åtgärder som åligger den medlemsstat där ansökan har lämnats in och de som åligger den medlemsstat som anmodas att överta ansökan. 1. I punkt 1 minskas tidsfristen för att anmoda en annan medlemsstat att överta prövningen från sex månader till 65 arbetsdagar (dvs. tretton veckor, alltså ungefär tre månader). Denna tidsfrist ligger i linje med den som föreskrivs i rådets direktiv.../.../eg [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] för förfaranden om upptagande till sakprövning och med medlemsstaternas önskemål att fastställa ansvarig stat inom tidsgränser som är förenliga med den allmänna målsättningen att handlägga asylansökningar snabbt. 2. I punkt 2 byts ordet "avgöra" ut mot "kontrollera". På så sätt markeras, i enlighet med de principer som överenskommits av medlemsstaterna i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97, att det inte räcker att den anmodade staten bedömer de uppgifter som översänds av den begärande staten i framställningen om övertagande utan att den också skall göra egna efterforskningar. I ett nytt stycke föreskrivs möjligheten att, i enlighet med kommittéförfarandet i artikel 29, ge föreskrifter om hur framställningar om övertagande skall vara utformade och göras, till exempel genom ett standardformulär som innehåller de rubriker som är nödvändiga för att handlägga framställningarna eller, i ett senare skede, bestämmelser om användande av e-post. 3. Genom punkt 3 införs bestämmelser om det skyndsamma förfarande som medlemsstaterna kommit överens om i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97. Avsikten är att så snabbt som möjligt få ett avgörande i fall där en asylansökan lämnas in vid vägrad inresa eller vistelse, anhållande på grund av olovlig vistelse eller delgivning eller verkställighet av beslut om utvisning och där asylsökanden tagits i förvar. 4. Punkt 4 motsvarar en bestämmelse i rådets direktiv.../.../eg [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] och inför skyldigheten att underrätta asylsökanden om att en annan medlemsstat har anmodats att överta prövningen och om de tidsfrister som är tillämpliga. Artikel Punkt 1 innehåller flera ändringar jämfört med motsvarande bestämmelser i Dublinkonventionen: För det första, och i överensstämmelse med punkt 2 i föregående artikel, fastställs det att den medlemsstat som anmodas till ett övertagande inte får begränsa sig till att undersöka bevisen i framställan utan också aktivt skall kontrollera i sina egna akter och register huruvida den kan vara ansvarig. Medlemsstaterna har kommit överens om detta tillvägagångssätt genom artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97. 16

17 För det andra minskas tidsfristen för att svara på en framställning om övertagande till en månad, som medlemsstaterna önskade i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97. För det tredje läggs förtydliganden till vad gäller den bevisnivå som krävs: om ett eller flera av de formella bevismedlen inte är tillgängliga skall den anmodade medlemsstaten godta sitt ansvar så snart som en uppsättning indicier gör det möjligt att fastställa detta med en rimlig grad av sannolikhet. Artikel 18- kommittén noterade i sitt beslut: "Bestämmandet av ansvaret för genomförandet av asylförfarandet bör avgöras utifrån så låga krav på bevisning som möjligt. (...) Om kraven på bevisning ställs alltför högt kommer förfarandet för att bestämma ansvarsfrågan till slut att kräva längre tid än prövningen av själva asylansökan. I så fall skulle syftet med konventionen gå förlorat och ett av målen skulle till och med äventyras, eftersom väntetiderna skulle ge upphov till en ny kategori av 'flyktingar på väg', dvs. asylsökanden vars ansökan inte prövas så länge som det förfarande som föreskrivs i konventionen inte är avslutat. (...) Inom ramen för ett alltför strängt bevissystem skulle medlemsstaterna inte acceptera att ta sitt ansvar och konventionen skulle endast sällan tillämpas. Dessutom skulle de medlemsstater som har mer utbyggda nationella register än övriga parter bli förfördelade, eftersom det skulle vara lättare att fastställa deras ansvar. (...) Medlemsstaterna bör acceptera att ta ansvar för att pröva en asylansökan även på grundval av indicier, om det framgår av en övergripande prövning av den asylsökandes situation att den aktuella medlemsstaten med all sannolikhet är ansvarig." Beviskraven bör emellertid även fortsättningsvis ligga på en rimlig nivå. Flexibiliteten får inte drivas därhän att ansvar grundas bara på ett antagande. Bestämmelser om bevis och indicier och tolkningen av dem skall antas i enlighet med kommittéförfarandet i artikel I punkt 2 anges vilka skyldigheterna är för den anmodade medlemsstaten om den begärande staten har påkallat det skyndsamma förfarande som avses i artikel I punkt 3 anges vad som blir följden om ett svar inte lämnas inom den tidsfrist på en månad som fastställs i punkt 1: det ses som ett underförstått godtagande av ansvar. Artikel Denna bestämmelse är ett tillägg till Dublinkonventionen. Den återger principerna i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97. Artikeln innebär ett förtydligande av tidsfristen för medlemsstaten att meddela asylsökanden, då den anmodade medlemsstaten har godtagit sitt ansvar, att hans ansökan inte kan prövas i den medlemsstat där den har lämnats in och att han skall bege sig till den ansvariga medlemsstaten. Detta tillkännagivande skall lämnas a) inom femton arbetsdagar, vilket är tillräckligt länge för att fatta beslutet och stämmer med önskemålet att inte förlänga förfarandena för mycket, b) genom ett enda beslut dels om att ansökan inte kan prövas dels, om skyldigheten att lämna medlemsstatens territorium och bege sig till den ansvariga staten. Eftersom dessa två delar av beslutet är intimt förknippade med varandra är ett enda beslut en rationell metod för att se till att de prövas i ett och samma förfarande. 2. I punkt 2 fastställs vad beslutet enligt punkt 1 skall innehålla och att det kan överklagas. Eftersom en överföring till en annan medlemsstat inte bör kunna orsaka den berörda personen allvarlig irreparabel skada är det inte nödvändigt att 17

18 verkställandet av överföringen uppskjuts i väntan på resultatet av ett eventuellt överklagande. 3. Punkt 3 innehåller bestämmelser om överföringen av asylsökanden till den ansvariga staten. Den skall göras så fort som det är praktiskt möjligt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna och inom högst sex månader. Förlängningen av tidsfristen från en månad till sex månader för överföringen görs på grund av de praktiska svårigheter medlemsstaterna har ställts inför i detta avseende vid tillämpningen av Dublinkonventionen. 4. Om det är nödvändigt skall asylsökanden erhålla en passersedel som upprättats för detta ändamål och i enlighet med en modell som antas enligt förfarandet i artikel 29. Den ansvariga staten skall meddela den begärande staten antingen att den asylsökande har anlänt eller att han inte har inställt sig inom de fastställda tidsfristerna. 5. Om överföringen inte har skett inom de sex månader som fastställs i punkt 3 förlorar den anmodade statens godtagande av ansvaret sin verkan och ansvaret åligger den medlemsstat där ansökan har lämnats in. Denna bestämmelse är ny jämfört med Dublinkonventionen, i vilken ingen sådan konsekvens förutsågs om överföringen misslyckades. Bestämmelsen bygger på de överväganden som ligger bakom artikel 10 andra stycket och ansvarskriteriet i artikel 13, nämligen att den medlemsstat som brustit i genomförandet av medlemsstaternas gemensamma mål att få bukt med olaglig invandring, skall bära konsekvenserna för detta. Dessutom syftar bestämmelsen till att undvika att det skapas en kategori av "flyktingar i kretsgång", asylsökande vars ansökan inte prövas i någon medlemsstat. 6. Om nödvändigt skall bestämmelser om genomförandet av överföringarna antas i enlighet med förfarandet i artikel 29. Artikel 21 Denna artikel innehåller bestämmelserna om den ansvariga statens återtagande av en asylsökande som har begett sig till en annan medlemsstat. 1. Punkterna a och b i punkt 1 ändras jämfört med Dublinkonventionen. Ändringarna är av samma slag som de ändringar som gjorts i artikel 18.2 och artikel 19.1 och som syftar till att klart visa att den anmodade staten aktivt skall kontrollera sina register och arkiv. I punkt c införs möjligheten för den anmodade staten att lämna ett preliminärt svar om de kontroller den skall göra hotar att ta längre tid än den tvingande tidsfristen på åtta dagar. Denna möjlighet, som tillåter den anmodade staten att, i undantagsfall, förfoga över ytterligare två veckor, har medlemsstaterna kommit överens om i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97. I punkt d anges följden av uteblivet svar inom tidsfristerna i punkterna b och c, dvs. ett underförstått samtycke till återtagande. 18