Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Ordlista & förord sid 3 (2-3) Huvudtext sid 4-10 (4 17) OBS: Många sidor med mycket färg.

Transkript

1 Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Ordlista & förord sid 3 (2-3) Huvudtext sid 4-10 (4 17) OBS: Många sidor med mycket färg. Fakta om e-boken Titel: Stora Carls-ö 1873 Totalt antal pdf-sidor: 10 st. Format: Liggande A4. Storlek: 3 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: Originaltext publicerad: Författare: Carl Johan Bergman ( ). Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info:

2 DIGITAL E-BOK FRÅN Stora Carls-ö 1873

3 2 ORDLISTA Atterdag, Valdemar. [ ] Kung av Danmark mellan 1340 och Enade det danska riket. Famn. Längdmått. En famn motsvarar 6 fot och är alltså ungefär 178 cm. Fot. Längdmått. En fot motsvarar 29,6 cm. Fårsvingel. Flerårigt tätt tuvat gräs festuca ovina. Hallbeck, Karl Svante. [ ] Svensk illustratör från Göteborg som startade Ny Illustrerad Tidning. Flyttade till USA på 1860-talet som tecknare för Svenska Familj- Journalen. Kontrefort. Annat namn för strävpelare. von Linné, Carl. [ ] Botaniker, läkaer och zoolog. En av Sveriges mest berömda vetenskapsmän. Under juli 1741 besökte Linné Gotland och Stora Carls-ö. Skäl. Gammaldags namn för sälar av släktet phoca. Hit hör numera arterna knubbsäl och largasäl. Strelow, Hans Nielssön. [ ] Pastor och författare. Är mest känd för den äldsta beskrivningen av Gotlands historia som publicerades 1633, Cronica guthilandorum. Svärta. Samlingsnamn för en hel familje andfåglar, svärtsläktet, oedemia. Användes förr framför allt om svartanden oedemia fusca. Tunnland. Urgammal måttenhet som motsvarar kvadratmeter. FÖRORD Utanför Gotlands västkust ligger Sveriges vackraste och mest spännande ö: Stora Karlsö. Den otroliga naturen här är ett av världens äldsta naturreservat och det bor inte en enda människa på ön. I den här e-boken kan du läsa om öns historia. I dag är ön med den moderna stavningen Stora Karlsö ett oerhört populärt utflyktsmål under sommarmånaderna. Det går flera båtturer varje dag. Det finns till och med en restaurang och ett vandrarhem på ön. Men under 1800-talet var ön ett exotiskt ställe att besöka och bara ett fåtal personer gav sig hit varje år. En av de som besökte ön var en av Gotlands mest populära författare, Carl Johan Bergman. Han levde och skrev många av den tidens mest populära böcker om Gotland. I den här e-boken får du läsa om hans besök här år Det hand lar om öns natur, geografi men även om de många spännande sägnerna. E-boken är vackert illustrerad av den svenske konstnären Carl Svante Hallbeck [ ]. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Stora Karlsö är i dag naturreservat. Copyright 2009 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken STORA CARLS-Ö 1873 uppdaterades den 23 september Berättelsen är hämtad ur tidskriften Svenska Familj-Journalen 1873.

4 STORA CARLS-Ö Publicerad 1873 i Svenska Familj-Journalen id Gotlands vestra kust, ungefär fyra och en half mil söder om Visby och en och en half mil från Klintehamn, ligga Lilla och Stora Carls-ö, båda obebodda af menniskor och i det närmaste skoglösa. Afståndet från närmaste stranden af Eista socken är till den förra (som i hvardagstal kallas»lill-ön») en fjerdedels, och till den senare (»Stor-ön») något mer än en half mil. *) Historien känner inga stora händelser, som timat på dessa öar; ingen mensklig kultur har der någonsin blomstrat; inga betydelsefulla menniskoverk erinra der om fredliga eller krigiska idrotter och dock hafva vittre, vidtbefarne män, som slump, forskarenit eller jägarelust någon gång fört till dessa ödsliga öar, förklarat dem värda att räknas *) Hvardera ön äges utaf ett bolag af i Eista och Fröjel socknar boende hemmansägare, hvilka begagna öarne såsom betesmarker för sina får. bland Östersjöns märkligaste ställen. Förr än menniskans historia begynner, hafva våldsamma naturrevolutioner öfvergått dessa öar. Derom vittna deres merendels tvärt afhuggna, stumdom ut öfver stranden hängande klippor, deras sönderslitna konturer, deras vidunderliga»raukar» eller stenjättar, deras genombrutna bergväggar, oräkneliga grottor och remnor, kalkmassans hit och dit stupande, krökta, omstörtade lager, de här och der finslipade ytorna, de svindlande stalpen och kringslungade blocken, samt de i kalken, uti grupper af tusental och liksom kolonivis, nedbäddade, förstenade och prydligt bibehållna vatendjuren. De resa sig ur vågorna, dessa höga klippöar, liksom ruiner af tvenne ofantliga fästningar. Naturforskaren finner der oräkneliga föremål för sin uppmärksamhet och förundran; jägaren jublar bland öfverflödet af bevingadt och fyrfotadt villebråd, och målaren blir i denna rikt vexlande bergsnatur villrådig, hvar han skall börja sina studier. Det var en tidig Junimorgon, för några år sedan, som författaren af dessa anspråkslösa anteckningar i sällskap med tvenne vetenskapsmän och en med lokalerna 4 5

5 Parti från Stora Carls-ö, med Lilla Carls-ö i fonden. 6 Teckning af C. S. Hallbeck 7

6 välbekant fiskare från Eista i en liten öppen båt senaste gången befann sig på lustfärd till Carls-öar. Det var en af dessa naturens och sommarens högtidsstunder, hvars herrlighet man aldrig förgäter: det var»ett betydligt godt väder», såsom vår vägvisare yttrade på sitt okonstlade språk. När vi nalkades öarne, hade solen nyss höjt sig öfver det gotländska fastlandet, hvilket ännu låg insvept i en fin ljus dimma. Men öarnes höga gulgrå tinnar lyste framför sig i gyllene skimmer. Hafvet låg slumrande, skimrande, spegelklart endast här och der småkrusadt och finstreckadt i följd af några milda fläktars lätta lek med vattenytan; här och der syntes några hvita strimmor liksom af flytande is i det ljusblåa vattnet. Och när vi efter rodden mellan de båda öarne höllo af till venster, för att inlöpa i»norderhamn» på Stor-ön, fägnades vi utaf anblicken af några svärtor, som med frisk fart lade ut till sjös; efter enhvar af dem bildade sig på hafvets yta af fina linier en vinkel, i hvars spets den simmande fågeln låg, och hvars sidor förlängdes och åtskildes ju mer han aflägsnade sig. Och på de bullerstenar, som ligga, den ena efter den andra, å det från hamnen mot norr utskjutande refvet, sutto i rad, och liksom till morgonparad, snöhvita skinande fiskmåsar. Och längst ute på en sten låg i vattenbrynet en skäl (phoca), och fnyste af välbehag i den friska morgonluften, tills han snart, när båten kom honom närmare, fann för godt att dyka ned. När vi under högljudda samtal befunno oss inne i den s. k. hamnen, som dock ej är annat än en båtlandningsplats, och båten, framdrifven af några starka årtag, skrapade på den grunda, småsteniga stranden, då välkomnades vi, på egendomligaste vis, af ett starkt mångstämmigt bräkande af de vilda, vidtberömda fåren, som med harar och fåglar dela besittningen af ön, och som snart, förskräckta öfver vår landstigning, snabbt lupo undan bland klipporna. Och tusendetals sjöfåglar, likaledes oroade af det buller vi gjorde, svärmade ut ur bergväggarnes skrefvor, bildade liksom en mörk sky öfver våra hufvuden, och ställde till oss sitt»wer da?» med vilda döfvande skri. Med glädje sprungo vi i land. Hänryckte sågo vi oss omkring. Allt, som mötte våra blickar, var så storartadt, så förunderligt vildt och skönt. Och sedan vi ur den medförda matkorgen behörigen stärkt oss för att kunna vandra, klättra och krypa bland de pittoreska märkvärdigheter, som i mängd väntade oss, anträdde vi med vår språksamme vägvisare en rundresa kring ön. Stora Carls-ö, som på alla sidor utom på den norra, der det nyssnämda refvet skjuter ut, är omgifven af bråddjup, och hvars areal är ungefär 480 tunnland, utgör en (i medeltal 150 fot) hög bergsplatå med här och der några smala, merendels sluttande strandremsor. På denna platå sträcker sig från Norderhamn en bred, mot söder sig vidgande 8 9

7 dalsänkning ned till»söderhamn», öns andra, men blott i nödfall begagnade båtlandningsplats. I södra delen af dalsänkningen synas spår af ett stort marmorbrott, och massor af stensplittror qvarligga der öfverallt. Det säges, att de väldiga, sköna, rödspräckliga marmorstycken, som man beundrar i de gotländska kyrkornas portaler och pelare samt i yttermurarnes hörn och socklar, blifvit på och 1300-talen, då de flesta kyrkorna byggdes, till stor del hämtade härifrån. I närheten ligger en af stenar bildad oval plats, som kallas»kyrkogården», i hvars midt stenar äro uppstaplade i en hög, som kallas»altaret». Enligt sägen skall nämda oval omsluta vigd jord, och der skola i forntiden de stenhuggare, som på ön aflidit, hafva blifvit begrafne. Liksom Lill-ön, består Stor-ön af tvenne, nästan omärkligt i hvarandra öfvergående lager: ett öfre och mäktigare af hård, med rödaktiga enkrinit-stammar uppfylld kalk, och ett lägre, bestående af omvexlande tunna skifvor af kalk och mergel. Det är i nyssnämda öfre lager, som det funnits och ännu finnes byggnadssten af färgrikt, ypperligt slag. På bergsplatån mot öster märkes dess enda träd, som redan Carl v. Linné omtalade i sin»gothländska Resa» (1741): det är en ask af ett par famnars höjd, hvilken i följd af kampen med den här ohejdade stormen fått en bedröflig, dvergartad skepnad, med horisontelt utsträckta, knotiga grenar. Från sin höga plats är det lilla, ensliga trädet synligt långt ut på hafvet. Der bredvid har man en vidsträckt och herrlig utsigt öfver hela Stor-ön, öfver den närbelägna Lill-ön och öfver det gotländska fastlandet, der man med obeväpnadt öga ser vid pass tio höga kyrktorn spira upp öfver de skogiga, gröna, dunkelgröna, och längre bort dunkelblåa trakterna, som i trenne på nyssnämda olika sätt färglagda, bortom hvarandra liggande bälten förtona sig i fjerran. Kors och tvärs är öns yta, liksom ock här och der den smala stranden, afdelad af otaliga gångstigar, anlagda af fåren, och af gröna ränder, som beteckna djupa remnor, fyllda med svartmylla, i hvilka frodas en rikare växtlighet än den, som de omgifvande kalkhällarne med deras tunna jordlager förmå framalstra. Men det korta gräs, som finnes å dessa hällar, och som består af fårsvingel och andra fina, kryddartade örter, är fårens läckra föda. På dessa hällar gå de hela dagar ne, och försmå det knähöga gräs, som på några ställ en växer i dälder och på strandpartier under berg väggarne. Likväl blifva dessa får»smällfeta», såsom Linné om dem yttrade, och deras kött får en särdeles angenäm, villebrådslik smak. På Stor-ön finnas vanligen 300 får, som här tillbringa äfven vintern, då de i grottorna söka sig skydd emot oväder. Och blir vintern rik på snö och köld, så få de stackars»åjlamben» (såsom Carlsö-lammen kallas på gotländska) slita mycket ondt; för att då kunna lifnära sig, måste de med framfötterna sparka upp snön 10 11

8 och åtnöja sig med vissnadt gräs och släke. När isslagg och köld öfverdragit marken med en hård skorpa, få de ofta med blödande fötter arbeta sig till en knapp och usel näring. I de djupa grottorna blifva de stundom inyrade, och dö der i mängd, sedan de i sin hungersnöd ätit ullen af hvarandra. Såsom nämdt är, har ön merendels i hafvet tvärstupande bergväggar. Blott på några ställen finnas smala stränder, med några löfträd och här och der hög gräs, under de branta väggarne och framför de djupa grottorna. Det vore i sanning mödan värdt, att försöka sig på en skildring af dessa skrofliga klippmurar, der millioner sjöfåglar, af många slag, sitta i afsatserna eller»på hyllorna» (såsom det heter), och af dessa grottor, der mångenstädes öppningen smyckas af murgrön och der i hvalfvet präktiga koraller sitta infattade liksom blomster-buketter, samt för öfrigt af alla de andra egendomliga formationerna, som likna än murar och fästningsverk, än menniskor eller delar af menniskor, än byggnader eller delar af sådana, än andra föremål. Men då utrymmet här gör ett sådant försök omöjligt, må åtminstone några af dessa partier uppräknas, hvilkas gängse namn till stor del genom uttrycksfullhet antyda deras art och form. Till exempel:»utfall», en djerft framspringande udde, hvars undre del blifvit bortgräfd af vågorna;»hessleby-lada», liknande en portöppning och bildad af en grof pelare, som upptill, lik- Hessleby-lada, klippbildning på Stora Carls-ö. Teckning af C. S. Hallbeck 12 13

9 som en kontrefort, stödjer berget;»stor-nase» (Stornäsan);»Tjufhålet», en ofantlig grotta vid vestra bergväggen, der några hundra man kunna rymmas, och dit nedgången är särdeles äfventyrlig; enligt sagan sträcker sig derifrån en gång under hafvet fram till trakten af Visby;»Rindhålet», en grotta, hvars ena vägg är beklädd med murgrön (på gotländska: rind);»godshålet», en annan grotta, vid hvilken, liksom vid Tjufhålet, sagor om röfvare och stulet»gods» hafva fästat sig;»svarta hällar»,»köttfatet»,»buckeklif»,»kopparhornet»,»midsnabb»,»spang-ände»,»jungfruhålet», der en gång en modig flicka gick in och kom, enligt sagan, efter 3 eller 4 mils vandring fram på Stenkumla backe (1 mil från Visby);»Haren», en udde, som, betraktad från en viss punkt på hafvet, liknar ett harhufvud;»laup-hargi», hvars namn (»Altarrummet»?) säkert har höga, hedniska anor; i närheten finnes här ett stenkummel med tydig hällkista, hvilket kummel dock länge sedan blifvit öppnadt och rånadt;»fanterna», fyra fantastiska»raukar» eller stenbilder, med flera, med flera! På ön finns två källor med mycket friskt vatten.»det smakade rent», skrifver Linné»men jag fruktade att dricka det för tagelmatkar, som lågo på källornas botten.» Bland öns märkvärdigheter från en senare tid är den s. k.»herrestenen», en af landshöfdingen friherre Grönhagen upprest minnesvård, med både latinsk och svensk inskrift, af hvilka den förra omförmäler, att bemälde landshöfding med fru och barn samt med landskamreraren i länet och provincialläkaren i häradet år 1732 besökte Carls-öar, och sedan låtit resa stenen, såsom ett uttryck af sin tacksamhet mot Gud, för den lyckligen aflupna färden. Enligt en på Gotland gängse folksägen, som äfven i Strelow's»Gotl. Krönika» (1633) är antecknad, sjönk vid Carls-öar det skepp af danske konungen Valdemar Atterdags flotta, hvilket innehöll den dyrbaraste delen af hans genom Visby' eröfring år 1361 vunna byte. Bland detta byte funnos de från vestra fasaden af S:t Nikolaus tagna kostliga karfunkel-stenarne, hvilka (enligt sagan och krönikan) lyste om natten såsom fyrar för de förbiseglande. Enligt vår vägvisares uppgift, skall stället, der skeppet sjönk med tåg och tackel, vara utanför»svarta Hällar», på Storöns sydöstra sida. Om denna händelse berättas bland kustboerna underliga sagor. För att vinna sitt mål heter det hade kung Valdemar ingått förbund med en trollqvinna, och lofvat henne att, om det lyckades honom att eröfra den rika och mäktiga hansestaden, skulle hon få hälften af bytet. Hon hade derföre satt sig under en bro, öfver hvilken Guta-hären skulle tåga, och med sina hexerier beröfvade hon alla, som der drogo fram, både makt och mod, så att Valdemar lätt besegrade dem i striden. Men när konungen väl hade vunnit sitt syftemål, brydde han sig icke om sitt löfte till trollqvinnan, hvilken derföre 14 15

10 beslöt att hämnas. Hon lät skeppet, som hade den yppersta skatten om bord, förgås vid Stora Carls-ö, och der ligger nu ej blott skatten, utan bredvid den ligger hon sjelf i gestalten af en stor svart hund, med ögon som äro stora såsom tallrikar och som gnistra af eld. Så vaktar hon det sjunkna rofvet. Och vissa tider, i synnerhet emot de stora helgerna, ser man ett flammande sken på vattnet; det är återglansen, säger man, af de på djupet liggande karfunkelstenarne. Andra förklara skenet så, att det är Valdemars skatt som»brinner», emedan trollqvinnan då upptager och fejar den i eld, för att sedan åter gömma den i djupet. Andra tillägga, att när fiskaren någon gång kommit att sänka sina garn öfver stället, der skeppet ligger sjunket, så blir det refvor i garnen, emedan de fastnat på någon af masttopparne. När Carl v. Linné på sin resa till Gotland (1741) passerade Carls-öar, som han fann vara»höga och branta på sidorna såsom skantzar,... liksom uppmurade af kalksten til ansenlig högd», så antecknade han i sin dagbok följande ord:»siö-folket förnötte tiden med fåfängt prat om tvenne stora Carbunclar, som skola sutit i en kyrka i Wisby och här tillika med Danska Kong Waldemars Skiepp gått i qvaf; de allena kunde tro, att Masten än i dag plägade synas i stilla vatn, och at Carbunclarnes glantz emot Solen under tiden lyste up i de siöfarandes ögon.» Många andra sagor och»fåfängt prat» hafva fästat sig vid dessa öars vilda klippor och djupa grottor; men läsaren torde, åtminstone för denna gång, vara belåten med hvad som redan är meddeladt. En annan gång, om läsaren tillåter, skola vi göra en utflygt till Lilla Carls-ö, som i jemförelse med Stor-ön visserligen är mindre till omfång, men minst sagdt lika stor med hänsyn till skönhet och vildhet. C. J. Bergman 16 17