Avfall från elektriska och elektroniska produkter MILJÖBALKEN. Utgåva 1 nov 2001 Handbok 2001:7

Transkript

1 MILJÖBALKEN Avfall från elektriska och elektroniska produkter Handbok med allmänna råd till Naturvårdsverkets föreskrifter om yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter. Med stöd av 15 kap miljöbalken 24 och 25 renhållningsförordningen (1998:902). Utgåva 1 nov 2001 Handbok 2001:7

2 Elektronisk publikation Laddas ner som pdf-fil från Naturvårdsverkets bokhandel på Internet Miljöbokhandeln Pappersutskrift Beställs från Kundtjänst Tel , fax E-post: Naturvårdsverket, Kundtjänst, SE Stockholm Internet: ISBN Naturvårdsverket Omslag: P Hönig, bild/illustration: Naturvårdsverket Utgåva nr 1: november 2001

3 Förord Regeringen har i renhållningsförordningen (1998: 902) bemyndigat Naturvårdsverket att ge ut föreskrifter om yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter, härefter kallade föreskrifter om el-avfall. Föreskrifterna ska medverka till att förbehandlingen sker på ett från hälso- och miljösynpunkt lämpligt sätt. Föreskrifterna (NFS 2001:8) återges i sin helhet som bilaga. Denna handbok med allmänna råd är avsedd att ge förklaring och vägledning till föreskrifterna åt bl.a. verksamhetsutövare, tillsynsmyndigheter och certifieringsorgan. Därutöver kan skriften vara till nytta för konsulter och producenter av elektriska och elektroniska produkter. Som en följd av EU Kommissionens beslut 2000/532/EG med ändringar i avfallslistan, samt de EG-direktiv (de s.k. WEEE- och ROHS-direktiven) vilka är under utarbetande och gäller elektriska och elektroniska produkter, kan såväl föreskrifter, allmänna råd som handbok komma att ändras inom kort. En bestämmelse i en myndighetsföreskrift är rättsligt bindande för den som den riktar sig till. Ett allmänt råd är inte rättsligt bindande. Det kan t.ex. ha formen av en rekommendation om hur en verksamhetsutövare kan eller bör handla i en viss situation. Ett allmänt råd kan därvid sägas vara en uttolkning av innebörden i en regel. Dessa allmänna råd är en uttolkning av Naturvårdsverkets föreskrifter om yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter (NFS 2001:8). Handbokstexten innehåller information om fakta av olika slag och t.ex. en redogörelse för gällande lagstiftning. Handboken har utarbetats av Sara Stenhammar, Eva Bivall och Leif Sverndal på Naturvårdsverket i samarbete med andra myndigheter som SWEDAC och Räddningsverket. Erik Westin och Åsa Wiklund Fredström, Naturvårdsverket, har genomfört den slutliga bearbetningen. Handboken har remissbehandlats. Stockholm i april 2001 Tor Borinder 3

4 Innehållsförteckning Förord 3 Regler om elektriskt och elektroniskt avfall 5 Avfallets innehåll samt hälso- och miljöpåverkan 5 Ansvar att följa utvecklingen och skaffa kunskap 7 Regler som gäller vid förbehandling av el-avfall 8 Arbetsmiljön 8 Miljöbalkens mål och hänsynsregler 8 Miljöbalkens regler om avfall och producentansvar 9 Renhållningsförordningen 9 Producentansvar 10 Farligt avfall 10 Införsel och utförsel av avfall 11 Miljöfarlig verksamhet 11 Egenkontroll verksamhetsutövarens ansvar 12 Tillsyn 13 Köldmedier 14 Räddningstjänst och brandskydd 14 Övriga berörda författningar 14 Kommentarer till enskilda paragrafer i NFS 2001:8 15 Definitioner 15 Syfte och tillämpningsområde 16 Certifiering 18 Kunskap och dokumentation 19 Förebyggande försiktighetsmått vid förbehandling av el-avfall 20 Särskilda försiktighetsmått mot omgivningsstörning från verksamheten 27 Straffbestämmelser 28 Ikraftträdande 29 Litteraturreferenser 30 BILAGA 31 Naturvårdsverkets författningssamling Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter; NFS 2001:8 4

5 Bakgrund Regler om elektriskt och elektroniskt avfall Regeringen har i renhållningsförordningen infört ett förbud mot deponering, förbränning eller fragmentering av elektriskt och elektroniskt avfall, el-avfall, såvida inte avfallet först har förbehandlats hos en verksamhet med certifierad personal eller certifierat kvalitets- eller miljöledningssystem. Regeringen har infört producentansvar för vissa elektriska och elektroniska produkter i förordningen (2000:208) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter. Tillsammans utgör Naturvårdsverkets föreskrifter om el-avfall, renhållningsförordningen och förordningen om producentansvar de mer detaljerade reglerna för hantering av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter. Se vidare kapitel Regler som gäller. Faktaruta 1. Vad är elektriska och elektroniska produkter? I renhållningsförordningen (1998:902) finns följande definitioner 21 Med elektriska och elektroniska produkter avses 1. produkter som i sin utformning och för en korrekt funktion är beroende av elektriska strömmar eller elektromagnetiska fält, 2. utrustning för generering, överföring och mätning av elektriska strömmar eller elektromagnetiska fält, 3. material som ingår eller har ingått i sådana produkter eller utrustning som avses i 1 och Med elektriska och elektroniska produkter avses inte sammansatta produkter som huvudsakligen använder annan energi än elektrisk energi. Komponenter som ingår i en sådan sammansatt produkt och som där har en elektrisk funktion ska dock anses som elektriska eller elektroniska produkter. Även material som används för kylning, värmning eller skydd av sådana komponenter eller som på annat sätt används för sådana komponenters funktion i den sammansatta produkten ska anses som elektriska eller elektroniska produkter. 23 Med elektriska och elektroniska produkter avses inte tillbehör till eller förbrukningsvaror som använts i en elektrisk eller elektronisk produkt, om tillbehöret eller förbrukningsvaran inte har eller har haft en elektrisk eller elektronisk funktion. Faktaruta 2. Vad är avfall? Avfallsbegreppet i miljöbalken I 15 kap. 1 miljöbalken finns en definition av begreppet avfall. Denna definition överensstämmer med EU:s regler på avfallsområdet. Enligt 15 kap. 1 miljöbalken menas med avfall varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori som anges i bilaga till renhållningsförordningen. En förteckning över avfall som hör till dessa kategorier finns som bilaga 2 till samma förordning. Denna förteckning har hämtats från EWC (European Waste Catalogue), dvs. den Europeiska avfallskatalogen, som upprättats av EU-kommissionen. Som förutsättning för att något ska anses som avfall gäller att innehavaren gör sig av med det eller avser att göra sig av med det eller är skyldig att göra sig av med det. Avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter eller delar av sådana produkter finns angivna under olika rubriker i förteckningen i bilaga 2 till renhållningsförordningen. Faktaruta 3. Samma avfallsstrategi i Sverige och EU Av regeringens proposition 1997/98:145 om svenska miljömål framgår av avsnitt 5.4: I enlighet med EU:s avfallspolitik bör avfall i första hand förebyggas, i andra hand återanvändas eller återvinnas och i sista hand bortskaffas på ett säkert sätt. Materialåtervinning bör prioriteras framför energiutvinning när detta är miljömässigt motiverat. 5

6 Avfallets innehåll samt hälso- och miljöpåverkan El-avfall är inget enhetligt avfallsslag utan innehållet i avfallet varierar med många olika ämnen, material och produkter av olika ålder. Visst avfall innehåller sedan länge kända miljögifter som kvicksilver och PCB, som ger negativa effekter i miljön och utgör ett hot mot hälsan. Avfallet kan även innehålla sådana ämnen som är långlivade och kan anrikas i växter och djur och där riskerar att orsaka skada. Nya ämnen kommer till användning på grund av produktutveckling, ibland utan att hälsooch miljökonsekvenserna är tillräckligt utredda. Kunskaperna ökar om produkternas innehåll och vilka effekter ämnena kan ge upphov till. Halten av det bromerade flamskyddsmedlet PBDE (pentabde) i modersmjölk har fördubblats på 5 år, vilket inger oro. Försök med PBDE på musungar har visat att detta ämne hade negativa effekter på mössen, när de blev vuxna. Påverkan på minne och inlärning konstaterades. Det går inte att säga vilka källor som orsakar denna ökning av bromerade flamskyddsmedel i miljön. Vid hantering av el-avfall med bl.a. bromerade flamskyddsmedel är försiktighetsprincipen tillämplig. Ovanliga metaller som indium används i elektronik, oftast i små mängder. Nya forskningsrön indikerar att halterna i miljön ökar. Man vet ännu för lite om de ovanliga metallerna i elektronik för att bedöma om de innebär en risk för miljön. Detta är ett exempel på att nya miljöfrågor hela tiden kommer att dyka upp för en så komplicerad varugrupp. Plaster kan innehålla många ämnen som kan vara skadliga för människa och miljön. Vid okontrollerad brand i plast kan dessutom bildas mycket giftiga ämnen som halogenerade dioxiner. Vid kontrollerad förbränning kan energiinnehållet i organiskt material utnyttjas samt bildningen och utsläppen av dessa ämnen begränsas. Återvinning av metaller och andra material ger minskad miljöbelastning på grund av att uttaget av naturresurser minskar, totala utsläppen vid förädlingen minskar liksom energiåtgången. Vid återvinning av metaller kan ett material förorena ett annat, vilket är negativt för metallåtervinningen. Exempelvis är det inte önskvärt att få in koppar i järnfraktioner. Om inte el-avfall hanteras på rätt sätt riskeras att miljöfarliga ämnen sprids till miljön. Ibland sker det direkt, exempelvis om en kvicksilverkomponent i en trappbelysning slås sönder vid rivning av en fastighet. I andra fall sker det på längre sikt som när miljöfarliga ämnen läggs i en deponi och långsamt frigörs. Beträffande exempel på hälso- och miljöfarliga ämnen hänvisas till faktaruta 6-8 längre fram i handboken. I Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling finns föreskrifter som reglerar arbetsmiljön i denna typ av verksamhet. 6

7 Ansvar att följa utvecklingen och skaffa kunskap En grundläggande förutsättning för att kunna skydda människors hälsa och vår miljö är kännedom om vilka problem som finns och om hur de kan lösas. Enligt 2 kap. 2 miljöbalken ska alla som bedriver en verksamhet, t.ex. förbehandling av el-avfall, skaffa sig den kunskap som behövs. Det viktiga är att skaffa sig relevant kunskap för den verksamhet man bedriver. Naturvårdsverkets föreskrifter om förbehandling av el-avfall beskriver inte i detalj hur den som sorterar, demonterar eller på annat sätt behandlar el-avfall ska gå till väga. Detta har verksamhetsutövaren själv ett ansvar för att ta reda på. Verksamhetsutövaren bör skaffa sig den kunskap om teknik och metoder som behövs för att på bästa sätt förbehandla el-avfall. Det är också viktigt att följa utvecklingen inom området. De el-produkter, som nu blir avfall, kan ha mycket varierande och delvis okänt innehåll. Produktutvecklingen är snabb och nya produkter sätts hela tiden ut på marknaden. Återvinningsindustrin är relativt ny och det förväntas att teknik för förbehandling och återvinning, av dessa många gånger komplext sammansatta produkter, kommer att utvecklas framöver. Det är verksamhetsutövarens ansvar att bevaka och när det är lämpligt tillämpa ny teknik som kommit fram inom området. Enligt 2 kap. 1 miljöbalken åligger det dessutom verksamhetsutövaren att visa att relevanta kunskaper finns inom företaget och att de förbehandlingsmetoder som är lämpligast för respektive slag av el-avfall tillämpas. 7

8 Regler som gäller vid förbehandling av el-avfall Beträffande skydd för människors hälsa och miljön finns, förutom bestämmelserna i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2001:8) om el-avfall, en mängd bestämmelser i olika författningar som en verksamhetsutövare bör ha kännedom om och tillämpa. Här nedan följer en redogörelse för de viktigaste bestämmelserna. Arbetsmiljön Regler för skydd av arbetstagare finns i arbetsmiljölagen och Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Arbetsmiljöfrågorna behandlas inte i denna skrift. Miljöbalkens mål och hänsynsregler I miljöbalken finns bestämmelser som riktar sig till alla som t.ex. bedriver en verksamhet som på något sätt kan motverka balkens mål. Balkens bestämmelser gäller således bl.a. för den som ägnar sig åt förbehandling av el-avfall. Enligt 1 kap. 1 är målet med miljöbalken att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Miljöbalken ska tillämpas på ett sådant sätt att bl.a. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter samt att man främjar återanvändning och återvinning och hushållning med material, råvaror och energi. I 2 kap. miljöbalken finns de s.k. allmänna hänsynsreglerna. Dessa är grundläggande regler som alltid gäller även om annan lagstiftning också är tillämplig. De regler i 2 kap. som i första hand är tillämpliga när det gäller förbehandling av el-avfall är bevisbördsregeln i 1, kravet på kunskap enligt 2, kravet att vidta skyddsåtgärder och iaktta försiktighetsmått enligt 3, kravet på bästa möjliga teknik enligt 3, försiktighetsprincipen enligt 3, regeln i 4 om val av lokalisering, samt regeln i 5 om att hushålla med råvaror och energi m.m. samt, avvägningsregeln i 7. I 9 i föreskrifterna sägs bl.a. att det för varje avfallsslag ska väljas den förbehandlingsmetod som gör att efterföljande återvinning eller bortskaffande av avfallet kan ske på ett från hälso- och miljösynpunkt lämpligt sätt. Denna bestämmelse är ett uttryck för och en precisering av vad som sägs i 2 kap. 3 om krav på försiktighetsmått och i 2 kap. 5 om hushållning med råvaror och energi. 8

9 Försiktighetsprincipen I 2 kap. 3 andra stycket sägs att försiktighetsmått ska vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Detta är ett uttryck för den s.k. försiktighetsprincipen. Principen går ut på att förebygga eller begränsa skador och olägenheter på människors hälsa och miljön. Även om man inte säkert vet om en viss verksamhet kan orsaka en skada eller olägenhet, men om man har anledning att anta att det kan vara så, är verksamhetsutövaren skyldig att vidta åtgärder i förebyggande syfte. Försiktighetsprincipen innebär således att en verksamhetsutövare är skyldig att förebygga inte bara säkert förutsebara utan också möjliga skador och olägenheter. Miljöbalkens regler om avfall och producentansvar I 15 kap. miljöbalken finns de grundläggande bestämmelserna om avfall och producentansvar. Där finns bl.a. definitioner av olika begrepp som förekommer i avfallssammanhang samt bestämmelser om den kommunala renhållningsskyldigheten, om producentansvar, hur avfall ska hanteras och bestämmelser om källsortering m.m. Renhållningsförordningen Med stöd av bestämmelserna i 15 kap. miljöbalken har regeringen utfärdat renhållningsförordningen (1998:902). I nämnda förordning finns bestämmelser om hantering och bortskaffande av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter. I definieras vad som menas med elektriska och elektroniska produkter. I 24 finns det bemyndigande som Naturvårdsverket stöder sig på vid utgivningen av föreskrifterna om el-avfall. I 25 finns ett förbud mot deponering, förbränning och fragmentering av el-avfall såvida avfallet inte förbehandlats av en verksamhetsutövare som blivit certifierad med avseende på sådan behandling. I faktaruta 1 återges och i faktaruta 4 återges 25. I 9 renhållningsförordningen finns en bestämmelse som ger kommunen ansvar för omhändertagande av allt avfall som utgörs av kasserade kylar och frysar (s.k. kylmöbler) samt att sådant avfall ska förvaras skilt från annat avfall så att det kan omhändertas särskilt. En anläggning för destruktion eller annan bearbetning av kasserade kylmöbler som innehåller CFC eller halon är tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet enligt punkten B som nämns nedan. Enligt 29 renhållningsförordningen krävs tillstånd av länsstyrelsen för att yrkesmässigt transportera avfall. Tillstånd krävs dock inte för transport av avfall som avses återanvändas. I Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 1999:8) om tillstånd eller anmälningsplikt för yrkesmässig transport av avfall anges vissa undantag från kravet på tillstånd. Renhållningsförordningens 36 (gäller endast för annat avfall än hushållsavfall) med skyldighet att lämna uppgifter gäller också för den som förbehandlar el-avfall och skickar detta vidare. 9

10 Producentansvar I förordningen (2000:208) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter regleras producenters skyldighet att ta hand om avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter. I förordningen finns också regler om att producenten är skyldig att informera om sitt ansvar, att lämna upplysningar som rör produkterna samt att samråda om fullgörandet av dessa skyldigheter. Producentansvaret gäller för de varukategorier som finns i en bilaga till producentansvarsförordningen. Med producent menas enligt denna förordning den som yrkesmässigt i Sverige tillverkar, till Sverige för in eller i Sverige säljer elektriska eller elektroniska produkter och som anges i en bilaga till förordningen. En producent ska enligt denna förordning se till att de produkter som tagits emot av producenten eller av någon som denne anlitat, återanvänds, återvinns eller hanteras på ett annat sätt som är godtagbart från hälso- och miljösynpunkt. De grundläggande bestämmelserna om hantering och bortskaffande av avfall finns i 15 kap. miljöbalken och i författningar som meddelats med stöd av 15 kap. i balken. En producent ska dessutom lämna de upplysningar om innehållet i en elektrisk eller elektronisk produkt som från hälso- och miljösynspunkt behövs för att underlätta förbehandling av elavfall. Upplysningarna ska på begäran lämnas till de som yrkesmässigt förbehandlar sådant avfall. Farligt avfall Vid förbehandling kan det uppkomma fraktioner som har sådana egenskaper att de ska betraktas som farligt avfall. Bestämmelser om sådant avfall finns i förordningen (1996:971) om farligt avfall (nedan kallad FFA). Dessa bestämmelser grundar sig på rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall. Farligt avfall är sådant avfall som finns upptaget i bilaga 2 till FFA eller annat avfall som har någon av de egenskaper som anges i bilaga 3 till FFA. I FFA finns bestämmelser om krav på tillstånd för transport och för mellanlagring, återvinning och bortskaffande. Vidare finns regler om bl.a. försiktighetsmått vid hantering, skyldighet att föra anteckningar, avfallslämnarens skyldighet att kontrollera tillstånd, undantag från kravet på tillstånd samt krav på transportdokument. Vissa bestämmelser i FFA riktar sig primärt till de verksamhetsutövare som producerar det farliga avfallet. Dessa bestämmelser gäller försiktighetsmått vid hantering, skyldighet att föra anteckningar och skyldigheten att kontrollera andra aktörers tillstånd. Enligt 5 FFA får farligt avfall som huvudregel inte blandas med annat slag av farligt avfall. Det får inte heller blandas med annat avfall eller andra ämnen eller material. Om avfallet ändå av någon anledning har blandats med annat avfall eller andra ämnen eller material, så ska de olika slagen av avfall enligt 6 FFA separeras från varandra och från andra ämnen eller material. Kravet på separering gäller om det behövs från miljöskyddssynpunkt och om det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt. I undantagsfall får enligt 7 FFA visst slag av farligt avfall blandas med annat farligt avfall, med andra slag av avfall eller med ämnen eller material, om det görs på ett sätt som kan godtas från miljösynpunkt. Om syftet med blandningen är att förbättra säkerheten vid återvinning eller bortskaffande, så är detta en omständighet som positivt bör påverka bedömningen av om blandningen ska godtas. 10

11 Enligt 8 FFA är den som utövar verksamhet där farligt avfall uppkommer skyldig att föra anteckningar om den mängd avfall som uppkommer årligen, de slag av avfall som uppkommer i verksamheten, de anläggningar som olika slag av avfall transporteras till. Dessa anteckningar ska enligt 33 FFA sparas. Vissa av anteckningarna ska sparas mer än 5 år, vilket också framgår av FFA. Enligt 11 FFA är den som lämnar över farligt avfall för transport skyldig att kontrollera att transportören har det tillstånd som krävs och att den som avses ta emot farliga avfallet, t.ex. för återvinning eller bortskaffande, har de tillstånd som är nödvändiga för verksamheten. Enligt 19 FFA ska den som sänder iväg farligt avfall upprätta ett transportdokument för varje transport. Dokumentet ska innehålla uppgift om avsändare, mottagare, transportör samt slag och mängd av avfall. Dokumentet ska undertecknas av avsändaren och vid mottagandet av mottagaren. Ytterligare bestämmelser om hanteringen av transportdokument finns i Naturvårdsverkets föreskrifter SNFS 1997:4. Förbehandling av el-avfall vilken endast innebär sortering, demontering eller annan behandling som föregår återvinning, bortskaffande eller ytterligare förbehandling är inte tillståndspliktig enligt FFA. Om utövaren av förbehandlingsverksamheten kombinerar förbehandlingen med återvinning eller bortskaffande av farligt avfall eller om denne skulle vilja komplettera förbehandlingen med dessa åtgärder gäller tillståndsplikt enligt 22 FFA. Om förbehandlingen innebär att spillolja uppkommer så gäller förordningen om spillolja med relativt detaljerade regler om försiktighetsmått vid förvaring av spilloljan. Även mellanlagring av farligt avfall som kommer från andra verksamhetsutövare kräver sådant tillstånd. Ett tillstånd till mellanlagring, återvinning eller bortskaffande kan avse viss årlig mängd av farligt avfall och meddelas för viss tid. Ett tillstånd kan gälla antingen för alla slag av farligt avfall eller för visst slag av farligt avfall. Ett tillstånd kan vara förenat med de villkor som behövs från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Se vidare Naturvårdsverkets handbok med allmänna råd om farligt avfall, 2001:5. Införsel och utförsel av avfall Enligt rådets förordning (EEG) 259/93 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen gäller för vissa slag av avfall krav på tillstånd för att få föra ut avfall från Sverige och för att föra in avfall till Sverige. Dessutom gäller den svenska förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall. Anmälan om att föra ut avfall görs till Naturvårdsverket. Denna fråga behandlas inte vidare i skriften. Miljöfarlig verksamhet Med miljöfarlig verksamhet menas användning av fast egendom eller fasta anläggningar som kan innebära utsläpp till mark, luft eller vatten eller annan olägenhet för människors hälsa eller miljön. 11

12 Begreppet miljöfarlig verksamhet definieras närmare i 9 kap. 1 miljöbalken. Av definitionen framgår att anläggningar för återvinning och bortskaffande av avfall av olika slag är miljöfarlig verksamhet. Enligt 9 kap. 6 miljöbalken och 5 och 21 förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd gäller krav på tillstånd respektive anmälan för vissa i bilagan till förordningen angivna verksamheter, t.ex. avfallsanläggningar. I bilagan till förordningen finns en beskrivning av varje tillstånds- och anmälningspliktig miljöfarlig verksamhet där SNI-kod och prövningsmyndighet anges. Med SNI-kod avses en sifferkod enligt Svensk Näringslivsindelning för respektive verksamhet. Prövningsmyndigheten anges med A för miljödomstolen, B för länsstyrelsen och C för anmälan till den kommunala miljönämnden. Enligt bilagan är bl.a. följande verksamheter intressanta i detta sammanhang: Anläggning för återvinning av skrot eller avfall genom fragmentering eller annan bearbetning samt skrotupplag, om den hanterade avfallsmängden skrot eller avfall är mer än ton per år eller om skrotet innehåller isolerolja (omfattar inte farligt avfall) Samma som föregående punkt om den hanterade mängden avfall är högst ton per år Anläggning för sortering eller omlastning av avfall, om den hanterade avfallsmängden är mer än ton per år (omfattar inte farligt avfall) Samma som föregående punkt om den hanterade mängden avfall är mer än ton men högst ton per år. Anläggning för mottagning, omlastning eller mellanlagring av sådant farligt avfall som avses i förordningen (1996:971) om farligt avfall Anläggning för destruktion eller annan bearbetning av kasserade produkter som innehåller fullständigt eller ofullständigt halogenerade klorfluorkarboner eller halon B 37-2 C B C B B Miljöbalken trädde i kraft Av 5 lagen om införande av miljöbalken framgår att de tillstånd som meddelats med stöd av miljöskyddslagen fortfarande gäller. Egenkontroll verksamhetsutövarens ansvar Enligt 26 kap. 19 miljöbalken ska den som bedriver en verksamhet som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön utföra s.k. egenkontroll. Egenkontroll innebär att fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga negativa effekter på hälsa och miljö. Verksamhetsutövaren ska därvid också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön. Närmare bestämmelser finns i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll. Egenkontrollförordningen gäller bl.a. för den som yrkesmässigt bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig miljöfarlig verksamhet. Enligt 4 i förordningen ska det för varje verksamhet finnas en fastställd och dokumenterad fördelning av det organisatoriska ansvaret för de frågor som gäller för verksamheten enligt mil- 12

13 jöbalken, föreskrifter som meddelats med stöd av balken samt domar och beslut som rör verksamheten. Enligt 5 ska verksamhetsutövaren ha rutiner för att fortlöpande kontrollera att utrustning m.m. för drift och kontroll hålls i gott skick. Detta ska vara dokumenterat. Enligt 6 ska verksamhetsutövaren fortlöpande och systematiskt undersöka och bedöma riskerna med verksamheten. Resultatet av sådana undersökningar och bedömningar ska dokumenteras. Om det i verksamheten skulle inträffa en driftsstörning eller liknande händelse som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön, ska verksamhetsutövaren omgående underrätta tillsynsmyndigheten om detta. Enligt 7 ska verksamhetsutövaren förteckna de kemiska produkter och biotekniska organismer som hanteras inom verksamheten och som kan innebära risker från hälso- eller miljösynpunkt. En sådan förteckning ska innehålla följande uppgifter om produkterna eller organismerna: produktens eller organismens namn, omfattning och användning av produkten eller organismen, information om produktens eller organismens hälso- eller miljöskadlighet, samt produktens eller organismens klassificering med avseende på hälso- eller miljöfarlighet. Naturvårdsverket har givit ut en handbok med allmänna råd om egenkontroll, (Egenkontroll en fortlöpande process. Handbok 2001:3). För kontroll av arbetsmiljö hänvisas till Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift AFS 1996:6 Internkontroll av arbetsmiljön. Tillsyn Miljöbalken syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Tillsynen är ett medel för att nå miljöbalkens syfte vilket bör genomsyra tillsynsverksamheten vid såväl planering som genomförande. Den enskilde verksamhetsutövaren, inte tillsynsmyndigheten, har ansvaret för verksamheten och att lagar, föreskrifter och beslut följs. Tillsynen bör bedrivas så att den i varje situation stärker verksamhetsutövarens egen förmåga att uppfylla sitt ansvar och att självständigt bidra till en hållbar utveckling genom ett förebyggande miljöarbete. Enligt 26 kap. 9 miljöbalken får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna balk samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska efterlevas. Tillsynsmyndigheten bör agera vid alla typer av överträdelser, såväl vid överträdelser av villkor i beslut om tillstånd som då principen om resurshushållning, kretsloppsprincipen eller dessa föreskrifter inte iakttas. Tillsynen bör bedrivas så att den i varje situation stärker verksamhetsutövarens egen förmåga att efterleva miljöbalkens krav. Hur tillsynsmyndigheten bör bedriva sin tillsyn framgår av allmänna råd (NFS 2001:3) och handbok om tillsyn (Operativ tillsyn. Handbok 2001:4). 13

14 Köldmedier Sedan den 1 oktober 2000 gäller nya regler om ozonförstörande ämnen inom EU. Reglerna finns i förordning (EG) nr 2037/2000 om ämnen som bryter ned ozonskiktet. Ämnen som används som köldmedier i kyl- och värmepumpsanläggningar ska hanteras enligt EG-förordningen och enligt de kompletterande bestämmelserna i förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ned ozonskiktet samt förordningen (1995:555) om HFC. Därutöver gäller på detta område Naturvårdsverkets föreskrifter om kyl- och värmepumpanläggningar innehållande CFC, övriga CFC, haloner, HCFC och HFC, den s.k. "köldmediekungörelsen", (SNFS 1992:16 omtryckt SNFS 1997:3). Naturvårdsverket har dessutom givit ut allmänna råd 97:2 Kylanläggningar och värmepumpar med ozonnedbrytande köldmedier eller HFC-köldmedier. Räddningstjänst och brandskydd Regler för brandskydd och myndigheternas tillsyn av brandsäkerhet finns i räddningstjänstlagen (1986:1102) med tillhörande författningar och behandlas inte i denna skrift. Övriga berörda författningar Bland övriga författningar som kan beröra förbehandling av el-avfall kan nämnas förordningen (1997:645) om batterier, förordningen (1993:1268) om spillolja, förordningen (1985:837) om PCB m.m., förordningen (1998:122) om bortskaffande av PCB m.m., förordningen (1997:788) om producentansvar för bilar, förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter, samt föreskrifter som meddelats med stöd av nämnda förordningar. För avfall som innehåller radioaktiva källor gäller särskilda regler från Statens strålskyddsinstitut. Strålskyddsinstitutet har bl.a. utfärdat föreskrifter om brandvarnare som innehåller strålkälla med radioaktivt ämne (SSI FS 1992:4). För el-avfall som är kontaminerat med radioaktivitet hänvisas till lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet och strålskyddslagen (1988:220) med tillhörande författningar. 14

15 Kommentarer till enskilda paragrafer i NFS 2001:8 När en paragraf i föreskriften kommenteras i kapitlet Kommentarer till enskilda paragrafer presenteras föreskrifts- och allmänna rådstexten med indragna marginaler och kort rubrik. Definitioner 1 Termer och begrepp som används i dessa föreskrifter har samma betydelse som i 15 kap. miljöbalken och renhållningsförordningen (1998:902). I dessa föreskrifter används därutöver följande begrepp med nedan angiven betydelse: El-avfall avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter Förbehandling sortering, demontering eller annan behandling av el-avfall inom därför avsedd anläggning, som föregår återvinning, bortskaffande eller ytterligare förbehandling av avfallet PBB polybromerade bifenyler PBDE polybromerade difenyletrar Sortering uppdelning av el-avfall i olika fraktioner, utan att något ingrepp görs i de olika produkterna eller avfallet beträffande de elektriska eller elektroniska delarna. Allt el-avfall omfattas av föreskrifterna, oavsett var produkterna har använts, vilken typ av elektrisk eller elektronisk produkt det är frågan om eller om de kommer från någon sammansatt produkt. Exempelvis omfattas el-avfall från hushåll, kontor, industri, handel- och servicenäringar, jordbruk, byggsektorn, militären och från generering och överföring av elektrisk ström. Sammansatta produkter som fordon och fartyg, som i huvudsak använder annan energi än elektrisk energi, är inte elektriska eller elektroniska produkter enligt 22 renhållningsförordningen. Se vidare faktaruta 1. Elektriska eller elektroniska komponenter, som avlägsnas från en sådan uttjänt sammansatt produkt är el-avfall och omfattas av föreskrifterna. Kablar finns av olika typer och för olika ändamål. Dessa omfattas av definitionen av elavfall. Detta gäller även fiberoptisk kabel. Däremot är t.ex. inte en ledningsstolpe en elektrisk produkt, om den inte har någon annan funktion än att bära upp elektriska ledningar. När det gäller tillbehör och förbrukningsvaror, så blir det el-avfall bara om dessa haft en elektrisk funktion. Glödlampor, lysrör och batterier är exempel på förbrukningsvaror som blir el-avfall. Videoband, film och pappersprodukter är exempel på produkter som inte är el-avfall. AR till 1 Definitionen av förbehandling bör t.ex. anses omfatta sådan verksamhet som bedrivs inom en anläggning som är särskilt inrättad för förbehandling och som också används för det ändamålet. Tillfälliga arbetsplatser bör oftast inte anses vara avsedda för förbehandlingsändamål, även om verksamheten är yrkesmässig. Förbehandling kan ske vid en separat enhet, t.ex. vid elektronikdemontering, förbehandling av transformatorer samt skalning eller granulering av kabel. Förbehandlingsverksamhet kan också ingå som en del i annan verksamhet, exempelvis på en återvinningsgård där sortering av el- 15

16 avfall ingår som en del i avfallshanteringen, eller ske i anslutning till annan verksamhet, t.ex. bredvid en fragmenteringsanläggning. Vid ett försäljningsställe för elektriska eller elektroniska produkter kan el-avfall tas emot, lagras och skickas till olika verksamheter som förbehandlar el-avfall. Avfallet kanske också sorteras innan det skickas vidare. Detta behöver emellertid inte innebära att verksamheten är avsedd för förbehandling av el-avfall. Den som säljer elektriska och elektroniska produkter omfattas av förordningen (2000:208) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter och måste följa bestämmelserna i den förordningen. Hantering av el-avfall på en anläggning som inte är avsedd för förbehandling kan exempelvis vara nedmontering av den på stället fast installerade elutrustningen vid en industri eller verksamhet vid en bygg- eller rivningsarbetsplats. Det el-avfall som uppstår måste i senare skede förbehandlas av certifierad förbehandlingsverksamhet på grund av bestämmelserna i renhållningsförordningen. Beträffande verksamheter för reparation och service av elektriska eller elektroniska produkter, se kommentar till 3. PBB och PBDE är bromerade flamskyddsmedel, som tillsatts till plast för att öka brandsäkerheten. Syfte och tillämpningsområde 2 Dessa föreskrifter har till syfte att säkerställa att el-avfall förbehandlas på ett sådant sätt att efterföljande återvinning eller bortskaffande av avfallet, liksom förbehandlingen i sig, kan ske på ett från hälso- och miljösynpunkt lämpligt och godtagbart sätt. Bakgrunden till införandet av krav på förbehandling av el-avfall (se prop. 1996/97:172, s. 28 f) är att ett sakkunnigt och miljömässigt riktigt omhändertagande av elektriska och elektroniska produkter i avfallsledet bedömts leda till klara fördelar för miljön och vara ytterligare ett steg på vägen mot ett kretsloppsinriktat samhälle. Om uttjänta varor omhändertas på rätt sätt kan i många fall material och delar i varorna återvinnas i stället för att deponeras. Om komponenter som innehåller miljöfarliga ämnen demonteras ökar avsättningsmöjligheten för återvunnet material och minskar risken att farliga ämnen sprids till nya varor eller läcker ut i naturen från deponeringsanläggningarna. I 24 renhållningsförordningen har Naturvårdsverket fått ett bemyndigande att meddela föreskrifter om sådan yrkesmässig verksamhet som syftar till att genom förbehandling säkerställa att återvinning eller bortskaffande av avfall som utgörs av el-avfall kan ske på ett från hälsooch miljösynpunkt lämpligt sätt. 3 Dessa föreskrifter omfattar yrkesmässig förbehandling av el-avfall. För förbehandling som endast omfattar sortering av el-avfall och där sorteringen föregår annan förbehandling gäller inte 5-9, 11 och 12. Det saknas en definition av begreppet yrkesmässig och det finns ännu ingen rättspraxis på området om innebörden. En verksamhet som vid ett tillfälle bedöms inte vara yrkesmässig kan vid ett senare tillfälle anses vara det enbart beroende på att en ny omständighet har tillkommit. Vid 16

17 bedömningen av om en verksamhet är yrkesmässig eller inte kan nedanstående exempel tyda på att den är det. Om den som bedriver den är näringsidkare (exempelvis i skatterättsligt hänseende), kallar sig företagare, uppenbarligen bedriver verksamheten kommersiellt, utför tjänster åt någon annan, tar betalt, gör något som faller under miljöbalken inom en i övrigt yrkesmässig verksamhet, gör så i större omfattning, med viss varaktighet eller periodiskt återkommande, har att följa yrkestrafiklagen, inte agerar som privatperson, kan det vara fråga om yrkesmässighet. Uppfyller verksamheten enbart en av punkterna behöver inte detta nödvändigtvis betyda att den är yrkesmässig. Ibland kan således flera av punkterna behöva uppfyllas för att verksamheten ska anses yrkesmässig. Såväl offentligt som privat bedriven verksamhet kan vara yrkesmässig. Verksamhet som innebär service, reparation och uppgradering av elektriska och elektroniska produkter omfattas inte av föreskrifterna eftersom produkterna då inte är avfall. El-avfall som uppstår vid verksamhet som inte är yrkesmässig eller vid service och reparationen får inte skickas till deponering, förbränning eller fragmentering. El-avfallet måste i något senare skede förbehandlas av certifierad förbehandlare enligt reglerna i renhållningsförordningen. I vissa verksamheter sorteras endast el-avfall, t.ex. i olika typer av elektroniskt eller elektriskt avfall. Därefter skickas el-avfallet vidare till andra verksamheter som förbehandlar avfallet. I sådana fall är 3 andra stycket tillämplig, dvs. vissa paragrafer i föreskrifterna behöver inte följas. Tanken bakom detta är att det vid sorteringen inte görs några ingrepp i de elektriska eller elektroniska delarna och att el-avfallet i senare led kommer att förbehandlas i en certifierad verksamhet. De allmänna hänsynsreglerna i kapitel 2 i miljöbalken gäller även för verksamhet som omfattas av undantaget. De försiktighetsmått som behövs för att uppfylla kraven i 2 kap. 3 miljöbalken måste alltid vidtas. En översiktlig beskrivning av miljöbalkens hänsynsregler redogörs för i kapitlet Regler som gäller vid förbehandling av el-avfall i denna handbok. 4 Dessa föreskrifter skall inte tillämpas på en verksamhet i de delar där strängare krav meddelats genom villkor i tillstånd enligt miljöbalken eller miljöskyddslagen (1969:387). Bestämmelser om farligt avfall och batterier finns i förordningen (1996:971) om farligt avfall och förordningen (1997:645) om batterier. Av 8 i förordningen om batterier framgår att kommunen är skyldig att samla in kasserade batterier från förbehandlare av el-avfall. Med stöd av 9 andra stycket i samma förordning kan förbehandlarna lämna sorterade batterier till en anläggning för batteribortskaffande eller - återvinning. 17

18 Certifiering 5 Förbehandlingsverksamhet skall ha personal eller system för kvalitet eller miljöledning som certifierats och uppfyller kraven enligt - relevant standard i SS-EN ISO 9000-serien, - relevant standard i SS-EN ISO serien eller - motsvarande system, och dessa föreskrifter. Av 25 renhållningsförordningen (1998:902) framgår att certifieringen skall vara utförd av ett certifieringsorgan ackrediterat för uppgiften enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Certifiering krävs inte för ny verksamhet under de första två verksamhetsåren. Trots vad som sägs i 25 renhållningsförordningen (1998:902) krävs fram till den 1 juli 2003 inte certifiering av verksamhet som har påbörjats senast den 30 juni Verksamhet som påbörjas senare är undantagen från certifieringskravet under de första två verksamhetsåren. AR till 5 I underlag för certifiering bör verksamhetsutövaren precisera vilket el-avfall som kommer att förbehandlas i verksamheten. Det kan vara lämpligt att välja indelning enligt de kategorier som anges i bilaga 1 till föreskrifterna. Om avfallet inte inryms under någon av kategorierna 1-11 i bilaga 1 till föreskrifterna om el-avfall, utan är att hänföra till kategori 12 övrigt, så bör verksamhetsutövaren precisera närmare vilken typ av avfall som kommer att förbehandlas. Certifieringsorganet bör i certifieringsbeslutet ange för vilka kategorier elavfall certifieringsbeslutet gäller samt vilka verksamhetsorter som omfattas av certifieringsbeslutet. Arbetsställe-nummer (CFARNR) bör anges eller organisationsnummer om det är ett företag med endast ett arbetsställe. Även en ny verksamhet bör ha rutiner som följer kvalitets- eller miljöledningsstandard, även om det inte krävs ett certifierat system de första två åren enligt 5 andra stycket. Till ny verksamhet bör hänföras sådan verksamhet som startas på ett nytt ställe eller en befintlig verksamhet som i betydande grad ändrar inriktning. Om det vid ägarbyte eller andra större förändringar uppstår behov av att ändra i kvalitetseller miljöledningssystemen, så bör verksamhetsutövaren på tidigt stadium informera tillsynsmyndigheten. Faktaruta 4 Renhållningsförordningens 25 med regler om certifiering Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter får deponeras, förbrännas eller fragmenteras endast om de elektriska eller elektroniska produkterna förbehandlats i en sådan verksamhet som anges i 24, och den förbehandlande verksamheten har personal eller system för kvalitet eller miljöledning som certifierats av ett organ vars kompetens för uppgiften har styrkts genom ackreditering enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Certifieringen ska avse den kompetens eller det system för kvalitet eller miljöledning som behövs med hänsyn till det ändamål som anges i 24 och de föreskrifter som meddelats med stöd av 24. Naturvårdsverket får föreskriva om undantag från kravet på certifiering. Mer att läsa om renhållningsförordningens bestämmelser finns i kapitlet Regler som gäller vid förbehandling av el-avfall. Ett certifieringsbeslut gäller för en juridisk person, som kan ha en eller flera olika platser för sin verksamhet i landet. 6 Förbehandlingsverksamhet som blivit certifierad i enlighet med 5 skall sända kopia av certifieringsbeslutet till tillsynsmyndigheten. 18

19 Faktaruta 5 Ackreditering och certifiering Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, SWEDAC, ansvarar enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll för ackreditering av certifieringsorgan. SWEDAC tillhandahåller information om underlag för ackreditering av certifieringsorgan. SWEDAC kan upplysa om vilka certifieringsorgan som är ackrediterade för bedömning av ledningssystem för förbehandling av el-avfall. Förbehandlingsverksamheten certifieras av ett certifieringsorgan, som verksamhetsutövaren själv väljer, bland de som är ackrediterade för bedömning av ledningssystem för förbehandling av el-avfall. Kunskap och dokumentation 7 Personer sysselsatta i förbehandlingsverksamhet skall ha för arbetsuppgifterna anpassade kunskaper om 1. hur el-avfallet bäst förbehandlas enligt 9, 2. el-avfallets innehåll av hälso- och miljöfarliga ämnen samt 3. skyddsåtgärder för att minska risker vid förbehandling av el-avfallet. För varje person sysselsatt i förbehandlingsverksamhet skall relevant utbildning och erfarenhet dokumenteras samt en plan för vidareutbildning utarbetas. AR till 7 Kunskapskraven bör anpassas till den typ av el-avfall som förbehandlas i verksamheten. Om företaget är specialiserat på en viss typ av el-avfall bör personalen ha den särskilda kunskap som behövs för att sakkunnigt ta hand om det och följa utvecklingen på området. Verksamhetsutövaren bör upprätta och underhålla rutiner för att vidmakthålla och utveckla kunskapen hos personalen. Verksamhetsutövaren bör ha rutiner för att hålla personalen informerad om förändringar i regler, miljöaspekter och återvinningsteknik, som har betydelse för verksamheten. Verksamhetsutövarens dokumentation bör innehålla aktuella anteckningar över enskilda personers utbildning, kvalifikationer, erfarenhet, genomförd fortbildning och kunskapskontroller. 8 Anteckningar skall föras om följande: 1. inkommande mängd el-avfall uppdelat på avfallsslag enligt bilaga 1, 2. den typ av förbehandling som förekommer i verksamheten avseende olika avfallsslag enligt bilaga 1, 3. i verksamheten uppkomna mängder avfall uppdelat på avfallsslag enligt bilaga 2, 4. de anläggningar till vilka olika avfallsslag enligt bilaga 2 transporteras samt i vilka mängder, 5. mängd av lagrat icke förbehandlat el-avfall, behandlat avfall samt farligt avfall vid kalenderårets slut. Anteckningarna skall för varje kalenderår sammanställas senast den 31 mars påföljande år och sparas till den 31 mars nästföljande år. AR till 8 Om en juridisk person har flera verksamheter på olika anläggningar i landet bör en sammanställning göras för varje verksamhetsplats. Sammanställningen bör finnas tillgänglig för tillsynsmyndigheten och, om myndigheten så önskar, skickas dit. 19

20 Syftet är att det ska gå att göra en materialbalans på in- och utgående material från för behandlingen av el-avfall. Om det i verksamheten uppkommer andra avfallsslag än el-avfall, t.ex. emballage, så är inte avsikten att det ska ingå i den redovisningen. En redovisning över farligt avfall krävs också enligt förordningen om farligt avfall. Se vidare under avsnittet Farligt avfall i kapitlet Regler som gäller vid förbehandling av el-avfall. Enligt FFA ska den som utövar verksamhet där farligt avfall uppkommer föra anteckningar om mängd och slag av farligt avfall. Detta ska anges i EWC-kod. Förebyggande försiktighetsmått vid förbehandling av el-avfall 9 För varje avfallsslag skall den förbehandlingsmetod väljas som gör att efterföljande återvinning eller bortskaffande av avfallet kan ske på ett från hälso- och miljösynpunkt lämpligt sätt. Kraven i ska alltid gälla. Vald förbehandlingsmetod samt skäl till vald metod skall dokumenteras. Bestämmelsen i 9 kan ses som en precisering av reglerna i 2 kap. 3 (den grundläggande hänsynsregeln) och 2 kap. 5 (hushållningsregeln) miljöbalken. Enligt 2 kap. 3 miljöbalken ska en verksamhetsutövare utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte ska vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik. Den som bedriver förbehandlingsverksamhet måste således ha kunskap om och använda bästa möjliga teknik. Uttrycket bästa möjliga teknik inrymmer både den använda teknologin och det sätt på vilket en anläggning konstrueras, utformas, byggs, underhålls, leds och drivs. Även i de fall en anläggning avvecklas och tas ur bruk ska denna princip gälla. Den eller de tekniska lösningar som bör kunna krävas måste från teknisk och ekonomisk synpunkt vara industriellt möjliga och rimliga att använda inom branschen i fråga. Detta innebär bl.a. att proportionen mellan den nytta för människors hälsa och miljön som försiktighetsmåttet eller skyddsåtgärden medför inte får vara orimlig med hänsyn till de kostnader den föranleder. Det bör påpekas att det kan finnas flera tekniska system som håller sådan standard från hälso- och miljösynpunkt att de kan anses som bästa teknik. AR till 9 För att kunna välja en från hälso- och miljösynpunkt lämplig förbehandling bör verksamhetsutövaren uppmärksamma de hälso- och miljöfarliga ämnen som kan finnas i elavfallet. Särskilt bör uppmärksamheten riktas mot organiska ämnen som är långlivade, bioackumulerbara eller toxiska, så att de kan framkalla cancer, påverka arvsmassan eller verka hormonstörande (inklusive fortplantningsstörande). Vidare bör metaller som är farliga för hälsa eller miljö, ämnen som skadar atmosfärens ozonskikt och ämnen som fungerar som s.k. växthusgaser särskilt uppmärksammas. Av dokumentationen över valda förbehandlingsmetoder bör det framgå vilka risker som olika avfallstyper medför och hur verksamhetsutövaren valt metod för att minska riskerna. Verksamhetsutövaren bör följa myndigheternas arbete med begränsning av risker med kemiska ämnen och tillämpa nya rön i sin verksamhet. 20

21 Ämnen som är långlivade, kallas också persistenta, bryts mycket långsamt ned i naturen. Bioackumulerbara ämnen kan tas upp och anrikas i växter eller djur, med negativa följder. Med toxiska ämnen menas sådana som är giftiga. Persistenta, bioackumulerbara och toxiska ämnen brukar kallas PBT-ämnen. Med PBT-ämnen avses vanligen ämnen som uppfyller samtliga dessa tre kriterier. I begreppet T(oxisk eller giftig) ingår vanligen cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande ämnen liksom ämnen som är mycket giftiga för vattenlevande organismer. Kretskort innehåller hälso- och miljöfarliga ämnen, men också återvinningsbara metaller. Själva mönsterkortet innehåller oftast bromerade flamskyddsmedel och komponenterna på kortet kan ha kapslingar med bromerade flamskyddsmedel. På kretskortet kan finnas komponenter med kvicksilver, miljöfarliga batterier och bly i lödningar. Den som yrkesmässigt behandlar el-avfall har möjlighet att begära upplysningar från producenten om innehållet i el-avfallet om det behövs från miljö- eller hälsoskyddssynpunkt för att underlätta behandlingen. Det kan göras med stöd av 11 förordningen (2000:208) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter, vilken dock inte gäller för allt el-avfall. Dokumentationen om vald förbehandlingsmetod kan behövas för olika syften: dels instruktioner för personalens arbete, dels som underlag till tillsynsmyndigheter och certifieringsorgan. För el-avfall som innehåller radioaktiva källor, exempelvis vissa brandvarnare, är även föreskrifter från Strålskyddsinstitutet tillämpliga. AR till 9 Vid förbehandling av elektroniskt avfall bör kretskorten hanteras så att spridningen av de farliga ämnena förhindras och förbehandlingen syfta till att metallerna kan återvinns. Kondensatorer med hälso- eller miljöfarliga vätskor bör avlägsnas och hanteras i separata fraktioner. Vissa kondensatorer innehåller vätskor, som gör att de klassificeras som farligt avfall, exempelvis PCB eller mineraloljor. Andra kan innehålla hälso- och miljöfarliga vätskor, som inte finns med i förordningen om farligt avfall. Oftast är det lämpligast att avlägsna alla kondensatorer med vätskor, såvida inte efterföljande hantering ändå ger ett miljömässigt godtagbart resultat. I 11 föreskriften och i kommentaren till den anges vad som gäller för ämnen som klassificeras som farligt avfall. Exempel ges i faktaruta 7. Exempel på miljöfarliga ämnen eller komponenter som inte klassas som farligt avfall, men som verksamhetsutövaren bör uppmärksamma, ges i faktaruta 6. Se vidare kommentarerna till För el-avfall som innehåller radioaktiva källor eller är kontaminerat med radioaktivitet gäller särskilda regler. Strålskyddsinstitutet är ansvarig central myndighet för sådana frågor. 21