Insatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar

Transkript

1 Insatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar Kommunernas användning av stimulansbidragen

2 Citera gärna Socialstyrelsens rapporter, men glöm inte att uppge källan. Bilder, fotografier och illustrationer är skyddade av upphovsrätten. Det innebär att du måste ha upphovsmannens tillstånd för att använda dem. Artikelnr Publicerad juni

3 Förord Kommunerna har under perioden fått stimulansbidrag för att utveckla sina sociala insatser till personer med psykiska funktionsnedsättning. Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att fördela dessa medel, som kommit alla kommuner till del i relation till antalet invånare i kommunen. Sammanlagt har 520 miljoner fördelats. Socialstyrelsen har också haft i uppdrag att följa upp hur kommunerna använt statsbidraget. De mål och prioriteringar som regeringen angivit för stimulansbidragen har varit vägledande för detta arbete. Kommunerna har hunnit olika långt i sitt utvecklingsarbete och vissa verksamheter behöver planeras och förberedas under relativt lång tid. Detta är sannolikt en av orsakerna till att bara drygt hälften av utbetalade medel hade förbrukats i slutet av Uppföljningen har gjorts av utredaren Nina Frohm, som även sammanställt denna rapport. Arbetet har följts av en styrgrupp som har bestått av enhetscheferna Eva Wallin (ordförande), Mona Heurgren och Marie Lawrence. Lars-Erik Holm Generaldirektör 3

4 Innehåll Förord 3 Sammanfattning 6 Rättstillämpningen 6 Otillräcklig kunskap om effekten för den enskilde 6 Statsbidraget och kommunernas arbete 6 Mål och måluppfyllelse 7 Inledning 9 Bakgrund 9 Uppdraget 9 Övergripande mål och prioriterade områden 10 Metod och genomförande 10 Kommunenkäterna 11 Granskning av domar 11 Intervjuer med personer under tvångsåtgärder 12 Resultatredovisning 14 Statsbidraget 14 Formaliserade strukturer för samarbete 16 Kännedom om målgruppens behov 21 Socialstyrelsens bedömning 23 Flexibla och individanpassade lösningar 24 Särskilda resurspersoner 24 Arbetsmetoder 25 Boendeformer inklusive mellanboende 28 Sysselsättning 29 Kompetens 31 Återintagningar 33 Kommunernas uppgifter om återintagningar 34 Personerna i öppen vårdform 37 Patienter som överförts till öppen rättspsykiatrisk vård 37 Patienter som överförts till öppen psykiatrisk tvångsvård 38 Skillnader i vårdplaner och särskilda villkor mellan LRV och LPT 39 Patienternas inställning till öppen rättspsykiatrisk vård 39 Patienternas inställning till öppen psykiatrisk tvångsvård 41 Diskussion 44 Rättstillämpningen 44 Svag kunskap om effekten för den enskilde 45 Unga kvinnor vårdas sällan i öppen tvångsvård 45 Referenser 46 4

5 Bilaga 1 Bortfallskommuner 47 Bilaga 2 Statsbidrag 49 5

6 Sammanfattning Rättstillämpningen Den nya vårdformen som trädde i kraft den 1 september 2008 tycks fungera bättre för rättspsykiatrins patienter än för patienter inom den psykiatriska tvångsvården. Patienter inom rättspsykiatrin har längre vårdtider och får insatser som är mer anpassade efter individuella behov. Förutsättningarna för att slussa ut personer till öppen rättspsykiatrisk vård är på så sätt bättre jämfört med dem som förs över till öppen psykiatrisk tvångsvård. De sistnämnda patienterna har i regel kortare vårdtid än fyra veckor och behandlas för en psykiatrisk diagnos i ett akut skede. Behandlingsinsatserna innebär oftast att symtom medicineras. Chefsöverläkare och annan personal verksamma inom sluten psykiatrisk tvångsvård har relativt kort tid på sig för att bedöma vad som är adekvata insatser för en patient som ska föras över till öppen psykiatrisk tvångsvård och för att upprätta en samordnad vårdplan. I nästan hälften av de fall när patienter överförts till öppen psykiatrisk tvångsvård har kommunerna saknat kännedom om detta. Det beror i regel på att chefsöverläkaren bedömt att patienterna enbart behövt insatser från landstinget med krav på medicinering och regelbunden kontakt med den öppna psykiatriska mottagningen. Någon med kommunen samordnad vårdplan har då inte upprättats. Socialstyrelsen avser att uppmärksamma den sittande Psykiatriutredningen (S2008:98) på de brister i lagstiftningens tillämpning som myndigheten sett när det gäller öppen psykiatrisk tvångsvård. Otillräcklig kunskap om effekten för den enskilde En uppföljning av det slag som nu gjorts ger föga kunskap om vårdformens effekter för den enskilde, dvs. om den motsvarar den enskildes förväntningar och bidrar till ökad livskvalitet. Återkommande uppföljningar om hur människor med psykiska funktionsnedsättningar bor och om de har meningsfull sysselsättning saknas. Det saknas också undersökningar om hur de anser sig bemötta inom såväl vård och omsorg som samhället i övrigt tillhandahåller. Socialstyrelsen anser att bättre och mer ingående kunskap om livssituationen för personer med psykiska funktionsnedsättningar förutsätter en intensifierad metodutveckling för att ta fram, bearbeta och analysera data om socialtjänstens effekter för klienter. Statsbidraget och kommunernas arbete Socialstyrelsen har under åren förmedlat sammanlagt 520 miljoner kronor i statsbidrag till kommunerna för att stimulera dem att förbättra 6

7 sina sociala insatser för de personer med psykisk funktionsnedsättning som vårdas i öppen tvångsvård. Förändringsarbete tar tid att förankra och genomföra om effekten ska bli varaktig. Detta framgår av det material Socialstyrelsen haft tillgång till under arbetet med uppföljningen. Kommunerna har också olika förutsättningar att använda statsbidraget för de ändamål för vilka det är avsett. Det handlar t.ex. om kommunernas kännedom om vilka insatser som fungerar och som motsvarar de enskildas behov och vilka förbättringsområden som bör prioriteras och som det finns beredskap för. Mål och måluppfyllelse Regeringen har satt upp fem mål för statsbidraget. Mål 1. Det ska finnas effektiva och formaliserade strukturer för samarbete mellan kommun och landsting kring personer som varit föremål för åtgärder inom den psykiatriska tvångsvården. Sedan januari 2010 då bestämmelsen om att kommunen ska ingå formaliserade, övergripande överenskommelser med landstinget om samarbete i fråga om personer med psykisk funktionsnedsättning har över hälften av kommunerna träffat sådana överenskommelser med respektive landsting. Socialstyrelsen anser att samverkan mellan kommuner och landsting utvecklas positivt och bedömer att mål 1 har goda förutsättningar att uppnås när det gäller formaliserade och övergripande strukturer för samarbete. Men för att målet ska vara uppnått ska samverkansstrukturerna också vara effektiva. Kommuner och landsting behöver fortsätta arbetet med gemensamma policydokument, avtal och överenskommelser. Mål 2. Det ska finnas kunskap om de behov personer med psykisk funktionsnedsättning har så att utbyggnaden av verksamheter ges förutsättningar att motsvara målgruppens behov av stödinsatser. Ett fåtal kommuner har inventerat målgruppen och dess behov på ett heltäckande sätt. De flesta kommuner och stadsdelar har på ett tidigt stadium undersökt hur många personer som kan förväntas bli föremål för den nya vårdformen. Det är emellertid betydligt fler personer som förts över till öppen vårdform än vad kommunerna känt till. Socialstyrelsen anser att kommuner i samverkan med respektive landsting kontinuerligt behöver inventera målgruppen och dess behov av stödinsatser för att mål 2 ska uppnås. Mål 3. Det ska finnas ett varierat utbud av flexibla och individanpassade lösningar (t.ex. boende och sysselsättning) som kan tillgodose behovet för de personer som får den nya vårdformen. Kommuner och stadsdelar har uppmärksammat i allt högre grad boendeoch sysselsättningsområdet. I vilken utsträckning målet om flexibla och individanpassade lösningar är uppfyllt är svårt att bedöma. I vilken mån mål 3 uppnås får bedömas utifrån alla de satsningar som gjorts och görs inom psykiatriområdet. 7

8 Mål 4. Personalen ska ha tillgång till relevant vägledning, handledning och fortbildning Kommunerna har i hög grad satsat på kompetensutveckling för att utveckla sina arbetsmetoder och för att kunna tillgodose enskildas behov på ett professionellt sätt. Socialstyrelsen bedömer att mål 4 har goda förutsättningar att uppnås. Mål 5. Återintagningar ska inte bero på att kommunerna har otillräckliga stödinsatser Mål 5 är problematiskt att följa upp då det oftast är flera, och ofta komplexa orsaker som ligger till grund för återintagningar. Kommuner och landsting är också i vissa avseenden oeniga om både hur bestämmelserna om överföring till öppen psykiatrisk tvångsvård ska tolkas och när återintagningar ska ske. Socialstyrelsen anser att det är svårt att bedöma om återintagningarna endast är en följd av kommunernas bristande sociala insatser. Det är oftast flera aktörer inblandade, förutom kommunen, öppenvårdsmottagningar, sjukvårdsinrättning och den enskilde samt i vissa fall också beroendemottagningar. 8

9 Inledning Bakgrund Våren 2008 överlämnades regeringens proposition 2007/08:70 Ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården till riksdagen. Syftet med de föreslagna bestämmelserna var att tillgodose vårdbehovet hos de tvångsvårdade patienter, som inte behöver vårdas inom psykiatrisk slutenvård men som ändå måste följa särskilda villkor för att de ska få den psykiatriska vård som de behöver. Riksdagen antog propositionen (socialutskottets betänkande 2007/08 SoU15, rskr 2007/08:178) och lagändringen trädde i kraft den 1 september Även om bestämmelserna om öppen psykiatrisk tvångsvård respektive öppen rättspsykiatrisk vård finns i två olika lagar handlar det i praktiken om en vårdform, vilken får bedrivas utanför sjukvårdsinrättning. Förutsättningarna för att en enskild person ska tas in för psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård har inte ändrats. Tvångsvård inleds därför alltid med att den enskilde vistas på sjukvårdsinrättning. Med vårdformen öppen tvångsvård förbättras emellertid möjligheterna att ge adekvat vård och stöd åt de människor med psykiska störningar som inte kan skrivas ut från tvångsvård, men som inte behöver vara intagna på en sjukvårdsinrättning. I dessa fall kan chefsöverläkaren hos förvaltningsrätten ansöka om att patienten ska överföras till den öppna vårdformen. Till ansökan ska chefsöverläkaren bifoga en samordnad vårdplan där det tydligt framgår hur den fortsatta vården ska bedrivas, hur de öppna psykiatriska och sociala insatserna är utformade och vem som ansvarar för vad. Vårdplanen ska vara justerad av de enheter inom kommun och landsting som svarar för insatserna. Förvaltningsrätten kan sedan besluta om särskilda villkor för den öppna vårdformen, t.ex. att patienten ska följa den ordinerade läkemedelsbehandlingen regelbundet besöka en öppenvårdsmottagning bo i den bostad kommunen anvisat och ta emot kommunala stödinsatser avhålla sig från droger. Uppdraget I samband med införandet av den nya vårdformen bedömde regeringen att kommunerna skulle behöva statligt stöd för att förstärka de sociala insatserna till personer med psykisk funktionsnedsättning. Redan innan reformen trädde i kraft beslutade regering och riksdag om ett särskilt statsbidrag för detta ändamål, som under de närmast följande åren kom att följas av flera. Regeringen har som följd gett Socialstyrelsen i uppdrag att betala ut statsbidrag till kommunerna under åren , sammanlagt 520 miljoner kronor. Av regeringsbeslutet (S2007/5551/HS) framgår också att Socialsty- 9

10 relsen ska följa upp statsbidraget och lämna en slutrapport senast den 1 juli Regeringen har angivit mål och prioriteringar för kommunernas användning av statsbidraget. Dessa innebär att kommunerna ska utveckla befintlig eller planerad verksamhet (inklusive kompetensutveckling) och organisera sin verksamhet så att den underlättar för människor att klara övergången från vård på en sjukvårdsinrättning till en öppnare vårdform. Övergripande mål och prioriterade områden Regeringen har angivit följande övergripande mål: Det ska finnas effektiva och formaliserade strukturer för samarbete mellan kommun och landsting kring personer som varit föremål för åtgärder inom den psykiatriska tvångsvården. Det ska finnas kunskap om psykiskt funktionshindrades behov så att en utbyggnad av verksamheten ges förutsättningar att motsvara målgruppens behov av stödinsatser. Det ska finnas ett varierat utbud av flexibla och individanpassade lösningar (t.ex. boende- och sysselsättningsinsatser) som kan tillgodose behoven hos de personer som får del av öppen tvångsvård. Personalen ska ha tillgång till relevant vägledning, handledning och fortbildning. Återinskrivningar ska inte bero på att kommunen har otillräckliga stödinsatser. Regeringen har vidare prioriterat områdena särskilda resurspersoner utveckling av arbetsmetoder boendeformer sysselsättning stärkt kompetens organisation eller struktur som främjar samarbete tillskapande av mellanboendeformer. I Socialstyrelsens uppdrag ingår att redovisa patienters och anhörigas erfarenheter av öppen psykiatrisk tvångsvård. Metod och genomförande För att följa upp kommunernas tillämpning av den nya vårdformen och hur de sociala insatserna utvecklats har Socialstyrelsen använt både kvalitativa och kvantitativa metoder. Två enkätundersökningar har genomförts och de förvaltningsrättsdomar som avkunnats under uppföljningstiden har granskats. Vidare har Umeå universitet på Socialstyrelsens uppdrag intervjuat enskilda som från sjukvårdsinrättning överförts till öppen vårdform med sociala insatser från kommunerna. Detta gör det möjligt att belysa både de övergripande målen och de sju prioriterade områdena, som regeringen angivit för kommunernas användning av statsbidraget. 10

11 Kommunenkäterna De enkätundersökningar som Socialstyrelsen genomfört har skickats ut till alla kommuner och stadsdelar. Den första enkäten skickades ut i april 2008 för att besvaras av socialchef eller motsvarande chef med ansvar för personer med psykisk funktionsnedsättning. Syftet var att få en aktuell bild av kommunernas insatser för personer med psykisk funktionsnedsättning innan den nya vårdformen trädde i kraft. Enkäten innehöll frågor om inventering, uppsökande och informerande verksamhet brukarinflytande planering och styrning på övergripande nivå arbetsformer och metoder personalens kompetens handläggarnas uppdrag boendeformer sysselsättningsverksamheter hur kommunerna och statsdelarna förbereder den nya vårdformen För att säkerställa kvaliteten i dataunderlaget granskade Socialstyrelsen innehållet i de besvarade enkäterna. Vid otydliga formuleringar ombads kommunerna att komplettera sina svar. Bortfallet 1 i hela materialet uppgick till 7 procent (24 kommuner/stadsdelar). Den andra enkäten skickades ut i november 2010 med i huvudsak samma frågeställningar som i den första för att kunna jämföra resultaten mellan de båda undersökningstillfällena. Utöver dessa frågeställningar efterfrågades i den andra enkäten även uppgifter om det statsbidrag som hade betalats ut till kommuner och stadsdelar för att utveckla eller förstärka sociala insatser. Det gällde bland annat frågor om hur mycket av utbetalade statsbidrag som återstod och vilka planer som fanns för en fortsatt utveckling av området till och med den 31 juni Bortfallet i 2010 års kommunenkät uppgick till 7 procent (22 kommuner/stadsdelar) 2. I denna rapport redovisas materialet uppdelat på följande sätt: hela riket, storstäder (fler än invånare), mellanstora kommuner (fler än invånare) och små kommuner (färre än invånare). Granskning av domar Alla domar som meddelas om öppen eller fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen eller fortsatt öppen rättspsykiatrisk vård ska enligt 21 förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, skickas till Socialstyrelsen. Under tidsperioden 1 september april 2011 inkom sammanlagt förvaltningsrättsdomar om den öppna psyki- 1 Bortfallet redovisas i bilaga 1 för både 2008 och 2010 års kommunenkät 2 Mellan den första och andra enkäten hade antalet stadsdelar i Göteborg minskat från 24 till

12 atriska tvångsvården och öppen rättspsykiatrisk vård. Socialstyrelsen har granskat dessa domar för att undersöka: om patienten har samtyckt till att tvångsvården fortsätter i öppen form eller varit informerad om det vilka särskilda villkor som patienten ska följa om det i förvaltningsrätternas underlag finns samordnade vårdplaner vilka insatser som behövs och vilket ansvar som landstinget, kommunen respektive patienten har. För att bedöma om materialet har varit heltäckande har Socialstyrelsen jämfört antalet överföringar till öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen rättspsykiatrisk vård med antalet domar om fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård respektive fortsatt öppen rättspsykiatrisk vård. Så tycks vara fallet, men en viss osäkerhet råder eftersom det inte varit möjligt att få en komplett bild av de nämnda frågeställningarna. Vissa förvaltningsrätters domar innehåller nämligen inte tillräcklig information för att uppföljningens syfte i detta avseende ska kunna tillgodoses. Intervjuer med personer under tvångsåtgärder Umeå universitet har på uppdrag av Socialstyrelsen genomfört en kvalitativ studie i vilken 21 personer som behandlats i öppen tvångsvård respektive öppen rättspsykiatrisk vård intervjuats. Syftet är att ge en bild av hur enskilda personer upplever denna form av vård och vilka erfarenheter de har av den. Studien som sådan är unik men dess resultat är inte generaliserbart till hela målgruppen. Det ansågs viktigt att intervjupersonerna skulle komma från olika platser och ha olika slags behov. Därför rekryterades intervjupersonerna från fem olika kommuner varav två storstadskommuner. De flesta som intervjuades rekryterades med hjälp av kommun eller landsting, men några personer kontaktades direkt av forskaren i fråga. Intervjuerna har oftast genomförts i intervjupersonens hem men i några fall på caféer. De flesta intervjuerna har varat i cirka minuter. Intervjuerna har varit samtalsinriktade och strukturerade med stöd av en intervjumall. Intervjuaren har upplevt de flesta samtal som öppna och att intervjupersonerna kunnat ge meningsfulla svar på frågeställningarna. Nitton intervjuer har spelats in och skrivits ut. I två fall har det inte var möjligt eftersom intervjupersonen inte accepterade att bandspelare användes. I dessa fall har anteckningar förts. Det har varit påfallande svårt att rekrytera intervjupersoner. Det kan delvis ha berott på trögheter inom de organisationer som tillfrågats om hjälp vid rekrytering, men många har lagt ned ett betydande arbete för att finna intervjupersoner. Många tillfrågade personer har avböjt att delta i studien. Det är omöjligt att dra några säkra slutsatser om vilka skevheter som kan finnas i den grupp som intervjuats jämfört med hela populationen inom öppen vårdform. Det är troligt att personer som är äldre och som har ett hälsotillstånd som gör att de har svårt att föra ett koncentrerat samtal i mindre grad inkluderats i studien. Det faktum att det i stor utsträckning är vårdgiva- 12

13 ren som tillfrågat patienterna kan också ha medfört att patienter som är kritiska till vården tenderat att tacka nej eller tillfrågats i mindre utsträckning. Jämfört med hela populationer med öppen tvångsvård är kvinnor och utlandsfödda underrepresenterade. 13

14 Resultatredovisning I det följande redovisas hur mycket av statsbidraget som förbrukats och vilka områden som kommunerna och stadsdelarna har valt att förstärka eller bygga ut med stöd av detta bidrag. Redovisningen utgår från de mål och prioriterade områden som regeringen fastställt. Statsbidraget Statsbidraget har haft en stimulerande effekt och bidragit till utvecklingsarbetet i kommunerna. Dessa kommuner har emellertid kommit olika långt i detta arbete bland annat beroende på vilka insatser och områden de valt att prioritera. Om det vore möjligt att bedöma statsbidragets betydelse som stimulans för utvecklingsarbetet efter hur snabbt det förbrukats skulle bidraget ha haft störst betydelse för de små kommunerna. De flesta av dem har förbrukat sina medel för åren , medan mellanstora kommuner och storstäder oftare har kvar medel från dessa år. Skillnaderna när det gäller andelen förbrukade medel kan till exempel bero på att det i större kommuner krävs längre tid för att prioritera bland de områden som behöver förstärkas och planera för insatserna. De ingår i en mer komplex organisation med fler intressenter hos vilka utvecklingsarbetet ska förankras. En del av de prioriterade områdena kräver att kommunen samverkar med andra organisationer eller myndigheter, vilket också tar tid. Generellt sett har det tagit lång tid för kommunerna att planera, utveckla och förstärka de sociala insatserna för personer med psykisk funktionsnedsättning. I slutet av 2010 återstod 275 miljoner kronor av statsbidraget 3. Hur mycket medel som återstår påverkas emellertid av att några kommuner inte har lämnat in sina ekonomiska redovisningar. Tabell 1. Utbetalt statsbidrag och förbrukat statsbidrag Utbetalt ÅR 2007 År 2008 År 2009 År 2010 Summa Summa utbetalt 145 mnkr 75 mnkr 150 mnkr 150 mnkr 520 mnkr Summa förbrukat 31 mnkr 51 mkr 83 mnkr 80 mnkr 245 mnkr Kvar av statsbidraget 114 mnkr 24 mnkr 67 mnkr 70 mnkr 275 mnkr De kommuner som inte har lämnat in en ekonomisk redovisning har tillsammans fått 70 miljoner kronor i statsbidrag. Hur mycket dessa kommuner har förbrukat kan Socialstyrelsen inte uttala sig om. 3 Utbetalda stimulansbidrag uppdelade per kommun och förbrukade medel redovisas i bilaga 2. 14

15 De kommuner som avser att fortsätta använda statsbidraget till och med den 30 juni 2012 har redovisat vad de planerar att göra för de återstående medlen. De har utgått från sina specifika förbättringsområden och gör i många fall insatser på flera behovsområden samtidigt. Ett exempel på detta är hämtat från en mellanstor kommun. Denna ska fortsätta att satsa på sysselsättning under 2011 och stöder det sociala arbetskooperativets uppbyggnad med hyra under 2011 och under hälften av 2012 samt övriga tillkommande kostnader för att få verksamheten att fungera. Utbildning av personal i Supported Employment enligt IPS och fortsatt utveckling av den metodiken finns också med under 2011 och Uppbyggnad av en mellanboendeform med fyra lägenheter och personal dag och kväll diskuteras, liksom en viss kompetensutveckling av personal. Andra kommuner har valt att satsa kvarvarande medel på att slutföra den kompetenssatsning som har påbörjats. Några kommuner ska förstärka handledning till personal som arbetar med målgruppen. En del kommuner ska under 2011 och 2012 skapa mellanboendeformer i form av sviktboende i samverkan med landstingets slutenvård, psykiatrisk öppenvård och beroendevård. För att skapa nya boendeformer behöver personalen utbildas, särskilda resurspersoner anställas och en struktur som främjar samverkan införas. Några kommuner har använt statsbidraget till att lösa kostnaderna för individuella insatser i hemmet till enskilda individer som behövt sådana insatser. Det har främst gällt personer med stora komplexa vårdbehov som har vårdats under tvångsvårdslagarna under flera år. De kommuner som har valt att satsa statsbidragen på att lösa enskilda individuella behov har inte haft någon långsiktig planering för att bygga upp eller förstärka sina insatser för målgruppen i stort. Dessa kommuner har nu planerat om för att kunna ge motsvarande insatser permanent även till andra personer. Socialstyrelsens bedömning Förändringsarbete tar tid att förankra och genomföra om effekten ska bli varaktig. Kommunerna har också olika förutsättningar för att använda statsbidraget för de ändamål som det är avsett. Det handlar t.ex. om vilken kännedom kommunerna har om vilka insatser som fungerar och som motsvarar de enskildas behov eller vilka förbättringsområden som bör prioriteras och som det finns beredskap för. Även om nästan hälften av statsbidraget hittills inte förbrukats har kommunerna öronmärkt dessa medel för att även fortsättningsvis utveckla och stärka de av regeringens prioriterade områden som är relevanta för dem. Socialstyrelsen kan också konstatera att det är i det närmaste omöjligt att avgränsa och följa upp utvecklingen inom ett område utifrån en statlig satsning, när flera olika satsningar pågår samtidigt. Exempelvis har Socialstyrelsen i uppdrag att under åren betala ut statsbidrag för att stärka kompetensen hos personal i socialtjänsten och hälso- och sjukvården som kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Socialstyrelsen har också haft i uppdrag att utbetala bidrag till kommuner som upphandlar sysselsättning eller erbjuder sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning under åren

16 Formaliserade strukturer för samarbete Mål 1. Det ska finnas effektiva och formaliserade strukturer för samarbete mellan kommun och landsting kring personer som varit föremål för åtgärder inom den psykiatriska tvångsvården Bristen på samverkan mellan kommun och landsting har varit ett återkommande problem som berörts i flera rapporter [1, 2]. Bättre samverkan är också ett av regeringens prioriterade områden, varför det har varit viktigt att genom enkäterna till kommunerna belysa frågor om samverkan och organisationsformer. I 2008 års enkät svarade 60 procent av kommunerna och stadsdelarna att de använde delar av statsbidraget för att stärka eller bygga upp nya organisationsformer eller strukturer för att främja samverkan. Av uppföljningsenkäten 2010 framgår att de allra flesta av dem har fortsatt att använda delar av statsbidraget till att utveckla samverkan med landstinget. Diagram 1 Gemensamma skriftliga överenskommelser eller samverkansavtal mellan kommuner och andra organisationer eller myndigheter när det gäller kommunernas övergripande verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning, jämförelse mellan år 2008 och 2010, i procent Hela riket Storstad Mellan kommun Liten kommun Mellan enkätundersökningarna 2008 och 2010 har det skett en positiv utveckling för samverkan mellan kommun och landsting. Fler kommuner och stadsdelar har numera gemensamma och skriftliga överenskommelser eller samverkansavtal med andra organisationer och myndigheter. I ett samverkansavtal kan berörda huvudmän fastställa vad de tillsammans vill uppnå och hur det ska gå till. Knappt 70 procent av kommunerna och stadsdelarna uppgav 2008 att de hade gemensamma och skriftliga överenskommelser eller samverkansavtal med andra aktörer när det gällde stödet till personer med psykisk funktionsnedsättning. Två år senare var motsvarande andel 76 procent. 16

17 Av tabell 2 framgår med vilken eller vilka organisationer eller myndigheter som kommunerna eller stadsdelarna har överenskommelser eller samverkansavtal. Tabell 2. Förekomst av överenskommelser eller samverkansavtal mellan kommuner och andra aktörer år 2010, i antal och procent (flera svarsalternativ är möjliga) Organisation/myndighet Storstad n=28 Mellanstora kommuner n= 113 Små kommuner n=99 Riket n=240 Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent Psykiatrisk slutenvård Öppen psykiatrisk vård Barn- och ungdomspsykiatrin Beroendevården Primärvård Försäkringskassa Arbetsförmedling Landstingens psykiatriska vård är kommunernas främsta samverkanspartner och överenskommelser om samverkan med den psykiatriska vården finns oftare än med primärvården. Vid det första enkättillfället 2008 var det främst mellanstora kommuner och små kommuner som uppgav att de hade överenskommelser om samverkan med primärvården. Två år senare är det en högre andel av storkommunerna som har sådana överenskommelser. Under denna tidsperiod har storstäderna också i ökad utsträckning tagit fram överenskommelser om samverkan med beroendevården. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är viktiga aktörer för personer med psykisk funktionsnedsättning. Det gäller framför allt dessa personers möjligheter till meningsfull sysselsättning men även deras ekonomiska situation. Men överenskommelser mellan kommuner respektive Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan finns i liten omfattning. I detta avseende har det inte skett någon förändring mellan 2008 och Den 1 januari 2010 infördes nya paragrafer i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, och i socialtjänstlagen (2001:453), SoL. De nya bestämmelserna tydliggör och förstärker huvudmännens ansvar att samverka genom krav på att kommuner och landsting ska ingå formaliserade, övergripande överenskommelser. För att överenskommelserna ska få såväl verklig betydelse för medborgarna och det praktiska arbetet i kommuner och landsting som för verksamheternas resurser och inriktning anges i prop. 2008/09:193 att det krävs överenskommelser av både principiell och praktisk karaktär. Genom överenskommelser som innehåller bestämmelser om gemensamma mål, resursfördelning och övergripande samarbete kring vissa grupper, kan förtroendevalda och andra beslutsfattare skapa långsiktiga strukturer för samverkan och ansvarsfördelning, vilket är till nytta både för verksamheternas ekonomi och för medborgarna (prop. 2008/0:193 s. 14). 17

18 Socialstyrelsen har i 2010 års enkät frågat om kommunerna har upprättat överenskommelser om samarbete med landstingen i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 8 a SoL när det gäller personer med psykiska funktionsnedsättningar. Sammanlagt 64 procent av kommunerna uppger att de upprättat sådana överenskommelser. Storstäder (77 procent) och mellanstora kommuner (74 procent) har i högre utsträckning än små kommuner (51 procent) upprättat en överenskommelse om samverkan, tabell 3. Tabell 3. Innehåll i överenskommelsen hos kommuner som har upprättat en överenskommelse om samarbete med landstinget enligt bestämmelserna i 5 kap. 8 a SoL, i antal och procent (flera svarsalternativ är möjliga) Innehåll i överenskommelsen Storstad n=24 Mellankommun n= 92 Småkommun n=72 Hela Riket n=188 Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent Gemensamma mål Resurs- och ansvarsfördelning Rutiner för samarbete mellan kommun och landsting kring enskilda personer med psykisk funktionsnedsättning Gemensam uppföljning av överenskommelsen Förmer för hur tvister mellan partner ska lösas Särskilda grupper Stöd till barn till personer med psykisk sjukdom/funktionsnedsättning Stöd till anhöriga och närstående till personer med psykisk sjukdom/funktionsnedsättning Personer med psykisk sjukdom och missbruksproblem Grundläggande för en överenskommelse är att huvudmännen gemensamt fastställer vilket eller vilka resultat de vill uppnå med sina insatser. Mellanstora kommuners överenskommelser med landstinget omfattar oftare gemensamma mål än storstäders eller småkommuners överenskommelser. Överenskommelserna i storstäderna omfattar i högre utsträckning skrivningar om resurs- och ansvarfördelning mellan kommun och landsting när det gäller boende- och sysselsättning och rekommenderade insatser i nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd m.m. jämfört med mellanstora och små kommuner. Tvister mellan landsting och kommun kan kräva omfattande resurser och dessutom få till följd att enskilda inte får sina behov tillgodosedda. I en överenskommelse är det därför viktigt att former anges för hur sådana tvister kan lösas. Det är främst storstäder som har med detta i sina överenskommelser. 18

19 Övriga områden där samverkan lyfts fram är ansvar för stöd till barn till personer med psykisk sjukdom/funktionsnedsättning. I 2 g HSL och 2 kap. 1 a lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdsområdet, LYHS, infördes den 1 januari 2010 bestämmelser om att hälso- och sjukvården och dess personal särskilt ska beakta att barn har rätt till information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet bor tillsammans med har en psykisk störning eller en psykisk funktionsnedsättning 4. Det är angeläget att de gemensamma överenskommelserna innehåller rutiner för hur barn kan ges information, råd och stöd på bästa sätt när båda huvudmännen är involverade [2]. Sådana rutiner har 31 procent av kommunerna och stadsdelarna utvecklat. Sedan den 1 juli 2009 ska socialnämnd erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder (5 kap. 10 SoL). Närmare en fjärdedel, 24 procent, av kommunerna har utvecklat strategier för hur de ska erbjuda och utveckla sådant stöd till personer med psykisk funktionsnedsättning. Flera utredningar, studier och tillsynsutredningar har påtalat brister i samverkan mellan psykiatri, socialtjänst och beroendevård för personer med missbruks- och beroendeproblematik. Socialstyrelsen publicerade 2007 Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård [3]. Riktlinjerna gäller både sociala och medicinska insatser inom kommunernas socialtjänst och landstingens beroendevård. Ett utvecklingsarbete för att ta fram samverkansöverenskommelser med anledning av riktlinjerna och skapa hållbara strukturer för samverkan kring målgruppen har bedrivits i 61 procent av kommunerna. Den 1 januari 2010 infördes också i både 3 f HSL och 2 kap. 7 SoL en lagstadgad skyldighet som innebär att huvudmännen tillsammans ska upprätta en individuell plan när den enskilde har behov av insatser från båda huvudmännen. Planen ska upprättas om kommunen eller landstinget bedömer att den behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda och om den enskilde samtycker till att den upprättas. Av planen ska det framgå vilka insatser som behövs, vilka insatser respektive huvudman svarar för, vilka åtgärder som vidtas av någon annan och vem av huvudmännen som har det övergripande ansvaret. Drygt hälften av kommunerna har numera skriftliga rutiner för att upprätta individuella planer i samarbete med landstinget för personer med psykisk funktionsnedsättning. Landstingen och kommunerna behöver också ha en gemensam rutin för hur det praktiska arbetet kring den enskilde ska utföras vid utskrivning från psykiatrisk slutenvård [8]. Cirka 84 procent av samtliga kommuner och stadsdelar har sådana skriftliga rutiner för samverkan med landstinget samtliga stadsdelar, 90 procent av de mellanstora kommunerna och 76 procent av de små kommunerna. Vårdformen öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen rättspsykiatrisk vård ger ytterligare anledning till att ta fram överenskommelser om hur arbetet 4 Den 1 januari 2011 trädde patientsäkerhetslagen (2010:659) i kraft och lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område upphörde att gälla. En motsvarighet till bestämmelsen i LYHS återfinns numera i 6 kap

20 med samordnade vårdplaner ska gå till [4]. Redan innan denna vårdform trädde i kraft hade 23 procent av kommunerna tagit fram någon form av gemensamma rutiner för samordnade vårdplaner. Med stöd av statsbidraget har 72 procent av kommunerna tillsammans med berört landsting utvecklat rutiner för arbetet med att ta fram samordnade vårdplaner och kommit överens om vilka uppgifter en sådan plan ska innehålla. Sammantaget uppger många kommuner att de har flera samverkansavtal av olika slag med landstinget. Samtidigt framgår det av uppföljningsenkäten att det i praktiken kvarstår åtskilliga samverkansproblem. Kommuner anger bland annat att de kommer in för sent i vårdplaneringsprocessen, främst när det gäller patienter som vårdas enligt LPT. Det har också framkommit att det finns brister i kommuners möjligheter att erbjuda sociala insatser. Att kommunernas insatser är av frivillig karaktär kan också förorsaka problem. Den enskilde måste ansöka om insatsen som sedan prövas och bedöms av en biståndshandläggare. I några fall har kommuner fått samordnade vårdplaner som faxmeddelanden som de förväntats skriva på utan att det skett någon gemensam planering. Kommunerna anser att det fungerar bättre när det gäller personer som överförs till öppen rättspsykiatrisk vård jämfört med dem som överförs till öppen psykiatrisk tvångsvård. Kommunerna kallas till överläggningar i tid och den samordnade vårdplanen fungerar. Det är täta uppföljningssamtal mellan den enskilde, kommunen och rättspsykiatrin. Rättpsykiatrin behåller också ofta kontakten med den enskilde lång tid efter det att han eller hon förts över till den öppna rättspsykiatriska vården. Samverkan mellan olika förvaltningar inom kommunen nämndes som ett samverkanshinder i 2008 års enkät. Flera kommuner har använt delar av statsbidraget för att ta fram övergripande rutiner som tydliggör ansvaret internt för dem som deltar i den samordnade vårdplaneringen. Av dessa rutiner framgår också vilket mandat de kommunala representanterna har. Brister i samverkan tycks ibland bero på att en gemensam kunskapsbas saknas. Kommunerna uppfattar t.ex. att landstingets personal kan sakna förståelse för att kommunerna inte har möjlighet att ge insatser utan att den enskilde medverkar. Många kommuner har använt statsbidraget till att skapa en gemensam kunskapsbas med landstinget för att på så sätt utveckla samverkan. De kommuner som har genomfört gemensamma utbildningar tillsammans med psykiatrin upplever detta mycket positivt. Deltagarna har fått en gemensam värdegrund, förståelse för varandras ansvarsområden och respekt för varandras kompetenser. Socialstyrelsens bedömning Regeringens mål om att det ska finnas formaliserade strukturer för samverkan mellan kommuner och landsting har goda förutsättningar att uppnås. De förändringar som gjorts i bestämmelserna om kommuners och landstings skyldighet att ha överenskommelser om samarbete när det gäller personer med psykisk funktionsnedsättning har förstärkt möjligheterna att nå målet. Det finns en skillnad mellan stora, mellanstora och små kommuner när det gäller hur de skapar strukturer för samverkan. Små kommuner beskriver sitt utvecklingsarbete i samverkansdokument där kommunerna och landstingen gemensamt skapar strukturer för samråd. De större kommunerna har 20

21 oftare utarbetat rutiner för samarbetet och gemensamma projekt, till exempel med gemensamma utbildningar. Det kan tyda på att de större kommunerna har förutsättningar för mer långtgående samarbetsformer, men också på att de behöver mer formaliserade strukturer än vad som behövs i små kommuner med kortare beslutsvägar. Det är svårare att bedöma om de samarbetsstrukturer som utvecklats är effektiva. Den pågående utvecklingen när det gäller samverkan mellan kommuner och landsting är enligt Socialstyrelsens mening positiv men det återstår ännu mycket att lösa. Det handlar oftast om att kommuner och landsting måste ta tillvara och lära av de signaler som ges om att samverkan inte fungerar. Huvudmännen måste då gemensamt diskutera och gemensamt komma fram till vad som förorsakar samverkansproblemen och vad som är lösningen. Det finns på många håll i landet speciella samverkansgrupper med representanter från både kommuner och landsting. I dessa grupper tar man upp och diskuterar fall där samverkan inte har fungerat och försöker att gemensamt finna åtgärder eller lösningar för att samma situation inte ska uppstå på nytt. Regeringens satsning på gemensamma fortbildningar för personal i landsting och kommuner kan ha betydelse för att målet uppnås. Kännedom om målgruppens behov Mål 2. Det ska finnas kunskap om de behov personer med psykisk funktionsnedsättning har så att utbyggnaden av verksamheter ges förutsättningar att motsvara målgruppens behov av stödinsatser. God kunskap om målgruppens behov är en av de viktigaste förutsättningarna för att politiker och chefstjänstemän i en kommun ska kunna planera, bygga upp och styra verksamheter för personer med psykisk funktionsnedsättning. Underlag för arbetet får kommunen och dess företrädare främst genom att inventera målgruppens behov och bedriva uppsökande och informerande verksamhet. De flesta personer med psykisk funktionsnedsättning har kontakt med flera myndigheter och organisationer. Dessa kan med fördel involveras i arbetet med att inventera målgruppens behov för att få fler perspektiv på samma verklighet. Vilka myndigheter och organisationer som deltar varierar utifrån lokala behov och förutsättningar, men det är naturligt att involvera landstingets psykiatriska vård, både den öppna och slutna, primärvården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen liksom de olika enheter inom kommunen som har kontakt med personer i målgruppen. I maj 2008 frågade Socialstyrelsen kommunerna om de hade skaffat sig kännedom om personer med psykisk funktionsnedsättning och deras behov när det gällde t.ex. boende, sysselsättning, ekonomi, fritid, vård och sociala nätverk. Vid denna tidpunkt uppgav 143 kommuner och stadsdelar att de genomfört en inventering någon gång under perioden 2004 till Antingen hade kommunerna inventerat alla personer med psykisk funktionsnedsättning, det vill säga hela målgruppen, eller olika delgrupper, till exempel personer med missbruk och samtidig psykisk funktionsnedsättning inom tvångsvården, personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller hemlösa personer med psykisk funktionsnedsättning. 21

22 För att kunna följa utvecklingen ställdes motsvarande frågor i 2010 års uppföljningsenkät. Då uppgav 171 kommuner och stadsdelar att de hade genomfört en inventering någon gång under perioden Cirka 67 procent av dem hade valt att skaffa sig kännedom både om personer med psykisk funktionsnedsättning inklusive personer med samtidiga missbruksproblem och om personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Ytterligare 28 procent hade inventerat personer med psykisk funktionsnedsättning exklusive personer med samtidiga missbruksproblem och/eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och 10 procent hade endast skaffat sig kännedom om antalet personer med psykisk funktionsnedsättning. Någon djupare kännedom om målgruppens behov hade dessa sistnämnda kommuner inte skaffat sig. Tabell 4. Inventeringarnas innehåll och kommunernas samverkanspartner antal och andel kommuner som inventerat personer med psykiska funktionshinder under åren Inventeringarnas innehåll och samverkanspartner Kommuner som har inventerat personer med psykiska funktionshinder inklusive missbruksproblem och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar= 171 Innehåll Antal kommuner Procent Antal personer Kön Ålder Familjesituation Födelseland Psykisk hälsa/ohälsa Somatisk hälsa/ohälsa Missbruk/beroende Tandhälsa Boende/vardagsliv Sociala relationer Sysselsättning Ekonomi Samverkanspartner Öppen psykiatrisk mottagning Psykiatrisk slutenvård Primärvård Försäkringskassa Arbetsförmedling Patient, användar- och anhörigföreningar Av tabell 4 framgår att grundläggande uppgifter om målgruppen såsom kön och ålder inte alltid framgår av inventeringarna. I 20 respektive 25 procent av inventeringarna saknas också uppgifter om målgruppens behov av boen- 22

23 de och sysselsättning. En förklaring kan vara att vissa inventeringar är avgränsade och endast fokuserar på några enstaka uppgifter. Det är vanligt att en kommun samverkar med en annan myndighet eller organisation vid inventeringarna. Det har skett i drygt 80 procent av inventeringarna och då oftast tillsammans med landstingens psykiatriska vård och primärvård. Arbetsförmedling, försäkringskassa och patient-, användar- och anhörigorganisationer har inte varit delaktiga i det inventerande arbetet i motsvarande omfattning som landstingen. Flera kommuner, 73 stycken, har tillsammans med landstingen och deras psykiatriska vård satsat på att kartlägga målgruppen ur ett helhetsperspektiv. Dessa kommuner har inventerat antal personer, kön, hälsa, boende, sysselsättning och sociala relationer. En majoritet av kommunerna och stadsdelarna, 89 procent, undersökte under 2008 hur många personer med psykisk funktionsnedsättning som kunde bli aktuella för den nya vårdformen. Storstäderna hade undersökt detta i större utsträckning än de små kommunerna. Antalet uppskattades till sammanlagt personer, varav cirka 550 inom den rättspsykiatriska vården och 650 inom den psykiatriska tvångsvården. I samband med 2010 års uppföljningsenkät besvarade kommunerna och stadsdelarna frågan om hur många personer som hade överförts till den nya vårdformen sedan reformen infördes. Sammanlagt 888 personer hade förts över till öppen psykiatrisk tvångsvård och 628 personer hade varit eller var överförda till öppen rättspsykiatrisk vård. Förvaltningsrätternas domar under perioden 1 september 2008 till 31 mars 2011 visade att patienter överförts till öppen psykiatrisk tvångsvård och 888 patienter till öppen rättspsykiatrisk vård. Det finns alltså en skillnad mellan kommunernas uppgifter om hur många som förts över till öppen tvångsvård och förvaltningsrätternas domar i sådana ärenden. Det gäller framför allt patienter som vårdas inom öppen psykiatrisk tvångsvård, vilket innebär att de troligen inte har några insatser från socialtjänsten. Det är personer vilkas särskilda villkor handlar om att de ska sköta sin medicinering och gå på regelbundna besök på öppenvårdsmottagningen. Socialstyrelsens bedömning Det behövs fortsatta insatser innan kommunerna uppfyller regeringens mål om kunskap om målgruppens behov. Men Socialstyrelsen kan också konstatera att kommuner och stadsdelar på ett tidigt stadium undersökt hur många som kan förväntas bli föremål för den nya vårdformen. Enligt förvaltningsrättens domar är det emellertid fler personer som förts över än vad kommunerna känner till. Den kan finnas skäl att följa upp huruvida personer med stöd från enbart landstinget återintas till sluten vård oftare eller mer sällan jämfört med dem med stöd från såväl landsting som kommun. Socialstyrelsen utarbetar för närvarande stödverktyg som bland annat innehåller ett instrument för att samla in målgruppens behov av insatser från kommun och landsting. Arbetet med stödverktyget beräknas finnas tillgängligt på Socialstyrelsens webbplats i slutet av

24 Flexibla och individanpassade lösningar Mål 3. Det ska finnas ett varierat utbud av flexibla och individanpassade lösningar (t.ex. boende och sysselsättning) som kan tillgodose behovet för de personer som får den nya vårdformen. Särskilda resurspersoner Personer som har en psykisk funktionsnedsättning har ofta behov av hjälp från olika aktörer i form av service, stöd och vård. Till följd av funktionsnedsättningens art kan personerna i fråga många gånger ha svårt för att ta de kontakter som krävs för att få det stöd som de behöver. De har också ofta svårt att upprätthålla kontakter. Detta är bakgrunden till att statsbidraget har kunnat användas för att utveckla ett till målgruppen anpassat stöd. Det finns olika benämningar på särskilda resurspersoner såsom koordinator, personligt ombud, lots eller case manager. I det sistnämnda fallet lyfts resurspersonens roll som vårdsamordnare fram. Oavsett benämning har en särskild resursperson ett stort ansvar för att den enskilde får det stöd och de vårdinsatser han eller hon behöver. Resurspersonen ska se till att behandlingsinsatser, stödinsatser och praktisk hjälp kommer till stånd och genomförs. Den som vårdas i öppen tvångsvård ska få det stöd som innebär att vardagslivet fungerar, dvs. att han eller hon har ett fungerande boende, klarar sin ekonomi, upprätthåller viktiga relationer till bland annat barn och andra anhöriga, får tillgång till meningsfull sysselsättning och fritid etc. I början av 2008 uppgav 35 procent av kommunerna att de hade valt att använda delar av statsbidraget till att prioritera funktionen resursperson. Av uppföljningen under slutet av 2010 framkom att 50 procent av kommunerna använt delar av statsbidraget till att projektanställa en resursperson. Några kommuner, 57 stycken, har valt att utveckla stödet till den enskilde genom att utöka boendestödets personal som också får till uppgift att vara kontaktperson till vissa personer som är överförda till den nya vårdformen. Det finns även 15 kommuner som har utbildat och anställt case manager för en mer sammanhållen samordningsfunktion kring målgruppen. De har anställt extra resurspersoner som förstärkning till en träfflokal eller sysselsättningsverksamhet för att förändra arbetssättet inom dessa verksamheter. När Socialstyrelsen granskade kommunernas öppna svar visade det sig att särskilda resurspersoner har fått andra funktioner än vad statsbidraget syftar till. Det kan till exempel vara en person som arbetar med strategiska frågor på övergripande nivå och inte direkt mot enskilda personer. Statsbidraget har också använts för att anställa personer för att utveckla boende eller sysselsättningsverksamhet eller med utvecklingsfrågor för att se över kommunens arbetssätt och organisationsformer. Det är i storstäder inte ovanligt att en projektledare anställts, vilken utreder behovet av kompetensförstärkning för kommunens personal och tecknar avtal med utbildningsanordnare. I mellanstora kommuner förekommer det att kommunerna delar på en resursperson, som har i uppdrag att arbeta med utvecklingsfrågor och se över kommunernas arbetssätt eller representera kommunerna i olika samverkansgrupper. Storstäderna Malmö och Göteborg har valt att ha en speciellt anställd 24

25 projektledare som ett slags koordinator och utvecklingsledare för alla stadsdelar när det gäller statsbidrag för att förstärka sina sociala insatser för personer med psykisk funktionsnedsättning. Även i några små kommuner finns psykiatrisamordnare som stöttar kommunerna när det gäller frågor om målgruppen. Dessa psykiatrisamordnare träffas i nätverk för flera kommuner för att utbyta erfarenheter och kunskap. På så sätt har 87 kommuner valt att med stöd av statsbidraget stimulera samarbetet internt inom kommunen eller mellan kommunen och landstinget. Att använda statsbidraget för särskilda resurspersoner på dessa sätt skiljer sig t från regeringens intentioner, dvs. en funktion som finns nära den enskilde som lots, coach, personligt ombud eller en så kallad case manager. Socialstyrelsens bedömning Av de 151 kommuner som valt att satsa delar av statsbidraget på resurspersoner har fler än hälften av kommunerna tolkat funktionen resursperson expansivt som en administrativ än som en patient- eller personnära funktion. Arbetsmetoder Behovet av att utveckla arbetsmetoder inom socialtjänsten har uppmärksammats under flera år, bland annat för att bättre kunna anpassa stödet till personer med psykisk funktionsnedsättning. Samhällsbaserade team och kunskapsbaserade metoder är också prioriterade områden för statsbidragen. Av kommunenkäten 2008 framgick att 235 kommuner använde delar av statsbidraget till att förstärka eller se över sina metoder. Kommunerna uppgav att de använde systematiska instrument för att kartlägga behovet och att de även använde vissa evidensbaserade metoder i sitt stöd- och behandlingsarbete. 41 procent använde CAN-skattningar och 22 procent uppgav att de använde case-management enligt ACT- modellen med tvärdisciplinära team, som ger både behandlings- och omsorgsinsatser. Socialstyrelsen har utarbetat nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd [5]. I dessa rekommenderas ett antal insatser som har starkt vetenskapligt stöd, men också några insatser med svagare vetenskapligt stöd men med stark angelägenhetsgrad. Uppföljningsenkäten 2010 kompletterades med frågor om kommunerna tillämpade någon av de sex insatser som rekommenderades i ovan nämnda riktlinjer, stöd i föräldraskapet, familjeinterventioner, social färdighetsträning, Ett självständigt liv (ESL), arbetslivsinriktad rehabilitering enligt IPSmodellen, Bostad först och samordnade vård- och stödinsatser enligt ACTmodellen, diagram 2. 25