EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION. Förslag till RÅDETS DIREKTIV

Transkript

1 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den KOM(2001) 400 slutlig 2001/0164 (CNS) Förslag till RÅDETS DIREKTIV i syfte att sörja för en effektiv beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar i gemenskapen (framlagt av kommissionen)

2 MOTIVERING 1. INLEDNING 1. Kommissionen betonade i sitt meddelande av den 5 november 1997 med titeln "Ett åtgärdspaket för att angripa skadlig skattekonkurrens i Europeiska unionen" 1 att det föreligger ett behov av samordnade åtgärder på europeisk nivå för att angripa skadlig skattekonkurrens, i syfte att bidra till uppnåendet av vissa mål, t.ex. att minska fortsatta snedvridningar på den inre marknaden, förhindra alltför stora skattebortfall eller ge skattestrukturerna en mer sysselsättningsvänlig inriktning. Vid sitt möte den 1 december diskuterade Ekofin-rådet frågan ingående på grundval av meddelandet, enades om en resolution om en uppförandekod för företagsbeskattning, godkände en text om beskattning av sparande som grundval för ett direktiv på detta område och ansåg att kommissionen borde lägga fram ett förslag till direktiv när det gäller betalningar av räntor och royalties mellan företag. I linje med överenskommelsen av den 1 december 1997 antog kommissionen den 4 mars 1998 ett förslag till direktiv om ett gemensamt system för beskattning av räntor och royalties som betalas mellan närstående bolag i olika medlemsstater 3 och den 20 maj 1998 ett förslag till direktiv i syfte att säkerställa en effektiv minimibeskattning av ränteinkomster från sparande i gemenskapen Den 10 februari 1999 avgav Europaparlamentet sitt yttrande över förslaget till rådets direktiv i syfte att säkerställa en effektiv minimibeskattning av ränteinkomster från sparande i gemenskapen 5. Ekonomiska och sociala kommittén avgav sitt yttrande den 24 februari Rådet inledde sin behandling av det föreslagna direktivet i juli 1998 under Österrikes ordförandeskap. Förslaget har under de senaste tre åren diskuterats ingående på både politisk och teknisk nivå. Dessa överläggningar har lett till att rådet kommit fram till ett synsätt som i väsentlig mån skiljer sig från det tidigare synsättet på frågan om beskattning av inkomster från sparande. 3. I linje med slutsatserna från Ekofin-rådets möte den 1 december 1997 baserade kommissionen sitt direktivförslag på en kompromisslösning som brukar kallas "samexistensmodellen", som innebär att varje medlemsstat kan välja mellan att tillämpa en källskatt på räntebetalningar till enskilda personer med hemvist i andra medlemsstater eller att lämna uppgifter till den medlemsstat där den faktiska betalningsmottagaren har sin hemvist. Medlemsstaterna kom emellertid vid Europeiska rådets möte i Santa Maria da Feira den juni enhälligt överens om att utbyte av information på så bred grund som möjligt skulle vara EU:s yttersta mål i linje med den internationella utvecklingen. Man kom också överens om att endast ett begränsat antal, uttryckligen angivna medlemsstater skulle få uppbära källskatt under en övergångsperiod, och dessa medlemsstater gick med på att inleda KOM(1997) 564 slutlig, EGT C 2, , s. 1. EGT C 123, , s. 9. EGT C 212, , s. 13. EGT C 150, , s EGT C 116, , s. 18. Bilaga IV till ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Santa Maria da Feira den juni 2000, pressmeddelande nr 200/1/00, , offentliggjort på webbplatsen för Europeiska unionens råd ( 2

3 informationsutbyte så snart detta var möjligt och under alla omständigheter senast sju år efter det att direktivet hade trätt i kraft. De medlemsstater som tar ut källskatt samtyckte även till att överföra en skälig andel av sin intäkt till den stat där investeraren har sin hemvist. För att bevara konkurrenskraften för EU:s finansiella marknader enades man om att ordförandeskapet och kommissionen, så snart rådet hade nått en överenskommelse om huvudinnehållet i direktivet och före dess antagande, omedelbart skulle inleda diskussioner med USA och de i sammanhanget viktigaste tredje länderna (Schweiz, Liechtenstein, Monaco, Andorra och San Marino) för att verka för att motsvarande åtgärder vidtas i dessa länder. Samtidigt förband sig de berörda medlemsstaterna att verka för att samma åtgärder vidtas i alla relevanta beroende eller associerade territorier (Kanalöarna, Isle of Man samt de beroende eller associerade territorierna i Västindien). Så snart tillräckliga garantier har erhållits när det gäller tillämpningen av samma åtgärder i beroende eller associerade territorier och av motsvarande åtgärder i de nämnda tredje länderna skall rådet enhälligt besluta om antagandet och genomförandet av direktivet, dock senast den 31 december Avslutningsvis enades rådet om att arbetet skulle fortsätta på denna grund i syfte att nå fram till en överenskommelse om skattepaketet i sin helhet, enligt en parallell tidsplan för de olika delarna av paketet (beskattning av inkomster från sparande, uppförandekoden samt räntor och royalties). Europeiska rådet i Feira gav Ekofin-rådet i uppdrag att försöka nå en överenskommelse om huvudinnehållet i direktivet om sparande, inbegripet källskattesatsen, senast i slutet av Ekofin-rådet godkände vid sitt möte den november enhälligt huvudinnehållet i direktivet om beskattning av inkomster från sparande samt villkoren för genomförande av direktivet, inbegripet villkoren för övergång från ett skede till nästa. Man enades om att alla medlemsstater skulle börja utbyta information med varandra sju år efter det att direktivet hade trätt i kraft. Endast Belgien, Luxemburg och Österrike kommer att utöva sin rättighet att tillämpa systemet med källskatt under övergångsperioden, och man enades om att den källskattesats som dessa tre medlemsstater skall tillämpa kommer att uppgå till 15 % under de första tre åren av övergångsperioden och till 20 % under resten av perioden. Man kom också överens om att dessa medlemsstater skall överföra 75 % av intäkterna från källskatten till den medlemsstat där investeraren har sin hemvist. Under övergångsperioden kommer de övriga medlemsstaterna automatiskt att vidarebefordra uppgifter till dessa medlemsstater utan att kräva ömsesidighet. Ekofin-rådet enades om att direktivets tillämpningsområde skulle innefatta ränta på fordringar av alla slag, i synnerhet inkomster från inhemska eller internationella obligationer, upplupen ränta som realiseras vid försäljning, återbetalning eller inlösen av sådana fordringar, kapitaliserad ränta för nollkupongobligationer och liknande produkter, inkomster som delas ut av investeringsfonder och kapitaliserad ränta från tillväxtfonder, om sådana inkomster eller räntor är knutna till fordringar. Liknande inkomster från system som används för att ersätta fonder för kollektiva investeringar (stiftelser, partnerskap, osv.) kommer också att omfattas av direktivet. För att undvika störningar på marknaden kom Ekofin-rådet överens om att en skyddsklausul (grandfathering clause) skulle gälla under övergångsperioden för att från direktivets tillämpningsområde utesluta inkomster från överlåtbara skuldebrev för vilka prospekten har godkänts före den 1 mars 2001 eller, i avsaknad av prospekt, vilka har emitterats före den tidpunkten (tillämpningen av klausulen på ytterligare emissioner 8 Ekofin-rådets slutsatser av den november 2000, pressmeddelande nr 13861/00 (Presse 453), , offentliggjort på webbplatsen för Europeiska unionens råd. 3

4 av sådana värdepapper efter den 1 mars 2001 har förtydligats i de ytterligare slutsatser som Ekofin-rådet antog den 2 mars ). Ekofin-rådet bekräftade också att direktivet, i linje med kommissionens förslag från 1998 och Ekofin-rådets slutsatser av den 1 december 1997, alltjämt skulle bygga på principen om betalningsombud. Betalningsombudet är den sista mellanhanden i varje kedja av mellanhänder som betalar ränta direkt till, eller sörjer för att ränta betalas direkt till förmån för, den faktiska betalningsmottagaren. Ekofin-rådet gick emellertid med på att i viss mån finjustera ordningen med betalningsombud i syfte att förbättra det föreslagna direktivets effektivitet. Ekofin-rådet enades också om det minimiförfarande som betalningsombuden skall tillämpa när det gäller att fastställa identitet och hemvist för den faktiska mottagaren av räntan. 5. Kommissionen stöder fullständigt det nya synsätt som Ekofin-rådet intagit och vars yttersta mål är utbyte av information på så bred internationell grund som möjligt. Detta synsätt återspeglar den internationella utvecklingen mot allt mer administrativt samarbete och utbyte av information mellan skatteförvaltningar. Det bör emellertid tydligt understrykas att detta synsätt utgör en märkbar nyorientering i förhållande till 1998 års direktivförslag och i förhållande till de slutsatser från Ekofin-rådet av den 1 december 1997 på vilka förslaget byggde. Förslaget till direktiv från 1998 byggde såsom ovan konstateras på en samexistensmodell som skulle ge medlemsstaterna möjlighet att fritt välja mellan att ta ut källskatt eller att tillhandahålla information om räntebetalningar till enskilda personer med hemvist i andra medlemsstater. Enligt det nya synsätt som Ekofin-rådet enats om kommer alla medlemsstater så småningom att förväntas utbyta information om räntebetalningar över gränserna. Källskattesystemet kommer att tillämpas i ett begränsat antal medlemsstater och då endast under en övergångsperiod. 6. Med hänsyn till vad som anförts ovan anser kommissionen att dess direktivförslag från 1998 inte längre återspeglar den allmänna ståndpunkten bland medlemsstaterna. Med tanke på att de ändringar som rådet kommit överens om är av grundläggande karaktär har kommissionen beslutat att återta sitt direktivförslag från 1998 och att lägga fram ett nytt förslag till direktiv års förslag till direktiv återtas samtidigt som detta nya förslag till direktiv läggs fram. Syftet med det nya förslaget är att så nära som möjligt återspegla Ekofin-rådets överenskommelse av den 26 / 27 november De centrala delarna av denna överenskommelse presenteras ovan. 9 Beslut som fattats genom skriftligt förfarande, pressmeddelande nr 6744/01 (Presse 85), , offentliggjort på webbplatsen för Europeiska unionens råd. 4

5 2. KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA I FÖRSLAGET TILL DIREKTIV Kapitel I: Inledande bestämmelser Artikel 1 1. Syftet med detta direktiv är att sörja för en effektiv beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar, vilka vanligen i samtliga femton medlemsstater anses vara beskattningsbar inkomst för enskilda personer med hemvist i landet. Direktivet begränsas till att omfatta räntebetalningar över gränserna och påverkar inte medlemsstaternas interna ordningar för beskattning av inkomster från sparande. 2. Direktivet gäller räntebetalningar som görs inom gemenskapen, oavsett etableringsort för emittenten av den räntebärande fordran. Varje enskild medlemsstat måste vidta åtgärder för att se till att de betalningsombud som är etablerade inom dess territorium utför de uppgifter som de åläggs när det gäller att genomföra direktivet. Artikel 2 1. Den faktiska betalningsmottagaren är varje fysisk person som mottar en räntebetalning för egen räkning. Räntebetalningar till förmån för bolag och andra juridiska personer omfattas inte av detta direktiv. För att betalningsombuden inte skall påföras alltför mycket administrativt arbete gäller direktivet oavsett om räntebetalningen utgör inkomster från affärsverksamhet eller privata investeringsinkomster för den enskilde. För att göra det enklare för betalningsombuden kommer den som mottar en räntebetalning i allmänhet att anses vara den faktiska mottagaren av den betalningen, om inte mottagaren påvisar att han eller hon inte har erhållit betalningen för egen räkning. Mottagaren anses inte vara den faktiska betalningsmottagaren om han eller hon agerar som betalningsombud för någon annan enskild person. I sådana fall skall mottagaren utföra de uppgifter som direktivet ålägger betalningsombud. Mottagaren anses inte heller vara den faktiska betalningsmottagaren om han eller hon handlar på uppdrag av en juridisk person, ett rättssubjekt som beskattas för sin vinst enligt den allmänna ordningen för företagsbeskattning, ett företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) enligt rådets direktiv 85/611/EEG 10 eller ett rättssubjekt som avses i artikel 4.2. I sådana fall är mottagaren inte faktisk betalningsmottagare och agerar inte heller som betalningsombud på det sätt som avses i direktivet, eftersom mottagaren inte betalar ränta till en enskild person. Mottagaren är i själva verket en "mellanhand". De rättssubjekt som avses i artikel 4.2 hör till en annan kategori av rättssubjekt, för vilken man ansåg att det behövdes ytterligare skyddsåtgärder. Avsikten med mottagarens skyldighet att uppge namnet och adressen när det gäller sådana rättssubjekt som avses i artikel 4.2 till den ekonomiska aktör som gör räntebetalningen och med den ekonomiska aktörens skyldighet att vidarebefordra 10 EGT L 375, , s. 3. 5

6 dessa upplysningar till sin etableringsmedlemsstat är att se till att den medlemsstat där rättssubjektet är etablerat uppmärksammas på att ränta har betalats till det rättssubjektet. Avsikten med led c är att täcka in de situationer där en mottagare agerar i egenskap av förvaltare för någon annan enskild person, som är den faktiska betalningsmottagaren. Denna situation skiljer sig från den som avses i led a så till vida att mottagaren inte är en ekonomisk aktör som handlar i egenskap av betalningsombud. 2. Punkt 2 avser de fall där ett betalningsombud besitter information som tyder på att den som mottar räntebetalningen kanske inte är den faktiska betalningsmottagaren. I så fall måste betalningsombudet vidta rimliga åtgärder för att fastställa vem som är den faktiska betalningsmottagaren. Om betalningsombudet emellertid inte kan göra detta skall han eller hon fortsätta att behandla mottagaren som den faktiska betalningsmottagaren. Artikel 3 1. I denna artikel uppges de miniminormer som gäller för fastställande av den faktiska betalningsmottagarens identitet och hemvist. De medlemsstater som så önskar får införa striktare skyldigheter för betalningsombud etablerade inom deras respektive territorium. För att bevara konkurrenskraften hos EU:s finansiella marknader är det viktigt att sådana ytterligare skyldigheter inte är för betungande för marknadsaktörerna. 2. I punkt 2 fastställs miniminormer för fastställande av den faktiska betalningsmottagarens identitet. Det görs en åtskillnad mellan de avtalsförbindelser som upprättats innan direktivet genomförts och de som upprättas vid den tidpunkt då direktivet genomförs eller senare. För avtalsförbindelser som upprättats före direktivets genomförande utgörs den faktiska betalningsmottagarens identitet av dennes namn och adress. Betalningsombudet slår fast den faktiska betalningsmottagarens namn och adress utifrån de uppgifter ombudet har till sitt förfogande. Finansinstitut skall redan i dagens läge fastställa identiteten hos sina fasta kunder enligt de s.k. känn-dina-kunder-reglerna i enlighet med direktiv 91/308/EEG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar 11. När det gäller betalningsombudens befintliga kundkrets bör dessa således i största möjliga utsträckning kunna lita på de uppgifter som insamlats för andra ändamål. När det gäller avtalsförbindelser som upprättas då direktivet genomförs eller senare skall identiteten bestå av den faktiska betalningsmottagarens namn, adress och skattenummer eller något annat identifieringsnummer eller, om ett sådant nummer saknas, den faktiska betalningsmottagarens födelsedatum och födelseort. Vissa medlemsstater tilldelar varje skattebetalare ett personligt identifieringsnummer i skattehänseende. I andra medlemsstater finns kanske inte sådana nummer, men de kan i stället ha personliga identifieringsnummer för mer allmänna ändamål. Om inga sådana personliga identifieringsnummer används måste betalningsombudet i stället fastställa den faktiska betalningsmottagarens födelsedatum och födelseort. 11 EGT L 166, , s

7 3. I punkt 3 anges miniminormerna för fastställande av den faktiska betalningsmottagarens hemvist. Tre perioder kan då särskiljas. När det gäller avtalsförbindelser som upprättats före den 1 januari 2001 skall betalningsombudet fastställa den faktiska betalningsmottagarens hemvist med hjälp av uppgifter som står till ombudets förfogande, särskilt i enlighet med direktiv 91/308/EEG. När det gäller avtalsförbindelser som upprättas vid den tidpunkt då direktivet genomförs eller senare måste betalningsombudet skilja mellan enskilda personer som uppger att de har sin hemvist i tredje land och följaktligen inte omfattas av direktivet och enskilda personer som uppger att de har sin hemvist i en medlemsstat. Om en enskild person som innehar ett pass utfärdat inom gemenskapen eller ett liknande officiellt dokument uppger sig ha sin hemvist i tredje land, skall hemvisten fastställas utifrån ett hemvistintyg som utfärdats av den behöriga myndigheten i det tredje land där den enskilde uppger sig ha sin hemvist. Syftet med denna bestämmelse är att förhindra att enskilda personer vars anknytning till en medlemsstat är känd undviker att direktivet tillämpas på dem genom att de felaktigt hävdar att de har sin hemvist i tredje land. I samtliga övriga fall kommer hemvisten att anses vara det land där den faktiska betalningsmottagaren har sin fasta adress. Medlemsstaterna får själva anta närmare bestämmelser om kontroll av den faktiska betalningsmottagarens aktuella fasta adress. I praktiken använder medlemsstaterna redan nu en mängd olika sätt för att kontrollera adresser enligt de nationella "känn-dina-kunder"-reglerna, inbegripet kontroll av röstlängden, sökning genom kreditupplysningsföretag, krav på uppvisande av räkningar för allmännyttiga tjänster, lokal skattsedel, utlåtande från bank eller hypoteksinstitut eller kontroll i den lokala telefonkatalogen. När det gäller avtalsförbindelser som upprättats mellan den 1 januari 2001 och tidpunkten för genomförande av direktivet måste betalningsombudet kontrollera den faktiska betalningsmottagarens hemvist i enlighet med det förfarande som gäller för avtalsförbindelser som upprättats vid tidpunkten för genomförande av direktivet eller därefter. Juridisk skyldighet för betalningsombudet att tillämpa förfarandet enligt direktivet uppstår först när den medlemsstat där ombudet är etablerat genomför direktivet. Från och med den dagen måste betalningsombudet fastställa hemvist för sina nya kunder och kontrollera hemvisten för redan befintliga kunder med vilka det har upprättat avtalsförbindelser den 1 januari 2001 eller därefter på grundval av det förfarande som föreskrivs i led b. Artikel 4 1. Ett betalningsombud är en ekonomisk aktör som betalar ränta till, eller sörjer för att ränta betalas direkt till förmån för, den faktiska betalningsmottagaren. En ekonomisk aktör är en fysisk eller juridisk person som betalar ränta i sin yrkesutövning eller affärsverksamhet. En ekonomisk aktör anses "sörja för att ränta betalas" om aktören har i uppdrag att uppbära räntan på den faktiska betalningsmottagarens vägnar. I marknadstermer skulle en sådan ekonomisk aktör ofta kallas för inkassoombud (collecting agent). Syftet med denna definition är att se till att varje betalningsombud i en given kedja av mellanhänder kan identifieras. Om räntebetalningen till den faktiska betalningsmottagaren görs direkt av gäldenären anses denne vara betalningsombud. Om räntebetalningen å andra sidan görs via flera mellanhänder som fått i uppdrag av gäldenären eller den faktiska betalningsmottagaren att betala ränta eller att sörja för att ränta betalas, avses med "betalningsombud" endast den sista mellanhanden som betalar räntan direkt till, eller sörjer för att räntan betalas direkt till förmån för, den faktiska betalningsmottagaren. Det bör dock understrykas att banker eller andra inlånare inte är "betalningsombud" med avseende på 7

8 räntebeloppmedvilkadekrediterarsinakunderskonton,såvidadeintesjälvabetalat räntan eller sörjt för att den betalas. 2. I punkt 2 utvidgas definitionen av begreppet betalningsombud. De rättssubjekt som omfattas av denna bestämmelse skall anses vara betalningsombud när de mottar räntan snarare än när de betalar räntan till en faktisk betalningsmottagare. Avsikten med denna punkt är att innefatta en särskild kategori rättssubjekt som kanske inte är föremål för så nära kontroll från skattemyndigheternas sida. Syftet med bestämmelsen är att se till att sådana rättssubjekt fullgör sina skyldigheter i egenskap av betalningsombud. Därför gäller den endast rättssubjekt etablerade i en medlemsstat. En serie på varandra följande kriterier skall tillämpas för att bestämma huruvida ett rättssubjekt omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde eller inte. Dessa kriterier kanske delvis sammanfaller med varandra, och det räcker med att ett rättssubjekt faller utanför definitionen enligt ett av dessa kriterier. Medlemsstaterna får själv bestämma de närmare detaljerna för hur dessa kriterier skall tillämpas. Den underliggande principen för dessa bör dock vara att minska på det administrativa arbetet för betalningsombuden. Ett rättssubjekt anses vara betalningsombud enligt denna punkt om det inte är en juridisk person eller är ett rättssubjekt som beskattas för sin vinst enligt den allmänna ordningen för företagsbeskattning eller ett fondföretag enligt direktiv 85/611/EEG. För att informera den medlemsstat där ett rättssubjekt är etablerat om att ett rättssubjekt på medlemsstatens territorium skall anses vara ett betalningsombud när det mottar ränta, skall den ekonomiska aktör som betalar ränta till ett sådant rättssubjekt meddela aktörens etableringsmedlemsstat rättssubjektets namn och adress samt totalbeloppet på den ränta som betalats till rättssubjektet. Denna information kommer sedan att vidarebefordras till den medlemsstat där rättssubjektet är etablerat. Ett rättssubjekt som anses vara ett betalningsombud enligt denna punkt och som inte har utövat rättigheten enligt punkt 3 kommer inte att behöva utföra de uppgifter som följer av direktivet, om subjektet senare betalar ränta till, eller sörjer för att ränta betalas direkt till förmån för, en faktisk betalningsmottagare. Sådana senare gjorda betalningar omfattas inte av direktivets tillämpningsområde. 3. De rättssubjekt som avses i punkt 2 kan emellertid när det gäller tillämpningen av detta direktiv välja att bli behandlade som fondföretag (trots att de inte är fondföretag enligt direktiv 85/611/EEG). Medlemsstaterna måste själva anta närmare bestämmelser för utövande av denna rättighet. Dessa bestämmelser ger medlemsstaterna frihet att välja under vilka omständigheter de tillåter utövandet av rättigheten, särskilt när det gäller att förhindra missbruk. Ett rättssubjekt som utövar denna rättighet kommer inte att anses vara ett betalningsombud enligt punkt 2, men rättssubjektet blir ett betalningsombud enligt punkt 1 om det senare betalar ränta till, eller sörjer för att ränta betalas direkt till förmån för, en faktisk betalningsmottagare. Om rättssubjektet utövar denna rättighet måste det för samtliga räntebetalningar det gör därefter tillämpa den serie på varandra följande kriterier som anges i punkt 2 i syfte att fastställa om dessa betalningar omfattas av direktivet. Rättssubjektet måste underrätta sin etableringsmedlemsstat om sin önskan att utöva rättigheten i fråga. 4. När den ekonomiska aktör som betalar räntan och det rättssubjekt som avses i punkt 2 är etablerade i samma medlemsstat medför direktivet ingen skyldighet för den ekonomiska aktören att lämna uppgifter. Med tanke på subsidiaritetsprincipen får den berörda medlemsstaten själv vidta nödvändiga åtgärder för att de se till att rättssubjektet fullgör de skyldigheter som ankommer på ett betalningsombud. 8

9 Artikel 5 Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla sina behöriga myndigheter enligt detta direktiv. Kommissionen avser i syfte att säkerställa öppenhet att upprätta och offentliggöra en förteckning över de behöriga myndigheter som medlemsstaterna anmält. I fråga om tredje land avses med "behörig myndighet" den myndighet som är behörig med avseende på bilaterala eller multilaterala skatteavtal. Om ett tredje land inte har ingått några sådana avtal kommer den behöriga myndigheten att vara den myndighet som är behörig att utfärda intyg över den skattemässiga hemvisten. Artikel 6 1. I denna artikel definieras begreppet "räntebetalning" med avseende på detta direktiv. a) I detta led fastställs vilka fordringar som omfattas av direktivet. Denna definition följer definitionen av ränta i artikel 11.3 i OECD:s modell för skatteavtal beträffande inkomst och förmögenhet. Definitionen omfattar otvetydigt kontanta insättningar och säkerhet i form av pengar, men också alla former av industri- och statsobligationer samt förlagsbevis och liknande överlåtbara skuldebrev. Obligationer som ger rätt att få del av gäldenärens vinst skall anses ge upphov till ränta och inte till utdelning, om inte de utlånade medlen i själva verket medför delaktighet i den risk som gäldenären bär. b) I led b föreskrivs att upplupen eller kapitaliserad ränta som realiseras vid försäljning, återbetalning eller inlösen av de fordringar som avses i a också ingår i definitionen av "räntebetalning". Detta inbegriper upplupen eller kapitaliserad ränta som realiseras vid försäljning, återbetalning eller inlösen av nollkupongobligationer, obligationer emitterade till underkurs och liknande fordringar. c) I led c utvidgas definitionen av "räntebetalningar" till inkomster som delas ut av sådana fondföretag som avses i direktiv 85/611/EEG, rättssubjekt som har valt att bli behandlade som sådana fondföretag i enlighet med artikel 4.3 samt företag för kollektiva investeringar etablerade utanför EU. Avsikten med denna bestämmelse är att se till att de inkomster från sparande som erhålls indirekt via sådana företag och rättssubjekt också omfattas av direktivet. I detta direktiv avses med "fondföretag" alla de företag för kollektiva investeringar som uppfyller de allmänna kraven enligt direktiv 85/611/EEG. Termen "företag för kollektiva investeringar etablerat utanför det territorium som avses i artikel 7" inbegriper alla företag för kollektiva investeringar oberoende av deras rättsliga form och sammansättningen av deras tillgångar. Detta inbegriper företag som skulle ha ansetts vara fondföretag i enlighet med direktiv 85/611/EEG, om de hade varit etablerade i en medlemsstat, men dessutom också alla andra typer av organ för kollektiva investeringar (t.ex. investeringsklubbar). Inkomster som delas ut av de företag och rättssubjekt som avses ovan omfattas av definitionen av begreppet räntebetalning i den mån som dessa inkomster härrör från räntebetalningar, antingen direkt eller genom ett rättssubjekt enligt artikel 4.2 (look-through approach). Hänvisningen till "räntebetalning" är 9

10 avsedd att omfatta alla former av räntebetalning enligt artikel 6. Detta inbegriper all ränta som betalats till de avsedda företagen eller rättssubjekten för fordringar som de innehar, men dessutom också all upplupen eller kapitaliserad ränta som dessa realiserar vid försäljningen, återbetalningen eller inlösen av en sådan fordran. Vidare inbegrips såväl alla inkomster som delas ut till dessa företag eller rättssubjekt av andra liknande företag eller rättssubjekt, i den mån som inkomsterna härrör från räntebetalningar, som alla inkomster som företagen eller rättssubjekten realiserar vid försäljningen, återbetalningen eller inlösen av aktier i andra liknande företag eller rättssubjekt, om de senare har investerat mer än 40 % av sina tillgångar i fordringar. Om sådant delägarskap inte skulle inbegripas vore det möjligt för de ovan avsedda företagen och rättssubjekten att undvika tillämpningen av direktivet genom att i stället för direkt innehav av fordringar inneha dem genom liknande företag eller rättssubjekt. Avsikten med hänvisningen till räntebetalningar "genom ett rättssubjekt enligt artikel 4.2" är att se till att sådana inkomster omfattas av direktivet som delas ut av ovan avsedda företag och rättssubjekt och som härrör från dessa företags eller rättssubjekts delägande i investeringsorgan som hör till den särskilda kategori av rättssubjekt som definieras i artikel 4.2. d) I led d utvidgas definitionen av "räntebetalning" till inkomster som realiseras vid försäljning, återbetalning eller inlösen av aktier eller andelar i sådana fondföretag som avses i direktiv 85/611/EEG, rättssubjekt som har valt att bli behandlade som sådana fondföretag i enlighet med artikel 4.3 och de företag för kollektiva investeringar som är etablerade utanför EU, om dessa företag och rättssubjekt har investerat mer än 40 % av sina tillgångar i fordringar. Avsikten med denna bestämmelse är att se till att upplupen eller kapitaliserad ränta som realiseras vid försäljning, återbetalning eller inlösen av aktier i de avsedda företagen och rättssubjekten också omfattas av direktivet. För att göra det enklare för betalningsombuden medför tröskeln på 40 % att man inte behöver fastställa ursprunget för inkomster som realiserats vid försäljning, återbetalning eller inlösen av aktier i sådana företag eller rättssubjekt. Om ett företag eller ett rättssubjekt överskrider tröskeln på 40 % kommer inkomsterna i sin helhet att anses vara en "räntebetalning". Tröskeln på 40 % gäller inte enbart fordringar, utan också delägande i andra liknande företag och rättssubjekt. Om kriteriet rörande tillgångar enbart gällde fordringar som innehas direkt skulle det vara möjligt för ett företag som realiserar kapital att undvika tillämpningen av direktivet genom att inneha fordran genom andra liknande företag eller rättssubjekt. Tröskeln på 40 % skall även gälla i varje efterföljande investeringsled. Med andra ord kommer aktier som ett företag innehar i ett annat företag som når upp till tröskeln på 40 % att till fullo inbegripas när tröskeln på 40 % tillämpas på det förstnämnda företaget. Å andra sidan kommer dessa aktier att uteslutas helt från tillämpningen av tröskeln på det företaget om det senare företaget inte når upp till tröskeln. Det bör påpekas att ett enskilt företag eller rättssubjekt kan omfattas av led c och d, om det delar ut en del av sina inkomster från räntor på fordringar och kapitaliserar resten. 10

11 2. Det kan förekomma situationer där betalningsombudet inte kan bestämma vilken del av de inkomster vilka avses i punkt 1 c som härrör från räntebetalningar. I denna punkt föreskrivs det att i sådana fall kommer hela beloppet på de inkomster som delas ut av de berörda företagen eller rättssubjekten att anses vara en räntebetalning. 3. Det kan förekomma situationer där ett betalningsombud inte har några uppgifter om hur stor andel av tillgångarna de företag eller rättssubjekt som avses i punkt 1 d har investerat i fordringar. Det kan t.ex. röra sig om ett utanför EU etablerat företag för kollektiva investeringar som vägrar att yppa sammansättningen av sina tillgångar. För sådana fall föreskrivs det i punkt 3 att den procentuella andelen kommer att anses vara mer än 40 %. Följaktligen kommer inkomsterna från det berörda företaget eller rättssubjektet att inkluderas i definitionen av räntebetalning. 4. I punkt 4 utvidgas definitionen av "räntebetalning" till ränta som erhålls av ett rättssubjekt enligt artikel 4.2 vilket anses vara betalningsombud när räntan erhålls. I detta direktiv anses erhållande av den räntan vara en räntebetalning gjord av rättssubjektet. 5. Denna punkt ger medlemsstaterna rätt att när det gäller punkt 1 b och 1 d kräva att betalningsombud beräknar räntan på årsbasis för en period som inte får överstiga ett år. De medlemsstater som så önskar får välja att utöva denna rättighet endast i fråga om vissa sparformer och inte i fråga om andra. 6. Punkt 6 innehåller en s.k. de minimis-regel. Enligt den får medlemsstaterna från definitionen av "räntebetalning" utesluta inkomster från fondföretag och rättssubjekt som har valt att bli behandlade som sådana företag enligt artikel 4.3, när den andel som dessa rättssubjekt investerat i fordringar inte överstiger 15 % av deras respektive portfölj. Syftet med denna bestämmelse är att erbjuda medlemsstaterna en möjlighet att utesluta de företag som huvudsakligen investerar i aktier, men som kan inneha fordringar av likviditetsskäl. Om en medlemsstat väljer att utnyttja denna möjlighet med avseende på fondföretag som är etablerade inom dess territorium, kommer detta val att vara bindande för de övriga medlemsstaterna. Detta innebär att de övriga medlemsstaterna inte kan kräva att betalningsombud som är etablerade inom deras territorier skall tillhandahålla information eller ta ut källskatt på sådana intäkter. 7. Tröskeln på 40 % i punkterna 1 d och 3 fastslogs av Ekofin-rådet i dess slutsatser av den november Enligt Ekofin-rådets slutsatser bör denna tröskel sänkas efter övergångsperioden. Kommissionen föreslår att procentsatsen då skall sänkas till 15 %. Denna procentsats bör vara tillräcklig för att täcka likviditetskraven för de berörda företagen och rättssubjekten. 8. Enligt punkt 8 skall de procentuella andelar som avses i punkterna 1 d och 6 i princip fastställas med hänvisning till placeringsinriktningen enligt de berörda företagens eller rättssubjektens fondbestämmelser eller bolagsordning. Den andel fordringar eller eget kapital som ett företag får eller måste inneha anges ofta i fondbestämmelserna eller bolagsordningen. Om det inte finns några fondbestämmelser eller någon bolagsordning eller om dessa inte anger företagets placeringsinriktning, skall de procentuella andelarna fastställas med hänvisning till tillgångarnas faktiska sammansättning. Medlemsstaterna får själva anta närmare regler om tillämpningen av denna bestämmelse. Dessa regler bör bl.a. utformas så att de förhindrar missbruk av situationer där ett företags faktiska placeringsinriktning avviker från den som fastställs i fondbestämmelserna eller bolagsordningen. 11

12 Artikel 7 Direktivet gäller inom det territorium på vilket bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen är tillämpligt, med vederbörlig hänsyn till artikel 299 i fördraget. Kapitel II: Utbyte av information Artikel 8 1. I överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen specificeras det i denna artikel vilka uppgifter betalningsombudet åtminstone skall lämna till den medlemsstat där ombudet är etablerat. De medlemsstater som så önskar får när det gäller betalningsombud etablerade inom deras respektive territorium införa ytterligare krav på uppgiftslämnande. För att bevara konkurrenskraften hos EU:s finansiella marknader är det emellertid viktigt att sådana ytterligare krav inte är för betungande för marknadsaktörerna. I punkt 1 anges vilka uppgifter som åtminstone skall lämnas när det gäller den faktiska betalningsmottagaren, betalningsombudet och den fordran som ger upphov till räntebetalningen. 2. I punkt 2 anges det vilka uppgifter som åtminstone skall lämnas när det gäller de olika kategorierna av räntebetalningar enligt artikel 6. Led b gäller upplupen eller kapitaliserad ränta som realiserats vid försäljning, återbetalning eller inlösen av fordringar samt inkomster som realiserats vid försäljning, återbetalning eller inlösen av aktier i fondföretag, i rättssubjekt som har valt att bli behandlade som fondföretag i enlighet med artikel 4.3 och i företag för kollektiva investeringar som är etablerade utanför EU. Medlemsstaterna erbjuds en möjlighet att välja mellan att kräva att betalningsombudet skall uppge beloppet på den ränta eller inkomst som avses i artikel 6.1 b eller 6.1 d och att kräva att ombudet skall uppge totalbeloppet på försäljningen, återbetalningen eller inlösen. I led c avses inkomster som delas ut av fondföretag, rättssubjekt som har valt att bli behandlade som fondföretag i enlighet med artikel 4.3 och företag för kollektiva investeringar som är etablerade utanför EU. Det ger medlemsstaterna en möjlighet att välja mellan att kräva att betalningsombudet skall uppge beloppet på inkomsterna, vilket fastställs enligt metoden i 6.1 c (look-through approach), och att kräva att betalningsombudet skall uppge totalbeloppet på utdelningen. I led d hänvisas det till de (som sådana ansedda) räntebetalningar som görs av de rättssubjekt enligt artikel 4.2 som inte har utövat rättigheten enligt artikel 4.3. Dessa rättssubjekt skall uppge beloppet på den ränta som kan hänföras till var och en av de medlemmar i rättssubjektet som är faktiska betalningsmottagare i enlighet med artikel 2.1 och som har sin hemvist i en annan medlemsstat än den där rättssubjektet är etablerat. Artikel 9 1. Medlemsstaterna måste vidarebefordra uppgifter lämnade av betalningsombud som är etablerade inom deras territorier till den medlemsstat där den faktiska betalningsmottagaren har sin hemvist enligt detta direktiv. 12

13 2. I punkt 2 uppställs den grundläggande principen att uppgifterna skall vidarebefordras automatiskt och minst en gång om året, inom sex månader efter beskattningsårets utgång i betalningsombudets medlemsstat. Att tillhandahålla information endast på begäran skulle inte stämma överens med detta direktivs syfte, eftersom det inte skulle ge tillräckliga garantier för att de berörda räntebetalningarna kan beskattas av den medlemsstat i vilken den faktiska betalningsmottagaren är etablerad. Arbetet med de närmare arrangemangen i fråga om det automatiska vidarebefordrandet av information fortsätter. 3. I punkt 3 fastställs att artikel 8 i direktiv 77/799/EEG om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på området direkt och indirekt beskattning 12 inte skall tillämpas på de uppgifter som skall vidarebefordras enligt detta direktiv. Om den artikeln, som inför begränsningar för informationsutbytet, skulle tillämpas skulle uppnåendet av syftet med detta direktiv kunna undergrävas. Detta gäller i synnerhet möjligheten enligt artikel 8.3 i direktiv 77/799/EEG att tillhandahålla information enbart på ömsesidig grundval. Kapitel III: Övergångsbestämmelser Artikel 10 Under en övergångsperiod på sju år efter den dag då detta direktiv träder i kraft behöver Belgien, Luxemburg och Österrike inte tillämpa bestämmelserna i kapitel II. De är därför inte skyldiga att utbyta information under den tiden, men de har rätt till information från de andra medlemsstaterna. De måste emellertid utbyta information när det förfarande som avses i artikel 13.1 a tillämpas. Vid utgången av övergångsperioden upphör kapitel III att gälla och därmed måste även Belgien, Luxemburg och Österrike tillämpa kapitel II. Artikel Belgien, Luxemburg och Österrike kommer i stället för att delta i informationsutbytet att ta ut en källskatt på 15 % under de tre första åren av övergångsperioden och på 20 % under återstoden av den perioden. 2. I överensstämmelse med den allmänna principen för direktivet skall källskatten tas ut av betalningsombudet. Ombudet måste se till att den uttagna skatten överförs till den medlemsstat där ombudet är etablerat inom en tidsperiod som är förenlig med den sexmånadersperiod som avses i artikel 12. I punkt 2 anges det hur skatten skall tas ut när det gäller de olika kategorierna av räntebetalningar enligt artikel 6. I led b nämns "en avgift med samma verkan som påförs mottagaren". De medlemsstater som så önskar får påföra en avgift på totalbeloppet av vinsten från försäljningen, inlösen eller återbetalningen i stället för att påföra en källskatt på räntebetalningen. En sådan avgift måste dock helt betalas av den faktiska betalningsmottagaren och ha samma verkan som en källskatt på beloppet av den upplupna eller kapitaliserade räntan, dvs. 12 EGT L 336, , s

14 avgiften får inte leda till ett lägre skatteuttag på räntan i betalningsombudets medlemsstat. Avgiften skall för tillämpningen av detta direktiv anses vara källskatt och omfattas därför av bestämmelserna i kapitel III, inbegripet bestämmelserna om intäktsdelning och undanröjande av dubbelbeskattning. 3. Syftet med punkt 3 är att undvika ackumulering av källskatt i de fall där fordringar har bytt innehavare under den tid de existerat. I princip bör källskatt tas ut endast på det räntebelopp som hör samman med den period som den faktiska betalningsmottagaren innehaft fordran. Endast när betalningsombudet inte kan fastställa denna period skall ombudet behandla den faktiska betalningsmottagaren som om denne innehaft fordran under hela den tid som den existerat. Den faktiska betalningsmottagaren får dock i sådana fall lägga fram bevis på tidpunkten för förvärvandet. 4. Den källskatt som tas ut av betalningsombudets medlemsstat befriar inte den faktiska betalningsmottagaren från skatteplikt i den medlemsstat där denne har sin hemvist. Denna medlemsstat har full rätt att i enlighet med den nationella lagstiftningen beskatta de inkomster som betalningsmottagaren erhållit. Medlemsstaten är emellertid skyldig att undanröja eventuell dubbelbeskattning till följd av att betalningsombudets medlemsstat påför källskatt. Artikel 12 Av de intäkter från källskatt som betalningsombudets medlemsstat tar ut i enlighet med artikel 11 skall 75 % överföras till den medlemsstat där den faktiska betalningsmottagaren har sin hemvist. Vid överföring av dessa intäkter behöver den medlemsstat som tar ut källskatten inte tillhandahålla några uppgifter om den faktiska betalningsmottagarens identitet. I överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen får de medlemsstater som tar ut källskatt välja de mest ändamålsenliga praktiska arrangemangen för att se till att systemet för intäktsdelning fungerar på avsett sätt. Artikel Påförande av källskatt i enlighet med artikel 11 skall ses som ett sätt att i praktiken sörja för en miniminivå av effektiv beskattning av räntebetalningar utomlands inom gemenskapen. Målet med direktivet är emellertid att se till att sådana betalningar beskattas effektivt i de medlemsstater där de faktiska betalningsmottagarna har sin hemvist. För att bidra till uppnåendet av detta mål måste de medlemsstater som tar ut källskatt se till att endera av de förfaranden som nämns i denna punkt finns att tillgå, så att den faktiska betalningsmottagaren kan undvika att betala källskatt genom att deklarera räntan som inkomst i den medlemsstat där denne har sin hemvist. Om en medlemsstat ser till att det förfarande som anges i a finns att tillgå och en faktisk betalningsmottagare tillåter sitt betalningsombud att lämna uppgifter i enlighet med artikel 8, skall den medlemsstaten i enlighet med artikel 9 vidarebefordra dessa uppgifter till den medlemsstat där betalningsmottagaren har sin hemvist. 14

15 2. Avsikten med denna punkt är att närmare ange vilka uppgifter som måste anges på det intyg som skall utfärdas av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där den faktiska betalningsmottagaren har sin hemvist. Intyget skall gälla i tre år under förutsättning att de uppgifter med avseende på vilka intyget utfärdats fortfarande gäller. Om någon av uppgifterna på intyget inte längre gäller, får den faktiska betalningsmottagaren inte längre använda sig av det och måste genast ansöka om ett nytt. Artikel Genom punkt 1 införs en allmän skyldighet för den medlemsstat där den faktiska betalningsmottagaren har sin hemvist att undanröja eventuell dubbelbeskattning till följd av att källskatt påförs i enlighet med artikel I punkt 2 föreskrivs det hur en sådan medlemsstat skall undanröja dubbelbeskattning. Den skall bevilja ett skatteavdrag som motsvarar det belopp som tagits ut i källskatt upp till beloppet på den skatt som skall betalas på sådan ränta inom dess territorium. Om det uttagna skattebeloppet överstiger det skattebelopp som skall betalas, skall den återbetala det överskjutande källskattebeloppet till den faktiska betalningsmottagaren. Exempel: om beloppet på källskatten är 10 enheter och beloppet på den skatt som skall betalas i hemvistmedlemsstaten är 15 enheter, skall hemvistmedlemsstaten kreditera hela källskattebeloppet (den skatt som återstår att betala i hemvistmedlemsstaten är = 5). Om källskattebeloppet är 15 enheter och det belopp som skall betalas är 10 enheter skall medlemsstaten kreditera 10 enheter av källskatten (den skatt som återstår att betala i hemvistmedlemsstaten är = 0) och återbetala de överskjutande 5 enheterna av källskatten till den faktiska betalningsmottagaren. 3. I punkt 3 specificeras ordningen för beviljande av avdrag om räntan, utöver den källskatt som avses i artikel 11, varit föremål för andra typer av källskatt och hemvistmedlemsstaten beviljar skatteavdrag för sådan källskatt i enlighet med sin nationella lagstiftning eller skatteavtal. Avsikten med denna bestämmelse är uttryckligen att hantera situationer där ränta har varit föremål för källskatt på gäldenärsnivå i en annan medlemsstat eller i tredje land. I punkt 3 anges att dessa andra typer av källskatt måste krediteras först. Exempel: ett betalningsombud i medlemsstat A betalar ränta till en faktisk betalningsmottagare i medlemsstat B på en fordran som har emitterats i medlemsstat C. Medlemsstat C tar ut källskatt på gäldenärsnivå motsvarande 15 enheter. Medlemsstat A tar sedan ut källskatt på 20 enheter i enlighet med artikel 11. Den skatt som skall betalas i medlemsstat B är 25 enheter. Medlemsstat B måste i enlighet med punkt 3 först kreditera den källskatt på gäldenärsnivå på 15 enheter som tagits ut i medlemsstat C (den skatt som återstår att betala i medlemsstat B är = 10). Medlemsstat B måste därefter undanröja eventuell dubbelbeskattning till följd av att medlemsstat A påför källskatt. I enlighet medpunkt2skallmedlemsstatbkreditera10enheteravkällskatten(denskattsom återstår att betala i hemvistmedlemsstaten är = 0) och återbetala de överskjutande 10 enheterna källskatt till den faktiska betalningsmottagaren. 15

16 Artikel De flesta emitterade inhemska och internationella obligationer och andra överlåtbara skuldebrev innehåller s.k. gross-up-klausuler och klausuler för förtida inlösen. Genom en klausul av det förstnämnda slaget åtar sig emittenten att kompensera investeraren (gross-up) för skatt som tagits ut av den stat där emittenten är etablerad. En klausul om förtida inlösen ger emellertid vanligen emittenten möjlighet att i stället lösa in skuldebreven till deras nominella värde i stället. Det finns en risk för att påförande av den källskatt som avses i artikel 11 kan leda till att sådana klausuler tillämpas, särskilt i situationer där gäldenären eller gäldenärens betalningsombud betalar ränta direkt till en faktisk betalningsmottagare enligt artikel 2. I syfte att undvika störningar på marknaden till följd av att sådana klausuler tillämpas föreskrivs det i denna artikel att befintliga överlåtbara skuldebrev undantas från direktivets tillämpningsområde under övergångsperioden. Under den perioden anses sådana värdepapper inte vara fordringar enligt artikel 6.1 a. Detta innebär att inkomster från de värdepapper som omfattas av en sådan skyddsklausul (grandfathered) inte omfattas av direktivet, oavsett om värdepapperen innehas direkt av den enskilde personen eller indirekt genom fondföretag enligt direktiv 85/611/EEG eller rättssubjekt som valt att bli behandlade som sådana företag i enlighet med artikel 4.3. Detta innebär också att dessa värdepapper inte anses vara fordringar när det gäller att räkna ut de procentuella andelar som anges i artikel 6.1 d och 6.6. I syfte att undvika snedvridning av konkurrensen mellan betalningsombud gäller skyddsklausulen oavsett om betalningsombuden är etablerade i medlemsstater som tar ut källskatt eller som deltar i informationsutbytet. Av praktiska skäl gäller denna artikel alla överlåtbara skuldebrev oavsett om de faktiskt innehåller klausuler om kompensation eller förtida inlösen som sannolikt kommer att tillämpas när detta direktiv börjar gälla. Termen "överlåtbara skuldebrev" omfattar alla typer av skuldebrev som kan omsättas fritt på andrahandsmarknaderna eller som kan överföras av innehavaren av värdepapperet utan emittentens medgivande. Detta inbegriper alla inhemska och internationella obligationer samt även andra typer av överlåtbara skuldebrev, såsom kortfristiga euroskuldebrev och medelfristiga euroskuldförbindelser samt bons de caisse. Skyddsklausulen gäller alla överlåtbara skuldebrev som emitteras första gången före den 1 mars 2001 eller för vilka det ursprungliga emissionsprospektet godkänts före den dagen. Överlåtbara skuldebrev som emitteras den 1 mars 2001 eller senare omfattas därför inte av denna klausul, om inte det ursprungliga emissionsprospektet godkänts före den dagen. Huruvida de nämnda värdepapperen omfattas av skyddsklausulen beror på om ytterligare emissioner av sådana värdepapper görs den 1 mars 2002 eller därefter. Det är allmän praxis bland statliga och privata emittenter att öka befintliga emissioner eller att sälja dem fortlöpande. Om en befintlig emission är populär bland investerare men har blivit illikvid, kan emissionens likviditet förbättras genom att den öppnas på nytt. Att åter öppna en obligationsemission har blivit den vanligaste metoden bland statliga emittenter och andra storinvesterare när det gäller att åstadkomma emissioner av referensobligationer som når upp till de belopp som behövs för att uppnå önskad likviditet. Om ytterligare eller fortlöpande emissioner genomförs på villkor som är identiska med en tidigare emission och i avsikt att emissionen skall vara utbytbar mot denna, kommer dessa två emissioner att vara fungibla. I praktiken kommer båda 16

17 emissionerna att omsättas under samma identifieringsnummer, och om fysiskt överlämnande begärs, kommer överlämnande av obligationer från båda emissionerna att accepteras som fullgörande av den skyldigheten. I alla praktiska hänseenden anses obligationerna vid omsättning utgöra en och samma emission. I denna artikel görs åtskillnad mellan de överlåtbara skuldebrev som emitterats av regeringar och närstående rättssubjekt och de som emitterats av andra emittenter (dvs. privata emittenter). Termen "närstående rättssubjekt" avser offentliga organ som av staten bemyndigats att emittera statspapper. Termen avser inte statligt ägda företag som emitterar (företags)obligationer. Om ytterligare en emission av ett ovan nämnt värdepapper som emitterats av staten eller ett närstående rättssubjekt genomförs den 1 mars 2002 eller därefter, kommer emissionen i sin helhet, dvs. den ursprungliga samt eventuella ytterligare emissioner, inte längre att omfattas av skyddsklausulen. I sådana situationer är det klart att det finns en risk för att vissa enskilda placerare vill åberopa kompensationsklausuler. Man kan emellertid förvänta sig att medlemsstater och deras närstående rättssubjekt vill undvika störningar på marknaden och därför åtar sig att av skatteskäl inte återköpa eller lösa in sådana emissioner. Det står naturligtvis tredje länder och deras närstående rättssubjekt fritt att göra samma åtagande. Om ytterligare emissioner av ovan nämnda värdepapper emitterade av någon annan emittent (dvs. privata emittenter) genomförs den 1 mars 2002 eller därefter, kommer dessa ytterligare emissioner inte att omfattas av skyddsklausulen, medan den ursprungliga emissionen och eventuella ytterligare emissioner som genomförs före den 1 mars 2002 alltjämt kommer att omfattas av den klausulen. Sådana ytterligare emissioner kommer således inte att "belasta" tidigare emissioner. Man kan förvänta sig att privata emittenter samt nationella och internationella organ som förser emissioner med identifieringsnummer kommer att förenkla tillämpningen av denna bestämmelse genom att se till att sådana ytterligare emissioner som genomförs efter den 1 mars 2002 inte görs utbytbara med tidigare emissioner. De kan se till att ytterligare emissioner av denna typ kan identifieras separat genom att registrera dem under ett ISIN-nummer eller ett nationellt registreringsnummer som skiljer sig från numret på den ursprungliga emissionen. 2. Denna artikel beviljar ett undantag endast med avseende på detta direktiv. Den har ingen inverkan på tillämpningen av medlemsstaternas skattelagstiftning. Medlemsstaterna har således fortfarande full rätt att i enlighet med sin nationella lagstiftning beskatta inkomster från värdepapper som omfattas av skyddsklausulen. Artikel 16 Denna artikel gäller ett antal internationella organisationer som enligt ingångna avtal är undantagna från skyldigheten att dra av eventuell källskatt på ränta som betalats för fordringar som de emitterar. Dessa internationella organisationer inbegriper Internationella återuppbyggnads- och utvecklingsbanken (IBRD) och Internationella finansieringsbolaget (IFC) (som båda är medlemmar av Världsbanksgruppen), Interamerikanska utvecklingsbanken, International Investment Corporation, Asiatiska utvecklingsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken. Samtliga medlemsstater i EU har undertecknat och ratificerat de internationella avtal genom vilka IBRD och IFC inrättas, och de flesta medlemsstater är dessutom medlemmar av de andra internationella organisationerna. Denna artikel ger de medlemsstater som tar ut källskatt i enlighet med artikel 11 och som är bundna av internationella avtal som gäller sådana organisationer möjlighet att respektera sina internationella skyldigheter genom att undanta betalningsombud som agerar på sådana 17

18 organisationers vägnar från skyldigheten att ta ut källskatt, om en sådan skyldighet skulle strida mot dessa avtal. Omfattningen på detta undantag är begränsad så till vida att undantaget endast gäller i situationer där den internationella organisationen själv, eller ett betalningsombud som organisationen utsett, betalar ränta direkt till den faktiska betalningsmottagaren. Undantaget gäller inte om något annat betalningsombud har i uppgift att betala ränta på en fordran som emitterats av en internationell organisation. Kapitel IV: Övriga bestämmelser och slutbestämmelser Artikel 17 De medlemsstaterna som så önskar får i enlighet med den nationella lagstiftningen eller skatteavtal ta ut andra typer av källskatt än den som avses i artikel 11. Här avses framför allt källskatt på gäldenärsnivå, vilken kan påföras på upplupen ränta av medlemsstaterna inom deras respektive territorium. Sådan källskatt tillämpas ofta enligt skatteavtal, i syfte att fördela beskattningsrätten mellan den stat där den faktiska betalningsmottagaren har sin hemvist och källstaten för den räntebärande fordran. Artikel 18 I denna artikel fastställs tidsplanen och kraven när det gäller att införliva direktivet med medlemsstaternas nationella lagstiftning. Medlemsstaterna skall genast underrätta kommissionen om införlivandet av direktivet med den nationella lagstiftningen och överlämna en sammanställning i tabellform med en jämförelse mellan detta direktiv och de nationella bestämmelser som antagits. Artikel 19 Kommissionen skall vart tredje år rapportera om hur direktivet har fungerat. I dessa rapporter skall kommissionen rikta särskild uppmärksamhet på den internationella utvecklingen när det gäller informationsutbyte. Vid behov skall kommissionen föreslå ändringar av direktivet för att bättre sörja för en effektiv beskattning av inkomster från sparande och för att undanröja oönskade snedvridningar av konkurrensen

19 2001/0164 (CNS) Förslag till RÅDETS DIREKTIV i syfte att sörja för en effektiv beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar i gemenskapen EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 94 i detta, med beaktande av kommissionens förslag 13, med beaktande av Europaparlamentets yttrande 14, med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande 15,och av följande skäl: (1) Genom rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget 16 genomfördes 1990 en fullständig liberalisering av kapitalrörelserna, inklusive direktinvesteringar, inom gemenskapen mellan personer med hemvist i medlemsstaterna. Den fria rörligheten för kapital finns nu befäst i artiklarna i fördraget. (2) Inkomster från sparande i form av räntebetalningar på fordringar utgör beskattningsbar inkomst i samtliga medlemsstater för personer med hemvist i dessa. (3) Medlemsstaterna har enligt artikel 58.1 i fördraget rätt att tillämpa sådana bestämmelser i sin skattelagstiftning som skiljer mellan skattebetalare som har olika bostadsort eller som har investerat sitt kapital på olika ort och att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra överträdelser av nationella lagar och andra författningar, särskilt i fråga om beskattning. (4) Enligt artikel 58.3 i fördraget får de bestämmelser i medlemsstaternas nationella skattelagstiftning vars syfte är att bekämpa missbruk eller bedrägeri inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av den fria rörlighet för kapital och betalningar som fastställs i artikel 56 i fördraget EGT C [ ], [ ], s. [ ]. EGT C [ ], [ ], s. [ ]. EGT C [ ], [ ], s. [ ]. EGT L 178, , s

20 (5) Avsaknaden av en samordning av de nationella systemen för beskattning av inkomster från sparande i form av ränteinkomster, särskilt när det gäller behandlingen av räntor som uppbärs av utländska medborgare, gör det ofta möjligt för personer med hemvist i någon av medlemsstaterna att i den medlemsstaten undgå varje form av beskattning av räntor som de erhåller i en annan medlemsstat. (6) Denna möjlighet till skatteflykt medför snedvridningar i kapitalrörelserna mellan medlemsstaterna, och dessa effekter är oförenliga med den inre marknaden. (7) I linje med Ekofin-rådets slutsatser av den 1 december 1997 antog kommissionen den 20 maj 1998 ett förslag till direktiv i syfte att säkerställa en effektiv minimibeskattning av ränteinkomster från sparande i gemenskapen 17. (8) Förslaget diskuterades ingående på politisk och teknisk nivå från och med juli 1998, men fick inte medlemsstaternas enhälliga stöd. (9) Det här direktivet bygger därför på det samförstånd som nåddes vid Europeiska rådets möte i Santa Maria da Feira den juni 2000 och det därpå följande mötet i Ekofin-rådet den november (10) Syftet med detta direktiv är att se till att inkomster från sparande i form av räntebetalningar utomlands kan beskattas effektivt i den medlemsstat där den skattskyldige har sin hemvist, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den staten. (11) Tillämpningsområdet för detta direktiv är begränsat till räntebetalningar som görs av ett betalningsombud som är etablerat i en medlemsstat till faktiska betalningsmottagare som är enskilda personer med hemvist i en annan medlemsstat. (12) Eftersom målet för detta direktiv, att inom gemenskapen effektivt beskatta inkomster från sparande utomlands, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av att det inte förekommer någon samordning av de nationella systemen för beskattning av inkomster från sparande, och målet därför kan uppnås bättre på gemenskapsnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som fastställs i artikel 5 i fördraget. I överensstämmelse med proportionalitetsprincipen i samma artikel begränsas detta direktiv till vad som krävs för att nå dessa mål och går inte utöver vad som är nödvändigt för detta. (13) Betalningsombudet är den ekonomiska aktör som betalar ränta till, eller sörjer för att ränta betalas direkt till förmån för, den faktiska betalningsmottagaren. Räntebetalningen inbegriper inte fall då en bank eller ett finansinstitut endast är den passive mottagaren av en betalning till den faktiska betalningsmottagarens konto. (14) Definitionen av begreppet räntebetalning och avgränsningen av betalningsombudsmekanismen bör, i tillämpliga fall, ske med hänvisning till rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) EGT C 212, , s. 13. EGT L 375, , s