Samlingssöndag sept Linda Claremar

Transkript

1 Samlingssöndag sept Linda Claremar Gammaltestamentlig läsning Jesaja kapitel 11, vers Den dagen skall folken söka sig till Jishajs rot, till honom som står som ett fälttecken för alla folk, och platsen där han tronar skall bli ärad. Den dagen skall Herren åter lyfta sin hand för att friköpa dem som är kvar av hans folk, dem som är kvar i Assyrien och Egypten, Patros och Kush, Elam och Shinar, Hamat och kustländerna. Han skall höja ett fälttecken för folken, förena de skingrade av Israel och samla de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn. Då skall Efraims avund upphöra och Judas fiendskap ta slut. Efraim skall inte avundas Juda och Juda inte hysa fiendskap mot Efraim. Epistel Till de kristna i Filippi kapitel 2, vers 1-5 Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Evangelium Evangeliet enligt Lukas kapitel 22, vers Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare. Predikan Samlingssöndag 2013 Enheten i Kristus årg 2: När jag satt och tittade på den här söndagens texter upptäckte jag ett fiffigt understrykningsverktyg i datorn. Det är säkert inget nytt, men om man som jag har varit föräldraledig ett halvår så är det många aha-upplevelser i tjänstevardagen Jag gav mig i vilket fall på att stryka under de viktigaste uppmaningarna i veckans episteltext. Det slutade med att hela texten var understruken Det var bara ett och annat och kvar som inte var understruket Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 1

2 Vad av det skulle man kunna ta bort? Är det något av det man inte skulle vilja leva efter? Dessa uppmaningar kastar också nytt ljus över den gammaltestamentliga text vi läste idag. Texten som handlar om att förena de skingrade från Israel. Den texten kan lätt föra tankarna till Mellanöstern som det ser ut idag, med all kamp smärta där Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras. De orden från episteltexten skulle behöva vara en ledstjärna, både där och på alla andra platser där det råder konflikter mellan människor. Men jag säger inte att det är lätt. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. För att leva efter den uppmaningen krävs det att man själv blir behandlad med någorlunda respekt och rättvisa Och det är långt ifrån alla ute i världen som blir det Här hos är det lite enklare. Men det är ändå långt ifrån enkelt Inte ens i en församling som vår är det lätt att sätta andra grupper högre än sig själv. Om några vill ha rockkonsert samtidigt som man själv vill leda meditation. Om några vill ha lugna söndagsmorgnar och andra vill ha gudstjänsten tidigt för hinna mer efteråt då är det inte så lätt att sätta de andras intresse högst Eniga i tanke och sinnelag det är det inte lätt att vara! Inte ens i en församling som vår. Men det har ju också att göra med att församlingen är uppbyggd av människor. Människor som vill något, som vill bidra med sina idéer och gåvor för att göra församlingen så blommande som bara möjligt. Och då är ju inte så konstigt att det blir intressekonflikter. Det vet väl alla som någon gång försökt inreda ett hem eller planera en utflykt. Är man fler än en så tycker man oftast olika. Och det avgörande är hur man hanterar det! Missionskyrkan ska vara en upplevelse. Så står det i församlingens visionsdokument från hösten Det är sex år sen nu. Framtidsdagen så kallades dagen då man satte det målet. Och framtiden definierade man då som år Det är om sju år det. Hur ligger vi till? Är Missionskyrkan en upplevelse? Och i så fall av vad? Både städning och gudstjänst är en upplevelse som många gärna söker, står det i fortsättningen i visionsdokumentet. Stämmer det? Det skulle i så fall ligga i linje med dagens evangelietext. Det här med tjänandet. Enligt Jesus ska det vara något som utmärker oss lärjungar. 2

3 Med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Och det är väl där städandet kan komma in. Och teknikskötseln och snickrandet och köksfixandet. För att inte tala om allt papperstryckande och alla möten. Det ligger tjänande i alltihop! Och det är en storhet i det. Det finns en glädje i att vara till hjälp. Frågan är bara hur annorlunda det är. En undersökning för ett tag sen visade nämligen att de egenskaper som skapar lycka är att vara plikttrogen och hjälpsam. Det är när man får lyfta blicken från sig själv och bli till nytta för andra som man känner sig mest tillfreds. Och det gäller inte bara för kristna, utan för alla. Det som är annorlunda i församlingen är kanske i så fall synen på alla dessa uppgifter och dem som utför dem. I samhället i stort finns nån slags klass-skala som säger att de tjänster som kräver längst utbildning och uppbär högst lön har mest värde. I församlingen kan det ibland vara tvärtom. Störst tacksamhet riktas mot dem som utför det som kanske inte är så roligt i sig. De som skurar golv och pillar loss stearin. De som skottar vid entrén och sitter värd långa pass där ibland inte mycket händer Kanske når inte tacksamheten fram till de öron som skulle behöva få höra den. Men tacksamheten finns där. Varje dag som församlingens liv flyter på ligger i händerna på alla som även den dagen har gjort sin bit för helheten. Men det finns ett dike av det här med tjänandet. Och det är ifall längtan efter att vara givande och behövd blir till ett krav. Ifall det blir svårt att komma till församlingen och känna sitt värde i att helt enkelt finnas till. I kollektpsalmen vi sjöng förut (806 kollektpsalm Trädet och grenen) finns det mycket som är vackert. Om hur trädet och grenen och frukten hör samman. Hur vi är grenar som får vår livskraft genom stammen av Gud. Men det finns ett par rader som är problematiska: Och det är Vinträd och fruktträd är bara till glädje, när de ger druvor och frukter och bär. Att grenarna ska behöva bära skörd för att vara till glädje. Och det kan faktiskt ifrågasättas. Inte minst den här tiden på året. Jag gissar att det sitter en och annan trädinnehavare här inne som kan vittna om det 3

4 Som står där varje kväll i drivor av nedfallna äpplen och med mantrat göra sylt innan de ruttnar, göra sylt innan de ruttnar i huvudet. Bara här i kollegiet har vi två trädinnehavare som allt som oftast kommer är det ingen som vill ha äpplen snälla!! Min egen mor kommer med kassar varje helg, och i Svartbäcken har jag sett flyttkartonger fulla av äpplen som står längs med gatan i hopp om att någon ska förbarma sig och ta med sig ett gäng frukter hem. För frukt förpliktigar!! Frukt är inte till för sin egen skull. Frukt vill bli äten. Och då gäller det att vara många nog som är sugna på att just då äta. Eller många nog som har tid att bereda och förvara frukten tillsammans. Framför allt gäller det att det finns några som inte har odlar sin egen frukt utan som finns till för att glädjas och ta vara på andras. Det är likadant här i församlingen. Det skulle inte fungera ifall vi alla odlade en egen liten verksamhet som drog besökare. Det skulle bli för spretigt. Det skulle bli grenar åt för många olika håll. Det skulle kunna bli så mycket frukt i form av gäster. Risken är att några av dem skulle uppleva att de fick ligga kvar i våta gräset och hinna bli mos av sig själva innan någon kom och gladde sig över dem. Det skulle helt enkelt inte fungera ifall varenda gren bar egen frukt. Men det behövs heller inte! För vi är en helhet. Alla vi i församlingen, alla vi grenar. Vi är inte till för oss själva. Tillsammans bildar vi ett stort träd. Som i sig bär frukt. Och fruktmängden kan öka i takt med att trädet växer. Men vi får aldrig känna att bara de grenar som presterar frukt är till glädje. En gren kan vara vacker precis som den är. En gren kan vara till för barn att klättra på. En gren kan vara till glädje genom att blomstra skära blommor, bara för att se på. En gren kan skugga från den brännande solen och låta andra vila under sitt beskydd. Att vara en gren i Missionskyrkans träd ska inte innebära ett krav på att bära frukt. Inte heller ska man behöva vara en uppgift trogen hela livet om den inte längre känns rätt. Vi behöver också grenar som bara är. Som firar gudstjänst. Som njuter av fikabrödet. Som funderar över livsfrågorna. Utan att vara ansvarig för en enda sak. Först då kan vårt träd bli harmoniskt. När vi växlar mellan att vila och bära frukt. När vi bara står stadigt och finns till för att skugga människor som blivit brända. 4

5 När vi i vårens blomsterprakt minner om Guds skaparglädje. När vi känner vårt värde i att vara träd. Oavsett mängden frukt som faller från grenarna. Då kan vi känna kraften i oss som strömmar ut från stammen. Då kan vi känna oss som ett frodigt och livskraftigt träd! Som kan glädjas åt all frukt som vi faktiskt gemensamt bär fram och tar hand om. Och då kan vi alla stämma in i fortsättningen av psalmen: Glädje det är att få växa tillsammans, leva i dig och hos dig få förbli: Vi som är grenarna, du som är stammen, du ger oss näring och grönska och liv! Amen 5