Ert datum. Min inställning Jag bestrider MAs yrkande och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd.

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (11) Datum Rättsavdelningen ÅM 2014/0635 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost Ö Rotel 18 Högsta domstolen Box Stockholm MA./. riksåklagaren ang. häktning (Svea hovrätts beslut den 20 december 2013 i mål nr B ) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att skyndsamt inkomma med svarsskrivelse i målet i frågan om proportionalitet. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider MAs yrkande och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd. Bakgrund MA åtalades vid tingsrätten för grovt narkotikabrott i tre fall, grov narkotikasmuggling i ett fall, försök till grovt narkotikabrott i två fall och försök till grov narkotikasmuggling i tre fall (åtalspunkterna 1A, 2 A, 3, 4 och 5). MA erkände grovt narkotikabrott avseende innehav av kg kokain (åtalspunkten 5). Han förnekade gärningarna i övrigt och bestred ansvar för brott. Tingsrätten dömde MA i huvudsak i enlighet med åtalet för grovt narkotikabrott i tre fall, grov narkotikasmuggling i ett fall, försök till grovt narkotikabrott i ett fall och försök till grov narkotikasmuggling i två fall (åtalspunkterna 1A, 3, 4 och 5). Ett fall av försök till grovt narkotikabrott och ett fall av försök till grov narkotikasmuggling ogillades (åtalspunkten 2 A). Påföljden bestämdes till fängelse i 14 år. MA förpliktades att såsom förverkat värde av försåld narkotika utge kr. I häktningsfrågan fann tingsrätten att det förelåg såväl flyktfara som risk för fortsatt brottslighet och att MA därför skulle kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vunnit laga kraft mot honom. MA överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas i vissa delar (åtalspunkterna 1A, 3 och 4). Han yrkade i vart fall strafflindring. Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att MA skulle dömas för försök till narkotikabrott och försök till narkotikasmuggling i enlighet med åtalspunkten 2 A. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C registrator@aklagare.se Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (11) Gärningen i åtalspunkten 5, grovt narkotikabrott bestående i anskaffande, förvärv och transport av 1,2 ton kokain, överklagades inte och är således inte föremål för hovrättens prövning. Huvudförhandling pågår i hovrätten sedan den 15 maj Hovrättens beslut MA har i hovrätten yrkat att hovrätten ska försätta honom på fri fot och i vart fall förena ett sådant beslut med reseförbud och anmälningsskyldighet. Hovrätten avslog MAs yrkanden. En ledamot var skiljaktig och ansåg att MA omedelbart skulle försättas på fri fot och i stället åläggas ett reseförbud förenat med anmälningsskyldighet. Som skäl för sitt beslut anförde hovrätten bl.a. följande. MA har varit berövad friheten under drygt tre år sex månader. Huvudförhandlingen i hovrätten är planerad att vara klar i slutet av mars Med hänsyn till den synnerligen långa utredningstiden krävs starka skäl för fortsatt häktning. I kravet på att häktning inte får fortgå längre än vad som är nödvändigt ligger ett krav på att berörda myndigheter med rimlig effektivitet ska verka för att häktningstiden blir så kort som möjligt. Om utredningen inte ger stöd för bedömningen att tillräcklig skyndsamhet har iakttagits utgör det ett skäl mot fortsatt häktning (se rättsfallet NJA 2011 s. 518). Även om åtalet mot MA med flera möjligen, vilken han pekat på, kunde ha utformats på ett sätt som medfört en snabbare lagföring av honom finns det enligt hovrätten inte tillräckligt fog för slutsatsen att det av den anledningen inte är rimligt att han alltjämt ska vara häktad. Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten att skälen för häktning fortfarande får anses uppväga de olägenheter som en häktning innebär för MA. Ett reseförbud tillgodoser inte det syfte som eftersträvas, nämligen att säkerställa att MA inte undandrar sig lagföring eller straff. MAs yrkanden ska därför avslås. Den skiljaktiga ledamoten anförde bl.a. följande. Redan det erkända grova narkotika narkotikabrottet enligt åtalspunkten 5 medför att MA kommer att ådömas ett kännbart fängelsestraff, vilket talar för en fortsatt häktning. Lagföringen av honom har dock inte varit särskilt komplicerad, i varje fall inte av en sådan karaktär att ett frihetsberövande utan slutlig prövning i upp till fyra år är motiverad. Skälet till den utdragna häktningstiden är i stället främst utredningen av åtalet mot de påstådda medgärningsmännen. Det kan bedömas att det nu är liten risk för att MA återfaller i allvarlig brottslighet. Han kan inte heller anses vara farlig. Huvudförhandlingen i målet vilar i avvaktan på prövning av överklaganden i Högsta domstolen av fråga om rättegångshinder. Enligt min mening medför proportionalitetsbedömningen, mot bakgrund av angivna omständigheter, att en vidare häktning av MA nu inte längre är rimlig. Han ska därför försättas på fri

3 Svarsskrivelse Sida 3 (11) fot. Det är inte uteslutet att i det här läget ersätta en häktning med reseförbud förenat med anmälningsskyldighet. En sådan frihetsinskränkning är tillräcklig för att förhindra att MA avviker och därigenom undandrar sig lagföring eller verkställighet av ett kommande straff. Överklagandet MA har överklagat hovrättens beslut och yrkat att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens beslut, försätter honom på fri fot. Han har i vart fall yrkat att Högsta domstolen försätter honom på fri fot och förenar beslutet med att ålägga honom reseförbud och daglig anmälningsskyldighet. MA har till grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Skälet för häktning uppväger inte det intrång och men i övrigt som åtgärden innebär för honom. Det föreligger inte längre vare sig flyktfara eller recidivfara av sådan intensitet som motiverar fortsatt häktning. Det kan antas att syftet med häktningen i vart fall uppvägs genom reseförbud och daglig anmälningsskyldighet. MA har som skäl för prövningstillstånd anfört att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen. Det saknas en bortre tidsgräns för hur länge det kan anses försvarligt att en person som inte är misstänkt för våldsbrottslighet kan vara häktad utan slutlig lagföring i Sverige. Det saknas uttalanden om i vilken utsträckning utredning av medmisstänkta personers brottslighet ska kunna påverka häktningstiden för en person vars misstänkta brottslighet är av mindre komplicerad natur. Slutligen önskas en prövning av frågan om i vad mån reseförbud och anmälningsskyldighet kan användas som alternativa tvångsmedel i mål med s.k. obligatorisk häktning. Grunderna för min inställning Åklagarnas yttrande Jag har inför avgivande av denna svarsskrivelse inhämtat ett yttrande från åklagarna i målet beträffande MAs överklagande, se bilaga 1. Jag ansluter mig till vad som anförs i yttrandet med följande tillägg. I yttrandet hänvisas till två yttranden som har inhämtats från Kriminalvården angående dels MAs placering på häktet Sollentuna, dels en jämförelse mellan placering i häkte (utan restriktioner) och anstaltsplacering, se bilaga 2-3. Proportionalitetsprincipen Enligt 24 kap. 1 första stycket rättsgångsbalken får den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller mer, häktas om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att han

4 Svarsskrivelse Sida 4 (11) 1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara), 2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller 3. fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara). Om för brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år ska, enligt 24 kap. 1 andra stycket rättegångsbalken, häktning ske om det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas. Grunden för bestämmelsen är att i sådana fall föreligger som regel flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara. Enligt proportionalitetsprincipen i 24 kap. 1 tredje stycket rättegångsbalken får häktning ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång och men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. En proportionalitetsbedömning ska således alltid göras innan beslut fattas om att någon ska vara häktad. Proportionalitetsbedömningen innebär en avvägning mellan olika hänsyn. Rent allmänt betyder det att den tilltänkta åtgärden i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden (prop. 1988/89:124 s. 26). Proportionalitetsprincipen ger uttryck för att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och innebär samtidigt en erinran om att tvångsmedlet får användas endast om syftet med åtgärden inte kan tillgogoses genom mindre ingripande åtgärder. Prövningen kan leda till att man väljer ett annat, lindrigare tvångsmedel än det man först hade tänkt sig, men kan också leda till att man avstår från att utnyttja tvångsmedlet (a. prop. s. 27 och 65). I NJA 2011 s. 518 har Högsta domstolen gjort vissa allmänna uttalanden om proportionalitetsprincipens tillämpning vid häktning. Därvid har Högsta domstolen slagit fast att när fråga om fortsatt häktning uppkommer har det betydelse hur lång tid frihetsberövandet har pågått och hur lång tid behovet av häktning kan förväntas bestå. Ju längre tid frihetsberövandet har varat, desto starkare skäl måste det föreligga för fortsatt häktning. Särskilt vid allvarlig brottslighet kan utredningssvårigheter få betydelse för den bedömningen. Enligt Högsta domstolen ligger i kravet på att en häktning inte får fortgå längre än vad som är nödvändigt att berörda myndigheter eller organ ska med rimlig effektivitet verka för att häktningstiden blir så kort som möjligt. Av betydelse är hur det förfarande som den fortsatta häktningen är beroende av (t.ex. en förundersökning) har fortskridit och kan förväntas fortlöpa. Hänsyn ska tas till det sätt på vilket berörda myndigheter och organ har agerat eller inte har agerat, liksom till om de fortsättningsvis kan förväntas agera med den skyndsamhet som är påkallad med hänsyn till såväl den misstänktes intresse som intresset av att ärendet blir ordentligt utrett och avgörs på ett säkert underlag. Om utredningen i ärendet inte ger stöd för bedömningen att tillräcklig skyndsamhet

5 Svarsskrivelse Sida 5 (11) har iakttagits, utgör det ett skäl mot fortsatt häktning. Den misstänkte ska alltså inte bära bördan av oklarheter i detta hänseende. Högsta domstolen uttalade vidare att ett frihetsberövande om mer än tre år i sig inger tvekan om fortsatt häktning är försvarbar. Denna omständighet samt att det rådde osäkerhet om när ärendet kunde avgöras gjorde att den misstänkte försattes på fri fot, trots att han fortfarande var misstänkt för synnerligen allvarlig brottslighet (bl.a. folkmord och brott mot mänskligheten genom mord och utrotning). Vid proportionalitetsbedömningen är av betydelse vilka alternativa straffprocessuella tvångsmedel som står till buds i stället för häktning. Enligt 25 kap. 1 första stycket rättegångsbalken får i stället för häktning beslutas om reseförbud eller anmälningsskyldighet, om det är tillräckligt. Också för dessa tvångsmedel gäller ett krav på att skälen för åtgärden ska uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (tredje stycket samma paragraf). Enligt 25 kap. 2 första stycket rättegångsbalken får ett reseförbud förenas med anmälningsskyldighet. Reseförbud anses inte vara något alternativ till frihetsberövande i de fall där presumtionsregeln i 24 kap. 1 andra stycket rättegångsbalken för häktning vid grova brott är tillämplig (prop. 1980/81:201 s. 31 och 44). Art. 5 i Europakonventionen avser frihetsberövande i avvaktan på lagföring. Enligt art. 5.1 har var och en rätt till frihet och personlig säkerhet samt får ingen berövas friheten förutom i vissa uppräknade fall och i den ordning som lagen föreskriver. Enligt art. 5.1.a får frihetsberövande ske när någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av behörig domstol. Enligt art. 5.1.c får frihetsberövande ske när någon är lagligen berövad friheten för att ställas inför rätta som skäligen misstänkt för att ha begått ett brott eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta. Enligt art. 5.3 ska den som frihetsberövats vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången. Europadomstolen har flera gånger påpekat att brottets allvar inte i sig kan motivera långa häktningstider (se bl.a. Rokhlina mot Ryssland, SvJT 2005 s. 937, och Bykov mot Ryssland, SvJT 2009 s. 700; Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken I s. 24:15). I Rossi mot Frankrike (dom ) var fråga om häktningstid. Rossi hade varit frihetsberövad i cirka fyra års tid misstänkt för inblandning i elva bankrån. Europadomstolen konstaterade att utredningen hade varit mycket omfattande och att det funnits en risk för att Rossi skulle försöka påverka vittnen. Hans brottsregister visade att han var en farlig person, och det hade funnits risk för fortsatt brottslighet och flyktfara. Ingenting tydde på att myndigheterna hade varit overksamma under någon del av häktningstiden.

6 Svarsskrivelse Sida 6 (11) Under dessa omständigheter fann Europadomstolen att häktningstiden inte varit så lång att ett brott mot art. 5.3 Europakonventionen förelåg (se SvJT 2012 s. 185). Min bedömning MA är på sannolika skäl misstänkt för bl.a. flera grova narkotikabrott. Minimistraffet för de aktuella gärningarna är fängelse i två år. Det är inte uppenbart att skäl för häktning saknas. MA har emellertid varit häktad i drygt tre år och åtta månader. Enbart brottslighetens allvar kan självfallet inte motivera en så lång häktningstid. Som anges ovan är en förutsättning för häktning att skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (proportionalitetsprincipen). Ju längre tid ett tvångsmedel har fortgått, desto viktigare blir det att ta hänsyn till de mostående intressen som finns. Vid proportionalitetsbedömningen måste till en början vikt läggas vid om det finns några särskilda häktningsgrunder och med vilken intensitet dessa i så fall gör sig gällande. När det gäller MA är det främst flyktfaran som aktualiseras. Med flyktfara avses att det föreligger en risk för att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Frihetsberövande på grund av flyktfara syftar såväl till att säkra bevisning genom att personen är tillgänglig som till att säkra lagföring och verkställighet. Flyktfaran är den särskilda häktningsgrund där sambandet mellan brottets svårhet och riskbedömningen är tydligast. Risken för en kännbar påföljd, framför allt ett långt fängelsestraff, ökar som regel risken för flykt (Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, tredje uppl., s. 194 f.). Om det föreligger flyktfara måste givetvis avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Risken att den misstänkte avviker måste vara konkret. Den som har svag förankring i svenska samhället anses normalt vara mer flyktbenägen eftersom incitamenten att stanna kvar är låga. Flyktfaran anses emellertid lägre om den misstänkte har arbete, familj, bostad och starka ekonomiska skäl att stanna kvar i landet (Lindberg, a.a. s. 195). Tingsrätten har funnit MA skyldig till synnerligen allvarliga narkotika- och narkotikasmugglingsbrott och bestämt påföljden till fängelse i 14 år. Som tingsrätten anfört är vart och ett av dessa narkotikabrott av sådan omfattning att de var för sig saknar allt motstycke i svensk praxis. Bara den gärning MA dömts för och inte överklagat till hovrätten anskaffande, förvärv och transport av cirka 1,2 ton kokain bör, enligt tingsrätten, förskylla ett fängelsestraff om tio år. MA har inte, vilket han själv påstår, haft en roll som kurir. Som tingsrätten anfört i domen har hela brottsupplägget stått och fallit

7 Svarsskrivelse Sida 7 (11) med MAs förmåga, skicklighet och riskvillighet att segla ensam över Atlanten med narkotikan samt har han således inte varit alls utbytbar på samma sätt som kurirer ofta är i dessa sammanhang. MA har mellan tre och fem och ett halvt år kvar att verkställa av det fängelsestraff han med all sannolikhet kommer att dömas till. Även om flyktfaran ofta avtar när den misstänkte varit häktad en längre tid, återstår dock en så pass lång tid av det återstående straffet att det alltjämt måste finnas starka skäl för MA att undfly straffet. MA har inget arbete och ingen fast bostad i Sverige. Det han själv har framfört är att han har en flickvän som är bosatt i Göteborg och som han för avsikt att flytta till om han friges. Han har en son i nedre tonåren som bor hos sin mor. Han har under flera år (2005/06 till dess han greps 2010) fört en kringflackande tillvaro i USA och i Västindien. Vid vistelser i Sverige har han bott på båten Gloria eller hos flickvännen. MA är dessutom utbildad sjökapten samt en mycket skicklig seglare med kapacitet att segla ensam över Atlanten under svåra förhållanden. MA har under sin tid utomlands haft begränsade legala inkomster. Han har haft en affärsidé om att köpa stormskadade båtar i USA och Västindien och sedan ta dessa till Sverige för att sälja dem med vinst. Detta har dock inte realiserats. Han har enligt egen utsago försörjt sig på smugglingsverksamhet, bl.a. av människor, i Karibien samt en del mindre uppdrag, bl.a. som skeppare. Han har i detta brottmål fått i princip alla sina tillgångar förverkade. Sammantaget innebär dessa omständigheter enligt min bedömning att den konkreta risken för att MA avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff måste betraktas som högst påtaglig. MA är åtalad och av tingsrätten dömd för att under en period om fyra år ha begått flera fall av mycket grova narkotikabrott och grova narkotikasmugglingsbrott. Han saknar såväl arbete som bostad. Även om han tidigare är ostraffad bör mot angiven bakgrund finnas risk för att han på fri fot fortsätter sin brottsliga verksamhet. Flykt- och recidivfaran ska ställas i relation till de olägenheter som ett frihetsberövande innebär för MA. Av betydelse bör härvid vara hur förhållandena på häktet är och hur MA mår såväl fysiskt som psykiskt. MA har uppgett att han blir kroppsvisiterad varje dag på häktet och att detta har skett som mest tolv gånger på en dag. Han har också uppgett att han bara får ha ett begränsat antal ägodelar i cellen, som även den visiteras med jämna mellanrum. Han har uppgett att han har ett begränsat antal timmar gemensam visteles med andra intagna samt att han huvuddelen av denna tid jobbar i häktets tvätteri. Han har vidare uppgett att det ofta är konflikter med andra intagna på avdelningen.

8 Svarsskrivelse Sida 8 (11) Enligt MAs egna uppgifter är han deprimerad och har tappat livslusten, dels på grund av frihetsberövandet, dels på grund av det sätt som åklagarna i målet hanterat utredningen. Han har uppgett att han har ont i lederna, att musklerna har försvagats, att tänderna är lösa, att han har koncentrations- och minnessvårigheter samt att han har fått synproblem av den långa häktningstiden. Han har vidare uppgett att misstanke finns om att han lider av allvarlig D-vitaminbrist eftersom han endast i ytterst begränsad omfattning kunnat nås av direkt solljus under häktningstiden. MA befinner sig sedan drygt ett år tillbaka på en gemensamhetsavdelning på häktet Sollentuna. När det gäller förhållandena på häktet Sollentuna för MA ber jag att få hänvisa till bilagda yttrande från Kriminalvården (bilaga 2). Jag kan konstatera bl.a. att MA dagligen erbjuds såväl sysselsättning som aktiviteter tillsammas med de andra intagna, att vissa särskilda önskemål MA haft tillgodoses, att han får ta emot vissa besök samt ha telefonkontakt med anhöriga samt att insatser påbörjats för att komma till rätta med hans psykiska och somatiska besvär. För en jämförelse mellan placering i häkte (utan restriktioner) och anstaltsplacering vill jag hänvisa till Kriminalvårdens bilagda yttrande (bilaga 3). Av betydelse vid proportionalitetsbedömningen är vidare hur skyndsamt målet har handlagts och om berörda myndigheter har effektivt verkat för att häktningstiden ska bli så kort som möjligt. MA har härvid anfört bl.a. att hans del i åtalet är förhållandevis begränsad, att utredningen av hans brottslighet varit relativt enkel i jämförelse med utredningen av de medmisstänktas brottslighet, att han endast i begränsad omfattning påkallat egna utredningsåtgärder samt att de utredningsåtgärder han påkallat inte kan anses ha bidragit nämnvärt till den extrema tiden för frihetsberövandet. I denna del vill jag hänvisa till bilaga 1, särskilt s Jag kan sammanfattningsvis konstatera att MA berörs av de största och mest centrala delarna av åtalet, att utredningsåtgärder i hovrätten vidtagits också på MAs begäran, att ärendet hela tiden handlagts med sådan rimlig skyndsamhet och effektivitet från myndigheternas sida som varit påkallad med hänsyn till såväl MAs intresse som intresset av att ärendet ska bli ordentligt utrett och avgöras på ett säkert underlag, att endast handläggning av en åtalspunkt (åtalspunkten 4) återstår i hovrätten innan det är dags för slutanföranden samt att ett avgörande av hovrätten kan förväntas under våren/sommaren Någon osäkerhet om när ett slutligt avgörande kan föreligga råder därmed inte. Utifrån vad som framgår av åklagarnas redogörelse hade åtalet svårligen kunnat läggas upp på ett sätt som medfört snabbare lagföring av MA. Enligt min bedömning ger utredningen i målet stöd för att tillräcklig skyndsamhet har iakttagits från rättsväsendets sida.

9 Svarsskrivelse Sida 9 (11) Under i målet aktuella omständigheter kan en så lång häktningstid som det är fråga om här inte anses strida mot Europakonventionen. I fallet Rossi mot Frankrike pågick brottsutredning under häktestiden om fyra år. I detta fall har åtal väckts, målet prövats i tingsrätten och huvudförhandlingen i hovrätten fortskridit så långt att endast handläggningen av en åtalspunkt återstår innan det är dags för slutförande av talan. Beaktas bör också att skuldfrågan för MAs del delvis är avgjord. MA har, som ovan anförts, vid tingsrätten dömts för ett synnerligen allvarligt narkotikabrott, vilket han inte överklagat till hovrätten. Att någon annan påföljd än fängelse i tio år skulle utdömas för det brottet framstår inte som troligt (se vidare bilaga 1 s. 2 f.). Någon risk för att MA efter häktningstiden helt skulle frikännas föreligger således inte. Frihetsberövandet av MA kan därmed även betraktas som verkställighet av en fängelsepåföljd (jfr art a Europakonventionen och Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, fjärde uppl. s. 107). Inte heller finns i nuläget någon risk för att MA är häktad så länge att han skulle ha villkorligt frigivits om verkställighet av fängelsestraffet i stället hade ägt rum. Som anges ovan är reseförbud ofta inte ett alternativ vid s.k. obligatorisk häktning. Enligt min bedömning föreligger i detta fall dessutom ett påtagligt behov av häktning för att säkerställa att MA inte undandrar sig lagföring eller verkställighet av ett kommande straff. Ett reseförbud med anmälningsskyldighet skulle enligt min bedömning inte i tillräcklig grad minska risken för att MA skulle lämna landet eller på annat sätt undandra sig lagföring och straffverkställighet. Reseförbud kan därför inte anses som ett alternativ till häktning. Enligt min bestämda uppfattning är samhällets intresse av att lagföring och verkställighet av straff sker för den synnerligen grova och för såväl samhället som enskilda mycket skadliga brottslighet som MA misstänkts för och är dömd för så betydande att skälen för häktning måste bedömas som mycket starka. Sammanfattningsvis anser jag att skälen för häktning, framför allt risken för att MA avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, är så starka att de uppväger det intrång och de men i övrigt som det innebär för MA att vara häktad. Jag anser vidare att det inte kan antas att syftet med häktningen uppvägs genom reseförbud och daglig anmälningsskyldighet. Hovrättens beslut att MA ska vara fortsatt häktad ska därför stå fast. Prövningstillstånd Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande

10 Svarsskrivelse Sida 10 (11) frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken, s. 54:26). Högsta domstolen har relativt nyligen, i NJA 2011 s. 518, givit vissa allmänna riktlinjer för bedömningen av proportionalitetsprincipens tillämpning vid häktning som pågått under en mycket lång tid. De omständigheter som i enskilda fall har betydelse för den avvägning som ska göras mellan olika hänsyn kan vara av mycket varierande slag. Utrymmet för ytterligare riktlinjer när det gäller frågan om proportionalitet vid långa häktningstider, utöver dem som framkommit genom NJA 2011 s. 518, synes därför begränsat. Eftersom prövningen av en häktningsfråga utifrån proportionalitetsprincipen i det enskilda fallet är avhängig ett stort antal omständigheter av mycket varierande slag finns också en risk att en prövning av Högsta domstolen i ett sådant fall skulle utmynna i ett avgörande med begränsad betydelse utanför det aktuella målet. Till detta kommer att omständigheterna i det nu aktuella målet framstår som tämligen unika. Så exceptionellt omfattande narkotikabrottslighet som det här är fråga om saknar motstycke i svensk rättshistoria. En omständighet att beakta är också att MA inte överklagat tingsrättens dom när det gäller ett synnerligen grovt narkotikabrott, som i sig torde förskylla ett fängelsestraff om tio år. MA riskerar således inte att vara frihetsberövad och därefter frikännas, varför frihetsberövandet också kan betraktas som en verkställighet av den fängelsepåföljd som, oavsett bedömningen i de överklagade delarna av målet, med all sannolikhet kommer att ådömas MA. Mot denna bakgrund anser jag att en prövning av häktningsfrågan med tillämpning av proportionalitetsprincipen inte ytterligare skulle precisera rättsläget och därmed inte vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Enligt min bedömning lämpar sig målet inte för en prövning av under vilka omständigheter reseförbud kan vara ett alternativ till häktning enligt 24 kap. 1 tredje stycket rättegångsbalken. Sammanfattningsvis avstyrker jag prövningstillstånd. Frågan om att undvika långa häktningstider är emellertid en angelägen och högst aktuell fråga för Åklagarmyndigheten. Riksåklagaren tillsatte i juni 2013 en arbetsgrupp med uppdrag att överväga hur användningen av restriktioner för häktade kan minskas och hur långa häktningstider kan undvikas. Arbetsgruppen har bestått av åklagare från olika delar av Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten samt representanter från Advokatsamfundet, Kriminalvården, Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet.

11 Svarsskrivelse Sida 11 (11) Den 3 februari 2014 presenterade arbetsgruppen sin rapport där bl.a. ett antal åtgärder föreslås för att i framtiden undvika långa häktningstider och minska användningen av restriktioner. Rapporten innehåller förslag på åtgärder som Åklagarmyndigheten själva kan vidta samt förslag som kräver kontakt med andra aktörer eller som förutsätter lagändringar. Åklagarmyndigheten kommer att arbeta vidare med dessa mycket angelägna frågor. Kerstin Skarp Hedvig Trost Kopia till: Internationella åklagarkammaren i Stockholm (AM ) Utvecklingscentrum Malmö