Rätten till hälso- och sjukvård för EUmigranter

Transkript

1 Juridiska institutionen Vårterminen 2015 Examensarbete i socialrätt 30 högskolepoäng Rätten till hälso- och sjukvård för EUmigranter i Sverige Författare: Louise Tillaeus Handledare: Universitetslektor Vicki Paskalia 1

2

3 Förkortningar Inledning Bakgrund Syfte och frågeställning Avgränsningar Metod Disposition Terminologi Begreppet EU-migrant Om rätten till hälsa samt rätten till hälso- och sjukvård Rätten till hälsa Rätten till hälso- och sjukvård Rätten till hälso- och sjukvård enligt svensk rätt Bakgrund Hälso- och sjukvårdslagen Patientavgifter Hälso- och sjukvård till asylsökande och papperslösa personer Asylsökande patienter Papperslösa patienter Patientavgifter Vård som inte kan anstå Vårdpersonalens yrkesetik Sammanfattning: EU-migranter utan sjukförsäkring EU: fri rörlighet och rätten till hälso-och sjukvård Bakgrund Fri rörlighet för personer inom EU Fördragen och rörlighetsdirektivet Implementering i svensk rätt Rätten till hälso- och sjukvård enligt fördragen EU:s befogenhet över sociala rättigheter Bestämmelser i fördragen angående rätt till hälsa Rätten till hälso- och sjukvård enligt rättighetsstadgan Rättighetsstadgans tillämpningsområde Hälsoskydd Samordning av de sociala trygghetssystemen i Europa Sammanfattning av EU-rätten Rätten till hälso- och sjukvård enligt folkrätten Folkrättens rättskällor och förhållandet till nationell rätt Folkrättsliga instrument som berör rätten till hälsa Världshälsoorganisationen (WHO) FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna... 28

4 5.2.3 Internationell konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter Kvinnokonventionen Barnkonventionen Europeiska sociala stadgan (reviderad) Europakonventionen Sammanfattning Staters ansvar avseende rätten till hälso- och sjukvård Inledning Artikel 12 ESK-konventionen General Comment No Kravet på tillgång Kravet på god kvalitet och kravet på acceptabilitet Kravet på tillgänglighet Icke-diskriminering enligt artikel 2 ESK- konventionen General Comment No Otillåtna diskrimineringsgrunder EU-migranter Staters ansvar att respektera, skydda och uppfylla rätten till hälsa Sammanfattning En nationell utvidgning av rätten till hälso- och sjukvård? Kan EU-migranter vara papperslösa? Utökad svensk rätt: fallet Hudzinski Slutsatser Käll- och litteraturförteckning... 54

5 Förkortningar Barnkonventionen ESK-konventionen EU EU-domstolen Konventionen om barnets rättigheter Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter Europeiska unionen Europeiska unionens domstol Europadomstolen Europakonventionen FEU FEUF FN Europeisk domstol för de mänskliga rättigheterna Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Fördraget om Europeiska unionen Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt Förenta nationerna HSL hälso- och sjukvårdslag (1982:763) Kvinnokonventionen Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor RF regeringsform (1974:152) Rörlighetsdirektivet Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG Rättighetsstadgan Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna Samordningsförordningen Europaparlamentet och Rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen SKL Sociala stadgan Sveriges kommuner och landsting Europeiska sociala stadgan (reviderad) 1

6 SoL socialtjänstlag (2001:453) UtlL utlänningslag (2005:716) WHO Världshälsoorganisationen 2

7 1 Inledning 1.1 Bakgrund Utgångspunkten för denna uppsats är att rätten till hälsa är en mänsklig rättighet. Ur ett internationellt perspektiv är rätten till hälso- och sjukvård ett stort problem på många platser i världen medan Sverige generellt sett anses tillhandahålla god hälso- och sjukvård. Trots det finns det människor i Sverige som står helt utanför hälso- och sjukvårdssystemet och som i dagsläget inte anses ha rätt till hälso- och sjukvård enligt svensk rätt. Det beror till stor del på den fria rörligheten inom EU som har skapat nya möjligheter för människor att röra sig över medlemsstaternas gränser, samtidigt som förutsättningarna för unionsmedborgare att få tillgång till hälso- och sjukvård har förändrats. Det är inte längre enbart statens egna medborgare som har behov av tillgång till hälso- och sjukvård, utan även andra grupper som inte omfattas av den nationella lagstiftningen är i behov av tillgång till sådan vård. Den här uppsatsen kommer att fokusera på den målgrupp som i dagsläget helt saknar tillgång till subventionerad hälsooch sjukvård i Sverige, nämligen EU-migranter. 1 Rätten till hälsa är oerhört viktig för alla människor oavsett nationalitet eller juridisk status, men hur denna rättighet ska tillämpas nationellt är till stor del oklar. Antalet EUmigranter som befinner sig i Sverige har ökat på kort tid 2 vilket även inverkar på efterfrågan av hälso- och sjukvård. EU-migranter är oftast unionsmedborgare som saknar sjukförsäkring i hemlandet, och frågan om vilken rätt de har till hälso- och sjukvård då de befinner sig i Sverige utan giltig sjukförsäkring är högst aktuell. Därför har jag valt att utgå från antagandet att de flesta EU-migranter saknar giltig sjukförsäkring, eftersom frågan om rätten till hälso- och sjukvård då ställs på sin spets. 1.2 Syfte och frågeställning Syftet med uppsatsen är att utreda vilken rätt till hälso- och sjukvård EU-migranter har i Sverige. För att möjliggöra detta kommer uppsatsen att belysa samspelet mellan den 1 En mer utförlig definition av begreppet EU-migrant görs i avsnitt

8 nationella, den EU-rättsliga och den folkrättsliga rättsordningen avseende rätten till hälsa för att sedan utreda huruvida oförsäkrade EU-migranter kan anses ha rätt till hälso- och sjukvård i Sverige. Uppsatsen syftar också till att klargöra hur hälsa som mänsklig rättighet kan inverka på den svenska lagstiftningen och därmed också EUmigranters rätt till hälso- och sjukvård i Sverige. Mot bakgrund av detta är uppsatsens frågeställning följande: vilken rätt till hälso- och sjukvård har EU-migranter i Sverige? För att besvara frågan kommer den nationella hälso- och sjukvårdslagstiftningen att utredas såväl som relevanta delar av det EU-rättsliga rättssystemet. Men frågan har även folkrättslig anknytning då den relaterar till rätten till hälsa, och det är en rättighet som har fastställts genom ett flertal internationella deklarationer och konventioner. Frågeställningen kommer därför att utredas med hjälp av tre olika rättsordningar. För att tydliggöra frågeställningen kommer jag att diskutera och motivera användningen av begreppet EU-migrant i kapitel 2 eftersom det är viktigt för den fortsatta framställningen. Även begreppen hälso- och sjukvård och rätten till hälsa kommer att förklaras närmare i kapitel Avgränsningar Utgångspunkten för uppsatsen är att de EU-migranter som uppehåller sig i Sverige på många sätt befinner sig i en mycket utsatt situation. Flera frågor kring sociala rättigheter kan därför aktualiseras men det är endast hälso- och sjukvård som kommer att beröras i det här arbetet. Bakomliggande orsaker till varför EU-migranter befinner sig i Sverige, så som fattigdom och utbredd diskriminering av romer, kommer inte att beröras då det inte omfattas av socialrätten och inte heller av uppsatsens syfte. Även om den situation som EU-migranter befinner sig i är komplex på många sätt så syftar den här uppsatsen till att belysa ett av de områden som är problematiska, nämligen rätten till hälso- och sjukvård. Däremot har jag har inte möjlighet eller relevant kunskap för att närmare utreda den svåra sociala situation som EU-migranter befinner sig i. Frågan om EUmigranter i Sverige är i dagsläget mycket omdebatterad och politiskt laddad. Utgångspunkten för uppsatsen är däremot att EU-migranter är människor som befinner sig i Sverige på grund av EU:s fria rörlighet och kan komma att behöva hälso- och 4

9 sjukvård under sin vistelse. Då frågeställningen enbart är av juridisk karaktär lämnas politiska ställningstaganden utanför framställningen. 1.4 Metod I dagsläget råder det oklarhet i frågan huruvida EU-migranter kan anses har rätt till hälso- och sjukvård och därför kommer uppsatsen till stor del fokusera på att klargöra gällande rätt. Traditionell rättsdogmatisk metod har använts genomgående vilket innebär att rättskällorna studeras ingående för att fastställa gällande rätt. Inom den nationella rätten beaktas därmed lag, förarbeten, praxis och doktrin. 3 Samma metod används inom EU-rätten, vilket innebär att både primärrätten och sekundärrätten studeras. Primärrätten utgörs av fördragen, allmänna rättsprinciper och EU:s stadga, medan sekundärrätten utgörs av EU:s lagstiftningsakter. 4 Främst förordningar och direktiv kommer att beaktas i den här framställningen men även rättspraxis kommer att studeras. De folkrättsliga rättskällorna består i huvudsak av traktat, sedvana och allmänna rättsprinciper. 5 I den här framställningen beaktas främst traktat i form av konventioner och deklarationer av olika slag, samt praxis och doktrin. Den valda metoden innebär att en stor del av framställningen kommer ägnas åt att studera rättskällorna inom de tre olika rättssystemen för att fastställa gällande rätt. Utöver det kommer också en del av uppsatsen ägnas åt att granska gällande rätt och diskutera hur rättstillämpningen borde ske. Det innebär att främst de lege lataperspektiv kommer att användas, men även de lege ferenda- perspektiv kommer att tillämpas på frågeställningen. 1.5 Disposition Frågeställningen kommer som sagt att utredas ur ett nationellt, EU-rättsligt och folkrättsligt perspektiv. I kapitel 2 kommer några centrala begrepp att definieras i syfte 3 Jareborg, N, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s Lebeck, C, EU-stadgan om grundläggande rättigheter s. 22, Abass, A, International Law: Text, Cases and Materials s

10 att ytterligare klargöra frågeställningen. Kapitel 3 behandlar svensk rätt och rätten till hälso- och sjukvård, och klargör vilka personer som i dagsläget omfattas av den svenska regleringen. Därefter diskuteras fri rörlighet inom EU och de EU-rättsliga bestämmelser som finns om rätt till hälsa och hälso- och sjukvård i kapitel 4. Den folkrättsliga rättsordningen och rätten till hälsa diskuteras i kapitel 5. Efter att EU-rätten och folkrätten har redogjorts för följer ett avsnitt om staters ansvar för rätten till hälsa i kapitel 6, där framför allt de folkrättsliga instrumenten diskuteras i förhållande till nationell lagstiftning. Därefter diskuteras åter igen svensk rätt i kapitel 7, men i ljuset av de internationella åtaganden som redogjorts för i tidigare kapitel. Särskilt frågan huruvida EU-migranter i särskilda fall kan omfattas av lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd kommer att diskuteras. Kapitel 8 utgör ett avslutande och sammanfattande kapitel. 2 Terminologi 2.1 Begreppet EU-migrant För att beskriva den aktuella målgruppen i min uppsats har jag valt att använda begreppet EU-migrant. Det är inte helt tydligt vilka personer som omfattas av begreppet eftersom en klar och tydlig definition saknas, och därför har jag valt att motivera valet av begrepp i detta avsnitt. Vanligtvis avses EU-medborgare som inte är ekonomiskt aktiva och som har rest till Sverige för att söka någon typ av försörjning. Till exempel omfattas därmed inte turister eller studenter från andra EU-länder. På kort tid har begreppet blivit väl etablerat, inte minst genom media, där unionsmedborgare från bland annat Rumänien, varav många är romer, ofta varit i fokus. Det är dock viktigt att påpeka att även om många EUmigranter är rumäner och även romer så finns det även andra grupper som kan omfattas av begreppet, och långt ifrån alla kommer från Rumänien. Vad som egentligen avses med migrant är inte helt klart, men det verkar syfta till att personen har utnyttjat sin fria rörlighet för att söka försörjning i ett annat EU-land. Trots det är det inte migration i 6

11 traditionell mening som avses, eftersom personerna oftast inte har för avsikt att stanna i Sverige. Ett alternativ till begreppet EU-migrant är att helt enkelt använda begreppet EUmedborgare. Fördelen är att det belyser personens faktiska europeiska medborgarskap, vilket skapar associationer till de rättigheter och skyldigheter som finns enligt fördragen, snarare än personens utsatta sociala ställning. Det skulle också vara möjligt att skriva om oförsäkrade EU-medborgare, för att belysa det faktum att personen har medborgarskap men saknar giltig sjukförsäkring. Trots det är det begreppet EU-migrant som har blivit väl etablerat och i stort sett uteslutande används i media. Även ideella organisationer som Stadsmissionens Crossroads och Läkare i Världen, som i huvudsak arbetar med målgruppen, använder begreppet. Det finns ytterligare en anledning att välja EU-migrant som begrepp. Även tredjelandsmedborgare med uppehållsrätt i andra EU-länder har möjlighet att utnyttja den fria rörligheten. De kan därmed uppehålla sig lagligt i Sverige i tre månader, under samma förutsättningar som unionsmedborgare. Men om de saknar giltig sjukförsäkring från ett annat EU-land har de inte tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård i Sverige. Genom att använda begrepp som enbart innefattar EU-medborgare utesluts den målgrupp som är tredjelandsmedborgare med rätt att utnyttja den fria rörligheten. Det är i själva verket en grupp som kan hamna i samma utsatta situation som de EUmedborgare som saknar sjukförsäkring och medel för försörjning avseende rätten till hälso- och sjukvård. Därför finns det anledning att använda ett begrepp som inte utesluter vissa tredjelandsmedborgare, och det är en av fördelarna med begreppet EUmigrant. I den här framställningen avses med EU-migrant i första hand unionsmedborgare, men jag vill också belysa det faktum att tredjelandsmedborgare i vissa fall kan omfattas av begreppet. Avslutningsvis kan sägas att begreppet EU-migrant kommer att användas genomgående i uppsatsen eftersom det redan är väl etablerat, trots att det inte rör sig om traditionsenlig migration. Ytterligare en fördel är att det inkluderar EU-medborgare såväl som vissa tredjelandsmedborgare. 7

12 2.2 Om rätten till hälsa samt rätten till hälso- och sjukvård Rätten till hälsa Ämnet för uppsatsen är rätten till hälso- och sjukvård, som i sin tur kan sägas utgöra en del av rätten till hälsa. Genom folkrätten har rätten till hälsa etablerats i flera konventioner och anses utgöra en grundläggande mänsklig rättighet. 6 Därför kommer även begreppet rätt till hälsa att beröras, framför allt inom EU-rätten och folkrätten eftersom rätten till hälso- och sjukvård härrör från den rättigheten. Rätten till hälsa anses tillhöra gruppen av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som kan sägas vara en motsats till gruppen av medborgerliga och politiska rättigheter. 7 Det är inte helt enkelt att göra en klar distinktion mellan olika grupper av rättigheter i relation till hälsa. Det finns ekonomiska och sociala aspekter av rätten till hälsa, eftersom den syftar till att säkerställa att ingen människa diskrimineras på grund av sociala eller ekonomiska förhållanden. Den kulturella aspekten visar sig då rätten till hälsa ska säkerställa att det finns tillgänglig hälso- och sjukvård som är anpassad till personens kulturella bakgrund. Rätten till hälsa kan också vara svår att isolera från andra rättigheter och det gäller även i viss mån gentemot sådana som är medborgerliga och politiska, då de på olika sätt bidrar till att skapa en rätt till hälsa. 8 Även om det finns flera olika aspekter av rätten till hälsa kommer utgångspunkten för uppsatsen vara att den utgör en social rättighet. Att fastställa vilken typ av rättighet som diskuteras är av betydelse för den kommande diskussionen då flera olika rättsordningsperspektiv används. Rätten till hälsa utgör en mänsklig rättighet men saknar ett klart definierat innehåll. Världshälsoorganisationen (WHO) är ett organ inom FN som arbetar globalt med hälsofrågor av olika slag. WHO var även det första internationella organet som formulerade en explicit rätt till hälsa, vilket skedde i preambeln till dess konstitution som antogs år Hälsa definieras däri som ett tillstånd av fullständigt fysisk, 6 Toebes, B, The Right to Health, in Economic, Social and Cultural Rights- A textbook, Eide, A, Krause, C, Rosas, A s Toebes, B, The Right to Health, in Economic, Social and Cultural Rights- A textbook, Eide, A, Krause, C, Rosas, A, s Toebes, B, The Right to Health, in Economic, Social and Cultural Rights- A textbook, Eide, A, Krause, C, Rosas, A, s Constitution of the World Health Organization, antagen 22 juli 1946 (Trädde i kraft 7 april 1948). 8

13 mentalt och socialt välmående och inte enbart avsaknad av sjukdom. Men därefter har andra organisationer eller folkrättsliga instrument som på olika sätt relaterar till den aktuella rättigheten valt varierande definitioner. Därför kan inte rättigheten sägas ha en allmängiltig definition. I kapitel 5 kommer rätten till hälsa att analyseras närmare ur ett folkrättsligt perspektiv Rätten till hälso- och sjukvård Hälso- och sjukvård är ett begrepp som används genomgående i uppsatsen. Till skillnad från rätten till hälsa är det ett mer konkret begrepp och därmed enklare att definiera. I den här framställningen kommer begreppet att användas i enlighet med den definition som finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) (HSL). Enligt 1 HSL innefattar hälso- och sjukvård åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. 10 Det är inte bara hälso- och sjukvård inom det svenska rättssystemet som kommer att behandlas i uppsatsen, men den definition som ges i HSL kan appliceras på alla människor och är inte begränsad till nationell rätt. Att medicinsk förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador är därmed vad som avses med hälso- och sjukvård i den här uppsatsen. 3 Rätten till hälso- och sjukvård enligt svensk rätt 3.1 Bakgrund I Sverige är hälso- och sjukvård något som hör till det offentligas uppgift och anses därför tillhöra det offentligrättsliga rättsområdet. Det innebär att offentligrättsliga regler som återfinns i bland annat Regeringsformen (RF) kan bli tillämpliga utöver de specifika hälso- och sjukvårdslagar som finns. 11 Utöver HSL finns det andra viktiga lagar på hälso- och sjukvårdens område, särskilt patientsäkerhetslagen (2010:659) och patientdatalagen (2008:355), men det är HSL som är mest relevant för frågeställningen i den här uppsatsen. Utöver de lagar som finns på området är Socialstyrelsen tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården och kan utfärda olika riktlinjer och 10 Tandvård regleras separat i tandvårdslagen (1985:125). 11 Rönnberg, L, Hälso- och sjukvårdsrätt, s

14 allmänna råd. Sådana riktlinjer och råd kan närmare precisera olika bestämmelser och fungera som vägledning vid rättstillämpningen. 12 Inom svensk rätt går det att urskilja två typer av lagstiftning: rättighetslagstiftning och skyldighetslagstiftning. Rättighetslagstiftningar kännetecknas av att den enskilde tilldelas olika rättigheter genom lag, vilka brukar kallas för legala rättigheter. I yttersta fall kan den enskilde vända sig till domstol för att utkräva sina rättigheter. Inom den offentliga rätten är rättighetslagstiftningar vanliga, ett exempel som kan nämnas är socialtjänstlagen (2001:453) (SoL). 13 Skyldighetslagstiftningar skiljer sig från rättighetslagstiftningar på det viset att det offentliga istället åläggs en skyldighet att erbjuda den enskilde något. Det innebär i sin tur att det enskilde inte har några juridiskt utkrävbara rättigheter. HSL är ett tydligt exempel på en skyldighetslagstiftning. 14 Det framgår av lagtexten att landsting och kommuner åläggs en skyldighet att erbjuda vård till personer som är bosatta inom landstinget eller kommunen. Enligt svensk lagstiftning är det alltså inte patienten som har en formell rätt att efterfråga hälso- och sjukvård, utan vårdgivaren har istället en skyldighet att erbjuda detta. Det är viktigt att hålla detta i minnet då rätten till hälso- och sjukvård diskuteras, eftersom det enligt svensk rätt inte rör sig om en rättighet i den bemärkelsen att den enskilde kan utkräva en legal rättighet vid domstol. Det innebär dock inte att den enskildes anspråk på vård inte måste respekteras av landsting och kommun. En korrekt rättstillämpning ska självklart även ske av skyldighetslagstiftningar. Det kan avslutningsvis anmärkas att den nationella regleringen bestående av en skyldighetslagstiftning skiljer sig från de EU-rättsliga såväl som de folkrättsliga regleringarna på området, vilket kommer att framgå av de kapitel som behandlar de båda rättsordningarna framöver. 12 Rönnberg, L, Hälso- och sjukvårdsrätt, s Se också 32 HSL. 13 Rönnberg, L, Hälso- och sjukvårdsrätt, s Rönnberg, L, Hälso- och sjukvårdsrätt, s , Proposition 1981/82:97, s

15 3.2 Hälso- och sjukvårdslagen HSL är det centrala regelverket på området. Av 2 HSL framgår att målet för hälsooch sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård, vars innebörd preciseras närmare i 2 a HSL. Det följer av 3 HSL att landstingen ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård till dem som är bosatta inom landstinget. Enligt 3c HSL ska landstinget även erbjuda hälso- och sjukvård till dem som inte är bosatta i Sverige, men som vistas i landet och har rätt till vårdförmåner i Sverige enligt förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Den vård som ska erbjudas är densamma som för personer bosatta i Sverige. De EU-rättsliga reglerna om hälso- och sjukvård kommer att behandlas i kapitel 4, och den nämnda förordningen kommer att diskuteras mer utförligt under avsnitt 4.5. Av 4 HSL framgår vidare att även personer som vistas inom ett landsting utan att vara bosatta där ska erbjudas omedelbar hälso- och sjukvård, om det skulle behövas. Kommuner har också visst ansvarar för hälso- och sjukvård enligt 18 HSL. Det framgår av bestämmelsen att kommuner ska erbjuda hälso- och sjukvård till äldre människor och människor med funktionshinder som bor i särskilda boendeformer inrättade av kommunen. Men det är landstingen som har det övergripande ansvaret för invånarnas hälso- och sjukvård även om kommunerna ansvarar för några specifika områden Patientavgifter Av 26 HSL framgår att vårdavgifter får tas ut av patienter enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer, om inte annat är särskilt föreskrivet. Det innebär att patientavgifter kan variera mellan olika landsting. Eftersom kostnader för hälso- och sjukvården till stor del finansieras av landstingsskatten, men även av statsbidrag 15, är det endast en liten del av den totala vårdkostnaden som patienten 15 Förordning (1984:908) om vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för sjukvård m.m. 11

16 betalar själv. Exempelvis kostar ett läkarbesök på vårdcentral inom Stockholms läns landsting 200 kr. För personer under 18 år är hälso- och sjukvård kostnadsfri i nästan hela landet, med undantag för besök på akutmottagning. Inom Stockholms läns landsting är kostnaden för ett sådant besök 120 kr. 16 Men denna rätt till subventionerad vård gäller alltså personer som är bosatta inom ett landsting, och som i de flesta fall är svenska medborgare. För andra patientgrupper gäller andra regler. 3.3 Hälso- och sjukvård till asylsökande och papperslösa personer Asylsökande patienter Personer som har sökt asyl i Sverige och väntar på besked i ärendet anses vistas i landet utan att vara bosatta. Asylsökande personer har haft lagstadgad rätt till viss subventionerad sjukvård sedan år 2008 då lag (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. trädde i kraft. Tidigare gällde en överenskommelse mellan staten och Statens Kommuner och Landsting (SKL), vars innehåll liknade det i lagen från år Enligt lagens 1-4 ansvarar landstingen för de utländska medborgare vistas inom landstinget och som har ansökt om uppehållstillstånd i enlighet med utlänningslagen (2005:716) (UtlL), beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd utan att vara folkbokförda i landet, hålls i förvar eller vistas i landet med tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt UtlL. Landstingens skyldighet att erbjuda vård framgår av 6 där det stadgas att mödrahälsovård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning och sådan vård som inte kan anstå ska erbjudas. Asylsökande som inte fyllt 18 år ska erbjudas vård i samma omfattning som bosatta inom landstinget, enligt Papperslösa patienter Begreppet papperslös används ofta för att beskriva personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det kan dels vara personer som undanhåller sig verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning ur landet enligt UtlL, men också personer som befinner sig i landet men som inte har ansökt om nödvändiga tillstånd för sin vistelse. Ofta kallas Rönnberg, L, Hälso- och sjukvårdsrätt s. 43, Proposition 2007/08:105 Bilaga 1 ( 2006 års överenskommelse för asylsökande m.fl. ). 12

17 dessa personer för gömda eller tillståndslösa, men som samlingsbegrepp är det vanligt att använda begreppet papperslös. 18 Den 1 juli 2013 trädde lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd i kraft. Den har liknande struktur som lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande, och stadgar i 1 att landstingen är skyldiga att erbjuda viss vård till vissa utlänningar som vistas i ett landsting utan att vara bosatta där. Enligt 5 ska lagen tillämpas på utlänningar som vistas i Sverige utan stöd av myndighetsbeslut eller författning, men den omfattar inte utlänningar vars vistelse i landet är avsedd att vara tillfällig. Av 7 följer att landstingen ska erbjuda mödrahälsovård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning och vård som inte kan anstå till personer som omfattas av lagen. Barn som är papperslösa ska liksom asylsökande barn erbjudas vård på samma villkor som bosatta personer inom landstinget, enligt 6. Det kan också observeras att landsting enligt 8 får erbjuda personer som omfattas av lagen vård utöver vad som följer av Patientavgifter Särskilda patientavgifter gäller för asylsökande och papperslösa personer. Regeringen har genom förordning (1994:362) om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar föreskrivit att vårdavgift för besök hos allmänläkare ska vara 50 kronor. Det framgår också att förebyggande barna- och mödravård samt förlossningsvård ska vara kostnadsfri, liksom vård och åtgärder enligt smittskyddslagen (2004:168). Patientavgifterna är alltså lägre för asylsökande och papperslösa personer än för dem som är bosatta inom ett landsting i Sverige Vård som inte kan anstå Personer som är asylsökande eller papperslösa har alltså viss tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård, men inte på lika villkor som personer bosatta i Sverige. Begreppet vård som inte kan anstå används i båda lagarna men det är inte helt tydligt vilken vård som är tänkt att omfattas av begreppet. Någon definition framgår inte av lagtexten, men i förarbetena till de båda lagarna förtydligas begreppet något. Det framgår att det är 18 SOU 2011:48 s

18 avsett att vara en utvidgning av sådan vård som definieras som omedelbar. 19 Det framgår också att begreppet innefattar vård och behandling av sjukdomar och skador i de fall där även en måttlig fördröjning bedöms kunna medföra allvarliga följder för patienten. Även följdinsatser till sådan vård innefattas. 20 Efter att lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd trädde i kraft fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att bland annat förtydliga tillämpningen av begreppet vård som inte kan anstå. 21 Socialstyrelsen konstaterade att användningen av begreppet varken är förenligt med medicinsk yrkesetik eller medicinskt tillämpbart i sjukvården, samt riskerar att äventyra patientsäkerheten. Det konstateras också att det är upp till hälso- och sjukvårdspersonal att avgöra i varje enskilt fall vad som kan anses vara vård som inte kan anstå. 22 Eftersom uppsatsen syftar till att utreda rätten till hälso- och sjukvård för EU-migranter kommer denna begreppsproblematik inte att vidareutvecklas, men för besvarandet av frågeställningen är det relevant att granska den nuvarande nationella regleringen. Det kan konstateras att asylsökande och papperslösa personer har fått lagstadgad tillgång till viss subventionerad sjukvård i Sverige utan att anses vara bosatta i landet i egentlig mening. Det kan även observeras att rätten till subventionerad hälso- och sjukvård påverkas av patientens juridiska status, eftersom olika personer har rätt till vård i olika omfattning. Begreppet vård som inte kan anstå är dessutom ett juridiskt begrepp som inte anses vara anpassat för att användas inom hälso- och sjukvården. 3.4 Vårdpersonalens yrkesetik När rätten till hälso- och sjukvård diskuteras är det relevant att också beröra den yrkesetik som finns på området. För vårdpersonal är det inte enbart lagar och förordningar som ska följas, det finns också etiska riktlinjer. Medicinsk etik anses utgöra en grundläggande del av yrket och som exempel kan nämnas Läkarförbundets 19 Proposition 2012/13:109 s Proposition 2007/08:105 s Socialstyrelsens rapport , Vård för papperslösa: Vård som inte kan anstå, dokumentation och identifiering vid vård till personer som vistas i landet utan tillstånd. 22 Socialstyrelsens rapport s

19 etiska regler 23 som ska följas av läkare, medan andra yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården har liknande åtaganden. 24 Människor i behov av hälso- och sjukvård som söker sig till vårdcentraler eller sjukhus i Sverige ska inte nekas hjälp på plats, eftersom det skulle strida mot den medicinska etiken. Däremot får patienter utan rätt till subventionerad vård betala fullt pris för den vård de får. Det gäller vuxna såväl som barn. Det är alltså inte själva tillgången till vård som är problematisk, eftersom vårdpersonal följer de etiska regler som finns och ska ge vård till den som är i behov av det. Vad som är problematiskt är istället det faktum att svensk lagstiftning enbart ger vissa grupper tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård medan resterande patienter får betala fullt pris för sin vård. Osubventionerad sjukvård är dyr i Sverige, exempelvis kostar ett sjukhusbesök i Stockholm cirka 2000 kr Sammanfattning: EU-migranter utan sjukförsäkring Som framgått av kapitlet är det personer bosatta i Sverige som i första hand har tillgång till fullt subventionerad hälso- och sjukvård, men även EU-medborgare med giltig sjukförsäkring har rätt till hälso- och sjukvård enligt HSL. Asylsökande och papperslösa personer har numera rätt till subventionerad vård som inte kan anstå, medan barn inom dessa grupper har rätt till hälso- och sjukvård på samma villkor som barn bosatta i Sverige. De personer som inte tillhör någon av dessa kategorier räknas istället som fullt betalande patienter. Enligt den svenska hälso- och sjukvårdslagstiftningen har EUmigranter alltså inte rätt till subventionerad hälso- och sjukvård i Sverige eftersom de saknar giltig sjukförsäkring och därmed inte omfattas av 3 c HSL. Den bedömningen grundar sig enbart på svensk lagstiftning och beaktar inte EU-rättens inverkan, som istället kommer att diskuteras i nästa avsnitt Proposition 2012/13:109 s

20 4 EU: fri rörlighet och rätten till hälso-och sjukvård 4.1 Bakgrund I en allt mer internationaliserad värld är rätten till hälsa och relaterade hälsoproblem inte längre en enbart nationell angelägenhet. Det märks inom EU, där allt fler människor har möjlighet att röra sig fritt över gränserna. EU-rätten har dessutom företräde framför svensk rätt och påverkar i hög grad den nationella lagstiftningen. Detta kapitel kommer att behandla rätten till hälso- och sjukvård inom EU, och i syfte att skapa en god överblick över det aktuella området kommer både primärrätt och sekundärrätt att beröras. Inledningsvis kommer den fria rörligheten för personer inom EU att diskuteras, eftersom den utgör en fundamental del av EU-rätten samt möjliggör för EU-migranter att vistas i Sverige. Därefter följer en redogörelse för och diskussion kring rätten till hälso- och sjukvård enligt EU-rätten. 4.2 Fri rörlighet för personer inom EU Fördragen och rörlighetsdirektivet Det framgår av artikel 2 i Fördraget om europeiska unionen (FEU) att EU ska grundas på respekt för människans värdighet och de mänskliga rättigheterna. Artikel 3 FEU stadgar att EU:s medborgare ska kunna åtnjuta frihet och säkerhet utan inre gränser, och den fria rörligheten för personer ska garanteras. Enligt artikel 9 ska varje person som är medborgare i en medlemsstat också vara unionsmedborgare, och principen om jämlikhet mellan unionsmedborgare ska respekteras i all unionsverksamhet. Enligt artikel 21 i Fördraget om europeiska unionens funktionssätt (FEUF) har alla unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium, om inte annat framgår av fördragen. All diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden enligt artikel 18 FEUF. Rätten till fri rörlighet grundar sig direkt på fördragen men regleras närmare i Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium, framöver kallat rörlighetsdirektivet. Av ingressen 16

21 till direktivet framgår att diskrimineringsförbudet angående nationalitet innebär att alla unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som uppehåller sig inom en medlemsstats territorium med stöd av rörlighetsdirektivet ska behandlas på samma sätt som medlemsstatens medborgare inom områden som omfattas av fördragen. Medlemsstaterna ska genomföra bestämmelserna i direktivet utan diskriminering mellan unionsmedborgare baserat på exempelvis nationalitet, etniskt eller socialt ursprung, religion, minoritetstillhörighet eller liknande. 26 Artiklarna 6 och 7 i rörlighetsdirektivet reglerar uppehållsrätten. Enligt artikel 6 ska unionsmedborgare ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium i högst tre månader, med det enda villkoret att personen måste ha en giltig identitetshandling. Rättigheten gäller även för familjemedlemmar som inte är unionsmedborgare, men som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren och som har ett giltigt pass. För uppehållsrätt i längre än tre månader gäller särskilda villkor som regleras i artikel 7. Arbetstagare, egenföretagare och studenter har rätt att vistas längre än tre månader i medlemsstaterna, men även unionsmedborgare utan arbete eller studier har den möjligheten. Det framgår av artikel 7.1 b) där det stadgas att personen då måste ha tillräckliga medel för sin egen och sina familjemedlemmars försörjning, så att de inte blir en belastning för den mottagande statens sociala biståndssystem under vistelsen. Det finns även ett krav på att personerna måste ha en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande staten. Artikel 8.4 anger vidare att medlemsstaterna inte får fastställa ett belopp som ska anses utgöra tillräckliga medel för försörjning, utan omständigheterna i varje enskilt fall måste beaktas. I vart fall får ett sådant belopp inte sättas högre än det belopp som de egna medborgarna har rätt till i socialt bistånd. Artikel 14 förtydligar att unionsmedborgare ska ha bibehållen uppehållsrätt enligt artikel 6 så länge de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem. Artikel 24.1 i rörlighetsdirektivet stadgar den viktiga principen om likabehandling. Alla unionsmedborgare som uppehåller sig en annan medlemsstat med stöd av direktivet ska 26 Ingress punkt 20,

22 åtnjuta samma behandling som medlemsstatens egna medborgare inom de områden som omfattas av fördragen, om inte annat följer av specifika undantagsbestämmelser som uttryckligen anges i fördragen eller i sekundärlagstiftning Implementering i svensk rätt Regleringen om uppehållsrätt för EU-medborgare har införts i 3 a kap UtlL och den överensstämmer med bestämmelserna i rörlighetsdirektivet. Det kan observeras att den svenska regleringen använder begreppen vistelserätt avseende rätten för en unionsmedborgare att stanna de första tre månaderna i en medlemsstat och uppehållsrätt avseende rätten att stanna längre än tre månader. Motsvarigheten till artikel 7.1 b) i rörlighetsdirektivet finns i 3 och av punkt 4 framgår att det för uppehållsrätt krävs att personen har tillräckliga tillgångar för sin egen och sina familjemedlemmars försörjning samt har en heltäckande sjukförsäkring. I ett rättsfall från Migrationsöverdomstolen uttryckte domstolen att kravet på heltäckande sjukförsäkring är motiverat utifrån en önskan att unionsmedborgare som utnyttjar den fria rörligheten utan att vara ekonomiskt aktiva inte ska bli en orimlig börda för värdstatens sociala biståndssystem. Vidare konstaterar domstolen att kravet på heltäckande sjukförsäkring så som det uppställs både i rörlighetsdirektivet och i UtlL ska ses som ett självständigt krav vid sidan om kravet på tillräckliga tillgångar, och att med sjukförsäkring borde i sammanhanget avses en försäkring som täcker kostnader för sjukvård, snarare än en försäkring mot inkomstbortfall. 27 De bestämmelser som nu redogjorts för utgör den legala grunden för EU-medborgares möjlighet att resa och uppehålla sig i Sverige. För de EU-migranter som befinner sig i Sverige innebär det att de har rätt att vistas i landet under tre månader, och de behöver endast kunna uppvisa ett giltigt id-kort. Om de vill stanna en längre period krävs arbete, studier eller tillräckliga tillgångar för sig och sina familjemedlemmars uppehälle samt en giltig sjukförsäkring. Ytterligare en förutsättning är att personen under sin vistelse inte utgör en belastning för det sociala biståndssystemet. 27 MIG 2012:15. 18

23 4.3 Rätten till hälso- och sjukvård enligt fördragen Då fler människor uppehåller sig i Sverige ökar också behoven av tillgång till hälsooch sjukvård. Det gäller dels för dem som behöver uppsöka vård under en kortare vistelse, men också för dem som väljer att stanna i Sverige i längre än tre månader. Resterande delen av kapitlet kommer därför att behandla rätten till hälso- och sjukvård enligt EU-rätten EU:s befogenhet över sociala rättigheter Inledningsvis kan det konstateras att kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen ser olika ut inom olika rättsområden. Som generell princip gäller att EU enbart har den kompetens som medlemsstaterna har tilldelat unionen genom fördragen, så kallad tilldelad kompetens. 28 Av artikel 4.1 FEU följer att all befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen ska tillhöra medlemsstaterna. Artikel 2 FEUF är av stor betydelse då den fastställer den gällande uppdelningen i exklusiv och delad kompetens mellan unionen och medlemsstaterna. Av artikeln framgår det att exklusiv kompetens innebär att enbart unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter på området, medan medlemsstaterna endast får vidta sådana åtgärder efter bemyndigande av unionen. Delad befogenhet innebär att både unionen och medlemsstaterna får lagstifta och anta rättsligt bindande akter på området. Medlemsstaterna ska utöva sin befogenhet i den mån som unionen inte har vidtagit några åtgärder. Rättigheter för enskilda inom EU utgör typiskt sett medborgerliga rättigheter, och som exempel på fördragsstadgade rättigheter kan rätten till fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital nämnas. Unionsmedborgarskapet innebär att dessa medborgerliga rättigheter garanteras, och i kombination med ett medborgarskap i en medlemsstat så är det en rad gränsöverskridande medborgerliga rättigheter som tillkommer den enskilde. 29 Vad gäller sociala rättigheter inom EU ser det däremot annorlunda ut, och generellt sett är det ett område som det är upp till medlemsstaterna själva att reglera medan EU har ett begränsat inflytande. Av artikel 4.2 b) FEUF framgår det att unionen och medlemsstaterna har delade befogenheter på socialpolitikens område i fråga om 28 Craig, P, De Búrca, G, EU Law: Text, Cases and Materials, s Greer, S. L, Sokol, T, Rules for Rights: European Law, Health Care and Social Citizenship, i European Law Journal Vol 20, No , s

24 aspekter som anges i fördraget. Det innebär att såväl EU som medlemsstaterna har befogenhet att anta lagstiftning och andra bindande rättsakter inom området. Vidare stadgar artikel FEUF att EU ska understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet på socialpolitikens område, men bestämmelsen ska enligt punkt 4 inte påverka medlemsstaternas erkända rätt att bestämma de grundläggande principer för sina sociala trygghetssystem. Alltså kan det konstateras att EU:s befogenhet över medlemsstaternas socialpolitik och sociala trygghetssystem är begränsad enligt fördragen Bestämmelser i fördragen angående rätt till hälsa Vad gäller den konkreta rätten till hälsa så anger fördragen i sig inte en sådan rättighet för unionsmedborgare, men däremot finns bestämmelser om att själva beslutsfattandet inom unionen ska beakta sociala aspekter så som hälsoskydd. Artikel 9 FEUF är en sådan bestämmelse och enlig den ska unionen i genomförandet av sin politik beakta krav som är förknippade med bland annat socialt skydd och en hög hälsoskyddsnivå för människor. Vad gäller åtgärder för att skydda och förbättra människors hälsa har unionen bara befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder enligt artikel 6 FEUF. Artikel FEUF är något mer specifik då den anger att en hög hälsoskyddsnivå ska säkerställas vid utformningen och genomförandet av all unionspolitik, och att unionens insatser ska inriktas på att förbättra folkhälsan och förebygga ohälsa och sjukdomar hos människor. Enligt artikeln är det också väsentligt att främja forskning och behandling av stora folksjukdomar för att kunna bekämpa allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa. Artikel listar de områden där unionen har befogenhet att vidta mer långtgående åtgärder, och det är särskilt åtgärder för säkerställandet av säker hantering av organ och ämnen av mänskligt ursprung, samt för läkemedel och liknande produkter. Det följer av artikel att unionen då den vidtar åtgärder ska respektera medlemsstaternas ansvar för att besluta om sin hälso- och sjukvårdspolitik och för att organisera och ge hälso- och sjukvård. Det stadgas också att medlemsstaternas ansvarsområde innefattar hälso- och sjukvårdsförvaltning och fördelning av resurser för sådan förvaltning. 20

25 Det framgår således av artikel 168 FEUF att medlemsstaterna ansvarar för förvaltning och resursfördelning till den nationella hälso- och sjukvården. Även om bestämmelser om främjande av hälsoskydd har införts i fördragen, vilket är av politisk betydelse, regleras inte själva rätten till hälso- och sjukvård för unionsmedborgare. Kompetensen är delad mellan unionen och medlemsstaterna avseende socialpolitiken, men den nationella politiken för hälso- och sjukvård måste respekteras av unionen. Det tycks råda stor frihet för medlemsstaterna att själva reglera organisation och resursfördelning avseende hälso- och sjukvård. I sammanhanget kan det vara relevant att påpeka att då medlemsstaterna utnyttjar sin frihet att själva organisera sin hälso- och sjukvård måste de i sin tur alltid respektera EU:s grundläggande principer, varav förbudet mot diskriminering som har nämnts i avsnitt 4.2 är en viktig princip. Det innebär att medlemsstaterna i utförandet av sin förvaltning av hälso- och sjukvård inte får diskriminera någon på grund av exempelvis nationalitet. 4.4 Rätten till hälso- och sjukvård enligt rättighetsstadgan Rättighetsstadgans tillämpningsområde År 2000 antogs Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, framöver kallad stadgan eller rättighetsstadgan. Den är högts intressant för frågeställningen eftersom den också föreskriver skydd för sociala rättigheter. Från början utgjorde den en slags högtidlig deklaration, och det var först då Lissabonfördraget ratificerades som rättighetsstadgan fick rättsligt bindande verkan. 30 Den rättsliga grunden för detta återfinns i artikel 6 FEU, där det framgår att rättighetsstadgan ska ha samma rättsliga värde som fördragen. Därmed utgör rättighetsstadgan primärrätt och har företräde framför nationella rättsregler. Av samma artikel framgår att EU ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i rättighetsstadgan. Det framgår även att bestämmelserna i stadgan inte på något sätt ska utöka unionens befogenheter så som de definieras i fördragen. Rättighetsstadgan utgör numera den huvudsakliga grunden för det konstitutionella rättighetsskyddet inom EU-rätten. Den kompletterar det rättighetsskydd som tidigare 30 Lebeck, C, EU-stadgan om grundläggande rättigheter s

26 vuxit fram genom praxis, samtidigt som den anses stärka EU:s politiska legitimitet. 31 Det framgår av artikel 51.1 i stadgan att den ska tillämpas av unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna. För medlemsstaterna ska den dock endast användas då de tillämpar EU-rätten. Av artikel 51.2 följer att rättighetsstadgan inte innebär någon utvidgning av unionsrättens tillämpningsområde utanför unionens befogenheter. Den innebär heller inte någon ny befogenhet eller uppgift för unionen, eller ändrar de befogenheter som finns i fördragen. Rättigheterna som anges i stadgan är avsedda att skydda personer som är bosatta, uppehåller sig inom eller på annat sätt är verksamma inom medlemsstaterna. Enligt stadgans lydelse görs ingen åtskillnad mellan unionsmedborgare och tredjelandsmedborgare, vilket innebär att alla människor omfattas om inte annat anges. 32 Att rättighetsstadgan inte får utvidga EU:s kompetens innebär att den bara är relevant inom de områden där unionen har tilldelats kompetens genom fördragen. 33 Som framgått tidigare har unionen delad kompetens med medlemsstaterna på socialpolitikens område, vilket innebär att stadgan också är tillämplig på det området. Värt att notera i sammanhanget är att stadgan är tillämplig då medlemsstaternas myndigheter och domstolar tillämpar EU-rätten. 34 Det kan dock konstateras att stadgan enbart bekräftar de rättigheter som redan finns enligt EU-rätten. Av ingressen framgår att stadgan bekräftar de rättigheter som grundas på medlemsstaternas gemensamma författningstraditioner och internationella åtaganden, Europakonventionen, Europeiska sociala stadgan samt rättspraxis från EU-domstolen och Europadomstolen, med beaktande av unionens befogenheter och subsidiaritetsprincipen. 35 Därmed tillkommer inte stadgan med något nytt. Dess funktion tycks snarare vara att samla dessa rättigheter, och tydliggöra att de är en del av primärrätten Hälsoskydd Stadgan innehåller ingen generell bestämmelse om rätt till hälsa, men däremot finns en bestämmelse om hälsoskydd och som är relevant för frågan om EU-migranters rätt till 31 Lebeck, C, EU-stadgan om grundläggande rättigheter s Ett undantag är exempelvis artikel 39.1 som stadgar att rösträtt till Europaparlamentet enbart tillkommer unionsmedborgare. Se Lebeck, C, EU-stadgan om grundläggande rättigheter s Lebeck, C, EU-stadgan om grundläggande rättigheter s Lebeck, C, EU-stadgan om grundläggande rättigheter s Ingress till stadgan. 22

27 hälso- och sjukvård. Av artikel 35 i stadgan framgår inledningsvis att var och en har rätt till tillgång till förebyggande hälsovård och till medicinsk vård på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning och praxis. Det har diskuterats i doktrinen huruvida just det faktum att förebyggande hälsovård nämns kan innebära att bestämmelsen faktiskt anspelar på rätten till hälsa generellt och inte är begränsad till hälso- och sjukvårdsåtgärder, vilket skulle innebära ett utvidgat skydd då rätten till hälsa är mer omfattande. 36 Artikeln stadgar vidare att en hög nivå av skydd för människors hälsa ska säkerställas vid utformningen och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder. Hälso- och sjukvård är en del av medlemsstaternas socialpolitik och faller därmed inom det område där det råder delad kompetens. Trots det har EU varit restriktiv med att lagstifta på området, vilket framför allt beror på att det finns så stora skillnader mellan medlemsstaternas sjukvårdssystem. 37 I jämförelse med vad som stadgas i fördragen angående rätt till hälsa och hälso- och sjukvård är artikel 35 i stadgan av mer konkret betydelse för frågan om hälso- och sjukvård för EU-migranter, då den är formulerad som en rättighet. Däremot har bestämmelsen i stadgan i praktiken ännu inte kommit att innebära en individuell rättighet till hälso- och sjukvård för enskilda, utan fungerar snarare som en princip som kan användas som skäl för inskränkningar för enskildas rättigheter eller för de grundläggande friheterna i fördragen. 38 Med det menas att inskränkningar i enskildas rättigheter kan göras med hänsyn till folkhälsa eller hälsoskydd, som också omnämns i artikel 35. Detta har bekräftats av europeiska unionens domstol (EU-domstolen) i förenade målen Blanco Pérez och Chao Gómez. 39 Avslutningsvis kan sägas att medlemsstaterna kan använda artikel 35 i stadgan som tolkningsunderlag då de ska implementera EU-rätten. 40 Trots det kan stadgan anklagas för att vara något tandlös. Den tillkommer egentligen inte med något nytt, även om den på ett tydligare sätt formulerar rätten till hälsoskydd än vad fördragen gjort. Även om bestämmelsen om hälso- och sjukvård i stadgan har formulerats som en rättighet för 36 Harvey, T, We Don t See a Connection: The Right to Health in the EU Charter and European Social Charter, in De Búrca, G, de Witte, B (red.), Social Rights in Europe, s Lebeck, C, EU-stadgan om grundläggande rättigheter s Lebeck, C, EU-stadgan om grundläggande rättigheter s Förenade målen C-570/07 och C-571/07, punkt Toebes, B, Hartlev, M, Hendriks, A, Rothmar Herrman, J, Health and Human Rights in Europe s