Kulturmiljöprogram Kävlinge kommun

Transkript

1 Kulturmiljöprogram Kävlinge kommun tematisk översiktsplan Samrådshandling maj 2012

2 Kävling kommun, 2012 Text och foto: Anna Rabow, Maria Sträng, Cissela Olsson, Brita Tronde Kartproduktion: Anna Rabow, Helena Rosenberg Formgivning: Catherine Svensson Häradskartan ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr

3 Förord I den kommuntäckande översiktsplanen, antagen av kommunfullmäktige 2010, anges som en viktig del i kommunens framtida utveckling: "Bevarandet av värdefulla natur- och kulturmiljöer har säkerställts och är 2025 en av kommunens viktigaste tillgångar". För att klara denna målsättning behöver kommunens olika kulturmiljöer inventeras och dokumenteras. Kommunstyrelsen har därför beslutat att ta fram ett kommuntäckande kulturmiljöprogram. Arbetet sker i form av en tematisk översiktsplan och arbetet bedrivs enligt reglerna i plan- och bygglagen för översiktlig planering. Arbetsgången för en tematisk översiktsplan regleras i plan- och bygglagen 3 kap. Följande moment skall ingå: Samråd med kommunens medborgare, länsstyrelsen med flera. Under samrådstiden anordnas allmänt samrådsmöte. Inkomna synpunkter redovisas och kommenteras i en samrådsredogörelse vari även skall framgå hur synpunkterna inarbetats i planen. Kommunstyrelsen beslutar härefter om utställning av planen. Utställningen skall vara under minst 2 månader. För att få ett väl förankrat material har arbetet med kulturmiljöprogrammet inletts med två dialogmötet med medborgarna. Den tematiska översiktsplanen kommer att utgöra ett viktigt underlag för bedömning av kulturmiljöaspekter i samband med bygglov och planering såväl för kommunen som för fastighetsägare och byggherrar. Utgångspunkten skall vara att de i planen redovisade kulturvärdena bevaras/utvecklas på ett för dem gynnsamt sätt. I det fall ärenden aktualiseras som föranleder konflikt mellan bevarandeintresset och exploateringsintresset skall avvägningen göras i särskild konsekvensutredning. Utöver planens värde som arbetsredskap i planeringen och byggandet i kommunen hoppas vi också att den kommer att vara ett trevligt och inspirerande informationsmaterial för boende och besökande i kommunen och att det kan användas i undervisningen i ämnen som samhällskunskap i kommunens olika skolor. Det finns många fina kulturmiljöer i kommunen och flera av dem kan man nå via kommunens cykelvägnät. Det är därför vår förhoppning att materalet kan inspirera till trevliga utflykter, gärna per cykel! Inkomna synpunkter under utställningen redovisas och kommenteras i utlåtande till planen. Kommunfullmäktige beslutar om antagande av planen. Marianne Nilsson Planchef Cecilia Hägglund Kommunarkivarie

4

5 Innehåll Inledning 7 Bakgrund och förutsättningar 7 Mål och syfte 8 Metod 8 Lagar som berör Kävlinges kulturmiljöer 10 Kulturhistorisk översikt 11 Fornlämningar i Kävlinge kommun 12 Kulturlandskapet under förhistorisk tid 13 Kävlinges byar och socknar 14 Jordbrukslandskapet 16 Dagens landskap 20 Kävlinges industrier 21 Järnvägen och dess bebyggelse 24 Det moderna Kävlinge 27 DELOMRÅDE 1: Kävlinge Lackalänga 31 Centrum 32 Nya staden 35 Korsbacka 38 Arvidsborg, Byhornet och Kvarnliden 40 Norra & Södra Åkershäll, Emyhill 43 Österplan 46 Rinnebäck och Rinnbo 50 Östra och Västra Gryet, Bogesholm & Högelids idrottsplats 53 Industri- och verksamhetsområden 56 Furulund 59 Stävie Egnahem och Dala 62 Ljungen och Stävie Ljung 64 Kullen 67 Lackalänga 70 Landskapet 73 Fornlämningar 75 DELOMRÅDE 2: Löddeköpinge Hög Stävie 77 Löddeköpinge gamla centrum 78 Löddeköpinge nya centrum 82 Söder om Barsebäcksvägen 86 Storkärnan 88 Roteringen, Tolvåker och Södervång 91 Sandskogen och Lyckehusen 94 Hög 97 Stävie 100 Landskapet 103 Fornlämningar 106 DELOMRÅDE 3: Barsebäck Barsebäckshamn Vikhög 107 Barsebäck 108 Barsebäckshamn 111 Vikhög 115 Landskapet 118 Fornlämningar 123 DELOMRÅDE 4: Ålstorp Hofterup 125 Hofterup 126 Ålstorp 130 Järavallen 133 Landskapet 136 Fornlämningar 139 DELOMRÅDE 5: Dösjebro Västra Karaby Södervidinge Stora Harrie Lilla Harrie 141 Dösjebro 142 Västra Karaby 146 Dagstorp 149 Södervidinge 151 Stora Harrie 154 Lilla Harrie 157 Virke 161 Landskapet 163 Fornlämningar 167 Källor 169 Litteratur 171 Internet 172 Övrigt 172 Bilaga 173

6

7 Inledning Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne har av Kävlinge kommun fått i uppdrag att upprätta ett kulturmiljöprogram för hela Kävlinge kommun. Kommunen efterfrågar ett översiktligt dokument med samtliga kulturmiljöer beskrivna. Bebyggelseinventeringar finns för vissa delar av Kävlinge kommun. De är gjorda på och början av 2000-talet därför i behov av uppdatering. För stora delar av kommunen saknas inventering eller kulturmiljöprogram. Kulturmiljöprogrammet för Kävlinge kommun är ett strategiskt dokument för hur kulturmiljöfrågorna ska hanteras i framtiden. Kulturmiljöprogrammet är en tematisk översikt och knyter an till befintlig Översiktsplan Det ska användas som planeringsunderlag för kommunens tjänstemän men också fungera för att öka kunskapen generellt om Kävlinges kulturmiljöer. Genom att de fysiska miljöerna inventerats och karakteriserats är de kulturhistoriska och estetiska värdena i kommunen kartlagda. Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne är ett av tre museer i länet med regionalt uppdrag och har ansvar för att kunskap om länets historia, kulturarv och kulturmiljöer bevaras, förmedlas och utvecklas. Regionmuseet bedriver en bred kulturhistorisk verksamhet med uppdrag inom arkeologi, bebyggelse och kulturlandskap. I det här projektet har arkeolog Brita Tronde, kulturvetare Cissela Olsson och byggnadsantikvarierna Maria Sträng och Anna Rabow arbetat. Regionmuseets stora bredd har varit värdefull i det här projektet som genererat ett så omfattande material. Genom de olika kompetensområdena har Kävlinges kulturmiljöer täckts in i tid och rum. Samband och strukturer i kulturlandskapet har analyserats och åskådliggjorts i text, bild och kartor. Inventeringen i fält är mestadels gjord under vintern 2011/2012 och tidig vår 2012 varför det gröna kulturarvet inte kommit till sin rätta. Bebyggelsen i delområdena har inventerats i princip samma ordning som numreringen, det vill säga först Kävlinge och sist backlandskapet med kyrkbyarna i nordöst. Det framgår i bildmaterialet där bilderna i Kävlinge är mörkare vinterbilder. Bildmaterialet kanske inte alltid ger en rättvis känsla av de värdefulla kulturmiljöer som finns i kommunen. Bilderna på fornlämningar och landskap är däremot tagna vid olika tidpunkter varför det finns bilder med både snö och grönska från samma områden. Bakgrund och förutsättningar Tidigare bebyggelseinventeringar finns för Kävlinge kommun. Regionmuseet och tidigare Landsantikvarien i Skåne har varit med och utarbetat bebyggelseinventeringarna för Barsebäckshamn (2000), Barsebäck (2000), Vikhög (1998) och dokumentationen Bland tobak och textil i Dösjebro (2008). I alla tre bebyggelseinventeringarna har de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna valts ut, beskrivits och föreslagits skydd mot förvanskning enligt Plan- och bygglagen, PBL. Alla förslag har dock inte antagits av kommunen. Regionmuseet har även bistått kommunen kontinuerligt under årens lopp i en hel del bygglovsärenden gällande kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Regionmuseet har också undersökt hela Barsebäcks socken inom Kust och historia i Skåne en fördjupning på bynivå (2008). Kävlinge och Kullen har beskrivits i Kävlinge ett skånskt järnvägssamhälle (Konsthögskolans arkitekturskola 1983), Kullen (1985) och Den nya staden (1985). Syftet var att lyfta fram och analysera den speciella tegelarkitektur som präglat Kävlinge sedan industrierna och järnvägen anlades. I rapporterna ges en del förslag på att förbättra stadsmiljöerna. Vid tiden för undersökningen fanns det en opinion mot rivning av tegelbyggnader i Kävlinge, bland annat det så kallade Trehörningshuset som revs 1981 och ersattes först drygt tjugo år senare. Rivningen av gedigna tegelbyggnader har fortsatt sedan dess. Idag finns det många exempel på nyuppföranden i centrala Kävlinge, alla har föregåtts av byggnader uppförda i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I Furulund har bara en bråkdel av de nära hundra arbetarbostäder och kaserner som byggdes på bara ett par decennier bevarats. Många av de delar som tidigare inte inventerats utgör kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Flertalet av dessa nämns i såväl riksintresse för kulturmiljö som i det regionala kulturmiljöprogrammet. Det gäller till exempel kyrkbyar som Löddeköpinge, Stävie, Hög, Barsebäck, Dagstorp, Södervidinge och Västra Karaby samt Barsebäckshamn. Kävlinge kommun berörs av fyra riksintressen för kulturmiljö, Norrvidinge Södervidinge [M32], Löddeköpinge Stävie Borgeby [M44], Lackalänga [M45] och Barsebäck Hofterup [M46]. I det regionala programmet uppmärksammas i princip samma områden och utöver dem är även Kävlinge Furulund Kullen och Vikhög. De två kulturmiljöstråken Kävlinge å och Per Albinlinjen ingår delvis i Kävlinge kommun. Riksintressena fastslogs 1987 genom Miljöbalken och det regionala kulturmiljöprogrammet är upprättat av Länsstyrelsen i Skåne län 2006, se vidare under Riksantikvarieämbetets respektive Länsstyrelsens hemsidor. I Kävlinge kommun finns det 14 kyrkor och en byggnad som är skyddade genom Kulturminneslagen, KML. Den skyddade byggnaden är byggnadsminnet Dagstorps 7

8 Gamlegård. Utöver dessa finns det byggnader som getts skydds- eller varsamhetsbestämmelser enligt Plan- och bygglagen, PBL, genom så kallade k- och Q-märkning. De återfinns huvudsakligen i de centrala delarna av tätorten Kävlinge och i Vikhög. De flesta ligger därmed inom områden som är utpekade i det regionala kulturmiljöprogrammet. Mål och syfte Målet med kulturmiljöprogrammet är att de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna ska vara erkända ibland tjänstemän, politiker och boende så att de kan säkerställas och bevaras för framtiden. Därmed kan kommunen uppnå de nationella miljökvalitetsmålen, God bebyggd miljö och Ett rikt odlingslandskap. I målet God bebyggd miljö ingår delmålen Planeringsunderlag för kulturhistoriska och estetiska värden och Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Kulturmiljöprogrammet bidrar också till att kommunen uppfyller delmålen Kulturbärande landskapselement och Kulturhistoriskt värdefulla ekonomibyggnader inom miljömålet Ett rikt odlingslandskap. Kulturmiljöprogrammet ska vara översiktligt varmed det ska vara möjligt att användas som planeringsunderlag för kommunens tjänstemän. Syftet är också att kulturmiljöprogrammet ska fungera som informationsspridning och ge ökad kunskap om Kävlinges kulturmiljöer, för tjänstemän, politiker och boende i kommunen. En ökad känsla och förståelse för kulturmiljöerna kan bidra till en fördjupad dialog där olika samhällsintressen kan vägas in. Ett samlande dokument utgör en del i en process där samtliga medborgare ska kunna känna sig delaktiga i arbetet med bevarandet och utvecklandet av kulturmiljöerna. Metod Hela Kävlinge kommun, vad gäller fornlämningar, landskap och bebyggelse har inventerats, beskrivits och analyserats. Fältarbetet har gjorts parallellt med studier av all relevant litteratur i ämnet, kartor och äldre fotografier. De kartor som har studerats är i huvudsak lantmäterikartor från 1700-talet, skifteskartor från tidigt 1800-tal, skånska rekognoseringskartan från , generalstabskartan från 1860-talet, gamla häradsekonomen från 1910-tal, ekonomiska kartan från 1970 samt dagens kartor. Även flygfoton från 1940 har också använts. Äldre fotografier har också varit till stor hjälp. Landskapet, fornlämningarna och bebyggelsen har studerats och fotograferats i fält. Nutida kartor med fastighetsindelningar och bebyggelsen utmarkerat har varit vägledande för att se den befintliga bebyggelsens utbredning och struktur. Redovisningen av fornlämningar har i huvudsak utgått från Riksantikvarieämbetets digitala fornminnesregister (FMIS). Skifteskartor och framför allt kartorna från tiden före skiftet som går långt tillbaka i historien har använts för att synliggöra dagens kulturlandskap. Kommunen har delats in i fem delområden: Kävlinge Furulund Lackalänga Löddeköpinge Hög Stävie Barsebäck Vikhög Ålstorp Hofterup Dösjebro Västra Karaby Södervidinge Stora Harrie Lilla Harrie Bebyggelsen i de större tätorterna Kävlinge, Furulund och Löddeköpinge har dessutom delats in i ytterligare områden som utgörs av naturliga indelningar, oftast i överensstämmelse med befintliga stadsdelar. Byarna och mindre orter som Ålstorp och Dösjebro utgör likaså egna områden. Dialog med kommunen har skett genom regelbundna möten med kommunens arbetsgrupp samt med kommuninvånare och kommunpolitiker. Återkopplingar har därmed varit möjliga att göra efterhand. 8

9 Kulturmiljöprogrammets delområden 9

10 Lagar som berör Kävlinges kulturmiljöer Lag (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML), Kulturminneslagen Kulturminneslagen inleds med att Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. I lagen skyddas fornminnen (kap. 2), byggnadsminnen (kap. 3), kyrkliga kulturminnen (kap. 4) samt ortsnamn (kap. 1). Det är Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet som handlägger ärenden som berör Kulturminneslagen. Fornlämningar 2 kap. i Kulturminneslagen En fornlämning är lämningar efter människors verksamhet under forna tider och ska ha tillkommit genom äldre tiders bruk och vara varaktigt övergivna. Genom KML har fasta fornlämningar ett automatiskt skydd. Det innebär att fornlämningar har ett skydd även om de inte är upptäckta eller registrerade i fornminnesregistret (FMIS). I kulturminneslagen anges vad som kan klassas som en fast fornlämning. Det är enligt kulturminneslagen förbjudet att utan tillstånd på något sätt förändra, ta bort, skada eller täcka över en fornlämning. Tillstånd för att undersöka och/eller göra ingrepp i en fornlämning söks hos länsstyrelsen. Delar av FMIS finns publikt tillgängligt via söktjänsten Fornsök på Riksantikvarieämbetets webbplats. Fornsök är dock inte fullständigt och kan därför inte användas som beslutsunderlag. Byggnadsminnen 3 kap. i Kulturminneslagen Kulturhistoriskt värdefulla byggnader, miljöer och anläggningar kan skyddas som byggnadsminnen. Det gäller även för parker och trädgårdar. Alla har möjlighet att föreslå att en byggnad eller en miljö ska bli byggnadsminne. Ansökan om detta söks hos Länsstyrelsen. Statligt ägda byggnader väljs ut av Riksantikvarieämbetet enligt Förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen. En byggnad eller miljö som är byggnadsminne har skyddsbestämmelser som anger vad skyddet innebär och omfattar. I Kävlinge kommun finns ett byggnadsminne, det är Dagstorps Gammelgård. Kyrkliga kulturminnen 4 kap. i Kulturminneslagen Kyrkliga kulturminnen innefattar kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser. De har ett särskilt skydd i KML. Länsstyrelsen handlägger tillstånd om förändringar som rör kyrkliga kulturminnen. Kulturhistoriska miljöer i Plan- och bygglagen PBL Kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader skyddas även i PBL. En byggnad som är särskilt värdefull ur kulturhistorisk synpunkt får inte förvanskas och ska underhållas så att de särskilda värdena bevaras. Ändring och flyttning av en kulturhistoriskt värdefull byggnad ska utföras varsamt med hänsyn till dessa värden och byggnadens karaktärsdrag. Rivningslov får inte ges till byggnad eller byggnadsdel som bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens kulturhistoriska värde. Planläggning och bygglov utförs av kommunen och ska ske med hänsyn till byggnadens kulturhistoriska värden så att de skyddas. Planläggning ska även ske med hänsyn till riksintressen för kulturmiljövärden. De kulturhistoriska värdena ska säkerställas genom skydd i detaljplan i tätbebyggt område eller av områdesbestämmelser på landsbygden. I en detaljplan eller områdesbestämmelse kan byggnader skyddas mot rivning samt mot förvanskning så att dess karaktärsdrag bevaras. Byggnaden är då märkt med ett q eller k i planen. Även träd och andra landskapselement kan vara skyddade. Miljöbalk (1998:808) I Miljöbalken regleras riksintressen varav riksintresse för kulturmiljövården är ett av flera riksintressen som finns för att skydda och värna om att Sveriges mark, vatten och fysiska miljö används på ett långsiktligt och hållbart sätt. Områden som är utsedda som riksintresse för kulturmiljövården ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada kulturmiljön. En miljökonsekvensbeskrivning, MKB, kan vara nödvändig för att klargöra hur planerade åtgärder påverkar kulturmiljön i området. Värdefulla kulturmiljöer med våtmarker eller jordbruksmark ska skyddas enligt Miljöbalken som kulturreservat. 10

11 Kulturhistorisk översikt 11

12 Fornlämningar i Kävlinge kommun Kävlinge kommun är ett av Sveriges fornlämningstätaste områden med bosättningar från äldsta stenålder och framåt. Samtidigt är det fullåkersbygd där merparten av lämningarna överodlats under lång tid. De allra monumentalaste anläggningarna, så som storstensgravar, s.k. megaliter och stora gravhögar är i viss omfattning bevarade. Den samlade kännedomen om fornlämningar i området finns i FMIS, Riksantikvarieämbetets digitala fornminnesregister. Underlaget till registret är de inventeringar som myndigheten utförde här i slutet av 60-talet och vid en revidering Uppgifterna kompletteras fortlöpande med sådant som kommer fram vid arkeologiska utredningar och undersökningar. Informationen är digitaliserad och tillgänglig för alla genom den publika sökfunktionen Fornsök som man finner via Riksantikvarieämbetets hemsida. Kulturarvsarbetet styrs av flera lagar, men den viktigaste är kulturminneslagen. I den definieras vad som är en fast fornlämning. Den antikvariska bedömningen som redovisas i FMIS är gjord utifrån rådande praxis. Forntida gravar och boplatser är bedömda som fasta fornlämningar. Vissa lämningar bör bevakas av antikvariska myndigheter, men har inte med säkerhet kunnat bedömas som fast fornlämning. Lämningar från senare tider som inte bedöms uppfylla kriterierna i kulturminneslagen är övriga kulturlämningar. Även dessa kan dock vara viktiga att bevara till kommande generationer. I FMIS finns också Gånggriften i Gillhög. 12

13 anteckningar om t.ex. fyndplatser och fyndsamlingar, som inte minst i den här kommunen är vanligt förekommande och en indikation på fornlämningar. Totalt i Kävlinge kommun finns 1023 registreringar i FMIS. Den vanligaste fornlämningstypen är boplatser utan synlig begränsning, som står för ungefär en tredjedel. Boplatserna är spridda över området, men med större koncentration längs kusten och Lödde å/ Kävlingeån. De har vanligen lokaliserats genom fynd av bearbetad flinta i öppen åkermark och är endast ungefärligt avgränsade. Vid undersökningar visar sig ofta dessa vidsträckta ytor ha varit bebodda under olika perioder av förhistorien. Flera områden i kommunen som rimligen borde ha fler registrerade boplatser saknar sådana av rent inventeringstekniska skäl. Det gäller bland annat det kustnära Järavallens naturreservat som är skogbevuxet. En öppen markyta är förutsättningen för att finna boplatser vid inventering. Det betyder också att åkermark som varit bevuxen med gröda inte har kunnat besiktas. Sammanfattningsvis finns det sannolikt mångdubbelt med boplatsområden än vad som är känt. Å andra sidan ökar förstörelsen genom ett intensifierat jordbruk. I FMIS är 166 förhistoriska gravmonument registrerade inom kommunen. Av dessa är 14 gånggrifter och dösar, gravanläggningar från den yngre delen av stenåldern. Dessa för området så karaktäristiska lämningarna är av riksintresse, flera av dem välkända långt utanför kommunens gränser. Till den kategorin hör bl.a. gånggriften Gillhög och Hofterupsdösen. Merparten av gravarna i kommunen utgörs emellertid av stora högar, en gravtyp som definieras genom sin jordfyllning och välvda profil. De 137 storhögar som är kända i kommunen har ofta framträdande lägen på höjdryggarna. Många av dessa är överodlade och utjämnade, men fortfarande synliga som diffusa förhöjningar. Många av högarna ligger samlade i stråk. Även om varje enskild grav redovisas som punktobjekt i FMIS krävs ett större skyddsområde. Vid frågor om exploatering beslutar Länsstyrelsen om det i varje enskilt fall. Till kategorin ristningar hör ett antal förekomster av skålgropar som i samtliga fall ligger på block som ingår i megalitgravar. Därutöver har några makadamslagningsstenar felaktigt registrerats som skålgropsstenar. Dessa går att skilja åt genom sin storlek och utseendet. Fornlämningar från historisk tid är representerade i mindre omfattning. Till de mer värdefulla hör Stenbocks vallar med skansar från 1700-talets början. By- och gårdstomternas utsträckning på det äldsta tillgängliga kartmaterialet har så långt det varit möjligt registrerats i FMIS. Anledningen är att kulturlagret som avsatts genom århundraden betraktas som fornlämning. Ett fåtal platser med fossil åkermark är kända och det rör sig då om s.k. ryggade åkrar. Det är smala åkertegar, sannolikt rester av ett förskifteslandskap. Utefter de gamla landsvägarna i Kävlinge kommun står ännu kvar ett antal milstolpar. Dessa och äldre valvbroar är exempel på yngre tiders lämningar som sedan länge haft ett skydd. Däremot finns säkerligen många lämningar från de senaste århundradena som inte fått samma uppmärksamhet. Längs kusten finns fiske- och försvarsanläggningar, längs ån småindustrilämningar och på landsbygden fler agrara lämningar. Det kan t.ex. röra sig om hägnadsvallar eller märgelgravar. Kulturlandskapet under förhistorisk tid De äldsta bosättningarna i Kävlinge kommun är sannolikt säsongsbundna och belägna framförallt vid kusten, men även intill mindre våtmarker och vattendrag längre in i landet. Kustlinjen ligger under det äldsta skedet lägre än den nuvarande. Människor lever på jakt, fiske och växtsamlande. Det efter istiden så karga tundralandskapet förvandlas. Under tidig jägarstenålder är Skåne beväxt med halvöppna skogar av tall och hassel för att senare täckas av ädellövskogar. Under Erteböllekulturen under sen jägarstenålder läggs grunden till bondestenålder. Sädesodlingen sprider sig sakta från främre Orienten västerut genom Europa för att senare komma till Norden. Efterhand kom bruket att odla och boskapsskötsel att öka i betydelse vilket ledde till att människorna blev mer bofasta. Marken röjdes genom svedjebränning och bearbetades med enkla redskap. Landskapet omvandlas alltmer till ett öppet beteslandskap under bondestenålder och bronsålder. Boskapsskötsel kombineras med ett extensivt jordbruk. Korta odlingsperioder följs av långa trädesperioder och stora områden utnyttjas. I början av järnåldern försämras klimatet och man börjar stalla in kreaturen. Man tar i högre grad tillvara stallgödseln som man därmed kan sprida på åkrarna. Samtidigt förbättras redskapen genom att exempelvis spadar skos med järn och en mer effektiv hjulplog med vändskiva införs. De odlade arealerna begränsas och stängslas in till mer permanenta åkrar. Nya grödor såsom havre, råg, ärtor, rovor och kål blir vanliga. Dessa förändringar i jordbruket i kombination med en befolkningsökning bidrar till att man blir mer bofast i anslutning till sina odlingar. 13

14 Kävlinges byar och socknar Under 1100-talet får byarna en allt fastare form och organiseras i socknar när man börjar uppföra kyrkor. Några av de allra första kyrkorna uppförs troligen av trä men under senare delen av århundradet börjar man istället bygga kyrkor av sten. Sannolikt utgör domkyrkobygget i Lund en viktig katalysator i denna process. Denna brytningstid kan till exempel skönjas i Löddeköpinge där man invid ett vikingatida gravfält påträffat rester av en träkyrka en bit från den medeltida kyrkan. Samtliga av kommunens tretton socknar, Hofterup, Barsebäck, Löddeköpinge, Västra Karaby, Hög, Dagstorp, Södervidinge, Kävlinge, Stora och Lilla Harrie, Virke, Lackalänga och Stävie anses ha ett medeltida ursprung. Socknarna varierar något i storlek, störst till ytan är de kustnära socknarna Hofterup, Barsebäck, Löddeköpinge och Västra Karaby där markerna är något magrare jämfört med de centralt och tätt liggande socknarna som i vissa fall enbart omfattar kyrkbyn, till exempel Lackalänga, Hög och Kävlinge. Av det äldsta kartmaterialet från 1700-talet framgår det att kyrkbyarna omfattar flest gårdar och utgör tydliga centra i socknarna. Socknarna ingår i sin tur i härader som fungerar som kungliga förvaltningsoch uppbördsdistrikt. I varje härad finns också ett ting. Lackalänga och Stävie socknar söder om Kävlingeån ingår i Torna härad medan övriga ingår i Harjagers härad. På Gerhard Buhrmans karta från år 1684 framträder kyrkbyarna tydligt, en viss koncentration kan anas längs med vattendragen där även en rad kvarnar är markerade. Väster om kustvägen syns Barsebäcks by och gods och vid kusten fiskeläget Barsebäcks läge. Gillhög som tillhör en av kommunens mest framträdande fornlämningar är markerad liksom Vashög vid Västra Karaby. Förutom en markant höjd vid Dagstorps kyrka framträder inga större variationer i topografin. Likaså framstår landskapet tämligen öppet utan någon högre vegetation. By- och sockenorganisationen håller sig förhållandevis konstant från medeltid fram till det tidiga 1800-talet då skiftesreformerna sätter sin prägel på landskapet. Bebyggelsen ligger samlad i byar som kan variera i storlek från ett par gårdar i Björnstorp eller Tåstarp upp till över trettio i Stora Harrie och Löddeköpinge. De flesta bönder äger inte jorden de brukar utan arrenderar marken. En stor andel av gårdarna ligger under kronan eller är arrendegårdar under Lunds domkyrka, men viktiga jordägare är också godsen Barsebäck, Borgeby och Örtofta. bynamnen i kävlinge socken Många av bynamnen anses härröra från järnåldern, till exempel de som slutar på -löv, -inge och -hög, som Särslöv (Sereslef år 1145) och Kävlinge (Kyflingi år 1120). Efterleden -hög har ofta omvandlats till -ie och återfinns exempelvis i Stävie (Staføghe år 1260) och Virke (Wirkøghe år 1358). Bynamnet Löddeköpinge (Luddekøpinge år 1334) anknyter däremot till ändelsen -köping i betydelsen köpa. Här, en bit uppströms från Löddeåns utlopp, fanns en viktig vikingatida och medeltida handelsplats. Karaby är den by som har det äldsta skriftliga belägget i kommunen. Redan år 1085 skrevs namnet Karlæbui. En något yngre, vanligt förekommande namnform från vikingatid och framåt har ändelsen -torp som i Ålstorp (Alsthorp år 1234) och Dagstorp (Dausthorp år 1256), ibland omvandlat till -arp som i Tostarp (Tostætorp år 1346) eller mer danskklingande -rup som i Hofterup (Horto thorp år 1123). Kyrkan i Stora Harrie 14

15 15

16 Pilevallar utgör ett karakteristiskt inslag på slätten. Jordbrukslandskapet Fram till början av 1800-talet ligger bebyggelsen nästan helt och hållet samlad i byarna. Enligt de äldsta lantmäterikartorna från början eller mitten av 1700-talet framgår det att gårdarna oftast är oregelbundet och ganska trångt placerade i en klunga kring den så kallade gatumarken, en slags allmänning. Gårdarna är i regel tre- eller fyrlängade och uppförda av korsvirke med halmtak. Enklare gatehus för bland andra hantverkare, soldater och andra som inte äger någon jord ligger insprängda mellan gårdarna och längs med bygatan. Man bygger i första hand av traktens råvaror. Lera och halm finns det gott om, däremot inte så mycket byggnadstimmer som ibland får köpas från mer skogrika bygder. Mindre kalvhagar och kålgårdar där man odlar till husbehov, ligger intill gårdarna. För byns vattentillgång finns ofta en brunn och mindre dammar. Närmast bebyggelsen ligger byns åker och ängsmark, inägomarken, indelad i så kallade vångar. Dessa är hägnade för att inte betesdjuren ska kunna komma in på åkern, ett omvänt system mot idag då man istället stänger inne djuren. Eftersom det finns ont om både sten och virke utgörs hägnaderna av jorddiken eller jordvallar med förstärkning av ris eller tång. I regel hänger vångsystemet ihop mellan flera byar och bildar ett vångalag. Oftast finns tre större vångar som benämns utifrån väderstreck såsom exempelvis Wästre wång, Östre wång och Norre wång. Ibland är markerna indelade i fler vångar, ibland finns även separata äng- eller betesvångar. Två av vångarna brukas årligen medan den tredje ligger i träda och nyttjas då för bete. Detta system med träda vart tredje år kallas för treskifte. Eftersom gödsel är en ständig bristvara varför den återkommande trädesperioden är särskilt viktig för jordens återhämtning. Man gödslar i regel vart 8-9 år beroende på bördighet och gröda. Vanliga grödor är råg, korn, havre, ärtor och bönor och avkastningen kan variera mellan andra och femte kornet. Åkrarna brukas med plog, eller i vissa fall årder, som dras av två eller tre par dragare, hästar eller oxar. Insprängt bland åkrarna, oftast i de lägre lite sankare partierna, ligger ängsmarken där man tar hö till sina djur. Inte minst finns viktiga ängsmarker längs ådalarna. Bortanför åker och äng ligger betesmarken, så kallad utmark eller fäladsmark, som i regel är i gemensamt bruk med de angränsande byarna. Slättbyarnas betesmarker omfattar ganska blygsamma arealer, vissa byar saknar till och med helt och hållet särskilda betesmarker och får släppa djuren på den för året trädade vången. Kustbyarnas betesmarker kan däremot vara vidsträckta, till exempel Hofterups fälad. Både åker- och ängsmark är före skiftena uppdelade i smala och långa tegar där varje brukare har remsor utspridda över hela byn. Detta är en sorts rättvise- och riskspridningsprincip där var och en får del i såväl bördiga som magra, fuktiga som torra marker. I ett led att motverka denna uppsplittring påbörjas jordreformer för att minska antalet tegar. Tanken är också att nyodlingen ska öka och jordbruket ska bli mer rationellt och mottagligt för nya idéer. Istället för byalaget betonas alltmer individens betydelse. Under andra hälften av 1700-talet genomförs laga delningar eller storskiften i majoriteten av kommunens byar. Oftast omfattar skiftena enbart inägomarken, det vill säga åker och äng, men i undantagsfall berörs även betesmarker på utmarken av delningen. Bebyggelsen påverkas dock inte och gårdarna ligger kvar. I det första skedet görs en ganska måttlig omstrukturering där tegarna läggs ihop till något större och färre block, även om de fortfarande ligger utspridda. Med början år 1803 genomförs den betydligt mer radikala jordreformen enskifte i drygt hälften av kommunens byar, varav de flesta under 1800-talets första decennium. Med raka linjer dras nya gränser i landskapet utan koppling till vare sig äldre strukturer eller terrängformer. Varje brukare får sina ägor samlade i ett och samma skifte i anslutning till gården. För att detta ska kunna genomföras flyttas gårdar ut från den gamla bykärnan 16

17 till det nya skiftet. Genom utflyttningen börjar samtidigt en omfattande uppodling av äng- och betesmarker. På 1810-talet, i skuggan av Napoleonkrigen, upprättas den skånska rekognosceringskartan. Syftet är främst att kartera terräng, topografi, framkomlighet och försörjningsmöjligheter för militära trupper. Idag utgör den ett intressant arkivmaterial som kompletterar informationen från lantmäterikartorna. Kartan visar tydligt att vissa byar, till exempel Kävlinge och Västra Karaby, har splittrats upp och gårdar flyttats ut på tidigare obebodda marker. Däremot ligger bland andra Hofterup och Löddeköpinge kvar som samlade byar. Landskapet är i princip helt öppet utan några betydande dungar eller skogsområden. Vid Lundåkra och i Löddeköpinge syns mindre planteringar av troligtvis tall. Dessa var bland de första planteringar som gjordes för att stoppa sandflykten. Idag är tallen ett karakteristiskt inslag i Kävlinge. Vissa vägsträckningar i anslutning till flera byar är kantade av träd, ofta pil som är ett karateristiskt träd på slätten. Dalarna längs de slingrande åarna och mindre vattendragen utgör sanka och lite lägre liggande stråk i väst-östlig eller sydväst-nordostlig riktning. Två av de viktigaste vägsträckorna går i det närmaste i vinkelrät riktning, dels den nordvästliga landsvägen genom Löddeköpinge mot Saxtorp, dels landsvägen från Lund och norrut genom Lackalänga och Kävlinge. Av den skånska rekognosceringskartans tillhörande statistikuppgifter framgår det att det på 1810-talet finns ungefär invånare. Flest invånare finns i Västra Karaby och Barsebäck socknar, men mest tättbefolkat är Stora Harrie. Uppgifterna om djurantal uppdelat på Karta från 1774 över Lackalänga by med odlingsmarken uppdelad i tre vångar. 17

18 Potatisåker. hästar, oxar, kor, ungboskap och får visar att Barsebäck med sina magra, vidsträckta kustmarker är den mest djurtäta socknen. Här och i Hofterup är får det dominerande djurslaget, vilket ungefär uppgår till hälften av djurantalet. De centrala odlingsbygderna i Dagstorp, Virke, Stora och Lilla Harrie har däremot en betydligt högre andel hästar och oxar, vilka sannolikt används som dragdjur i jordbruket. Minst antal djur i förhållande till ytan finns i Stora Harrie. Under främst och 1840-talen genomförs laga skifte i flertalet av de byar som inte genomfört ett tidigare enskifte. Laga skifte är en modifierad variant som inte är fullt lika radikal som enskiftet. Istället för ett skifte per brukare medger laga skiftet att varje brukare kan ha sina marker i upp till tre skiften. På samma sätt som i enskiftet resulterar laga skiftet också i att en stor del av gårdarna flyttas ut från bykärnan. I samband med skiftena rätas sträckningen av många vägar och ett stort antal nya vägar anläggs, ofta i de nya raka gränserna, för att man ska kunna nå sina marker från det nya gårdsläget. Ibland manifesteras dessa nya gränser och vägar genom plantering av pil eller andra lövträd. Vissa av dessa gårdar får sedermera nationalromantiskt klingande namn såsom Furuhill, Ängagården och Olivelugn. Befolkningsökning i kombination med en accelererande hemmansklyvning och en allt större jordlös befolkning medför att de gamla bytomterna åter bebyggs och förtätas, nu med gatehus för hantverkare och arbetare. Med anknytning till industrier eller järnvägsdragningar uppstår dessutom helt nya samlingar av hus och småbruk, till exempel Kullen mellan Kävlinge och Lackalänga. Även den tidigare obebyggda kusten, med undantag av Barsebäcks fiskeläge, tas i anspråk och fiskeläget Vikhög uppstår på udden vid Löddesborgs gård då fisket utvecklas till en allt viktigare näring. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet sker stora förändringar i landskapet. I början av 1900-talet är markerna nästan helt och hållet uppodlade som åker. De tidigare sanka ängsmarkerna dikas ut och omvandlas till bördig åkermark. Till exempel har dagens mest högklassiga åkermark i Virke, som för övrigt idag har klass 10, ett ursprung som ängsmark i byns norra vång. Detta gäller även tidigare betesmarker, bland annat Lilla Harries fäladsmarker som idag utgör högt klassad åkermark. En del av den allra bördigaste åkermarken har dock mycket lång historisk kontinuitet som åker, bland annat i Lackalänga. I början av 1900-talet finns endast mindre ängs- och betesmarker kvar, främst längs med kusten och i viss mån åarna, där markerna var alltför svåra att odla upp. I jordbruksstatistiken framgår denna utveckling mycket tydligt då den totala arealen slåtteräng inom kommunen minskar från hektar år 1886 till 58 hektar år Antalet hästar håller sig under samma tidsperiod på en relativt konstant nivå, däremot minskar antalet får dramatiskt och utgör 1932 endast en sjättedel av 1886 års antal. Utvecklingen anknyter till att de lågproducerande markerna som tidigare lämpat sig för fårbete, till stora delar omvandlats till åker. En rejäl ökning av antalet svin och höns sker under perioden vilket är ett uttryck för att jordbruket börjar gå från självhushållning mot en mer specialiserad industriproduktion i stor skala. Kävlinge förstärker sin ställning som centralort i och med järnvägsnätets utbyggnad i kombination med etablering av industrier. Den västra delen av Lackalänga knyts till tätorten och får namnet Furulund, skilt från den gamla kyrkbyn. Längs banornas sträckningar växer mindre stationsorter fram, ibland helt utan koppling till äldre bebyggelse som till exempel i Dösjebro eller i vissa fall en bit från kyrkbyn som i Södervidinge och Stävie. Strukturen med spridda gårdar i ett helt och hållet uppodlat landskap är relativt konstant under 1900-talet. En fortsatt rationalisering bidrar till fälten slås ihop och blir allt större. Åkerrenar, pilevallar, märgelgravar och andra impediment i markerna betraktas som odlingshinder och tas bort. Detta gäller även många av de raka brukningsvägar genom markerna som anlades efter skiftet. Vy från Dagstorp mot Västra Karaby och Karabybackar i sydväst. 18

19 19

20 Det öppna landskapet har lång historisk kontinuitet. Dagens landskap Dagens landskap i Kävlinge kommun utgörs av ett storskaligt tätortsnära odlingslandskap som är rikt på moderna inslag präglat av kommunikation och energiproduktion. I mångt och mycket kan det svagt böljande landskapet sägas vara sinnebilden för det rika, rationella och produktionsinriktade Skåne. De bästa delarna av åkermarken klassas som 8-10 på en tiogradig skala vilket motsvarar de bördigaste jordarna i landet. Jordbruksföretagen blir färre och större, de uppgick till 125 stycken år 2010 vilket kan jämföras med drygt år Lerjordar dominerar utom närmare kusten som präglas av lättare och delvis sandiga jordar. Här är inslaget av tall karakteristiskt. Jordbruksproduktionen är främst inriktad på växtodling med en mycket begränsad djurhållning. Spannmål, oljeväxter och specialgrödor såsom sockerbetor, potatis, ärtor och köksväxter dominerar. Trots att åkermarken är högavkastande minskar åkerarealen successivt på grund av expansion av främst ny bebyggelse och vägar. Bebyggelseexpansionen har även påverkat och i vissa fall försvagat äldre strukturer såsom exempelvis bygränser och vägnät. Antalet betesdjur såsom får och nöt har generellt minskat medan antalet hästar däremot är stabilt. Det råder brist på betesdjur som kan hävda de artrika, värdefulla betesmarkerna som utgör viktiga motpoler till det biologiskt enahanda slättlandskapet. Landskapet erbjuder långa vyer där de raka linjerna dominerar bland kraftledningar och vindkraftverk. De tätt liggande kyrkbyarna och framträdande fornlämningar såsom högar utgör ålderdomliga kontraster. Det är svårt att röra sig till fots i detta produktionsinriktade landskap och andelen allemansrättslig mark är extremt liten, till och med bland den lägsta i Sverige även om det finns viss tillgång på mer tillrättalagda rekreationsområden såsom golfbanor. Tystnad och mörker är en bristvara. Naturvärden är i första hand knutna till kusten eller vattendragen, främst Kävlingeån med dess biflöden. Likaså är landskapet trädfattigt och förekommer främst som alléer, pilevallar eller i anslutning till byar eller större gårdar. 20

21 Kävlinges industrier Industrin i Kävlinge kommun domineras ursprungligen av livsmedelproduktion. Merparten av åkermarken har högsta klass med beteckningen 8-10, vilket gör inriktningen på den industriella produktionen naturlig. Möllorna var direkt kopplade till jordbruket liksom mejerierna och slakterierna. Samtliga förekommer till en början i gårdsform men utvecklas successivt till större, friliggande anläggningar. När verksamheterna utvecklas till stordrift görs det i flertalet fall i andelsform. Särskilt vindmöllorna har satt sin prägel på det skånska kulturlandskapet men produktionsmässigt har vattenmöllorna haft en minst lika viktig roll. Vattenmöllorna var ofta de anläggningar där kvarndriften fortlevde och moderniserades. Vid Lödde å/kävlingeån har vattenmöllorna varit flera och det har funnits åtminstone fyra stora möllor inom kommunens gränser. Tre av dem har anor sedan medeltid. Två av dem, Kävlinge mölla och Rinnebäcks mölla, finns inte kvar medan Högsmölla är bevarad. Den är präglad av 1800-talets korsvirkesbyggnader och har möllarbostad, ekonomibyggnader, damm samt kvarnbyggnad. Båda drevs som kvarnar fram till omkring Lilla Harrie Valskvarn i Lilla Harrie är den enda kvarn som fortfarande är i drift och är därmed en av Nordens äldsta kvarnar. I början av 1900-talet utrangerades stenkvarnen till förmån för en valskvarn. Befintlig anläggning utgörs av byggnader som uppförts under de senaste decennierna, då de äldre byggnadskropparna förstördes i den brand som drabbade anläggningen Idag karaktäriseras kvarnen av storskaliga byggnader och silos med gula obrutna fasader, vilka antingen är putsade eller plåtklädda och präglar det omgivande landskapet. Kvarnbyggnaden vid Högsmölla är från början av 1900-talet. Kvarnrännan är igenfylld men möllargårdens kullersten är däremot bevarad. Av den äldre kvarnbebyggelsen återstår endast kvarnmästarbostaden från början av 1900-talet. Lilla Harrie Valskvarn, som idag heter Farina, är en komplex och modern kvarnmiljö. Anläggningen producerar en fjärdedel av allt bagerimjöl i Sverige. Möllornas anläggningar utvecklas på flera ställen inom andra industrinäringar. I Rinnebäck anläggs en polystyrenfabrik på platsen för den gamla möllan. Vid Kävlinge mölla fanns det ett gårdsmejeri vars lokal sedermera utgjorde grunden till Skofabriken som grundades Mejerierna organiserar sig i slutet av 1800-talet och uppgår i andelsmejerier som anläggs både i Kävlinge och i Löddeköpinge. I den senare anslöt sig Barsebäcks gods mejeri. I slutet av 1800-talet utvecklas successivt sockerbruk, slakteri men också andra näringar som anknyter till livsmedelsbaserad produktion, såsom benmjölstillverkning, läder- och yllefabriker liksom tillverkning av jordbruksredskap. Förr styrdes etableringen av industrier framförallt av tillgång till vattenkraft men också tillgången till god vattenkvalitet var avgörande för flera av industriernas tillverkningsprocesser. Därför kom flera av de nyetablerade industrierna att förläggas invid ån och höga skorstenar och fabriksbyggnader kom att prägla siluetten. Järnvägens anläggande 1886 kom dock att ha 21

22 Den stenskodda kvarnrännan vid Kävlingeån nedanför Folkets Park är kvar från den tiden då det fanns en kvarn. en avgörande betydelse för dessa och stickspår anlades ut till anläggningarna. Malmö Yllefabrik i Furulund grundas 1888, Sockerbruket och Glacéläderfabriken i Kävlinge 1891 respektive Skanek som anlades närmre stationen i Kävlinge tillkom Inga av de här industrierna är kvar i drift idag men flera av dem finns kvar som komplexa industrianläggningar. Sockerbruket lades ner redan 1955 men Solana tog över en del av byggnaderna. Skofabriken övertogs av ett Kävlinge Linneväveri som lade ner i slutet av 1980-talet. Malmö Yllefabrik fortsatte att utvecklas efter andra världskriget men lades till slut ner på 1970-talet varmed det blev centrum för arbetsmarknadsutbildning. Skanek fortsatte att expandera under och 1980-talen men lades ner Både Skofabrikens och Yllefabrikens fabriksbyggnader är helt rivna och ersatta av nya bostadsområden. Då orterna växt och lägen som tidigare befann sig utanför centrum blivit attraktiva, är det naturligt att den ersättande bebyggelsen består av bostäder. Både Sockerbruket och Glacéläderfabrikens huvudbyggnader präglas av stora komplex i gult tegel med långa rader av stora fönster. De tidigaste industrianläggningarna har rikt arbetade fasader och byggs på höjden som accentuers genom skorstenar. Det är de höga fabriksskorstenarna som har bidragit till ortens siluett. Då dessa industrier dessutom ligger nära någon av huvudvägarna sätter de stor prägel på Kävlinge. Till sockerbruket hör också kontorslokaler och bostäder som små slott i nygotisk stil med trappgavlar och torn. Då industrins anläggningar har en inneboende dynamik och ständigt präglats av processer i ständig förändring, vilket gör att behovet av att anpassa lokalerna alltid är stort. Om lokalerna inte bedöms attraktiva för annan industriell verksamhet, kan byggnaderna ibland få en helt ny funktion. I Glacéläderfabrikens fall var det 1990-talets lågkonjunktur inom bostadsbyggandet som gjorde att den inte revs. Båda industrianläggningarna är exempel på återbruk, delar av dem har anpassats för mindre tillverkningsföretag, kontor och gym. Andra industrier som ska rivas är Skaneks industrifastighet och Lantmännens silo. Skaneks röda tegelbyggnader har, trots den stora ytan och de många byggnaderna, inte 22

23 varit lika dominerande i stadsbilden. Flera byggnader har likaväl arkitektoniska kvalitéer, även om de är anonyma och enkla i sitt uttryck. Ett exempel på en byggnad vars funktion avspeglas i dess form är livdjurshallen för handel av slaktdjur och portvaktstugan. Skanek är ett exempel på en industri som har funnits på en och samman plats under lång tid och därmed byggts till och utökats allt eftersom. En stor del av bebyggelsen utgör en sammanlänkad produktionsmiljö varför förståelsen för denna är avhängig av bevarandet av hela miljöer. Lantmännens silo är mer framträdande bland Kävlinges bebyggelse. Den ligger dels närmre den övriga bebyggelsen och dels är den betydligt högre än den övriga bebyggelsen och utgör därför ett landmärke. Silon är också utmärkande på grund av sin kännetecknande gröna kulör. Som det är nu är bostäder blandade med industrier och verksamhetslokaler. Därmed skapas en variationsrik stadsmiljö med byggnader av olika tidsåldrar och funktion vilket är betydelsefullt för samhället. Industrin i Kävlinge kommun har också varit nära knuten till jordmånens täktmöjligheter. Flera tegelbruk har funnits liksom senare årsringar i form av cementindustri. Spåren av dessa verksamheter är fortfarande avläsbara i landskapet, då tidigare dagbrott lagts igen men till skillnad från det omgivande landskapet har en helt slät yta kring vilken kanterna för brottet ännu kan skönjas. Tegelbruk fanns bland annat vid Hög på norra sidan av Kävlingeån och i Bogesholm i norra Kävlinge. I Hög används produktionslokalerna idag av flera olika företag. I kröken av Kävlingeån, mitt emellan Kävlinge och Furulund, låg tidigare en cementfabrik. Byggnaderna är fortfarande kvar och har haft olika funktioner sedan nedläggningen. I närområdet finns flera spår av grustäckter, bland annat vid Skytteskogen i Furulund. Det gamla mejeriet i Dösjebro är strategiskt placerat vid stationen. När kommunens orter etablerades och växte skapades också förutsättningar för byggvarubranschen. Snart fanns brädgårdar på flera platser. På Malmövägen, invid Lödde å, uppfördes under 1800-talet en timmerhandel. Vattenet i Lödde å användes på flera sätt, förutom drift av sågklingor kunde timret som kom via Öresund flottas in till Löddeköpinge. Sedan timmerhandeln lades ner har olika verksamheter funnits i byggnaderna. Idag finns en snickerifabrik i lokalerna. Successivt etablerades också industrier som inte var kopplade till vare sig livsmedel eller jordmån. Lokaliseringen har varit avhängigt entreprenörer, infrastruktur och närhet till en god marknad. Plast- och metallindustrierna är exempel på det men också mer udda verksamheter såsom fabriken Naarden i Löddeköpinge. Där tillverkades essenser för bland annat sprit och parfym. Naarden låg på fastigheten som angränsar till Bankgatan, Vikhögsvägen och Äppelbacken. Den murade fabriksskorstenen reste sig högt över den omgivande bebyggelsen. Idag är anläggningen riven och fastigheten bebyggd med bostäder. Förr styrdes etableringen av industrier framförallt av tillgång till vattenkraft. Vattnet erbjöd också en infrastruktur. Inte minst i Löddeköpinge användes ån som transportled. Gods från hamnarna i Öresund packades om till mindre båtar i Lödde å. Tillgång till vatten var också avgörande för flera av industriernas tillverkningsprocesser, inte minst för beredning av läder. För att säkra 23

24 såväl vattenmängd som kvalitet, uppfördes kommunaltekniska verk såsom reningsverk och vattentorn. Dessa anläggningar hänger nära samman med industriernas etablering. Kävlinges vattentorn som uppfördes 1968 utgör idag ett av de mest karakteristiska landmärkena i kommunen. Likaså bör de två skorstenarna på Barsebäcksverket nämnas i sammanhanget. Kävlinge kommuns kanske i särklass mest kända och omdebatterade industri, har även den lokaliserats utifrån tillgång till vatten, i detta fall som kylvatten i processen. Barsebäcksverket som byggs är uppfört i en skala som saknar referenser i den närliggande bebyggelsen. Även sedan den slutliga stängningen 2005 utgör anläggningen, med sina karaktärisiska reaktorbyggnader och höga skorstenar, ett tydligt landmärke som syns på flera mils avstånd. Till anläggningen hör också stora kraftledningsgator, vilka även de är tydliga inslag i landskapet. Industrierna har utvecklats olika i huvudorten Kävlinge och i kommunens övriga orter. Kävlinge etablerades som järnvägsknut i slutet av 1800-talet då Malmö-Billesholmsbanan öppnades och därefter även banorna till Lund och Landskrona. I början av 1900-talet tillkom även Sjöbobanan. Tack vare de spårbundna transporterna kunde industrierna växa sig riktigt stora, såsom Sockerbruket, Skanek och Glacéläderfabriken. Kävlinge har även haft betydande växthusodlingar. Alla har använt järnvägens infrastruktur. Järnvägen gick igenom flertalet av kommunens andra orter men dess betydelse blev aldrig lika stor som i Kävlinge. Järnvägen har fått en renässans både avseende persontransporter och godstrafik under 2000-talet. Till stor del handlar det om en ett ökat hänsynstagande till miljön men också på grund av att logistiken för de spårbundna transporterna har utvecklats. Då Kävlinge utvecklade stora industrier, vilka i flera fall representerade hela bruksmiljöer, utvecklade Löddeköpinge istället sin roll som marknadsplats. Delar av detta är avläsbart även i dagens näringsliv, inte minst genom expansionen av Center Syd utanför Löddeköpinge. Längs våra europavägar har det, framförallt under det sena 1990-talet och 2000-talet, utvecklats handels- och industriområden och Center Syd är ett tydligt exempel på det. Köpcentrat och de friliggande bygg- och möbelvaruhusen ligger närmast E6:an. Längre in i området finns flera industrier och verkstäder. Området genomgick en omfattande exploatering under 1980-och 1990-talen. Industrifastigheterna är förhållandevis små medan handeln snarare har en industriell karaktär. Innan externa köpcentra började etableras i Sverige fanns det inte anläggningar av den här typen i den omfattande skalan. Numera är handelscentra som Center Syd vanliga inslag i utkanten av bebyggelsen. Under det sena 1900-talet och 2000-talet har utvecklingen av kommunens industri snarare gått mot en större diversifiering än expansion av några få stora industrier. För att ur ett kulturmiljöperspektiv kunna fånga en representativ bild av den industri som idag sätter sin prägel på landskapet och bebyggelsen, kan man idag tala om näringar eller branscher istället för industrier. I Kävlinge kommun finns exempelvis en betydande hästnäring. Särskilt tydlig är den i Ålstorp, Hofterup och Henkelstorp. Där har hästnäringen resulterat i komplexa anläggningar med stallar, paddockar och maskinhallar. Flera av anläggningarna ligger i nära anslutning till bostadsbebyggelse, vilket gör att etableringarna påminner om hur entreprenörer historiskt sett grundade sina verksamheter i ekonomibyggnader intill boningshusen. Järnvägen och dess bebyggelse Skåne är det landskap som haft tätast järnvägsnät i hela Sverige. Järnvägen har format dagens samhällen och det gäller i allra högsta grad för Kävlinge kommun. Med infrastrukturen möjliggörs den industriella revolutionen och det gamla bondesamhället omvandlas till dagens moderna Kävlinge. Med järnvägen inleds en urbaninseringsprocess, invånarantalet ökar markant och påverkar både stadsplanering och arkitektur. På bara några få år växer det fram nya kvarter som får ett mycket enhetligt utseende. De första stationerna som uppförs i rött tegel sätter prägel på resten av bebyggelsen. Avsättningen av agrara produkter var till en början järnvägens viktigaste inkomstkälla, bettransporter kunde stå för större delen av försörjningen. Först senare då industrierna ökar i skala gynnas tillväxten. I Kävlinge tillkommer dock sockerbruket efter järnvägen. Den första banan anläggs 1886 och det är Malmö-Billesholm-banan. Den banan är en del i det som kom att heta Västkustbanan som hade två sträckningar i Skåne. Stationer byggs i Kävlinge by, Furulund och Lackalänga. Järnvägen Kävlinge-Lund blir klar samma år och 1893 invigs Kävlinge-Landskrona. Banan österut från Sjöbo anläggs 1906 och banan västerut till Barsebäckshamn 1907 varmed järnvägen i Kävlinge är fullt utbyggd. Sjöbobanan som från början är två skilda privata järnvägar är bland de sista som byggs i Skåne. Även Sjöbobanan kommer till genom behovet av bettransporter men också genom förhoppningar om att sjötrafiken från Barsebäckshamn ska utökas. Fideikommisset Barsebäck med greve Hamilton har stort inflytande i projektet. 24