Utdrag ur boken om Finska kriget

Transkript

1 Man väntade under allt detta Napoleons uttalande med anledning af svenska regeringens skrifvelse af den 11 januari. Ställningen förvärrades emellertid med hvarje dag, och den 28 januari ansåg Stedingk sig pliktig omedelbart underrätta tillförordnade högste befälhafvaren i Finland, generallöjtnanten af Klercker om det sannolikt förestående krigsutbrottet. Dessutom meddelade han, att enligt honom tillhandakomna upplysningar ryssarnas plan gick ut på»att anfalla Finland på tre ställen. Med tjugu tusen man vill man rycka in öfver Abborfors och Anjala för att innan islossningen göra sig till herre öfver Svartholmen och om möjligt äfven öfver Sveaborg. Medan man från detta håll framtränger ända till Åbo, skall en kolonn af fem tusen man framtränga till S:t Michel och en annan kolonn af samma styrka öfver Nyslott. Trettio tusen man skola hållas i reserv för att kunna hjälpa, där sådant kan blifva af nöden. Man hoppas att på detta sätt, som ej är illa uttänkt, kunna bemäktiga sig Finland inom loppet af tre månader.»[1] Redan följande dag eller den 29 januari kunde Stedingk till konungen afsända ännu mera oroande underrättelser, såsom att krigsförklaringen redan vore skrifven, och att Caulaincourt öppet yttrat, att det nu vore slut så väl med Gustaf IV Adolfs regering som med Sverige. Slutligen uppmanar han ännu en gång konungen att förena sig med Ryssland och Danmark i afsikt att stänga Östersjön för England och beder honom»med hela den sanna vänskapens värme att icke längre tveka att uppfylla sina förbindelser och att antaga det enda system, som öfverensstämmer med de nordiska makternas fördelar.»[1] När denna uppfordran framkom till sin bestämmelseort, var kriget emellertid i full gång, ty den 21 februari hade ryska hären, utan att något slags krigsförklaring afgifvits, öfvergått gränsen och ryckt in på Sveriges område. Af allt detta anade man föga i Stockholm. Från den 5 februari, då Stedingks bref af den 29 januari framkom, till den 26 hade intet försports från honom. Den stränga kölden försvårade i ytterlig grad samfärdseln. Nu anlände på en gång alla hans ofvan berörda skrifvelser, och den 2 mars inställde sig en kurir från Sida 1 av 10

2 generallöjtnant af Klercker med underrättelsen om ryssarnas infall i landet och om de första striderna. I högsta grad förtörnad häröfver, lät konungen sistnämnda dag på aftonen arrestera ryska sändebudet och befallde, att den på väg till honom anmälde kuriren skulle gripas, hvilket skedde den 7 mars nära Hernösand. Bland dennes papper fann man ryska regeringens till Alopæus afsända skrifvelse. Följande dag anlände Stedingks kurir med hans den 29 januari afsända depesch, hvari fredsbrottet sades vara omedelbart förestående. Ytterligt bestört öfver denna underrättelse, ville konungen genast själf begifva sig till Finland, men efter återkomsten till Stockholm dagen därpå lugnade han sig något och förordnade generallöjtnant af Klercker att till Klingspors ankomst föra befälet öfver trupperna i Finland och öfver där uppbådad landstorm. Konungens skrifvelse härom, med hvilken kuriren återvände natten till den 7 februari, anlände till följd af naturhinder först den 14 till Helsingfors. Generallöjtnanten frih. K. N. af Klercker. Under tiden hade Klercker, som i befälhafvarens frånvaro uppehöll hans befattning, handlat på eget ansvar. Generallöjtnanten friherre Karl Natanael af Klercker, född i Skåne 1734, hade tjänat sig upp vid fortifikationen och arméens flotta, hade vunnit hastig befordran och Sida 2 av 10

3 särskildt genom sina förtjänster om arméens flottas utrustning under det senast förflutna kriget visat sig den värdig. Med ett kort afbrott hade han från 1791 till 1801 varit kommendant på Sveaborg. Oaktadt sina 73 år var han obruten till själ och kropp, och om han också icke ägde någon särskild fältherrebegåfning, var han dock en behjärtad och beslutsam samt sitt land varmt tillgifven man. Att de finska trupperna så hastigt samlades, att ryssarnas afsikt att taga dem med öfverraskning alldeles misslyckades var i första rummet hans förtjänst. Den 1 februari klockan 3 på morgonen väcktes Klercker på Sveaborg, där han för tillfället vistades, af Stedingks kurir, hvilken öfverlämnade dennes skrifvelse af den 28 januari, hvari sannolikheten af krigsutbrott tydligt framställdes. Denna underrättelse kom alldeles oväntadt.»jag hade,» skrifver Klercker,»icke en enda bokstaf därom från vårt hof inga penningar inga magasin.» Och två, högst tre veckor var all den tid, som kunde beräknas för krigsrustningar. Han for genast till Helsingfors, därifrån under dagens lopp ett trettiotal skrifvelser afsändes till regementschefer, kommendanter, landshöfdingar o. a. rörande truppernas uppbrott och samling till gränsen, fästningarnas sättande i försvarstillstånd m. m. Då han icke kände något om konungens eller hans närmaste förmans afsikter i händelse af krigsutbrott, måste han vidtaga alla anordningar så, som honom syntes lämpligast. Uppbrottsordern gällde alla i Finland varande trupper af arméen, förutom det under bildning varande Vasa regemente, och äfvenledes arméens flotta, hvars manskapsstyrka uppgick till 2,500 man. Manskapet skulle fortskaffas åkande till samlingsplatserna, och regementena eller delarna af desamma därefter genast sätta sig i marsch till de stora samlingsplatserna, hvilka förutom fästningarna voro Helsingfors och Helsingemalm, Tavastehus, Nyby Elimä, Borgå Lovisa Tessiö, S:t Michel Varkaus och Joensuu, hvarjämte Kemi kompani af Österbottens regemente och Kajana svaga bataljon skulle bevaka nordöstra gränsen. Fördelningen af trupperna var så uppgjord, att största delen af vargeringen jämte 3,000 man af linien inlades i fästningarna, hvarefter 9,800 man af fälttrupperna skulle användas på den västra, 4,300 man på den östra krigsskådeplatsen. Den förra gruppen delades i två fördelningar under generalmajorerna Ehrenroth och Aminoff; den senare eller Savolakskarelska brigaden ställdes under befäl af öfversten grefve J. A. Cronstedt, som var chef för Savolaks infanteriregemente. Inom fjorton dagar hoppades Klercker hafva hären samlad. Sida 3 av 10

4 Mobileringsorderns kringsändande Såsom redan blifvit nämndt, gick denna samling ut på att möta fienden i närheten af gränsen»på de ställen omständigheterna kunna göra nödvändigast», och valdes för den västra gruppen uppmarschlinien öfver Forsby, Artsjö och Nyby utan tvifvel en under rådande förhållanden allt för långt framskjuten linie, under det den östra gruppen samlades i S:t Michel med undantag af Karelska jägarkåren, som sköts fram till Joensuu. Konungens bref, hvilket Klercker mottog den 14 februari, medförde några ändringar i hans anordningar, dock ställde han såsom en karaktersfast befälhafvare sig det till efterrättelse, endast»så vidt omständigheterna och förut vidtagna anstalter och arrangements det medgifvit», såsom han anmälde till konungen. De af konungen utsedda brigadcheferna, öfverstarna Palmfelt och Adlercreutz fingo inträda i befälet i stället för Ehrenroth[1] och Aminoff, hvarjämte benämningen brigad antogs i stället för fördelning. Sveaborgs besättning förstärktes med de trupper, som voro afsedda för Hangö udd, enär Klercker ansåg befästningarna vid sistnämnda ställe icke kunna försvaras. Efter de vidtagna förändringarna blef svenska[2] härens indelning följande: 2 : a brigaden. Öfv. Adlercreutz (chef f. Adl:a reg.). Åboläns reg. Öfv. Fleming (bef.) Lifbat. Major Hästesko. Öfl. bat. Reutersköld. Rusth.-bat Reutercrona. Tavastehus reg. Öfv. v. Platen (bef.) Sida 4 av 10

5 Lifbat. Öf.-lt. Wetterhoff. Öfl. bat. Major v. Fieandt. Jägarbat. Öfv. v. Essen. Af Nylands jägarbat.: 1/2 komp. Major Arnkihl. Af Nylands dragonreg.: 4 skvadroner. Af Finska art.-reg.: 2:a och 4:e 6-pundiga batt. 1 : a brigaden. Öfv. Palmfelt (chef f. Åboläns reg.). Nylands reg. Öfv. v. Döbeln. Lifbat. Öf.-lt Munck. Öfl. bat. Major Furuhjelm. Björneborgs reg. Öfv.-lt. Stjernvall (sedan Furuhjelm) Lifbat. Major Eek. Öfl. bat. Kapt. Grönhagen. Rusth.-bat. Maj. Furuhjelm. Af Nylands jägarbat.: 1/2 komp. Major Uggla. Af Nylands dragonreg.: 4 skvadroner. Af Finska art.-reg.: 1:a och 3:e 6-pundiga batt. S avol aks -k arel ska (3 : e) brigad en. Öfv. J. A. Cronstedt (chef f. Sav. inf.-reg.). Savolaks jägarreg. Öfv. Sandels I. (half-)bat. Maj. Furumark. II. Kapt. Tujulin. III. Maj. Grotenfelt. IV. Öf.-lt. Sunn. Af arméens flotta: Kristina vol.-komp. Maj. Sjöman. Laivanlinna Kapt. Munck. Savolaksbr:s art.-komp. Kapt. v. Born. 8 3-pundiga kanoner, Sida 5 av 10

6 2 2-pundiga nickor. 4 (half-)bat. Savolaks inf.-reg.[3]; I. Major Ehrenroth, II. Öf.-lt. Lode, III. Major Tavast, IV. Major Grotenfelt. Karelska jägarkåren Öf.-lt. G. Aminoff I. (half-)bat. Kapt. v. Wright II. v. Burghausen. 1 bat. vargering Major v. Törne. 1 oberidet komp. dragonvarg. Lt. Poppius. Karelska dragonkåren: 2 skv. Öf.-lt. Christiernin. Utom brigadförband stodo ännu Österbottens regemente med 2 bataljoner, Kajana bataljon, 1:a 3-pundiga batteriet, 1:a och 2:a partibatterierna (alla dessa om 4 kanoner) samt 400 man artilleri. Dessa trupper inberäknade, skulle fälthären uppgå till en styrka af 13,500 man (11,500 infanteri, 950 kavalleri och 1,000 artilleri). Såsom»generalmajor» (högste befälhafvarens närmaste man) anställdes enligt konungens särskilda bestämmande generalmajoren J. F. Aminoff (chef för Björneborgs regemente), såsom generaladjutant (nutidens stabschef) enligt Klerckers val öfverste H. H. Gripenberg (chef för Tavastehus regemente) och såsom artilleribefälhafvare öfverste Åkerstein, som var chef för Finska artilleriregementet. [1] Denne hade redan förut på grund af ålder begärt afsked och mottog nu sitt afskedsbref. [2] Såsom i verkligheten var fallet, användes här benämningen»svenska» hären, ehuru den tills vidare endast bestod af finska trupper. [3] Regementsförbandet var här upplöst. I spetsen för krigskommissariatet ställdes öfverste af Schenbom, och sjukvården leddes under hela kriget af doktor af Bjerkén. Ehuru Klercker icke fann tillräckligt bistånd af de båda generaler, hvilka han utsett till sina underbefälhafvare, gick samlingen af trupperna öfver all förväntan raskt, och fienden störde den icke heller. I stället för fjorton dagars anstånd gåfvo ryssarna sina motståndare tjugo dagars, och dessa visste att väl begagna tiden. Åkande anlände soldaterna till samlingsplatserna och medförde kost för en månad, hvilken rust- och rotehållarna beredvilligt lämnat, och hvilken lades på trossen. Och tack vare den omständigheten, att trosshästar funnos på fredsfot de stodo i allmänhet hos kompanicheferna, kunde trossen genast medskaffas, och trosshästar lämnades till och med till artilleriet. Den 20 februari, dagen före krigsrörelsernas öppnande, stod 2:a brigaden med Åboläns regemente vid Artsjö, Tavastehus regemente vid Nyby, mindre afdelningar framskjutna till Elimä; endast artilleriet fattades. Af 1:a brigaden var emellertid endast en bataljon lifbataljonen af Nylands regemente och ett batteri framme i uppmarschområdet, vid Lovisa, med några mindre afdelningar framskjutna på vägen till Sida 6 av 10

7 Fredrikshamn; återstoden af Nylands regemente och ett batteri stodo vid Helsingfors, Björneborgs regemente vid Koskis och Tavastehus. [1] Savolaksbrigaden var redan i midten af februari samlad vid S:t Michel med mindre afdelningar vid Varkaus och Joensuu. De för fästningarna afsedda trupperna voro på sina platser, och Österbottens regemente marscherade söderut. Härens högste befälhafvare åkte i släde den långa vägen rundt Bottniska viken. Generalen grefve Vilhelm Mauritz Klingspor, som skulle förskaffa sig en sorglig ryktbarhet under detta krig, föddes i Småland den 7 dec ocn inskrefs redan såsom barn vid Västgöta kavalleriregemente. Sedermera trädde han i fransk tjänst och tog del i sjuåriga kriget. Återkommen till fäderneslandet, steg han snabbt i graderna, så att han från 1767 till 1779 gått upp från löjtnant till öfverste och chef för Vesterbottens regemente. Tio år senare var han generalmajor och skötte under hela kriget på ett förtjänstfullt sätt den svåra befattningen såsom generalintendent för fältarméen, hvarför han efter krigets slut utnämndes till generallöjtnant och»general en chef» för trupperna i Finland hvilken befattning han med kortare afbrott utöfvade ända till krigets början. Då krig hotade utbryta på våren 1796, mobiliserade han på eget ansvar de finska trupperna och fick därvid liksom under sin tjänsteutöfning för öfrigt en djup inblick i de militära inrättningarnas brister. I hvilken mån han sökte afhjälpa dessa, förmäles ingenstädes. Om man också icke kan påbörda Klingspor alla de tillvitelser för rädsla och feghet, som bitterheten öfver det brådstörtade återtåget och de oförtjänta motgångarna icke voro sena att tilldela honom, så lider det i alla fall intet tvifvel, att han icke fullständigt saknade alla de egenskaper, som höfvas en högste befälhafvare, synnerligen i ett vanskligt läge, likväl med undantag af omtanken om sina truppers behof. Han var vida mera intendent än fältherre; han var en fin och öfvad hofman, utan djupgående insikter i krigiska värf, utan den beslutsamhet och karaktersfasthet, som äro oundgängligen nödvändiga för en befälhafvare, och utan den förmåga att vinna sina underlydandes förtroende och tillgifvenhet, som i icke ringa mån utgör villkor för framgång. Hans riksbekanta yttrande,»att han icke åtoge sig att försvara landet mot Rysslands öfvermakt», behöfver icke, såsom vanligen skett, tydas såsom feghet utan kan lika väl uppfattas såsom en på kännedom om förhållandena Sida 7 av 10

8 Generalen frih. G. M. Armfelt. grundad öfvertygelse, men det är och förblir oförlåtligt att mottaga ledningen af ett krigsföretag, om man icke tilltror sig möjligheten att kunna genomföra det, eller om man visar vankelmod inför sina underlydande, och det är lika orätt af ett statsöfverhufvud att anförtro landets krigsmakt i en sådan befälhafvares händer. Att Klingspor saknade de egenskaper, som höfdes befälhafvaren för hären i Finland, var ingen hemlighet, och många inflytelserika män sökte så väl att förmå Klingspor undanbedja sig uppdraget som att öfvertyga konungen om nödvändigheten att utse en annan befälhafvare, men allt lika fåfängt.[1] Konungen insåg nog Klingspors olämplighet men ville icke stöta en trogen tjänare från sig, när denne icke själf begagnade sig af tillfället att afgå från sin post,»om han funne sig oförmögen att uppfylla den under närvarande omständigheter».[2] Finnen Gustaf Mauritz Armfelt erbjöds visserligen befälet under Klingspor, men en sådan halfhet, hvilken under denna tid beredde åtskilliga ryska härars olycka, afböjde Armfelt.[3] DEN 21 FEBRUARI 1 MARS. Snöhöljd skog. Den 20 februari på aftonen hade endast en ringa del af 1:a brigaden men de flesta trupper af den 2:a inträffat i linien Forsby Artsjö Nyby, där Klercker, såsom redan blifvit nämndt, hade för afsikt att motsätta sig fiendens framryckning. Sålunda stodo af 1:a brigaden endast Sida 8 av 10

9 en Nylandsbataljon vid Lovisa och det ena batteriet jämte brigadkvarteret vid Forsby. Stranden mellan Tessiö och Abborfors bevakades af ett halft jägarkompani och två skvadroner. Återstoden af Nylands infanteriregemente och kavalleriet samt det andra batteriet funnos ännu i eller i närheten af Helsingfors, Björneborgs regemente vid Koskis och Tavastehus. Af 2:a brigaden inträffade Åboläns regemente denna afton vid Artsjö; Tavastehus regemente stod sedan en vecka vid Nyby; återstoden af kavalleriet och artilleriet voro ännu icke anlända. Ett halft jägarkompani och en skvadron under befäl af major Arnkihl voro framskjutna till Elimä, hvarifrån de till gränsen ledande vägarna afpatrullerades. Vid gränsen stodo de vanliga gränsposteringarna vid Abborfors, Anjala, Värälä och Keltis, hvarjämte några små afdelningar voro utsända till Kymene älfs öfvergångar söder om Vuohijärvi. På ryska sidan stodo de för anfallet afsedda 17:e och 21:a divisionerna tätt intill gränsen vid de punkter, där inbrottet skulle ske. Längst söderut var hela 17.e divisionen samlad vid Pyttis, och skulle dess ena hälft eller»afdelning» rycka fram öfver Strömfors, den andra öfver Abborfors. 21:a divisionen var delad i tre lika stora delar,»afdelningar», af hvilka den 1:a stod vid Ruotsula, midt emot Keltis, den 2:a vid Mämmälä, tätt intill Anjala, den 3:e vid Hirvikoski, där äfvenledes en väg ledde öfver gränsfloden. Ryssarna nådde under dagen linien Kausala Elimä Lovisa med hela 17:e divisionen och en afdelning af den 21:a ganska tätt samlade på sin vänstra flygel. Gent emot denna hade den svenska högra flygeln vikit tillbaka till Forsby, hvarifrån linien nu följde Forsbyån. De i anryckning varande trupperna beräknades till största delen vara framme följande dag. Klercker, som mottagit en från Palmfelt kl f. m. från Forsby afsänd anmälan om fiendens anfall, var med högkvarteret på väg till Borgå, där han inträffade den 22 kl. 4 på morgonen. Ryssarnas inbrott i Finland, inom en annan stats område, med hvilken man lefde i djupaste fred, utan föregående krigsförklaring eller uppfordran att tillmötesgå vissa önskningar, ty såsom sådan kan man ingalunda anse kejsarens dagen efter krigsutbrottet undertecknade skrifvelse till konung Gustaf IV Adolf (se sid. 28), var helt enkelt en våldshandling, lyckligtvis ganska okänd både i äldre och nyare tiders häfder. Och den fullständigades med de båda proklamationer, som den ryske öfverbefälhafvaren bragte i omlopp samtidigt med öfverskridandet af gränsen. Den ena af dessa, dagtecknad Fredrikshamn den 18 februari (således fyra dagar tidigare än kejsarens skrifvelse till konungen), var ställd till Finlands invånare och innehöll hufvudsakligen följande:[1]»då hans konungsliga svenska majestät långt ifrån att med Dess Käjserliga Rysska Majestät villja sig förena uti det fridsamme bemödande, hvarmed H. K. M. sökt at återställa det lugn, hvaraf Europa varit så länge i saknad, och endast förvänta kan af det förbund, som så lyckligen blifvit knutit emellan tvänne de mächtigaste stater, afsöndrar h. k. svänska m. sig icke allenast mer och mer därifrån, utan förbinder sig ännu närmare med den gemensamme Sida 9 av 10

10 fienden af allmän ro, hvars tryckande systeme och oerhörda förfarande emot H. K. M:s och dess egen närmaste bundsförvant icke kan af H. K. M. med kallsinnighet anses. Finlands invånare flydde undan fienden, som man sedan gammalt fruktade eller åtminstone icke trodde på hans ord, och ingen soldat utsattes för frestelsen att svika sin plikt, hvilken ryssarnas svekliga förfarande i stället bidrog att ännu mera öka. Konungens proklamation, hvilken utgjorde ett värdigt svar på den ryska, var i själfva verket obehöflig. Vid framkomsten till Borgå tidigt på morgonen den 22 februari fick Klercker underrättelse om högra flygelns återtåg från Lovisa. Han insåg då tydligt, att det icke skulle låta sig göra att samla hären i Forsbylinien, utan att man måste tänka på att förbereda den i konungens instruktion föreskrifna samlingen vid Tavastehus. I öfverensstämmelse härmed anbefallde han båda brigadcheferna att»i händelse af återtåg» draga sig tillbaka i riktning mot Tavastehus, där hela hären skulle samlas. Därvid borde 1:a brigaden begagna vägen Borgå Mäntsälä Hausjärvi, 2:a brigaden stora, landsvägen öfver Lahtis.[2] Redan från fälttågets första dag gjorde sig en märkvärdig missuppfattning af styrkefördelningen hos motståndaren gällande på båda sidorna, och i denna missuppfattning framhärdade båda öfverbefälhafvarna under detta första skede af kriget till stor skada för egen sak. Buxhöwden, som väl kände de svenska planerna för Finlands försvar, var fullt och fast öfvertygad om, att hans motståndare riktade sitt återtåg mot Helsingfors, under det endast en mindre afdelning höll sig på Tavastehusvägen. Svenskarna åter, som gjorde just motsatsen af detta, veko inför en underlägsen fiende och läto hans större hopar oantastade utbreda sig i landet. I öfverensstämmelse med denna uppfattning samlade Buxhöwden under den 22 sina fyra vänstra afdelningar på linien Lappträsk Lovisa, under det endast en, 21:a divisionens 1:a under generalmajor Müllers befäl lämnades vid Kausala att iakttaga den vid Nyby stående fienden. Den 23 satte sig de ryska hufvudkrafterna i rörelse, och de tre afdelningar, som gingo i främsta linien, slogo in vägarna mot Mörskom, Kuuskoski och Perno Forsby. Den högra af dessa mötte vid Muttom (strax öster om Mörskom) ett förpostkompani af björneborgarna under kapten Brehmer. Under eftermiddagens lopp afvisade detta flera anfall, af hvilka det sista, som utfördes af både infanteri och kavalleri, kastades tillbaka strax efter midnatt. För att icke blifva kringgången och afskuren af skidlöpareskaror drog Brehmer sig tillbaka till sin vid Mörskom stående hufvudstyrka. Sida 10 av 10