Förslag till etiska riktlinjer för anställda vid Åklagarmyndigheten. rapport från etikarbetsgruppen

Transkript

1 Förslag till etiska riktlinjer för anställda vid Åklagarmyndigheten rapport från etikarbetsgruppen Mars 2013

2 Innehållsförteckning 1 Förord Sammanfattning Förslag till etiska riktlinjer för anställda vid Åklagarmyndigheten Vissa grundläggande regler Europakonventionen Regeringsformen Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen meddelarfrihet och meddelarskydd Rättegångsbalken (utom jäv) Jävsregler Bisysslor Jämställdhet och likabehandling Straffansvar och disciplinära åtgärder Tjänstefel Bestämmelser om mutbrott m.m Närmare om bedömningen av om förmåner bör anses tillåtna eller inte Disciplinära åtgärder Hushållande med statens medel samt god styrning och kontroll Övergripande reglering Ekonomistyrningsverket Riksrevisionen Utbildningsinsatser m.m. inom Åklagarmyndigheten och närliggande verksamheter Utbildning inom Åklagarmyndigheten Kurser för åklagare Kurser för administratörer Interaktiva utbildningar Etik för domare Etik för poliser Etik för advokater Gemensam värdegrund för statsanställda Åklagaretik i internationell miljö Allmänt Internationella förhållanden Europarådet Förenta Nationerna (FN) The International Association of Prosecutors (IAP) Utländska förhållanden... 25

3 7.3.1 Norden Övriga medlemsstater i Eurojust FN:s rapport om nationella regler GRECO OECD Behov av Code of conduct? Bakgrund Utvecklingen av etiska riktlinjer inom den statliga sfären Kartläggning av riktlinjer och frågor kring dessa Vilket behov finns det av riktlinjer? Åklagarmyndighetens behov Utformning av uppförandekod Praxissammanställning Förundersökning Åtalsbeslut Domstolsmiljö Övrigt Opartiskhet, bisysslor, uppträdande m.m Yttrandefrihet m.m Allmänna lämplighetsfrågor Litteraturförteckning Bilaga: Uppdraget

4 4 1 Förord Riksåklagaren Anders Perklev beslutade den 26 oktober 2012 att ge en arbetsgrupp i uppdrag (se bilaga) att utarbeta ett förslag till etiska riktlinjer för åklagare, åklagaradministratörer och annan personal vid Åklagarmyndigheten samt överväga behovet av att utarbeta en s.k. code of conduct för åklagare och annan personal som tjänstgör utanför Sverige. Arbetsgruppen har bestått av personaldirektören Peter Brodd, biträdande informationsdirektören Helena Ekstrand kammaråklagaren Lars Hedvall, numera överåklagaren Göran Hellstrand, chefsåklagaren Alf Johansson, chefsadministratören Madelene Johansson, kammaråklagarna Titti Malmros och Eva Morén, biträdande ekonomidirektören Lena Möller och chefsåklagaren Patrik Säflund. Jusek och ST har representerats av Oscar Strömblad respektive Veronica Yng Gisslin. Ekobrottsmyndigheten har representerats av vice chefsåklagaren Olof Kronlund. Arbetsgruppen har letts av tillsynschefen Per Lindqvist. Kammaråklagaren Ellen Aule har biträtt arbetsgruppen som sekreterare. Genom denna rapport är uppdraget slutfört. Stockholm den 28 mars 2013 Per Lindqvist Ellen Aule

5 2 Sammanfattning Arbetsgruppen föreslår följande riktlinjer för anställda vid Åklagarmyndigheten. 1. Åklagaren ska, inom ramen för sin självständighet och sitt tjänsteansvar, verka för att alla beslut är korrekta och att rättsprocessen genomförs på ett rättssäkert sätt. 2. Åklagarmyndighetens verksamhet ska i alla delar präglas av objektivitet och saklighet. Åklagarmyndighetens anställda får inte ta hänsyn till ovidkommande förhållanden eller syften. 3. I sina kontakter med parter, ombud, domstol och andra ska Åklagarmyndighetens anställda agera korrekt och på ett sådant sätt att misstanke inte uppstår om att han eller hon tar ovidkommande hänsyn eller att det föreligger risk för jäv eller något motsvarande förhållande. 4. Åklagarmyndighetens anställda bör, med respekt för inblandade parters integritet, värna om offentlighet och verka för att insyn ska råda när så är möjligt. Vid kontakter med media bör anställda vid Åklagarmyndigheten tänka på att inte uttrycka sig på ett sätt så att objektiviteten och opartiskheten kan ifrågasättas eller så att det kan medföra men för enskilda. 5. Åklagarmyndighetens anställda ska hushålla väl med statens medel. 6. Åklagarmyndighetens anställda bör vid erbjudandet av en gåva eller en förmån inte bara ta ställning till om den kan vara olaglig utan även om den kan skada allmänhetens förtroende för den enskilde tjänstemannen eller myndigheten. 7. Förhållningssättet på arbetsplatsen ska byggas på respekt. Alla anställda vid Åklagarmyndigheten bör uppträda på ett sådant sätt mot varandra att samtliga medarbetare känner att de ingår i arbetsgemenskapen. 8. Åklagarmyndighetens anställda bör även utanför sin yrkesutövning uppträda på ett sådant sätt att han eller hon inte riskerar att förtroendet för den enskilde tjänstemannen eller Åklagarmyndigheten skadas. Rapporten inleds med en redovisning av arbetsgruppens förslag till etiska riktlinjer med tillhörande kommentarer som syftar till att tydliggöra riktlinjernas närmare innebörd. Därefter följer en översiktlig genomgång av bl.a. vissa rättsregler av särskilt intresse på etikområdet, och en redogörelse för etikarbeten som utförts i andra delar av rättsväsendet, inom ramen för internationellt samarbete och utomlands. Rapporten avslutas med en praxissammanställning. I denna refereras ett antal beslut i frågor av etisk natur från t.ex. Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern (JK) och Statens ansvarsnämnd. Denna del av rapporten är avsedd att fungera som ett referensmaterial för riktlinjerna. Rapporten innehåller även överväganden kring behovet av en s.k. code of conduct, vid sidan av de etiska riktlinjerna, för anställdas utlandstjänstgöring. 5

6 6 3 Förslag till etiska riktlinjer för anställda vid Åklagarmyndigheten 1. Åklagaren ska, inom ramen för sin självständighet och sitt tjänsteansvar, verka för att alla beslut är korrekta och att rättsprocessen genomförs på ett rättssäkert sätt. Kommentar: Av 12 kap. 2 regeringsformen (RF) följer att en förvaltningsmyndighet i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda och tillämpning av lag har en självständig ställning i förhållande till den politiska makten och till andra myndigheter. Åklagarmyndigheten är således en självständig myndighet i detta avseende och åklagaren i sin egenskap av allmän åklagare är självständig i sitt beslutande. Åklagaren ska inte främja orätt. Det innebär bl.a. att åklagaren ska verka för att felaktiga beslut av domstol eller annan myndighet rättas till. Om åklagaren upptäcker ett fel, t.ex. att en person har dömts för en gärning som är preskriberad eller som inte är brottslig eller att ett frihetsberövande räknats av felaktigt, bör åklagaren se till att felet rättas till om detta är rättsligt möjligt. I vissa situationer får det anses vara åklagarens plikt att överklaga till den tilltalades förmån (jfr nr 21 i praxissammanställningen). Åklagaren bör även uppmärksamma rätten på sådana skriv- och räknefel som kan rättas med stöd av 30 kap. 13 rättegångsbalken (RB). På motsvarande sätt bör åklagaren anses skyldig att väcka frågan om undanröjande av strafföreläggande eller ordningsbot eller om resning om det finns rättsliga förutsättningar för detta. Åklagaren bör även vara vaksam på situationer i t.ex. rättssalen som kan bidra till att saken inte blir riktigt prövad (jfr nr 15, 16, 20 och 71 i praxissammanställningen). Åklagaren bör försäkra sig om att de åtgärder som han eller hon vidtar i tjänsten stämmer överens med såväl gällande lagstiftning som ändamålet med de rättsregler som tillämpas. Till exempel kan den tekniska utvecklingen medföra att en åtgärd i och för sig inte strider mot rättsregelns ordalydelse men väl dess ändamål (jfr nr 12 i praxissammanställningen). Åklagaren bör särskilt beakta rollfördelningen mellan åklagare och polis och bör löpande utöva en självständig och objektiv kontroll av utredningsresultatet (jfr nr 7 i praxissammanställningen). I uppgiften att leda förundersökningen ingår inte endast det yttersta ansvaret för vilka utredningsåtgärder som bör eller inte bör vidtas utan principiellt också ett ansvar för på vilket sätt de genomförs (jfr nr 5 i praxissammanställningen). Åklagaren bör tänka på att den misstänkte ofta är i underläge i förhållande till polis och åklagare. I praxissammanställningen finns ytterligare exempel av intresse för denna riktlinje: nr 1, 2, 6, 8, 9, 10, 11, 18, 19, 57, 58, 70, 91, 92 och 94.

7 7 2. Åklagarmyndighetens verksamhet ska i alla delar präglas av objektivitet och saklighet. Åklagarmyndighetens anställda får inte ta hänsyn till ovidkommande förhållanden eller syften. Kommentar: Riktlinjen omfattar alla anställda vid Åklagarmyndigheten. Saklighet och opartiskhet är grundläggande principer för offentlig förvaltning och således också för åklagarverksamheten (jfr 1 kap. 9 RF). I RB och förundersökningskungörelsen (1947:948) finns regler om t.ex. objektivitet och jäv för åklagare (se avsnitt 4.4 och 4.5). Den information som finns i myndighetens handlingar och system är ofta av känslig art och kan omfattas av sekretess. Varje anställd bör därför ständigt ställa sig frågan om och i vilken mån det är nödvändigt att ta del av innehållet i en viss handling för att utföra sitt arbete. Kravet på objektivitet innebär att Åklagarmyndighetens anställda inte får låta personliga uppfattningar eller engagemang påverka utförandet av arbetet vare sig i förhållande till enskilda personer eller enskilda ärenden. Detta innebär bl.a. att när framställan görs till rätten om förordnande om juridiskt biträde för en part i ett ärende bör Åklagarmyndighetens anställda inte lämna egna förslag på vem som ska förordnas. Denna fråga är domstolens sak att bedöma (jfr nr 97 i praxissammanställningen). Åklagaren bör medverka till ett bra förhandlingsklimat och att goda yrkesmässiga relationer upprätthålls med försvarare, domare och andra personer med anknytning till brottmålet. Åklagaren bör avhålla sig från ett uppträdande som kan uppfattas som demonstrativt eller som medför andra påfrestningar på processen. Detta gäller även om personliga motsättningar uppkommer eller känsloläget blir upprört, t.ex. under en förhandling, (jfr nr 22 i praxissammanställningen). I mer omfattande förundersökningar, i vilka exempelvis hemliga tvångsmedel används, ställs särskilda krav på åklagaren som förundersökningsledare. Åklagaren måste hålla tillräcklig distans till t.ex. det underrättelsearbete och spaningsarbete som ofta pågår parallellt med hemlig tvångsmedelsanvändning. Detta för att kritiskt kunna granska resultatet av bl.a. spaningsinsatser och arbetet med att samla in bevisning i ärendens uppbyggnadsskede. Annars kan det uppstå en risk att ärenden trots att bevisningen är svag, drivs längre än vad som är sakligt motiverat eller att tvångsmedel används under längre tid och i större omfattning än nödvändigt. Under en förundersökning har den misstänkte och försvararen inte någon ovillkorlig rätt att få ta del av utredningsmaterialet eller att få kunskap om hur utredningen framskrider. Det som kommer fram vid en förhandling inför rätten kan dock inte undanhållas dem. En konsekvens av detta är att åklagaren, t.ex. vid en häktningsförhandling, inte är skyldig att upplysa rätten om förhållanden som åklagaren ännu inte, på grund av reglerna i 23 kap. 18 RB, har delgivit den misstänkte och försvararen. Det får anses vara åklagarens ansvar att avgöra vad han eller hon anser sig behöva för att styrka sina påståenden inför rätten. Detta innebär dock inte att åklagaren kan undanhålla rätten uppgifter som talar för den misstänktes oskuld. Det följer av kravet på objektivitet att åklagaren ska upplysa rätten om sådana fakta. Åklagare får inte i sin strävan att driva processen effektivt eller av annan anledning lämna

8 oriktiga uppgifter eller undanhålla rätten något som är av betydelse för utgången av målet (jfr nr 3 och 14 i praxissammanställningen). Åklagare bör avstå från att lämna uppgifter i rätten som syftar till att framställa den tilltalade i dålig dager om uppgifterna inte är av betydelse för rättens prövning. Detsamma gäller uppgifter som kan vara sekretesskänsliga eller som kan leda till att sekretesskänsliga uppgifter behöver lämnas ut (jfr nr 93 i praxissammanställningen). I praxissammanställningen finns ytterligare exempel av intresse för denna riktlinje: nr 16, 34, 63, 66 68, 88, 89 och I sina kontakter med parter, ombud, domstol och andra ska Åklagarmyndighetens anställda agera korrekt och på ett sådant sätt att misstanke inte uppstår om att han eller hon tar ovidkommande hänsyn eller att det föreligger risk för jäv eller något motsvarande förhållande. Kommentar: Riktlinjen är ett utflöde av riktlinje 2. Det är av viktigt att Åklagarmyndighetens anställda genom sitt agerande inte ger utrymme för tvivel om att myndighetens verksamhet präglas av objektivitet och saklighet (jfr nr 69 i praxissammanställningen). Det får aldrig uppstå misstanke om att en anställd vid Åklagarmyndigheten är påverkad av någon part eller annan aktör och inte heller av opinionen (jfr nr 4, 35 och 70 i praxissammanställningen). Åklagarmyndighetens anställda bör också i sina kontakter med domstolen och dess anställda tänka på att inte agera på ett sätt som kan leda till att domstolens opartiskhet kan ifrågasättas. Ingen ska i kontakten med Åklagarmyndigheten uppleva att han heller hon diskrimineras eller på annat sätt behandlas negativt på grund av kön, religion, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, ålder, religion eller funktionshinder. Uttryckssättet och uppträdandet hos Åklagarmyndighetens anställda bör vara neutralt, korrekt, respektfullt och professionellt (jfr nr 15, 24, 43, 68, 77, 95 och 98 i praxissammanställningen). Åklagarmyndighetens anställda bör tänka på att alla slags åklagarbeslut kan ha stor betydelse för den som berörs. Anställda vid Åklagarmyndigheten bör använda ett språk som dels är lätt att förstå för tilltalade, målsägande och vittnen, dels inte kan uppfattas som nedsättande eller på annat sätt kränkande. Detta gäller t.ex. i skrivelser, vid muntliga kontakter och vid rättegångar. Åklagaren bör försöka att på ett begripligt sätt förklara sina beslut för den som är kritisk eller upprörd och vid behov upplysa om möjligheterna till överprövning (jfr nr 96 och 98 i praxissammanställningen). Åklagaren bör så tidigt som möjligt inte bara uppmärksamma sådana förhållanden som kan innebära jäv utan även sådant som av parter eller andra kan uppfattas innebära jäv. Åklagaren ska om möjligt undvika att hantera ärenden där hans eller hennes opartiskhet med fog kan ifrågasättas (jfr nr 27, 31, 34, 37, 38 och 40 i praxissammanställningen). Åklagaren bör alltid uttrycka sig på samma sätt som han eller hon skulle ha gjort om den misstänkte eller dennes försvarare varit närvarande. Det innebär

9 att åklagaren även vid informella kontakter med domstolen bör iaktta objektivitet och opartiskhet. Åklagaren bör endast lämna information som han eller hon kan stå för även i förhållande till motparter m.fl. Åklagaren bör ha i åtanke att han eller hon inte är målsägandens ombud. Åklagaren är samhällets företrädare även i förhållande till en målsägande vars talan om skadestånd han eller hon för. Åklagaren bör se till att målsägandebiträde blir förordnat så fort som möjligt i de fall där det finns anledning till det. I praxissammanställningen finns ytterligare exempel av intresse för denna riktlinje: 13, 23, 25, 41, 42, 59, 65 och Åklagarmyndighetens anställda bör, med respekt för inblandade parters integritet, värna om offentlighet och verka för att insyn ska råda när så är möjligt. Vid kontakter med media bör anställda vid Åklagarmyndigheten tänka på att inte uttrycka sig på ett sätt så att objektiviteten och opartiskheten kan ifrågasättas eller så att det kan medföra men för enskilda. Kommentar: Offentlighet och rätten att ta del av allmänna handlingar är grundläggande principer som var och en som är anställd vid Åklagarmyndigheten ska beakta (jfr nr 76 i praxissammanställningen). Anställda vid Åklagarmyndigheten bör ta tillvara möjligheten att informera om myndighetens verksamhet i den allmänna debatten och lämna korrekt och saklig information till massmedia om det inte möter hinder ur sekretessynpunkt. Någon skyldighet att lämna uppgifter till media eller annan i vidare mån än vad som följer av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns emellertid inte. Viss försiktighet bör även iakttas för att inte bidra till att brottsmisstankar uppmärksammas i större omfattning än vad som är rimligt i förhållande till allmänhetens informationsbehov. Liksom alla medborgare är Åklagarmyndighetens anställda genom grundlagarna tillförsäkrade yttrandefrihet, tryckfrihet och s.k. meddelarfrihet. Meddelarfriheten inskränks dock bl.a. genom vissa bestämmelser i offentlighetsoch sekretesslagen (se avsnitt 4.3 och nr 45 och i praxissammanställningen). Lagstiftaren har överlåtit till den enskilde att, utan risk för repressalier, själv bedöma om det är önskvärt eller försvarligt att lämna ut vissa uppgifter för offentliggörande. Vid bedömningen kan frågan om huruvida offentliggörandet kan medföra skada eller men för utredningen eller för enskilda, vara av särskild betydelse (jfr nr 53 i praxissammanställningen). Åklagaren bör vara försiktig med att uttala sig om olika brottsmisstankar under förundersökningen. Detta eftersom det kan uppfattas som att åklagaren tagit slutlig ställning i skuldfrågan innan utredningen är färdigställd. Det kan även uppfattas som att han eller hon i övrigt har en förutfattad mening och att objektiviteten och opartiskheten därför kan ifrågasättas (jfr nr 99 i praxissammanställningen). Åklagaren bör därför också undvika att särskilt uttala sig i åtalsfrågan i massmedia innan beslut är fattat och, om möjligt, innan besked har lämnats till parter och ombud (jfr nr 51 i praxissammanställningen).

10 Åklagaren bör iaktta objektivitet och saklighet när han eller hon uttalar sig om en domstols beslut eller dom. I praxissammanställningen finns ytterligare exempel av intresse för denna riktlinje: 42 och Åklagarmyndighetens anställda ska hushålla väl med statens medel. Kommentar: Av 1 lagen (2011:203) om statsbudgeten följer en skyldighet för anställda i Åklagarmyndigheten att sträva efter hög effektivitet och iaktta god hushållning i statens verksamhet. Detta synsätt ska prägla t.ex. extern och intern representation samt val av färdsätt och boende vid resor och även medföra en medvetenhet om vikten av att använda sin arbetstid på ett effektivt sätt. 6. Åklagarmyndighetens anställda bör vid erbjudandet av en gåva eller en förmån inte bara ta ställning till om den kan vara olaglig utan även om den kan skada allmänhetens förtroende för den enskilde tjänstemannen eller myndigheten. Kommentar: Åklagarmyndighetens anställda måste både i sin yrkesutövning och på sin fritid tänka på att en gåva eller en förmån kan skada allmänhetens förtroende för den enskilde tjänstemannen eller myndigheten även om mottagandet inte är straffbart (se avsnitt och och nr 56 i praxissammanställningen). En anställd vid Åklagarmyndigheten kan som huvudregel inte ta emot någonting i samband med handläggningen av ett ärende oavsett värdet. Även i övrigt är utrymmet för att förmåner ska betraktas som tillbörliga mycket begränsat inom Åklagarmyndigheten. 7. Förhållningssättet på arbetsplatsen ska byggas på respekt. Alla anställda vid Åklagarmyndigheten bör uppträda på ett sådant sätt mot varandra att samtliga medarbetare känner att de ingår i arbetsgemenskapen. Kommentar: Samtliga medarbetare har ansvar för att skapa en god arbetsmiljö som bygger på respekt, öppenhet och tolerans och där alla medarbetares olika kompetenser, erfarenheter och synsätt tas till vara. Ingen ska utsättas för diskriminering eller trakasserier på arbetsplatsen. Kränkande beteende ska inte förekomma, detta gäller även skämt eller kommentarer som kan uppfattas som kränkande eller nedlåtande (se avsnitt 4.7). I praxissammanställningen finns ytterligare exempel av intresse för denna riktlinje: 44 och 64.

11 11 8. Åklagarmyndighetens anställda bör även utanför sin yrkesutövning uppträda på ett sådant sätt att han eller hon inte riskerar att förtroendet för den enskilde tjänstemannen eller Åklagarmyndigheten skadas. Kommentar: Utöver att iaktta de regler som finns om tillåtna bisysslor (se avsnitt 4.6 och nr och 39 i praxissammanställningen) bör anställda vid Åklagarmyndigheten i sitt privatliv uppträda på ett sådant sätt att förtroendet för hans eller hennes yrkesroll och myndigheten upprätthålls (jfr nr i praxissammanställningen). Anställda vid Åklagarmyndigheten ska givetvis låta bli att begå handlingar som kan medföra straffrättsligt ansvar, men bör också tänka på att även handlingar som i och för sig inte faller inom det straffbelagda området kan leda till att den enskilde tjänstemannens eller myndighetens anseende skadas. Såväl åklagare som andra personalkategorier har tillgång till känslig information. Det medför att Åklagarmyndighetens anställda måste tänka på att inte uppträda på ett sätt att han eller hon skulle kunna hamna i beroendeställning eller bli utsatta för påtryckningar eller otillbörlig påverkan. För att inte skada förtroendet för Åklagarmyndigheten är det viktigt att anställda vid Åklagarmyndigheten ger skrivelser och andra angelägenheter av privat natur sådan form att det står helt klart att den anställde inte agerar på yrkets vägnar (jfr nr 26, 27 och 36 i praxissammanställningen). Anställda vid Åklagarmyndigheten får aldrig utnyttja sin tjänsteställning i privata angelägenheter (jfr nr 54 och 55 i praxissammanställningen). Även med beaktande av den grundläggande yttrande- och meddelarfriheten (se riktlinje 4 och avsnitt 4.3) bör anställda vid Åklagarmyndigheten iaktta försiktighet vid uttalanden och inlägg på Internet och i andra sammanhang så att allmänhetens förtroende för Åklagarmyndigheten inte skadas (jfr nr i praxissammanställningen). I praxissammanställningen finns ytterligare exempel av intresse för denna riktlinje: nr 34, 48, 49, 62, 72, 73 och 74.

12 4 Vissa grundläggande regler 4.1 Europakonventionen Enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen gäller den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna här i landet som lag. Konventionen ska alltså följas på samma sätt som andra nationella lagar och regler. Av särskilt intresse för Åklagarmyndighetens verksamhet är artikel 6 i konventionen som behandlar rätten till domstolsprövning och en rättssäker process. I artikeln uppställs bl.a. ett antal minimigarantier i fråga om rättegången i brottmål. Även den s.k. oskuldspresumtionen, dvs. att den som anklagas för brott ska anses oskyldig så länge det inte finns en fällande dom mot honom eller henne, fastslås i artikeln. Det är den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter som avgör frågor som rör tolkningen och tillämpningen av konventionen. Domstolens avgöranden är prejudicerande för hur konventionen ska tolkas. En rik och nyanserad rättspraxis har härigenom vuxit fram avseende bl.a. artikel 6 som är den av konventionens artiklar som åberopats, tolkats och tillämpats mest av alla artiklar. Konventionen och domstolens avgöranden kan ge värdefull ledning även i rent etiska frågor. 4.2 Regeringsformen I 1 kap. regeringsformen (RF) återfinns övergripande regler med etiskt innehåll såsom att den offentliga makten utövas under lagarna (1 tredje stycket) och principen om att offentliganställda ska iaktta saklighet, opartiskhet och behandla alla lika (9 ). De grundläggande fri- och rättigheterna återfinns i 2 kap. RF. Där regleras medborgarnas rättigheter i relation till det allmänna. Av 2 kap. 21 RF framgår att begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna endast får göras för ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och att sådana begränsningar aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett dem (ändamålsprincipen). Ändamålsprincipen har bl.a. stor betydelse vid tillämpningen av tvångsmedel. Av 12 kap. 2 RF följer att en förvaltningsmyndighet i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda och vid tillämpning av lag har en självständig ställning i förhållande till den politiska makten och till andra myndigheter. Av detta följer att åklagaren i sin egenskap av allmän åklagare är självständig i sitt beslutsfattande. Bestämmelsen avser att hindra otillbörlig påverkan vid myndighetsutövning och vid tillämpning av lag. 4.3 Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen meddelarfrihet och meddelarskydd Varje svensk medborgare är genom bestämmelser i RF, tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) tillförsäkrad yttrandefrihet, tryckfrihet och s.k. meddelarfrihet. Meddelarfriheten följer av 1 kap. 1 tredje stycket TF där det stadgas att det står envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift så länge inte annat är föreskrivet i TF. I 1 kap. 3 TF föreskrivs att ingen får 12

13 åtalas eller dömas till ansvar eller åläggas ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan till det i annan ordning eller i andra fall än som anges i förordningen. Ett ingripande från det allmänna mot den som med utnyttjande av meddelarfriheten lämnar uppgifter till bl.a. massmedia kan således bara ske när TF medger det. Motsvarande bestämmelser gäller enligt YGL beträffande de medier som omfattas av den grundlagen. Att meddelarfriheten gäller envar innebär att den även gäller offentliganställda. Meddelarfriheten gäller dock inte myndigheter och andra allmänna organ som sådana. Om en myndighet lämnar information till media genom t.ex. ett pressmeddelande hindrar inte TF att ett ingripande sker (jfr bl.a. JO 1984/85 s. 278 f.). Detsamma kan gälla om en befattningshavare som har att företräda en myndighet uttalar sig i massmedia eftersom sådana befattningshavare ofta har en sådan ställning att de som personer är intimt förknippade med de tjänster som de upprätthåller. Det kan då ibland vara svårt att avgöra om personen uttalar sig på myndighetens vägnar eller som enskild. Sådana gränsdragningsproblem kan uppkomma när t.ex. en åklagare lämnar uppgifter för publicering. En åklagare kan inte allmänt sett anses företräda den myndighet i vilken han är anställd. Av reglerna i rättegångsbalken (RB) följer emellertid att fullgörandet av åklagaruppgifter inte har lagts på Åklagarmyndigheten som sådan, utan på de enskilda åklagarna som personer. Stor återhållsamhet måste iakttas vid bedömningen av om ett meddelande eller en uppgift som lämnas för publicering i tryckt skrift ska anses falla utanför det område som täcks av meddelarfriheten. Uttalanden som helt klart görs i tjänsten av någon som företräder myndigheten torde normalt inte omfattas av meddelarfrihet, men uttalanden som visserligen har samband med tjänsten men snarast har karaktär av personliga meningsyttringar torde i princip skyddas. I gränsområdet mellan de båda kategorierna råder en viss osäkerhet om vad som gäller. Utrymmet för ett privat agerande vid sidan om tjänsteutövandet måste dock, vad gäller en åklagare som handlägger ett visst ärende, anses begränsat såvitt gäller det handlagda ärendet (jfr JK:s uttalanden i nr 50 i praxissammanställningen). 4.4 Rättegångsbalken (utom jäv) Det finns ett antal bestämmelser i RB som är av etisk natur. I 23 kap. 4 läggs objektivitetsprincipen fast genom stadgandet att förundersökningsledaren ska beakta även sådana omständigheter som talar för den misstänkte och tillvarata bevis som är till den misstänktes förmån. Objektivitetskravet framgår även indirekt av andra bestämmelser i RB och förundersökningskungörelsen (1947:948). I 23 kap. 4 RB stadgas också att förundersökningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet (hänsynsprincipen). Den som beslutar om en tvångsåtgärd ska i varje enskilt fall pröva om arten, styrkan, räckvidden och varaktigheten av ingripandet står i rimlig proportion till det önskade målet. Endast om skälen som talar för åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär får tvångsmedel ingripas (proportionalitetsprincipen). Proportionalitetsprincipen kommer till uttryck genom flera regler i kap. RB, men anses även gälla för de tvångsingripanden som avses i 23 kap. RB. Behovsprincipen är närliggande proportionalitetsprincipen och innebär bl.a. att ett tvångsmedel får tillgripas bara när det finns 13

14 ett påtagligt behov och det avsedda resultatet inte kan uppnås med andra, mindre ingripande medel. Behovsprincipen innebär även att ett tvångsmedel ska upphöra så snart syftet med det har uppnåtts eller det av andra skäl inte längre finns behov av det. Genom 23 kap. 12 RB förbjuds vissa förhörsmetoder. I bestämmelsen stadgas att medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder inte får användas för att framkalla bekännelser eller uttalanden i viss riktning. Den som hörs får inte heller hindras från att inta sedvanliga måltider eller få nödvändig vila. Bestämmelsen gäller behandlingen av alla förhörspersoner under förundersökningen oavsett ställning. Av 23 kap. 18 RB följer att åklagaren har en upplysningsplikt i förhållande till den misstänkte och hans eller hennes försvarare. Full insyn råder och åtal får inte beslutas innan den misstänkte och försvararen har underrättats om vad som förevarit under förundersökningen. Den princip som uttrycks i 23 kap. 18 RB bör utmärka åklagarens förhållningssätt även efter det att förundersökningen avslutats och åtal väckts. 4.5 Jävsregler I 7 kap. 6 RB finns jävsreglerna för åklagare. Av paragrafen framgår att samma omständigheter som utgör jäv mot domare (se 4 kap. 13 RB) utgör jäv mot åklagare. Omständighet som släktskap och privat intresse i utgången av saken ska alltså bedömas på samma sätt som för domaren och även den s.k. generalklausulen (4 kap. 10 RB) gäller för åklagare. Om en jävssituation föreligger får åklagare inte ta befattning med förundersökning, åtal för brottet eller annan åtgärd enligt RB. Detsamma ska gälla vid fullgörandet av andra åklagaruppgifter. Jäv får dock inte grundas på åtgärd som en åklagare har vidtagit i tjänsten eller på en gärning som riktats mot åklagaren i hans eller hennes tjänst. Noteras bör också att det i 7 kap. 6 tredje stycket RB stadgas att även om en åklagare är jävig får han eller hon vidta åtgärder som inte utan fara kan skjutas upp. Av bestämmelserna i 7 kap. 6 fjärde stycket RB framgår att grundprincipen är att frågan om en åklagare är jävig prövas av högre åklagare. Det betyder att man i jävsfrågor är hänvisad till samma regelverk som gäller för överprövningsärenden i den brottsutredande verksamheten (se 7 ÅFS 2012:2). Jävsprövningarna för åklagare är alltså i detta avseende knutna till brottmålsförfarandet och ska inte ses som separata administrativa beslut (jfr. 32 förvaltningslagen [1986:223] samt SOU 1938:44 s. 127 och Ds Ju 1986:12 s. 13 f.). Systemet med jävsprövning avseende åklagare innebär bl.a. att en domstol som anser att åklagaren är jävig inte kan avvisa åtalet. Däremot får en domstol enligt regleringen i 58 kap. 2 första stycket 2 RB bevilja resning till förmån för den tilltalade om åklagaren varit jävig och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång. 4.6 Bisysslor Av 7 lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) framgår att en arbetstagare inte får ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva 14

15 någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet eller som kan skada myndighetens anseende. Enligt 12 kap. 3 RB gäller ett generellt förbud för allmän åklagare att vara ombud i rättegång. Från detta förbud kan dock undantag göras och tillstånd medges. Förbudet mot förtroendeskadlig bisyssla har sin bakgrund i de särskilda krav på objektivitet och integritet som gäller för offentliganställda. Dessa krav gör det viktigt att privata intressen inte tillåts kollidera med statliga på ett sådant sätt att allmänhetens förtroende för myndigheterna kan äventyras. Förbudet gäller all offentlig anställning, men i befattningar som ställer särskilt höga krav på allmänhetens förtroende för att tjänstemannen står fri i sin tjänsteutövning är det praktiska utrymmet för bisysslor väsentligen mindre än vid andra offentliga anställningar. Domare och åklagare har sådana befattningar. Vid Åklagarmyndigheten prövas bisysslor vid personalavdelningen, ofta i samråd med rättsavdelningen. Det finns inte någon ytterligare reglering eller myndighetspolicy utan varje ärende ska bedömas särskilt och individuellt. Åklagarmyndigheten har generellt en restriktiv hållning till bisysslor, särskilt vad gäller åklagare. 4.7 Jämställdhet och likabehandling Enligt 3 kap. 1 diskrimineringslagen (2008:567) ska arbetsgivare och arbetstagare samverka om aktiva åtgärder för att uppnå lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, och särskilt motverka diskriminering i arbetslivet på sådana grunder. Arbetsgivaren ska enligt 3 kap. 13 samma lag upprätta en plan för sitt jämställdhetsarbete vart tredje år. Åklagarmyndigheten har valt att göra en gemensam plan för jämställdhet och mångfaldsfrågor, en s.k. likabehandlingsplan. 4.8 Straffansvar och disciplinära åtgärder Tjänstefel Enligt 20 kap. 1 brottsbalken (BrB) ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar. Om ett brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt ska enligt paragrafens andra stycke dömas för grovt tjänstefel till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömandet om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande. Av paragrafens fjärde stycke följer att det som sägs i första och andra styckena inte ska tillämpas om gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse. 15

16 Bestämmelser om mutbrott m.m. Reformerade bestämmelser på mutbrottsområdet trädde i kraft den 1 juli 2012 (SFS 2012:301, prop. 2011/12:79). Enligt 10 kap. 5 a BrB döms arbetstagare eller den som utövar uppdrag som tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller uppdraget för tagande av muta till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller om gärningen har begåtts innan gärningsmannen fått en sådan anställning eller uppdrag eller efter dess upphörande. För tagande av muta döms också den som tar emot, godtar ett löfte om eller begär förmånen för någon annan än sig själv. Av 10 kap. 5 b BrB framgår att vid grovt brott utgör påföljden fängelse i lägst 6 månader och högst sex år. Enligt 10 kap. 5 d BrB döms den som i annat fall än som avses i 5 a tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för att påverka annans beslut eller åtgärd vid myndighetsutövning eller offentlig upphandling för handel med inflytande till böter eller fängelse i högst två år. För handel med inflytande kan dömas t.ex. en närstående till en åklagare som, åklagaren ovetande, tar emot förmåner för att påverka åklagaren i dennes myndighetsutövning. Om åklagaren känner till förmånerna aktualiseras istället ansvar enligt 5 a. Åklagarväsendet är, liksom övriga myndigheter inom rättsväsendet, starkt beroende av allmänhetens förtroende. Otillbörlig påverkan i form av t.ex. otillbörliga förmåner är typiskt sett ägnad att minska allmänhetens förtroende. Förmåner som kan föranleda straffrättsligt ansvar är tveklöst oetiska. Även om mottagande av en förmån inte föranleder straffrättsligt ansvar kan situationen ändå vara sådan att mottagandet kommer i konflikt med vad som är etiskt riktigt Närmare om bedömningen av om förmåner bör anses tillåtna eller inte Vid bestämningen av gränserna för det straffbara området är det viktigt att hålla i minnet att en otillbörlig förmån inte behöver ha ett ekonomiskt värde (Cars s. 80) eftersom begreppet omfattar, som det uttryckts i andra sammanhang, (v)arje förmån som normalt sett är av beskaffenhet att kunna utgöra ett verksamt bestickningsmedel (SOU 1974:37 s.141). Eftersom bedömningarna regelmässigt är situationsbetingade är det svårt att formulera konkreta och generella regler för när förmåner ska anses otillbörliga eller oetiska. Bortsett från förmåner som har samband med myndighetsutövningen, där utrymme för förmåner i princip saknas, beror bedömningen av en förmåns tillbörlighet på bl.a. skyddsintresset, graden av öppenhet, eventuella villkor förenade med förmånen, mottagarens ställning/position/arbetsuppgifter, personliga samband utanför tjänsten, huvudmannens inställning samt sed och allmän uppfattning. Dessa olika parametrar bör även ha betydelse för etiska ställningstaganden, dvs. i sådana situationer där otillbörlighet inte når upp till ett straffrättsligt ansvar. Skyddsintresset inom den privata sektorn har framförallt lojaliteten mot den konkreta huvudmannen och allmänhetens intresse av en fungerande konkurrens i fokus. För den offentliga sektorn däremot är skyddsintresset främst

17 knutet kring frågor om myndighetsutövningen, det oberoende beslutsfattandet och allmänhetens tilltro till den offentliga sektorns sätt att fungera. Den självklara utgångspunkten är att förmåner som erhålls från andra än huvudmannen och som är ägnade att skada skyddsintressena ska anses otillbörliga. Graden av öppenhet är ofta av betydelse för förmånens tillbörlighet. Det beror på att grunden för kriminaliseringen ofta utgår från den risk för påverkan som de ifrågasatta handlingarna innebär. Förmåner till offentligt anställda som utlovas och lämnas under fullständig öppenhet är därför många gånger mindre riskfyllda än sådana som sker i hemlighet. Villkorade förmåner, dvs. förmåner som erhålls under förutsättning av att den offentligt anställde motpresterar i sin tjänst är till sin natur otillbörliga. Den ställning, position eller arbetsuppgift som en tjänsteman har kan också vara av betydelse för om tjänstemannen överhuvudtaget får ta emot förmåner för sin tjänsteutövning och, i så fall, i vilken utsträckning. I offentlig verksamhet krävs inte alltid att en förmån är ägnad att otillbörligt påverka eller belöna mottagarens sätt att utföra sitt uppdrag (prop. 2011/12:79 s. 27). Vid myndighetsutövning eller upphandling så kan det för straffrättsligt handlande räcka med att förmånen i sig utgör ett angrepp på tjänstens integritet oavsett värdet (Cars a.a. s. 84). Skyddet är i sådana situationer till för att förhindra uppkomsten av blotta misstanken om påverkan av tjänstens eller uppdragets integritet. Det innebär att utrymmet för en åklagare att i samband med operativ verksamhet ta emot en förmån som har samband med tjänsteutövningen, t.ex. från någon som berörs av myndighetsutövningen, torde vara obefintlig. Om förmånen däremot saknar samband med åklagarens myndighetsutövning och istället erhålls vid exempelvis föredragshållning i tjänsten, är utrymmet större så länge som förmånens värde inte är så stort att förmånen enbart på grund därav är att anse som otillbörlig. På grund av åklagarens, liksom domarens, funktion i rättsväsendet är stor försiktighet påkallad, såväl från straffrättsliga som etiska utgångspunkter. Om en gåva från en person både har ett tjänsterelaterat och personligt samband utanför tjänsten kan en i sammanhanget alltför tilltagen gåva komma att betraktas som en otillbörlig förmån givet att en sådan överdrift inte kan ha någon annan förklaring än tjänstesambandet. Det finns därför anledning att även förespråka försiktighet i sådana situationer som vid en första anblick kan te sig enbart röra en tjänstemans privata sfär. Att i strid mot huvudmannens inställning ta emot en förmån innebär vanligen att förmånen är att anse som otillbörlig. I offentlig verksamhet finns det inte någon huvudman som kan lämna samtycke med befriande verkan (Cars s. 88 f.) till mottagandet av en, ur tillbörlighetssynvinkel sett, tveksam förmån. Självklart är arbetsgivarens inställning en mycket viktig del vid bedömningen. Huvudmannen kan ange sin inställning på olika sätt. Det kan ske i en konkret situation som vid prövning av bisyssla, genom att samtycka till en anställds deltagande i en konferens som bekostas av annan eller genom generella riktlinjer. Även om huvudmannens samtycke erhållits kan emellertid förmånen komma att betraktas som otillbörlig om huvudmannen inte haft full insikt om villkoren för förmånen. Om en anställd i offentlig verksamhet har en bisyssla som arbetsgivaren lämnat sitt tillstånd till men ersättning bedöms 17

18 vara oskäligt hög kan straffrättsligt ansvar aktualiseras för det fall ersättningen inte kan ha någon annan förklaring än vederbörandes tjänsteutövning (Cars a.a. s.74 ff.). I förarbetena (prop. 2011/12:79) till den reformerade lagstiftningen rörande mutbrott framhålls tydligt betydelsen av uppförandekoder för att ge anställda och uppdragstagare ledning i bedömningen av vad som kan anses utgöra tillåtliga förmåner. Inom vissa branscher och verksamhetsområden har det utfärdadats sådana riktlinjer. De för Åklagarmyndigheten utfärdade riktlinjerna på området (ÅMR 2007:2) är mycket kortfattade och restriktiva och har som huvudregel att anställda aldrig ska acceptera ett erbjudande. Andra myndigheter med mer mångfacetterad verksamhet har mer utförligt utformade riktlinjer. Även inom offentlig verksamhet finns det utrymme för tillåtna förmåner inom ramen för vad som kan sägas utgöra sed och allmän uppfattning. Det innebär bl.a. att mottagande av representation och normal gästfrihet är tillåten under förutsättning att det är motiverat ur verksamhetssynpunkt samt att det håller sig inom måttfulla ramar. Eftersom tillåtligheten är situationsbetingad torde dock inte ens sådan representation och gästfrihet anses tillåten från någon som berörs av myndighetsutövningen Disciplinära åtgärder Åklagarmyndighetens personalansvarsnämnd I enlighet med 12 förordningen (2007:971) med instruktion för Åklagarmyndigheten finns det en personalansvarsnämnd vid myndigheten. Nämnden består av fem ledamöter; riksåklagaren, personalföreträdare (en för ST och en för Jusek) samt två övriga ledamöter. Riksåklagaren är nämndens ordförande. Personalansvarsnämnden ska enligt 25 myndighetsförordningen (2007:515) pröva följande frågor: 1. skiljande från anställning på grund av personliga förhållanden när anställningen inte är en provanställning, 2. disciplinansvar, 3. åtalsanmälan och 4. avstängning. Personalansvarsnämnden ska inte handlägga ärenden enligt punkten 2 som gäller åklagare. Dessa ärenden handläggs av Statens ansvarsnämnd (se nedan). Personalansvarsnämnden ska inte heller hantera ärenden enligt punkten 3 som handläggs av Riksenheten för polismål. Ett ärende väcks hos personalansvarsnämnden genom anmälan som ges in till Åklagarmyndigheten. Personalansvarsnämnden kan också ta upp ärende till behandling på eget initiativ. Statens ansvarsnämnd Enligt 14 LOA får en arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse om felet med hänsyn till samtliga omständigheter inte är ringa. Av 23 åklagarförordningen (2004:1265) jämförd med 34 LOA föl- 18

19 jer att Statens ansvarsnämnd gällande åklagare beslutar i frågor om disciplinansvar, åtalsanmälan och avskedande. Anmälan till Statens ansvarsnämnd görs av Åklagarmyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten. Även Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK) har rätt att anmäla ärenden till nämnden. Om anmälaren är den myndighet där arbetstagaren är eller senast har varit anställd ska myndigheten som huvudregel anses som arbetstagarens motpart i ärendet (se 11 förordning [2007:831] med instruktion för Statens ansvarsnämnd). Syftet med en prövning utanför den myndighet där den anställde arbetar är att det inte ska kunna misstänkas att kollegor tar obehöriga hänsyn vid prövningen. 19

20 5 Hushållande med statens medel samt god styrning och kontroll 5.1 Övergripande reglering Av 1 lagen (2011:203) om statsbudgeten framgår att hög effektivitet ska eftersträvas och god hushållning iakttas i statens verksamhet. I 3 myndighetsförordningen (2007:515) föreskrivs att ledningen för varje förvaltningsmyndighet under regeringen ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Ledningen ansvarar enligt samma paragraf för att verksamheten redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt och att myndigheten hushållar väl med statens medel. I myndighetsförordningen anges också att ledningen ska säkerställa en betryggande intern styrning och kontroll. Regeringen har beslutat att vissa myndigheter ska ha en internrevision. Det har Åklagarmyndigheten. Dessa myndigheter ska också ha en process för att säkerställa att myndigheten med rimlig säkerhet fullgör sina uppgifter och mål enligt kraven i myndighetsförordningen. Detta framgår av förordningen (2007:603) om intern styrning och kontroll. Processen omfattar riskanalys, kontrollåtgärder och uppföljning. De tre momenten ska dokumenteras. 5.2 Ekonomistyrningsverket Ekonomistyrningsverket (ESV) är en central förvaltningsmyndighet under Finansdepartementet som ansvarar för att utveckla och förvalta den ekonomiska styrningen av statlig verksamhet. ESV meddelar föreskrifter och allmänna råd avseende bland annat förordningen om intern styrning och kontroll. ESV tar också fram handledningar och andra skrifter till stöd för myndigheter vid tillämpningen av de olika regelverken. Stöd till myndigheter ges även genom utredningar, utbildning och rådgivning. 5.3 Riksrevisionen Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen som ansvarar för revision av genomförd statlig verksamhet. Granskningen genomförs i form av den årliga revisionen av myndigheter och i form av effektivitetsrevision. I den årliga revisionen granskas årsredovisningen, såväl den finansiella redovisningen som resultatredovisningen. Dessutom granskas underliggande redovisning och ledningens förvaltning. Riksrevisionen utför även effektivitetsrevision. Den syftar till att granska att mål och statliga åtaganden uppfylls på ett effektivt sätt och att statliga verksamheter fungerar väl. Effektivitetsrevision av en verksamhet sker när Riksrevisionen anser det påkallat. 20

21 6 Utbildningsinsatser m.m. inom Åklagarmyndigheten och närliggande verksamheter 6.1 Utbildning inom Åklagarmyndigheten Kurser för åklagare I åklagarnas grundutbildning ingår några föreläsningar inom etikområdet. Under Basveckan som genomförs under aspiranttiden ges en föreläsning om åklagarrollen. I Åklagarkurs 1 som genomförs under assistentåklagartiden ingår en lektionstimme om bemötande och ytterligare tre lektionstimmar om övriga etikfrågor. Undervisningen utgår från dokumentet God åklagarsed från år 2002 och deltagarna får även i grupp under ledning av en av kursledarna diskutera etiska dilemman som de kan ställas inför i arbetet eller på fritiden. I år kommer ett nytt pass med fyra lektionstimmar etik införas på Åklagarkurs 4. I grundutbildningen ingår även en föreläsning om JO:s arbete. I åklagarnas vidareutbildningar finns för närvarande inga särskilda kursavsnitt på etikområdet. Inom ramen för alla kurser är det däremot i vissa fall naturligt att beröra frågor om åklagaretik i samband med såväl föreläsningar som erfarenhetsutbyten Kurser för administratörer I grundutbildningen för administratörer ges utbildning i bemötandefrågor under ett avsnitt som omfattar fem lektionstimmar. I vidareutbildningen Praktisk ekonomi och personalhantering ingår en två lektionstimmar lång föreläsning om representation, förmåner och mutor utifrån ett straffrättsligt perspektiv Interaktiva utbildningar På kompetensportalen har alla tillgång till den interaktiva utbildningen Bemötande av sexualbrottsoffer vars syfte är att tillförsäkra varje sexualbrottsoffer ett gott bemötande genom hela rättskedjan av både åklagare och administrativ personal. 6.2 Etik för domare I Domstolsakademins kursutbud finns sedan tidigare en tvådagarskurs som heter Domarrollen och domstolens funktion. Kursen ges för närvarande en gång per år. Kursen riktar sig till både nyutnämnda och mer erfarna domare samt till föredragande. De ämnen som tas upp är Domstolens ställning konstitutionellt och funktionellt, Domarrollen och domarens självständighet samt domaretik och värdegrunder. Det sistnämnda avsnittet omfattar drygt sex lektionstimmar och tar bl.a. sikte på de nya riktlinjerna God domarsed (se strax nedan). Domaretik och god domarsed tas i viss mån upp även på Domstolsakademins kurs Ordföranderollen som ges inom ämnesområdet Processrätt och fokuserar på hur man som domare i allmän domstol bör agera för att uppnå ett gott bemötande i rättssalen. På liknande sätt finns det inom ämnesområdet Förvaltningsprocessrätt en kurs för domare i allmän förvaltningsdomstol som heter Rollen som ordförande vid muntlig förhandling. Gemensamt för båda kurserna är att kursupplägget innefattar att aktörer som brukar vara parter 21