Originaltext från Jonas Carl Linnerhielms resebeskrivning rörande Öresundsregionen. Tredje Brefvet

Transkript

1 Originaltext från Jonas Carl Linnerhielms resebeskrivning rörande Öresundsregionen Tredje Brefvet Utom Lund vidtaga åter idel slättmarker, dels odlade, dels lemnade till betesmark, kallad Fälad. När man rest en hel sådan mil, ser man ett stort hus till venster om vägen, omgifvit af en liten plantering. Det tillhör Kammereraren Cronsjoe, som sades outtröttlig drift odla stället, och äfven där anlagt tvenne oljeqvarnar eller pressar, som hvadera drifvas med sitt kronhjul af tre hästar. Icke mer än en stamp fans vid hvardera. I fullt mörker kommo vi till Malmö. Denna staden är väl byggd med många stenhus, som åtminstone vittna om förmögenhet. Dess Torg är stort och af utmärkt anseende. Tvenne stora lummiga lindar pryda dess medeldel, och rundt omkring stå smärre lindar; men marterade af trädgårdssaxen till fyrkantiga former. Vid den storlek detta torg äger, undrar man att naturens fria behag förjagats från dessa trän och måste antaga lika styfhet i linier med de stenmassor, som innesluta torgets omkrets utgörande temligen vackra hus, men icke modeller för lindars annars så behagliga form. En vattenkonst är byggd på torget och betäckt med lågt tak: gömmer sin ådra, tills den påkallas, och sprutar ej oupphörligt såsom de Romerska, som med nyttan förena anseende och prakt. Den mycket bekanta Knuts-Gillets Sal är i Rådhuset vid torget. Den är ganska stor, utan att vara vacker eller prydlig, och torde i sitt utseende, utom sina 13 ljuskronor och 15 fönster, äga föga annan märklighet än tre pelare i en rad midt i rummet. Om en synbar nytta utgöra vid et rums prydande en älskad egenskap, är man vid dem väl tillfreds; emedan de tydligt visa sig såsom stöd under bjelkarne. Man frågar åtminstone icke här, såsom Grefve E d i Berlin: Kolloner, hvad gören J? Att Gillets sammankomster äro lysande, lär dock ingen tvifla; men Gillets Dufva och Dryckeskärl kommo icke för våra profana ögon eller händer. Stadskyrkan är temligen stor; men icke vacker. Altartaflan föreställer Nattvarden, Frälsaren på korset och Dess Himmelsfärd: ett gammalt måleri. Nytt är deremot Orgelverket, och siradt med Doriska samt Joniska Orden. Döpelsefunten, af svart marmor med alabasterbilder och förgyllning, var gifven år 1601 af en Konsul från Ancona. Bland Epitafier sågs ett till venster om altaret, med latinsk inskription, som firade hågkomsten af Benedicta Mostii filia de Sörby och Vilhelmus Henrici filius de Hellespont, död På en målning deruti visade sig Adam jemte Eva, på hon tog äplet, och utdrifningen ur Paradiset: en särdeles målning på en åminnelsetafla. Ett annat Epitafium hade ett krusifix av bildhuggeri, samt Adam och Eva med äplet, målade på dörrarne, som voro likasom på gamla altartaflor, slå igen till taflans betäckande. Det förra visade Synden och Straffet; detta Synden och Försoningen: begge temligen oväntade emblemer eller påminnelser att fästas vid de firade aflidnas minne. Tyska Kyrkan, nära ena ändan af staden, är äfven, som den förra, utan yttre anseende och mycket kort. Invändigt vore den täck, om der vore hvitt hvalf, i stället att detta nu är uppfyldt af målade figurer, nästan i naturligt, storlek, som föreställa scener ur Frälsarens historia å ena och skapelse-historien å den andra sidan: rörande till medlidande så väl målarens konst, som för deras ämne. Midtöfver choret ses Yttersta Domen i lika måleri. Altartaflan visar Nattvarden. Slottet, ett litet stycke utom staden, är befäst. Man passerar dit öfver tre vindbryggor, finner en stor högt kringbyggd borggård och mycken dysterhet. Ett Tyghys var nyligen bygdt utanföre densamma. Vid återgåendet derifrån till staden, åtföljde vi sjön. Den var upprörd och sorglig, utan mycken annan rörelse än böljornas. Köpenhamns kyrkotorn gåfvo sig mörkt tillkänna öfver den dystra vatten-ytan. Vår afsigt att se dem eller den hufvudstaden på stället, uppsköts derföre till morgondagen, och vi valde hellre att beresa Svenska kusten, än öfverlemna oss åt ett sund af fyra mils bredd. Från Malmö, der vi, väl logerade och väl serverade, glömde förra nattens ledsnad, reste vi till Landskrona. Emellan förstnämnda stad och Lomma gästgifvaregård var oupphörligt flackt land, nästan

2 beständigt fälad. Vid Lomma är Tegelbruk, der bränningen sker med torf. En fjerdingsväg derifrån passerade vi nära Borreby flackt belägna herregård, som tillhör Grefvinnan Bonde på Trolleholm. Landsvägen tycktes hafva försvunnit. Man kan alldeles säga, att här är ingen, om icke den bredaste fåran eller vagnspåret skall kallas väg. En ganska oväntad syn, att Sveriges bäst befolkade provins skall sakna en så nödvändig kommunikations-anstalt, som riktig landsväg, då i långt mindre bebodda landskap med en spridd folkmängd så mycket arbete nedlägges i detta nyttiga och nödvändiga ämne! Än mer gjorde denna brist mig ondt, då jag fann den just vid rikets gräns. Hvad skall den kommande utlänningen tänka om Sveriges odling, om han, afskräckt af denna väg, genast återvänder till sitt land? Farten är här, som Du kan föreställa Dig, särdeles ledsam. Man erfar en jemn stötning mellan dessa fåror, man ser ej annat än tomt land, man känner ej annat än oupphörligt framstrykande vindar, man hör ej annat än deras susning eller flygtiga fåglars rop, och torflukten och stinkande sjöluft öka obehagligheten af denna fart. Sällan ses någon stuga med några glesa pilar. Intet hopp ges om skugga, intet om lugn. Gärdesgårdarne äro af bara sjötång, högtals på hvarandra lagd; husen af korsvirke med illa sammanhängande murbruk. Allt förenar sig att vara fult. Sådan är äfven trakten omkring Hr Ryttmästaren, Grefve Axel Hamiltons egendom Tågarp (till höger om vägen emellan Lomma och Landskrona), så snart man trädt ur gårdens egen lilla lund. Längre bort var litet bättre väg, och närmast Landskrona är en väl underhållen pil-allé verkligen täck. Ovanligt, om icke underligt, är, att den lär vara på stadens område. Man ser eljest avenuen till våra städer lika tom och skugglös, som de fält, hvilka omgifva dem, och ofta till landtmannens skada bära säd, medan färgstofter, hampa och lin förskrifves från utlänningen, eller landtbon genom varans dyrhet tvingas att borttaga sin bästa jord, för att framtruga en ringa skörd deraf. Landskrona gamla stad är ringa och klent byggd. Den nya deremot har en hop ansenliga hus af sten. Till deras uppbyggande har Kronan lemnat sten och kalk. Men antingen dessa materialier icke nog tillräckligt lemnats, eller förmögenhet för öfrigt fattas invånarne, så är staden på långt när icke fullbyggd. Platsen, der stora torget enligt plan skall blifva, är ännu icke ens planerad. Till en del är der ännu sjö. Kyrkan vid ena ändan af detta tillärnade torg är ännu icke fullbordad, men utgör en täck byggnad, utan all öfverflödig grannlåt. En stor Kasern, af fast utseende, ligger vid lilla torget. Fyra sådane hafva varit tillärnade och hört till den stora planen för stadens anläggning; men hafva ej kunnat blifva uppförde. Emedlertid ligger här dock en någorlunda garnison af Konungens Regemente, under befäl af dess Chef, Hr Öfversten Elof Rosenblad, som, lika älskad och aktad af Troppen och Allmänheten, äfven genom sitt bemötande befästade hos oss samma tänkesätt. Af nya Fästningsverket är blott något litet färdigt. Så är det ock med den så kallade Gråen, hvilken varit utsedd att nästan ensam utgöra stadens, för att ej säga hela landets försvar. Den är ett så stort företag, att man nästan måste beundra djerfheten att tro utförandet möjligt. Det är en stor holme, liggande något stycke ut i sjön, hvilken holme, förvandlad till fästning, ej allenast skall bevara staden och försvara hamnen, utan ock sjelf få särskilta inloppsställen, eller, om jag så får säga, hamnar för freggater, galerer, m.m. Man var nu i arbete att gräfva dessa hamnar, hvarvid en kommendering, 250 man stark, af Kronobergs Regemente sysselsattes under Forifikations-Officeren Hr Kapten Malmbergs inseende. Jordmånen hade utseende att vara en sammangyttrad äfja, som genom sin fasthet fordrade mycket arbete, så mycket besvärligare, som den vid minsta regn blir klissig och gör hvart steg halkande, så väl för hästarna som manskapet. Vi voro äfven vid Slottet, beläget ett litet stycke från staden. Man passerar dit mellan gamla fästingsverk, uppförda redan under Danska väldet, och kommer öfver tre vindbrygger, ej alla öfver våta grafvar. Slottets borggård är ej stor och sjelfva slottet en oansenlig byggnad, nu utnyttjad till magasin. Der äro inga logeabla rum, och de mindre byggnaderne vid borggården obetydliga.

3 Vid Landskrona syntes åkrarne bördige. Sedan öfverforos sämre fält. Åsynen av det täcka Seland förnöjde dock ögat vid den kalhet som omgaf oss. Glumslöfs gästgifvaregård, ¾ mil från förenämde stad, ligger ock flackt men icke ohyggligt, och pryddes af planterade pilar, liksom de flesta boningar i denna trakten. Ty hvart och ett ställe har här, likt den Ninivitiske Jonas, sin kurbits. Vid Glumslöf lyste äfven ett grundmuradt Tingshus. Nära Ramlösa, dit vi togo vår kosa, är vid Rös by marken besynnerligt delad i kullar, mellan hvilka vägen leder sig. Till en stor del äro de bebyggda samt mycket planterade med pilar. Täckhet alstras af dessa brytningar och denna omvexling, i ett land, der platta scener oupphörligen tröttat ögat. Vid Ramlösa börjar ekar pryda fältet; Och omkring surbrunnen, der marken är bruten i höjder och dälder, har naturen och konsten förenat sig att tilldana den täckaste lund. Nie större och mindre byggningar äro uppförde för brunnsgästerne på en höjd, hvarifrån man njuter en lika intagande som präktig utsigt öfver Sundet och till Danska landet. Stor och rik är denna syn. Öfver en vid sträcka land, der Helsingborgs stad hvilar vid foten af den höjd, som det höga tornet Kärnan kröner, synes det segelfulla Öresund, utbredande sig åt ömse sidor. Selands vackra strand, dess varierade fält, dess många lustgårdar, en del lustslott, Köpenhamn och Helsingör, samt det hotande Kroneborg med sina resliga torn och spetsar, lyste öfver detta rika vattenfält och formerade en skön utsigt. I dälden nedanföre ligger brunnshuset, hvilket på sin främsta ända har en peristil med fyra kolonner. Denna byggnad utgör brunnsal och några andra rum. Vid dess ända är en liten instängd plan, der helsokällan faller ur klippan. Den rinner oupphörligt vid foten af ett tvärbrant berg, som genom källans jernhaltighet fått en gul färg af ockra, och som upptill bär höga löfträn, hvilka fälla skugga och svalka öfver Brunnen och det frodiga gräs, som betäcker deras rötter, och blandadt med mossornas refvor, sänker sig nedåt klippan. Likasom ur ett altare faller källan, eller genom ett rör i den niche, som på altaret är murad. Fredad och helgad är derföre denna källa, ett evigt flytande ursprung till helsa. En stor lund, behaglig både genom sina träns reslighet och deras fria växt, eller en viss vildhet, omgifver brunnshuset och sträcker sig öfver de angränsande kullarne lik en skog, vördigt och ljuft. Genom den leda sig åtskilliga promenadvägar eller stigar, slingrande uppföre kullarna i fullt lugn, till omvexlande och skuggrika promenader för brunnsgästerne. På en liten gräsplan, vid den körväg som genomskär dälden, står ännu den Runsten, som framl. Hof-Intendenten Baron Hårleman lät resa med Svensk inskription af runor. Men man kommer snart ur denna så verkligt vackra lund och nalkas Ramlösa by, som fordom lär, utom Helsingborgs stad, utgjort det enda, men ett klent och beklagligt tillhåll eller boning för brunnsgästerna. Der efter öfverreser man åter mindre hyggliga marker, dem ögat nästan förgäter att blifva varse, emedan Sundets skönhet jemt är framför dess blickar. Men jag måste sluta, för att öfverfara detta sund. Jag lemnar dig, älskade Fosterland! för några dagar. Sjelf flydd ur ditt sköte, flyger tankan tillbaka till mina Vänner, till Dig, mina åldrars glädje, och stundom till de lugna bygder, som sågo våra ungdomslekar. Lef säll! Ack, kunde en tanka från Dig ledsaga din Vän!

4 4. Krapperup, den 1 September Åter är jag inom mitt Fosterlands gränsor, och åter vid min berättelse. Minnet af Dig följde mig på böljan, följde mig i Konungahusen, följde mig i kojans lugn, i den stolta och i den lekande naturen. Vänskapens känslor ömsom eldade, ömsom nedslogo mitt mod, då blåsten hårdt välfde böljorna under vår båt vid öfverfarten till Seland. Jag kan ej beskrifva dessa känslor. Det är kanske allramest vid dem man erfar, att man har band, som fästa vid lifvet. Klockan 4 i Fredags eftermiddag kommo vi till Helsingborg. Vår vagn inqvarterades der; och så snart jag slutat mitt bref till Dig, läto vi klockan half 7 sätta oss öfver Sundet. Tvenne karlar voro roddare, hvilka för 3 R:d. Riksg. bragte oss på något öfver en timma i land, under temligen stark blåst. Vi voro en gång helt nära under Kronborgs murar, trodde oss då snart få gå i land och undslippa vår fara eller rättare vår fruktan; men sjömanskonsten fordrade att åter gå ut till sjöss, för att komma opp i vinden och derigenom till rätt ställe. Mörkret och de svallande böljorna gåfvo en dyster högtidlighet åt denna öfverfart, helt olik den, då jag förra gången befor detta Sund, då hela naturen liksom i helig stillhet stod lugn och orörlig, vattenytans spegel emottog luftens qvalm, och då bilden af Kronborg flöt öfver till Svenska landet. Nu åter var allt upprördt, och min inbillning tyckte sig vid blicken på dessa torn se verkligheten af de Vernets taflor, der fraggiga vågor störta skeppsbrutna mot foten af de klippor, på hvilka tornen upphöja rysligt lysande spetsar ur det allmänna mörkret. Men - ändtligen stego vi opp på Helsingörs brygga, vid sidan af en mängd båtar och fartyg, lemnade vårt pass till en militär vaktkarl, undergingo på öppen gata nästan i fullt mörker en ganska beskedlig visitation, och fingo qvarter hos Fru Juel, der vi med lugnade känslor efter en kort stund återfingo passet, vederbörligen påskrifvit. Följande morgon voro vi i synnerhet angelägne, att bese det Kongl. Lustslottet Marienlust, hvars byggnad och läge på en höjd eller ås strax utom staden redan från Svenska stranden förefallit oss angenäma. Vi gingo genast dit och passerade dervid tvers förbi den allé, som från stadens ena hörn går till Kronborgs slott. En skildtvakt vägrade oss att bevandra den, såsom ej försedde med nödigt tillstånd, och vi åtnöjde oss villigt, att blott på afstånd kasta några blickar till denna fästning, som genom sitt läge trotts beherrska Nordens haf, och hvars vårdade fästningsverk hos oss bibehöllo det intryck tornens höjd redan hade gifvit. Först går man uti en allé i stadens kant, utmed de långländta ängsmarker, som åt landssidan stöta intill Kronborgs vallar, kommer derefter mellan låga hus på en obetydlig gata, och är slutligen oförmärkt midt utanföre Marienlusts trägård, som muren helt och hållet gömmer. Ingen port är åt gatan, utan man måste alldeles passera förbi trägården och då genom en liten ostädig gård inträda vid dess sida. Men ehuru styf den anläggning är, som då genom porten allraförst visar sig, äger den likväl ett visst anseende genom sin ordning och sina bilder, hvilka i myckenhet pryda blomsterqvarteren och planen frammanföre slottet. Bland de Lustslott jag sett, har jag icke tyckt något äga hvarken läge eller byggnad i så landmessig stil. Romantiskt är tillika detta läge: En stark vexling af höjder och dälder: de förra på ett ställe bakom slottet förenta genom en gång, som uppbäres af fyra kolonner, och alla klädda med skön gazon. Vid eller snarare mot sluttningen af denna ås står detta slott. Vid dess fot råder tysthet och lugn. Från dess öfvra våningar, dit man från backens höjd kan direkte ingå, njuter man deremot en stolt och vidsträckt utsigt. Från denna höjd, som skuggrika boskéer och trän pryda, öfverser man rika fält, malmgårdar, Helsingör och Kronborg med en lång sträcka af Nordsjön och Sundet, samt den Svenska stranden, Helsingborg och dess grofva torn. Hirschfeld prisade denna vue. Behöfver jag säga mer om den fägring som nu frapperade mig? Föreställ Dig ett fält, sedt ur täta skuggor, upplyst af solen, ägande fruktbarhetens rikedom: på detta fält, närmast, vårdade byggnader anlagde af öfverflödet och nöjet, emellan höga fruktträn eller andra ännu resligare: dessa malmgårdar liksom förenande landet med staden, hvars ansenliga talrika hus betäcka stranden: bland dessa hus tvenne kyrkor, höjande stolt sin hela

5 längd och än mer sina torn öfver allt det öfriga: vid sidan af denna stad en fästning, som utan bistert anseende imponerar, lika genom sin form som genom sitt rykte, och reser höga torn öfver väldiga murar: ett gränslöst haf till venster; till höger och midt framföre ett sund, lifvadt af en mängd segel, ända från rangskeppet till jullen: bortom detta sund ett land, bebygdt af hyddor, byar, herregårdar och städer, bärande på sin höjd ett torn, som genom sin skapnad och fasthet återkallar minnet af fordna tidehvarf. Föreställ Dig allt detta, och tänk Dig då antingen inuti eller vid sidan af ett Slott, som äger utseende och läge, värdigt denna syn, värdigt lyckliga inbyggare. Du skall säkerligen njuta i tankan med mig, och dervid glömma min svaghet, att blott kunna uppräkna föremålen, i stället att beskrifva. Länge förnöjde af en sådan åsyn, gingo vi ur denna höjds skuggor in i en vildare trakt vid dess sida: en liten skog, genomslingrad af smala vägar, som ledde dels till bördiga fält, dels till ett lusthus, hvilket från sin höga kulle äfven låter öfverse förenämde präktiga rymd. Vi nedstego åter i Franska trägårdens stillhet, stannade under dess alléer, blickade på de många bilderna, som alla äro modest beklädda, tecknade med flygtiga drag slottets täcka byggnad, och återvände till staden. Hastigt ögnade vi på kyrkorna, af hvilka Stadskyrkan är störst; men ganska mörk af pelare, läktare och griljerade bänkar. Dess altartafla är gammal, af förgyldt bildhuggeri. Döpelsefunten inneslutes i ett af kyrkans nedra hörn inom ett högt messingsskrank, och choret af ett dylikt: mera granna och lysande af blankhet, än vackra, och alldeles inspärrande choret. Kyrkans tak tyckes ovanligt, såsom varande så kalladt Italienskt, och försedt med ett litet torn midtpå, fastän ett högt är uppfördt vid ändan af kyrkan. Tyska kyrkan är äfven mörk, emedan dess inneslutna läge på en med träd besatt gård och invid nära byggnader förnekar den dager, som mindre antal läktare än i Stadskyrkan eljest kunde låta intränga. Altartaflan föreställer Frälsaren i örtegården. Vår postvagn var nu tillreds. För 3 Danska Riksdaler skulle den föra oss till Köpenhamn, och för en Riksdalers tillökning taga vägen dit genom Kongl. Djurgården (Dyrhaven). Vid vakten eller stadsbommen betaltes en Riks-ort eller fjerdedels R:d. ( ungefär 9 sk. 7 r. B:ko) vid utresan. Sedan skedde resan obehindradt och utan afgifter, utom vid 6 särskilta bommar af 2 skilling Dansk (ungefär 8 r:st. B:ko ) vid hvardera. Trakten närmast Helsingör är uppfylld af kullar, men kal, och framvisar ej den fägring, som ögat på afstånd hoppas. Sedermera finner man då och då bokskogar och fruktbarare fält, som likväl temligt ofta omvexlas med sandiga eller magra marker. Värdshus och andra byggnader, af mer eller mindre anseende, finnas stundom utmed vägen, men sällan med ljufligt läge eller intressant utsigt. Allmogens boningar tycktes ej vittna om välmåga, och för öfrigt likna de Skånska. Oväntadt torde det förefalla, att dessa landtbrukare ännu för 14 eller 15 år sedan behöfde undervisas eller åläggas att bygga sina mangårdshus och bostäder invid sina åkrar. Tre mil från Helsingör är Kongl. Lustslottet Hirschholm beläget till venster om vägen. Dess första anblick visar blott ett litet torn eller en låg obelisk öfver den lund, hvaraf det tyckes omgifvit. När man vidare nalkas det, kommer man först såsom i en vacker by, och har till venster fler-radiga alléer. Mellan dem kommer man till en bro öfver en kanal, och är genast på yttre borggården, der en lång facad af blott en våning visar sig. Den har midtpå sitt tak ett lågt klocktorn, som krönes af en liten sirad obelisk. Genom ett hvalf eller porten på denna facad kommen på borggården, ser man den vara kringbyggd, men med egentliga hufvudbyggnaden högre än sido-linierne, alla likväl ansenlige. Nedanföre slottet är trägården: den har höga skuggrika boskéer; men icke en fri natur, fastän åtskillige mindre styft böjda eller slingrande gångar i sednare tider tillkommit. Lugn och dysterhet utgör dess karakter, nästan stridig mot anspråket af ett Kungligt och vidlyftigt Slott. Kanalerne ge dock någon

6 liflighet och behag, i det de på sin jemna yta spegla boskéerne och slottet. Denna blick var glad, men den förekom sällan. Midt framför slottet vid trägårdens slut ses på en låg plan åtskilliga nu obrukbara vattenkonster i boskéernas nicher. Bilder och den bassin af sten, hvari vattnet fallit, äro ännu qvar, äfvensom byggnaden efter ett slags vattenkost eller anlagd kaskad vid foten af den upphöjdare plan, der orangeriet med derstädes varande åttakantig salon varit. Äfven denna byggnad är qvar och ej liten; men nu mindre vårdad, oaktadt slottet stundom är om somrarne bebodt, och äfven nu beboddes af Prinsen af Würtemberg. Vid ena sidan af trägården utgingo vi åter. Der var en gata med små hus vid ena sidan och en allé mellan kanalen vid slottet och dem, märklig blott af ålder och skröplighet. Från värdshuset, som var nästan midtför inkörseln till slottet, och der vår kusk, lika som de ordinära posterne, stannade en timma till sin och hästarnas förfriskning, passerades utmed sidan af trägården eller parken. När vi derefter ömsom öfverfarit flacka fält, ömsom genomrest sköna boklundar, af hvilka en var förträfflig, kommo vi helt nära Kongl. Lustslottet Sorgenfrie. En allé till venster om vägen leder dit från en sandplan, vid hvilken äro stallflyglar och dylika byggnader. Slottet är ej stort; blott en våning med sin frontispis; men ligger högt, och har nedanföre en friare park, än vid Hirsholm, hvilken i synnerhet vid högra sidan synes vara ny eller med mycken ny plantering. I fonden af densamma, midtför slottet, står ett öppet lusthus vid brädden af en smal å. Det utgöres af helt simpla röda kolonner, hvilka bära ett högblått tak i Kinesisk smak, utan andra sirater än en gul krok vid hvarje ända af dess ryggås. Kolonnerne sakna kapiteler, pjedestaler och alla listverk; men gubbhufvuden, som hålla klockor, äro fästade öfverst på dem. Skogen eller parken genomslingras af vägar och gångstigar, af hvilka en del kröka sig på en angenämt vild men något sidländt trakt, och leda öfver smala broar till åtskilliga byggnader af landtlik enfald. Ett nära beläget Kattuns- tryckeri lyste der för ögat med sina vidlyftiga blekplatser, och vassen omgaf oss under täta träns skuggor på de konstlösa broarna eller spångarna, medan åen helt smal smög sig fram under buskagen. Denna utsigt med vuen af den helt nära belägna byen eller köpingen Lyngbye, var på en gång lugn, liflig och täck. Icke ens de nämda klockornas bjellring störde det angenäma intrycket af denna stillhet. Genom nyare planteringar eller boskéer stego vi åter uppföre de sluttande gångarna till slottet. Vid dess venstra sida är på något afstånd i trägården upprest Konung Fredrik V:s bröstbild af hvit marmor, ställd på en hög pjedestal och omgifven eller skyggad af vördiga trän. Bänkar står deromkring. Ett litet stycke derifrån, under dylika öfverhvälfda skuggor, står en täck minnesvård öfver Arf-Prinsens Gemål, Sofia Fredrika af Meklenburg-Schwerin. Den är af ljus gråspräcklig marmor i ädel simplicitet. På dess framsida ses Prinsessans siluett (inlagd af mörkgrå marmor), i förening med hvilken inskriptionen är så utförd, att öfver siluetten står med bokstäfver af brons: Mindet er, och under densamma: av udödelighed. Den vindes icke ved guld och diadem, men ved dyde. Deröfver i tympanen, som ofvanpå en prydlig list kröner altsammans, ses Odödlighetens sinnebild: en Fjäril. På minnesvårdens frånsida står S. F. dubbelt inbundne, och Född den 24 Aug Död d. 29 Nov. 1791; samt på hvardera af de andra tvenne smalare sidorna en antik tårflaska af brons. Vid sidorna om minnesvården äro halfrunda hvilosäten i djup skugga. Detta ställe tycktes just kallande till ömhet och saknad, åt hvilka känslor det var egnadt. Sedan parken med dess böjda gångar vid ena sidan om landsvägen, och en skön bokskog vid den andra, uppfört, och vi äfven genomrest den halfannan mil från Köpenhamn belägna täcka byn eller köpingen Lyngbye, der en vacker å gaf ökadt behag och liflighet, och kyrkan i högt läge visade sin åldriga byggnad, började något mera flackt land, likväl stundom för härligadt af vackra boklundar med dervid belägna landgårdar. Närmare Köpenhamn vidtager på begge sidor om vägen en dubbel allé af mycket anseende. Hela trakten äger prydlighet eller frodighet. Bred och jemn är vägen. Täcka äro ock sjelfva vallarne, som omgifva staden. Deras vårdade skick och deras friska grönska nästan utplånade för ett ögonblick minnet af det behof, som gjort alla sådana nödvändiga. På deras gräsbädd och i skuggan af deras alléer tycktes sjelfva lugnet och oskulden trifvas: och den stilla vattengrafven emottog vassens gröna bild. Högtidlig och skön är hela denna avenue.

7 När man passerat nyssnämnda vallar, vindbryggorna och en vakt, inträder man på en gata af sådan bredd och genast så bebyggd, om icke präktigt eller högt, dock med så långa sträckor af hus, att det strax ger ett gladt eller stort begrepp, och man känner sig inom en hufvudstad. Långa, räta och breda gator, med ökadt anseende af sina stora höga stenhus, bibehöllo vidare detta intryck. För att få bo på Möllers värdshus, der Svenskar merendels logera, passerade vi till Nya KungsTorget (Kongens nye Torv), af irregulier figur; men stort och högtidligt, ej mindre genom sina många hoga och stora hus, än genom den vackra statyen af Konung Christian V till häst. Vi funno der inga lediga rum, och fortsattte kosan genom trångare gator till platsen midt framför Kongl. Slottet Christiansburg till Hr Löbels värdshus, som prunkade med grann påskrift af; Hôtel Royal de Christiansbourg. Vår kusk lät då betala sig äfven för den väg han ej kört, eller för farten genom Djurgården. Under det han således fordrade vedergällning för ett ouppfyldt löfte, röjde han tillika några drag af den nationela ovilja emot våra landsmän, som fordom herrskade dessa våra grannar, och som då genom Regeringens täta krig eller andra händelser underhölls. Våra ögonblick blefvo få hemma. Ännu denna afton, sedan vi samma dag besett tre Lustslott och mera, som jag redan nämt, och äfven rest 6 Danska mil (ungefär 4 Svenska), kringvandrade vi en del af staden. Kanalerne fullagde med fartyg, och den starka rörelsen på gatorna behagade oss i synnerhet. Men mörkret och regn förkortade detta nöje. 5. Falkenberg den 2 September 1803 Jag slöt sist med berättelsen om vår ankomst en afton till Köpenhamn. Hvarmed skulle vi väl följande dagen börja vårt åskådande? Här var icke ett Rom, der Petri Kyrka, Trajani kolonn och Colisén nästan bestrida det öfriga åskådarens första blickar. Stora Slottet låg i ruiner, och dess ödsliga gestalt hade redan om aftonen visat sina dystra murar midt framför vårt qvarter. Hvad skulle då ses först? Allt var oss nästan lika okändt. Lättheten att få bese Postlins-Fabriken, och dess vunna beröm jemte dess närhet låto oss gå dit. Vi besågo der i magasinet många dyrbara och sköna pjeser, bordoch té-servicer af utmärkt fägring och en mängd hvarjehanda. Allt var väl arbetadt, och en del med mycken smak. Till och med tobakspiphufvuden voro täcka. Men mest beundrade jag den tunnhet och finhet, hvarmed blomster-girlander och dylikt voro gjorde. De ägde ett naturligt fritt läge på de sköna vaserna, och rosenbusken sjelf tycktes röfvad der dess lena blomma syntes. Ritning af både figurer och landskap och porträtter var förträffli. Priserna kunde derföre ej annat än vara höga. En Dejeuner i sitt fodral kostade 300 R:d. Dansk, och ett par vaser med blomster-girlander, kanske bland ännu dyrbarare, 150 R:d. Vår kosa ställdes härifrån till Börsen: En lång och gammal rödmålad byggnad, smyckad och missklädd af många utkrusade frontispicer eller utbyggen på taket, lika antal vindskappor mellan dem, och mycken grannlåt af huggen sten omkring alla fönster. Gainer eller Kariatider äro mellan dessa i begge våningarne och Frisen, i utkrusade sirater af huggen sten. Framför dess ingång vid ena ändan af byggnaden är en starkt sluttande plan, besatt med flera rader lindar. Man inkommer då i andra våningen eller öfver Rez de Chausséen, först i ett stort rum, hvars tomhet återskallade dörrarnas ljud: derifrån i en lång följd af salubodar för en mängd handtverkare, kramhandlare, bokhandlare, m.m., indelte i en ofantlig sal på ömse sidor om tvenne långa gångar. För en främmande lättar det mycket, att finna nästan allting så samladt på ett ställe; dock finnes väl icke här af alla slag de

8 utsöktaste varor; men inrättningen är berömlig, och missbruk måste ursäktas, der de så lätt insmyga sig. Undra våningen är inrättad till salubodar för viktualie- och allahanda gröfre köpmansvaror. Kongl. Slottet Christiansborg är nära intill Börsen. Dess grå murar med sin stora mängd gluggar äro nu endast en bedröflig minnesvård af eldsvådan år 1794 den 26 Februari. Denna byggnad har onekligen varit både stor och grann; men torde likväl saknat den värdighet och anseende den bort äga, och som äges af Stockholms Slott, med hvilket den har någon likhet. Den har utgjort en stor fyrkant eller kringbyggd borggård med en yttre stor borggård, som vid ändan omringas af halfrunda flyglar, och dessutom ägt flera tillbyggnader. Desse skonades af lågorna; men stora Slottet, som fordrat 7 år för Christian VI att bygga, uppbrann på 7 timmar. Obetäckt och lemnadt åt tidens härjning, var det nu en ödslig syn vid de tryckta och muntliga berättelserna om hvad det varit. Begge de halfrunda flyglarne och en annan utgöra stall för Kungl. hästarne. I den sistnämnde och i den ena af de halfrunda äro pelarne och äfven sjelfva krubborna af marmor. Ridhuset, i en annan flygel, är ett ofantligt rum, försedt med 24 fönsterlufter i två rader öfver hvarandra, eller 12 å hvarje långsida, en grilljerad loge för de Kongl. Personerna, och lektare för andra åskådare. I en annan flygel är Kongl. Biblioteket; en skön samling, som sades bestå av 250,000 volumer. Lektare omkring denna stora salon stödja sig på pelare med förgylda kanelurer, hvilka, jämte öfrig omsorg till rummets prydlighet och ordning, verka anseende. I våningen deröfver äro Nordiska samlingarne i rum af lika pryning. I samma slottsflygel är äfven den så kallade Konstkammaren. Man inkommer der först i ett helt litet rum, klädt med taflor, och derifrån i Galeriet. Glad var jag att detta nu sakna de tvenne kolossalt målade figurer (om jag minns rätt, Neptun och en Najad), hvarmed Carl von Mandern förr förskräkte ögat. De voro då öfver dörrarna vid begge ändar af Galeriet, och med sin ofantlighet liksom förkrossade allt annat. Tryckande med sin skenbara tyngd, drogo de blicken motvilligt och fasande till sina förfärliga kroppar, hvilka ej tycktes skydda, utan öfverväldiga samlingen. Strax inom Galeriets dörr är nu till vänster en skön tafla av Bartoletti, öfver Frälsarens nedtagande af korset, med utmärkt vacker clair-obscur. Men att omtala alla härvarande sköna taflor, är mig ej möjligt. En del må jag dock nämna, utan att likväl kunna beskrifva. Sådana snillets och konstens förenta verk bör man se. De äro utom gränsen af all beskrifning, och känslan, lifligt rörd vid åskådandet, kan ej meddela sig. Kom och se denna stora tafla av Salvator Rosa: Jonas predikar för Nineviterne. Du skall tycka dig se och höra Profeten. Den är af hög fägring. Ej dess inköpspris, 6000 R:d, men dess värde skall frappera Dig. Detta fruntimmerhufvud eller denna Nunna af Leonardo da Vinci kallar Dig. Det är ofelbart en dyr Nunna; men hon är skön. Hon kostade 10,000 R:d, om Konstkammar-Förvaltaren ej irrat sig. Den Heliga Familjen af Corregio är utmärkt vacker. Här äro ock tvenne, en större och en mindre af Rafael. Förlåt mig likväl, när Du ser dem, att jag väntat dem af ännu högre skönhet. I en stor tafla öfver Salomos dom mellan qvinnorna, skall du igenkänna Rubens; i Susanna med Domarena Jacob Jordaens. En tafla af Giulio Romano, hvars ämne jag dock bland mängden af märkliga taflor ej visst minnes, om icke den föreställde Adam och Eva begråtande Abels död, skall säkert tilldraga sig och fästa dina blickar, såsom mina. Venus af Titiano skall ock ofelbart behaga Dig. Hon ligger som Gudinna: hon har ingenting som behöfver döljas. Hon är skön; men icke förtjusande i vällust. Hon är kanske för mycket Gudinna. Ett annat och litet stycke tillskrefs äfven honom. Du vet att jag ej är rätt kännare, och Du får ej denna gången undra på min otro. Slaget vid Lützen, en stor tafla af Asselyn, och Konung Albrecht, som öfverlemnar Svenska Kronan till Drottning Margareta, af Honthorst, väckte uppmärksamhet hos mig såsom Svensk. Honthorsts stora maner känner Du. Der är allting raskt måladt, men det är ändå ingen Jacob Jordaens. Potifars hustru af Cignani igenkändes genast af det kopparstycke Du vet mig äga; och man medger äfven vid originalet, att denna damens lynne är bättre uttryckt än Josefs. Likväl erkänner man lätt, att äfven hennes blick och måttliga fägring göra hans flyende troligt. Men - se der Rembrandts anlete. Se huru det stiger fram ur mörkret. Detta är ändå en målning; men en målning af Rembrandt sjelf. Än denne Carl Stuart. Min

9 Vän! Han är icke död. Nej, se huru han lefver genom van Dyks pensel. Men vänd dig ock till dessa sköna landskap. Du skall då visst vara hågad att vandra med J. Hachert på denna skuggrika väg mellan förgrundens trän, eller på detta Johan Boths glada landskap. Med en Everdingen skall du klättra på Norrska bergen till Kongsvingers pittoreskt belägna skans, eller häpna för störtningen af de tvenne vattenfall Ruysdael låtit så förträffligen nedrusa, att de nära dragit mig från allt det öfriga. Men om Du förskräcks vid Backhuysens förfärliga storm, skall Du snart åter lugnas på hafsstranden hos Claude Lorrain vid solens nedgång. Kanske skall Du sedan vilja taga ur handen på en man det ljuset, som Gottfried Schalken upptändt. Det alldeles brinner. Det lyser oss! Men - Du behöfver det icke nu. Solen skiner klart öfver hela det landskap vid Rhenströmmen som Sachtlewen i mindre måttstock utbredt, och äfven på denna stora tafla af Hobbemaer, som liknar vår Elias Martins receptionsstycke i Svenska Målare-Akademien; och på denna lilla Claude Lorrains tafla. Bland flera af Mompre skall kanske ett falla Dig i synnerhet i tycke. Men jag har kanske redan fört Dig för länge i denna salon. Likväl är jag viss, att Du skulle hellre dröjt här, än med de öfriga åskådarne hastat in i Konstkammarens öfriga rum, vid sidan om salonen. Der, i det första, skall Du se åtskilliga Konungar i förgylda glasskåp, pusserade i vax i naturlig storlek. Med all deras grannlåt, alla deras stjernor och band och allt glittret, skall Du ej finna denna samling vacker. Att se de dödas uppståndelse så der, var bara ängsligt. Likheten må vara så stor som helst: det är ändå döda figurer: man tycker sig i en likkällare. Ett konstigt spel-ur och ett stort konstigt arbetadt skåp voro i detta rum, och mycket annat, som hvarken tiden eller min håg tillät ses. I ett rum förvarades Kinesiska och Tatariska klädedrägter och hvarjehanda deras bohagstyg: I ett annat åtskilliga fina leksaker, åtskilliga pjeser af guld, såsom pokaler, gräddskålar och dylikt, Konung Waldemars sporre af ofantlig längd och storlek, bilden af en Kines i naturlig storlek, som vid vidrörande faller öfver åskådaren, den bekanta stolen, som fängslar den sittande, och en annan till surpris för örat, konststycken och svarfningar af yttersta finhet, hvaribland visades af elfenben en täckt vagn, bespänd med sex hästar, tillhopa intagande kanske en tums längd, gjord för tidsfördrif i fångenskapen af Svenska Generalen Grefve Stenbock, jemte en spinnrock och en härfvel af samma hand och finhet. De öfriga subtila konstsvarfvingarne af elfenben, som för nättheten och ett lätt handlag beundras, undföllo mitt skärskådande. Dessa fina arbeten, som bevisa menskliga fåfängen att eftersträfva beröm, äfven för lappri, som hvarken gagnar eller förnöjer, och mest bör beundras för tålamodets släp, väcka mitt medlidande för deras arbetare. De äro tålamodets konstverk, ej snillets, och hysa sällan annan förtjenst, än finhetens. Af de stora Guldhornen, som förr alltid visades här åt resande, och hvilka för några år sedan blefvo bortstulna, funnos nu endast några bitar af guldet, som återfåtts. Ett annat rum hyste en mängd större konstarbeten af elfenben, t. ex. fartyg med spända segel m. m. Ännu ett annat, hvarjehanda embryoner och missfoster, maskar, m. m., i spiritus vini, samt snäckor, uppstoppade fåglar och djur, hvaribland ett lejon, en elefant-unge, en elg, en stor hvit björn o. s. v. Jag kunde icke fästa nog uppmärksamhet, hvarken vid allt detta eller den myckenhet hvarjehanda, som dessa rum och deras glasskåp innefatta, bland hvilka jag dock må nämna ett skönt hufvud af elfenben, som sades vara en Grekisk antik, och en peruk med hår af glas, samt ett landskap i naturliga färgor, upphöjdt arbete, af samma ämne, jemte den kuriösa Bröd-petrifikaten, som ej allenast genom utseendet visar sig varit ett stycke af en limpa, utan ock vid gnidning lemnar samma lukt. En trappa lägre ner sågs ett helt litet kabinett med ganska goda små taflor; men redan hade allt det förenämda så upptagit tiden, att mörkret öfverföll och nekade ett långt betraktande. Af dem jag dock minnes, må jag nämna ett skönt sällskapsstycke af Gerhard Dow, ett annat av Mieris, ett landskap af utmärkt täckhet, ett gubbhufvud eller en bröstbild af Denner, ett landskap av Sachtlewen med dess vanliga behag, ett annat af Mompre med Bruegels figurer, och ännu ett annat ganska vackert, samt tvenne eldsvådor, som med all sin hisklighet kunna prisas för sin välmålning. Jag råder Dig att taga tillräcklig tid till uppmärksamhet på denna kabinett samling. Den förtjenar det. Den var liksom en fin

10 desert efter en yppig måltid. Efter betraktandet af en sådan mängd samlingar af flera slag, bevandrade vi åter staden följande dag. Billigt stannade vi vid Konug Christian V:s Statue Equestre. Den är ett skönt arbete, af mörk brons. Hästen trampar på Afunden, som verkligen äfven här är faslig. Den är, som jag redan nämnt, upprest på Kongens Nye Torv. Pjedestalen bär åtskilliga inskriptioner och omgifves af fyra Dygder eller allegoriska figurer. Alltsammans omringas af ett jernstaket, hvarutom löper en jernkedja, uppburen och fästad på låga stenpelare. Vid detta torg är Opera-Huset, en mindre betydlig byggnad med små tillbyggen vid tvenne dess hörn, hvilka ej öka hvarken dess fägring eller anseende. Mera vacker visar sig här facaden af Grosshandlaren Erichsens hus, som efter sista branden blifvit uppbygdt och prunkar med en peristil af sex fristående kanelerade kolonner, öfver hvilka en Fronton, prydd med en vacker basrelief. Charlottenburg eller Kongl. Målare-Akademien är deremot ett gammalt hus af en mörk chokoladfärg, utan annan ansenlighet, än af sitt namn, sin storlek och läge vid detta torg. Det bär sitt namn efter Drottning Charlotta Amalia, som bebodde det såsom Enka, ehuru det byggdes 1672 af en Grefve Gyldenlöw. Hastigt genomgingo vi Akademiens rum och läro- eller ritsalar. De voro alla tomma, och inrättningarne tycktes vanliga. I Akademiens sessions- och andra rum sågos täcka miniaturporträtt, målade af Müller och Höijer, ett landskap med vattenfall av Lund, ett blomsterstycke af Fru Baerens, en tafla av Paulsen öfver de tre Nordiska Rikens förening, och en af Ryde, föreställande Christian I:s intåg i Rom, samt en tafla af Abilgaard, och flera andra, dem jag ej mera minnes, tvenne ganska vackra gravurer af Clemens, m. m. I detta hus äga Abilgaard, Höijer, Clemens och flere Professorer boningsrum. Nedra förstugan och trappgångarne bära deras ungdoms-arbeten, förmodligen till uppmuntran för eleverne, och eftersyn huru man från ofullkomligheten stiger till högre grad äfven i Konsterna, genom jemn flit. Vi sökte Abilgaard; men han lät säga sig borta. Bakom detta Slott är Botaniska Trägården, hvilken vi blott från Akademiens rum påögnade. Härifrån kommo vi snart genom Amalie Gatan till Fredriks Torget, dit en högtidlig ingång ledde, eller en kolonnad, som förenar de begge Palats Konungen och Kron Prinsen intagit till Residens, sedan stora Slottet afbrann. Den består af åtta kolonner och fyra pilastrar, som blott bära ett entablement. Denna ingång var vacker, fastän utan synbart ändamål; och Torget, ehuru litet, är täckt genom alldeles lika byggnadssätt i de fyra prydliga Palats, som innesluta det, och formera en reguliert mångkantig eller nästan rund omkrets. Ett af dessa Palats är Land-Kadetternas hus. De andra voro förr Grefvarne Moltkes, SchackRatlows och Rosencrantz s; men bebos nu af Konungen, KronPrinsen och ArfPrinsen Fredrik. Till venster från detta Torg syntes på föga afstånd den vackra början till en Marmorkyrka, som Fredrik V gjort: men som afstannat, sedan man redan hunnit uppresa ett par Korintiska kolonner af Peristilen, med sina kapiteler, och stycken af en del andra, samt uppmurat de inre väggarna, som det tycktes, till sin fulla höjd, der Dômen skulle vidtaga. Hon hade blifvit en ny Rotunda, ej stor, men rätt täck. Det var skada att denna byggnad ej fullkomnades. Redan hafva mossorna innästlat sig på dessa murar, och hängt sina rankor öfver de pelare Björnklons blad bort kröna. Nära härintill är det stora Hospitalet, så bekant under namn af Fredriks Hospital. Genom någon omväg kommo vi till Rosenborgs Slottsträgård, kallad Kongens Have, föga vacker och nu föga besökt. Det angenämaste för dem, som der promenera, är, at den nästan intages och uppfylles af skuggrika alléer. Emellan dessa äro dels köksväxter, dels boskéer; men icke tillgänglige, utan instängde. Till föga eller besynnerlig prydnad är i en af alléerna stora kulor af sten, som på sina pjedestaler äro upplagda eller fästade. Bilder och andra sirater äro här äfven; men sparsamt. Vi gingo in på Rosenborgs Slott, träffade SlottsFörvaltaren och besågo skatterna. Gården, som omgifver eller går intill Slottet, är liten, och byggnaden af underlig form, med tre olika torn. Från en liten trappa

11 utanföre Slottet inträdde vi i en korridor, der åtskilliga taflor fått ett elakt ställe. Några landskap deribland och fyra vuer ur Venedig och Rom, tycktes dock äga förtjenst, men de flesta äro skadade genom den fria passage allmänheten har vid Nummer- och KlassLotteriets dragningar i våningen en trappa upp. Innanföre denna korridor tillreddes nu ett rum till Mineralie-Kabinett, hvaraf blott några få sköna stuffer ögnades. I samma våning med Lotteri-Dragningsrummet är Kongl. Mynt-Kabinettet, hvars nätta ekskåp eller byråer upptaga två rum. Professor Ramus visar Kabinettet gratis alla Lördagar från klockan 11 till 1; men var nu icke tillstädes: och SlottsFörvaltaren kände ej mynten, af hvilka ej heller flera syntes, än de som lågo under de glasskifvor, hvilka utgöra locken på byråerna, liksom i Nipperhandlares lådor. Deremot sågs ett skönt verk öfver Danske Mynter och Medailler, innehållande alla som blifvit slagna, från de äldsta intill närvarande tider. Det utgör en Tom gravurer och en Tom text eller Beskrivelse, samt ett kort Supplement, allt i folio. Det kostade förr 30, men är nu nedsatt till 20 R:d. En pjes af ännu vida större dyrbarhet var ock i Mynt-Kabinettets yttre rum: En bordskifva af den skönaste Mosaik. Den är inlagd med hvarjehanda slingror i arabeska smaken, blomster, blad och fåglar; allt så lifligt, att den kan förliknas med en skön målning af hög kolorit. Ytterst var den omgifven af en half tums bred rand av Lapis Lazuli, som med sin genomskinliga klara blå färg behagligt afbröt mot skifvans svarta botten. Den har kostat 25,000 R:d., men bars nu af en gammal ful och grof bordfot. Ett litet rum visades, hvaruti Christian IV, som uppbyggt Slottet, dött. På bröstpanelen sutto porträtt af hans Hofnarr och sju Mätresser, af hvilka en födt honom sexton barn. Bland dessa var Grefve Ulfelds Fru, af hvars hand sågs i ett annat rum Fredrik III:s porträtt, sydt med fulla färgor i naturlig storlek, och af hvars höga tänkesätt och ståndaktighet ett så vördsamt minne äges i den bekanta strofen, med hvilken hon sökte uppmuntra sin man i dess fängelse: Facile est contemnere mortem: Fortius ille facit, qvi miser esse potest. I samma våning är ett litet Kabinett, helt och hållit beklädt med spegelglas, så till tak som väggar, och äfven midteln af golfvet i en oval. Effekten deraf var, att vi tyckte oss se ett bottenlöst djup och en omätlig höjd. I våningen två trappor upp är salen, der Konungen alla år på första Torsdagen i Mars öppnar Högsta Domstolens (Höjeste Rets) Sessioner. Den är beklädd med väfda tapeter, förfärdigade i Kiöge, och föreställande Christian V:s krigsbedrifter. Framför en thron eller stol af silfver, på hvilken Konungens mantel, af purpursammet med guldkronor, hänger, ligga tre lejon af silfver, ej mycket under naturlig storlek, af hvilka hvartdera skall väga litet öfver 5 lispund. Der voro nu för öfrigt fem bord af mosaik, och i fonden af rummet stodo på golfvet 12 Romerska Kejsares buster af brons, hvilka Fredrik IV hemfört från Italien. I begge ändar af rummet äro två små utbyggnader, som å alla sina tre sidor innehålla blott fönster. På sidorna om salen äro små kabinett. I ett sådant ganska litet rum voro ibland andra saker, käppar af sköldpadd och gamla dyrbara svärd bland hvilka ett, hvarmed Riddare-slagen förr skedde. Nu blott utnämnas de, utan att undergå sådan dubbning. I et glasskåp voro här allehande dyrbarheter, ett fat och skål af Rafaels fajanser, eller kanske rättare, emalj-målningar på koppar; stora granater, allahanda med juveler infattade småsaker, ett litet skåp af elfenben, och dylikt. I ett annat litet rum förvarades den Kongl. Guld-servisen, som Christian VI säges låtit göra åt sin Drottning, af öfver trehundrade tjuge skålpunds vigt, och en toilett af guld om 1700 lod. Den förra innehåller ej allenast skålar, fat, tallrikar, skedar, m. m., till ett bord för 36 personer, utan ock ljusstakar, ljussaxar, och dylikt, alltsammans väl och med god smak arbetadt. Utom detta visades äfven tékök och andra pjeser af guld, samt den guldbroderade ridsadel, besatt med ädla stenar och perlor, samt sporrar af massivt guld med demanter, som Christian IV låtit göra. Ett annat litet rum eller kabinett innehöll en hel servis af fat, tallrikar, knifvar, skedar, gafflar, m. m., af glas, hemförd från Italien af Fredrik IV och här i prydlig ordning uppställd. Förgyllda sirater och girlander omgifva alla pjeser på deras hyllor, med en omsorg värdig varaktigare materia. Tillika sågos sköna arbeten i elfenben af bilder och annat, som en bondeson i Norrige, Berg, förträffligen väl arbetat med både teckning och smak; äfven dyrbara småkärl af ametister, granater och dylika ädlare stenarter, jemte tvenne små saltkar eller koppar af någon dyrbar sten, hvilka Kejsaren i Marocko skänkt Konungen, och nu värderades till 5000 R:d. Ännu ett annat litet rum förvarar Konungens och

12 Drottningens kröningsstolar, den förre af enhörnings-, eller som andre säga af narval-fiskens horn, hvilken vid kröningar behängdes med gardiner av guldtyg; den sednares af silfver med en förgyld sol öfverst, och som då har gardiner af silfvertyg. Här visades ock, jemte flera pjeser af guld, äfven de stora fyrkantiga gulddosor eller askar, skönt arbetade med allegoriska figurer i bas-relief, i hvilka dosor staden London gifvit nuvarande Konungen i Danmark burskapsbref, och Guldsmeds-embetet derstädes lärlings-bref eller patent. Uti slottets nedersta våning förvarades nu åtta eller flere höga geridoner af silfver, så tunga att hvardera med möda lyftes med en hand. Äfven voro der ofantligt stora och massiva spegelramar af silfver; allt ifrån det afbrända Slottet Christiansborg. I samma rum sågos en tékanna och ett halft dussin tékoppar af det första Ostindiska postlin som kommit till Danmark. Kopparne voro inuti beklädde med silfver. Utmed detta Slott är Exercer-platsen, en ansenlig rymd, der en del af tropparna nu öfvades. Under vår vandring derifrån togo vi turen öfver FredriksTorget till Hamnen, der krigsskeppen ligga inom bommen, och der en mängd handelsfartyg utanföre lågo i lika säkerhet. Nära härintill är en promenad anlagd med många allér, som, oaktadt deras vanvård, voro angenäma nog till omvexling. Bland stadens Kyrkor besågo vi några. Deras ålder sätter dem ur alla anspråk på anseende, hvad byggnadsättet beträffar. Vid de flestas anläggning var smaken äfven i denna delen för rå eller för grof i vår Nord, att kunna framte något verkligen skönt. Om sednare tiders förändringar eller tillägg verkat förbättring, är jag ur stånd att dömma. Ej alla torde medgifva det. Tyska Christianshafner eller FredriksKyrkan har dock ett täckt torn, slutadt med en brun obelisk. Sankt Salvators Kyrkan har deremot ett mera ovanligt än vackert torn. Sedan dess tvenne afsättningar sluta, vidtager en spiral eller snäckgång, som går tre hvarf utomkring, så att man der kan utanpå gå opp till tornets spets och vinna fullkomlig utsigt öfver staden och dess belägenhet. På spetsen är ett klot, hvaröfver Frälsarens bild med segerfanan. Inuti är denna Kyrka den ljusaste vi sågo; men fyra rader bänkar eller läktare öfver hvarandra åt begge sidor betaga dock fullt ljus. Altartaflan är af bildhuggeri, och föreställer Frälsaren på oljeberget. Kanske är der expression i den lidande Gud- Menniskans ansigte; men det vänder sig ifrån Kalken; och Engeln, som nedräcker den, lutar den så, att den tyckes antingen falla ur handen eller urstjelpas. Dess draperi är så tungt, att det vederlägger idén om dessa heliga tjenst-andars lätta fart, eller beklagar man sjelfva engeln, som skulle flyga med sådan klädbörda. En annan engel står bakom Frälsaren för att trösta eller stödja Honom. Till hvardera sidan om Altaret står en bild emellan tvenne vackra kolonner af röd marmor, hvilka höra till altaredekorationen. På altardisken eller balustraden äro sex hvita engler med hvarjehanda attributer. De medlersta stå, de dernäst ligga på knä, de ytterste vid sidorna sitta lågt, hvilket är ett täckt arrangement. Predikstolen är ny, prydd med basreliefs, men gråmålad. VårFru-Kyrkan har ett ganska högt utsiradt torn af 380 fots höjd, är den största, och var nu på Söndagen fullast af folk. På det afstånd jag måste stanna, tycktes Altare-taflan väl målad. Den föreställer Herdarnas eller de Vise Mäns adoration. Danska Kyrkan är mörkare och utgör en liten korskyrka. Altartaflan bra nog målad: Frälsaren i örtegården ser korset framför sig hållit af en engel. En engel bakom Frälsaren synes äfven här vilja uppmuntra eller trösta. Holms-Kyrkan, en liten korskyrka, är nästan igenfylld med lektare, således ganska mörk. Choret är med ett högt messingskrank, på en bröstpaneling af träd, afstängt från kyrkan. Predikstol och altarprydnad af bildhuggeri, fult och gammalt. Garnisons-Kyrkan, ännu mindre, är äfven korskyrka, och äfven mycket bebyggd med lektare.

13 Treenighets Kyrkan eller Runda Tornet, som af sitt grofa cylindriska torn fått sin benämning mera än sin prydnad, förvarar öfver sitt hvalf Universitets-Biblioteket, och i tornet Observatorium. Sjelfva tornet deremot, vid III fots höjd och 48 fots bredd eller diameter, innehåller en vindeltrappa af sådan bredd och lutning, att man inuti detsamma kan åka opp till dess altan eller tak, som af galler omgifves. Jag har nu så länge uppehållit Dig om dessa kyrkor, att jag tycker Dig vandra trött i mina fjät. Jag afbryter detta ämne för att försäkra Dig 6. Krapperup den 3 September Innan vi öfvergåfvo orten, ville vi bese Fredriksbergs Lustslott, ungefär en fjerdedels mil utom staden. När man kommer öfver vindbryggorna genom Vesterport, der 12 skilingar betalas så vid utsom inresan, går vägen, stenlagd och bred, rätt ut till en Obelisk af grå marmor, som blifvit upprest i anledning af Bondefriheten eller den åt allmogen lemnade säkra Besittningsrätt. Dess höjd utom pjedestalen eller postamentet är 22 alnar 13 tum. Å hufvudsidan, eller mot staden, står följande inskription: Kongen kiendte at Borgerfrihed, bestemt ved retfaerdig Lov, giver kierlighed til Faedreland, mod til dets Vaern, lyst til Kunskab, attraa til Flid, haab om Held. Och å den motsvarande: Kongen böd Stavnsbaandet skal ophöre, Landslovene gives Orden og Kraft; at den frie Borger kan vorde Kiek og Oplyst, Flittig og God, haederlig Borger, Lykkelig. På pjedestalen ses under det förra en Medaljon, föreställande en Qvinna, som med karbasen på sin sons eller elevs hufvud tyckes förmana honom. Så förstod jag idén. Vår Danske ledsagare sade deremot, att det var Herremanden som truer (hotar) bonden, och nu efteråt har jag fått veta, att det skall föreställa en slaf, som lösgifves. Å motsidan ses en engel eller genie sittande mellan tvenne fasces, med ett vattenpass i handen, utmärkande Rättvisan. På tredje sidan af pjedestalen läses, att Fredrik, Kungens Son, Folkets Vän, lade grundstenen På den fjerde, att enige och tacksamme Medborgare upprest Monumentet åt Christian den Sjunde. På hvardera af pjedestalens hörn sitter en qvinnofigur. Af dem föreställer en Troheten, hvilken figur med en hund vid sidan, tillika med sistnämde basrelief, sades vara exeqverad af Professor Wiedevelt; en annan visar Fliten eller Idogheten, hållande ett plogjern, exeqverad af Professor Weidenhaupt; en annan Tapperheten, eller en figur med en lejonhud; och den fjerde Patriotismen. Om dessa begge äro af Professor Adason eller af Danjon, kan jag ej visst säga; ty begge delarne berättades mig. Emedlertid gör det hela en vacker, men grann effekt, och är väl arbetadt, samt det mesta i ädel stil. Så väl bilderne som basrelieferne äro af hvit marmor; inskriptionerne med svarta bokstäfver. Denna vackra Minnesvård af tacksamma Medborgare åt en vis Regering höjes för öfrigt under sin pjedestal af tre höga trappsteg; och är, som den bör, synlig vidt omkring. Mest hela vägen till detta ställe är bebyggd å ömse sidor vid den ganska breda gatan, som åtföljes af dubbla alléer, mellan hvilka äro breda vägar för gående. Omkring Obelisken formerar vägen och trädplanteringen en vid cirkel. Nästan derifrån går i rät linie en dubbel allé ända till porten för Fredriksbergs Park eller Engelska trägård. Högra sidan om vägen var i synnerhet mycket bebyggd och prydd af små trägårdar, hvilket allt mellan alléns vördiga trän gjorde en angenäm effekt. Man stannar med vagnen vid trägårdsporten och inträder på en stor rund sandplan, med långa hvilsäten å ömse sidor. Höga boskéer omgifva den, och lemna mellan sina skuggor en täck vue tvertigenom parken. Till dess vackra anläggningar slingra vägar åt ömse sidor. En å, som förmodligen konstens omsorg tilldanat, slänger sig mellan boskéerne. Öfver den äro åtskilliga granna broar slagne, öfver hvilka gångarne behagligt leda. Båtar lågo i ån, och på ett ställe en färja. Detta ger äfven, då de förra ligga stilla, ett hopp om rörelse, som är angenämt, till och med om det bedrager. På en stor holme ses en byggnad i Kinesisk smak, med hög-blått tak och åtta refflade kolonner. Dess läge hade mycken

14 ljufhet framför lifliga boskéer, och visade sig i synnerhet behagligt, der byggnaden röjdes mellan dem från Slottets högre planer. Vid en annan sida på samma holme står en vid Kinesisk Parasol på en sandplan. Bänkar omgifva den och erbjuda att njuta dess skugga. Till denna leder en prydlig bro, som på sin höjd bär ett litet Kinesiskt öppet lusthus. I denna trakt simmade nu sex svanor med sina fyra grå ungar, och ökte behaget af den stilla och ljufliga scenen. Genom naturligt böjda gångar kommo vi vidare opp till den höjd, der Slottet har ett högtidligt läge. Det är bygdt i modern smak och af vackert utseende, med en stor borggård, som i sin kringbyggnad slutas med halfrunda flyglar. Händelsevis, efter det var Söndag, kommo vi i Slottskyrkan. Den öppnades af en vaktmästare eller annan hofbetjent i det Kongl. Danska röda livrét, och vi gingo in. Till ersättning, för det vi måste stilla afbida en temligen lång sedig predikan, hvaraf intet mera hördes, än några: der, die, das, som tillkännagåfvo språket, fingo vi se Konungen. Denna syn var oväntad och så mycket mer opåräknad, som vi ej åstundade se Slottets rum, och, under vår korta vistande i Danmark, icke ville göra oss någorstädes kände. Konungen i full uniform, med Elefant-Ordens Kors på bröstet, satt på en lektare midt emot ingången helt ensam. Först vid Gudstjenstens slut syntes Hofkavaljerer till dess uppvaktning. Kyrkans form var oval, med nyssnämde lektare i fonden. Midtpå ena långsidan var altaret, hvars tafla föreställde Nattvarden, och blott hade målade dekorationer. Snedt emot detsamma var predikstolen, och på denna sidan voro alla fönsterna. Mycket simplicitet rådde i kyrkans hela utseende, och det högtidligt täcka, fastän besynnerliga bruket, att låta ljus alltid under Gudstjensten brinna på altaret, iakttogs icke här, såsom i Köpenhamns kyrkor. Utanföre borggårdsporten löper en väg, och på andra sidan om denna visade sig en park, som tycktes äldre än den andra, eller den nedanföre Slottet. Men tiden var redan så förliden, att vi ej hunno söka oss in: och först efteråt fingo vi veta, att detta var den så kallade Sunnemarken, hvars fägring vi hört berömmas. Att se den, måste således uppskjutas till framtiden. Hvad vi sett, hade redan fullkomligen förnöjt oss för hyrvagnens kostnad, 1½ R:d., och kuskens frivilligt undfångna halfa R:dal. i drickspenningar, för hvilka han djupt bugade sig: och vi återreste med ny uppmärksamhet på den täcka vägen. Så hade jag alla dagar med lifligt nöje sett de vackra hus, som blifvit uppbyggda sedan 1795 års eldsvåda, efter hvilken nästan inga andra spår synas, än den afbrända Nicolai Kyrka, fastän den förtärde staden ända från kanalen eller Nya KungsTorget till VesterPort, eller 1171 större och mindre hus. De nybyggda husen äro merendels höga och en del stora: ej sällan prydda med friser af huggen sten, och stundom af kolonner och basreliefs. Af fyra fristående refflade kolonner siras Svenska Konsuln Herr Gustmeijers hus, midt emot stora afbrända Slottet. Gulgrå färg på husen tycktes den mest rådande. Den äger ett allvarsamt utseende, utan att vara mörk, och skadar ej synen med sin glans eller skimring, såsom de hvita byggnader våra städer äga till förderf för ögonen, och till bländning genom de återsken och den falska dager, som kastas till de kringboende. Om idogheten och fliten härstädes kan jag ej dömma; men på sjelfa Söndagen och midt under Gudstjensten idkades handel och hantverk, då likväl Amager-Porten var stängd, äfven för gående. Många salubodar voro öppna: timring och andra arbeten, såsom målning, m.m., förehades med full ifver. Nu sågos Amagerboerne i sin helgdagsdrägt inne i staden. Den är för karlarne: svart tröja eller jacka, svarta ofantligt vida byxor, svarta strumpor och en hatt med stora skyggen eller bräm. För qvinnfolken: svart tröja med blå axellappar; svart, ofantligt vid och i en myckenhet jemna fållar lagd kjortel med blå kantning, så kort att den sällan går ned till smalbenet, svarta strumpor och svart toppig mössa med ett underligt blått skygge eller hukle (hufvudkläde). Bland fruntimmer af bättre stånd syntes ej sällan fägring, oaktadt mindre smak i hufvudbonad stundom försökte vanställa den. Friskhet och liflighet i hy och färg var ovanligt allmän, och sköna barn, alldeles originalen för en Albani s pensel, syntes å alla kanter. Man beklagar härvid, ej utan skäl, att

15 språkets ljud ej äger lika lenhet och behag. De Danska rösterne äro genomträngande. När ett Danskt fruntimmer skrattar, är det obarmhertigt för örat. Också är intet ljud fasligare, än mångelskornas skrän här på gatorna, att utbjuda sina varor, såsom rädisor, grönsaker, m.m. De skrika så, att örhinnan må brista, och sätta en ton deri, som är hisklig: i synnerhet genomträngande ordet Rädikor (rättikor) med en gäll ton, hvars skrål husen genljudade åt hela nejden. Undra ej att jag ingenting mera märkligt kunnat berätta Dig. Vår tid var så mycket inskränktare, som vi under våra få dagars vistande på Seland, äfven ville ögna på ett par aflägsnare Lustslott. För 8 R:d. erhöllo vi en halftäckt postvagn, som förde oss på en dag om Fredriksborg och Fredensborg till Helsingör. På ett fält till venster om vägen sågo vi vid utresan några mindre troppar exercera. Förmodligen gick det väl, efter Reglementet, ty intet slags stränghet märktes. Men att röda uniformer icke göra så vacker effekt i tropp, som den blå, föll tydligt i ögat. Mellan Köpenhamn och Lyngbye sågs Gientofta Kyrka, vid hvilken den så kunnige Ekonomen Hoeg är Pastor; och, när vi ett stycke bortom Lyngbye passerat igenom den härliga bokskogen, hvars höga fägring äfven under det nu infallna duggregnet var intagande, reste vi rätt fram till Fredriksborg. Först ses då flacka fält eller utmarker, likväl strödda med trän och buskar. Sedan äger man vid sidorna antingen lundar eller skog eller fruktbara fält, hvilka upplifvas af landtmanna-boningar, och stundom af kyrkor, hvilka i byggnadssättet mycket likna de Skånska, i synnerhet med torngaflarnas uppmurande öfver dess tak, såsom höga trappsteg: slutligen en skön bokskog af mer än en half mils längd, som stundom lemnar utrymme för små gräsfält, der den härligaste frodighet rådde. Allestädes der en utsigt vans, visade naturen ymnighetens fullhet; men dessa blickar voro få för den stolta skogens skull, som varade tills en lång dubbel allé af lind och lönn började, vid hvars slut Slottet framvisade sin gammaldags gestalt, med ett högt och ett lågt torn åt ena sidan eller flygeln, och tre låga å den andra flygeln. Man kröker sedan omkring Slottet och kommer genom två hvalf intill yttre borggården, och derpå öfver en vattengraf, som omgifver Slottet, till den inre. Fredrik I började och Christian IV slutade Slottets byggnad. På dess framsida äro kolonner och andra sirater af svart marmor, som med Slottets röda färg verkar en stark dysterhet, redan förut nog uppväckt i känslan genom Slottets uråldriga byggnadssätt och öde utseende. Slottskyrkan är ej ful; men ändå mera dyrbar genom sina prydnader och sina röda marmorpelare. Den är upptill kringbyggd med lektare, som egentligen utgöra gångar till ett rum öfver altaret, hvarest Riddareslagen förr skedde. I denna sal och öfra del af kyrkan äro de ännu lefvande Riddarnes af Elefant-Orden vapen uppsatta. Mellan fönstren sitta stora taflor, dem jag billigt borde förtiga, om jag ej ville säga Dig huru kyrkan är beklädd, eller om icke de, sedda nedre i kyrkan, gåfvo hopp om bättre målning. De aflidna Riddarnes vapen äro hänviste till låga korridorer på Slottets nedersta botten, ej otjenlige till dystra förvaringsrum för de döde, och påminner om menniskans öde. Blott om höstarne vid Regementernas Möten och Mönstringar bebos detta Slott af KronPrinsen en kort tid. Eljest är det öfverlemnadt åt sin tomhet, allt sedan Drottning Carolina Matilda här vistades. Hennes säng af rödt sammet står ännu qvar i ett rum, som icke lyser af mycken prakt, och ur sina två fönster har inskränkt utsigt till en Fransk trägård, den stillastående vattengrafven och parkens skogskant. Uti hennes förmak sågs en tafla af Klöcker Ehrenstrahl öfver Konung Carl XII med dess syskon. I Riddarsalen, bland åtskilliga andra målerier, var Rubens hustru af Rubens, fyra hufvuden af Rembrandt, ett stycke af Teniers, och ett par landskap af Kneller. En tafla, föreställande Judit med Holofernis hufvud, var der äfven, som tillskrefs Rafael. Men om ock man deri kan beundra mästarens kunskap och konst, ryser menskligheten och tvekar billigt om den ädle Rafael, så hög i tankar och uttryck, verkligen kunnat nedlåta sig till en så bister scen. Är det då en beskyllning, o! måtte någon kännare freda hans minne; En gardin gömmer lyckligtvis denna rysliga tafla, från hvilken jag

16 hastigt vände mina blickar; men huru lätt drager icke nyfikenheten den undan, och låter hjertat häpna? När vi besett Slottets rum, mera märkliga af ålder, än fägring, och mera af omkostnad (såsom röda marmorpelare och dylik dyrbarhet) än af smakfullt användande, gingo vi till värdshuset, som var vid början af den tätt intill belägna staden. Ett litet der anstäldt bröllop hade förbryllat hela huset. Vigseln skulle förrättas i Slottskyrkan; bröllopsgästerne gingo redan med spända ben, och utgjorde härliga karrikaturer. De hade femtie steg till Slottet; men högtidligheten fordrade att man skulle åka. Snart framrullade flerahanda granna eqvipager, att öfverföra, icke blott det äreborna paret, utan ock bröllopsgästerna. Allas ögon och tanka vände till denna märkliga scen, lemnades de utländske magarne nästan åt sin tomhet, emot god betalning för den mat man bara lofvat; och vi aftågade. Härlig var den mil som är emellan Fredriksborg och Fredensborg, genom en nästan beständig skön bokskog. Dess lugn och friskhet var så intagande, att denna mil tycktes oss alldeles för kort. Själen njöt en ljuf stillhet, liksom vaggande sinnena till hvila, der ingen känsla väcktes, utom en glad vördnad för verldens allgode Danare. Inemot sistnämda Slott aftager skogen och lemnar rum för ett fält, som nästan afbröt det lugn den förra verkat. Emellan mindre betydliga hus nalkas man då Slottet. Det är af nyare smak och visar sig täckt med sina flyglar och sitt midtpå taket ställda lilla torn, utan att likväl öfverensstämma med högtidligheten af den kolonn af hvit marmor, som på borggården är upprest, och som bär bilden af Minerva, såsom fredsstifterska, med en fascis och oljeqvisten. Denna kolonn, uppsatt af Drottning Maria Juliana år 1792, sin Sons långvariga fred till ära, väckte de lifligaste önskningar att aldrig fåfängan måtte fira annat än fredliga dygder, såsom verkligen de enda, som göra folkens sällhet, hvarpå Regentens beror. Dessa känslor följde oss in i parkens eller trägårdens lugn, der de fleste gångar äro ledde i djupa skuggor. Midtframmanföre Slottet är här dock en vid plan och parterr, till hvilken man nedstiger ifrån Slottet på en hög trappa. Dess utsigt är till denna parterr, prydd af en mängd små hvita marmorbilder, och vidare genom en bred solfjäders-allé af lind emellan höga boskéer, till en ängsmark, som en smal sjö begränsar med låg strand å sin andra sida. Inom alléns ansenliga bredd stå fyra troféer och fyra bilder på sina pjedestaler vid gränsplaner. I en Théâtre de verdure står en Colonna Rostralis, med inskriptionen: Fortissima consilia tutissima och Maria Juliana restituit 1786; samt å andra sidan årtalet Vid sidorna derom äro tvenne stenar uppställde, begge med Apollos hufvud och girlander alldeles enahanda å begge deras sidor. Bakom ses deremot en glob på en pjedestal behängd med en tung girland. Ett stycke derifrån på en liten plan ses emellan höga trän en särdeles Minnesvård, sammansatt af temligen stora sandstensblock, såsom en ganska rustik pjedestal, hvilken bär en hvit marmor-vas eller urna. På framsidan äro nederst ett par trappsteg och öfver dem en tafla med tvenne hallebarder i kors, omgifven på sidorna af tvenne mot densamma upprest ställda vidunder med lejonhufvuden och en lejonfot. Ännu en annan tafla är öfver denna, prydd af girlander, under hvilka ses en lampa. Hela denna dekoration är af hvit marmor. Tvenne rustika kolonner finnas på två andra ställen, der man ej heller inser deras ändamål, om ej för att åt lundens stilla enformighet ge någon omvexling eller ämne till uppmärksamhet. Så ser man sex bilder i en boské och åtskillige andra spridda här och der, af hvilka en del äro af bly, men genom sin hvitmålning göra täck effekt emot det gröna, som omgifver dem. De fleste gångar äro raka, en del helt smala, och ett par af dem ledande in i en jemn skogspark, som mest består af bok, al och ek, och ur hvars gladare skuggor man inträder i en dyster granskog. Der tror man sig vida skild från hofvets prakt, är gömd undan dess och sjelfva solens glans, och tycker sig lemnad åt melankolien, som åt eviga skuggan. Underhållna blifva äfven dessa känslor af det stela och styfva i denna granskog, som stundom går i täta alléer, utan omvexling eller naturlig frihet. Vid ena sidan af trägården var en temligen stor dam. Vid dess bräddar och under de mildare skuggor löfträden deromkring kastade, lekte nu menlösa fattiga barn, medan etiketten inneslöt Arfprinsens små Döttrar, hvilka nu här vistades, inom Slottets stelare boningar. Och från denna, äfven i sitt utseende både mindre vårdade och mera fria trakt, kommo vi ut till stallgården, der stallet innehade många hästar.

17 Slottskyrkan är i en paviljon vid ena sidan om Slottet, likasom andra byggnader uppförd i en linie med detsamma, hvilket består blott af två våningar, samt en souterrain. Den bekante Norrmansdalen, der 65 bilder visa Norrska bruket i klädedrägt, hindrade dagens korthet oss att betrakta. Från Fredriksborg var ömsom bokskog, ömsom mera flackt land, i synnerhet till slut och sedan man en mil nära Helsingör kommit på stora vägen eller ifrån Köpenhamn. Ej förr än kl. 7 om aftonen kommo vi till Helsingör. Morgonen derpå i god tid stego vi om bord på en båt att återfara till Helsingborg. Vädret var behagligt, sjön ej vågig, men krusad. De rödfärgade segel en del båtar brukade, gjorde ett besynnerligt afbrott emot de öfriga hvita, men ökte scenens mångfald. Snart lemnade vi Danska stranden, der den beskattande Öresunds Toldkammer framvisade sig med förgyllda bokstäfver på en grå, nätt och fast byggnad af blott en våning. Vårt vistande på Seland hade varit ganska kort, men roligt. Det deltes ej till sökande af umgängets nöjen, ej till lustbarheter, ej till vanliga tidsfördrif. Vår tid var helgad åt naturen och konsterna: begge hörande till vårt ändamål och begge intagande. Vi kastade nu långa blickar tillbaka till detta täcka land, och ännu från Helsingborgs brygga ägde vi med fägnad skymten af den ort, der vi nyss med nöje vandrat. Genast och redan på långt afstånd reste sig det höga tornet, Kärnan, öfver allt det öfriga; groft och stolt: likasom trotsande tiden och nejden, står det ännu genom århundraden på den höga ås, vid hvars tverbranta sida och fot Staden är anlagd. Icke siradt såsom Kronborgs, visar det blott en Götisk styrka och påminner om aflägsnade tidehvarf. Temligen nära sjön eller Sundet är Helsingborgs Rådhus, bygdt af sten vid ändan af torget, och äger genom sitt fria läge ett anseende, som dess obetydliga storlek af blott fem fönster i längden tyckes bestrida. Det utgör endast en våning, utom en rez-de-chaussée med halfcirkel fönster. Några stora byggnader äger ej denna staden. Dock var nu ett hus under byggnad, som utmärkte sig, tillhörigt Kontrollör Taussen. Det lyste med elfva fönster i längden. Gatorna äro krokiga. Vid en af dem är den vattenkonst, som förser sjöfarande med friskt vatten. Dess ådra, ledd af konsten, springer högt ifrån marken. Grönskande häckar med hvilsäten omgifva den och lemna således utväg till dubbel svalka. Ej långt derifrån är en liten trägård, der äfven en vattenkonst visar sig. Den innehafves af Doktorinnan Hübsacker, och är täck, utan annat anspråk, än såsom en enskilt tillflykt vid sommarens hetta. Vid afresan härifrån till Fleninge gästgifvaregård sågo vi bara flackt land, nära Helsingborgs ljungmarker, sedan fruktbart. Under lika omvexling kommo vi vidare och togo af åt den så kallade Kullen. Man har då till höger stranden af en stor sjövik, bakom hvilkens tomhet Hallands Ås synes uppresa sig. Samma kalhet och sandhedar omgifva Jonstorps kyrka och by, der endast vid husen synas några trän, af stormarna våldförda, af ägarna föga vårdade. Äfven denna kyrka har trappstegsformiga gaflar, likasom vanligen i Skåne och på Seland. Från detta ställe öfverfaras de fulaste fält, der ögat icke kan uppsöka någon skugga eller hvila, och kreaturen blott en knapp näring. Också märktes blott då och då någon ensam häst leta sin föda på dessa backiga ljunghedar. Emot Krapperup är något fruktbarare, och bokar börjar synas, ömsom glest spridda, ömsom i större lundar. Slutligen för en allé hit. Den är lång, men omsorgen att underhålla och bevara eller fortsätta den, till trots för våldsverkarens agg, tyckes här, likasom på andra ställen, hafva tröttnat. Stenhuset härstädes, af corps de logis med vidhängande lika höga, fastän smalare, flyglar, innehåller en mängd rum, men innesluter på tre sidor en temligen trång gård, som å den fjerde tillsperras af en hög mur. Här råder derföre en stillhet, som gränsar till dysterhet. Utomkring omgifver en vattengraf och sedan en trägård, hvars höga fruktträn nästan betaga all skymt af det nära hafvet. Det är visst, man kan umbära denna syn, der hafvet framvisar en gränslös och merendels oupplifvad yta, som ofta hotar med upprörda böljor; men nog önskar sig ögat här och der en fri blick. Den äges här på få ställen, om

18 icke till Kulla bergen, hvilka uppresa sig som en fjällrygg. Men jag skall nämna om dem, när jag hunnit stiga opp på deras kala hjessa. Ännu i dag torde jag kunna besöka dem. Men mitt bref måste slutas. Måtte jag ej för länge hafva tröttat dig! En varm önskan att hafva ägt ditt sällskap har jemt följt mig; och om jag nu trott mig kunna genom en noga berättelse göra mig likasom närvarande för dig, torde min afsigt skaffa vidlyftigheten en ursäkt. Blifve vid allt lugnet din lott, såsom den tyckes vara för denna egendoms-herren, Kansli Rådet Baron von Kocken, hvars okonstlade och fria ynnest vi här åtnjuta. Hans ålder har hvarken på utseende eller lynne haft betydlig inflytelse. Men farväl! Lef lycklig!