Rouen, Normandie

Transkript

1 Rouen, Normandie De väntade utanför hertig Rickards sal. Äntligen kände Emund att han var på hemväg. Han och Olav hade legat ute i viking i flera år och de hade stannat i Rouen i Normandie som det sista stoppet på väg hem till Norge. De tyckte att de var vuxna män nu, även om Emund var lite missnöjd med att hans skäggväxt inte hade utvecklats lika fort som hos hans vän Olav. Nu var de ägare av många skepp. Alla var de fyllda av män och rikedomar. Några av skeppen var fyllda med värdefulla slavar, som de hade tagit som byte söderut. I Rouen var det en stor marknad för slavar och de visste att de skulle få bra betalt för dem. Dessutom visste de att priset på en slav steg ju längre bort den såldes. Ju längre hemifrån den var, desto mindre var lusten att försöka fly och desto mer värde hade den för ägaren. I Norge väntade dem stor ära efter de dåd de hade utfört och med de rikedomar de förde med sig hem. Det kanske skulle räcka till att få de kungatitlar som både Emund och Olav så hett eftertraktade. Ja, Olav ville ju ha kungadömet över hela Norge, så som hans förfader Harald Hårfager en gång hade haft. Emund däremot kunde nöja sig med att bli kung i Ringerike. I så fall skulle han bli lydkung under Olav och han hade också redan svurit Olav sin trohet. Med goda vindar skulle det kanske bara återstå en veckas färd innan de kunde återse den norska kusten. Men först väntade gästabud hos den normandiske hertigen. När Emund och Olav anvisades sina platser vid bordet blev de besvikna. Med deras kungliga härstamning och det rykte de tyckte sig ha skaffat under flera år i viking hade de förväntat sig att få hedersplatser nära hertig Rickard. Nu hamnade de i stället längre ned efter bordet bland präster och män som de alls inte visste vilka de var. Hedersplatserna var tydligen reserverade för några andra och det var i ordning efter ära och betydelse som gästerna kom in i salen. Sist kom hertig Rickard och hertiginnan Judith. När alla hade anlänt satte de sig till bords. Emund lade märke till att en plats bredvid hertigen hade förblivit tom och undrade tyst vem det var som saknades. Ingen sade någonting. Det måste vara tyst vid bordet innan hertigen kunde ta till orda. Hertig Rickard reste sig långsamt och såg sina gäster i ögonen en efter en. Han hälsade därefter alla välkomna och i synnerhet de gäster som kommit långväga över havet. Hertigen tittade på Emund och Olav. Ni unga män, jag vet vilka ni är för ni har hjälpt mig tidigare. Men berätta för de andra gästerna vad ni heter och vad som nu har fört er hit. Hertigen hade nu övergått till att tala med dansk tunga. Emund och Olav reste sig. Som den av något lägre börd svarade Emund först. Jag är Emund, son till kung Ring i Ringerike i Norge. Olav fortsatte. Jag är Olav, son till Harald Grenske och ättling till Harald Hårfager. Därmed är jag en rättmätig arvtagare till kungadömet i Norge. Hertig Rickard höjde på ögonbrynen. Åh, så vi har en kungakrävare här. Det var inga små ord från en besökare, men berätta nu vad som har fört er hit till Rouen. Emund var den av honom och Olav som hade lättast för att tala och han fortsatte. Vi har legat ute i viking i flera år. Först åkte vi till Danmark, men kunde inte uträtta mycket där. Därför fortsatte vi till Mälaren i svearnas rike Svitjod och där kunde vi finna rikligt byte. Den

2 svenske kungen Olof Skötkonung blev förstås inte glad och försökte stänga oss inne i Mälaren. Men tack vare högvatten och goda spadar kunde vi gräva oss en egen väg ut till havet. Där lurade vi allt svearnas kung. Den historien har jag hört talas om, sade hertig Rickard. Så det var ni som grävde er ut ur Svitjod ut till havet. Nå, var tog ni vägen sen? Vi for till Gotland, därefter till Ösel och sedan till Finland, fortsatte Emund. Därefter var vi i Danmark igen, i Friesland och i England innan vi var hos dig förra gången. Hertigen bröt in. Ja det var då ni drev skurken Salomon ut ur sin håla i Dol. Just det, fortsatte Emund, sedan fortsatte vi till Spanien. Vi var ända till Gibraltar och Herkules portar innan vi vände. Sedan var vi en tid på andra platser i Frankrike och fick rikt byte där, innan vi kom tillbaka hit till Normandie. Nu är skeppen fyllda med krigare och byte som vi ska ta med hem till våra hemländer. Det må jag säga att det var en lång och ärofylld resa, sade hertigen. Emund och Olav sträckte stolt på sig, men av den tystnad som uppstod förstod de att samtalet var över och att det var dags att sätta sig. Hertig Rickard vände sig nu åt det andra hållet, till den man som satt närmast hertiginnan. Käre Ethelred, du har ju varit hos oss en tid, men berätta gärna för våra nya gäster varför du så ofrivilligt befinner dig hos oss, även om jag hoppas att du inte misstrivs med vårt värdskap här. Vem är det? viskade Emund till Olav. Det måste vara den engelske kungen Ethelred, viskade Olav tillbaka och där på andra sidan sitter hans drottning Emma. Hon är syster till hertig Rickard. Bredvid henne sitter deras barn. Man kan se det på kläderna. Den äldste vet jag vem det är. Han heter Edward. Den andra pojken tror jag heter Alfred och flickan tror jag heter Godgifu. Emund knuffade till Olav. De hade redan missat det första av vad kung Ethelred hade sagt. Kung Ethelred stod upp när han talade. I England rådde tidigare fred. Kyrkor och kloster byggdes och städer blomstrade. Sedan kom den danske kungen Sven Tveskägg över havet med en väldig flotta av skepp och invaderade vårt land. Vi trodde att vi var färdiga med våra affärer med danerna, men det ansåg tydligen inte danerna. Varför de ska envisas med att ännu en gång invadera England förstår vi inte. Men det kanske ni kan förklara. Ethelred tittade surt bort mot Emund och Olav och nickade kort. Innan de hann reagera fortsatte Ethelred. Hellre än att simpelt låta mig infångas av Sven Tveskägg har jag lämnat landet. Några kanske tycker att det är fegt, men jag tänker på Englands bästa. Snart kommer den dag då jag kör danerna tillbaka ut i havet och återupprättar det riktiga England. Ethelred satte sig ned utan att invänta någon kommentar från hertig Rickard. Emund hade förstått det mesta av vad kung Ethelred sagt. Engelska var trots allt ganska nära dansk tunga och han hade lärt sig att behärska språket ganska bra under den korta tid han tidigare varit i England. Emund tittade bort mot hertigen. Han stod lite förvirrat och tittade ut över huvudena på de andra mot andra sidan av salen. Det måste ha kommit något tecken där bortifrån, för hertigen såg ut att lämna ett svar med en armrörelse. Hertigen tog på nytt till orda. Vi har en gäst till, alldeles nyss hitkommen till Rouen. Jag vet inte hans namn och syftet med besöket, bara att han kommer från England i ett mycket viktigt ärende. Jag ber honom därför ta plats bredvid mig och berätta om sitt ärende. Främlingen gick rakt fram till sin plats och började utan omsvep förklara varför han hade kommit dit. Den danske inkräktaren Sven Tveskägg är död. Han gjorde en lång paus medan sorlet först steg och sedan saktade klingade av tills det var helt tyst igen i salen. Sven

3 Tveskägg efterträds av sin son Knut. Om Knut vet vi ännu ingenting mer än hans släktskap. Jag har av de engelska stormännen skickats hit för att be kung Ethelred återvända till England för att leda återerövringen av landet. De tror att tillfället kan vara det rätta, nu när danerna ska skifta ledare och ingen vågar ta beslut, men de ställer också ett villkor och det är att du måste leda landet bättre och mer rättvist än tidigare. Hertig Rickard, som ledde diskussionen runt bordet, vände sig med ett leende till Ethelred. Det var stora nyheter. Nå, vad har nu den engelske kungen att säga om detta? Ethelred tvekade en stund, men reste sig sedan upp. Mer än gärna återvänder jag till England. Men jag kan inget uträtta med mina egna två händer. Jag kan inte komma tillbaka tomhänt. Danerna sitter i London. För att kunna återta England måste man erövra London. För det behöver jag en armé av krigare. Har stormännen möjligen skickat med den här och de skepp som kommer att vara nödvändiga för att jaga danerna på flykten? Ethelred spände blicken i sändebudet. Sändebudet skruvade på sig innan han svarade. Stormännen bevakas hårt av danerna och många av deras krigare är avväpnade. De som har sina vapen kvar måste i första hand hålla stånd mot danerna. Hjälpen till England måste komma utifrån och det är stormännens förhoppning att hjälpen står att finna här. När kungen väl är på plats i England kommer sedan många beväpnade engelsmän att kunna ansluta. Sändebudet tittade på hertig Rickard. Hertigen slog ut med armarna. Vi skulle gärna hjälpa engelsmännen, men skulle ännu hellre önska att vi hade möjligheter att göra det. Vårt lilla land är hårt ansatt av ondsinta grannar. De få trupper vi har är fullt upptagna med att försvara oss mot friserna och fransmännen. De krigare ni behöver till er engelska expedition måste ni hitta någon annanstans. En lång tystnad uppstod. Emund blev plötsligt medveten om att allas blickar av någon anledning var riktade rakt mot honom och Olav. De skruvade på sig och visste inte var de skulle ta vägen. Lösningen på problemen i England kanske sitter vid det här bordet, sade hertig Rickard sakta. Det blev alldeles tyst. Till slut var Olav tvungen att resa på sig och säga något. Englands fiende danerna är också våra fiender, så vi har ett gemensamt intresse av att förgöra dem. Men vi har varit ute i viking länge. Vi är trötta och på hemväg. Vi är inte alls motiverade för strid. Ni kan därför säkert hitta dugliga och mer motiverade krigare på annat håll för ert ärende. Hertig Rickard svarade med ett höjt tonläge. Bättre krigare än de ni har hos er går nog inte att hitta. Ni har ju själva nyss berättat om hur förträffliga de är. Vanära skulle falla över er om ni sviker en frände. Heder och än mer rikedomar ska ni få om ni fördriver danerna ut ur England. Ert val är enkelt. Svär trohet till kung Ethelred och befria England. Emund och Olav tittade på varandra. Emund insåg att inför hotet om vanära så hade de inte längre några bra alternativ. Samtidigt undrade han om de verkligen skulle hamna i vanära om de tackade nej. Än så länge var de inte svurna till någon. I vilket fall som helst så skulle detta inte längre spela någon roll när de väl var tillbaka i Norge. Han vände sig om mot hertigen för att ge sitt och Olavs avböjande svar, men kung Ethelred hann före honom. Jag vet inte om dessa unga män kan kallas mina fränder. De som har rövat mitt land, dödat mina präster och bränt mina kyrkor kallar jag knappast för fränder. Ethelred vände sig nu mot Emund och Olav. Ni har själva berättat om att ni varit i England. Försök inte förneka att ni var med vid skövlingen av Canterbury, när katedralen revs och ärkebiskop Aelfheah mördades. Inget annat än skam vilar över de som var med om detta skändliga dåd. Högljudda bifall ropades nu i salen och hertigen tvingades mana till tystnad.

4 Kung Ethelred fortsatte. Skam vilar över er, men som en sann kristen kan jag också förlåta. Om ni gör mig denna tjänst, att köra ut danerna ur England, så ska jag förlåta att ni tidigare har förgripit er på landet. Då ska frid råda över ert minne. Emund insåg att om alternativen varit få tidigare, så fanns det bara ett kvar nu. I Olavs ögon kunde han läsa att han tänkte samma sak. Emund hade lättast att få fram orden. Vi har stor lust att återse våra hemländer. Våra släkter och våra vänner väntar på oss där hemma. Större är ändå plikten att bistå vår frände kung Ethelred i hans kamp att återta England. En liten omväg på vägen hem kostar vi gärna på oss. Vi vill därför svära vår trohet till kung Ethelred. Nya bifallsrop hördes i salen och ropen samlades till ett jubel. Emund och Olav gick fram till Ethelred, knäböjde och svor eden till honom högt så att alla närvarande kunde bli vittnen till detta. Ethelred tog först Emunds, sedan Olavs händer i sina och bugade bekräftande mot dem. Hertig Rickard log och klappade i händerna. Nu har vi förhandlat länge nog, ropade han högt. Nu är det dags för gästabud. Länge leve England! Bär in mat och skänk i dryck åt oss alla. Emund och Olav gick med böjda huvuden sakta tillbaka till sina platser vid bordet. Kommentarer till kapitel 5 Kapitlet är i sin helhet fiktivt, men bygger på ett möte som mycket väl kan ha ägt rum. Namnet Normandie kommer av att landet runt floden Seines mynning koloniserades av vikingar, det vill säga nordmän, i början av 900-talet. Rickard II, också kallad Rickard den gode, var barnbarnsbarn till den första vikingahövdingen i landet. Tre generationer efter koloniseringen var nordmännen i stort sett assimilerade i franska samhället. De tog sig franska namn och talade franska, men man kan tänka sig att det gamla nordiska språket fortfarande också levde kvar, (7, 8, 9, 30). Den engelske kungen Ethelred fick av eftervärlden smeknamnet den villrådige. Med det menades att han ofta fick dåliga råd och tog felaktiga beslut. Hans definitivt sämsta beslut tog han år 1002, då han beordrade en massaker på daner i England. Det kom att bli början till hans egen undergång. Danerna hade i mer än etthundra år varit närvarande i England efter många försök till erövringar, men i slutet av 900-talet levde man än ändå i en någotsånär harmoni med engelsmännen. Helt utan konflikter var det dock inte och av ren rädsla för vad danerna skulle ta sig för beslutade Ethelred sig för en utrensningsaktion. Under natten till den Sankt Brictius-dagen den 13 november 1002 trakasserades, misshandlades och mördades flera tusen daner i vad som senare kom att kallas Sankt Brictius-massakern. Om man ska jämföra med någonting i modern historia kan Sankt Brictius-massakern liknas vid utrensningen av judar under kristallnatten i Tyskland år 1936, fast värre. Två av offren var den danske kungen Sven Tveskäggs egen syster Gunhild och hennes man. Mordet på Gunhild fick Sven att ge ut efter hämnd. Under upprepade tillfällen överföll Sven England och elva år senare var han framme vid sitt mål. Ethelred tvingades fly från landet och Sven stod som ensam härskare över hela England. I december 1013 valdes han till kung och stod på höjden av sin triumf. Då plötsligt dog han och lämnade ett maktvakuum efter sig. Sven hade två unga söner. Den äldste, Harald, befann sig i Danmark och blev av naturliga skäl vald till ny kung där. Den

5 yngre av sönerna, Knut, var med sin far i England då han dog. Av besättningarna i den engelska flottan valdes han till deras nya befälhavare och kung, (7, 8, 9, 30). Enligt Emunds saga gick Emund i viking tillsammans med Olav i unga år. De var då båda c:a 13 år gamla och anslöt sig till den danske stormannen Torkel Höge, (2, 18). Katedralen i Canterbury stormades och ärkebiskop Aelfeah mördades den 29 september Olav var en av deltagarna. Ärkebiskopen trakasserades och misshandlades av de danska hirdmännen och det slutade med att man kastade sten mot honom tills han dog. Torkel Höge försökte ingripa för att stoppa misshandeln, men då var det redan för sent, (18). Det är väl belagt att Olav var i Rouen hösten och vintern och att han också döptes där, (18). Det är också känt att Kung Ethelred kom till Rouen i januari 1014, så med all sannolikhet träffade Olav Ethelred där och värvades av honom, (18). Sven Tveskägg dog den 3:e februari 1014 och det var i Rouen som Ethelred fick besked om den danska kungens död, (7, 9). Svitjod var det gamla namnet för svearnas rike, ungefär dagens Uppland och området runt Mälaren. Till skillnad mot länderna Danmark och Norge fanns på 1000-talet inte Sverige som geografiskt och politiskt begrepp. Sverige som land kom till först senare under medeltiden. Förmodligen fanns det förr en kung över svearna i Svitjod och en annan kung över götarna i Götaland. Senare, åtminstone från och med Erik Segersäll och hans son Olof Skötkonung, blev kungen kung över både svear och götar, d.v.s. över både Svitjod och Götaland, (3). Under 1000-talet talades samma språk i hela Skandinavien. Naturligtvis fanns det dialekter, men dialektskillnaderna var inte större än vad dialekter är idag inom något av de nutida nordiska språken. Allmänt kallades detta gamla språk för dansk tunga. Språket kallades så även av svear, götar, norrmän och andra som bodde utanför Danmark, (7). Förmodligen var dansk tunga även ett internationellt språk som talades utanför hemländernas gränser, på samma sätt som till exempel engelska och franska idag.