Höstens kalendarium. Heijne: Musikgener i släkten Vårens pauspratare Sommartävlingen NR 3 SEPT 2015

Transkript

1 MEDLEMSBLAD FÖR RADIOSYMFONIKERNAS OCH RADIOKÖRENS VÄNFÖRENING BERWALDBLADET Höstens kalendarium Uppskattad eftersits med flöjtstämman Orkesterns Italienturné en formidabel succé! Violastämman på vift 36 år i orkestern: valthornisten Tom Skog Haydn i Guinness rekordbok? Heijne: Musikgener i släkten Vårens pauspratare Sommartävlingen NR 3 SEPT 2015

2 Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Kära musikvänner! Ordföranden har ordet Styrelse: Prinsessan Christina fru Magnuson, hedersledamot Erik Juhlin Ordförande Gunilla Rönnholm Sekreterare, vice ordf Gunnel Andersson Kassör Johan Hertzberg Ledamot Birgitta Magnusson Ledamot Lars Magnusson Ledamot Anders Rahm Ledamot Eva Sjödén Ledamot Anders Wester Ledamot Kristina Westman Repr.för Berwaldhallen Tomas Nilsson Repr. för orkestern Ulla Sjöblom Repr. för kören Sammankallande i valberedningen: Bo Magnusson bomag@comhem.se Revisorer: Jan Holmberg Lennart Norén Telefonsvarare: Postadress: RSKV, Radiohuset 7C, Stockholm Plusgiro: Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Hemsida: e-post: info@rskv.org Berwaldbladet: Anders Rahm a.rahm@glocalnet.net Eva Sjödén eva.g.sjoden@telia.com Detta nummer av Berwaldbladet har tryckts i 1000 exemplar. Medlemsavgifter för kalenderåret 2015 Enskild medlem 250:- Två personer på samma adress 400:- Halv avgift för pensionerade musiker och korister som varit fast anställda vid BWH. Medlemmar i Vänföreningen får 10% rabatt på biljetter till Radiosymfonikernas och Radiokörens konserter i Berwaldhallen. Medlemsnålen: 50:- Vänföreningen tar tacksamt emot penninggåvor till OLOF RYDBECKS OCH VÄN- FÖRENINGENS FOND ur vilken föreningen årligen delar ut stipendier till musiker och korister från Sveriges Radios Symfoniorkester respektive Radiokören. Sätt in ditt bidrag på föreningens plusgiro och ange att gåvan är till fonden. EFTER EN SOMMAR som åtminstone i juni och juli knappast kan gå till historien som fantastisk är det åter dags att komma till stan och uppleva levande musik och andra kulturhändelser. För min del blir det inte så mycket av den varan under sommaren, eftersom jag vill vara utomhus så mycket som möjligt. I år har jag tvingats in mer än vanligt och då tyvärr påmints om något som retat mig i många år. Hur kan det komma sig att P2 har den i särklass sämsta ljudkvaliten av de fyra vanligaste kanalerna? Här i norra Roslagen, där jag befinner mig på somrarna, får jag lätt in kanal 1, 3 och 4, även Radio Stockholm, men P2 låter så bedrövligt att jag stänger av direkt. Lämnar jag stan i bilen så är P2 den kanal i bilradion som börjar fladdra först. Jag tror många känner igen det här. Att t.ex. en Mahlersymfoni ställer högre krav på ljudåtergivningen än exempelvis rap och rock har väl alla klart för sig och ändå blir den misshandlad. Obegripligt! Nej, desto skönare att i höst i Berwaldhallen och Studio 2 få höra musik av världsklass som inte är förvrängd! I höstens program hittar ni många kära bekanta verk av t.ex. Bach, Beethoven, Brahms och Berlioz, för att nu bara hålla sig till bokstaven B, men också inte så ofta spelade verk av kända tonsättare, som Mendelssohns 5:e och 7:e symfoni och Konsert för orkester av Bartók. Ännu ett B! Bland dirigenter finns förutom våra suveräna chefsdirigenter Daniel och Peter också David Afkham och Joana Carneiro, båda varmt välkomna tillbaka, och förstås vår käre hedersdirigent Herbert Blomstedt. Lägg också märke till alla orkestermedlemmar som är solister: Malin Broman, Tomo Keller, Eriikka Nylund, Anders Jonhäll, Lisa Viguier Vallgårda och Mats Wallin. Glöm inte heller bort Chamber Unplugged där ni får närkontakt andra musiker i orkestern. Vår fantastiska kör, som i oktober gör en tvåveckorsturné till Japan, fyller ju 90 i år. Firandet började redan i januari och kulminerar den 20 och 21 november i Berwaldhallen. Den sista dagen uruppförs bl.a. I carry your Heart av Elise Einarsdotter, en gåva från Vänföreningen till Radiokören. Kom och hjälp till att fylla Berwaldhallen då! Till slut en av många efterlängtad nyhet: Lunchpauserna vid repetitionerna i Berwaldhallen har förlängts till 40 minuter. Edith Södergran får sista ordet om den årstid som i mitt tycke bara har en nackdel: Den följs av vintern. Höstens dagar Höstens dagar äro genomskinliga och målade på skogens gyllne grund Höstens dagar le åt hela världen. Det är så skönt att somna utan önskan, mätt på blommorna och trött på grönskan, Väl mött i höst i Berwaldhallen och Studio 2! med vinets röda krans vid huvudgärden Höstens dag har ingen längtan mer, dess fingrar äro obevekligt kalla, i sina drömmar överallt den ser, hur vita flingor oupphörligt falla

3 Dagbok från orkesterns Italienturné Dag 1 22 april. Stockholm Montecatani Terme När det är så många människor som åker på turné är det oftast två olika plan och så var fallet denna gång också. Första gruppen åkte via München och den andra via Frankfurt. Fördelen med den första gruppen var att man kom fram lite drygt två timmar innan grupp 2, så man fick lite mer kvar av kvällen. Jag tillhörde den första så jag och några andra kollegor fick en underbar kväll i Montecatani Terme, som var vårt första stopp på denna resa. Ofta har vi flera olika program när vi är på turné, något som olika arrangörer ofta önskar, men denna gång var det samma program på alla konserter, nämligen Brahms violinkonsert med Vilde Frang och Berlioz Symphonie fantastique. Dag 2 23 april. Montecatani Terme Pistoia Man blir ju alltid lika förvånad när man denna årstid kommer från kalla Sverige för att mötas av 22, 23 grader och strålande sol! Bussen skulle inte gå förrän kl. 17, så det fanns gott om tid att hitta på något trevligt att göra. I Montecatani Terme finns en bergbana som tar en upp till en underbar utsikt över staden 4 Bergbanan i Montecatani Terme. och en mängd olika restauranger att tillgå, och det var många som utnyttjade det. Annars är det slående hur orkestern har ändrats sedan jag började här Det har blivit en mycket sportig orkester, så det var många man mötte som hade bra fart i löparskorna i värmen! Själva var vi fyra stycken som letade upp en tennisbana och hade våldsamt roligt i två timmar. Italienska konserthus, som i Pistoia, är ofta gamla teatrar med fina salar, men mycket röriga utrymmen bakom. Trångt, svårt att hitta gör att det kan bli lite irriterat ibland, särskilt om det blir bråttom, och det blev det när Daniel drog I Bologna fick åtskilliga av orkesterns instrumenttransportlådor samsas med andra behållare på gatan utanför konserthuset. FOTO BO SÖDERSTRÖM över repet så vi fick 35 minuter till konsert! Vi var många som sprang och köpte pizza som intogs på stående fot medan man drog på sig fracken. Konserten skulle börja kl. 21:00 men blev försenad så den var inte klar förrän efter kl. 23:30! Efter det skulle vi ju åka buss tillbaka, så det blev en sen kväll, men en lyckad sådan! Dag 3 24 april. Montecatani Terme Bologna Att komma till en stor stad som Bologna efter att ha varit två dagar i en ganska sömnig idyll är ganska häftigt. Mycket trafik, folk som springer omkring som hemma, gör att man snabbt kommer upp i tempo igen. Konsertlokalen var så trång att en hel del transportlådor fick förvaras ute på gatan under konserten. Tur att det inte regnade! Konsertlokalen i Bologna är nog en av det mest svårbegripliga lokaler att hitta i bakom scenen, så det blev många varv innan man hittade sina kläder och instrument. Personligen tyckte jag att Berlioz denna kväll var den bästa jag varit med om, med en dirigent som jag aldrig sett maken till! Det var en fröjd att se Daniel bara ge impulser och släppa lös orkestern i ett enormt flöde. Några kollegor som jag pratade med efteråt upplevde det inte alls så, och det visar väl bara hur svårt det är att få något entydigt svar vad som är bra, eftersom den egna upplevelsen påverkar så mycket. Publiken stod upp och applåderade i alla fall, så de verkade nöjda. Många stod upp hela konserten, men det var nog för att se bättre. Italienska teatrar har inte alltid bästa sikten på platser på sidan eftersom de är väldigt branta. 5

4 Daniel Harding och Vilde Frang i Bologna. FOTO HANS LARSSON Den vackra gamla Teatro Grande i Brescia. FOTO BO SÖDERSTRÖM Dag 4 25 april. Bologna Brescia/Bergamo På lördagen gick färden till Brescia, som är en stad som på sina håll är vacker, men också har ganska ruffiga delar. Jag tog en promenad ner mot stationen själv och just där är det långt ifrån någon idyll. På eftermiddagen åkte vi till Bergamo för kvällens konsert. Konserthallen är fin, även om man också här fann omklädningsrummen på våning 4! Bra träning med alla trappor, och man måste även skänka en tanke till vår scenpersonal som springer benen av sig i trapporna innan vi kommer dit! Och de som backar in långtradaren med alla instrument i dessa smala gränder Konserten gick bra, men när vi kom tillbaka till hotellet var det en av kollegorna som kände sig dålig i magen, och man trodde att det kanske var något denne hade ätit? Det skulle visa sig att detta bara var början Dag 5 26 april. Brescia Söndagen var en av få dagar man inte reste på, och det är underbart när man får tid att göra saker man vill, och den sportiga orkestern spelade fotboll och jag och mitt gäng tog en två timmars tennis igen. Många övar, shoppar, springer och bara har det bra. Bussen gick inte förrän kl. 18:00 så man hann en hel del. Under vår sista timme var det en i vårat tennisgäng som kände sig lite dålig, och bara någon timme senare var denne kämpe helt utslagen! Panik! Magåkomman hade spritt sig och nu började ett intensivt arbete med att fördela stämmor, lägga toner i andra instrument, och tänka igenom vad som fattas. När blåsare fattas försvinner ju enskilda stämmor, och konserten lät inte på samma sätt som de övriga, men Sveriges Radios Symfoniorkesters fotbollssektion. FOTO BO SÖDERSTRÖM jag är djupt imponerad att vi överhuvudtaget fick till det! På sina ställen kunde man se leenden på musikerna när det kom klanger som man inte hört förut. Alldeles utanför konsertlokalen finns ett mysigt litet ställe dit många gick för att skölja ner kvällens övning. Jag tror att den baren gjorde sin bästa söndag i mannaminne! 6 7

5 Avslutande konserten i Milano med Vilde Frang som solist i Brahms violinkonsert. FOTO HANS LARSSON FOTO BO SÖDERSTRÖM Intensivt repetititionsarbete, ovan med Vilde Frang, nedan med Malin Broman. FOTO HANS LARSSON Dag 6 27 april. Brescia Milano Tiden går så fort på turné och vi har redan kommit fram till den sista konserten. Färden går till Milano, och vädret har slagit om och det är mulet och regn. Hotellet ligger i utkanten av staden och med tanke på att regnet vräker ner var inte jag sugen på att ta mig in till centrum. Jag tar mig ut för att leta något att äta och går bara på chans då jag ser en kollega i ett gathörn, också letande efter något att äta. Vi slår våra påsar ihop och har en jättetrevlig lunch tillsammans. Detta är också en stor nytta med turné, man hinner prata med folk som man annars bara pratar lite löst med på våra korta kaffepauser! Konserten var riktigt, riktigt bra, men jag tyckte att publiken var ganska ointresserad, där en del gick direkt när det var slut. Vi hade blivit informerade om att det var många viktiga personer i publiken, men jag vet inte om de hade med musik att göra Återigen var klockan 23:30 när det var slut så det kan väl ha påverkat också. När vi kom hem till hotellet var ju allt förstås stängt, men vi hade köpt lite ostar och vin för en sådan här fantastisk turné måste ju firas av! Dag 7 28 april. Milano Stockholm Precis som när vi åkte till Italien var vi uppdelade i två grupper på vägen hem. Jag åkte tidiga gruppen och landade i Stockholm vid kl. 18:00. Den andra gruppen kom inte hem förrän vid midnatt. Ytterligare en turné får läggas till handlingarna, och jag måste säga att jag har nog aldrig trivts bättre i orkestern än nu! Konserterna med Daniel är alltid bra, och stämningen i gänget är underbar. Jag är bara lycklig att få vara med om en sådan period i orkesterns historia. Eller som en jämnårig kollega så pricksäkert uttryckte det: Det här är våran Celibidache-period. ROLF NYKVIST stolt medlem av hornstämman sedan

6 Anders Julia Linda Eftersits med flöjtstämman Årets andra eftersits ägde rum i Berwaldhallen den 15 april efter en konsert med musik av Brahms, Ravel och Sjostakovitj. Tre flöjtister kom upp till övre foajén, för att spela litet och prata med åhörarna. Det var stämledaren Anders Jonhäll, Linda Taube och den relativt nytillkomna Julia Crowell. Flöjtstämman ska bestå av fyra musiker, men den fjärde platsen var vakant, när eftersitsen hölls. En publik på ungefär 65 personer hade samlats. Kvällens värd var Vänföreningens Erik Juhlin, som började med en kort presentation av musikerna. Anders Jonhäll har haft fast tjänst i SRSO sedan december 2009 och är stämledare på halvtid. Han har samma befattning på halvtid i Göteborgs Symfoniorkester, där han spelat sedan1992. Anders har, som han själv berättade senare, gått den långa vägen och jobbade som vaktmästare i Berwaldhallen under studietiden. Därefter presenterades Julia Crowell, som är född i England och även har studerat där. Hon spelade fem år i Bergens Filharmoniska Orkester, innan hon kom till SRSO I Bergen var det bara regn, här i Stockholm är det bättre tycker hon. Linda Taube kom till SRSO hösten 2008 och spelade tidigare hos Göteborgssymfonikerna. Nu var det dags för musik och Anders berättade att man hade en liten trio av Friedrich Kuhlau ( ), av tysk börd, verksam som komponist och pianist vid danska hovet. Han gjorde talrika flöjtkompositioner och brukar kallas Flöjtens Beethoven. Kuhlau skrev också populära manskvartetter, bland dem en som vi svenskar känner till som vårsången O, hur härligt majsol ler. Därefter ville Julia säga några ord såsom ny medlem i stämman. Hon berättade, att hon tycker om Brahms, Schumann och Mendelssohn för deras fina harmonier. Det är roligt att spela andra flöjt, men det är ett ganska tungt jobb. Det blir inte så mycket solon, första flöjten tar det mesta och blir uppmärksammad, medan andra flöjten får ge support. Några få kompositörer har solopartier för andra flöjten, t.ex. Ravel i Gåsmors sagor och Dvořák i Nya värl- den. Vi fick exempel på dessa. Så följde en flöjtdemonstration. Anders visade den vanliga flöjten, stämd i C och så en altflöjt, som är stämd en kvartston lägre. Han spelar själv helst på en C-flöjt av trä. Julia visade den stora, litet klumpiga basflöjten, stämd en oktav lägre än den vanliga. Linda visade den minsta i familjen, piccolaflöjten. För jämförelse spelade man på piccola, basflöjt och C-flöjt en sats ur en komposition av Johann Joachim Quantz, som skulle spelas senare på kvällen med vanliga flöjter. Mer musik följde därpå. Gabriel Faurés välkända Pavane är från början skriven för kör och piano, men finns i flera arrangemang. Här fick vi ett för flöjttrio, som lät riktigt bra. Kvällens frågestund innehöll frågor av skiftande karaktär. Någon undrade, om man kan höra skillnad i klangen hos flöjter av olika material och det kan man, men kanske den ovane inte hör någon skillnad. I det sammanhanget undrar man kanske, vad en riktigt fin flöjt kostar. Ja, Lindas kostar kr, men man kan få en bra flöjt för kr. Det finns också enkla skolflöjter för några tusenlappar. Man undrade, om alla ska kunna spela alla typer av flöjter och det ska man, men det kan vara svårt att ställa om. Det pratades en del om olämpliga arbetsställningar. Litet massage ibland är nyttig. Man anstränger också läpparnas muskler, luften försvinner snabbt genom munstyckets utformning. När började man spela flöjt? Anders började med saxofon och gick till flöjt vid 14 år. Linda spelade blockflöjt från andra klass och gick till flöjt i 11 årsåldern. En femsatsig flöjttrio av Johann Joachim Quantz fick avsluta kvällen. Quantz ( ) var en tysk kompositör och flöjtist, anställd hos Fredrik II i Berlin. Han skrev mängder av flöjtmusik och är känd för sin flöjtskola, som ger kunskap om tidens musikuppfattning. Varma applåder visade publikens uppskattning av en kväll med rolig information och mycket musik. ANDERS WESTER Foto Sven-Olof Blanch 10 11

7 Violastämman på vift i Berlin Riikka och Åsa på restaurang Nö! Deutsche Oper. Isamband med orkesterns kortturné till Dresden den maj, passade vi i violastämman äntligen på att utnyttja de slantar som företaget avsätter till teambuilding och planerade in ett par dagar i Berlin innan resten av orkestern anslöt. VI LANDADE PÅ förmiddagen den 13:e i ett varmt och soligt Berlin och lotsades med säker hand vidare till vårt mysiga hotell av Linnea, som studerat och bott i staden ett par år och kunde varje buss, spårvagn och pendeltåg på sina fem fingrar. Hotellet (Hotel Kastanienhof, rekommenderas!) hade dock valts av Ingegerd som bott där förut med sin familj. Det låg i en oerhört mysig del av stan, litegrann som en kombo av Vasastan och Söder restauranger med all världens mat, hantverksbutiker och mycket grönska. EFTERMIDDAGEN tillbringades efter eget huvud innan vi åter sammanstrålade på det fenomenalt trivsamma Nö! Weingalleri (Jo, det ska vara ett utropstecken), vars specialitet är Flammkuchen litegrann som tysk pizza. Utsökt vinsortiment hade de också. Vi var, som man kan förstå, på strålande humör inför kvällens evenemang, ett besök på Deutsche Oper! Vi hade av bästa Vänföreningen fått fantastiska platser på parkett till kvällens föreställning av Berlioz Fausts fördömelse, och blev inte besvikna. En härlig dag och kväll hade vi, som efter operan avslutades på en minimal liten bar mitt emot hotellet. MORGONEN DÄRPÅ väntade nästa evenemang att få lyssna på Berliner Philharmonikers genrep! På programmet stod bl.a. Schumanns Ouverture, Scherzo och Finale (opus 52) som vi ju själva spelat med Daniel bara ett par månader tidigare. Det var fantastiskt! Avspänt och oerhört fokuserat på en och samma gång, och naturligtvis så fruktansvärt välspelat En riktig inspirationskick! Efter detta tillbringade vi några timmar efter eget huvud igen, innan det blev dags att ta bussen till flygplats Berlin Tegel och förena oss med resten av orkestern för vidare befordran till Dresden och SRSO:s egen konsert dagen därpå. Men det är en annan historia. KRISTINA LIGNELL viola Hans och Anchi. Tony och Eriikka på hemväg från Deutsche Oper. Tv: Komiskt usel selfie, utanför Philharmonien strax innan genrepet. Nedan: Daniel och fine solisten Nikolaj Znaider

8 Joseph Haydn en man för Guinness rekordbok? 14 Vilken tonsättare har skrivit Hönan, Björnen, Drottningen och Uret? Ställer man den frågan blir nog många svaret skyldiga, även personer som är intresserade av klassisk musik. Frågar man om Pukslaget eller Avskedssymfonin är chansen större att man får rätt svar. Dessa sex exempel är bara en bråkdel av alla tillnamn och smeknamn verk av Haydn fått. Ingen annan tonsättare kommer ens i närheten. Hur dessa namn tillkommit är den naturliga frågan, men för att det inte ska svämma över alla breddar håller jag mig till de två genrer där Haydn gjort sin främsta insats i musikhistorien, stråkkvartetterna och symfonierna. MÅNGA NAMN ÄR lätta att förklara, som beställningsverken Parissymfonierna, nr 82 87, beställda av Concert de la Loge Olympique 1784 och Londonsymfonierna, nr , beställda av Johann Salomon i London dit Haydn gjorde två resor på 1790-talet. Däremot lär ingen veta varför just den sista av dem, nr 104, fått tillnamnet Londonsymfonin. Att verk tillägnades uppsatta män eller välgörare var vanligt på Haydns tid. Lobkowitzkvartetterna, op. 77, är tillägnade greven med samma namn. Liknande exempel är Erdödykvartetterna, op. 76, och Tostkvartetterna, op. 54, även om den senare inte var någon greve. Symfoni nr 69, Laudon, är dedicerad till general Laudon, en hyllad hjälte från krig mot Turkiet. Däremot är Kejsarkvartetten, op. 76:3, inte tillägnad kejsaren. En av satserna i kvartetten, poco adagio cantabile, varierar den österrikiska kejsarhymnen Gott erhalte Franz den Kaiser skriven av Haydn. Den vackra melodin är numera Tysklands nationalsång. BARA ETT FÅTAL av tillnamnen beror på en dedikation. Det finns många andra orsaker. Symfoni nr 48, Maria Teresia, skrevs inför kejsarinnans besök på sommarslottet Esterháza medan symfoni nr 60, Il distratto (Den förvirrade) bygger på Haydns scenmusik till komedin med samma namn. Drottning Marie Antoinette hade symfoni nr 85 som sin älsklingskomposition, därav namnet La reine (Drottningen). En helt annan bakgrund har Solkvartetterna, op.20, ett tryck på en gammal upplaga med en 15

9 vackert uppstigande sol. Rakknivskvartetten, op. 55:2, har en särskild historia. Den har berättats av en engelsk förläggare, John Bland, som rest från London till Esterháza för att få nya kompositioner. Han besökte Haydn just när mästaren stod och rakade sig med en mycket slö kniv. En irriterad Haydn utbrast: Jag skulle ge min bästa kvartett för en bra rakkniv. Bland rusade in på sitt rum och hämtade sin egen uppsättning rakknivar. Haydn blev förtjust och höll sitt löfte. Kvartetten är en av hans bästa. EN ALLDELES SPECIELL betydelse för Haydn själv måste Oxfordsymfonin, nr 92, ha haft. Den spelades när han 1791 i Oxford mottog doktorsgraden i musik vid universitetet i Oxford. Själva examensarbetet var inte klart så det fick bli den här redan tidigare skrivna symfonin. För sonen till en fattig vagnmakare som när han kommit i målbrottet blev utkastad på gatan från gosskören i Stefansdomen i Wien måste det ha känts starkt. Efter denna utmärkelse undertecknade han ofta sina brev med Doctor zu Oxford. Namnet på symfoni nr 96, Miraklet, syftar inte på verkets kvalitet. Tvärtom tillhör den de mindre populära av Londonsymfonierna och Haydn själv var missnöjd med sista satsen. Orsaken till namnet är det som hände vid uruppförandet. Många av åskådarna trängde sig då fram för att få se den popuäre musikern på nära håll. På det tomrum som då bildades rasade en tung ljuskrona ned och folk ropade: Ett mirakel, ett mirakel! eftersom ingen dödades eller skadades. TILL SIST SÅ den vanligaste orsaken till smeknamnen, tonsättarens förmåga att skapa originella teman eller instrumenteringar och hans fantasi som ofta bjuder på överraskningar, ibland t.o.m. hyss. Ett exempel är stråkkvartetten op. 33:2, Skämtet, där sista satsens avslutning, codan, förbryllar med fraser på två takter som följs av lika långa pauser och senare en fördubblad paus före slutet. Op. 33:3, Fågelkvartetten, har fått sitt namn både av första satsens huvudtema och trion i scherzandot. Grodkvartetten, op. 50:6, visar Haydns säregna sinne för humor. I finalen hörs muntert kväkande ljud som åstadkoms genom att samma toner spelas växelvis på två angränsande strängar. I kvartetten op. 64:5, Lärkkvartetten, stiger i första satsen första violinen som en lärka upp mot höjden från de ackompanjerande lägre stämmorna och även i Soluppgången, op. 76:4, har första satsen gett upphov till smeknamnet. BLAND SYMFONIERNA FINNS om möjligt ännu fler exempel på smeknamn. Symfoni 44, Sorgesymfonin (Trauer- Symphonie), visar Haydn från en helt annan sida med intensivt dramatiska satser och ett sorgset adagio, som Haydn ville att man skulle spela på hans egen begravning och lyssnar man på symfoni 49, La passione, förstår man direkt varför den fått det namnet. Bland Parissymfonierna har vi två ganska speciella smeknamn. I symfoni 82, L'ours (Björnen), kommer i finalsatsen en björn- eller snarare säckpipedans och i 83:an, La poule (Hönan), får första satsens sidotema en lätt att tänka på kacklande höns. Mest känd av alla Haydns överraskningar är utan tvivel den i symfoni 94, Pukslaget (engelska The surprice passar bättre), där en folkviseartad melodi som första gången dör ut i ett pianissimo vid reprisen slutar med ett fortissimo i hela orkestern. Haydn har berättat att han var intresserad av vilken effekt hans tilltag skulle få och förnöjt konstaterade att publiken skrek: Encore! Encore! Bland de allra sista symfonierna har Militärsymfonin, nr 100, i andra satsen utökats med militärinstrument som triangel, cymbaler och bastrumma medan 101:an, Uret, har ett andante där ingen åhörare kan undgå att tänka på en klocka. Effekten åstadkoms av stråkpizzicati och fagotter medan Pukvirveln, nr 103, helt enkelt inleds med ett solo av detta instrument. SOM AVSLUTNING ETT exempel som inte bara visar Haydns sinne för humor utan också omsorg om de som var anställda under honom. Förra året kunde ni ju i Berwaldbladet läsa delar av Haydns kontrakt hos furst Esterházy Den berömda Avskedssymfonin (Farewell), nr 45, skrevs år 1772 då Haydn och hans musiker fått stanna längre än vanligt vid sommarslottet Esterháza. Musikerna som längtade efter sina fruar hemma i Eisenstadt bad Papa Haydn om hjälp. Lösningen blev symfonin där sista satsens presto plötsligt avslutas med adagio där den ene musikern efter den andre, givetvis tillsagda av Haydn, blåser ut sitt ljus och lämnar rummet med sina noter och instrument. Fursten förstod vinken och gav redan nästa dag order om hemfärd. * Ovanstående är inte någon komplett genomgång men räcker för att visa Haydns särställning när det gäller smeknamn. Om man jämför med stolligheter i Guinness som kortaste tiden att krossa fem flaskor med händerna eller längsta skägget på en kvinna är han onekligen mer värd en plats bland rekordhållarna men viktigt är det knappast. Betydligt viktigare är att vi fortfarande har möjligheter att live eller via inspelningar höra en lättillgänglig men aldrig banal musik full av spirituella ibland humoristiska inslag av en mästare som lade grunden till den betydelse stråkkvartetten och symfonin fått. Jag vet att jag inte är ensam om att bli på gott humör av Haydn. ERIK JUHLIN En musikjournalist ifrån Skara vid en frågesport Skogman ej klara så han gissa på Haydn. Sen han sur tänkte: Aj, den fadäsen blir svår att förklara! RIMRIK Fadäs? Dundertabbe! 16 17

10 18 Faster SJA: en närlyssnare i gången tid Henne talade de om högt över mitt huvud. Som folkskolegosse kände jag väl till sje-ljudet: jag hörde och såg för mig S-J-A. Så gick ett halvt sekel och jag började leta musikgener i släkten. Fann då att hon stavade J-E-A. ( Tante Jea fick hon ofta höra.) Jeanette von Heijne var min farfars yngsta syster. Äldsta systern Lotten var hof-fröken på slottet hos Oskar I:s änka Josephine. Det blev hon just i kraft av sina musikfärdigheter. Uppe på slottet musicerade nämligen bernadotter enligt gammal tradition flitigt. Lotten kunde ibland ta med tre av sina syskon till Lilla Slottsakademien (som prinsessan Eugénie brukade säga): Axel, David och Jeanette. Faster Jea kom att leva singel i 90 år ( ). Musiken var hennes liv. Hon gick ofta på konsert i Stockholm. Åren , och skrev hon ibland recensioner när hon kom hem för skrivbordslådan. Totalt 330 sidor i fyra svarta vaxdukshäften. Överskriften av den 28/ lyder: TANKAR OCH REFLEXIONER I MUSI- KALISKT AFSEENDE. På sid 20 står några klargörande rader: Hur ofta förebrår jag mig icke att så många år af mitt lif gått utan verkligt och allvarligt arbete, då jag ändå från min barndom torde haft klart för mig att musiken var det jag bäst kunde ägna mig åt. Dessa år äro nu förlorade, ett aldrig så flitigt arbete nu kan ej godtgöra dem. Således måste jag finna mig i att nu blifva en rätt medelmåttig musiklärarinna, då jag dock är nästan viss om att jag kunnat gå ganska långt, om jag börjat i tid... Likafullt tar hon lektioner för Berwaldoch Liszt-eleven Hilda Thegerström. I mars 1883 blir hon sjuk och råkar i djupt musikaliskt förfall: Under denna stilla tid har jag emellertid kommit underfund med den djupa genialiska och tillika så praktiska anden som genomgår Bachs compositioner. gripen af djup beundran för denna l enigme de tous les temps, som Wagner säger. Jag studerar hans Wohltemperiertes Klavier, och fast detta häfte blott innehåller preludier och fugor, tröttnar jag aldrig på dem, de blir aldrig enformiga, utan stå alltid så friska och genialiska. Hur intagen af sjelfförakt man än må vara kan man alltid spela Bach, han sysselsätter och reder tankarna, borttager all onödig sentimentalitet, ger en friska och sunda begrepp om Musiken och är på samma gång så rörande djup och stor Fram på hösten får Jeanette höra Lennart Lundberg spela: Sällan har något gripit mig så som Chopinska b-moll sonaten Dessa massor av välljud, än enkla, än invecklade, den högtidliga sorgmarschen; i hans bestämda rhytm ligger något som säger allt är oåterkalleligt förbi, den märkvärdiga finalen der det är som en orolig ande irrar över mörka djup, utan rast och ro, sökande, ångestfull, ja allt detta var så underbart att jag ännu känner intrycket deraf 24 april 1894 drabbades Jeanette av den sene Beethoven : Aftonens concert var av ett stort och rikt innehåll, så djupt att det är svårt att säga något derom, efter att blott denna enda gång ha hört ett sådant verk som den beethovenska Missa Solemnis. Jag kan ej alls gå in på några detaljer ty det var så mycket att tänka på så intrycken hunno ej reda sig. Det hela var gripande och storartadt och med en djupt allvarlig karakter; ibland tyckte jag att det var som om Beethoven frångått sig sjelf och en annan anda gjorde sig gällande, det var som om jag fått se en ny sida hos honom skymta fram Det vackraste af alltsamman var väl Benedictus der var ett så rikt och tydligt men ändå så värdigt motif, som gjorde sig gällande och framträdde genom alla de övriga stämmorna. Det blef också en så egen och vacker färgklang med denna solostämma gentemot de andra vokala och instrumentala tongångarna. Solostämman sköttes bra af violinisten Zetterqvist på hans vanliga, lugna sätt, som här var alldeles på sin plats. Så kom Agnus Dei. Det var som ett ödmjukt bönfallande till AGNUS DEI, inför vars kärlek man med bäfvande vördnad men också med hopp ödmjukar sig. I de vackraste mest bevekande toner höres miserere gång på gång, ibland liksom blott framhviskadt i hjertat, ibland åter mera enträget uttaladt, ja det var hänförande vackert! De fugerade satserna blefvo mig litet långa, ty jag kunde ej fullt följa med dem denna första gång 6 november 1894: Konsert av Henri Marteau, violinisten, en av Jeanettes stora favoriter. En annan sorts utmaning kom den kvällen: Först gaf han en sonat av Grieg i c moll, alltför mycket bizarr och rapsodisk för att rätt vara mig i smaken. Den var så vild och orolig, och kom der äntligen någon liten hvilopunkt, jagades man genast derifrån genom vildsinta, oväntade tonkombinationer harmonier vill jag ej kalla dem, ty de voro idel disharmonier. Det var som om Tossegrimen (Näcken) setat vid elfven och återgivit dess lif, oro och brus, oberörd av den frid och klarhet naturen omkring honom äfven kunde bjuda Jeanette skrev gärna om klassiskt mot modernt. Wagnerkonsert 1894: Ja, hvad skall jag säga om allt detta? Icke förtjusande som jag hörde till höger och venster; de uttrycken motsvara icke hvad jag (på senare år, i synnerhet) känner då jag hör Wagners musik. Den underbara stämning hans musik försätter en uti och de sällsamma, märkliga tonmassor han låter brusa fram och som under 19

11 hans hand lydigt böja sig in under alla känsloskiftningar, äro af en gripande verkan Wagners musik skapar skönheter af helt annat slag än de klassiska och för oss långt bort från den tidens enkla höghet och renhet. Dock är det samma höghet och renhet i andan, den blott bryter sig i prismat af tidens olika utveckling och Wagners banbrytande snille Till sist: hur kände Tante Jea 1896, mitt i sitt långa liv, im wunderschönen Monat Mai efter fyra magra musikmånader? Jag får lefva på hoppet att solen på musiklivets himmel skall stråla klarare ett annat år När de första menniskorna för deras synds skull drefvos ut ur paradiset och då alla de sköna och goda under, som der omgifvit dem, befalldes att öfvergifva dem fanns der en liten engel, som bad så vackert att få följa de stackars flyktingarna på deras tunga stråt; han fick det äfven. Det var musikens genius, som sålunda stödjande, upplyftande och tröstande följde det första menniskoparet ut i vida verlden. Han följer oss än den dag idag är, och hvar gång vår ande förnimmer hans närvaro känna vi ock att det är Gud sjelf, som gifvit oss honom till hjelp och ledsagare och att han är en gyllene länk i den kärlekens kedja hvarmed Skaparen söker draga till Sig flyktingarna ur paradiset. INGEMAR VON HEIJNE Brorsbarnbarn PS: Känner någon till hennes väninna Clara Höglund? Hon fick faktiskt läsa i vaxdukshäftena. Det är allt jag vet. 20 Från orkestern formidabla vårturné i Italien. Foto Bo Söderström. Herbert Blomstedt först och sist valthornisten Tom Skog går i pension Tom Skog, som varit anställd i hornstämman sedan 1979 då Berwaldhallen stod färdig och Herbert Blomstedt var chefsdirigent, slöt en cirkel den 29 maj i år. Efter 36 år i orkestern spelade han då för sista gången i orkestern, även nu med Herbert Blomstedt på pulten. Nielsens 3:e symfoni var avskedsmusiken. Tom föddes för 65 år sedan i Finland, Österbotten, som enda barnet i en familj där pappa visserligen spelade lite på en violin men där det i övrigt inte fanns någon musikalisk bakgrund. När han var fem flyttade familjen till Hallstavik i Roslagen och vid tio års ålder började han spela trumpet i kommunala musikskolan. Efter avslutat högstadium ville Tom inte fortsätta med skolstudier. Musikskolans ledare, Bert Eriksson, gav honom då rådet att söka sig till Militärmusiken. Han blev antagen direkt i Strängnäs 1966 och fortsatte tre år senare i Uppsala. Han provspelade till 21

12 Radiosymfonikerna 1975, samtidigt som sin kollega Susan Sabin, vikarierade en del i orkestern och blev som sagt ordinarie UNDER SÅ MÅNGA år i orkestern hinner man förstås samla på sig minnen. Ett av de starkaste är orkesterns första turné till Hongkong 1981 med både Esa-Pekka och Blomstedt. På mycket kort tid hade Tom och två kollegor lyckats ordna en biljett på transsibiriska järnvägen, så när orkestern tog flyget hem satte de sig på tåget Vladivostok Moskva, vilket tar sin tid, och flög bara den sista sträckan hem. Tom kom hem en torsdagskväll och hade då inte tagit en ton på drygt två veckor. Tidigt nästa morgon ringde telefonen. Vakans i hornstämman! Genrep klockan 10! På programmet Beethovens 6:a, Pastoralsymfonin, som Tom aldrig spelat. Det gick, men tur att jag inte hade 1:a hornet, säger Tom. Ett annat kärt minne är turnén 1987 till Japan med Esa-Pekka då orkestern for härs och tvärs över landet och de otroligt välorganiserade japanerna fick allt att klaffa. Inte ens resväskorna behövde man bry sig om. De stod alltid i rätt rum vid ankomsten till ett nytt ställe. VI KAN FÖRSTÅS inte undgå att prata om dirigenter han jobbat med under åren. Riktigt grinig och elak var Riccardo Muti när han på 80-talet var här för att leda Mozarts Requiem. Han var väl i början av sin karriär då, men när han för några år sedan på Östersjöfestivalen framförde Ein Deutsches Requiem var han vänligheten själv. Manfred Honecks med sina pianissimon har inte heller varit någon höjdare. När man 22 knappt hörde något själv hur ska då publiken kunna höra något? undrar Tom. Svetlanov, som trots dåliga språkkunskaper med enkla medel kunde göra sig förstådd, är däremot en favorit, liksom Rafael Frühbeck de Burgos med sin eleganta slagteknik och hedersmannen Carlo Maria Guilini. Att Daniel Harding är fantastisk efter ett ganska kärvt första år tycker väl alla, så ock Tom. Dessutom har den goda andan i orkestern, ofta omvittnad av inhoppare, fått Tom att stortrivas i orkestern ända till slutet. Musiken har inte varit Toms enda intresse. Han har tränat mycket löpning och avslöjar att han sprungit Stockholm Marathon elva! gånger och också avverkat de drygt fyra milen i New York, Boston och Honolulu. Imponerande! Personbästat i Stockholm är 3.23 eller varför inte säga 2.83 som en kompis föreslagit? NÄR VI TRÄFFAS dagen före Toms sista konsert som radiosymfoniker har han just sålt radhuset i Tullinge och är i färd att flytta till Katrineholm som är hemstad för Christina, hans hustru sedan förra året. Där finns en ganska bra symfoniorkester så det blir säkert spel där ibland om än på en annan nivå. Efter den allra sista konserten hade man en mottagning i kafeterian där Tom avtackades av husets chef Helena Wessman. Närvarande bland alla som ville hylla Tom var också Herbert Blomstedt och vår kassör Gunnel Andersson, som då enligt vår tradition överlämnade en flaska champagne. Med den vill vi tacka Tom för hans insats i orkestern under alla år och samtidigt önska honom många fina år nere i Södermanland. ERIK JUHLIN Tio människoöden lösningen på sommarens uppgift Så här såg limerickarna ut innan jag stuvade om dem rätt ordentligt. Som vanligt kom det ett par lösningar samma dag ni fått Berwaldbladet i brevlådan. Trots det undrar jag om inte många tror att uppgiften är svårare än den verkligen är. Om man börjar med de långa raderna 1, 2 och 5, d.v.s. de som rimmar på första radens geografiska namn, ser man att de bara kan stå i nedanstående En nygift ung man ifrån Skara med hustrun tänkt se Niagara. Hon sa: Jag är trött på allt som är blött. I stället de for till Sahara. En tjockis på Hammarbyhöjden trots psykningar inte är böjd än. Vid spegeln han Toppen! glatt säger om kroppen. Förvisso en ovanligt nöjd en. En tonårsyngling från Götet blev känd för att va bakom flötet. När alla gick hem var dag klockan fem då gick han till jobbet, det nötet. En dum såpaskådis från Rättvik han sa: Jag nu blir säkert lätt rik. För visst är det sant att med Cary Grant jag är rent otroligt porträttlik? Den idylliska småstaden Nora en lokal attraktion nyss förlora när hon flytta till Krylbo för att där i asyl bo. Så nu finns inget nattliv i Nora. ordning. Parar man sedan ihop kortraderna 3 och 4 är det inte särskilt svårt att sätta in dem i rätt sammanhang. Endast i Ore-versen har jag godkänt omvänd ordning på rad 3 och 4, även om det är tösen och inte ungarna som är fertil. I Slite-versen skulle kortraderna kunna byta plats om bara inte punkten stått efter skräck. En ung botanist ifrån Mora på Reeperbahn mötte en hora. Han sa: Mycket rart! Vad är detta för art? Den finner jag ej i min Flora. En karriärist uti Röra på Tjörn hennes man ej fick störa men uppe i fjällen där blev hon på smällen. Där fanns inget annat att göra En tystlåten mas ifrån Lima han föredrar alltid att mima. I mörkret på natten han mimar som katten vid kärleksmöten intima. Rätt långt upp i Dalom, i Ore, totalt utan karlar där bor'e med ungar en drös en säregen tös så fertil att knappt man kan tro're. En enfaldig tjej ifrån Slite som trodde sig va Afrodite i Visby helt näck i folk satte skräck. Det blev flera tusen i vite. Bland dem som skickat in rätt lösning har två haft tumme med fru Fortuna nämligen Barbro Hörnberg som fått två biljetter till Concerto Grotto och Per Bäckström som får en. Tack för visat intresse och vänliga hälsningar! ERIK JUHLIN 23

13 Vårens pauspratare från Esa- Pekka till Herbert Blomstedt När ni ser bilderna här invid väcks säkert ett och annat minne, t.ex. Esa-Pekkas lovord till Daniel Harding som får orkestern att bli allt bättre och bättre, Rolands presentation av balsäsongen i Wien och hans utredning av wienarnas berömda efterslag, samt Hans, Håkans och Mats presentation av sina respektive instrument, olika horn, trombon och basklarinett. På körsidan har ju Peter pratat om Bachs arbetsvillkor i Leipzig med ett fåtal musiker och sångare, medan Tönu presenterade Pärt och Lars berättade hur mycket koncentration dennes musik kräver fast tonbilden ser så lätt ut. Erik och Walter ägnade sig mest åt Sjostakovitj och de svårigheter han hade med den sovjetiska regimen. VÅRENS SISTA REP blev något alldeles extra. På juicepausen fick vi först höra den alltid lika vältaliga Ulrika tala om hur det är att spela under Herbert Blomstedt. Det blev något av ett hyllningstal och efter repet då har vi aldrig tidigare haft någon talare kom den hyllade själv. Inledningsvis talade han om Nielsens betydelse för den nya musiken som ville bort från romantikens stämningsfulla, känslosamma musik. Musiken skulle istället leda fram mot ett mål. Betydelsen av musikernas och publikens koncentration kom han också in på innan han blev riktigt personlig. Vi fick höra hur han i unga år spelade Bach på violin och hur han fick hoppa in och spela orgel på skolans morgonböner. Under gymnasietiden bildade han och några kamrater en stråkkvartett, Slaktarkvartetten, som kunde spela Haydns kvartetter från klockan 8 på morgonen till 10 på kvällen medan viss musik i ungdomligt övermod helt dömdes ut. Exempelvis döptes Liszts 1:a pianokonsert till kräkmedlet. Att denne 87-åring hade flera timmars repetitionsarbete bakom sig var svårt att förstå. Årets varmaste applåd avslutade mötet. Från oss vänner ett varmt tack till alla vårens talare! 21.1 Esa-Pekka Salonen, dirigent 18.3 Håkan Björkman, trombon 3.3 Roland Kress, violin 14.4 Mats Wallin, klarinett 6.5 Erik Williams, cello och Walter Mc Tigert, kontrabas 18.2 Hans Larsson, valthorn 24.4 Lars Johansson-Brissman, bas 20.2 Peter Dijkstra, dirigent 28.4 Tönu Kaljuste, dirigent 27.5 Ulrika Jansson, konsertmästare och Herbert Blomstedt, dirigent 24 25

14 Kalendarium maj sept 2015 Utgåva SRSO=Sveriges Radios Symfoniorkester, RK=Radiokören, EEKK=Eric Ericsons Kammarkör. Ring alltid telsvar kvällen före repetitionen för att få veta eventuella ändringar av repetitionstiden. Det är inte alltid säkert att solister också medverkar på den repetition vi får bevista. Gå in i personalentrén i Berwaldhallen och visa medlemskortet för vakten. Tisdag 8 september kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding Michael Schade, tenor Anna Larsson, alt BIRTWISTLE: Earth dances MAHLER: Das Lied von der Erde Tisdag 6 oktober kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK inför Japanturnén, dirigent Peter Dijkstra BACH: Singet dem Herrn ein neues Lied BRAHMS: Fest- und Gedenksprüche SCHÖNBERG: Friede auf Erden MARTIN: Mässa för dubbelkör PÄRT: Triodrion LIGETI: Lux aeterna SCHÖNBERG: Friede auf Erden MOZART: Requiem K 626 Tisdag 20 oktober kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Joana Carneiro; Malin Broman, violin BORISOVA-OLLAS:...and time is running past midnight NIELSEN: Konsert för violin och orkester op 33 BEETHOVEN: Symfoni nr 6 F-dur Pastoralsymfonin Måndag 2 november kl i Berwaldhallen CONCERTO GROTTO Program meddelas senare Tisdag 15 september kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK, dirigent Peter Dijkstra LIDHOLM: Laudi JENNEFELT: ur Nocturnal singing STRAUSS: Hymne SALONEN: Iri da iri MARTIN: Mässa för dubbelkör Fredag 25 september kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK, Bengt Eklund, instuderare BACH/ÖHRVALL: Gavott J SANDSTRÖM: Across the Bridge of Hope ARR HOGAN: Joshua fit the battle of Jerico MÄNTYJÄRVI: Pseudujojk m.m. Tisdag 29 september kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent David Afkham; Piotr Anderszewski, piano NIELSEN: Pan och Syrinx SZYMANOWSKI: Sinfonia concertante SCHUBERT: Symfoni nr 9 C-dur OBS! Viktiga regler för repetitionerna De nya och strängare regler vi införde förra året har slagit mycket väl ut. För nya vänners kännedom finns de här igen. Kom i tid. Dörren vid artistingången stängs kl respektive Därefter går det bara att komma in under lunchpausen för dem som vill närvara på eftermiddagen. Under repetitionen gäller förstås samma regler som vid en konsert: * ingen mobil * inget prat eller prassel med papper eller annat * endast i pausen får man gå ut. Vi hoppas att alla respekterar detta och gläder sig åt lugnet under repetitionerna. Som vanligt bjuder Vänföreningen i en paus på juice i foajén där någon av musikerna eller koristerna berättar för oss om repetitionsarbetet eller livet som musiker i allmänhet. Fritt fram för frågor. Välkommen! 26 Tisdag 10 november kl i Berwaldhallen Träff med Helena Wessman, Berwaldhallens chef Onsdag 11 november kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Herbert Blomstedt BEETHOVEN: Symfoni nr 2 D-dur op 36 SIBELIUS: Symfoni nr 2 D-dur Fredag 13 november kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK inför jubileumskonserterna 20 och 21 nov. dirigent Peter Dijkstra Verk av LIDHOLM, WIKANDER, NYSTRÖM, BRAHMS, LIGETI, STENHAMMAR, BACH m.fl. Onsdag 18 november kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK inför jubileumskonserterna 20 och 21 nov. dirigent Peter Dijkstra Michael Engström, piano Verk av SINDING, POULENC, SANDSTRÖM, SCHÖNBERG, EINARSDOTTER m.fl. (Vad som repeteras fredagen eller onsdagen är inte bestämt än.) Tisdag 24 november kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding; Antoine Tamestit, viola SIBELIUS: Pohjolas dotter WIDMANN: Konsert för viola och orkester, uruppförande BRAHMS: Symfoni nr 2 D-dur op 73 Tisdag 1 december kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK, Folke Alin, instuderare BORISOVA-OLLAS: Vinden som ingenting minns, uruppförande BEETHOVEN: Symfoni nr 9 d-moll Tisdag 8 december kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Juraj Valcuha; Andreas Sundén, klarinett LIGETI: Concert Românesc NIELSEN: Konsert för klarinett och orkester op 57 BARTOK: Konsert för orkester 27

15 Vill du bli medlem i Vänföreningen? Det kan du bli genom att betala årsavgiften (kalenderår) till föreningens plusgirokonto Enskild medlem betalar 250:- och två på samma adress 400:-. Glöm inte ange adress. Även e-postadress om du har sådan. Välkommen! Postadress: Radiohuset 7C Stockholm Telefonsvarare: Hemsida: Två av konstnären Hans Vikstens målningar från Berwaldhallens parkettfoajé har funnit plats i Berwaldbladet: på framsidan livsvandraren som bärs genom livet av musiken och här ovan sångkören.