KUNGSHUSET I LUND BYGGNADSARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING, ETAPP 1. April 2006

Transkript

1

2 KUNGSHUSET I LUND BYGGNADSARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING, ETAPP 1 April 2006 Barbro Sundnér, Eva-Marie Nilsson och Gertie Ericsson i samarbete mellan Institutionen för arkeologi och antikens historia, Kulturen i Lund och Avdelningen för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet. 2

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING 4 REPARATIONER OCH OMBYGGNADER EFTER Om- och tillbyggnad Kostnadsförslag på reparation av yttermurarna, maj Reparation och ombyggnad av Helgo Zettervall Reparationer och underhåll BYGGNADSARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING AV DELAR 9 AV NORRA FASADEN Syfte 9 Metod 9 Fotodokumentation 9 Stratigrafisk analys 10 Undersökningsrutiner 10 Resultat 11 Fas 1, Kungshuset byggs Fas 2, Renovering 12 Fas 3, Brunius ombyggnad av Kungshuset Fas 4, Zettervalls restaurering 1870-tal 15 UTVÄRDERING 16 FÖRSLAG TILL FORTSATTA BYGGNADSARKEOLOGISKA 18 UNDERSÖKNINGAR SAMMANFATTNING 19 FÖRKORTNINGAR 20 REFERENSER 20 Otryckta källor 20 BILAGOR 1. Gruppbeskrivning 2. Tegeltabell 3. Fotoöverlägg fas 1 och 2 4. Fotoöverlägg fas 3 och 4 5. Bilder 6. Fasad och planer, Axel Nyström Plan av källarvåning, odaterad 8. Fasad, sektion och plan av källaren, Gruppmatris 3

4 INLEDNING Kungshuset uppfördes någon gång under perioden som residens åt kung Fredrik II. Byggnaden kallas även Lundagårdshuset på grund av dess placering inom tomtgränsen för det medeltida ärkebiskopliga residenset Lundagård eller på latin curia Lundensis. Lundagård tillhörde förmodligen ärkebiskopsstolen redan från 1100-talets början då ärkesätet instiftades, medan begreppet Lundagård finns belagt först på 1300-talet. Byggnaden har senare även haft andra benämningar, som hört ihop med byggnadens funktioner. När Kungshuset uppfördes var Lundagård sedan reformationen i kronans ägo som residens åt länsmannen (hövitsman på ett kungligt slott, da. lensmand), för Lundagårds län. Kungshuset kom 1655 i privat ägo. Det övergick i svenska kronans ägo vid reduktionen 1679, och donerades slutligen till universitetet 1688 (Andrén et al 1995, s. 6; Thomasson 2002, s. 1). Byggnaden har genomgått ett flertal reparationer under årens lopp. Utifrån ett ombyggnadsförslag av hovarkitekt Axel Nyström gjordes en omfattande ombyggnad av Kungshuset under ledning av C. G. Brunius (Brunius 1854, s. 539). Denna följdes sedan av en utvändig mindre ombyggnad av Helgo Zettervall (von Schwerin 1935, s. 66). Omfattningen av båda ombyggnaderna är i flera avseenden oklara. Därefter förefaller endast mindre reparationer och underhåll ha gjorts av byggnaden. Kungshuset inrymmer idag filosofiska institutionen. Kungshuset i Lund förvaltas av Statens Fastighetsverk och är ett statligt byggnadsminne. Med hänsyn till de krav som ställs på tillgänglighet planerar Statens Fastighetsverk att söka finna en lämplig lösning för detta, eventuellt genom en ny entré i norra fasaden. Som underlag inför eventuella ingrepp gjordes en byggnadsarkeologisk utredning 2002 på uppdrag av Statens Fastighetsverk (Thomasson 2002). Utredningen har gett en sammanfattning av käll- och forskningsläget rörande Kungshuset. Resultatet visade att byggnaden är en blandning av äldre konstruktioner, återanvänt material och ständiga omändringar. Den visade också att dessa spår inte var adekvat dokumenterade vilket innebar svårigheter att bedöma innehållet och det vetenskapliga utsagovärdet av dem. Däremot gav utredningen underlag för ett förslag till problemställning, som bör ligga till grund för fortsatt undersökning. Utgångspunkten är att undersöka förhållandet mellan trädgården på nuvarande Universitetsplatsen och Kungshuset med föregångare. Eftersom avsikten med undersökningen är att den skall kunna ligga till grund för möjligheten att öka tillgängligheten för funktionshindrade, kan frågan utökas att omfatta Kungshusets nuvarande och framtida förhållande mellan Lundagård och Universitetsplatsen. Kungshusets yttre murverk är tillgängligt för undersökning utan att några ingrepp utförs. Det finns därför goda möjligheter för en byggnadsarkeologisk förundersökning, som kan ge tydligare underlag för tolkning av byggnadens konstruktion och historia. En sådan undersökning skall också kunna ligga till grund för planering av framtida ingrepp och underhåll och vilka kompletterande undersökningar som då kan bli aktuella. Genom digital dokumentationsmetod och upprättandet av en databas blir förundersökningen särskilt användbar för långsiktig kunskapsuppbyggnad, kompletterande undersökningar, framtida förändringsarbeten och vid förvaltningen av byggnaden. Utgångspunkten för en byggnadsarkeologisk förundersökning innebär dokumentation och analys av den tillgängliga byggnaden i sin helhet utan att några fysiska ingrepp i byggnaden görs. Men eftersom Statens Fastighetsverk i nuläget är mest intresserad av delar av norra fasaden har en partiell första undersökning av det yttre murverket utförts. Syftet med denna har varit att försöka identifiera de väsentligaste byggnadsperioderna. Den skall dock ses som en etapp i en mer övergripande dokumentation. Som underlag för byggnadsundersökningen har arkivmaterial rörande 1800-och 1900-talets åtgärder sammanställts. 4

5 Arbetet har utförts i samarbete mellan Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet (Eva-Marie Nilsson och Barbro Sundnér), Kulturen i Lund (Gertie Ericsson) och Avdelningen för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet (Håkan Thorén). Utredning, fotografering och fotomontage utfördes i december 2005 och den byggnadsarkeologiska förundersökningen i april Barbro Sundnér har fungerat som projektledare. REPARATIONER OCH OMBYGGNADER EFTER 1836 Kungshuset är byggt av tegel, som står oputsat i exteriören. I norra fasaden finns dessutom nedtill ett naturstensparti, som har tolkats som rester av den ursprungliga norra delen av en ringmur runt Lundagård. Fogarna är genomgående strukna med cementhaltigt bruk. Murverket består av olika typer av tegel. En del bör kunna vara identiskt med det ursprungliga 1500-talsmurverket, medan andra tillhör senare reparationer och ombyggnader. På grund av att fogarna har tillkommit i ett senare, troligen samtida sammanhang, försvåras identifieringen av de olika tegelpartiernas relativa kronologi. Eftersom de största och mest genomgripande förändringarna utfördes på 1800-talet är det av särskild vikt att söka identifiera omfattningen av dessa så som det redovisas i skriftliga källor. Den första och mest genomgripande ombyggnaden utfördes av C. G. Brunius åren , den andra av Helgo Zettervall på 1870-talet. Även uppgifter om senare åtgärder är värdefulla för identifieringen av de olika murpartierna. Avsikten med genomgången av det skriftliga materialet är att den skall kunna ligga till grund för den byggnadsarkeologiska förundersökningen av Kungshusets yttermurar. I första hand är det den norra fasaden som intresserar Statens Fastighetsverk. Undersökningen har därför koncentrerats på åtgärder som berört de yttre norra fasadmurarna. I övrigt hänvisas till den byggnadsarkeologiska utredningen som utförts av Joakim Thomasson (2002). Den dokumentation som undersökts ingår i Brunii samlingar i Antikvarisk-topografiska arkivet, Lunds universitets arkiv samt bildmaterial på Kulturen. OM- OCH TILLBYGGNAD Den byggnad, som Brunius ställdes inför, var ett tvåvåningshus av samma grundplan som idag och med ett runt trapptorn i söder. Brunius har gjort en noggrann beskrivning av byggnaden med uppmätningsritningar av södra, östra och västra fasaderna och de båda planen. Det finns inga uppmätningsritningar av den norra fasaden förrän Sedan Brunius om- och tillbyggnad av Kungshuset, då benämnt Academien, har 1500-tals byggnaden fått sitt nuvarande huvudsakliga utseende. Brunius ursprungliga förslag kom inte till utförande, utan det var Axel Nyströms ritning från 1835 som godkändes (bilaga 6). Ändå fanns inte Nyström med i arbetsprocessen, utan det var Brunius som fungerade som arbetsledare. Dessutom följdes inte Nyströms godkända ritning helt vilket framgår av Brunius beskrivningar. Den största skillnaden i byggnadens exteriör är fönstrens utformning. Kungshuset var i dåligt skick inför byggnadsarbetena. Bjälkarna var skadade och förmultnade och trossbottnarna höll på att störta in. Mellanväggarna var byggda av tunna tegelmurar eller korsvirke och vilade på osäker jordfyllning, som vid någon vårdslös reparation blifvit inkastad i den fordna källarvåningen (Brunius 1845, s. 538). Under Karolinasalen upptäckte han grundvalar efter en äldre byggnad, som haft en något olika riktning, av tegelsten: Flera små fyrkantiga fördjupningar av vilka en innehöll ett stycke av en uråldrig gravsten. (Brunius 1850, s. 417). Samma murar mättes senare in av Otto Rydbeck. 5

6 TORN Enligt Brunius bestod Lundagård 1688 av en hufvudbyggnad 71 alnar lång, 20 alnar bred, 20 alnar hög, med tvenne torn samt å södra sidan en ansenlig borggård, å norra en stor trädgård (Brunii Samlingar december1837). Det nordöstra hörntornet revs 1725 (Brunii Samlingar 1939). I det södra trapptornet murades alla nyare ljusöppningar igen (Brunii Samlingar 1839). PRIVET I norr fanns en utbyggd privet byggd av tegel i enstens tjocklek. Den innehöll två latriner, var och en täckta med enstensvalv vars vederlag vilade på trekantiga ekstycken. Den började på föga avstånd från marken och gick upp till takfoten (Brunius 1850, s. 417). Priveten finns med på Nyströms godkända ritning men revs sannolikt vid ombyggnaden på 1830-talet. Detta framgår inte av handlingarna men ett foto från tiden före Zettervalls ombyggnad på 1870-talet visar att den inte fanns kvar då (bilaga 5). Brunius nämner också att det fanns en dylik utbyggnad å västra gavelns norra hörn, men det återfinns inte i av hans uppmätningsritning. GRUNDMURAR Alla kolonnerna i stora och lilla auditoriet stod på lös jordfyllning. De nya kolonnerna uppfördes på nya grundvalar. När det nordöstra hörntornet revs 1725 blev hörnet försvagat varvid Brunius måste förstärka det med bland annat nya grundstenar (Brunii Samlingar 1839). FÖNSTER Enligt Nyströms ritning skulle alla fönstren ha samma utformning, rektangulära med profilerade omfattningar. Istället fick fönstren sina nuvarande former, rundbågiga i bottenvåningen och rektangulära i de två övre. Omfattningarna profilerades med karnis i yttermuren och de var skråsmygiga inåt (Brunius 1854, s. 539). Alla fönstren i första och andra våningen blev ordnade och utvidgade (Brunii Samlingar 1839). De äldre fönstrens omfattningar hade fina kvartsstavar och flacka stickbågar, som var förstärkta med grova ekstycken (Brunius 1850, s. 417). BLINDERINGAR På Nyströms ritning återfinns fortfarande de runda blinderingar, som fanns på byggnaden innan ombyggnaden på andra våningen. Visserligen är bilderna små, men det finns inte någon antydan till runda blinderingar på de bevarade avbildningarna (bilaga 5 bild 3 och 4). RUNDBÅGSFRISER Den gamla byggnadens rundbågsfris bevarades till stora delar. Den kopierades i den nya tredje våningen. SOCKEL Det finns inga uppgifter att sockeln förändrades. VÅNINGSINDELNING De två nedre våningarna gjordes högre genom att murfyllningen grävdes ut i bottenvåningen och att det översta bjälklagret höjdes i andra våningen. Utgrävningen av bottenvåningen omfattade dock inte partiet under vestibulen, vilket framgår av en odaterad ritning (bilaga 7). PORTAL Tornportalen nyhöggs efter Brunius anvisningar av råa sandstensblock som funnits i den gamla Lundagårdsmuren (Brunii Samlingar 1839). ÅTERANVÄNT MATERIAL Det överblivna materialet bestående av kalkgrus och stenklumpar som bröts loss vid murningen av de nya fönstren användes till förbättring av gångarna i trädgården och Lundagård (Brunii Samlingar 1839). I en kommentar till kostnadsförslaget från februari 1835 framhåller Brunius att 6

7 kostnaderna kan hållas nere om de utdömda Lundagårdsmurarne som ingalunda pryda platsen, användas till ifrågavarande byggnad och de gamla takmaterialerna, som kunna först begagnas till ställningar, försäljas (Brunii Samlingar). Till största delen återanvändes de gamla gråstens- och tegelmurarna, vilket innebar en besparing på minst tegelsten (Brunii Samlingar 1838). BYGGNADSMATERIAL OCH MURNINGSTEKNIK Den nya påbyggnaden, dvs. tredje våningen, murades i skalmursteknik liksom de gamla murarna. Bruket till nybygget blandades med dubbel mängd sand i förhållande till kalk. Kalksläckningen gjordes samtidigt med inblandningen av sand, vilket innebar besparing av dagsverken (Brunii Samlingar 1839). För profiltegel tillverkades särskilda tegelformar, vilket också framhålls som en besparingsåtgärd. Detsamma gällde uppfodringen av byggnadsmaterialet, där minst 15 dagsverken besparades genom att man använde tramphjul (Brunii Samlingar 1838). I en skrivelse den 9 februari 1843 angående problem med inträngning av vatten i den nya våningens utsprång påpekar Brunius att han inte hade tillgång till lämpligt svartbränt tegel vid byggandet. Däremot använde han hydrauliskt bruk. Han påpekar dock att han sedan dess inrättat ett tegelbruk för Hans excellens Folke Bonde där passande tegel har tillverkats. I syneprotokollet från december 1854 (Räntekammaren E 8:1) framhåller Brunius att alla utsprången var murade av hårdbränt tegel, medan det lösbrända använts i interiören. Samtidigt argumenterar han för teglets fuktbeständighet som ökas med tiden särskilt sedan det blivit täckt av fin mossa eller lav. I syneprotokollet diskuteras bland annat risken för vatteninträngning och vittring av yttermurarna. Man föreslår att murarna antingen putsas eller fogstryks, men Brunius avvisar båda förslagen. Hans argumentation mot fogstrykning var att eftersom han använt särskilt breda fogar skulle dessa spricka vid fogstrykning. Uppenbarligen avser detta endast den nybyggda tredje våningen. Huruvida de nedre våningarna var putsade eller inte framgår inte tydligt i arkivmaterialet. I ett protokoll från 1843 (Brunii Samlingar 1843) nämns problem med kalkskorpan i fönsterbänkarna och på utsprången mellan den mellersta och översta våningen. Brunius nämner vid samma tillfälle att anputsen har lossnat på några ställen på södra sidan. Om detta innebär att Brunius putsade om hela de nedre våningarna eller endast runt de nya fönstren är oklart. Av senare skrivelse och bevarade avbildningar framgår att åtminstone de två nedre våningarna var putsade 1869 (bilaga 5). Förmodligen har Brunius till så stor del som möjligt låtit den gamla putsen vara kvar men också putsat alla de ommurade partierna, särskilt runt fönstren. Det är dock anmärkningsvärt att detta inte berörs i den i övrigt detaljrika beskrivningen av genomförda arbeten. Troligen har putsarbetet utförts sedan Brunius avslutat sitt uppdrag. LAGNINGAR OCH OMMURNINGAR Som förklaring till att det ursprungliga kostnadsförslaget överskreds påpekar Brunius bland annat att en stor del av de gamla murarna var så skadade att de till betydliga sträckor måste ommuras (Brunii Samlingar februari 1838). Ingången till källaren förändrades eftersom den dels stod för nära östra gavelns södra hörn och dels var så bred att gavelmuren försvagades (Brunii Samlingar februari 1838). En uppmätningsritning från 1802 visar hur källaren såg ut före Brunius ombyggnad (bilaga 8). KOSTNADSFÖRSLAG PÅ REPARATION AV YTTERMURARNA, MAJ 1869 I detta förslag framgår det att byggnaden är försedd med utvändig puts, som föreslås borttagas. I stället skall murarna rengöras och repareras samt målas två gånger med röd slamfärg och fogarna markeras med en mörkare färg för att markera tegelkonstruktionen. Gesimserna skall putsas med portland cementbruk. Järnplåten under fönstren skall tas bort och i stället ersättas med hårdbränt tegel. Samtidigt föreslår man att de befintliga putsade fönsteromfattningarna skall bibehållas och bestrykas med en cementputsens motsvarande kalkfärg. Huruvida denna avfärgning genomfördes framgår inte, men det finns spår av röd färg på enstaka partier, särskilt på tornet och vid dess anslutning till sydmuren. 7

8 REPARATION OCH OMBYGGNAD AV HELGO ZETTERVALL 1876 Till skillnad från Brunius och hans tid är de skriftliga källorna betydligt magrare på 1870-talet med Zettervalls ombyggnad. I maj 1876 anslogs medel för reparationen efter Zettervalls ritning och murmästare P. Sörensens kostnadsförslag. Den enda ritning som finns är en liten blyertsskiss av södra och östra fasaderna. Motiveringen för ombyggnaden var att det var viktigt att biblioteksbyggnaden erhöll en någorlunda värdig utstyrsel, helst med hänsyn till den föreslagna nya universitets byggnaden, som vore ämnad att förläggas i dess omedelbara närhet. I september 1877 hade putsen avlägsnats varvid man upptäckte att murarna hade betydligt större skador än vad man antagit. Då hade man också anskaffat lämpligt tegel och arbetet skulle omedelbart fortsätta. Enligt Zettervalls ritning var det endast tornets och de fyra hörnlisenernas krön, som ändrade den tidigare byggnadens yttre utseende. I stället för putsade och möjligen målade yttermurar togs tegelmurverket fram i hela fasaden. REPARATIONER OCH UNDERHÅLL Under tiden efter Zettervalls restaurering har endast mindre återkommande underhåll avseende de utvändiga fasaderna utförts. 1923: Fogstrykning repareras 1925: I tredje våningen uppsätts en spiraltrappa av järn : Ändringar i tredje våningen 1933: Väggarna målas i hela hallen. Karolinasalens kolonnbaser lappas. 1934: Vägg borttages i entréhallen. Golvet i pannrummet sänks. 1938: Ektrappan repareras och konserveras 1940: Ektrappan lackeras. 1947: Bottenvåningen ommålas. Kostnadsförslag till ny panncentral för universitetet innebar ny värmeledning med håltagning och lagning. 1948: Förslag till ombyggnad av vinden. 1949: Ny kulvertledning och panna. 1951: Rydbecks skrivelse angående hiss m.m. 8

9 BYGGNADSARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING AV DELAR AV NORRA FASADEN SYFTE Undersökningen har planerats för att ta fram ett byggnadshistoriskt underlag för planering av en möjlig handikappingång i den norra fasaden. Det huvudsakliga syftet med den under april genomförda förundersökningen har varit att i norra fasaden försöka identifiera 1) Det ursprungliga murverket och platsen för en riven privet. 2) Eventuella spår av renoveringar fram till ) Brunius ombyggnad ) Reparationer efter Denna första etapp, som endast omfattar ett begränsat parti av den norra fasaden, skall även kunna ge ett underlag för planering av kompletterande undersökningar. Mellan grundläggningsfasen och Brunius omfattande ombyggnad på 1830-talet har byggnaden periodvis varit i förfall, tak har blåst av, torn har rivits, reparationer har genomförts och fönster har flyttats. Den begränsade undersökningen har gjort det nödvändigt att koncentrera identifieringen av byggnadens händelseförlopp till de mest tydliga ovannämnda faserna. Helgo Zettervall fogade om hela byggnaden i samband med sin restaurering på 1870-talet. Detta har gjort det svårt att följa de stratigrafiska kontexternas inbördes relationer. I stället har de olika typerna av tegel fått bli det huvudsakliga analysverktyget, där tegelsorternas inbördes relation och återanvändning har studerats. En tegeltabell finns med som bilaga 2. METOD FOTODOKUMENTATION Den metod som använts utgår från ett flertal digitala foton, som tagits av den norra fasaden från en skylift. Inför fotograferingen togs därför en stor murgröna ned, som täckte större delen av förundersökningsområdet. Avsikten med fotodokumentationen var att använda bilderna som underlag vid registreringen av kontexterna, det vill säga byggnadens olika konstruktioner och iakttagbara händelser. De digitala fotografierna har därefter rektifierats, och genom bearbetning i programmet Photoshop med överlappning fogats samman till ett fotografi. Skalenliga utskrifter av detta fotografi i format A3 som anpassats till skala 1:20, har använts som underlag för den byggnadsarkeologiska undersökningen. Iakttagbara konstruktioner och händelser har i fält dokumenterats på ritfilm med den skalenliga fotoutskriften som underlag. På grund av att hela byggnaden omfogats med cementhaltigt bruk där underliggande fogbruk, förutom i enstaka fall, inte är synligt, har konstruktioner och händelser i murverket till största delen fått särskiljas med utgångspunkt från tegelsort och/eller förbandsteknik. Skylift har inte använts vid dokumentationen, utan allt fältarbete har utförts från marknivå med hjälp av fotografierna och kikare. Skillnaden mellan att använda ett fotografi som underlag för dokumentationen istället för den manuella uppmätningen är att känslan för murverkets beskaffenhet i detalj minskar. Därmed blir också den verbala beskrivningen på kontextblanketterna extra viktig. Den stora fördelen med denna typ av fotografier är att man får en omedelbar överblick över murverket och dess karaktär, vilket gör det lättare att fånga de olika konstruktionerna och deras relativa kronologi. Tidsåtgången för dokumentationen förkortas betydligt vid användandet av rektifierade fotografier och ritfilm. Dock kräver fotograferingen noggrann förberedelse, där fotograferingstillfället bör 9

10 anpassas till väderlek och ljusförhållanden. En annan stor vinst förutom tidsåtgången är att den här typen av fotodokumentation har en stor användbarhet i fortsatt dokumentation och även ett arkivaliskt värde. Kombinationen med stratigrafisk analys och fotografi innehåller mer information än vad en ritad bild kan ge. STRATIGRAFISK ANALYS Den stratigrafiska analysen syftar, till att ordna upp de olika kontexterna i en sekvens av relativ tid. Den ordnade sekvensen kan sedan presenteras i en matris, vilket är en tvådimensionell grafisk presentation av de olika kontexternas inbördes stratigrafiska relationer. Matrisen uttrycker kontexternas relativa kronologi och ligger till grund för en mer detaljerad tolkning och gruppering. På platser med långt och kontinuerligt brukande är i regel den stratigrafiska situationen mycket komplex, med ett ibland mycket stort antal kontexter. I regel är dessa oftast fragmentariskt bevarade till följd av aktiviteter i sin samtid eller efterföljande tid. Detta innebär att varje enskild kontext kan ha ett stort antal fysiska relationer. För att kunna göra en läsbar matris, som kan ligga till grund för en kulturhistorisk berättelse, bearbetas informationen om de fysiska relationerna och den tidsmässigt närmaste relationen tas fram, vilket innebär att man får en matris som bygger på en tidsmässig ordning av kontexterna. Den stratigrafiska analysen får emellertid aldrig stanna vid ett uppordnande av kontexter. När uppordningen skett tillkommer analys och bearbetning av stratigrafin. GRUPPER För att lättare koppla resultaten från undersökningen till eventuella framtida undersökningar samt för att underlätta diskussionen indelas kontexterna i grupper. De enskilda kontexterna kan, åtminstone till viss utsträckning, sägas representera specifika händelser. Det kan röra sig om att enstaka tegelstenar byts ut, fönster sätts igen eller byter plats, omfattningen ändrar form, delar av förstört murverk byts ut mot nytt, nya murdelar eller våningar adderas till den äldre byggnaden, äldre tegelstenar återanvänds i senare tider och så vidare. På byggnader med lång historia kan dessa händelser, representerade som kontextnummer uppgå till flera hundra. Det behövs därmed en högre tolkningsnivå av enheter för att kunna göra en presentation läsbar. Genom att diskutera samman grupper av kontexter, som kan sägas höra samman, stratigrafiskt eller innehållsmässigt, till grupper som representerar en samlad aktivitet, erhålls en mer lätthanterlig presentationsform. Exempel på vad som kan utgöra en aktivitet är ett byte av alla fönster på en fasad, eller putsning av fasaden och avfärgning av putsen. Definitionen av grupper varierar naturligtvis efter vilken typ av objekt som undersöks, bevaringsförhållanden och teoretiska ställningstaganden i form av formulerade frågeställningar. Grupperna utgör också en segmentering av det kronologiska förloppet och utgör grunden för en indelning i byggnadsfaser. FASER Grupperna delas in i byggnads-och ombyggnadsfaser för vilka kriteriet har varit samma funktion, byggnadsmaterial, förbandstekniker och tidstypiska byggnadselement, vilka har fått symbolisera en period i byggnadens historia. UNDERSÖKNINGSRUTINER De undersökningsrutiner som använts vid undersökningen, innebär att all dokumentation följer samma grundläggande princip, nämligen att alla kontexter i den stratifierade lämningen skall betraktas likvärdigt och inte efter någon gradering, där vissa delar behandlas som mindre intressanta och endast erhåller summarisk, eller ingen dokumentation. I fall där murverken bedöms som samtida får de separata kontextnummer, då varje enskild händelse enligt singlecontext metodiken bedöms för sig. 10

11 Varje enskild kontext får en tvådimensionell uppmätning och beskrivs fullständigt, tolkas och hänförs till en grupp. Grupperna delas sedan upp i faser, efter tillkomstid. Det rektifierade och skalenliga fotografiet användes för att kunna fastställa en multikontextritning över murverket på den norra fasaden. Förundersökningens dokumentation utfördes manuellt på ritfilm i skala 1:20. Viktig för analysen har en typologisering av de olika typerna av tegel varit. Tegeltyperna har delats in i grupperna Ta till Tk och en tabell finns i bilaga 2. RESULTAT Den byggnadsarkeologiska undersökningen har i huvudsak baserats på murens faktiska stratigrafi, med viss kombination av information från skriftliga källor. Återigen behöver problematiken med cementfogarna från 1877 framhållas, samt ommurningar med återanvänt tegel blandat med nyproducerat, vilket har skett från 1584 och fram till slutet av 1800-talet. Detta har gjort de stratigrafiska relationerna svårtydda: är det en nymurning eller en ommurning? Är det talets ursprungsfasad eller en ommurning gjord av Brunius? Nedan följer resultaten av den strafigrafiska analysen av murverket omkring fönster fyra fram till fönster åtta på den norra fasaden. En gruppmatris har gjorts över kontexter på den behandlade ytan, vilka presenteras i bilaga 9. I bilaga 1 finns en gruppbeskrivning, där de olika grupperna beskrivs med kontexterna som ingår. Bilaga 1 och bilaga 9 ska läsas tillsammans. I fasbeskrivningarna nedan finns gruppnumren annoterade för läsbarhet, inom parentes och enligt formen t.ex. (1:1). FAS 1, KUNGHUSET BYGGS Kungshuset började byggas 1578 av tegel, med ett runt trapptorn i söder och med en östvästlig orientering. I det nordöstra hörnet fanns ett mindre torn. Huset hade brant tegeltak, och mellan våningarna en rundbågsfris med en något överkragad andra våning. År 1578 skrev Kung Fredrik II till länsman på Lundagård, Björn Kaas, om att bönderna i Torna och Bara härad skulle biträda med sten och kalk från Fågelsång, där tegelugnar uppfördes och kalk brändes. Arkitekten hette Diiriick Byggmästare och år 1579 reste sig byggnadens väggar. Kung Fredrik II befallde med anledning av ett besök att byggnaden skulle färdigställas år 1584 (von Schwerin 1935, s. 9ff). Innan Kungshuset byggdes var platsen redan bebyggd. Detta framgår bl.a. av lämningar av ett tegelhus delvis bevarade under Karolinasalen och återstoden av en naturstensmur i Kungshusets norra fasad (1:1). Den senare kan vara rester av en mur, som omgärdat Lundagård. För att närmare kunna fastställa detta krävs dock kompletterande undersökningar. Av originalbyggnaden fanns i huvudsak ca 11 m 2 av själva byggnaden samt drygt 16 m 2 av kvartsitmuren bevarad i det undersökta murpartiet (1:2, 1:3, 1:5, 1:6, 1:7). Identifieringen grundar sig dels på att tegeltypen Ta och Tb har kunnat identifieras tillsammans med ett äldre fogbruk, och dels att teglet visar en sammanhängande förbandsteknik, vendiskt förband. Det ursprungliga murverket utgörs av tre typer behugget tegel (Ta, Tb och Tc, se tegeltabell, bilaga 2), vilka alla tre bär spår av i kronologisk ordning mörkröda färgpigment, en vitgul kalkputs med fin ballast, ljusröda färgpigment, en gråvit puts med tämligen grov ballast samt rosa färgpigment. Det fogbruk, som identifierats till fas 1 är ett vitgult finmagrat kalkbruk. Till ursprungsmuren hör även den övre delen av första våningen med rundbågsfrisen samt här även en oidentifierad öppning (1:4). På den nedre delen av muren finns på två ställen rullskift som har tolkats som någon form av tröskel, möjligen in till en privet eller in till någon annan form av öppning. Möjligen kan denna privet sättas i samband med den utbyggnad, som finns avbildad på Hårlemans ritning från 1744 (bilaga 5). Privetens placering och historia diskuteras utförligare under beskrivningen av fas 3. 11

12 FAS 2, RENOVERINGSFAS Denna fas har kallats renoveringsfas för den behandlar de byggnadsåtgärder som har utförts sedan slutet av 1500-talet och fram till ombyggnaden Det var dock omöjligt att identifiera renoveringarna till dem som omnämns i det skriftliga materialet. Vid flera tillfällen nämns att byggnaden är mer eller mindre förfallen, t.ex. 1645, 1693, 1721, och vid andra tillfällen nämns ganska stora ombyggnader och reparationer, t.ex (se sammanställning i Thomasson 2002). Under tiden har byggnaden bytt ägare och fått nya funktioner vid flera tillfällen. Kungshuset, eller egentligen hela Lundagård som egendom skänktes år 1655 till rikshistoriografen Vitus Bering med förmånsrätt för kronan att få återköpa den. År 1656 förlänades egendomen Otto Thott till Näs, men Bering fick tillbaka gården sex månader senare. Den såldes 1660 till biskopen Peder Winstrup. Sedermera anhölls det om att den skulle doneras åt akademien, vilket också gjordes den 16 mars Därefter har egendomen inte bytt ägare (von Schwerin 1935, s. 4). Fysiska lämningar av denna fas är diverse olika igenmurade, ommurade fält, igenmurade öppningar, samt huvuddelen av den andra våningens yttre murverk. Stora delar av fasaden på den första våningen har blivit ommurad, delvis lagning av skador men även ändringar i fasaden vid flyttning av fönster. Kontexterna har huvudsakligen murats i renässansförband och vilt förband, av återanvänt tegel av typ Ta (2:4, 2:8). Vid en del av ommurningarna har man använt tegel av typ Tb i vilt förband (2:5, 2:12) och även tegel av typ Tc i renässans-och vilt förband (2:6, 2:13). Vissa lagningar av skador kan ha med borttagandet av en möjlig privet att göra, tegel av typ Ta har använts, så även kvartsitisk sandsten, samt en blandning av kvartsitisk sandsten och bilat tegel av typ Tb (2:7, 2:9, 2:10, 2:11, 2:15). Mellan fönster fem och fönster sex på den första våningen finns en ommurning som kan ha med flyttning av fönster eller lagning av skada att göra. På ursprungsfasaden löpte ett rullskift i den nedre delen av frisen, vilket här är borttaget och en ommurning har skett (2:14). Antingen har en privet varit placerad här eller så har murverket blivit skadat på något annat sätt. På den andra våningen har lagningar av skador gjorts med dels återanvänt tegel av typerna Ta och Tc lagda i vilt förband och renässansförband (2:16, 2:18, 2:19), samt även av det primäranvända teglet av typen Tg, som även det är murat i vilt förband (2:17, 2:20). Huvuddelen av den andra våningens yttre murverk har murats om i renässansförband, av hårdbränt mörkt tegel av typen Te (2:21). Det fogbruk som tolkats tillhöra fas 2 är ett vitgult grövre magrat kalkbruk. Under perioden har åtminstone tre putslager tillkommit; ett lager med mörkröda färgpigment (2:1), en vitgul puts med ljusrött färgpigment (2:2) och en gråvit puts med rosa färgpigment (2:3). Det går inte avgöra om byggnaden putsats efter någon ommurning därför att putsrester endast bevarats på det bilade teglet, där putsen fäster bättre. De två ovan nämnda öppningarna, som är förbundna med rullskiften nämnda i fas 1, alternativt endast den västra öppningen har troligen satts igen under den här fasen. En utförligare diskussion om privetens möjliga placering finns under fas 3. FAS 3, BRUNIUS OMBYGGNAD AV KUNGSHUSET Under året 1835 inkom både professorn i grekiska C.G. Brunius och matematikprofessorn och rektorn C.J. Hill med var sitt förslag på en ombyggnad av Kungshuset med anledning av att universitetet saknade tillräckliga utrymmen för undervisning och institutioner. Kronprins Oskar remitterade förslagen till hovarkitekt Axel Nyström som gjorde upp ett tredje förslag, vilket stadfästes av kungen våren Brunius blev däremot föreslagen att leda byggnadsarbetet, ett uppdrag han också antog (Grandien 1974, s. 109ff). Den byggnadsarkeologiska förundersökningen visar att Nyströms ritningar inte följdes. Den största händelsen i denna fas är upphuggningen och insättningen av nya fönster på jämna avstånd (3:1, 3:3, 3:11, 3:14). De nedre fönsteromfattningarna gjordes rundbågiga, medan de två övre våningarna fick stickbågiga omfattningar (3:2, 3:12, 3:13). I huvudsak har ett rött-ljusrött 12

13 tegel (Td) använts till fönsteromfattningarna i den första våningen (3:2). I den andra våningen har däremot två typer av tegel främst använts; ett hårdbränt smalt tegel (Te) som återanvänts från fas 2 (3:12) samt ett primäranvänt, ljust ganska hårdbränt stortegel (Tj) (3:13). Vissa partier kan ha ommurats i samband med fönsterförflyttningen samt vid lagning av skadade partier (3:4, 3:5, 3:7, 3:8). Längre mursträckor har ommurats med återanvänt tegel respektive en blandning av återanvänt och nytt tegel. Det har troligen skett i samband med att den tredje våningen skulle byggas på de äldre murarna av våning två (3:15, 3:18). Dessa murar kan ha varit i ett så dåligt skick att ommurning varit nödvändig. Den andra stora händelsen i denna fas är rivningen av en privet, och några igensättningar med tegel kan ha samband med rivningen av priveten (3:8, 3:9, 3:22, 3:23). Då murbruket inte är synligt på grund av Zettervalls cementfog är kontexternas kronologiska förhållande komplicerat att tolka. Ett parti av ett ljusbränt smalt tegel (Tf) har i detta sammanhang använts ovanför frisen i våning två (3:22). Även kontexter med kvartsitisk sandsten finns i samband med igensättningar där en större utbyggnad och möjlig privet eventuellt kan ha varit placerad (3:6)(se även resonemang i fas 2). I frisen i våning två finns spåren av en igensatt förmodad öppning, som kan ha haft en motsvarighet på första våningen (3:9). Det kan konstateras att priveten kan ha varit placerad på åtminstone tre olika ställen. Därutöver har en hel del lagningar gjorts med olika typer av mestadels återanvänt tegel (3:17, 3:19, 3:20, 3:21). Det fogbruk, som identifierats till fas 3 är grovt magrat gråvitt kalkbruk (3:8, 3:10). I fönsteromfattningarna, i smygens övre hjässparti, syns rester av gråvit kalkputs i alla tre våningarnas fönster (3:24). Detta visar att byggnaden har putsats efter Brunius ombyggnad. PRIVETEN Enligt en planritning av Hårleman från 1744 (von Schwerin 1935, s. 41), var den inritade utbyggnaden i östvästlig riktning placerad ca 17,5 m från östra gaveln och hade en bredd av ca 7,8 m. Noteras bör att nämnda utbyggnad inte finns avbildad på J.E. Rehns kopparstick av Hårlemans från 1748 godkända ritning (von Schwerin 1935, s. 51ff). Motsvarande siffror för övriga kända planritningar av Kungshuset är: C.F. Sundwall, 1794 ca 17 m ca 3,3 m C.F. Hill 1835 ca 17,45 m ca 3,25 m Brunius, 1835 ca 16,65 m ca 3,2 m Nyström, 1835 ca 16 m ca 4 m Det finns en tämligen god överensstämmelse i bredd mellan tre av förslagen, medan Nyströms privet är något bredare. Däremot skiljer det ca 1,5 m mellan de olika förslagen när det gäller placeringen i förhållande till den östra gaveln. På den antagna ritningen av Nyström är priveten placerad längst österut. Den enda avbildning som finns av den norra sidan med priveten är Anders Arvid Arvidssons etsning från början av 1800-talet (bilaga 5). Priveten är även här placerad tämligen långt österut, vilket kan stämma överens med en av de möjliga privetplaceringar som den byggnadsarkeologiska förundersökningen visar. Enligt Brunius beskrivning var privetens murar uppförda i en stens tjocklek, det vill säga ca 30 cm. Han beskriver också att den hade två rum i båda våningarna, men enligt hans uppmätningsritning har det endast funnits en öppning i varje våning, vilket bör motsvara två åtskilda kanaler. Eftersom priveten sägs användas som arkiv 1695 kan rumsindelningen vara sekundär (Thomasson 2002, s. 23). Av Brunius ritning att döma är skiljemuren mellan priveten och huvudbyggnaden endast en halvsten tjock. Detta bör tyda på att priveten är ursprunglig. Dessutom borde återställandet av murpartiet efter rivningen innebära att hela muren murats om, dvs. inte endast det yttre skalet. Trots dessa förutsättningar har det inte varit möjligt att med säkerhet identifiera placeringen av priveten i det nuvarande murverket. Däremot har tre olika möjliga förslag diskuterats. 13

14 Förslag 1: Brunius ritning över hur byggnaden såg ut 1835 visar att priveten ska ha varit placerad strax väster om fönster fem från öster räknat, och till hälften nått in över fönster sex. Det som talar emot denna placering är att området mellan fönster fem och fönster sex på andra våningen är ommurad i renässansförband med ett smalt hårdbränt tegel (Te) tolkat till fas 2. Fönsteromfattningen som bör ha gjorts av Brunius har anpassats mycket grovt till den befintliga skiftsgången mellan fönster fem och sex, varför en samtidighet förefaller utesluten. På första våningen mellan fönster fem och sex finns bruk som knyter en kontext till Brunius strax öster om ett av rullskiften, som skulle kunna vara en tröskel till en privetingång. Det finns ett problem med denna tolkning då Brunius på sin ritning angett att ingången till priveten i bottenvåningen ligger i östra delen av priveten, medan det rullskift som kopplas samman med en ingång i så fall är placerat i den västra delen. Det förutsätter därför att denna ingång varit igensatt och att en ny tagits upp i östra delen, vilket inte överensstämmer med den tolkning som gjorts av omkringliggande kontexter. Holmbergs tolkning av priveten är i överensstämmelse med Brunius placering av densamma (Holmberg 1977, s. 89; se även Thomasson 2002, s. 19). Förslag 2: Även en placering av priveten väster om fönster fyra fram till och med fönster fem är möjlig. Med utgångspunkt från Anders Arvid Arvidssons avbildning av priveten samt Nyströms ritning förefaller en placering av priveten i anslutning till området mellan fönster fyra inte omöjlig. Området mellan fönster fyra och fem är nämligen sannolikt ommurat av Brunius eftersom, det till skillnad från omkringliggande områden inte är murat i renässansförband. I frisen över fönster fem finns två stötfogar som möjligen indikerar en tidigare öppning, medan också området under fönster fem också talar för att här kan ha funnits en tidigare öppning. Dock saknas den typen av rullskift som konstaterats längre västerut. Denna tolkning av privetplaceringen motsäges av att den nedre våningens öppning på Brunius ritning är placerad i privetens östra ända, medan öppningen i tolkningsförslaget varit placerad i den västra delen av priveten. Förslag 3: Grundförutsättningen för det tredje förslaget utgörs av utbyggnaden som finns på Hårlemans ritning. De båda öppningarna med rullskiften har då funnits i detta utbygge. Det finns inga uppgifter om att denna utbyggnad ska ha varit en privet, eller ens om den varit ursprunglig. Bredden på 7,8 m av utbygget kan möjligen ha samband med att denna inte sträckt sig högre än första våningen. Den privet som Brunius angett i sin ritning kan då utgöra knappt hälften av det ursprungliga utbygget. Den priveten har i så fall varit placerad något längre västerut än Brunius har angett i sin ritning, och har i så fall börjat mitt mellan fönster fem och sex, och därefter sträckt sig t.o.m. fönster sex. Dess östra del sammanfaller då med den kontext (K44) där bruk påträffats och som kan knytas till fas 3. Således bör öppningen som hänger samman med det östra rullskiftet satts igen med återanvänt kvartsitmaterial av Brunius. Öppningen på första våningen kan även ha varit placerad i den östra delen av priveten i överensstämmelse med Brunius ritning, medan öppningen i den andra våningen i så fall sammanfaller med den västra delen av fönster sex och därför inte är urskiljbar i murverket. Hypotesen motsäges av samma problem som skissats i förslag 1, att fönster fem förefaller att i sin västra omfattning ha anpassats till ett befintligt murverk i renässansförband mellan fönster fem och sex. Det är dock mycket troligt att bilden är mer komplicerad än så, och att utbyggnaden på Hårlemans ritning möjligen kan ha satts igen tidigare än vid Brunius ombyggnad , vilket den byggnadsarkeologiska förundersökningen också tyder på. En ny privet kan därefter ha anlagts längre österut vid fönster fem alternativt kan delar av utbyggnaden på Hårlemans ritning ha rivits och endast östra delen funnits kvar fram till Brunius ombyggnad. Byggnaden var under talets första hälft i tämligen dåligt skick och reparerades ständigt, vilket fas 2 också visar. Det som stöder en hypotes om flera generationer priveter är det faktum att då privetmuren enligt Brunius endast murats i en stens tjocklek (ca 30 cm) kan den inte nämnvärt ha stått emot det förfall som den övriga byggnaden varit utsatt för i flera perioder. 14

15 Förundersökningen har inte tillfredsställande kunnat ge svar på var den privet, som Brunius skall ha tagit ned, ursprungligen varit placerad, då det finns åtminstone tre placeringar som är möjliga. Brunius förväxlade det år 1725 rivna nordöstra tornet med ett ursprungligt norrtorn, men ville i sitt ritningsförslag återuppbygga detta norrtorn (von Schwerin 1935, s. 57f). I ritningen har tornet fått en placering som motsvarar platsen för Hårlemans utbyggnad. De spår av ett norrtorn Brunius kan ha sett, kan möjligen haft samband med Hårlemans då förmodat rivna utbyggnad. Detta komplicerar därför den dåvarande privetens placering. Hans ritningsförslag med norrtornet presenterades redan 1835, men han bör inte ha kunnat se spåren av det han trodde varit ett norrtorn förrän priveten tagits ned. Det krävs alltså en mer grundlig byggnadsarkeologisk undersökning för att reda ut de komplicerade förhållandena kring Hårlemans utbyggnad och senare privetplaceringar. Möjligen har det funnits flera olika generationer priveter som har byggts om, decimerats eller förflyttats på fasaden under perioden från till FAS 4, HELGO ZETTERVALLS RESTAURERINGSFAS 1870-TAL Tanken på ett nytt ståtligt universitet blev aktuell på 1870-talet, och man fann att det var av vikt att biblioteksbyggnaden erhölle en någorlunda värdig utstyrsel, helst med hänsyn till den föreslagna nya universitetsbyggnaden (von Schwerin 1935, s. 66). År 1875 beviljade kungen ett anslag och arbetet med byggnaden utfördes under Helgo Zettervall avlägsnade den befintliga putsen och tegelytorna blottades. Han byggde på tornet, och krönet liksom gavlarnas hörn fick kreneleringar med tinnade krön på tredje våningens lisener (von Schwerin 1935, s. 66). I samband med detta byttes skadade tegel ut (4:1, 4:2, 4:3, 4:5, 4:6, 4:7, 4:8, 4:9, 4:10, 4:11, 4:12), och sannolikt var det då som den nuvarande cementhaltiga fogstrykningen tillfogades (4:13). Det förefaller även som om delar av fönsteromfattningarnas formtegel på första våningen vid någon tidpunkt under fas 4 bytts ut (4:4). Sedan putsen avlägsnats upptäcktes att murarna hade större skador än vad man antagit (se ovan s. 7). Även om man vid detta tillfälle skaffade nytt tegel, kunde de inte tydligt urskiljas vid den här undersökningen. Vid ommurningarna har tegel av diverse olika typer använts, en del av detta har varit återanvänt av typerna Tc, Td, Tf, Tg, Th, och dels av vad som tolkats som primäranvänt tegel av typen Ti, Tj, Tk. Ommurningarna har huvudsakligen murats i vilt förband med mellan 10 och 11,5 skift per meter. Zettervall har tillskrivits en förändring av fönstren (Grandien 1974, s. 119). Utredningen visar dock att fönstren fått sitt nuvarande utseende vid Brunius ombyggnad, men vissa partier kan ha bytts ut av Zettervall. Förundersökningen visar också att murgrönan som täckt stora delar av förundersökningsområdet orsakat skador på murverket i form av spruckna och vittrade stenar respektive fogar. Murgrönans häftrötter har trängt in i småskador och i fogspringor där de expanderat och orsakat sprängning av tegel och fogar med vittring, delvis lösa fogpartier och än större sprickor som följd. 15

16 UTVÄRDERING Vid möte med Statens fastighetsverk den 10 november 2005 diskuterades möjligheten att dela upp den föreslagna förundersökningen i olika etapper varav föreliggande rapport avser den första av dessa etapper. Denna omfattar 187 m² av de två nedersta våningarnas norra yttre murverk, dvs från och med det fjärde, och till och med det åttonde fönstret från öster. Det fotounderlag som användes som underlag för registrering av stratigrafiska kontexter, visade sig vara ett utomordentligt hjälpmedel både i fältarbetet och för det efterföljande rapportarbetet. Registreringen kunde utföras från marknivå, men en bygglift skulle förmodligen ha varit till god hjälp. Det undersökta murpartiet sträcker sig 10,4 m från marknivå. Hela byggnaden omfogades på 1870-talet med cementbruk, bortsett från fragmentariska brott i detta där äldre fogbruk är synligt. Därför är det i huvudsak tegelmaterialet som har varit tillgängligt för undersökning. Med viss hjälp av de fragmentariskt synliga äldre fogarna, förbandsteknik och andra sammanhang har vissa tegelpartier kunnat identifieras till bestämda faser. Det ursprungliga murverket utgörs av tre typer behugget tegel, vilka alla bär spår av i kronologisk ordning mörkröda färgpigment, en vitgul puts med fin ballast belagd med ljusröda färgpigment, en gråvit puts med tämligen grov ballast belagd med rosa färgpigment samt ytterligare en gråvit puts. Behuggningen avser sekundära ganska grova spår som tyder på en medveten bearbetning av tegelytan. En förklaring kan vara att man velat ge ytan en bättre struktur för att få puts att fästa. Denna bearbetning har skett före Brunius ombyggnad på talet. Dessa äldre tegeltyper finns endast kvar som ursprunglig fasad på ytterst begränsade delar av nordfasadens första våning, men har även återanvänts vid senare ommurningar. Det betyder inte att endast smärre områden återstår av det ursprungliga murverket. Murarna är byggda som skalmurar och är sannolikt i mycket större omfattning bevarade i ursprungligt skick innanför det yttre tegelskalet. Bortsett från Brunius ombyggnad där ingreppen bestod av genomgående murbrott vid fönsteromflyttningar, har i övrigt troligen endast skador i det yttre tegelskalet reparerats. Det inre murverket bör även ha information om viktiga händelser vid tidigare genombrytning av murverket, såsom förflyttning av fönster eller förflyttning av innerväggar som inträffat före Brunius ombyggnad. Byggnaden framstår som ett lappverk av olika reparationsåtgärder, som ägt rum under hela byggnadens existens. Tegel har återanvänts och det har även använts en mängd olika typer av tegel, i olika kombinationer och sammanhang. I en bifogad tegeltabell har 11 olika tegeltyper listats, vilka identifierats på denna ytterst begränsade första förundersökningsyta (bilaga 2). Vissa partier är ommurade med en blandning av olika tegeltyper. Om byggnaden redan från början varit avsedd att bemålas eller putsas är det även möjligt att den ursprungligen varit byggd av delvis återanvänt tegelmaterial från andra byggnader i Lundagård, vilket kan vara anledningen till att ursprungsbyggnaden förefaller ha varit murad av tre olika tegeltyper. Det som idag tolkas vara ommurade partier utifrån tegeltyp kan i analogi med en sådan hypotes även bestå av ursprungligt murverk. På grund av den cementhaltiga fogstrykningen kan det äldre fogbruket bara urskiljas på ett fåtal ställen, vilket gör att det är oerhört svårt att hänföra flera av reparationsåtgärderna till en specifik fas. Tre äldre typer av fogbruk har dock hittills identifierats, som med utgångspunkt från undersökningen tolkas tillhöra fas 1 (vitgult finmagrat kalkbruk), fas 2 (vitgult grövre magrat kalkbruk) respektive fas 3 (grovt magrat gråvitt kalkbruk). Cementbruket, som använts vid omfogningen tillhör fas 4. 16

17 Då man inte kan utgå från att byggnaden verkligen bemålats i fas 1, har det mörkröda färgpigment som ligger direkt på stenen förts till fas 2, liksom en vitgul puts med ljusare röda färgpigment och en gråvit puts med rosa färgpigment. En gråvit puts utan färgpigment har förts till fas 3. Utredningen visar att Brunius frångått den godkända ritningen av Nyström, och den största avvikelsen är de nuvarande rundbågiga fönstren i bottenvåningen. Av vad som kan utläsas ur Brunius beskrivning har ytterväggarna varit putsade efter ombyggnaden. Av Brunius beskrivning framgår att tredje våningen inte försågs med puts, vilket också kan anas på en av de bevarade avbildningarna. Dock kan fönsteromfattningarna ha putsats. Sannolikt har den ovan nämnda gråvita putsen utan färgpigment kompletterats av Brunius i fas 3. Zettervalls arbete innebar påbyggnad av tornet samt tinnade krön på tredje våningens lisener. Därutöver lät han all puts knackas ner. I samband med detta byttes skadade tegel ut. Sannolikt var det då som den nuvarande cementhaltiga fogstrykningen tillfogades. Det förefaller också som om delar av fönsteromfattningarnas formtegel på första våningen bytts ut. Möjligheten finns också för att de differenser som förekommer i teglet endast rör sig om olika bränningar i kombination med reparationsåtgärder. Den gråvita putsen har i så fall kompletterats även av Zettervall i fas 4, men i så fall endast i fönsteromfattningarna. Förundersökningen har inte tillfredsställande kunnat ge svar på var den privet, som Brunius skall ha tagit ned, ursprungligen varit placerad, då det finns åtminstone tre placeringar som är möjliga. Det krävs en mer grundlig byggnadsarkeologisk undersökning för att reda ut de komplicerade förhållandena kring Hårlemans utbyggnad och senare privetplaceringar. Möjligen har det funnits flera olika generationer priveter som har byggts om, decimerats eller förflyttats på fasaden under perioden från till Murgrönan har med sina fästtrådar trängt in i småskador och i fogspringor och där orsakat stora skador. Inför förundersökningen höggs murgrönan ner, men bör nu avlägsnas helt och inte tillåtas växa upp igen. Detta bör göras snarast, då nya skott redan syns på kvarvarande grenverk. Borttagandet av murgrönan med dess rotsystem bör ske under antikvarisk kontroll eftersom grundmurarna under marknivå vid detta tillfälle bör undersökas, och skador i förekommande fall dokumenteras. 17

18 FÖRSLAG TILL FORTSATT BYGGNADSARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING Utifrån erfarenheten av årets förundersökning kan en kompletterande fotodokumentation med byggnadsarkeologisk analys ge en översikt över vad som är bevarat av olika byggnadsperioder. Trots att i stort sett alla fogar härrör från Zettervalls restaurering på 1870-talet är det möjligt att vid enstaka sprickor i fogarna identifiera både ursprungligt fogbruk och fogbruk som kan härröras till Brunius ombyggnad. Idag finns en del sprickor i fogarna, som kan vara skäl att reparera. Vid sådana tillfällen är det särskilt viktigt att det ges tillfälle till kompletterande dokumentation, som enkelt kan utföras på ett rektifierat fotounderlag. Fördelen med att utgå från ett fotomontage, dvs. sammansatta rektifierade bilder, är att detta kan återanvändas vid flera olika dokumentationstillfällen. Även om stora partier av det identifierade murverket tycks ommurat på 1800-talet, kan de inre fasaderna vara bättre bevarade eftersom murarna är byggda som skalmurar, något som man bör vara medveten om vid eventuella ingrepp i de invändiga murarna. Enligt tidigare uppmätningar avviker murarnas tjocklek i de nedre partierna. Detta har antagits höra samman med en äldre mur runt Lundagård och som delvis är synlig i den norra fasaden. I byggnadens östra del finns en källare med bevarade olika murpartier, som inte fått någon tillfredsställande förklaring. I dessa finns dessutom en kolonnett, baser och inmurade tärningskapitäl, som tycks ha ett medeltida ursprung. I källaren finns även naturstensmuren i norr synlig fast kalkad. Under Karolinasalen i Kungshusets västra del finns fortfarande synliga murar från en äldre byggnad, som också antagits ha samband med naturstensmuren. Murarna är tillgängliga via luckor i golvet och befinner sig där i ett kryputrymme. Här finns också möjlighet att närmare iaktta Kungshusets grundmurar. Inga av dessa murar är tillfredsställande dokumenterade och analyserade. Med hjälp av uppmätning med totalstation i kombination med stratigrafisk analys finns möjlighet att få ett samlat grepp om de olika murpartiernas relationer. En sådan uppmätning ger också ett viktigt underlag för eventuella spår av lämningar som kan påträffas vid framtida ingrepp för exempelvis hisschakt. En fortsatt byggnadsarkeologisk förundersökning av Kungshuset bör innehålla följande moment: 1. Digital fotodokumentation som används som underlag för analys av återstående murverk med koncentration på de två nedre våningarna. Fotografierna kommer att rektifieras så att de i stort sett blir skalenliga och kan användas som underlag för framtida dokumentationsbehov. 2. Stratigrafisk dokumentation och analys av resterande yttre murverk samt synliga lämningar under Karolinasalen och källaren i öster. 3. Inmätning av de väsentligaste byggnadsperioderna med totalstation i 3D. I denna ingår även de murpartier som finns under Karolinasalen och källaren i öster. 4. Rapportarbete med visualisering av resultatet. Det erhållna materialet kommer även att vara tillgängligt som underlag för fortsatt planering och eventuellt kompletterande undersökningar. 18

19 SAMMANFATTNING En första etapp av en byggnadsarkeologisk förundersökning av Kungshuset i Lund omfattade delar av norra fasaden. Denna avslöjade att huset varit föremål för flera olika restaureringstillfällen. På grund av att hela murverket omfogades på 1870-talet, var det svårt att tydligt identifiera de olika förändringarna. Till viss del hade detta kunnat elimineras om jämförelser med murverket på hela byggnaden hade varit möjlig. Trots detta har resultatet givit en mer komplex bild av byggnaden. Den ursprungliga byggnaden från talet har delvis utnyttjat fundamentet av en äldre naturstensmur av kvartsitisk Hardebergasandsten. I övrigt har den varit uppförd av tre typer behugget tegel (Ta, Tb och Tc) lagt i vendiskt förband (omväxlande kopp och löpare i samma skift). Endast 11 m 2 är bevarat i det utvändiga skalet i det undersökta partiet tillsammans med drygt 16 m 2 av kvartsitmuren. Det finns inga spår efter ursprungliga öppningar. Inte heller har det varit möjligt att tydligt identifiera platsen för en ursprunglig privetutbyggnad, som är känd från både skriftliga källor och uppmätningsritningar. Från byggnadsperioden och fram till ombyggnaden på 1830-talet har Kungshuset varit utsatt för flera reparationer. Även om det finns spår i murverket, som kan identifieras till reparationer under denna period, kan de inte kopplas till en specifik händelse. Den största skillnaden i förhållande till det ursprungliga murverket syns i förbandstekniken, som under denna period är renässansförband (vartannat skift kopp, vartannat löp) alternativt vilt förband, d.v.s. ingen genomförd förbandsteknik. Variationerna av tegelstorlek och färg tyder på blandning av återanvända och nya tegel. Under denna period har fasaden putsats vid flera tillfällen. Tre olika putslager har identifierats. Brunius ombyggnad på 1830-talet innebar att alla ursprungliga öppningar togs bort liksom den privet som ovan nämnts. I stället fick byggnaden helt nya fönster i de båda nedre våningarna. Den tredje våningen nyuppfördes. Vid ombyggnaden har tre olika tegeltyper använts, den ena företrädesvis i anslutning till fönsteromfattningarna på första våningen, de två andra i fönsteromfattningar och ommurningar på andra våningen. Återanvänt tegel har använts i mindre ommurade partier. Fragment av puts i de nya fönstren visar att de två nedre våningarnas äldre putslager kompletterades. Det finns även spår av puts i tredje våningens fönsteromfattningar, vilket kan tyda på att endast fönsteromfattningarna på denna våning putsades. Kungshusets nuvarande utseende är bevarat sedan Zettervalls renovering på 1870-talet. Då avlägsnades all puts och en del skadade murpartier lagades. Det tydligaste spåret efter denna period är de fortfarande välbevarade fogarna av cementhatligt bruk. Eftersom cementtillverkningen just då hade påbörjats i Limhamn bör dessa tillhöra de äldsta fogarna av detta material. Utöver påbyggnad av hörnlisenernas krön och södra tornets krenelering, kan Zettervall även ha bytt ut tegel i anslutning till några av fönsteromfattningarna som kan ha varit skadade. Denna tolkning förutsätter i så fall att fönsteromfattningarna även fortsatt varit putsade. I övrigt genomfördes inte några andra ändringar synliga i nordfasaden. Skador på murverket orsakat av murgrönan har konstaterats, och ytterliggare skador på murverket bör därför undvikas genom att murgrönan snarast tas bort. Borttagandet av murgrönan med dess rotsystem bör ske under antikvarisk kontroll eftersom grundmurarna under marknivå vid detta tillfälle bör undersökas, och skador i förekommande fall dokumenteras och åtgärdas. 19

20 FÖRKORTNINGAR ATA Antikvarisk-topografiska arkivet RAÄ Riksantikvarieämbetet SFV Statens Fastighetsverk REFERENSER Andrén, A., Carelli, P. & Nilsson, T Lundagård före Hårleman. Arkeologisk utredning inför trädförnyelseprojektet i Lundagård. Arkeologiska rapporter från Lund, nr 9. Kulturen, Lund. Brunius, C. G Skånes Konsthistoria för medeltiden. Lund Brunius, C. G Historisk och arkitektonisk beskrifning om Lunds domkyrka. Lund. Grandien, B Drömmen om medeltiden. Carl Georg Brunius som byggmästare och idéförmedlare. Lund. Holmberg, R Den skånska Öresundskustens medeltid. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8 o. Nr 11. Lund/Bonn von Schwerin, H. H Lundagårdshuset. Dess byggnadshistoria. Skrifter utgivna av föreningen det gamla Lunds XVI-XVII Lund. Thomasson, J Kungshuset. En byggnadsarkeologisk utredning med förslag till problembaserad dokumentation. Institutionen för arkeologi och antikens historia. Lund Otryckta källor ATA, Riksantikvarieämbetet, Stockholm: Brunii samlingar band VI (BS) Lunds universitets arkiv, Arkivcentrum Syd: Räntekammaren och kontoret ser A, nr 24. Räntekammaren och kontoret ser A, nr 25. Besiktningar o Dyl. institutioner E7E:6 Räntekammaren ser E8:1, nr 1 Byggnadsärenden E7E:44 Lundagård med omgivningar E7E:65 Byggnadsärenden E7E:42 Räntekammaren. Handlingar ang. ombyggnader och reparationer E7E:14 Räntekammaren. Handlingar ang. ombyggnader och reparationer E7E:24 Räntekammaren. Handlingar ang. ombyggnader och reparationer E7E:32 Konsistoriets protokoll 1977 A1A:60 (endast om tjänster o dyl) Reparation och underhåll FIC, volym 24. C43. Kulturen, Lund: Oljemålning på duk. KM Neg. Nr C Foto av universitetsplatsen Lundagårdshuset. Neg. Nr C Foto av delar av Lundagårdshuset och Kuggis. B. A. Lindgren. Neg.nr L Föreningen det gamla Lund. BILAGOR 1. Gruppbeskrivning 2. Tegeltabell 3. Fotoöverlägg fas 1 och 2 4. Fotoöverlägg fas 3 och 4 5. Bilder 6. Fasad och planer, Axel Nyström Plan av källarvåning, odaterad 8. Fasad, sektion och plan av källaren, Gruppmatris 20