U 3/2014 rd. Bostads- och kommunikationsminister Pia Viitanen

Transkript

1 U 3/2014 rd Statsrådets skrivelse till riksdagen om ett förslag till rådets beslut om ingående av Dohaändringen av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta (Dohaändringen av Kyotoprotokollet) I enlighet med 96 2 mom. i grundlagen översänds till riksdagen Europeiska kommissionens förslag av den 6 november 2013 till rådets beslut om ingående av Dohaändringen av Kyotoprokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta (COM(2013) 768 final). Helsingfors den 6 februari 2014 Bostads- och kommunikationsminister Pia Viitanen Konsultativ tjänsteman Tuomas Kuokkanen

2 2 U 3/2014 rd MILJÖMINISTERIET PROMEMORIA EU/2013/ EUROPEISKA KOMMISSIONENS FÖRSLAG TILL RÅDETS BESLUT OM INGÅENDE AV DOHAÄNDRINGEN AV KYOTOPROTOKOLLET TILL FÖRENTA NATIONERNAS RAMKONVENTION OM KLIMATFÖRÄNDRINGAR, OCH GEMENSAMT FULLGÖ- RANDE AV ÅTAGANDEN INOM RAMEN FÖR DETTA Ratificering av den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar på Europeiska unionens vägnar 1 Bakgrund Europeiska kommissionen lade den 6 november 2013 fram ett förslag till beslut om ingående av Dohaändringen av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av Europeiska unionens (nedan EU), dess medlemsstaters och Islands åtaganden inom ramen för detta (COM(2013) 768 final). De beslut som gäller den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet (FördrS 13/2005, nedan även protokollet) till ramkonventionen om klimatförändringar (nedan även klimatkonventionen) fattades vid det åttonde partsmötet för Kyotoprotokollet (CMP 8) i Doha, Qatar, den 8 december Den ändring som genom beslut av partsmötet gjordes i beslut 1/CMP.8 (nedan Dohaändringen eller ändringen) träder internationellt i kraft när tre fjärdedelar av parterna i protokollet har godkänt den. Av de 192 parterna i protokollet bör således 144 parter godkänna ändringen. För närvarande har fem parter godkänt ändringen. I samband med beslutet om Dohaändringen lämnade EU, dess medlemsstater samt Kroatien och Island ett yttrande enligt vilket de gemensamt kommer att fullgöra de åtaganden om utsläppsminskningar som avses i Dohaändringen och deponera sina godtagandeinstrument samtidigt till depositarien. Under Kyotoprotokollets första åtagandeperiod ( ) tillämpade EU och dess 15 medlemsstater motsvarande förfarande enligt artikel 4 i protokollet. Enligt kommissionens förslag ska godtagandeinstrumenten för Dohaändringen deponeras i god tid före det partsmöte för klimatkonventionen som hålls i Paris i slutet av Enligt Dohaändringen förbinder sig EU, dess medlemsstater och Island att begränsa sina genomsnittliga årliga växthusgasutsläpp för åren till 80 % av basårsutsläppen (i de flesta fallen 1990). Detta åtagande grundar sig på de utsläppsminskningsmål som fastställs i EU:s klimat- och energipaket, som antogs Den EUlagstiftning som gäller klimat- och energipaketet är redan i kraft. 2 Huvudsakligt innehåll 2.1 Allmänt Syftet med kommissionens förslag är att godkänna Dohaändringen för EU:s del. Det är fråga om ett så kallat blandat avtal, som innehåller bestämmelser som hör till såväl EU:s som medlemsstaternas behörighet. För att en avtalsändring ska bli bindande krävs för EU:s del godkännande av rådet och parlamentet och i fråga om medlemsstaternas behörighet godkännande av medlemsstaterna. När Finland förbinder sig till en ändring av Kyotoprotokollet krävs därmed också ett nationellt godkännandeförfarande. En regeringsproposition om detta kommer att överlämnas till riksdagen under I det gemensamma fullgörandet under den andra åtagandeperioden (nedan även EUbubblan) deltar också Kroatien och Island. Kroatien anslöt sig till Europeiska unionen den 1 juli 2013, och landet deltar därför i EU-bubblan som medlemsstat i EU med stöd av landets anslutningsfördrag. EU och dess medlemsstater förhandlar med Island om ett separat statsfördrag där Islands utsläpps-

3 U 3/2014 rd 3 minskningsmål anges som en del av EU:s gemensamma genomförande. Rådet fattade den 5 december 2013 ett beslut om att befullmäktiga kommissionen att förhandla fram ett fördrag med Island till den del som gäller EU:s behörighet. Samtidigt befullmäktigades kommissionen att föra förhandlingar också för medlemsstaternas del genom ett separat beslut av representanter för medlemsstaternas regeringar som sammanträdde i rådet. I Doha lämnade EU och dess medlemsstater samt Kroatien och Island ett yttrande om att dessa deponerar sina godtagandeinstrument samtidigt till klimatkonventionens depositarie. Dessutom ska den ändring som gjorts i artikel 3.7 (artikel 3.7b, se nedan) genomföras gemensamt, dvs. denna ändring kommer på grund av det gemensamma fullgörandet inom EU inte att gälla de enskilda medlemsstaterna, Kroatien eller Island. Kommissionens förslag om godkännande av Dohaändringen av Kyotoprotokollet på EU:s vägnar utgår från att den gällande EUlagstiftningen täcker det utsläppsminskningsmål som fastställts för EU, dvs. att senast 2020 uppnå en utsläppsminskning om 20 % jämfört med utsläppsnivån Detta åtagande på 20 % fullgörs genom det utsläppshandelssystem inom EU som avses i direktiv 2003/87/EG (nedan utsläppshandelsdirektivet) och genom de åtaganden som fastställts för medlemsstaterna inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln, detta i enlighet med rådets beslut nr 406/2009/EG (nedan ansvarsfördelningsbeslutet). Enligt kommissionens förslag kommer de åtaganden om utsläppsminskningar som hör till utsläppshandelssektorn att uppnås gemensamt i EU med hjälp av utsläppshandelsdirektivet, och dessa åtaganden kommer inte att fördelas på medlemsstaterna. Däremot kommer medlemsstaterna att ansvara för utsläppen och utsläppsminskningarna inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln. Till dessa hör också sektorn för markanvändning, förändring av markanvändning och skogsbruk (nedan LULUCF-sektorn) samt utsläppen av kvävetrifluorid (NF3) som i och med Dohaändringen upptas på Kyotoprotokollets lista över växthusgaser. Tilldelade utsläppsmängder för EU, dess medlemsstater och Island EU:s ansvarsfördelningsbeslut fastställer medlemsstatsspecifika åtaganden för minskning av växthusgasutsläppen inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln. För Finland har det fastställts ett minskningsåtagande på 16 % fram till 2020 för de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln, detta jämfört med nivån år Beslutet förutsätter att medlemsstaterna går in för bindande utsläppsminskningar och följer en linjär utsläppsminskningsbana Till de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln hör exempelvis vägtrafik, separat uppvärmning av byggnader, jordbruk och avfallshantering. LULUCF-sektorn ingår inte i ansvarsfördelningsbeslutets tillämpningsområde. Som ett led i verkställandet av ansvarsfördelningsbeslutet meddelade kommissionen den 26 mars 2013 ett beslut (2013/162/EU) om fastställande av medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar för perioden Kommissionen godkände dessutom den 31 oktober 2013 ett beslut (2013/634/EU) genom vilket utsläppstilldelningarna anpassas med beaktande av förändringarna på utsläppshandelns tillämpningsområde I ansvarsfördelningsbeslutet anges också vilka flexibla mekanismer medlemsstaterna har till sitt förfogande i fullgörandet av utsläppsminskningsåtagandena. I tabell 1 i bilaga I till kommissionens förslag anges utsläppsnivåerna för de enskilda medlemsstaterna. Utsläppsnivåerna baserar sig på ansvarsfördelningsbeslutet och på de tal som anges i ovan nämnda anpassningsbeslut. Medlemsstaterna ansvarar dessutom för LULUCF-sektorn och utsläppen av kvävetrifluorid (NF3). Vad LULUCF-sektorn beträffar utgår kommissionen från att sektorn inte har någon inverkan på utsläppsnivån. Om det uppstår utsläpp, kan de täckas genom "överprestation" inom andra sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln eller genom att man använder Kyotomekanismerna eller överskottet av utsläppsenheter från den föregående åtagandeperioden. Utsläppen av kvävetrifluorid antas hållas kring noll. Medlemssta-

4 4 U 3/2014 rd ternas utsläppsnivåer, inklusive utsläppen från LULUCF-sektorn och utsläppen av kvävetriflurod, är därmed ungefär lika stora som medlemsstaternas tilldelade utsläppsmängder (Member State assigned amount) under den andra åtagandeperioden. Utsläppen från utsläppshandelssektorn har under den andra åtagandeperioden inte fördelats på de enskilda medlemsstaterna, utan EU ansvarar för dem som helhet. EU:s tilldelade utsläppsmängd (EU assigned amount) täcker utsläppen från utsläppshandelssektorn (ETS). Mängden bestäms genom att man först räknar ut den s.k. gemensamma tilldelade utsläppsmängden (joint assigned amount) så att medlemsstaternas och Islands utsläpp från basåret adderas ihop och multipliceras med åtta år, dvs. åtagandeperiodens längd. Den gemensamma tilldelade utsläppsmängden är 80 % av detta tal. EU:s tilldelade utsläppsmängd beräknas genom att man från den gemensamma tilldelade utsläppsmängden subtraherar medlemsstaternas och Islands sammantagna tilldelade utsläppsmängder. Enligt tabellen i bilaga I till kommissionens förslag beräknas Finlands tilldelade utsläppsmängd vara ca 240,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter (Mt CO2e) under Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod. Finlands totala utsläpp under Kyotoprotokollets första åtagandeperiod ( ) varierade åren mellan 66,0 och 74,4 Mt CO2e/år, varav den utsläppsmängd som kommit från sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln varierade mellan 31,6 och 34,0 Mt CO2e/år. LULUCF-sektorn Redan vid det sjunde partsmötet för Kyotoprotokollet (CMP 7), i Durban i Sydafrika den 2 december 2011, fattades viktiga beslut med tanke på Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod och beräkningen av periodens utsläppsminskningsåtaganden. Genom partsmötets beslut 2/CMP.7 ändrades bestämmelserna om LULUCF-sektorn så att skogsbruksverksamhet enligt artikel 3.4 i Kyotoprotokollet blir en obligatorisk åtgärd under protokollets andra åtagandeperiod. Som beräkningsgrund när det gäller skogsbruksverksamhet används den s.k. referensnivåmetoden. I referensnivåberäkningar bör länderna på förhand bestämma en genomsnittlig nivå för kolsänkor för den andra åtagandeperioden ( ). Om kolsänkan är större än referensnivån, räknas detta landet till godo i utsläppsminskningsåtagandet. Om kolsänkan däremot är mindre än referensnivån, överförs skillnaden och börjar utgöra en del av landets utsläppsminskningsåtagande. En part kan få räkna skogsbruksverksamheten till godo i sitt utsläppsminskningsåtagande till en del som motsvarar högst 3,5 % av basårets utsläpp. Eventuella extra belastningar, som alltså orsakas av att referensnivån inte uppnås, är inte begränsade på samma sätt. De beslut som gäller den andra åtagandeperioden innefattar inte längre möjlighet att genom skogsbruksverksamhet kompensera för utsläpp som uppkommer till följd av sådan nybeskogning, återbeskogning och avskogning som nämns i artikel 3.3. Artikel 3.4 innehåller dessutom en möjlighet att låta det nationella åtagandet utgöra en del av de valbara åtgärderna, där bl.a. restaurering och dränering av våtmarker utgör nya verksamheter. Utsläppen inom LULUCF-sektorn inkluderades i Kyotoprotokollet genom Dohaändringen. I de genomförandebestämmelser som hänför sig till ärendet konstateras det att de parter som har åtaganden inom denna sektor ska räkna in utsläppen och upptagen i sina åtaganden under den andra åtagandeperioden. Utsläppen inom LULUCF-sektorn omfattas inte av EU:s system för utsläppshandel, och inte heller i tillämpningsområdet för ansvarsfördelningsbeslutet. De omfattas däremot av Europaparlamentets och rådets beslut nr 529/2013/EU om bokföringsregler för utsläpp inom LULUCF-sektorn, med stöd av vilket EU-reglerna för rapportering om LU- LUCF-sektorn anses överensstämma med åtagandena i Kyotoprotokollet. Kommissionen utgår i sitt förslag från att medlemsstaterna har ansvar för skogsbrukspolitiken. Enligt kommissionens förslag ska medlemsstaterna redovisa utsläppen och upptagen inom sektorn som en del av sina egna utsläppsnivåer. Förslaget tar dock också upp en annan möjlighet som innebär att om en

5 U 3/2014 rd 5 enskild medlemsstat ställs inför oförutsedda betydande LULUCF-utsläpp, trots kraftfulla insatser för att begränsa dem, kommer kommissionen att överväga att föreslå en mekanism för att bistå de medlemsstater som berörs. Kommissionens förslag innehåller ingen närmare beskrivning av mekanismen i fråga. Frågan om kompensation för avskogning inom LULUCF-sektorn har behandlats separat i en utredning som statsrådet lämnat till riksdagen (E 162/2013 rd). 2.2 Dohaändringen om Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod Utsläppsminskningsmål I Doha fastställdes utsläppsminskningsåtaganden för den andra åtagandeperioden för de länder som anges i bilaga B till Kyotoprotokollet. I artikel 1 A i Dohaändringen fastställs ändringarna i tabellen i bilaga B till protokollet, där utsläppsminskningsmålen anges. De totala utsläppen av växthusgaser i de länder som anges i bilaga B ska senast 2020 har minskat åtminstone 18 % jämfört med 1990 års nivå. EU:s och dess medlemsstaters åtagande är en utsläppsminskning på 20 % till 2020 jämfört med 1990 års nivå. Åtagandet att minska utsläppen är inskrivet i artikel 3.1a i Kyotoprotokollet, som utgör en ny punkt i artikeln, och sänkningen av den tilldelade utsläppsmängden finns i artikel 3.7a, också det en ny punkt. I en fotnot till tabellen i bilaga B till protokollet antecknades att EU och dess medlemsstater i enlighet med artikel 4 i protokollet gemensamt kommer att fullgöra de åtaganden om utsläppsminskningar som nämns i bilaga B till protokollet, på samma sätt som under den första åtagandeperioden. På motsvarande sätt ska Kroatien och Island fullgöra sina åtaganden gemensamt med EU och dess medlemsstater. Artikel 1 B i Dohaändringen ersätter förteckningen "Växthusgaser", som finns i bilaga A till Kyotoprotokollet. Till Kyotoprotokollets ursprungliga lista över växthusgaser, som innehåller koldioxid, metan, dikväveoxid, fluorkolväten, perfluorkolväten och svavelhexafluorid, har för den andra åtagandeperioden även tillsatts kvävetrifluorid (NF3). När det gäller kvävetrifluorid kan vilken part som helst som nämns i bilaga I använda år 1995 eller 2000 som basår för sänkningen av den tilldelade utsläppsmängden (se den nya punkten 8a i artikel 3). Andra centrala förändringar Till artikel 3 i Kyotoprotokollet har det fogats två punkter om en höjning av ambitionsnivån på ett utsläppsminskningsåtagande. Enligt den nya punkten 1b i artikel 3 i protokollet kan varje part i bilaga B föreslå en justering för att minska det procenttal som införts i den tredje kolumnen i bilaga B för sitt kvantifierade åtagande om begränsning och minskning av utsläpp. Enligt artikel 3.1c i protokollet kan en justering som föreslås av en part anses ha antagits av partskonferensen, i sin funktion som möte för parterna i konventionen, såvida inte mer än tre fjärdedelar av de parter som är närvarande gör invändningar mot antagandet. Till artikel 3 i Kyotoprotokollet fogades en ny punkt 7b, som gäller anpassning av tilldelade mängder. Där föreskrivs att varje positiv skillnad mellan den tilldelade mängden för den andra åtagandeperioden för en part i bilaga I och de genomsnittliga årliga utsläppen under de första tre åren ( ) av den föregående åtagandeperioden multiplicerad med åtta ska överföras till denna parts annulleringskonto. Avsikten är att förhindra att en parts tilldelade utsläpp under den andra åtagandeperioden ( ) ska överstiga de genomsnittliga utsläppen för åren Till artikel 3.12 i Kyotoprotokollet fogades två nya punkter, a och b. Enligt punkt 12a kan alla enheter som genereras från marknadsbaserade mekanismer som inrättas genom konventionen eller dess instrument användas av de parter som är upptagna i bilaga I för att bistå dem med att fullgöra sina kvantifierade åtaganden om begränsning och minskning av utsläpp enligt artikel 3. Alla sådana enheter som en part förvärvar från en annan part i konventionen ska läggas till den förvärvande partens tilldelade mängd och subtraheras från den överförande partens mängd enheter.

6 6 U 3/2014 rd Enligt punkt 12b bör det säkerställas att i de fall då enheter från godkända verksamheter enligt marknadsbaserade mekanismer enligt punkt 12a används av de parter som är upptagna i bilaga I för att bistå dem med att fullgöra sina kvantifierade utsläppsminskningsåtaganden, ska en andel av dessa enheter användas för att bistå parter som är utvecklingsländer som är särskilt sårbara för de negativa effekterna av klimatförändringar att täcka anpassningskostnader. Samtidigt utvidgades förpliktelsen om att en del av enheterna ska användas till att täcka utvecklingsländers anpassningskostnader så att förpliktelsen inte bara gäller mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM) utan också de övriga s.k. Kyotomekanismerna, t.ex. mekanismen för gemensamt genomförande (Joint Implementation, JI) och internationell utsläppshandel. I enlighet med Dohaändringen kan de utsläppsenheter som blivit över från den första åtagandeperioden överföras fullt ut till den andra åtagandeperioden till en överskottsreserv från föregående period (previous period surplus reserve account, nedan även PPSR-konto). Möjligheten att använda ett reservkonto erbjöds alla parter i bilaga I som har ett utsläppsminskningsåtagande under den andra åtagandeperioden. En part kan använda utsläppsenheterna på reservkontot för att fullgöra sina egna åtaganden om utsläppsminskningar. Parten kan förvärva utsläppsenheter från andra parters reservkonton till en mängd som motsvarar högst 2 % av partens tilldelade utsläppsmängd under den första åtagandeperioden. Vid partsmötet i Doha beslutades vidare att endast de parter som har ett utsläppsminskningsåtagande under Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod kan använda mekanismen för ren utveckling (CDM) genast, och senare även mekanismen för gemensamt genomförande (JI) och internationell utsläppshandel. Länder som inte har något åtagande under den andra åtagandeperioden kan på motsvarande sätt inte använda dessa Kyotomekanismer. I ovanstående text om Dohaändringen används den finska och svenska artikelnumrering som används i kommissionens förslag. I den fortsatta behandlingen utreds huruvida denna numrering stämmer överens med Dohaändringen. 2.3 Det huvudsakliga innehållet i kommissionens förslag till beslut Kommissionen lade den 6 november 2013 fram ett förslag till beslut om ratificering av den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet på EU:s vägnar. Kommissionens förslag består av följande delar: Beslut om godkännande av den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet på Europeiska unionens vägnar (rådets beslut) Bilaga I: Överenskommelse enligt artikel 4.1 i Kyotoprotokollet (anmälan) 1. parterna i överenskommelsen 2. överenskommelse om gemensamt fullgörande av åtagandena 3. utsläppsnivå som tilldelats respektive part i överenskommelsen (inkl. tabell 1) Bilaga II: Europeiska unionens behörighetsförklaring Beslut om godkännande av den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet på Europeiska unionens vägnar Enligt artikel 1 i kommissionens förslag till beslut ska Dohaändringen av Kyotoprotokollet godkännas på EU:s vägnar. Dohaändringen utgör bilaga till beslutsförslaget. Enligt artikel 2 i förslaget ska EU och dess medlemsstater och Island gemensamt fullgöra sina åtaganden enligt artikel 3 i Kyotoprotokollet och enligt Dohaändringen av protokollet på det sätt som anges i bilaga I (anmälan). Enligt artikel 3 i förslaget ska kommissionen utarbeta rapporten för att underlätta beräkningen av EU:s, dess medlemsstaters och Islands gemensamt tilldelade mängd och EU:s tilldelade mängd. Kommissionen ska överlämna rapporten till konventionens sekretariat senast den 15 april Medlemsstaternas och Islands tilldelade mängder anges i bilaga I. Medlemsstaterna ska senast den 15 april 2015 lämna rapporter om dessa till sekretariatet. Artikel 4 i förslaget innehåller ett sedvanligt bemyndigande för rådets ordförande att deponera EU:s godtagandeinstrument tillsammans med den uppdaterade behörighets-

7 U 3/2014 rd 7 förklaringen i bilaga II till depositarien för överenskommelsen (FN:s generalsekreterare) och anmälan i bilaga I till klimatkonventionens sekretariat. Enligt artikel 5 ska medlemsländerna vidta nödvändiga åtgärder för att deponera sina godtagandeinstrument samtidigt med EU, och i möjligaste mån inte senare än den 16 februari I samband med att medlemsstaterna deponerar sina godtagandeinstrument ska de också på sina egna vägnar lämna anmälan i bilaga I till klimatkonventionens sekretariat. Medlemsstaterna ska dessutom senast den 15 september 2014 underrätta kommissionen om sitt beslut att godta Dohaändringen eller om när godkännandet kan förväntas ske. Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna bestämma ett datum för den samtidiga deponeringen av godtagandeinstrumenten. Bilaga I till beslutet Bilaga I innehåller en anmälan av överenskommelsen, med vilken EU, dess medlemsstater och Island gemensamt fullgör åtagandena enligt artikel 3 i Kyotoprotokollet, detta i enlighet med artikel 4 i protokollet. Enligt överenskommelsen ska EU, dess medlemsstater och Island gemensamt se till att deras sammanlagda utsläpp av växthusgaser uttryckta i koldioxidekvivalenter inte överstiger deras gemensamt tilldelade mängd. Medlemsstaterna ska fortfarande individuellt tilllämpa reglerna i artikel 3.3 och 3.4 i Kyotoprotokollet, som gäller LULUCF-sektorn, och de beslut av partsmötet som gäller dessa. I den tabell som ingår i bilaga I fastställs därtill EU:s, dess medlemsstaters och Islands tilldelade utsläppsmängder inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln, och detta inbegriper även utsläpp inom LU- LUCF-sektorn och utsläpp av kvävetrifluorid, uttryckta i ton koldioxidekvivalenter. Islands utsläppsmängd fastställs separat genom en överenskommelse med Island. EU:s tilldelade utsläppsmängd beräknas som differensen mellan den gemensamt tilldelade utsläppsmängden för parterna i överenskommelsen om gemensamt fullgörande och den gemensamt tilldelade utsläppsmängden för medlemsstaterna och Island. Medlemsstaternas och Islands tilldelade utsläppsmängder presenteras i tabellen i bilagan på det sätt de beräknats enligt artikel 4.1 och 4.5 i Kyotoprotokollet, dock till behövliga delar anpassade enligt artikel 3.7a i protokollet. I anmälan klargörs också att den mängd som tilldelats EU omfattar utsläpp av växthusgaser enligt EU:s system för utsläppshandel, i den mån dessa utsläpp omfattas av Kyotoprotokollet. De mängder som tilldelats medlemsstaterna respektive Island omfattar de utsläpp av växthusgaser från källor och upptag i sänkor till den del dessa inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem. Detta inkluderar alla utsläpp från källor och upptag i sänkor som omfattas av artikel 3.3 och 3.4 i protokollet (LULUCF-sektorn) samt alla utsläpp av kvävetrifluorid, som genom Dohaändringen fogats till Kyotoprotokollets lista över växthusgaser. Bilaga II till beslutet Bilaga II innehåller den behörighetsförklaring som avses i artikel 24.3 i Kyotoprotokollet. I förklaringen klarläggs EU:s behörighet inom området för miljöskydd och internationella miljöavtal, och det konstateras att EU och dess medlemsstater kommer att fullgöra sina åtaganden för den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet genom åtgärder av unionen och dess medlemsstater inom deras respektive behörighetsområde. Dessutom konstateras att de rättsligt bindande instrument som behövs för att fullgöra EU:s åtagande redan trätt i kraft. 2.4 Lagstiftningsförslag om det tekniska genomförandet av den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet (ändring av den s.k. MMRförordningen) Kommissionen har lagt fram ett separat lagstiftningsförslag (COM(2013) 769 final) om det tekniska genomförandet av den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet, dvs. ett förslag om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 (nedan MMR-förordningen) som handlar om en mekanism för att övervaka och rapportera utsläpp av växthusgaser.

8 8 U 3/2014 rd Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod förutsätter också ändringar i medlemsstaternas nationella register över utsläppsenheter. Avsikten är att dessa ändringar ska verkställas genom denna ändring av MMRförordningen, som kommissionen lagt fram förslag om. Den föreslagna ändringen av MMR-förordningen innehåller också ett bemyndigande gällande sådan sekundär genomförandelagstiftning, t.ex. eventuella delegerade akter, som ett gemensamt genomförande inom EU, dvs. den så kallade EU-bubblan, kräver. En separat E-skrivelse om förslaget till ändring av MMR-förordningen ska överlämnas till riksdagen. 3 Förslagets rättsliga grund och förhållande till subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen 3.1 Rättslig grund Den rättsliga grunden för kommissionens förslag är artikel under avdelningen Miljö i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan EUF-fördraget) tillsammans med artikel a om förfaranden vid internationella avtal. Rådet beslutar med kvalificerad majoritet om godkännande av Dohaändringen av Kyotoprotokollet på EU:s vägnar samt om det gemensamma fullgörandet av de åtaganden som ändringen avser. Parlamentet ska godkänna rådets beslut med enkel majoritet. Utöver detta ska medlemsstaterna se till att avtalsändringen godkänns och sätts i kraft inom ramen för deras behörighet. Målet är att i praktiken godkänna rådets beslut enhälligt, såsom i fråga om rådets beslut 2002/358/EG om den första åtagandeperioden för Kyotoprotokollet. Då utgjordes den rättsliga grunden till beslutet av artikel i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (nuvarande artikel i EUF-fördraget) som möjliggjorde beslutsfattande med kvalificerad majoritet. I samband med att beslutet godkändes gav rådet dock ett uttalande: "Rådet har, med understöd av sina samtliga medlemmar, beslutat att ratificera Kyotoprotokollet. Beslutet grundar sig på artikel i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen tillsammans med de bestämmelser som i artikel 300 i fördraget gäller ärendet i fråga.". Till beslutet fogades dessutom en ny ingress 11: "Den rättsliga grunden för varje ytterligare beslut i samband med gemenskapens godkännande av framtida åtaganden med avseende på minskningar av utsläpp kommer att fastställas genom innehållet i det beslutet och dess verkan.". Eftersom EU har meddelat om gemensamt fullgörande av de åtaganden som fastställts för unionen under den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet, dvs. i form av den så kallade EU-bubblan, kan det uppstå en svårtydbar situation om EU:s ratificering inte godkänns av samtliga medlemsstater. Därför är det motiverat att rådet strävar efter enhällighet när kommissionens beslutsförslag ska godkännas. Den rättsliga grunden för kommissionens förslag är densamma som för det beslut som gällde den första åtagandeperioden för Kyotoprotokollet, och statsrådet bedömer att den är adekvat. 3.2 Förhållande till subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen Subsidiaritetsprincipen definieras i artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen (nedan EU-fördraget), enligt vilken unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet ska vidta en åtgärd endast om målen för den planerade åtgärden inte i "tillräcklig utsträckning" kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, "på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå". Miljöpolitiken hör till det område som har delad befogenhet mellan unionen och medlemsstaterna, vilket innebär att man i dessa frågor i princip bör utgå från subsidiaritetsprincipen. I och med att det är fråga om ett internationellt avtal bör dock artikel 3.2 i EUF-fördraget beaktas. I den artikeln anges att unionen också ska ha "exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal, om ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt eller om ingåendet är nödvändigt för att unionen ska kunna utöva sin be-

9 U 3/2014 rd 9 fogenhet internt eller i den mån ingåendet kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa". Denna bestämmelse är viktig i den situation som nu är aktuell, eftersom ett centralt element i förslaget hänför sig till godkännandet av ändringarna av Kyotoprotokollet och eftersom utgångspunkten för detta är att EU fullgör sina avtalsförpliktelser redan med stöd av den befintliga EUlagstiftningen. Målet med kommissionens beslutsförslag är att godkänna Dohaändringen på EU:s vägnar. Det är alltså fråga om en situation där EU utövar exklusiv befogenhet enligt artikel 3.2 i EUF-fördraget för att ingå ett avtal och där subsidiaritetsprincipen därmed inte tilllämpas. I beslutsförslaget fastställs dessutom villkoren för hur EU, dess medlemsstater och Island ska fullgöra sina åtaganden inom ramen för Kyotoprotokollet och Dohaändringen. Dessa frågor är nära kopplade till själva ingåendet av avtalet. EU och dess medlemsstater kan inte fullgöra sina åtaganden gemensamt och tillsammans med Island om det inte på EU-nivå fastställs gemensamt överenskomna förfaranden och beräkningssätt för den rapportering som Kyotoprotokollet förutsätter. Därmed bedömer statsrådet att förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Enligt subsidiaritetsprincipen "ska unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen". Enligt artikel i EUFfördraget är ett mål med grundfördraget "att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem, särskilt för att bekämpa klimatförändringen". Målen med beslutsförslaget handlar om att på internationell nivå sätta stopp för globala miljöproblem, framför allt stävja klimatförändringen. Statsrådet bedömer därför att förslaget är ändamålsenligt också med tanke på subsidiaritetsprincipen. 3.3 Behörighet Kyotoprotokollet och Dohaändringen är så kallade blandade avtal som berör frågor som hör till såväl unionens som medlemsstaternas behörighet. EU:s och dess medlemsstaters behörighet, och fördelningen av den, baserar sig i princip på att gemenskapen har behörighet när det gäller målen för miljöskyddet på det sätt dessa anges i artikel i EUFfördraget. Enligt stycke 4 i punkten är ett mål med unionens miljöpolitik att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem, särskilt för att bekämpa klimatförändringen. EU har utövat denna befogenhet bl.a. i fråga om energi- och klimatpaketet, där EU:s utsläppsminskningsmål fastställdes, dvs. att fram till 2020 minska utsläppen med 20 % jämfört med utsläppsnivån De sektorer och utsläpp som omfattas av utsläppshandelsdirektivet hör därmed i regel till EU:s behörighet. Inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandelsdirektivet är behörighetsfördelningen däremot svårare att fastställa. Till exempel inom LULUCFsektorn som innefattar markanvändning, förändring av markanvändning och skogsbruk har EU ingen direkt behörighet som direkt kan härledas ur grundfördraget. Inom denna sektor har det dock med stöd av artikel i EUF-fördraget utarbetats lagstiftning som handlar om LULUCF-sektorns utsläpp och rapporteringen av dem (Europaparlamentets och rådets beslut nr 529/2013/EU). 4 Förslagets förhållande till den nationella lagstiftningen och till förpliktelserna när det gäller grundläggande rättigheter och mänskliga rättigheter EU:s utsläppshandelsdirektiv har i Finland genomförts genom lagen om utsläppshandel (311/2011). Med stöd av de bestämmelser om bemyndigande att utfärda förordning som finns i lagen om utsläppshandel har arbetsoch näringsministeriet utfärdat tre förordningar. Bestämmelser om det nationella genomförandet av kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp, som utfärdats med stöd av artikel 14.1 i utsläppshandelsdirektivet, finns i arbets- och näringsministeriets förordning om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp under handelsperioden (28/2013) (den nationella övervakningsförordningen). Be-

10 10 U 3/2014 rd stämmelser om det nationella genomförandet av sådan verifiering av utsläppsrapporter och sådant förfarande för godkännande av kontrollörer som avses i 10 kap. i lagen om utsläppshandel har utfärdats genom arbets- och näringsministeriets förordning om godkännande av kontrollörer inom utsläppshandeln och om utförande av verifieringsuppgifter under handelsperioden (667/2013) (den nationella verifieringsförordningen). Bestämmelser om innehållet i en sådan ansökan om tillstånd för utsläpp av växthusgaser under handelsperioden som avses i 9 1 mom. i lagen om utsläppshandel har utfärdats genom arbets- och näringsministeriets förordning om innehållet i ansökan om tillstånd för utsläpp av växthusgaser (541/2012), och genom denna förordning preciseras bestämmelserna om de uppgifter och utredningar som ska lämnas i tillståndsansökan. Genom lagen om användning av Kyotomekanismerna (109/2007, nedan mekanismlagen) har det skapats nationella administrativa ramar för deltagande i projektverksamhet enligt Kyotoprotokollet och i utsläppshandel enligt protokollet. Genom lagen har en del av de ändringar som gjordes i utsläppshandelsdirektivet i oktober 2004 redan genomförts. I lagen har det dessutom föreskrivits att det register i anslutning till utsläppshandeln som inrättats genom lagen om utsläppshandel också ska vara det nationella register där det förs bok över utsläppsenheter enligt Kyotoprotokollet. Mekanismlagen innehåller bestämmelser om vilka myndigheter som ansvarar för de flexibla mekanismer som avses i Kyotoprotokollet och om hur man ansöker om fullmakt och tillstånd att använda de flexibla mekanismerna, och på vilka villkor dessa beviljas. Lagens 10 och 20 innehåller bemyndiganden att utfärda förordning när det gäller de detaljer i lagen som är av teknisk natur, och 21 innehåller ett bemyndigande genom vilket miljöministeriet får fullmakt att ingå avtal om enskilda projekt för gemensamt genomförande. Genom miljöministeriets förordning om projekt för gemensamt genomförande (913/2007) utfärdas bestämmelser om ansökan om fullmakt som gäller projekt för gemensamt genomförande, om godkännande av projekt och om innehållet i ansökan om godkännande av kontrollören. Genom förordningen föreskrivs det också om kontroll av projekt för gemensamt genomförande som genomförs i Finland. Genom utrikesministeriets förordning om projekt enligt mekanismen för ren utveckling (915/2007) föreskrivs det om fullmakter som gäller projekt enligt mekanismen för ren utveckling och om innehållet i ansökan om godkännande. Enligt 20 1 mom. i grundlagen bär var och en ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Det miljöansvar som grundlagen avser (grundläggande rättigheter i fråga om miljön) realiseras genom materiell lagstiftning. Bestämmelsen innefattar såväl förhindrande av miljöförstörelse eller miljöförorening som aktiva åtgärder som gynnar naturen. Bestämmelsen uttrycker människornas alltomfattande ansvar för en sådan helhetslinje för den ekonomiska och samhälleliga verksamheten som innebär att den levande och livlösa naturens mångfald kan bevaras (se RP 309/1993 rd). Syftet med Kyotoprotokollet är att förebygga och minska utsläpp och på så sätt stävja klimatförändringen, vilket innebär att protokollet är centralt med tanke på tillgodoseendet av de grundläggande rättigheterna när det gäller miljön. 5 Förslagets konsekvenser 5.1 Konsekvenser för lagstiftningen Dohaändringen orsakar inga direkta ändringar i utsläppshandelsdirektivet, och därmed inte heller i lagen om utsläppshandel. Genomförandet av den andra åtagandeperioden förutsätter dock att mekanismlagen uppdateras så att lagstiftningen motsvarar det nya unionsregistret och bestämmelserna i registerförordningen (kommissionens förordning (EU) nr 389/2013), genomförandereglerna enligt kommissionens utsläppshandelsdirektiv samt de nationella riktlinjer för användningen av flexibla mekanismer som gäller verkställandet av ansvarsfördelningsbeslutet beträffande målen för utsläppsminskningen inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln. Under 2014 överlämnas en

11 U 3/2014 rd 11 proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om användning av Kyotomekanismerna så att den ska motsvara det gällande klimatavtalssystemet och bestämmelserna i EU:s klimat- och energipaket. Det centrala innehållet i de beslut som kommissionen lagt fram (dvs. om att Dohaändringen ska godkännas på EU:s vägnar, att förhandlingar ska inledas med Island och att den s.k. MMR-förordningen ska ändras) har att göra med hur EU:s, dess medlemsstaters och Islands åtgärder ska samordnas för att de ska kunna rapporteras, med beaktande av att åtagandena ska fullgöras gemensamt i enlighet med Kyotoprotokollet. Under klimatförhandlingarna i Warszawa nådde man inte till alla delar fram till beslut om noggrannare bokföringsregler som behövs för genomförandet av den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet. Det är därför inte ännu i detta skede möjligt att i någon mer täckande utsträckning bedöma vilken inverkan reglerna har på den nationella lagstiftningen. Utsläppen av kvävetrifluorid, som fogades till Kyotoprotokollet genom Dohaändringen, omfattas i detta nu inte av EU-lagstiftningen (klimat- och energipaketet), och kommissionen föreslår att medlemsstaterna vid behov ska räkna in dessa utsläpp i sina egna tilldelade utsläppsmängder. Enligt den information som finns att tillgå i dag används kvävetrifluorid inte i Finland, och väntas inte användas i framtiden heller. I MMRförordningen finns kvävetrifluorid bland de växthusgaser som ska rapporteras (bilaga I till förordningen). I samband med revideringen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 842/2006 om vissa fluorerade växthusgaser, som det förs förhandlingar om som bäst, kommer kvävetrifluorid endast att omfattas av rapporteringskravet. På basis av det som konstateras ovan kommer införandet av gasen i Kyotoprotokollets förteckning över växthusgaser inte i dagens läge att föranleda några regleringsbehov i Finland. Förändringarna i de åtaganden som gäller LULUCF-sektorn kommer enligt en preliminär bedömning inte att förutsätta lagstiftningsändringar. Förändringarna påverkar däremot uppföljningen och rapporteringen av avfall, samt andra administrativa myndighetsuppgifter. 5.2 Ekonomiska konsekvenser Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod orsakar inga betydande ekonomiska konsekvenser, eftersom den gällande EUlagstiftningen, dvs. energi- och klimatpaketet, i princip genomför de minskningar som motsvarar EU:s bindande utsläppsminskningsåtagande. Eventuella ekonomiska konsekvenser som tillkommer är sådana som främst hänför sig till lösningar inom LULUCF-sektorn. Kommissionens beslutsförslag innehåller ingen lösning på hur Finland ska gottgöras för förlusten av den kompensation för avskogning som ingick i den första åtagandeperioden. I motiveringen till förslaget och i inledningsfrasen i beslutet konstateras dock att länder med stor skogsandel är i en särställning och att kommissionen bör undersöka olika alternativ för att hitta en lösning. Överskottet från protokollets första åtagandeperiod kan inte användas för åtaganden som ingår i EU:s ansvarsfördelningsbeslut. Överskottet kan däremot användas för att fullgöra åtagandena under den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet. De enheter som finns på PPSR-kontot ska därför kunna användas för att täcka ett eventuellt underskott inom LULUCF-sektorn. De utsläppsenheter som förvärvas genom de flexibla mekanismerna i Kyotoprotokollet, t.ex. mekanismen för gemensamt genomförande (JI) och mekanismen för ren utveckling (CDM), kan i första hand användas för de åtaganden som fastställs i ansvarsfördelningsbeslutet. Om man blev tvungen att använda dessa enheter för att täcka ett underskott inom LU- LUCF-sektorn, innebär det kostnader för Finland, antingen på grund av det ökade behovet av att förvärva utsläppsenheter eller på grund av förlorade säljmöjligheter. I statsrådets utredning till riksdagen om konsekvenserna av kompensationen för avskogning (E 162/2013 rd) bedöms det att den förlust om miljoner ton koldioxid som beräkningsreglerna för Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod möjligen orsakar Finland innebär kostnader på 1,4 6,4 miljoner euro under hela åtagandeperioden ( ) med dagens kolmarknadspri-

12 12 U 3/2014 rd ser. Den här bedömningen baserar sig på priset för utsläppsenheter, som i november 2013 var 0,14 /t CO2 (ERU) och 0,32 /t CO2 (CER) på sekundärmarknaden. Priset på utsläppsenheter har sjunkit drastiskt under ; exempelvis 2010 var priset på CER-enheter ännu 12 /t CO2. Priset förväntas hållas på låg nivå fram till slutet på den andra åtagandeperioden, men hur den framtida prisutvecklingen ser ut när det gäller utsläppsenheter är ännu oklart. Att kvävetrifluorid tagits upp på Kyotoprotokollets lista över gaser som ska begränsas kommer enligt den information som finns tillgänglig i dag inte att ha några ekonomiska konsekvenser för Finland. I Finland användes kvävetrifluorid i början av 2000-talet vid tillverkning av halvledare, men användningen har sedermera upphört, och enligt de uppgifter som finns i dag används gasen inte överhuvudtaget i Finland. 5.3 Miljökonsekvenser Åtagandena om utsläppsminskningar under Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod har i EU redan verkställts genom energi- och klimatpaketet. Enligt de rättsakter som ingår i paketet (utsläppshandelsdirektivet och ansvarsfördelningsbeslutet) ska EU minska sina växthusgasutsläpp med 20 % fram till 2020 jämfört med 1990 års nivå, dvs. på det sätt som den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet förutsätter. En utgångspunkt har också varit att åtagandena om utsläppsminskningar inte för ett enda av medlemsländerna ska överstiga det som angetts i EU:s energi- och klimatpaket. På så sätt kommer EU:s ratificering av Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod inte att ha några verkningar på EU:s och dess medlemsstaters utsläpp av växthusgaser inom EU eller globalt. Enligt den information som finns tillgänglig i dag förekommer i Finland inga utsläpp av den nya gas (kvävetrifluorid) som införlivats i Kyotoprotokollets tillämpningsområde. Det är trots allt fråga om en stark växthusgas, och en begränsning av utsläppen av denna gas är viktig i globalt hänseende. I Dohaändringen har det fastställts egentliga åtaganden om utsläppsminskningar för endast 38 av de utvecklade länder som nämns i bilaga B till Kyotoprotokollet. Det genomsnittliga utsläppsminskningsåtagandet för dessa länder är -18 % fram till 2020 jämfört med 1990 års nivå. I dag täcker den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet ungefär % av de globala utsläppen av växthusgaser. Motsvarande andel för EU:s, dess medlemsstaters och Islands gemensamma utsläppsminskningsåtagande är ca 11 %. Av de stater som deltog i den första åtagandeperioden för Kyotoprotokollet frånträdde Kanada protokollet redan innan den första åtagandeperioden var till ända. Ryssland, Japan och Nya Zeeland deltar inte längre med bindande utsläppsminskningar i den andra åtagandeperioden. Nya stater som godkänt Dohaändringen, med de utsläppsminskningsåtaganden den innehåller, är EU-staterna Cypern och Malta, och därtill Kazakstan och Vitryssland åtminstone med förbehåll. I de internationella klimatförhandlingarna är målet trots allt att 2015 få till stånd ett klimatavtal som omfattar alla FN-stater. Ratificeringen av Kyotoprotokollet har ett större värde som exempel, eftersom det hittills är den enda internationella överenskommelsen om stävjande av klimatförändringen som grundar sig på regler och bindande åtaganden. Det finns en förväntan på EU och dess medlemsstater om att deras engagemang bl.a. ska försnabba de globala avtalsförhandlingarna. Om EU dröjer med att ratificera den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet, har det en negativ effekt på förhandlingarna om ett internationellt klimatavtal och därmed på det globala målet att stävja klimatförändringen. 5.4 Konsekvenser för myndigheterna Statistikcentralen är den enhet som ansvarar för det nationella inventeringssystemet för växthusgasutsläpp. Finlands miljöcentral tar fram uppgifter om utsläpp inom avfallssektorn och utsläpp av F-gaser med tanke på Finlands växthusgasinventering. Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi MTT tar fram uppgifter om utsläpp inom jordbruket. Skogsforskningsinstitutet och Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi beräknar tillsammans ut-

13 U 3/2014 rd 13 släppen och kolsänkorna inom LULUCFsektorn. Ett godkännande av ändringen av Kyotoprotokollet innebär att beräkningen av och rapporteringen om utsläpp förändras fr.o.m. den andra åtagandeperioden. I beräkningen av utsläppen införs nya beräkningsmetoder som grundar sig på proceduranvisningar från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC). Införandet av nya anvisningar och beräkningsregler förutsätter ändringar i utsläppsberäkningarna och i rapporteringssystemen, och i dessa ingår olika valbara åtgärder. Besluten om dessa och förändringarna i rapporteringen ska göras under 2014, eftersom den första rapporten om den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet ska lämnas senast den 15 april Förändringarna i rapporteringen orsakar ytterligare uppgifter för Statistikcentralen och andra sakkunniginrättningar som deltar i arbetet. Förändringarna i beräkningsreglerna inom LULUCF-sektorn ger också upphov till mera uppgifter i anslutning till den tekniska justeringen av referensnivån inom skogsbruket, i beräkningen av virkesprodukter enligt beslutet samt i rapporteringen om valbara regler och åtgärder. Energimyndigheten är den nationella övervakaren av utsläppshandelsregistret och registerföraren för det nationella register som avses i Kyotoprotokollet. Ändringen av Kyotoprotokollet och godkännandet av ändringen medför inga nya uppgifter för Energimyndigheten, utan myndigheten fortsätter med de uppgifter som gällde under genomförandet av den första åtagandeperioden. Ändringen av Kyotoprotokollet inverkar inte på giltigheten för den lagstiftning som hänför sig till Energimyndighetens uppgifter, t.ex. lagen om utsläppshandel och mekanismlagen, men verkställandet av ändringen förutsätter att den lagstiftning och de proceduranvisningar som anknyter till verkställandet av protokollet uppdateras så att de motsvarar det nya unionsregistret och bestämmelserna i registerförordningen. Detta kan ge Energimyndigheten nya uppgifter eller förändringar i myndighetens nuvarande uppgifter. 6 Ålands behörighet Ändringen av Kyotoprotokollet innehåller bestämmelser som enligt 18 i självstyrelselagen för Åland (114/1991) faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Sådana bestämmelser är t.ex. de miljövårdsfrågor som avses i punkten i självstyrelselagen för Åland. Den regeringsproposition om nationellt godkännande av Kyotoprotokollet, som överlämnas till riksdagen i ett senare skede, kommer att skickas till Ålands landsting för behandling i enlighet med 59 2 mom. i självstyrelselagen. 7 Nationell behandling av förslaget Riksdagen har underrättats om kommissionens förslag och om de särskilda frågor om kompensation för avskogning som hänför sig till förslaget enligt följande: E-skrivelse YM (E161/2013 rd) Miljösektionen i kommittén för EUärenden (skriftligt förfarande) EU-ministerutskottet E-skrivelse YM (E162/2013 rd) Miljösektionen i kommittén för EUärenden (skriftligt förfarande) EU-ministerutskottet Denna U-skrivelse har beretts i den arbetsgrupp som tillsatts av miljöministeriet med tanke på beredningen av det nationella godkännandet av den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet. Behandling av förslaget i EU:s institutioner Behandlingen av kommissionens förslag i arbetsgruppen inom rådet (miljö) började den 28 november 2013 med en presentation av förslaget, varefter medlemsstaterna ombads inkomma med skriftliga frågor om och synpunkter på kommissionens förslag. Arbetsgruppsbehandlingen fortsätter våren Tidtabellen för behandlingen av förslaget i rådet preciseras senare. Europaparlamentets tidtabell är ännu öppen. Riksdagens ståndpunkt bör finnas tillgänglig den 28 februari 2014, eftersom ärendets

14 14 U 3/2014 rd behandling förväntas framskrida fort i EU:s institutioner under våren Statsrådets ståndpunkt Statsrådet anser att det är viktigt att EU så snart som möjligt, och i god tid före klimatkonventionens partsmöte i Paris, Frankrike, i december 2015, ratificerar Dohaändringen av Kyotoprotokollet till de delar ändringen hör till EU:s behörighet. Statsrådet anser det likaså vara viktigt att EU och dess medlemsstater godkänner avtalsändringen och samtidigt deponerar sina godtagandeinstrument till FN:s generalsekreterare. Den tid som reserveras för det nationella godkännandet bör dock vara tillräckligt lång. Statsrådet anser att den rättsliga grunden för kommissionens förslag (artikel i EUF-fördraget tillsammans med artikel a i EUF-fördraget) är adekvat. Även om statsrådet godkänner den rättsliga grund som kommissionen lägger fram, och som möjliggör beslutsfattande med kvalificerad majoritet, anser statsrådet det vara ytterst viktigt att rådets beslut om EU:s ratificering fattas enhälligt, i likhet med när den första åtagandeperioden för Kyotoprotokollet godkändes. Att medlemsstaterna är eniga är viktigt med tanke på EU:s gemensamma fullgörande av den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet och för att EU:s ratificiering ska vara internationellt trovärdig. Ett enhälligt godkännande i rådet av EU:s ratificering bidrar också till att EU och dess medlemsstater kan deponera sina godtagandeinstrument till depositarien samtidigt. Statsrådet godkänner samtidigt kommissionens förslag, enligt vilket EU, dess medlemsstater och Island i enlighet med artikel 4.2 i Kyotoprotokollet anmäler till klimatkonventionens sekretariat att dessa kommer att fullgöra åtagandena gemensamt. Statsrådet godkänner kommissionens förslag om en allmän ordning för hur EU, dess medlemsstater och Island ska närma sig det gemensamma genomförandet av målen. Enligt den ska EU ansvara för utsläppen från de sektorer som omfattas av systemet för utsläppshandel, medan medlemsstaterna å sin sida ska ansvara för utsläppen från de sektorer som inte omfattas av systemet i enlighet med EU:s ansvarsfördelningsbeslut. Det hänför sig dock många öppna frågor till detaljerna i kommissionens förslag, t.ex. när det gäller beräkningen av och administrationsrätten till utsläppsrätterna i de enskilda medlemsstaterna, utsläppsregistren, överföringen av utsläppsmängder, överskottsreserven från Kyotoprotokollets första åtagandeperiod och de rapporteringsförpliktelser som EU och dess medlemsstater åläggs. Dessa frågor bör i den fortsatta behandlingen granskas noggrant. Statsrådet godkänner också att medlemsstaterna ansvarar för utsläppen och upptagen inom de sektorer som inte ingår i EU:s klimat- och energipaket, men som hör till området för Dohaändringen av Kyotoprotokollet. Till dessa utsläpp och upptag hör utsläppen av kvävetrifluorid, som inkluderats i Kyotoprotokollets tillämpningsområde, samt utsläpp och kolsänkor inom sektorn för markanvändning, förändring av markanvändning och skogsbruk (LULUCF-sektorn). Statsrådet konstaterar att EU inte har någon uttrycklig behörighet inom skogspolitikens område. Ett särskilt orosmoment för Finland har varit den inverkan som ändringen av Kyotoprotokollet har på LULUCF-sektorn, vars kalkylmässiga utsläpp och kolsänkor kan ha en betydande inverkan på Finlands utsläppsbalans när det gäller växthusgaser. Enligt rådets slutsatser av den 9 mars 2012 får de enskilda medlemsstaternas åtaganden inte överstiga de åtaganden som fastställts för medlemsstaterna i EU-lagstiftningen. Utifrån detta strävar statsrådet efter ett beslut om kompensation för avskogning så att Finlands utsläppsminskningsåtagande under Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod inte skärps i förhållande till åtagandena i EU:s lagstiftning och så att den förändrade regeln om avskogning inte ska orsaka Finland faktiska kostnader. Statsrådet anser också att de frågor som hänför sig till kompensation för avskogning bör lösas på ett sätt som är tillfredsställande för Finland innan EU ratificerar Dohaändringen, eller att frågorna löses senast i samband med att EU fattar sitt ratificeringsbeslut. Statsrådet kan godkänna att överskottet (PPSR) från den första åtagandeperioden för Kyotoprotokollet vid behov kan användas för