Basbok Hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? ESV 2016:50

Transkript

1 Basbok Hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? ESV 2016:50

2 Publikationen kan laddas ner som tillgänglig PDF och beställas från Beställningar kan även göras via: Ekonomistyrningsverket, Publikationsservice Box 45316, Stockholm ISBN: Dnr: /2016 Copyright: ESV Redaktör: Naiem Rab Layout: Elisabeth Hermansson-Zamani Omslag: istockphoto/ruslandashinsky Tryckeri: E-print, Stockholm 2017

3 Basbok Hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

4 Förord 4 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

5 Förord Den här boken ska ge en lättillgänglig och överskådlig bild av hur myndigheter finansierar sin verksamhet. Vad säger regelverket om finansiering, är den grundläggande fråga som boken ska svara på. Boken ska öka kunskaperna om finansiering i staten och därmed bidra till en mer effektiv statsförvaltning. Den här boken är framför allt tänkt för dig som arbetar med eller kommer i kontakt med de här frågorna på en statlig myndighet. Om ni vill få hjälp och vägledning i mera detalj kan ni få det i någon av Ekonomistyrningsverkets (ESV) handledningar. Denna bok är framtagen inom ESV med Naiem Rab, Anna Bengtsson och Eva Engdahl Gäfvert som skribenter. Vi vill rikta ett postumt tack till Ingalill Borild som gett oss råd och stöd i vårt arbete. Pia Heyman Vikarierande generaldirektör hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 5

6 Innehåll 6 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

7 Innehåll Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Hur hänger allt ihop? 11 Makten över finanserna 12 Var kommer myndigheternas pengar ifrån? 12 Budgetprocessen sker i flera steg 13 Statens budget är uppdelad på inkomster och utgifter 14 Fullständighet och brutto är viktiga principer 15 Hermes statens informationskälla 16 Riksrevisionen granskar staten 16 Anslag 19 Mest anslag går till ekonomisk trygghet 20 Vem får bestämma vad? 21 Anslag delas in i olika poster 21 Förvaltningsanslag och sakanslag är informella begrepp 22 Anslaget ska ses som en ram 23 Att använda anslagskrediten för att tillfälligt överskrida anslaget 23 Rättigheter och skyldigheter följer med dispositionsrätten 24 Beställningsbemyndigande är till för att hantera långsiktighet 24 Riksgälden betalar ut anslagen 26 Skilj mellan likviditet och redovisning av anslag 26 Om det finns pengar kvar men anslaget är borttaget 27 Bidrag ska betalas ut när det ska användas 27 Myndigheten kan få överskrida anslaget 27 Återföra anslag 27 Avgifter 29 Grunden för avgifter finns i regeringsformen 30 Motprestation lika med statlig resursförbrukning 30 Hur styrs avgiftsbelagd verksamhet? 30 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 7

8 Kapitel 4 Offentligrättsliga avgifter innebär myndighetsutövning 31 Kopia av allmän handling regleras särskilt i avgiftsförordningen 32 Vidareutnyttjande av information 32 Uppdragsverksamhet när varor och tjänster efterfrågas frivilligt 32 Avgiftsförordningen ett samlat regelverk 33 Varför behöver myndigheten ett bemyndigande för att ta ut avgift? 33 Avgifter enligt 4 avgiftsförordningen 34 Tjänsteexport 35 Hur stor del av kostnaderna ska täckas? 35 Viktigt att vara vaksam vid konkurrens 36 När myndigheter tar betalt av varandra 36 Ibland är syftet viktigare än full kostnadstäckning 36 Hur hanterar myndigheten över- eller underskott? 37 ESV stödjer myndigheterna i avgiftssamråden 37 Erhållna bidrag och donationer 39 Vad menar vi med bidrag och donation? 40 Får en myndighet ta emot alla typer av bidrag eller donationer? 40 Det finns inget samlat regelverk för bidrag 41 Är det en avgift eller ett bidrag? 41 Ett bidrag kan vara tidsbegränsat 43 Bidrag redovisas enligt en särskild modell 44 Avslut av projekt och möjlig återbetalning 44 Bidrag för att finansiera anläggningstillgångar 45 Bidrag från EU 45 Donationer 46 Donation eller stiftelse? 47 8 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

9 Kapitel 5 Kapitel 6 Sponsring 49 Exponering i utbyte 50 Mellanting mellan avgift och bidrag 50 Är det lämpligt med sponsring? 51 Motiv till sponsring 51 Risker med sponsring 51 Finansiering av anläggningstillgångar 55 Regelverket 56 Riksgäldens verksamhet och uppgift 56 Lånemodellen ger ökad handlingsfrihet 56 Finansiering av anläggningstillgångar 57 Andra sätt att finansiera anläggningstillgångar 57 Bidrag, gåvor och donationer 57 Försäljningsinkomster 57 Infrastruktur ska finansieras med anslag 58 Leasing ett sätt att hyra tillgångar 58 Operationell leasing 58 Finansiell leasing 59 Hur kan ESV stödja dig? 61 Rådgivning 61 Utbildningar 61 Handledningar 61 Referenser 62 Handledningar och rapporter 62 Propositioner 62 Lagar och förordningar 63 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 9

10 Kapitel 1 10 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

11 Hur hänger allt ihop? hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 11

12 1 Hur hänger allt ihop? Makten över finanserna All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Så lyder första meningen i regeringsformen som är en av våra fyra grundlagar. Vidare står det att riksdagen är folkets främsta företrädare och att den beslutar om statens budget. Anslag och inkomster får inte användas på annat sätt än vad riksdagen har bestämt. Det innebär att det är riksdagen som har makten över statens finanser och beslutar om hur pengarna får användas i staten. Regeringen verkställer sedan det som riksdagen har beslutat. Hur finansmakten är fördelad mellan riksdag och regering står i budgetlagen och i riksdagsordningen. Regeringen styr sedan myndigheterna genom förordningar, regleringsbrev och särskilda beslut. Sammantaget utgör detta den finansiella styrningen av de statliga myndigheterna. Den finansiella styrningen ska leda till att statens medel utnyttjas på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt och att de fördelas enligt politiska prioriteringar. Staten kan ses som en koncern, och alla myndigheter är en del av denna koncern. Det innebär att alla myndigheter innefattas av samma regelverk. Var kommer myndigheternas pengar ifrån? Myndigheter finansierar vanligen sin verksamhet med anslag, avgifter eller bidrag. Även sponsring förekommer på vissa myndigheter. För investeringar i anläggningstillgångar som ska användas i myndighetens egen verksamhet ska myndigheten låna pengar hos Riksgälden (Riksgäldskontoret). I staten är pengarna inte ett mål utan ett medel för att utföra verksamhet. Om vi jämför med ett privat företag är det alltså lite av ett 12 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

13 omvänt förhållande. För ett företag är det normalt pengarna som är målet och verksamheten är medlet. Budgetprocessen sker i flera steg Statens budget Regleringsbrev Riksdag Regering Myndighet Budgetproposition Årsredovisning för staten Budgetunderlag Årsredovisning Genom budgetprocessen koordineras statens inkomster och utgifter. Myndigheter lämnar i regel in sina budgetunderlag till regeringen den 1 mars varje år. I det beräknar myndigheterna hur stora utgifterna väntas bli de kommande tre åren och hur de ska finansieras. Även uppgifter om investeringar, avgifter och bemyndiganden redovisas. Därefter sammanställer alla departement sina myndigheters underlag. Regeringen lämnar sedan sina budgetförslag till riksdagen i propositioner, en gång på hösten i budgetpropositionen och löpande under budgetåret vid två tillfällen i samband med ändringsbudgetar. Därefter behandlar riksdagen förslagen och fattar beslut om dem. Regeringen lämnar sin budgetproposition till riksdagen på hösten varje år. I regel sker det i september men under valår kan den lämnas senare eftersom en ny regering kan behöva mer tid. Budgetpropositionen är en omfattande proposition som innehåller flera olika delar, bland annat: en finansplan där regeringens finanspolitik beskrivs, en bedömning av ekonomins utveckling, en beräkning av statens inkomster, en redovisning av de resultat som uppnåtts i verksamheten samt ett förslag till hur statens utgifter ska fördelas mellan olika verksamheter uppdelat på utgiftsområden. I april varje år lämnar regeringen den ekonomiska vårpropositionen till riksdagen. Vårpropositionen innehåller förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken, en bedömning av ekono- hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 13

14 Så var det förr Före grundlagsreformen 1974 kallades statens budget för riksstaten. Stat är en äldre benämning för budget. mins utveckling, en redovisning av vilka utmaningar som politiken står inför samt uppföljningar av regeringens politik. Regeringen kan också lämna förslag till ändringar i statens budget under ett pågående budgetår, i så kallade ändringsbudgetar. De kan normalt lämnas vid två tillfällen per år, på våren i samband med vårpropositionen (vårändringsbudget) samt på hösten i samband med budgetpropositionen (höständringsbudget). När riksdagen har beslutat om statens budget beslutar regeringen om myndigheternas regleringsbrev för nästkommande år. Där får myndigheterna bland annat besked om tilldelat anslag och eventuella villkor kring anslaget och vilka särskilda uppdrag myndigheten ska arbeta med. Förutom myndigheternas regleringsbrev finns det också särskilda regleringsbrev för vissa så kallade sakanslag. Exempel är anslagen Freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet och Regionala tillväxtåtgärder. Ofta är det då flera myndigheter som får disponera medel under anslaget. När budgetåret är slut redovisar myndigheten sitt resultat i en årsredovisning till regeringen. Regeringen lämnar sedan en årsredovisning för statens hela verksamhet till riksdagen vid namn Årsredovisning för staten. Statens budget är uppdelad på inkomster och utgifter I budgeten finns en inkomst- och en utgiftssida. Inkomsterna består till största delen av skatter som företag och privatpersoner betalar in, men staten har även inkomster från bland annat såld egendom, bidrag från EU och återbetalning av lån. Inkomstsidan delas in i ett antal inkomsttitlar och är uppdelad på inkomsttyper. Utgifterna består av anslag där riksdagen bestämmer ändamålet, det vill säga till vilken verksamhet medlen på anslaget ska användas. På utgiftssidan finns till exempel förvaltningsutgifter för alla myndigheter och olika typer av transfereringar som sjukpenning och barnbidrag. Budgeten är fördelad på 27 utgiftsområden med cirka 650 anslag. 14 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

15 Till budgetens utgiftssida hör även Riksgäldens nettoutlåning och den kassamässiga korrigeringen. Nettoutlåningen är summan av statens in- och utlåning och behållningen på konton i Riksgälden. Den kassamässiga korrigeringen är skillnaden mellan budgetens anslag och inkomsttitlar och motsvarande in- och utbetalningar på statens centralkonto (SCR) i Riksbanken. Fullständighet och brutto är viktiga principer Det finns två viktiga principer för statens budget: Den första är fullständighetsprincipen. Den innebär att statens budget ska omfatta alla inkomster och utgifter samt andra betalningar som påverkar statens lånebehov. Bakgrunden till denna princip är att statens budget ska ge en heltäckande bild av statens samlade finanser. Den andra principen är bruttoprincipen. Enligt den ska statens inkomster och utgifter bruttoredovisas var för sig på inkomsttitlar och anslag. Utgifter ska inte redovisas eller budgeteras mot inkomsttitel. Att det är bruttobeloppen som ska redovisas innebär till exempel att en utgift inte får redovisas som en minskning av skatteintäkter. Så var det förr Det fanns en mängd specialbudgetar tidigare som gjorde det svårt att få en överblick över statens verksamhet. Exempelvis fanns det en specialbudget för automobilskattemedel. Ett undantag från bruttoprincipen är specialdestination. Om riksdagen har beslutat att inkomster får tas i anspråk för ett bestämt ändamål på annat sätt än genom beslut av anslag ska inkomsterna inte budgeteras och redovisas mot inkomsttitlar. Ett exempel på specialdestination är avgiftsfinansierad verksamhet där myndigheterna får disponera intäkterna. Avgifter och vissa ersättningar som till en obestämd del ska täcka utgifter ska redovisas mot anslag (nettoredovisning). Ett exempel kan vara ränteintäkter som myndigheten erhåller från Riksgälden och som inte är hänförbara till avgiftsfinansierad verksamhet. hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 15

16 Hermes statens informationskälla Hermes är ett gemensamt informationssystem för Regeringskansliet och myndigheterna. Hermes fungerar som arbetsverktyg och informationskälla för den ekonomiska styrningen i staten. Systemet består av flera delsystem, till exempel statsredovisningssystemet för myndigheternas redovisning. Riksrevisionen granskar staten Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen med uppgift att granska den verksamhet som bedrivs av staten. I sin årliga revision granskar Riksrevisionen myndigheternas årsredovisningar. Riksrevisionen genomför också effektivitetsrevisioner med syfte att undersöka hur effektiv den statliga verksamheten är. 16 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

17 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 17

18 Kapitel 2 18 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

19 Anslag hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 19

20 2 Anslag Anslag är det vanligaste sättet för en myndighet att finansiera sin verksamhet. Med anslag menas pengar som tilldelas myndigheterna via statens budget. Mest anslag går till ekonomisk trygghet Utgifterna i statens budget är indelade i utgiftsområden. Områdena framgår av riksdagsordningen. Mest pengar går till utgiftsområde 10, Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Även utgiftsområde 25, Allmänna bidrag till kommuner och utgiftsområde 12, Ekonomisk trygghet för familjer och barn är stora. År 2016 såg fördelningen ut så här mellan utgiftsområdena (miljoner kronor). 1. Rikets styrelse 2. Samhällsekonomi och Skatt, tull och exekution 4. Rättsväsendet 5. Internationell samverkan 6. Försvar och samhällets krisberedskap 7. Internationellt bistånd 8. Migration 9. Hälsovård, sjukvård och social Ekonomisk trygghet vid sjukdom Ekonomisk trygghet vid ålderdom 12. Ekonomisk trygghet för familjer Jämställdhet och nyanlända 14. Arbetsmarknad och arbetsliv 15. Studiestöd 16. Utbildning och universitetsforskning 17. Kultur, medier, trossamfund och Samhällsplanering, Regional tillväxt 20. Allmän miljö- och naturvård 21. Energi 22. Kommunikationer 23. Areella näringar, landsbygd och Näringsliv 25. Allmänna bidrag till kommuner 26. Statsskuldsräntor m. m. 27. Avgiften till Europeiska unionen hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

21 Vem får bestämma vad? Vad säger regeringsformen och budgetlagen om anslag, det vill säga vad bestämmer riksdagen och vad får regeringen bestämma? Och vad är det upp till myndigheten själv att bestämma? Riksdagen bestämmer hur stort anslaget får vara och till vad pengarna får användas, det vill säga ändamålet med anslaget. Regeringen bestämmer sedan i sin tur hur stor del av anslaget som myndigheten får använda och de mer detaljerade villkoren för hur pengarna får användas. Minst en gång per år utfärdar regeringen ett regleringsbrev för varje myndighet. I regleringsbrevet bestämmer regeringen bland annat hur mycket pengar varje myndighet får använda under året och vilka speciella villkor som gäller för hur anslaget får användas. Myndigheten bestämmer sedan hur den ska förverkliga regeringens politik med hjälp av de anslag (eller annan finansiering) den tillförts. Varje månad har myndigheten också en skyldighet att redovisa förbrukningen av anslag i stadsredovisningssystemet i Hermes. I anslagsförordningen (2011:223) finns generella bestämmelser om hur myndigheterna får använda anslag. Så var det förr Före 1990-talet användes en strikt detaljstyrning. Anslagen för förvaltning var indelade i anslagsposter med specifika summor för vad som högst fick användas för till exempel personalkostnader och lokalkostnader. För en myndighet var det då en exakt summa som fick betalas ut i löner till personalen. Programbudgetering fanns för vissa myndigheter. Då styrdes myndigheten lite mera verksamhetsinriktat, oftast motsvarade ett program en avdelning på en myndighet. Anslag delas in i olika poster Regeringen delar alltid in anslag som anvisats av riksdagen i anslagsposter. En anslagspost är ett belopp som avser ett deländamål under ett anslag. Utöver anslagsposter kan regeringen sedan välja att dela in anslagsposten ytterligare i delposter. Den här underindelningen av anslag i anslagsposter och delposter gör regeringen för att mera i detalj styra hur ett anslag ska användas. Myndigheter får inte använda överskott från någon anslagspost till att täcka underskott från någon annan utan regeringens bemyndigande. Det krävs alltså ett regeringsbeslut för att överföra medel mellan anslagsposter. För att regeringen ska få omdisponera medel mellan anslag krävs däremot riksdagsbeslut. Anslaget Vidmakthållande av statens transportinfrastruktur har tre hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 21

22 Så var det förr Före den ekonomiska krisen på 1990-talet var reglerna kring hur myndigheterna fick använda anslag betydligt snårigare än idag fick Sverige sin första budgetlag och i och med den blev den finansiella styrningen tydligare och mer enhetlig. anslagsposter (ap.1, ap.2 och ap.4). Anslagspost 1 Vidmakthållande Väg har i sin tur tre delposter (ap.1.1, ap1.2 och ap.1.3). Förutom indelningen i poster av anslaget kan även belopp för särskilda ändamål framgå av villkor i regleringsbrevet. Exempel från Trafikverkets regleringsbrev 2016: 1:2 Vidmakthållande av statens transportinfrastruktur (Ramanslag) Disponeras av Trafikverket ap.1 Vidmakthållande Väg (ram) ap.1.1 Drift och underhåll av vägar (ram) ap.1.2 Bärighet och tjälsäkring av vägar (ram) ap.1.3 Bidrag för drift av enskild väg (ram) ap.2 Vidmakthållande järnväg (ram) ap.2.1 Drift, underhåll och trafikledning på järnväg (ram) ap.4 Forskning och innovation (ram) Förvaltningsanslag och sakanslag är informella begrepp Anslag kan delas upp i två kategorier efter vad de ska användas till, anslag som i huvudsak är avsedda för förvaltningsändamål och övriga anslag. Informellt använder man begreppen förvaltningsanslag och sakanslag, men dessa begrepp har inte någon enhetlig definition. Myndigheten ska normalt använda förvaltningsanslaget för att finansiera sina kostnader för förvaltning. Det gäller till exempel löner, lokaler, kontorsutrustning och övriga driftskostnader. Utgångspunkten är att förvaltningsanslaget ska finansiera hela myndighetens verksamhet, om det inte finns särskilda skäl för att viss verksamhet ska finansieras på annat sätt. Sakanslagen använder myndigheten framför allt för att finansiera direkta utgifter för transfereringar och anslagsfinansierade investeringar. Förvaltningsanslaget ska däremot täcka utgifter för till exempel 22 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

23 administration av transfereringar. Det förekommer att statsmakterna har tillåtit att utgifter för myndighetens förvaltning redovisas mot sakanslag. Det kan ske genom att regeringen specificerar vilken typ av kostnader som får belasta sakanslaget eller genom att den fastställer ett tak för förvaltningsutgifter som får redovisas på sakanslaget. Exakt vilka typer av utgifter som ska ingå i ett förvaltningsanslag eller i ett sakanslag kan därmed variera, beroende på verksamhetens art och hur statsmakternas övriga styrning är utformad. Anslaget ska ses som en ram Alla anslag kallas för ramanslag numera. Det beror på att villkoren för anslaget kan ses som en ram som myndigheten ska hålla sig inom, och inte som tidigare när villkoren för anslagen kunde vara väldigt detaljerade. Den generella regeln för anslag för förvaltningsändamål är att myndigheten enligt anslagsförordningen får disponera ett anslagssparande på tre procent. Regeringen införde denna regel för att stora outnyttjade medel inte skulle finnas kvar från tidigare år i för stor omfattning. När det gäller övriga anslag bestämmer regeringen i varje särskilt fall om anslagssparande. Storleken på sparande för varje anslag som myndigheten kan använda kommande år finns i myndighetens regleringsbrev. De medel som inte har förbrukats utan finns kvar på anslaget vid årets slut kallas för anslagsbehållning. Att använda anslagskrediten för att tillfälligt överskrida anslaget En myndighet kan överskrida sitt förvaltningsanslag tillfälligt, det vill säga använda mer pengar ett år än den tilldelats i anslagsmedel för det året. Gränsen för hur mycket en myndighet får överskrida sitt anslag för förvaltningsändamål är tre procent enligt anslagsförordningen. I praktiken kan myndigheten alltså använda framtida års anslag och måste då Så var det förr Tidigare fanns det fler typer av anslag: Förslagsanslag För den här typen av anslag fanns det inga begränsningar i utnyttjandet av anslaget. Reservationsanslag Om det fanns pengar kvar kunde de användas kommande år. Det gällde dock som längst tre år efter att anslaget senast var uppfört på statsbudgeten. Obetecknat anslag Den här typen av anslag fick inte överskridas och outnyttjade pengar fick inte användas efter det aktuella budgetåret. Ramanslag För äldre tiders ramanslag gällde att myndigheten fick överskrida det med högst tio procent genom att använda anslagskrediten. Det fanns ingen gräns för hur mycket pengar man kunde spara på anslaget mellan åren. hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 23

24 betala det årets överskridande med kommande års anslag. För sakanslag är det regeringen som beslutar i varje enskilt fall hur stor anslags krediten är. Den informationen finns i myndighetens regleringsbrev. Grunden till vilken anslagskredit regeringen får besluta om finns i budgetlagen. I den har riksdagen reglerat att anslag får ha en kredit på maximalt tio procent. Regeringen har därefter skärpt denna gräns i anslagsförordningen till tre procent för förvaltningsanslag och bestämmer sedan krediten för varje enskilt sakanslag. Rättigheter och skyldigheter följer med dispositionsrätten Att en myndighet har dispositionsrätt till ett anslag innebär både rättigheter och skyldigheter. En myndighet har rätt att orsaka staten utgifter för ändamålet med anslaget. En myndighet är skyldig att redovisa hur den har använt anslaget. Endast myndigheter har dispositionsrätt till ett anslag. Om ett anslag ska användas av någon annan, till exempel en intresseorganisation, måste anslaget först ges till en myndighet, som sedan får betala ut pengarna i form av bidrag. Om ett anslag ska användas av flera myndigheter kan man göra på följande sätt. Antingen kan varje myndighet få dispositionsrätt till var sin post av anslaget (anslagsposter). Eller så kan en myndighet få hela anslaget och sedan får den myndigheten betala ut pengarna i form av bidrag till övriga myndigheter enligt anslagets villkor. Beställningsbemyndigande är till för att hantera långsiktighet Beställningsbemyndigande är ett tillstånd som en statlig myndighet i vissa fall behöver för att få ingå ekonomiska åtaganden som medför utgifter som ska finansieras med framtida anslag. Den här typen av tillstånd behövs eftersom myndigheterna får anslag för ett år i taget medan mycket av det myndigheterna arbetar med sker på längre sikt än ett år. För att myndigheterna ska kunna bedriva sin verksamhet effektivt behöver de kunna göra längre åtaganden än ett år och till exempel kunna skriva fleråriga avtal. 24 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

25 Beställningsbemyndigande behövs dock inte för sådant som sker i en myndighets ordinarie arbete. För sådan löpande verksamhet finns det istället ett generellt beställningsbemyndigande som gäller för anställning av personal, hyra av utrustning, leveranser av tjänster och avtal om köp av förbrukningsmaterial. När det gäller rätten för myndigheter att teckna hyresavtal regleras det i förordningen om statliga myndigheters lokalförsörjning (1993:528). Det behövs alltså ett så kallat beställningsbemyndigande när en myndighet vill binda upp framtida anslag genom att ingå avtal eller utfästelser som medför ekonomiska åtaganden längre fram än det innevarande budgetåret. Ett beställningsbemyndigande kan ses som ett löfte om att regeringen kommer att tilldela myndigheten nödvändiga anslagsmedel för det här ändamålet i framtiden. Regeringen har i sin tur fått detta bemyndigande från riksdagen. Grunden till reglerna om beställningsbemyndiganden finns i regeringsformen. Där framgår att regeringen inte får göra ekonomiska åtaganden för staten utan riksdagens medgivande. Exempel på beställningsbemyndigande från Havs- och vattenmyndighetens regleringsbrev 2016, avsnittet Finansiella villkor: Beställningsbemyndiganden Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård Anslag/ap Bemyndigande Infriade åtaganden Infriade åtaganden Infriade åtaganden Slutår 1:12 Åtgärder för havs- och vattenmiljö ap Belopp angivna i tkr Havs- och vattenmyndigheten har ett totalt bemyndigande 2016 på 300 miljoner kronor inom anslaget 1:12 Åtgärder för havs- och vattenmiljö. hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 25

26 Vanligen står det i regleringsbrevet att fördelningen av beloppen mellan åren är indikativ. Med det menas att fördelningen ska ses som en indikation eller ett förslag på hur infriandet av åtaganden (utbetalning av anslag) bedöms ske under åren, men en annan fördelning får förekomma. Riksgälden betalar ut anslagen Det är Riksgälden som ansvarar för att betala ut myndigheternas anslag. Utbetalningsdatum och utbetalningsplan finns i myndighetens regleringsbrev. Normalt betalar Riksgälden ut räntebelagda anslag månadsvis medan en del myndigheter får anslag utbetalade kvartalsvis. För anslag i det icke räntebärande flödet som till exempel utbetalning av sjukpenning och föräldrapenning betalas inte anslagen ut månadsvis utan istället använder myndigheten statens centralkonto i Riksbanken när utbetalningen görs. Skilj mellan likviditet och redovisning av anslag Normalt sett får en myndighet en tolftedel av sitt anslag för förvaltningsändamål till sitt räntekonto varje månad. Denna likviditetsförstärkning är inte något som påverkar intäkten av anslag. Redovisningen mot anslag sker sedan istället när anslaget används. Utgifter för förvaltning redovisas mot anslag när en kostnad uppstår. Myndigheten redovisar då en intäkt av anslag. I princip kan man säga att intäkter och kostnader alltid är lika stora i den anslagsfinansierade verksamheten. Om en myndighet har blandad finansiering måste myndigheten göra egna beräkningar för vad som ska redovisas mot anslaget. Vid exempelvis en löneutbetalning bör tidredovisning ligga till grund för fördelningen av vilka kostnader som ska belasta anslaget och vilka kostnader som till exempel ska belasta avgiftsfinansierad verksamhet. Om den avgiftsfinansierade verksamheten är av liten omfattning kan myndigheten belasta anslaget med hela utgiften och sedan göra en omföring. 26 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

27 Om det finns pengar kvar men anslaget är borttaget För de fall när det finns pengar kvar på ett anslag som inte längre finns uppfört på statens budget använder man termen äldre anslag (det uttalas som ett ord). Ett äldre anslag får användas två år efter att anslaget senast fanns på statens budget. Om det finns en utnyttjad anslagskredit måste myndigheten informera regeringen. Bidrag ska betalas ut när det ska användas Bidrag som finansieras från anslag ska betalas ut i nära anslutning till att bidraget ska användas av mottagaren. Detta gäller inte om utbetalningen regleras genom lag, förordning eller annat beslut av regeringen. Myndigheten ska säkerställa att utfallet på anslag och därmed på statens budget visar en rättvisande bild av förbrukningen. Myndigheten kan få överskrida anslaget Regeringen kan, efter godkännande av riksdagen, besluta att en myndighet får överskrida anslag utöver anslagskrediten om det är nödvändigt för verksamheten. Ett skäl kan vara att rättighetsstyrda utgifter ökat väsentligt mer än vad som beräknats. Barnbidrag är ett exempel på en rättighetsstyrd utgift. Om det har fötts fler barn än beräknat, har alla barn ändå rätt till barnbidrag. Om myndigheten har ett medgivet överskridande på något av sina anslag syns det i regleringsbrevet, i en särskild underrubrik under finansiella villkor. Det är bara ett fåtal anslag som har ett medgivet överskridande. Ett annat exempel är Justitiekanslern som får disponera 2,5 miljoner kronor i form av ett medgivet överskridande för att finansiera kostnader för vissa skaderegleringar m. m. enligt regleringsbrevet för Återföra anslag Om en myndighet har fått anslag och inte har förbrukat hela anslaget ska myndigheten betala tillbaka den del som inte får sparas. Återföringen sker till statens centralkonto i Riksbanken. hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 27

28 Kapitel 3 28 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

29 Avgifter hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 29

30 3 Avgifter Grunden för avgifter finns i regeringsformen Vad som ryms inom begreppet avgift styrs av regeringsformen och dess förarbeten samt den praxis som har utvecklats sedan år 1975 då regeringsformen trädde i kraft. Där står att offentliga inkomster huvudsakligen består av skatter och avgifter. En skatt kan karaktäriseras som ett tvångsbidrag till det allmänna utan någon direkt motprestation. En avgift är istället en ersättning som betalas för en specifik vara eller tjänst som staten tillhandahåller och som utgör en motprestation. Motprestation lika med statlig resursförbrukning En avgift i statsrättslig betydelse definieras som en ersättning som helt eller delvis ska täcka statens kostnader för en motprestation. Motprestationen som samhället, eller det allmänna, ska ge i utbyte mot en avgift definieras som en direkt, särskild eller specificerad motprestation. Motprestationen innebär att statliga kostnader i princip måste uppstå för att ersättningen ska betraktas som en avgift. Hur styrs avgiftsbelagd verksamhet? Regeringsformen innehåller bestämmelser om den så kallade normgivningsmakten, det vill säga vad riksdagen respektive regeringen ska besluta om. Enligt regeringsformen är det riksdagen som ska fatta beslut om att införa skatter, men också sådana avgifter som innebär ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden, så kallade offentligrättsliga avgifter. För uppdragsverksamhet, det vill säga avgifter för frivilligt efterfrågade varor eller tjänster, har regeringen däremot rätt att bestämma att avgiften ska införas och bestämma avgiftens storlek. Regeringen kan överlåta rätten till myndigheten att bestämma avgiftens storlek. Regeringen har successivt utvecklat formerna för att styra avgifts- 30 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

31 belagd verksamhet. I avgiftsförordningen (1992:191) finns bestämmelser om hur myndigheter ska hantera sin avgiftsbelagda verksamhet. Ett annat viktigt inslag i regeringens styrning är budgeten för avgiftsbelagd verksamhet som finns i myndigheternas regleringsbrev. Offentligrättsliga avgifter innebär myndighetsutövning Offentligrättsliga avgifter innebär alltid myndighetsutövning i någon form, vilket placerar den enskilda en medborgare eller ett företag i en beroendeställning gentemot myndigheten. Offentligrättsliga avgifter kallas också tvingande eller belastande avgifter. Den som ska betala en offentligrättslig avgift har begränsade möjligheter att avstå från myndighetsutövningen och har i regel ingen möjlighet att vända sig till någon annan än myndigheten. Det handlar exempelvis om avgifter för pass och körkort samt avgifter för tillsyn av miljöfarlig verksamhet. Avgifter som myndigheterna tar ut för kopior av allmän handling enligt 15 avgiftsförordningen räknas också som offentligrättsliga avgifter. Riksdagen kan delegera rätten att bestämma hur stora avgifterna ska vara till regeringen. Om riksdagen medger det kan regeringen i sin tur överlåta åt en myndighet att besluta om sina offentligrättsliga avgifter. Avgifter i staten 2015 Under 2015 var de totala avgiftsintäkterna i staten 78,4 miljarder kronor. Av dessa var 16,9 miljarder kronor från offentligrättslig verksamhet och 61,5 miljarder kronor från uppdragsverksamhet. Avgiften innebär ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden, vilket innebär att offentligrättsliga avgifter nästan uteslutande betalas av företag och hushåll. Riksdagen fattar beslut om att avgiften ska införas. Riksdagen har rätt att bestämma avgiftens storlek, men delegerar i regel denna rätt till regeringen. Verksamheten regleras i lag och förordning, det vill säga det framgår av någon författning att myndigheten har ensamrätt på att inom landet bedriva den avgiftsbelagda verksamheten. hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 31

32 Kopia av allmän handling regleras särskilt i avgiftsförordningen I avgiftsförordningen finns bestämmelser om avgifter för kopior, bevis och registerutdrag med mera. I korthet gäller att om det är fråga om allmän handling och materialet inte är sekretessbelagt kan det begäras ut med stöd av offentlighetsprincipen. Den som så önskar har rätt att ta del av allmänna handlingar i myndighetens lokaler utan kostnad. Det är först när någon vill ha en kopia av handlingen som en avgift ska tas ut enligt 15. Om någon önskar att få ut allmänna handlingar i elektronisk form har myndigheten ingen skyldighet att tillgodose denna önskan, såvida det inte är särskilt reglerat i lag. Det kan givetvis finnas fördelar med att tillhandahålla uppgifterna i elektronisk form, till exempel om efterfrågan på informationen är stor. I de fallen har myndigheten möjlighet att ta ut en avgift med stöd av 4 avgiftsförordningen. Vidareutnyttjande av information När det gäller vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn styrs det av ett direktiv från EU, PSI-direktivet. Direktivet vill främja tillväxten på informationsmarknaden genom att enskilda ska kunna få tillgång till handlingar som tillhandahålls av myndigheter. Dessa ska kunna användas för andra ändamål än vad de ursprungligen framställdes eller samlades in för. I Sverige implementeras det huvudsakligen i lag (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen (PSI-lagen). För de fall avgift tas ut för vidareutnyttjande av handlingar ska avgiften enligt direktivet begränsas till de så kallade marginalkostnaderna för reproduktion, tillhandahållande och spridning. Uppdragsverksamhet när varor och tjänster efterfrågas frivilligt Uppdragsverksamhet omfattar de avgifter som inte räknas som offentligrättsliga. Uppdragsverksamhet är i regel försäljning av varor och tjänster som är frivilligt efterfrågade och där det kan finnas mer än 32 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

33 en producent. Köparen har alltså ett val mellan produkter från olika säljare. Exempel på uppdragsverksamhet är olika typer av konsult- och utbildningstjänster. När en myndighet säljer en vara eller tjänst till en annan myndighet räknas det också som uppdragsverksamhet, oavsett om efterfrågan är frivillig eller tvingande. Regeringen har rätt att bestämma att avgiften ska införas. Regeringen har rätt att bestämma avgiftens storlek, men har i regel delegerat denna rätt till den myndighet som bedriver uppdragsverksamheten. Varor och tjänster är frivilligt efterfrågade (utom när det gäller vissa statliga interndebiteringar). Det kan finnas mer än en producent för varan eller tjänsten. Avgiftsförordningen ett samlat regelverk Avgiftsförordningen reglerar myndigheters rätt att ta ut avgifter. Där står det att myndigheter kan besluta om avgiftens storlek och disponera avgiftsintäkterna bara om det följer av en lag, förordning eller av ett särskilt beslut av regeringen. Stödet för att disponera inkomsterna från den avgiftsbelagda verksamheten återfinns normalt i regleringsbrevet eller i myndighetens instruktion. Varför behöver myndigheten ett bemyndigande för att ta ut avgift? För att kunna ta ut avgifter behöver myndigheter ett bemyndigande från riksdagen eller regeringen. Det är ett särskilt beslut som finns i lagar, förordningar eller i myndighetens instruktion. Bemyndigandet kan vara antingen särskilt eller generellt. Ett särskilt bemyndigande riktar sig till en enskild myndighet och innebär oftast att myndigheten är skyldig att ta ut avgifter för en vara eller en tjänst. Om det står i bemyndigandet att myndigheten ska ta ut avgifter, får tjänsten inte utföras gratis. hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 33

34 4 avgiftsförordningen är ett generellt bemyndigande för myndigheter att ta betalt för vissa angivna varor och tjänster. Myndigheter kan i de fallen välja att ta ut en avgift för tjänsten eller utföra den gratis. Avgifter enligt 4 avgiftsförordningen 4 avgiftsförordningen ger myndigheter rätt att ta ut avgifter för vissa angivna varor och tjänster. Myndigheten får också bestämma om avgift ernas storlek, upp till full kostnadstäckning. Förutsättningen är att den avgiftsbelagda verksamheten är av antingen tillfällig natur eller mindre omfattning. Alla myndigheter får enligt 4 avgiftsförordningen ta ut avgifter för följande: 1. tidskrifter och andra publikationer 2. informations- och kursmaterial 3. konferenser och kurser 4. rådgivning och liknande service 5. lokaler 6. utrustning 7. offentlig inköps- och resurssamordning 8. automatisk databehandlingsinformation i annan form än utskrift 9. upplysningar per telefon, om den service myndigheten därmed tillhandahåller går utöver myndighetens serviceskyldighet enligt offentlighetsoch sekretesslagen (2009:400) och förvaltningslagen (1986:223) 10. tjänsteexport Merparten av de varor och tjänster som myndigheten får ta betalt för med stöd av 4 kan ses som biprodukter till myndighetens ordinarie verksamhet. En biprodukt är en vara eller tjänst som uppstår i samband med att en annan produkt framställs. Om inte huvudprodukten producerades skulle inte biprodukten finnas. Myndigheten bestämmer själv om den vill ta betalt för varan eller tjänsten. Myndigheten beslutar också om avgifternas storlek, upp till full kostnadstäckning för punkterna 1 9, om inte regeringen bestämt 34 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

35 något annat. Det betyder att avgiften kan sättas så att hela eller bara en del av självkostnaden täcks. För punkten tjänsteexport gäller dock full kostnadstäckning. Tjänsteexport En del myndigheter utför tjänster för utländska mottagares räkning. Detta kallas för tjänsteexport. Till tjänsteexporten räknas både tjänster som levereras utomlands och i Sverige, och oavsett om det är mottagaren eller någon annan som betalar för att få tillgång till tjänsterna. Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) finansierar en stor del av den tjänsteexport som andra myndigheter utför. Definitionen av tjänsteexport är vid och det är upp till myndigheten själv att bedöma vad som ska ingå. Myndigheten kan ha ett särskilt bemyndigande att ta ut avgifter för tjänsteexport eller så kan avgifterna, om de är av tillfällig natur eller mindre omfattning, tas ut med 4 som stöd. Exempel på tjänster kan vara rådgivning, utbildning, it-tjänster eller annan uppdragsverksamhet inom myndighetens område. Vilken typ av verksamhet myndigheten kan bedriva inom tjänsteexporten är alltså inte begränsad till vad som kan tas ut med stöd av övriga punkter under 4 avgiftsförordningen. Vid prissättning av tjänsteexport finns ofta fler osäkra faktorer som kan påverka kostnaderna för ett uppdrag, än vad som är fallet i annan uppdragsverksamhet. För tjänsteexport gäller krav på full kostnadstäckning till skillnad från de övriga punkterna i 4 avgiftsförordningen. Hur stor del av kostnaderna ska täckas? Alla avgifter ska ha ett ekonomiskt mål. Med ekonomiskt mål menas hur stor andel av kostnaderna för en verksamhet som avgifterna ska täcka. Det ekonomiska målet ska vanligtvis vara full kostnadstäckning, det vill säga att avgifterna ska beräknas så att de helt täcker verksamhetens kostnader. Det framgår av 5 andra stycket avgiftsförordningen. Full kostnadstäckning innebär att myndigheten ska beräkna avgift- hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 35

36 Så var det förr Budgetåret 1992/93 var avgiftsintäkterna i staten 30 miljarder kronor, varav drygt 22 miljarder kronor betalades av andra statliga myndigheter. Till följd av bolagiseringarna av statlig verksamhet minskade intäkterna under 1993/94 till 15 miljarder kronor, varav bara en tredjedel var inomstatliga. erna så att intäkterna på några års sikt täcker alla kostnader som direkt eller indirekt hör till den avgiftsbelagda verksamheten. En sådan prissättning innebär att det finns ett tydligt samband mellan avgiften och myndighetens kostnad för den avgiftsbelagda varan eller tjänsten. Viktigt att vara vaksam vid konkurrens Om den avgiftsbelagda verksamheten är konkurrensutsatt är det viktigt att myndigheten är vaksam och om möjligt sätter priset så att full kostnadstäckning uppnås. Myndigheten riskerar annars att medverka till underprissättning. Om det är svårt att beräkna självkostnaden för en viss typ av vara eller tjänst kan myndigheten ta ut en avgift som motsvarar ett marknadspris. När myndigheter tar betalt av varandra Inomstatliga avgifter tas ut mellan statliga myndigheter och är interna avgifter som betalas av en myndighet till en annan statlig myndighet. Ett exempel är ESV:s utbildningsverksamhet där andra myndigheter köper kurser. Ett annat exempel är de avgifter statliga myndigheter betalar till Statens fastighetsverk i form av hyror. Avgifter som tas ut mellan en myndighet och andra statliga organ, till exempel statliga bolag, är inte att betrakta som inomstatliga avgifter. Exempel på statliga bolag är Vattenfall och Systembolaget. I praktiken har de inomstatliga avgifterna behandlats på samma sätt som om de vore utomstatliga avgifter och enligt den praxis som utvecklats omfattas både inomstatliga och utomstatliga avgifter av avgiftsförordningens bestämmelser. Det innebär till exempel att full kostnadstäckning som ekonomiskt mål gäller både för inomstatliga och utomstatliga avgifter, om statsmakten inte uttryckligen beslutat om annat. Ibland är syftet viktigare än full kostnadstäckning Syftet med en avgiftsbelagd verksamhet bör vara överordnat det ekonomiska målet. För att efterfrågan inte ska påverkas negativt eller att 36 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

37 syftet med verksamheten motverkas kan därför regeringen bestämma ett annat ekonomiskt mål än full kostnadstäckning. Exempelvis kan en myndighet välja att ge ut publikationer, som ska främja ett visst område, och sätta ett pris som understiger full kostnadstäckning för att få en önskvärd spridning av informationen. Ju mer opreciserat det ekonomiska målet är, desto större frihet har myndigheten vid styrning och avgiftssättning. Hur hanterar myndigheten över- eller underskott? I avgiftsförordningen finns bestämmelser om när en myndighet får disponera överskott i sin avgiftsfinansierade verksamhet. Vanligtvis ska myndigheter som får ett över- eller underskott från sin avgiftsbelagda verksamhet balansera det till följande år. Om det ackumulerade överskottet uppgår till mer än 10 procent av den avgiftsbelagda verksamhetens omsättning ska myndigheten föreslå regeringen hur överskottet ska användas. 10-procentsregeln gäller dock inte om det finns ett underskott som är större än det balanserade överskottet från tidigare år. I dessa fall ska myndigheten föreslå regeringen hur underskottet ska täckas. ESV stödjer myndigheterna i avgiftssamråden Myndigheter ska samråda med ESV om de avgifter som de tar ut eller avser ta ut. Samrådet ska inledas minst fyra veckor före myndighetens beslut om avgiftens storlek eller före myndighetens framställning till regeringen om avgiften. Även om myndigheten inte avser att ändra avgifterna eller lämna ett avgiftsförslag till regeringen, så ska de samråda med ESV. Myndigheterna får råd och stöd kring avgiftssättning i samband med avgiftssamråden. Myndigheten fattar sitt beslut om avgifterna efter samråd och behöver inte följa ESV:s beslut. Om regeringen bestämmer avgiften ska myndigheten bifoga ESV:s samrådsyttrande i skrivelsen till regeringen. hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 37

38 Kapitel 4 38 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

39 Erhållna bidrag och donationer hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 39

40 4 Erhållna bidrag och donationer Hur mycket bidrag får svenska staten? Under 2015 tog svenska staten emot bidrag på cirka 300 miljarder kronor. Av dessa kommer ungefär 270 miljarder kronor från Allmänna pensionsfonderna och premiepensionssystemet som används till våra pensioner. Ungefär två miljarder kronor kommer från EU. Bidrag lämnas även mellan statliga myndigheter och 2015 uppgick detta till 45 miljarder kronor. Universitet och högskolor fick cirka 20 miljarder kronor i bidrag varav cirka nio miljarder från utomstatliga bidragsgivare. Vad menar vi med bidrag och donation? En myndighet kan ta emot olika typer av bidrag eller donationer, det vill säga olika typer av gåvor. Med bidrag eller donationer menar vi medel som tas emot utan något krav på motprestation. Det kan vara pengar som myndigheten ska använda i sin verksamhet eller pengar som inte får förbrukas utan där myndigheten endast får använda avkastningen. Gåvor i annan form än pengar får tas emot under vissa omständigheter. När myndigheten får medel som den ska förbruka i sin verksamhet eller i ett projekt benämns det oftast som bidrag medan medel som inte får förbrukas eller som inte är pengar benämns donationer. Läs mer om donationer i avsnittet Donationer. När en myndighet tar emot ett bidrag från en bidragsgivare får myndigheten en ytterligare finansieringskälla. Den som lämnar ett bidrag får inte begära någon motprestation från myndigheten, i form av till exempel varor, tjänster eller särskilda förmåner. Däremot kan den som lämnar bidraget ange vad pengarna får användas till och kan dessutom begära någon form av rapportering av vad de har använts till. Detta räknas dock inte som en motprestation. Många myndigheter tar emot bidrag. Några stora bidragsmottagare inom staten är Jordbruksverket, universitet och högskolor. En myndighet kan ta emot ett bidrag både från en organisation utanför staten eller från en annan myndighet. En stor bidragsgivare till svenska myndigheter är Europeiska unionen (EU). Får en myndighet ta emot alla typer av bidrag eller donationer? Enligt donationsförordningen (1998:140) får en myndighet ta emot en gåva (bidrag eller donation) endast om ändamålet med den har ett 40 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

41 nära samband med myndighetens verksamhet eller om en närmare bestämning av ändamålet saknas. I sådana fall får myndigheten besluta om vad bidraget ska användas till. Myndigheten får inte heller bli tvungen att begära mer medel från statens budget med anledning av gåvan. Det finns inget samlat regelverk för bidrag Det är flera regelverk som styr hur bidrag och donationer ska hanteras. Donationsförordningen är den viktigaste. Den reglerar när en myndighet kan och får ta emot bidrag och donationer från utomstatliga givare, och hur de får användas. Förordningen reglerar även hur en myndighet ska förvalta sina donationer. I anslagsförordningen anges hur en utbetalning av ett bidrag ska göras och i kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) finns regler för hur anläggningstillgångar ska finansieras. I förordningen om årsredovisning och budgetunderlag (2000:605) finns även en beskrivning av hur erhållna bidrag ska redovisas i resultat- och balansräkning. Är det en avgift eller ett bidrag? Det finns ingen entydig definition av vad ett bidrag är förutom att det ska tas emot utan krav på motprestation. Eftersom det kan finnas uppsatta villkor för bidraget är det inte alltid helt enkelt att bedöma om det verkligen är ett bidrag eller en betalning för en köpt tjänst, det vill säga en avgift. När en myndighet tar emot ett bidrag måste den göra ett antal bedömningar utifrån de eventuella villkor som bidragsgivaren ställt. Det spelar ingen roll om bidraget kallas för ersättning, stöd eller bidrag, utan det är syftet med bidraget som är det viktiga. I det här sammanhanget pratar man ofta om substance over form, det vill säga att det är själva innehållet som är viktigare än vad man benämner bidraget. Här är några omständigheter som skulle kunna tala för att det handlar om ett bidrag: hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 41

42 Bidragets storlek fastställs innan arbetet är slutfört eller ens har startat. Man måste ansöka om pengarna. Bidraget betalas ut av till exempel en stiftelse med syfte att främja forskning eller motsvarande. Arbetet är inte närmare specificerat. Den som lämnar bidraget saknar inflytande över den aktivitet som bidraget ska finansiera samt saknar möjlighet att övervaka och kontrollera att tjänsten utförs på ett visst sätt. Bidragsgivaren har inte rätt till ersättning om arbetet utförs bristfälligt. Bidraget har ett allmänt syfte och det är svårt att se ett direkt samband mellan det utförda arbetet och det mottagna bidraget. Om bidragsgivaren däremot bara vill ha en löpande ekonomisk rapportering för att kunna se hur forskningen går framåt anses det inte vara en motprestation utan bidraget är ett bidrag. Bidragsgivaren kan kräva att den del av bidraget som inte utnyttjas ska betalas tillbaka. Med tanke på att villkoren för bidraget kan avgöra om det ska klassas som ett bidrag eller en avgift är det viktigt att myndigheten läser dem noggrant. Om till exempel en bidragsgivare ställer konkreta krav på hur ett forskningsarbete ska bedrivas och genomföras eller att forskningsresultatet ska tillfalla denne kan man fundera på om det verkligen är ett bidrag. Då liknar bidraget mer en ersättning för en utförd forskningstjänst, det vill säga en avgift i myndighetens uppdragsverksamhet. När myndigheten får ett bidrag från en annan myndighet finns bidragets villkor ofta i regleringsbrevet för den myndighet som lämnar bidraget. Ibland framgår det tydligt att det handlar om ett bidrag medan man i andra fall måste göra en bedömning om det är ett bidrag eller inte. 42 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

43 Exempel på ett tydligt definierat bidrag. Exemplet är från Skolverkets regleringsbrev 2016: ap.2 Särskilt verksamhetsstöd för vissa utbildningar Skolverket ska, utan rekvisition, göra följande utbetalningar för utbildningar med särskild inriktning. Totalt kronor ska betalas ut till Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund för dess riksomfattande kursverksamhet. Bidraget betalas ut under mars och oktober 2016 med hälften av bidraget vid varje tillfälle. Totalt kronor ska betalas ut till Samernas Exempel på ett villkor där myndigheten bör fundera på om varje utbetalning är ett bidrag eller ett uppdrag. Villkoret kan avse både och. Exemplet är från Naturvårdsverkets regleringsbrev 2016: ap.1 Miljöforskning Miljöinstitutet AB Naturvårdsverket ska beslutar betala hur utmedlen till övrig kronor miljöforskning till Stiftelsen ska Institutet fördelas. Verksamheten för vatten- och får luftvårdsforskning omfatta forskningsbidrag, (SIVL). Medlen till stiftelsen uppdragsforskning, får även användas beredningsarbete, för nationell kunskapsöverföring finansiering av från EU-projekt. forskning, kunskapssammanställningar Beslut om finansiering fattas ochav utredningar SIVL när en med överenskommelse anknytning till forskningen har träffats samt med finansiering näringslivet avom utländska samfinansierad forskare forskning i de internationella och utvecklingsverksamhet samarbeten Naturvårdsverket vid IVL Svenska är involverad i. Miljöinstitutet Medlen ska fördelas AB. så att jämställdhet mellan kvinnor och män 2. Naturvårdsverket beaktas. beslutar hur medlen till övrig miljöforskning ska 3. Forskningsmedlen ska främst finansiera forskning till stöd för När en myndighet ger en annan myndighet ett bidrag är det viktigt att de är överens om att det är ett bidrag eller om det är en avgift, så att de redovisar det på samma sätt. Det underlättar myndigheternas avstämning av fordringar, skulder, intäkter och kostnader mellan varandra i samband med bokslut (motpartsavstämningen). Ett bidrag kan vara tidsbegränsat För en del bidrag finns det villkor som anger under vilken tid myndigheten får använda bidraget, för andra finns det inte. Om bidraget inte är tidsbegränsat och myndigheten har fått det för ett visst ändamål får det användas för kostnader under hela den tid som projektet eller verk- hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 43

44 Omvänd matchningsprincip för intäkter av bidrag Myndigheten börjar med att fastställa periodens kostnader och därefter fastställer den intäkten som svarar mot dessa kostnader. samheten pågår. Eller tills bidraget är förbrukat. Om bidraget däremot är tidsbegränsat får det bara användas under den period som givaren uttryckt i samband med att de gav bidraget. När denna tidsperiod är över och projektet är klart ska de pengar som finns kvar antingen betalas tillbaka till givaren eller så får myndigheten behålla dem. Vad som gäller bör finnas angivet i villkoren för bidraget. Bidrag redovisas enligt en särskild modell En myndighet kan motta bidraget antingen före eller efter att projektet/verksamheten är slutfört. Eller så betalas det ut vid flera tillfällen under arbetets gång. Ofta uppstår inte kostnaderna samtidigt som myndigheten får bidragspengarna, utan löpande under projektets gång. För att matcha själva bidraget till när kostnaderna uppstår sker redovisning av bidrag enligt en särskild princip som heter periodiseringsmodellen. Modellen innebär att kostnaderna först fastställs och därefter bidragsintäkten så att den motsvarar kostnaderna. På samma sätt som i en anslagsfinansierad verksamhet kan man säga att intäkter och kostnader alltid är lika stora. Den del av ett erhållet bidrag som myndigheten inte har förbrukats kallas för oförbrukade bidrag. Om myndigheten blivit lovad ett bidrag för ett visst projekt eller arbete men inte fått pengarna när myndighetens arbete startar är det viktigt att avtalet tydligt visar att myndigheten verkligen ska få bidraget. Risken är annars att projektet saknar finansiering. Avslut av projekt och möjlig återbetalning När ett projekt är avslutat ska myndigheten avsluta det i redovisningen så att den ger en rättvisande ekonomisk bild av verksamheten. Det är viktigt att man redovisar projektets alla kostnader, direkta som indirekta, för att få en rättvisande bild av vad projektet verkligen har kostat. Ett projekt kan ge ett överskott eller underskott. Ett eventuellt överskott, det vill säga bidraget som inte förbrukats, ska återbetalas om det framgår av avtalsvillkoren. Underskott och överskott som myndigheten får behålla ska föras till resultaträkningen. 44 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

45 Bidrag för att finansiera anläggningstillgångar Ibland kan en myndighet vara tvungen att investera i en anläggningstillgång för att kunna utföra det som bidragsgivaren vill att de ska göra av bidraget. Det bör då framgå av villkoren att bidraget får användas till att anskaffa en anläggningstillgång, eller gå att utläsa att det krävs att myndigheten investerar i en anläggningstillgång för att kunna utföra uppdraget. Annars måste myndigheten finansiera investeringen genom lån i Riksgälden. I ett sådant här fall kan det vara lämpligt att fundera på om myndigheten verkligen ska ta emot bidraget. Har bidraget ett nära samband med myndighetens verksamhet? Kan det innebära ökade kostnader så myndigheten behöver mer medel från statens budget? Huvudregeln inom staten är att anläggningstillgångar som används i en myndighets verksamhet ska finansieras genom lån i Riksgälden, men om myndigheten får ett bidrag från en utomstatlig part kan det helt eller delvis finansiera anläggningstillgången. I detta fall behöver myndigheten bara ta lån för den del som ska finansieras med anslag. Universitet och högskolor får även finansiera anläggningstillgångar med ett inomstatligt bidrag om investeringen är förenlig med bidragets villkor. Det här regleras idag i det gemensamma regleringsbrevet för universitet och högskolor. Bidrag från EU Svenska myndigheter tar emot mycket bidrag från EU. Det finns två typer av bidrag från EU. Den ena typen av bidrag ger EU endast till ett fåtal (idag åtta) myndigheter i Sverige. Dessa myndigheter har ett förvaltande och samordnande ansvar för bidraget gentemot EU. Denna typ av bidrag är EU:s verktyg för att bland annat genomföra regionaloch strukturpolitik och för att reglera jordbruksmarknaderna inom EU. För dessa bidrag gäller ett speciellt regelverk. Denna skrift tar inte upp mer om dessa bidrag utan hänvisar till ESV:s handledning Redovisning av EU-medel. Den andra typen av bidrag betalas ut direkt av EU-kommissionen eller via en koordinator till de myndigheter som inte har förvaltande hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 45

46 och samordnande ansvar, men som ändå deltar i EU-finansierade projekt. Denna typ av bidrag ska hanteras som samma sätt som övriga erhållna bidrag. Donationer I donationsförordningen beskrivs donationer som en överlåtelse av egendom till en myndighet genom en gåva eller ett testamente utan krav på motprestation eller en särskild förmånsställning, och där egendomen inte bildar en stiftelse. Donatorn, det vill säga den som ger gåvan, kan vara någon som har en egendom eller en samling av föremål som är värdefull att bevara för framtiden, och som av den anledningen anser att en myndighet bör förvalta denna donation. Den kan också röra sig en pengagåva vars avkastning får användas till det ändamål som givaren uttryckt i sitt gåvobrev. Enligt Årsredovisning för staten år 2015 redovisades ungefär 904 miljoner som donationskapital för staten som helhet. Det är endast ett tjugotal myndigheter som redovisar mottagna donationer i sin redovisning, däribland främst museer och universitet. Som nämnts tidigare får en myndighet bara ta emot en donation om den har ett nära samband med myndighetens verksamhet eller om den saknar ett angivet syfte. Då kan myndigheten själv besluta att använda donationen inom ramen för sin verksamhet. En myndighet får inte heller ta emot en donation om det innebär att den måste begära mer pengar av regeringen till sitt förvaltningsanslag för att ha råd att förvalta donationen. En myndighet får inte heller ta emot donationen om dess ändamål står i strid med donationsförordningens bestämmelser. Myndigheten anses ha tagit emot donationen först när den har överlämnats av donatorn, det vill säga när gåvan är fullbordad. I vissa fall får inte en myndighet ta emot en donation utan att regeringen medgivit det. Det gäller om gåvan utgörs av: 46 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

47 fast egendom, tomträtt eller byggnad som är lös egendom om den ska behållas längre än två år aktier som motsvarar hälften eller mer av rösterna för samtliga aktier i ett aktiebolag, andel i ett handelsbolag eller en insats i en ekonomisk förening eller rätt till patent Det gäller även om gåvan ska användas för att köpa egendom enligt punkterna ovan eller om gåvan inte får avyttras. Det sista gäller dock inte kulturföremål eller liknande som ska ingå i en myndighets samlingar. Donation eller stiftelse? Om donatorn bestämt att endast avkastningen får användas, bildas i de allra flesta fall en stiftelse eftersom det så kallade varaktighetskriteriet i stiftelselagen (1994:1220) då är uppfyllt. Varaktighetskriterier innebär att donationen ska finnas och utnyttjas under en längre tid än ett par år. En stiftelse är en egen juridisk person och ska inte ingå i myndighetens redovisning eller i årsredovisningen. Om gåvan däremot redovisas som en donation utgör den statens egendom och ska ingå i myndighetens redovisning. Vad som gäller för en stiftelse finns i stiftelselagen och beskrivs inte ytterligare i denna skrift. Om en myndighet förvaltar och sköter den egendom som finns i stiftelsen ska den lämna vissa uppgifter om detta i sin årsredovisning enligt donationsförordningen. Det är kostnader och eventuella ersättningar som ska särredovisas. Myndigheter som förvaltar en stiftelse ska begära ersättning för sitt arbete om inte regeringen beslutat att myndigheten ska bedriva arbetet utan ersättning. Myndigheten får begära ersättning för både direkta och indirekta kostnader den har haft för förvaltningen. En donation till staten Hallwylska palatset är ritat av arkitekten Isak Gustaf Clason åt makarna von Hallwyl, en av Sveriges rikaste familjer vid den tiden. Bygget tog fem år och 1898 flyttade Wilhelmina och Walther von Hallwyl med tjänstefolk in i huset på kvadratmeter och 40 rum. Paret von Hallwyl donerade huset och dess lösöre till svenska staten Efter parets död blev palatset museum 1930 och öppnade för allmänheten Hallwylska museet är idag en stiftelse som förvaltas av det statliga museet Livrustkammaren. hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 47

48 Kapitel 5 48 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

49 Sponsring hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 49

50 5 Sponsring Så var det förr Sponsring beskrevs som att företag lämnade ekonomiskt stöd till idrottslig, kulturell eller motsvarande verksamhet. I dessa tidigare definitioner betonades inte vikten av motprestationer, utan sponsring jämställdes närmast med bidrag eller gåvor. Exponering i utbyte Sponsring är en överenskommelse där en sponsor tillhandahåller den sponsrade parten kontanta medel, varor eller tjänster i utbyte mot exponering av ett företagsnamn eller varumärke och eventuellt även andra förmåner. Sponsring är en ganska osäker finansieringskälla som inte är så vanlig idag. Det är framförallt kulturmyndigheter och vissa universitet och högskolor som har sponsring som extra finansiering. Några museer har enligt sitt regleringsbrev rätt att ta in sponsringsintäkter. Ett exempel på sponsring kan vara att ett museum får pengar från ett företag i utbyte mot att företaget får anordna ett antal föreläsningar i museets lokaler. En myndighet får ta emot sponsring under förutsättning att den är av tillfällig natur eller mindre omfattning, och att den inte rubbar medborgarnas förtroende för myndighetens opartiskhet i sin myndighetsutövning. Sponsringen får inte heller innebära att myndigheten behöver mer medel från statens budget. Regelverket för sponsring finns i kapitalförsörjningsförordningen. Mellanting mellan avgift och bidrag Sponsring är ett mellanting mellan en avgift och ett bidrag. Medan en avgift beräknas för att täcka kostnader i den avgiftsbelagda verksamheten är det typiska för sponsring att sponsorn betalar för att skapa en positiv bild av sig själv. Någon koppling till myndighetens kostnader finns däremot inte. Sponsring är inte heller något bidrag eftersom det skulle innebära en gåva utan motprestation och en givare utan särskild förmånsställning. Sponsring innebär en form av motprestation och sponsorn har någon form av särställning. För sponsorn, som ofta är ett företag, är det också viktigt att det finns en motprestation med tanke 50 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

51 på skattekonsekvenser. I annat fall räknas det lämnade beloppet som en gåva och därmed blir det inte avdragsgillt för företaget. Är det lämpligt med sponsring? Det finns både fördelar och nackdelar med att ta emot sponsringsmedel. En myndighet måste väga dem mot varandra innan den tecknar ett sponsringsavtal. Motiv till sponsring Ett syfte med att ta emot sponsring är att få medel för att kunna genomföra projekt eller annan verksamhet som annars inte skulle bli av. Andra motiv för sponsring är att ett samarbete med sponsorn kan skapa ett värdefullt kunskapsutbyte mellan parterna och genom samarbetet med sponsorn kan myndigheten nå ut med sitt budskap till nya eller bredare målgrupper. Risker med sponsring En stor risk med sponsring är att medborgarnas förtroende för myndighetens oberoende och opartiskhet kan rubbas. Detta gäller alla myndigheter men speciellt de myndigheter som arbetar med myndighetsutövning. Är motparten lämplig? Det kan uppstå en intressekonflikt mellan sponsorn och myndigheten eller att allmänheten misstänker en sådan konflikt. Detta kan medföra att myndighetens trovärdighet ifrågasätts och att myndighetens verksamhet får dåligt rykte hos allmänheten. En annan risk är att sponsorverksamheten kan bli så stor att den tar resurser från myndighetens ordinarie verksamhet. Det finns även en risk att sponsringen kommer att styra eller påverka inriktningen på verksamheten så att verksamheten inte längre är förenlig med myndighetens uppsatta mål. Det är viktigt att de pengar som myndigheten får genom sponsring inte används till den löpande ordinarie verksamheten så att myndighe- hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 51

52 52 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? ten blir beroende av dem. Det kan skapa ekonomiska problem när ett avtal sägs upp. För att undvika de risker som finns med sponsring är det viktigt att myndigheten gör noggranna överväganden innan ett samarbete påbörjas. Myndigheten bör ta fram en policy för sponsring, som kan användas som underlag när myndigheten ska fatta beslut om att ingå sponsring.

53 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 53

54 Kapitel 6 54 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

55 Finansiering av anläggningstillgångar hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 55

56 6 Finansiering av anläggningstillgångar Så var det förr Innan lånemodellen infördes finansierades samtliga tillgångar i staten med anslag, utom för affärsverken. Som ett led i riksdagens och regeringens arbete med att utveckla den finansiella styrningen i staten infördes lånemodellen. Ett av syftena med modellen var att öka kostnadsmedvetenheten hos myndigheterna genom att tydliggöra räntekostnaderna samt att så långt det är möjligt redovisa kostnader i den verksamhet där de uppstår. Dessutom kunde anslagsnivåerna hållas på en jämnare nivå eftersom myndigheten inte behövde ha likviditet för att täcka anskaffningen av tillgången. Myndigheten blev därför friare att välja när i tiden investeringen bäst skulle göras. Regelverket Huvudregeln är att anläggningstillgångar som en myndighet använder i sin verksamhet ska finansieras med lån i Riksgälden. I kapitalförsörjningsförordningen regleras hur anskaffningen ska finansieras och hur eventuella försäljningsinkomster får användas. Riksgäldens verksamhet och uppgift Riksgälden är statens centrala finansförvaltning och sorteras under Finansdepartementet. Riksgäldens uppdrag är att vara statens internbank, förvalta statsskulden och ge statliga myndigheter garantier och lån. I sin roll som statens internbank hjälper Riksgälden de statliga myndigheterna att hantera anslag och andra medel samt ger lån för att finansiera investeringar. Riksgälden ansvarar också för den statliga betalningsmodellen. Den består av inbetalningar av skatter och utbetalningar av statliga löner, pensioner och studielån på tusentals miljarder kronor varje år. Lånemodellen ger ökad handlingsfrihet Lånemodellen bygger på att myndigheterna använder ett till låneramen kopplat avistakonto, som fungerar som en löpande kredit med rörlig 56 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

57 ränta och baseras på Riksbankens reporänta. Räntan betalas kvartalsvis i efterskott. Myndigheterna får i och med detta ökad handlingsfrihet eftersom de när som helst under året kan ta upp nya lån eller göra amorteringar. Finansiering av anläggningstillgångar Utgångspunkten är att samtliga anläggningstillgångar som utgör produktionsfaktorer materiella och immateriella och som en myndighet använder i sin verksamhet, ska lånefinansieras. Detta ska tillämpas av alla myndigheter om inte regeringen har beslutat att en investering i verksamheten ska finansieras direkt med anslag. I riksdagens samlade beslut om statens budget varje höst ingår beslutet om en total låneram för investeringar i staten som får finansieras med lån i Riksgälden. Regeringen fördelar sedan den totala låneramen till de myndigheter som omfattas av lånemodellen. Regeringens beslut om en myndighets låneram framgår av respektive myndighets regleringsbrev. Som underlag till regeringens beslut om låneram ligger myndigheternas uppgifter om investeringar i anläggningstillgångar enligt myndigheternas budgetunderlag. Med låneram avses vad myndigheten vid varje given tidpunkt högst får ha som låneskuld i Riksgälden. Andra sätt att finansiera anläggningstillgångar Bidrag, gåvor och donationer Om en myndighet får bidrag från en icke-statlig givare behöver inte myndigheten ta upp lån i Riksgälden. Med icke-statliga givare avses andra än statliga myndigheter och här räknas även bidrag från EU, FN och Nordiska ministerrådet. Läs mer under avsnitt Bidrag för att finansiera anläggningstillgångar. Försäljningsinkomster Myndigheter som har använt egendom i en verksamhet för vilken regeringen har meddelat en investeringsplan, får disponera försälj- hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 57

58 ningsinkomsten för att finansiera investeringar som ingår i planen. Detta framgår av kapitalförsörjningsförordningen. En investeringsplan är i detta sammanhang en sammanställning av kommande investeringar och en beskrivning av hur de ska finansieras. Investeringsplanen är godkänd av riksdagen. Infrastruktur ska finansieras med anslag Infrastrukturella investeringar som vägar och järnvägar ska finansieras med anslag och inte med lån. Förutom vägar och järnvägar betraktas inte heller krigsmaterial, konst- och kulturföremål samt naturmiljötillgångar som anläggningstillgångar som används i verksamheten. Dessa finansieras därför också med anslag. Leasing ett sätt att hyra tillgångar Leasing är ett alternativt sätt att finansiera anläggningstillgångar som under vissa förutsättningar kan användas i stället för lån i Riksgälden. Leasing, vilket kan översättas med hyra alternativt hyrköp av något, innebär att en myndighet (leasetagaren) ges rätt att på avtalade villkor under en avtalad period använda en tillgång mot att en avgift betalas till ett leasingbolag. Ett avtal om leasing får bara ingås under förutsättning att det sammantaget leder till lägre kostnader för staten som helhet. Det går därför inte att motivera ett avtal om leasing i det fall det enbart innebär lägre kostnader för den myndighet som leasar men samtidigt innebär högre kostnader, alternativt inkomstbortfall, för staten. Det finns två huvudsakliga former av leasing som myndigheter kan använda sig av: operationell leasing och finansiell leasing. Operationell leasing Operationell leasing är aktuell främst när myndigheten inte behöver äga tillgången utan hellre hyr den. Operationell leasing kan därför liknas vid en vanlig hyressituation. Vanligtvis är det ett tvåpartsförhållande mellan ett leasingbolag och en leasetagare. Leasingbolaget skaffar 58 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

59 utrustning som de sedan hyr ut till leasetagaren mot en avgift. Det är också leasingbolaget som står för service, underhåll och försäkringar. Finansiell leasing Finansiell leasing liknar i sin renodlade form ett avbetalningsköp. Leasetagaren har både de ekonomiska förmåner och bär de ekonomiska risker som det innebär att äga tillgången. Dessutom står leasetagaren själv för service, underhåll och försäkringar. Leasingavgiften motsvarar de kostnader leasingbolaget har för att skaffa tillgången, finansiella kostnader samt i vissa fall kostnader för annat som parterna kommit överens om. När avbetalningen är slut kan, men behöver inte, äganderätten övergå till leasetagaren. hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 59

60 60 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

61 Hur kan ESV stödja dig? ESV ska utveckla och förvalta principer, regelverk och metoder för en effektiv ekonomisk styrning i staten. Inom vårt verksamhetsområde ska vi ge stöd till andra myndigheter och det gör vi på flera sätt. Rådgivning Om det uppstår frågor om vilka principer som ska tillämpas utifrån förordningar, föreskrifter och allmänna råd kan de ställas till ESV:s rådgivning. I vår rådgivningsfunktion svarar vi på finansierings- och redovisningsfrågor för statliga myndigheter. Mejladressen är red@esv.se och telefonnumret är Utbildningar För anställda på myndigheter, som vill lära sig mer om statlig finansiering, redovisning och styrning, anordnar ESV utbildningar. Utbildningar om statlig ekonomistyrning finns i grund-, fortsättnings- och fördjupningsnivå och ingår i vårt basutbud som ges varje år. Dessutom tillhandahåller vi programutbildningar och myndighetsanpassade kurser. På ESV:s hemsida finns mer information och aktuella kursdatum. Handledningar I ESV:s handledningar inom finansierings- och redovisningsområdet beskriver vi hur regler, förordningar, föreskrifter och allmänna råd ska tillämpas. För att förtydliga och förklara ger vi ofta exempel i våra handledningar. EA-boken är central för alla handledningar. Den innehåller det huvudsakliga ekonomiadministrativa regelverket som styr statlig verksamhet och den uppdaterar vi två gånger om året. hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 61

62 Referenser Handledningar och rapporter Ekonomistyrningsverket 2014:52, Sätt rätt pris! Ekonomistyrningsverket 2015:45, Att ta betalt med 4 avgiftsförordningen Ekonomistyrningsverket 2000:21, Att styra avgiftsbelagd verksamhet Ekonomistyrningsverket 2005:27, Avgift för kopia av allmän handling Ekonomistyrningsverket 2004:17, Att avgränsa avgifter Ekonomistyrningsverket 2016:49, Att redovisa materiella anläggningstillgångar Ekonomistyrningsverket 2009:36, Leasing Ekonomistyrningsverket 2002:15, Sponsring som finansieringskälla Ekonomistyrningsverket 2005:14, Erhållna bidrag och donationer Ekonomistyrningsverket 2011:18, Redovisning av EU-medel Ekonomistyrningsverket 2012:38, Grunderna i statlig redovisning Ekonomistyrningsverket 2016:40, Avgifter 2015 om avgiftsbelagd verksamhet i staten Regeringens skrivelse 2015/16:101, Årsredovisning för staten Regleringsbrev för budgetåret 2016 avseende Trafikverket Regleringsbrev för budgetåret 2016 avseende Havs- och vattenmyndigheten Regleringsbrev för budgetåret 2016 avseende Skolverket Regleringsbrev för budgetåret 2016 avseende Naturvårdsverket Regleringsbrev för budgetåret 2015 avseende Justitiekanslern Propositioner 1973:90 Förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning 2010/11:40 En reformerad budgetlag 2001:75 Att styra staten 62 hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet?

63 Lagar och förordningar Tryckfrihetsförordningen (1949:105) Regeringsformen (1974:152) Riksdagsordning (2014:801) Budgetlag (2011:203) Lag om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen (2010:566) Stiftelselag (1994:1220) Anslagsförordning (2011:223) Avgiftsförordning (1992:191) Donationsförordning (1998:140) Förordning om statliga myndigheters lokalförsörjning (1993:528) Förordning om årsredovisning och budgetunderlag (2000:605) Kapitalförsörjningsförordning (2011:210) hur finansierar statliga myndigheter sin verksamhet? 63

64

65

66

67

68 ESV gör Sverige rikare Vi har kontroll på statens finanser, utvecklar ekonomistyrningen och granskar Sveriges EU-medel. Vi arbetar i nära samverkan med Regeringskansliet och myndigheterna. Ekonomistyrningsverket Drottninggatan 89 Box Stockholm Tfn ISBN