1 Rederier Skeppsvarven och exporten fram till början talet i Umeå. Rederirörelsen

Transkript

1 1 Rederier Skeppsvarven och exporten fram till början talet i Umeå Rederirörelsen År 1787, innan kriget med Ryssland gjorde slut på de goda tiderna, uppgick Umeås egen handelsflotta till 18 fartyg med läster når rederirörelsen sin höjdpunkt. Stadens redare ägde då en handelsflotta på 36 fartyg och 4 ångare, med tillsammans läster eller registerton. Av dessa gick 26 segelfartyg på 3,787 läster och en ångare på 59 läster i utrikes sjöfart. En namnförteckning på fartygen torde hos äldre Umeå - bor väcka ungdomsminnen från den tid, då Umeå hyllade seglation och sjöfart som aldrig förr eller senare. Skeppens namn var : Hedvig Sofia, P Wikström j:r, Carl von Döbeln, Catarina, Maria Augusta, Olof Glas, Rosa, Bengal, Sandvik, C. V. Almquist, Engelbrekt, Svea, Nordmaling, Magdalena, Robert, Minnet, Carolina, Helena. Barkskeppet Adolf på 624,5 ton. Briggarna bar namnet Framåt, Fanny, Augusta, Solide, och Umeå. Ångfartygen hette Västerbotten, Uman, Norrland, och Holmsund, På inrikes sjöfarten gick Skonerterna Herman och Per Magnus, Galeserna Friheten, Örn, Enigheten, Sofia, Christina, Vikingen, Actio, Norden. Övriga till distriktet hörande fartyg var 24 till antalet och hade en dräktighet av 1, 552 läster. Besättningen å staden tillhörande handelsflotta uppgick till omkring 400 man. Ångfartyget Daniels bärgning från havsbottnen i maj 1868 efter 1 ½ års vila på 9 famnars djup. Lasten bestod av mjöl för den svältande befolkningen, då svår missväxt inträffade vid denna tid.

2 2 Många strömmade till för att tillvarata den degiga massa, som en gång var prima mjöl. Trots att det luktade gammal ost lång väg, var i alla fall Danielbröd bättre än barkbröd, heter det i en samtida skildring berättar Landshövding Gyllengrip exempel på varor som skeppas ut från staden Tr. Salt strömming a 17 D st ober. Oxrenskin a 6 D st Waijrenskin a 3 D st rökta Laxar a 3 ½ D st Hierpar a 6. / Lispund Smör a 7 D 750 Torra gieddor a 4 D tolfter enkla Sågbräder a 6 D dito Sågbalkar a 1½ D 300 Tunnor Tjära a 7 D Skeppsvarven Barkskeppet Oskarsvarv i mitten vid kajen. Topografi från 1870-talet. Kyrkbron har sitt landfäste på Tegs sidan där vi nu ser barkskeppet.

3 3 Utdrag ur laga skifteskartan Den redovisar fyra varvsplatser ägda av Scharinska firman, handlanden Öhman, Gammvarvet och konsul Glas, Oscarsvarf. ( Från Kulturhistoriska undersökningar Böle och Teg 1983 av Västerbottens muséum. ) De första varven i Umeå låg i själva staden, bl.a. i slänten nedanför kyrkan. Skeppsbyggnad bedrevs även på Ön. År 1781 byggdes i staden sex fartyg från 70 till 130 lästers storlek, och följande år, alltså 1782, stod fjorton större och mindre fartyg under byggnad vid staden och i de närmaste socknarna. Varven flyttades dock av brandsäkerhetsskäl till Tegs - sidan mellan Enligt Hýlpers fanns där fem varv Under talet fanns 4 skeppsvarv på Tegs -sidan Scharins, Oscarsvarv, Glasska och E. O. Öhmans, och under de goda kunjunkturerna på talet bedrevs här ett intensivt båtbyggeri. I fögderiet fanns 6 skeppsvarv. Under perioden nybyggdes i distriktet 14 skepp 1 brigg och 2 skonerter med en dräktighet av 2,722 läster = 8,783 registerton. År 1876 byggdes barkskeppet Adolf på 624, 5 ton vars ägare var AF, CO och N Scharin, Umeå som efter ca två år av byggtiden på Scharins varvet kunde glida av stapelbädden. Oskarsvarf som byggdes vid varvet med samma namn, kom att bli det största segelfartygsbygget i Umeå uppmätt till 672, 33 ton gled av bädden samma år. Fartygets mått var , 6-18,6 fot. Redare där var AB. W Glas, som sålde till Sandviks Ångsåg År 1873 bildades Nordmalings Skeppsvarv som tog över byggandet av fartygen. Mellan byggde man där 5 fartyg på registerton. Det var det enda då kvarvarande varvet i bygden.

4 4 I slutet av 1700 talet byggdes större och mindre segelfartyg i stor omfattning efter hela kusten. Från Kråken i söder till Kinnebäck i Norr byggdes under åren omkring 700 barkskepp, briggar, skornerter, galeaser och andra fartygstyper. Mellan byggdes 59 stora skepp i Umeå - området. Export - produkter från i länet Bräder, tolfter Tjära, tunnor Smör, kg Hudar, st Strömming, tunnor Exempelvis motsvarar tolfter = ca stds / och 1 tunna = 146, 6 liter En intressant företeelse var att när man seglade med tom båt exempelvis på återvägen så använde man sig av barlast för att stabilisera båten i hårt väder i form av t ex. sand, sten och jord som då lossades i hamnarna, vilket föranledde myndigheterna att beskatta fartygen för detta. Varje fartyg erlade 12 öre per läst i barlastavgift. 1 läst = 12 tunnor = 1, 50 kbm -- 1 läst (tjära) = 13 tunnor = l, 64 kbm 1 läst ( träkol ) = 1, 98 kbm. Utöver detta skulle man betala för de arbetsfolk som medelst skottkärra fraktade barlasten från kajen, där den lossats, till det ställe som behövde fyllas. Exporten För att illustrera omfånget av sjöfarten så anlände under 1891, 1484 fartyg till Umeå om ton plus 530 fartyg, som inte kunde gå upp på grund av sitt djupgående. De fick lossa och lasta i Sandvik, Djupvik och Holmsund - cirka ton. I och med järnvägens ankomst till staden 1896 blev den sjöfarten övermäktig. År 1910 hade stadens flotta reducerats till 6 ångfartyg 1 pråm och ett litet segelfartyg, totalt registerton.

5 5 Tjärexporten Export av tjära var tidigt en av Umeås främsta exportvaror. Toppåret var 1906 då det utskeppades tunnor från lagret Tjärhov som lagret kallades på Tegs sidan i Umeå. Under 1900-talet började ugnstjäran i Hälsingland i stigande omfattning att konkurrera med daltjäran, men ända fram till talet lyckades Umeå väl hävda sin ställning. Ett intressant försök att transportera tjärtunnor utefter älven gjordes 1839 då ca: 200 tunnor på prov flottades genom forsarna mellan Ytterrödå o Brattby med gott resultat som följd. De fortsatte också de två följande åren, men huvuddelen transporterades på landsvägen. Under talet planerades rensningar i Vindel - älven kombinerad med vägbyggen förbi de ofarbara forsarna. Dessa arbeten kom till stånd under talet. Därmed hade man fått en transportled för tjära som fungerade utan att alltför stora risker behövde tas vid flottningen. Flottningen av tjärtunnor var naturligtvis äventyrliga företag i den mån man passerade starkare strömdrag eller forsar. Vid stora forsar måste man ta upp tjärflottarna och transportera förbi dem landvägen. Tunnorna fästes ihop med virke så att en hel flotte kunde innehålla tunnor. Från det intensivt tjärproducerande Degerfors socken flottades och kördes tjärtunnorna landvägen till Umeå. Efter rensningar av forsarna närmast Vännäs, kunde man under senare hälften av talet i stigande omfattning flotta tjäran till Brattby eller Svallet, där landtransport vidtog till Umeå. Järnvägen medförde att transporterna förenklades. Den stora avsändningsorten för tjära blev nu Vindeln med tunnor årligen. Tvärålund med upptagningsområde omkring Umeälven svarade för tunnor. Dessutom ökade produktionen inom områden, vars transportproblem löstes tack vare järnvägen. Från Åsträsk, Bastuträsk och Myrheden avsändes årligen omkring tusentalet tunnor, från Ekträsk och Jörn det dubbla. Kombinationen flottning och landtransport av tjära till utskeppningshamnarna upphörde i och med järnvägens tillkomst i början av talet.