EN LEKARES BRAVADER. Kenneth Nygård

Transkript

1 EN LEKARES BRAVADER av Kenneth Nygård Personer: Kolle, lekare Anita, piga Leopold, härold Sabina, dotter Änkan Margareta, Leopolds mor Änkan Brita, Sabinas mor Prästen / Valdemar klockare Version:

2 En lekares bravader utspelar sig i en stad i Sverige eller Finland någongång i mitten av 1500-talet vid tiden för reformationen. Scenen är ett öppet skogsparti med träd och buskar målade på kulissen samt träd och buskar på scengolvet att gömma sig bakom. In- och utgångar till vänster och höger. Kolle har mörkbruna hosor och en halvtrasig kjortel. I handen håller han en mössa med bjällror, medan han sitter på en stubbe och filosoferar. Sommarnatten är ljuvlig för den som älskar, plågsam för den som längtar... Kolle reser sig och ser sig omkring. Så sätter han sig igen. Ingen här, ingen där. Ensamheten slår emot som brutala hammarslag i själens städ. Sittandes ser sig Kolle åter omkring. I ensamheten finns god frukt. Men i den innerliga kärleken där hjärtat, tinningarna och hela kroppen bultar, där är ensamheten långt borta. Kolle reser sig och går mot publiken. Om en bara finge höra nätta fotsteg närma sig. De ljuvliga små fötterna skulle bäras framåt av... änglavingar... (besviket) men vem skulle... vem skulle vilja ha en lekare? Kolle viftar på huvudet så det skramlar i bjällrorna. När ens uppgift är att roa andra på sin egen värdighets bekostnad är en käresta inte att tänka på... Kolle kliar sig i huvudet med stora gester. Man blir alldeles kollrig i skallen av allt tänkande. Stannar upp och höjer ögonbrynen. Kolle, den kollriga? Kolle gäspar och sträcker på sig. Smeden måste ha glömt hammaren på städet, så småfolket har hamrat hela natten, för jag har inte kunnat sova en blund i natt.

3 Kolle vänder sig om och lyssnar intensivt. Någon kommer, någon är på väg... hit... Låt gyckelspelet börja. Kolle sätter på sig sin gycklarmössa, viftar på huvuvdet så att bjällorna klingar, springer iväg och gömmer sig bakom en buske. Anita in. Hon bär en lång orange urringad klänning med puffärmar, förkläde och en vit veckad huva. Kolle? Kolle? Var gömmer han sig nu? En riktig odåga är han. Alltid dagdrömmandes och på flykt från alla plikter. Men så är han ju en lekare... utan ansvar... att hålla reda på en sådan är under min värdighet så piga jag är... tänk att man ska behöva springa efter en sådan gycklare... Anita suckar djupt och ser sig omkring på scenen och kommer bakom träden och buskarna. Hade inte frun uttryckligen sagt att hon ville att jag skulle söka reda på Kolle så hade jag aldrig... Kolle? Kolle reser sig. Anita tar förvånat några steg tillbaka. Där är han ju... som jag har letat... vad har han hållit hus? Varför gömmer han sig? (svarar obstinat) Jag hörde nog... tro inte att jag är dum, även om jag är... lekare... Tråkigt att behöva besvära unga fina fröken med att leta efter... efter... sådan som jag. Eller är det verkligen en ung fröken jag har äran att tala med? Är det inte Anita - pigan? Som fejar och bär ut avskrädet hos änkan Brita, änka efter myntmästare Björn? Gör sig inte till, för min skull tack. Nå, inte var det så illa ment... (brusar upp) men han borde inte gömma sig på detta viset. Han kan ju skrämma slag på folk... hålla på och spionera så... Aldrig! Kolle skulle aldrig spionera på någon... aldrig, inte Kolle inte... Tyst med sig... nu går vi... frun ville att han skulle hjälpa till med avskrädet som ska till svina-

4 pelle. (likgiltigt) Ja, ja, det ska kånkas och bäras, och bäras och kånkas, mockas och skyfflas... skyfflas och mockas... aldrig tar det slut? (irriterat) Han som sällan gör ett hederligt handtag ska inte jämra sig för lite riktigt arbete för en gångs skull. Hur skulle det vara om alla bara ägnade tiden åt hyss och konster? Ja, hur skulle det vara? Kanske världen skulle bli så mycket bättre? Vad är bra med kung Göstas dödsdomar mot herrar Olaus och Laurentius? De anklagas för landsförräderi och nästan alla motgångar och svårigheter i riket? Men är inte det också hyss och konster, fast lite högre upp, på de fina herrarnas bord! (argsint) Ska han aldrig upphöra med sitt struntprat... och förresten så har väggarna öron när man minst anar det, så var försiktig han med vad han säger! Ljuv är hon när hon är arg. Som socker i en sockerskål. Om en bara finge smaka lite lite lite av någon endaste liten sockerkristall som glömts bort på skålkanten. Kolle närmar sig försiktigt med sin hand mot Anitas klännings krage. Men Anita slår undan handen och brusar upp. Vad är det här för slag? Gör sig inte löjligare än vad han redan är! (brusar upp) Ja, ja... man ska väl inte hoppas på det omöjliga. Om en bara hade en stämma som Leopold. Hans sång väcker kvinnornas behag och får dem att leta sig långväga bara för att få några få takter av hans sång och för att få en endaste liten glimt av honom. Kolle börjar sjunga. Sången är falsk och orytmisk. Anita stönar.

5 Åh, en står inte ut, kallar han det där för sång? Han är en Pelle-Jöns hela han. Nu får han skynda sig hemåt, annars väntar riset. Nä, si där tar hon allt fel. Aldrig har Kolle fått smaka på riset och inte lär det bli idag heller (tar sig där bak och känner efter) Anita går några steg och vänder sig om. Skynda sig nu! En liten stund i frihet är slut, nu ska det arbetas och det akut! Avskräde och skyffel väntar, Anita, Kolle hämtar. Anita och Kolle ut. Leopold in med gitarr. Han placerar gitarren mot stubben och sätter sig sedan i gräset. Jag sitter här på mjukt gräs bland mossbeklädda stubbar. Luften är frisk och skön att andas. Lärkornas sång fyller skogsestraden. Vad annat fattas än? Tar gitarren och spelar några ackord, så stannar han abrubt... Jo, ännu ett fattas... Leopold sätter tillbaka gitarren. Sabina, stadens vackraste kvinna. Skön som sommarens alla blommor samlade i en näverkorg. Han reser sig och ser sig omkring. Om hon bara kunde komma... jag orkar inte vänta längre... längtan efter hela hennes väsen, hennes fulla uppenbarelse är alltför stark. Jag måste... jag måste sjunga... måhända hon hör min kärlekssång fastän hon inte är här, måhända vinden bär den och smeker hennes ömma hjässa, så som jag önskar jag kunde göra just i denna stund.

6 Leopold tar gitarren och börjar sjunga en stillsam och smäktande kärlekssång. Efter någon vers kommer Sabina försiktigt in, och stannar en bit bort för att inte störa sången. Sabina saknar huvudbonad och hennes långa raka och mörka hår sträcker sig långt ner över hennes gulaktiga klänning med puffärmar. När sången är slut sätter Leopold ifrån sig gitarren. Leopold, din stämma är skön. Leopold blir glatt överraskad. Så även du! Leopold reser sig och går fram med utsträckta armar. De tar varandras händer. Din sång är som det ljuvaste silke, som en vårdande och läkande salva. Om ändå inget hinder fanns för oss två, jag vore den lyckligaste av alla Marias döttrar. Om jag ändå hade makten att undanröja varje sådant hinder som stod i vägen för vår lycka. Då vore jag redan i den sjunde himmelen fastän jag ännu på den jordiska myllan vandrar. Din mun är som en sommarskål av nyplockade smultron när du talar så vackert. Dina läppar är som eldens glöd. De kysser varandra, och håller sedan om varandra med ansiktena vända mot publiken. Efter en kort stund stöter Sabina milt bort Leopold. Hur kan människor vara så fyllda av bitterhet. Varifrån all illvilja, allt hat? Det måste vara en stor synd att inte kunna förlåta, att inte kunna gå vidare, utan stanna och fastna i bitterhet. Mäster Olof säger ju att förlåtelsen är större än allt annat...

7 Det är väl inte så enkelt alltid... livet är komplicerat. Ibland är det svårt att leva. Utan dig skulle livet vara så fattigt som en sommar utan sommarnatt. Sabina närmar sig åter och de håller åter om varandra. I din närvaro verkar alla tråkigheter och allt ont vara främmande, så långt borta. Bara nära dig hålls det borta och flyr likt förlorarens språng för sitt liv. Men ändå finns det där, det går inte att värja sig. Må det aldrig nå oss, aldrig slingra sig om oss, aldrig ondskefullt hånskratta segervisst, utan endast förbittrat inse att vår kärlek är för stor, för mäktig och för ouppnåelig. Må vår kärlek beskyddas av den högste, och aldrig förvittra, utan för evigt bestå. Leopold och Sabina går hand i hand ut. Kolle och Anita in. De går till Änkan Brita och stiger in i en liten trädgård där Änkan befinner sig. Hon har en lång svart klänning med puffärmar, vit hätta och en skinnbrämad kappa med biärmar, som är slitsade med isättningar av skinn. När Anita närmar sig änkan niger hon djupt och tittar inte upp när hon talar. Anita glömmer bort frun. Frun, här är Kolle som ni bad mig hämta... Så, varför tog det så länge? Si, han fanns ingenstans att hitta utan hade gömt sig i skogen, så jag... Nä, där tar hon fel, Kolle hade inte gömt sig... han behöver inte gömma sig... har inget att skämmas för till skillnad från vissa andra... (buttert) Åh, vad menar han med det?

8 Så, så... Anita ser snabbt på Kolle. Ursäkta frun... jag fick söka reda på honom i skogen och fann honom där han... Ah... ah... Han fanns bakom några buskar... Bakom några buskar? Nåväl, lämna oss! Anita niger och går lite smått undrande ut. Så Kolle gömmer sig bakom buskar i skogen? Vad har han för anledning till det? Nä, nu tar dyra frun miste, om ni inte har förstått det ännu så ska man inte ta till sig allt pigor säger, de kommer så gärna med skvaller och annat ont och onödigt prat. Jag hade helt enkelt... Kolle letar efter en förklaring. Nå? ÄNKLAN BRITA Frun får ursäkta, men frågan ställdes inte av mig... Kolle tar en kort paus och närmar sig Änkan Brita. behov... Änkan Brita hostar lätt. Kolle backar ett par steg och bugar sig.

9 Vi lämnar saken. Änkan Brita börjar gå runt i trädgården. Ser sig först om lite försiktigt för att vara säker att ingen annan är i närheten och kan höra samtalet. Jag bad min piga hämta er för att jag vill fråga... jag gissar att lönen som narr... Lekare... Kolle bugar sig djupt. Kolle bugar sig djupt. Lekare... inte är alltför... stor... så jag tänkte därför komma med ett förslag som jag tror ni ska finna generöst, men det måste absolut stanna oss emellan! Oavsett vad som än händer! Fruns ord är min lag. Inte ett ord ska yppas från denna mun om vad som sägs här denna stund. Inte ens den grymmaste tortyr med glödheta järn som... Tack, det är bra. Ni känner till min dotter Sabina? Naturligtvis... hennes skönhet är vida omtalad. Dessvärre har hon fattat tycke för någon ni känner mycket väl... Leopold... ja, deras kärlek är svår att undgå någon. Så! (förgrymmat) Kolle bugar sig och söker ord igen.

10 (osäkert) Kärlek så som barn förstår den... Kolle bugar sig åter. Änkan Brita viftar besvärat med handen. Jag vill att Kolle håller reda på vad som händer mellan dem, när de ska träffas, vad de har för planer och så vidare... förstått? Som ersättning får han... Änkan tar fram en penningpung. Kolle står stel och orörlig. till att börja med, om en tid får han ytterligare en likadan... och skulle det vara så att han inte har någon information alls att komma med så måste han naturligtvis återgälda... men då kommer också detta uppdrag i öppen dagen, och vad änkan Margareta skulle tycka om det, vågar jag inte ens tänka på... Så, då kan han gå. Men kom ihåg, yppa inte det här för någon, isåfall kommer det att stå honom dyrt. Kolle går långsamt och oförstående bort. Änkan Brita står kvar och ser honom gå. Denna del av scenen blir sedan mörk. Kolle blir belyst och står ensam på scenen. Den vackra men argsinta Anita frågade Kolle om han spionerar i skogen. Aldrig, svarade Kolle, det skulle han aldrig göra. Men nu har han fått en penningpung... som Judas... för att spionera... ska han då också en dag straffas som Judas? Vad han än väljer att göra kommer det att sluta med bestraffning. Om han inte gör det så blir han bestraffad, om han avslöjar det hela så blir han bestraffad. Oj, oj, oj... Kolle har problem... stora problem... Kolle tar sig för huvudet, orolig och besvärad. Leopold in. Ser man på, Kolle, vad gör en sådan nobel herre denna sköna dag? Leopold behagar skämta, sänka sig till narrens nivå. Det endast visar hans storhet.

11 Sabina och Anita in. Inte narr Kolle, lekare! Är det inte så han brukar hävda på det allra bestämdaste? Men inte idag? Nä, si idag är Kolle en narr som har ställt sig i olycka. Hur han än vrider och vänder finns ingen lösning på problemet. Nä men, var det inte det jag trodde... att denna dag skulle föra något gott med sig. Två sköna ädla damer samtidigt. Är det inte en lyckans dag så säg.. det är bara för Kolle det är en olyckans dag. Så, vad är det som har hänt? Ja, nog verkar det som han har sålt smöret och tappat penningen. (ironiskt) Det är värre en så... han säger att han är en narr! Och då är det allvarligt! Lekare eller narr, endast tokstollar bryr sig om skillnaden... Så, så... inte så hårda ord mot denna sorgens man. Hur ska vi göra för att få honom på bättre humör? Vi kan låta honom få bada i tjära och sedan rulla runt bland tusen och åter tusen fjädrar så blir han den tupp han är! Anita skrattar år sitt eget skämt.

12 Nog för att Kolle har ett gott öga till dig, det har vi märkt. Men du är alltför hård mot honom. Vi kan be honom sjunga en sång! Bravo! Bra idé det borde få honom på gott humör! Bevare mig väl! Kolle, vad vill du sjunga idag? Något glatt bara, inget beklämmande även fast ditt sinne är så för stunden. En glad sång borde få dig på bättre humör! Nå, vad säger du Kolle? Säger ingenting alls, för han vill inte sjunga idag! Men för vår skull då! Jo, se så... Och vad skulle det isåfall vara för en sång, den här kanske? Kolle börjar sjunga några strofer på en medeltida ballad och dansar till, men det låter hemskt och Anita håller för öronen. Leopold och Sabina skrattar och klappar i takt till Kolles sång och dans. Plötsligt släpper Sabina taget om Leopold och för händerna mot munnen. Änkorna Margareta och Brita in från var sitt håll. Mor!? Leopold vänder sig om och ser de båda kvinnorna närma sig scenen.

13 Mor!? Leopold tar tag om Sabina, de går några steg tillbaka. Deras mödrar in från vardera håll ovetandes om varandra. När de upptäcker varandra stannar de. Kolles muntra sång övergår till en dyster sång som framförs till dova enformiga trumslag. Änkorna går förbi varandra som i en hatisk krigsdans, sedan cirkulerar de runt varandra, ett par varv, hela tiden vända mot varandra, och hela tiden visar de öppet och ohämmat sin avsky för den andre. Det är hemskt att skåda. De verkligen hatar varandra... Kolle och Anita går några steg bakåt och håller sig i bakgrunden. Leopold och Sabina omfamnar varandra och Sabina gråter och gömmer sitt ansikte i Leopolds famn. Sabina! Kom! Låt inte dina nytvättade kläder bli smutsiga av lort från traktens patrask. ÄNKAN MARGARETA Leopold! Skynda dig bort från fattigfolket så inte lössen biter tag i dig! Har ni ännu råd att bo kvar i den svinstia ni huserar? Jag känner hur min dotters kläder har inpyrts av stanken bara efter ett möte med er horunge ute i det friska. Tror ni någonsin att jag skulle låta Sabina få sätta sin fot i ett sådant härbärge? ÄNKAN MARGARETA Och ni, när ska ni flytta till sjukstugan... paragraf 34: "Först skall där ingen tagas in i sjukstugan, utom den som så sjuk är, att han ingen råd haver till att hjälpa sig själv!" Kan ni ännu hjälpa er själva eller ska andra göra det? Änkan Brita vänder sig till Sabina. Jag har ju sagt åt dig att hålla dig borta från de här människorna, de för inget gott med sig utan endast ont, endast sjukdom och

14 död... (till änkan Margareta) ditt otäcka stycke... redan min käre make Bengt fick dyrt erfara det, respekterad myntmästare som han var fram tills dess han stötte ihop med den nye fogden. När Clemens blev fogde förändrades allt. (till Sabina) Han beskyllde myntmästare Bengt för att ha stoppat undan mynt i egen ficka. Så fick min make sitta i skampålen i tre dagar i ihållande spöregn. När han blev frisläppt var han en märkt man, skammen och lungsoten han ådrog sig efteråt återhämtade han sig aldrig ifrån. Men jag tackar Gud för att rättvisa har skipats. Clemens, fogden, fick vad han förtjänade när en dolk en kväll gjorde slut på fanskapet. Det var en hälsning från myntmästaren det, från andra sidan. ÄNKAN MARGARETA Vik hädan din satmara som gläds med mord och brott mot femte budet. Men Gud ska straffa dig så sant som jag står här. Clemens fick vad han förtjänade, illa omtyckt var han av alla. ÄNKAN MARGARETA Så är även tjuvar... Änkan Margareta vänder sig till Leopold. horan där verkar kunnig i det femte budet, men hur är det med det sjunde? Du skall icke stjäla! Bengt, myntmästare, var ingen tjuv. ÄNKAN MARGARETA Ändå saknades penningar? Som fogden fått men försnillat! ÄNKAN MARGARETA En gitter inte längre höra... må helvetets portar öppnas och elden aldrig slockna för dig och ditt pack du kallar till familj. Änkan Margareta går. Leopold och Kolle dröjer. Kom Leopold! Kolle! Leopold går ut baklänges och ser sorgset på Sabina.

15 Kom vi går! Sabina och Anita följer änkan Brita. Sabina går ut baklänges och ser sorgset på Leopold. Plötsligt stannar Kolle tvärt och går till mitten av scenen och höjer sin röst. Om två änkor är fiender och bråkar så är det en sak. Alla stannar och vänder sig om mot Kolle. Men det är stor skam att något ska stå emellan Leopold och Sabina. De två som var ämnade för varandra alltsedan barnsben... hat mellan två människor sprider sig lätt så att fler drabbas... men så är det också ett gift. Någon måste bara sätta stopp för det. (osäkert) Den här gången blev det Kolle. Kolle ser sig omkring. Alla ser tyst och allvarsamt på honom. Han blir nervös och börjar skratta förläget och skramla med sina bjällror. Han tystnar när Änkan Brita börjar tala. Kolle ska vara tyst med sådant prat, och om sådant han inte vet något om... han är bara en lekare så fortsätt han med det... Kolle bugar sig åt alla håll och kanter och skramlar med sina bjällror. Alla utom Kolle går ut. Stor tragik är det! Kolle ser på sig själv och skramlar uttråkad med sina bjällror. Han lägger sig i gräset en stund. Leopold och Sabina in. Såg du! Mitt inre är i upprorstillstånd... Hur ska det här sluta? Ingen vet, ingen vill veta...

16 Låt oss mötas i kväll... Var? I körsbärslunden, då aftonsolen randas. Så gör vi! De tar varandras händer och håller dem ett slag innan de skils åt och går ut. Kolle halvreser sig. Ingen flicka här... ingen där... ingen alls i närheten... ensam som vanligt. Leopold och Sabina har iallafall varandra... men för hur länge? Med sådan fiendskap mellan mödrarna kan det aldrig vara länge... stor tragik är det... och Kolle... stor tragik där också... alltid ensam... om bara Anita åtminstone hade varit här... vacker att skåda... men alltid så sur och vresig bara... Änkan Brita! Kanske jag borde berätta för änkan vad jag nu genom en ödets nyck fått veta? Men det tar emot... Kolle vrider sig i löjliga gester och grimascher. Anita ja, alltid arg på Kolle... vad han än gör eller inte gör... om hon hade varit här hade jag ändå omfamnat henne och hållt om henne... Reser sig och omfamnar sig själv med armarna. Anita och Kolle? Utbrister i ett segervrål. Men avslutar abrupt och går ner på knä. Hyschar sig själv med pekfingret. Ser sig förskräckt omkring. Hoppas ingen hörde? Inte skrika så där Kolle... En avlägsen sorgsen sång hörs. Kolle stelnar till och lyssnar. Någon sjunger! Kolle ser sig omkring. Sången blir starkare. Någon kommer! Vem kan det vara?

17 Bäst att gömma sig! Kolle gömmer sig bakom några buskar. Anita in sjungandes. Om man ändå finge komma bort ifrån allt hat, den bistra fiendskap som råder mellan änkorna förbittrar hela tillvaron. Om man kunde få komma bort härifrån, bort från all skällning, från allt... Anita sätter sig ner på en stubbe och gömmer ansiktet i händerna och gråter. Kolle ställer sig förvånat upp och betraktar henne. Då Anita lägger ner händerna och ser upp igen gömmer han sig åter. Kolle kryper på knä mot Anita tills hon upptäcker Kolle, blir skrämd och sätter händerna för munnen. Här är jag! Är det för mig tårarna rullar nerför hennes söta kinder? (ilsket) Gömmer han sig igen... varför står han och gömmer sig bakom buskarna... smyger och spionerar... vad är han för en karl? Nä, nu har hon fel... Men han stod ju där och... Satt... Va? Jag stod inte, jag satt... Åh, han gör mig tokig! Varför sitter han bakom buskarna och gömmer sig då? Vet han inte hut? Skäms på sig! Jag... jag... hade behov...

18 Kolle närmar sig långsamt. Prata inte om behov igen... jag vet nog vad han har för behov! (lyser upp) Så! Anita känner till det? Visst är det en vacker dag idag, fåglarna sjunger sina kärlekssånger, vinden fläktar lövhyddorna, man fylls... Kolle rör sig med överdrivet löjliga rörelser mot Anita. Kolle dansar runt Anita. Man fylls av en hunger... Anita, vet Kolles behov? Kolle ser nästan bejande på Anita som med nedlåtande min står med armarna i kors. Kolle närmar sig med handen Anitas klänning men Anita slår snabbt undan handen och går några steg tillbaka. Nog vet jag hans behov... riset skulle smaka det... undan med sig... kom inte nära... Kolle försöker krama om Anita som slår ifrån sig. Vad gör han? Är han inte riktigt klok? Anita knuffar undan Kolle som ramlar och när Anita går några steg bakåt ramlar hon själv på stubben Kolle satt på tidigare. Anita reser sig hastigt. Kolle sitter kvar på marken. Kolle reser sig. Jag tänkte ju bara att... kanske... Kolle och Anita... låter inte det fint det? Vad pratar han om? Kolle och Anita, vore inte det något? (paus) Vad säger hon?

19 Nu har nog en skruv lossnat någonstans. Vad är det för gåtfullheter han häver ur sig? En tänkte liksom att Kolle och Anita, ett par, två kärleksoffer i den heta sommarnatten! Kolle skyndar sig mot Anita för att omfamna henne. Men hennes råa skratt avväpnar honom. Anita pekar nedlåtande. (skrattar rått och länge) Hörde jag rätt? Jag och... (paus) han! Det var det dummaste jag någonsin... jag och... Men se på sig... så han ser ut... kläderna... smutsig... och luktar gör han också... och som han talar... Ska han ha sådana förhoppningar gör han bäst att söka in till cirkus, kanske hittar han där en åsna som besvarar hans dårskap, en jubelåsna isåfall... för vem skulle ens vilja tänka tanken att gå bredvid en sådan... Om den flickan finns så kan hon inte vara vid sina sinnens fulla bruk. Nej, se sådana tankar gör han bäst i att slå undan så fort som möjligt. Omöjliga förhoppningar som aldrig kan uppfyllas tar bara energi från hans arbete att mocka undan från korna. (paus) Kom nu så går vi till husbonn. Nej, jag stannar här! Så, nu orkar jag inte mer med hans tokerier, hans spionerande. Nu går jag. Anita skrattar rått igen och går ut. Innan hon går vänder hon sig om. Tokstolle! Anita kom och gick. Hennes tankar om Kolle är inte högre än lort från vildsvinen. Kolle är en stolle som överhuvudtaget inbillade sig någonting, Kolle en stolle, en tokstolle. Kanske hon har rätt? Kolle en tokstolle? )paus) Tokerierna må fortsätta ty nu måste jag till Änkan Brita. Scenen förläggs i skumt mörker. Det är kväll. Kolle in och smyger försiktigt och ser sig omkring för att inte bli upptäckt. Han går in i Änkan Britas trädgård och knackar på fönstret. Änkan Brita öppnar.

20 Kolle bugar sig. Nå, har Kolle något nytt att berätta? Jag fick helt av en ödets nyck veta att Leopold och Sabina planerar att mötas i morgon, vid Körsbärslunden. Då vill jag att Kolle är där! Och att han sedan kommer hit och rapporterar. Jag misstänker att något är i görningen. Sabina har varit så annorlunda, nästan underlig på sistone, som i en annan värld. Kolle vill inte ställa sig i onåd hos någiga frun, men att spionera så där som om de vore fiender. Leopold och Sabina är mina vänner. Kolle förstår väl att jag aldrig skulle göra dem något ont. Sabina är min dotter. Det är därför Kolle får till uppgift att hålla mig informerad. Sabina är ännu ung och oförståndig och vet inte sitt eget bästa. Som mor har jag ännu ett ansvar för henne. Det skulle aldrig falla mig in att göra något som skadar dem. Det enda jag vill är att veta vad som försiggår. Sabina berättar aldrig någonting för mig längre. Kanske hon har sina skäl? Hur sa? Kolle bugar sig. Kolle bugar sig igen. Ingenting frun... Vänta ett slag... Änkan lämnar fönstret för ett kort ögonblick för att hämta ännu en penningpung som hon ger till Kolle.

21 Kanske det här kan övertyga honom? Frun, det är inte fråga om penningar här utan om helt andra saker. Nu tar Kolle emot och slutar trilskas. I morgon kväll kommer han tillbaka efter deras möte och berättar vad de talat om och bestämt. Är han inte här i morgon berättar jag till Sabina om alltihop, som berättar för Leopold, som berättar för Änkan Margareta, som säkerligen inte lär bli lika någid som jag. Änkan Brita stänger igen fönstret. Aj, aj, aj... Kolle tar sig där bak och känner efter. Hur Kolle än gör så lär han få smaka på riset, det lär smaka det. Vilken rävsax! Kolle går sin väg och hamnar bland träden och buskarna i Körsbärslunden där han kryper ihop utom synhåll. Leopold in och sjunger en stillsam sorgsen ballad. Sabina kommer därefter inspringandes från vänster till Leopold. De håller varandra i handen. Vad ska vi göra? Leopold skakar på huvudet. Det är som förbytt. Vore världen emot oss, vad vore väl det? Men när våra mödrar är emot oss, våra familjer, vad gör vi då? Hur möter vi, eller flyr... det problemet? Så länge vi har varandra finns inga problem... så länge du står framför mig...

22 Vi måste ändå... Vad då? Vi måste leva i verkligheten! Och inte fly undan, hur underbar än drömmen är. Leopold stryker Sabina över håret. Jag är bara rädd för att verkligheten kväver drömmen, för att en dag vakna upp och befinna mig i verkligheten, och upptäcka att drömmen bara var en dröm. Aldrig! Om så är fallet må drömmen förbli vår verklighet! Låt oss isåfall kväva verkligheten! Menar du vad jag tror du menar? Jag vet inte vad jag tror längre... jag vet inte vad jag menar längre... Då säger jag det! Får vi inte leva tillsammans så låt oss dö tillsammans! Min älskade... nu förstår jag hur högt du håller vår kärlek. Högre än allt annat på denna jord... Du är en sann kärleksgåva från den högste...

23 Leopold tar fram en kniv. De ser länge på varandra. Må Gud beskydda oss i livet och i döden. Nu med den nya tron som mäster Olof lär, är döden på något sätt inte lika skrämmande längre... ingen skärseld, och allt beror av nåd... varför är döden då så farlig och skrämmande? Kanske döden kan vara en befrielse? Men hur? Jag har aldrig ens tänkt tanken förut, vet inte hur man gör, hur det känns... gör det ont tro? Är smärtan större än den att vi två voro frånskilda? Nej... låt oss sluta våra dagar här... i ett blodsförbund... som ingen människa kan bryta... (hur dör Romeo och Julia?) Leopold lyfter fram kniven. Kolle rusar upp från sitt gömställe. SLUTA! Kolle försöker ta kniven ifrån Leopold. Kniven faller till marken och de brottas. Ni får inte... ni vet inte vad ni gör... Försöker du hindra oss... jag trodde du var en vän? I bråket slår Leopold huvudet mot en sten och blir liggande livlös. Sabina för händerna för marken. Kolle reser sig och ser på Leopold.

24 Vad har jag gjort? Kolle sätter sig på huk och försöker avgöra om Leopold lever eller är död. Sabina springer fram till Leopold. Herre Gud, han andas inte... har jag dödat Leopold? Först änkan Brita som hotar mig, sedan Anita som skymfar mig och min kärlek till henne, hånskrattandes åt min kärleksförklaring. Nu detta. Jag har dödat min beskyddares son och min vän. Det är för mycket... för mycket av vad en lekare kan ta emot... något måste göras, men vad? Scenen förmörkas. Det är sen kväll och stora delar av scenen är mörkbelagd, endast vid ett fönster finns svagt ljus som kommer från månen. Kolle befinner sig i Änkan Britas trädgård och bankar på fönstret. Någon kommer fram till fönstret och öppnar det lite på glänt utan att visa sig. Kolle går ner på knä och böjer sitt huvud. Frun, något fruktansvärt har hänt! Jag gick till mötet som ni bad. Men de beslöt tillsammans att göra något som hin håle själv måste ha fött och sått hos dem. Kolle försökte förhindra det men Leopold föll illa. Kolle har mördat sin vän. Leopold är död. Mina händer är för evigt besudlade med hans blod. Frun jag ber er om nåd. På mina bara knän vill jag inget hellre än att ställa mig under ert beskydd i hopp om att undgå straff. Så ogill och rättslös han är. För till änkan Margareta kan jag aldrig mer gå, från och med denna kväll är jag, så säkert som att det är månen här som lyser upp sommarnattens tysta dom, för evigt portförbjuden och förbannad. Fönstret öppnas helt och Anita visar sig i fönstret. Kolle får en chock och faller bakåt. Kolle! Vad gör han här? Så här dags? Anita! Vad gör hon själv här? Jag bor här! Ja men... Kolle mumlar något otydligt.

25 Hur sa? Ja men frun... Kolle tar sig för ansiktet. Frun är allvarligt sjuk och ligger till sängs av värk. Lucas apotekare har varit här och frun har varit sängliggandes hela dagen och kvällen. Olyckorna förföljer mig som skuggan. Ska det aldrig ta slut? Och nu Anita av alla, att det skulle vara just du som i denna stund öppnade fönstret och emottog min bekännelse... hur ska du någonsin... hur... kan... Anita någonsin mer hysa goda känslor för Kolle? Om så alls skulle vara möjligt? (paus) Men det var en olyckshändelse, det var inte... I förtvivlan tar Kolle flera steg bakåt, vänder sig sedan om och tar till flykten. Kolle! Anita stänger hastigt fönstret och rusar ut i trädgården men Kolle har redan hunnit iväg. Kolle, lekaren, narren, aldrig har jag sett honom så, förtvivlan lyste i hans ögon. Var det sanningen att han mördat Leopold? Men inte är Kolle någon mördare. Vad kan ha hänt? En tung natt faller på. Morgondagen har mycket att utvisa... Scenen i mörker. När ljuset går upp leder och stödjer Sabina oroligt Leopold som med svaga och stapplande ben närmar sig sin mors hus. Några steg där ifrån lämnar hon honom i en öm kyss. Han tar sig för bakhuvudet där slaget tog emot när han föll och går själv med vingliga ben fram till huset och bankar på dörren. Änkan Margareta öppnar. ÄNKAN MARGARETA Vem där? Leopold? Min käre son vad har hänt? Åh mor, jag råkade av en dum händelse falla i skogen och föll baklänges så illa att jag emd huvudet landade på en sten och svimmade. När jag vaknade

26 trodde jag att skallen var kluven i två delar, så ont gjorde det. Huvudet värkte som självaste smed Pelle skulle ha varit därinne och bankat med sin hammare. Men ändå lyckades jag på vingliga ben ta mig hit. Får jag se... ÄNKAN MARGARETA Änkan undersöker bryskt Leopold huvud. Aj, aj, aj... ÄNKAN MARGARETA Här är skrubbsår, kanske det inte är så farligt ändå, om du inte fått hjärnskakning? Änkan böjer sig fram och ser Leoppold i ögonen. Hur många fingrar? Änkan visar tre fingrar åt Leopold. Fem! Leopold skrattar. Nej, tre... jag skojade bara... ÄNKAN MARGARETA Jag vet inte jag om det här är rätta stunden för skoj och skämt... Förlåt mor... ÄNKAN MARGARETA Var sov du i natt? (osäkert) I skogen...

27 ÄNKAN MARGARETA Är det säkert det? Änkan vänder ryggen till. Var skulle jag annars ha varit? Jag vaknade upp efter fallet men det började bli mörkt och jag var omtöcknad och helt färdig. Så mig la mig tillrätta för att vila på mjuk mossbeklädd grund och så råkade jag somna. Inte gick det någon nöd på mig inte... natten var en god läkare och lindrade min värk. ÄNKAN MARGARETA Du känner dig bättre nu? Än värker det, men det är en värk man kan ta, igår kväll var den överväldigande... ÄNKAN MARGARETA Men vad gjorde du i skogen? Jag (paus) sjöng... det är så bra att vara i skogen och sjunga, där får man för det mesta vara i fred. Där kan man sjunga till kören av hundratals fåglars kvitter. Mor vet att jag alltid har tyckt om att vara i skogen. ÄNKAN MARGARETA Det är sant, det vet jag. (oroligt) Var du där... ensam? Det är klart, vem skulle annars ha varit med? Leopold biter sig i läppen och ångrar direkt vad han sa. Leopold lägger sig ner. ÄNKAN MARGARETA Lägg dig här på soffbädden och vila ett slag. Det gör dig gott.

28 Jag minns när jag själv var ung och vistades i skogen så mycket mor och far tillät. Inte alltid är det så lämpligt för en ung flicka att vistas ensam i en skog. Där finns många faror. Där finns rövare som vill stjäla dina ägodelar, där finns män som söker unga flickor för att lura bort, där finns vättar och troll som vill öva sig i sin trolldom, och där finns näcken som vill lura unga flickor att följa med honom i vattnet för att aldrig mer återvända.!!! Jag minns hur mor ofta förmanade mig och varnade mig särskilt för att aldrig följa just den spelmannens lockelser. Si näcken spelar för känslorna, men man ska inte alltid låta sig styras av sina känslor, särskilt inte när man är ung och oförståndig, då kan det lätt leda fel, så att man hamnar i näckens eller någon annans våld. Man måste även tänka med och använda förnuftet och låta förnuftet få råda. Det kan verka tråkigt för stunden, då förnuftet saknar känslornas svallande stormar, men i långa loppet ska du se och lära dig att förnuftet är en tillförlitlig vän. Så lämnar jag dig nu för ett slag så att du får vila. Jag vill ju inte trötta ut dig med mina många ord. Änkan kysser moderligt Leopold och går ut. Leopold ligger fundersam kvar. Någon skrapar och knackar på fönstret. Leopold reser sig långsamt. Han känner ännu av huvudvärken när han reser sig från bädden. När han samlat krafter går han fram till fönstret och öppnar. Sabina! Hur är det med dig min käresta...? Förutom att jag nyss har fått en lektion i kärlek av min mor och förutom att huvudet dundrar, så är det så bra det kan vara, särskilt nu när du kom. Du minns vad som hände igår kväll och i natt? Visst minns jag! Du minns att jag hjälpte dig? Käresta, så illa ställt är det inte med mig, och hur skulle jag kunna glömma det?

29 Jag ville bara fråga du hade ju sådan värk igår att jag inte visste om och när du var vid medvetande. I din närhet är jag alltid vid medvetande. Det är du som gör mig levande. Leopold tar Sabinas båda händer och kysser dem ömt. Ibland var jag rädd att du skulle svimma, hur skulle det då ha gått? Inte hade jag orkat att bära dig så långa sträckor... Ja, det hände att det helt svartnade för ögonen. Det är så tråkigt att du inte kunde överlämna mig och möta min mor. Så hade hon tackat dig för att du hjälpt mig, kanske räddat mitt liv. Kolle, den stackaren blev alldeles till sig och stack till skogs. Ja, han blev alldeles utom sig, hoppas han inte gör något dumt... han sprang iväg, som på flykt... vart vet jag inte... Vi har honom att tacka för våra liv! Ungdomligt oförstånd kan leda illa. Samma sak talade alldeles nyss min mor. Så? Den plötsliga känslostormen kan rasera mycket. Leopold ser ner mot golvet. Sabina stryker med handen över Leopold huvud.

30 Jag kom tillbaka för att jag var tvungen att få veta hur det gick i mötet med din mor... sa hon något? Min mor sa en hel del... Som vad? Hon ställde några frågor om i natt men jag tror att jag bra klarade mig undan... och så... Och så vad? Och så frågade hon om jag var ensam i natt... Och du svarade? Vad skulle jag svara? Att jag hela natten var i din vård i änkan Britas lada som var närmast? Att du ensam hjälpte mig dit och nu på morgonen hem då jag blivit bättre? Det skulle vara snyggt. Men att ljuga för sin mor... Och du, vad har du sagt till änkan Brita om i natt? Ingenting... Sabina sänker skamset sitt huvud. och förresten så har hon legat till sängs så jag har inte talat med henne sedan igår eftermiddag. (paus) Att vi måste smyga och gömma oss så här. Jag önskar

31 så att vi kunde vara tillsammans i öppen dager. Vad tror du inte min högsta önskan är då? Så snart jag blir bättre måste jag också bege mig ut i skogen för att leta rätt på Kolle. Men inte idag väl? Jag ska vila nu, känner jag mig bättre senare idag så... Men... orkar du? Leopold hyschar Sabina med pekfingret. Så måste det bli. Gör vad du finner är bäst. Min högsta önskan är bara att få stanna här med dig, vid din sida och vaka över dig, och be innerliga böner om att din värk må försvinna. Men jag tror att det är bäst att jag beger mig hemåt, så att inte din mor upptäcker mig. När du går måste du lova mig att vara försiktig. Nu får inget mer illa hända. Det har varit nog med tråkigheter för ett tag nu. Ge dig inte i samspråk med någon utan bege dig direkt hem. Jag lovar! De kysser varandra ömt och länge. Sabina går. Var försiktig! Leopold stänger fönstret och går tillbaka till bädden. Scenen blir mörk. Någon enstaka lampa växer fram och Leopold är i skogen och letar. Scenen är bara delvis belyst där Leopold befinner sig och

32 letar. Ljuset ändras hela tiden. Så finner han Kolles kläder sönderslitna och blodiga. Han tar ändå upp dem. Hans kläder är sönderslitna och blodiga. Vad kan ha hänt? Scenen blir alltmer belyst och änkan Margareta in från vänster. Änkan Brita, Sabina och Anita in från höger. ÄNKAN MARGARETA Leopold har berättat för mig vad som har hänt, denna gång utan att dölja sanningen, hela sanningen. Kolle har räddat våra barn från döden. Han är för mig en hjälte ändock förlorad då hans liv inatt må ha blivit förstulet. Har han mött vilddjur eller rövare? ÄNKAN MARGARETA Ingen vet... vi vet bara att han är försvunnen och att hans kläder har funnits söndertrasade och blodiga... Hans liv synes vara förlorat och mitt varma och uppriktiga tack han nu aldrig kommer att få... utan honom hade min dotter inte funnits här ibland oss denna stund. Kolle? Anita ser ner mot marken. Det synes vara en sorgens dag, och det är synd och skam att på en sådan här dag behöva skämmas för begångna oförrätter mot Kolle. Den stund då en bedjan om förlåtelse finns inte mer, då den är så brutalt fråntagen. Anita börjar gråta och springer sin väg.

33 Anita! Låt henne springa... hennes känslor för Kolle var visst inte vad hon visat... medan han ännu var i livet... Som lekare hade han som uppgift att roa oss, att få oss att skratta. Nu får han oss att gråta, att sörja. Han kommer för alltid att vara saknad. Från ett vansinnesdåd han räddade oss, det ska aldrig förglömmas. ÄNKAN MARGARETA Vi må hålla hans minne helgat, så narr han var... Änkan Margareta tar några steg mot änkan Brita. Vi må ta denna stund i akt, må hans död leda oss och visa på förlåtelsens väg... Änkan Margareta talar sant. Hans minne må aktas, hans gärningar ej föraktas. Här talas sanna ord för utan Kolle hade ännu en tragisk händelse korsat våra familjers öden. Kanhända Kolles gärningar verka ännu efter hans död och må förpassa det förgångna till det som en gång har hänt och som en gång har varit. ÄNKAN MARGARETA Att kunna gå vidare i livet är nödvändigt om det inte ska förtyngas av hat och bitterhet. Vad har våra barn haft för nytta av vårt agg och vår fientlighet? Ingenting, istället drev det dem till en dåres handling. Må vi därför hålla Kolles begravning i aktning... tillsammans... ÄNKAN MARGARETA

34 I aktning... tillsammans... Våra mödrar talar kloka ord. Leopold vänder sig om mot Sabina. Betyder det här att barriären mellan oss har rämnat. Kan vi nu öppet mötas i dagsljuset och inte behöva smyga i mörkret? Isåfall har min högsta önskan gått i uppfyllelse denna dag. Leopold och Sabina tar några steg emot varandra. Valdemar klockare in. Om så sker må vi hålla minnet av Kolle levande så länge vi lever och tacka honom varje dag för den ynnest hans gärningar har möjliggjort. VALDEMAR Inget spår av Kolle, lekaren. Rotemästaren och stadstjänarna tror att kroppen är slängd i sjön intill där de blodiga kläderna hittades. De fann... den här i vattnet... Valdemar räcker fram Kolles mössa med bjällror och skakar om den så att bjällrorna klingar. Sabina för händerna mot munnen. Alla blir än mer allvarliga och en högtidlig stämning infinner sig. Leopold lägger ner de blodiga kläderna på marken. Kläderna byts ut mot ett gravkors. Anita in med svarta sorgekläder. Prästen in. Han har tonsil och grå munkkåpa och ett kraftigt rep runt magen. Han viftar fram och tillbaka med ett rökelsekar. Kyrkklockor ringer. Alla ställer sig i en halvcirkel mot publiken runtomkring gravkorset. Scenen är nu en kyrkogård med många gravkors av trä och en medeltida stenkyrka på fonden. En grind leder in till kyrkogården och vid grinden finns en bänk. PRÄSTEN Sancte Domini... Kyrie eleison... Salvator mundi, adjuva nos. Ty vi veta att säll är den som fruktar Herren... Beatus quimet Dominum... I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn... Alla sjunger en medeltida psalm a cappella. Under sången kommer en vägstrykare in. Han har även han munkkåpa och huvan över huvudet så att ansiktet är dolt. Vägstrykaren går runt på kyrkogården och läser vad som står på gravkorsen och letar på marken.

35 Vem är det? Ingen aning, har aldrig sett honom förut. S MOR Vad han luktar... stanken känns ända hit... S MOR Han kan inte ha badat på år och dar, den där... Vad gör han? Kanske han letar efter mat? En vägstrykare! Ropar till vägstrykaren. S MOR PRÄSTEN Usch... vad gör en sådan här? Ge sig av, här får han inte vara, det här är helgad mark. Han reagerar inte? Kanske hör han inte? Vägstrykaren böjer sig ner mot marken, sätter sig på huk och tar upp något från marken. Nu har han hittat något! S MOR Vad kan det vara?

36 Vill vi veta? Är vi klara här? PRÄSTEN Ja, ceremonin är avslutad. Låt oss gå mot prästgården och förtäringen som väntar. En sista måltid till minne av Kolle. Anita tar fram en näsduk och snyftar. Prästen ropar. Men försvinn då! (till de andra) Att han inte vill gå härifrån! Istället envisas med... jag får kalla på klockaren när vi kommer till prästgården. Låt oss gå! Alla i sällskapet följer prästen, förutom Anita som står kvar vid gravstenen. Sabinas mor upptäcker och stannar. Kommer du? S MOR Jag står kvar här en stund. S MOR Ska du verkligen... ensam? Bara en liten stund, jag kommer efter strax. S MOR Var försiktig (nickar mot vägstrykaren) Men han står ju därborta och verkar inte veta om att jag existerar ens, så upptagen med sitt. S MOR Man kan aldrig så noga veta... nå, klockaren kommer ju snart... för att köra bort honom...

37 Sabinas mor ut. Vägstrykaren närmar sig försiktigt Anita utan att hon är medveten om det. Anita talar vid Kolles gravsten. Förlåt mig för orden jag sa. Mitt samvete gnager in i skinnet. Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Hela tiden, så illa som jag betett mig, alla sårande ord... Anita lägger ner en blomma vid graven. Om tiden kunde vridas tillbaka, jag önskar jag hade allting osagt och ogjort. Men nu rår jag inte på tiden, utan är ju bara en elak, dum och... (paus) ensam... bondpiga... Anita snyftar och gråter lätt. Hon gömmer ansiktet i händerna och torkar sedan bort tårarna med förklädet. Hon går så några steg baklänges, för att gå. Vänder sig om och stannar vid grinden. Uppmärksammar vägstyrkaren. Hallå! Vägstrykaren som sitter på huk reagerar inte på Anita som ängsligt ser sig omkring, går sedan försiktigt fram. Vägstrykaren noterar Anita och går undan. Var inte rädd... vad har ni där? Vägstrykaren talar med förställd röst. VÄGSTRYKAREN Ingenting... ingenting... Vad gör ni här? VÄGSTRYKAREN Jag har inte gjort något! Det sa jag inte heller. Jag bara undrade varför ni kryper omkring på kyrkogården bland alla gravstenar? VÄGSTRYKAREN Är du inte rädd?

38 Rädd? Rädd för vad? Mig! VÄGSTRYKAREN Neeej, borde jag vara det? VÄGSTRYKAREN Kanske, alla är rädda för mig, de kör bort mig... Kanske det är sorgen som lägger band på min rädsla, kanske det är sorgen som gör att jag vågar stå här och prata med dig. Men jag vet att klockaren är på väg för att köra bort dig, så han kommer snart. VÄGSTRYKAREN Så du är rädd iallafall, och vill köra bort mig, som alla de andra... Det sa jag inte... En tystnad uppstår. Vägstrykaren visar vad han har i handen. Vad är det där? En flisa och en ring? VÄGSTRYKAREN Jag har haft sådan hiskelig tandvärk. De säger att en träflisa från en drunknad mans gravkors ska hjälpa. Så jag letade här bland gravkorsen efter en sjöman eller någon som drunknat. Sådant tror du på? VÄGSTRYKAREN För ringen kan jag få mat i en vecka... ibland hittar man saker på en kyrkogård... som bara ligger här och glöms bort tills någon tar det, om inte jag gör det, så gör någon annan det...

39 Anita sätter armarna i kors. Men om de har tappat det vill de säkert ha det tillbaka. VÄGSTRYKAREN Varför kommer de inte tillbaka då och söker efter det? Att stjäla från människor på en kyrkogård är inte fint gjort. VÄGSTRYKAREN Fint och fint... vad bryr man sig om vad som är fint, om man inte har mat för dagen? Och inte är det stöld, de har ju tappat det? Tappat och tappat... det är ju ändå deras! VÄGSTRYKAREN När jag står här och betraktar er, får jag känslan av att även ni har tappat något. Ert väsen är så... Vad har ni tappat, förlorat? Ni verkar så vilsen, säg mig vad har ni tappat? Tappat? VÄGSTRYKAREN Något måste ni ha förlorat... jag märker saknaden... En lång tystnad infinner sig. Ska jag stå här och anförtro mig åt en vägstrykare!? Jag har förlorat möjligheten till förlåtelse, jag har förlorat möjligheten att... Självmord? VÄGSTRYKAREN

40 Ja. VÄGSTRYKAREN Var det en vägstrykare som jag? Isåfall är skadan inte så stor, en mer eller mindre vad spelar det för roll? Tala inte strunt! Och förresten var Kolle ingen vägstrykare, han var... speciell... Hur så? VÄGSTRYKAREN Han var en lekare, en pajas... hans arbete var att göra konster och roa människorna. Men det fanns en annan sida hos honom också som jag upptäckte alltför sent. För sent förstod jag också att han på allvar tyckte om det vackra. Han tyckte om... mig. VÄGSTRYKAREN Så då måste ni vara vacker! Och sannerligen jag tror att han har rätt! Vägstrykaren betraktar Anita med glimten i ögat. Jag förstår att ni saknar honom. Gör ni? VÄGSTRYKAREN Ja, annars skulle ni inte stå här alldeles ensam på kyrkogården för att ta farväl, med en vägstrykare som enda sällskap, annars skulle ni inte tala om honom som ni gör här... Det är så besynnerligt alltsammans. Hur skulle jag ha kunnat visa några känslor för honom, även om jag vetat att de fanns där? Ständigt skämde han ut sig själv, lekare som han var, traktens byfåne. VÄGSTRYKAREN Byfåne! Och ni var för stolt för att gå bredvid en byfåne?

41 Ja, jag var för stolt! Anita går till grinden och vänder sig om. Anita går. Jag var för stolt, och när leder väl stolthet till något gott? Anita! VÄGSTRYKAREN Anita stannar utan att vända sig om. Hur vet ni mitt namn? Vägstrykaren slänger käppen, rätar på ryggen, tar bort huvan över huvudet och talar nu med normal röst. VÄGSTRYKAREN Anita, kan du förlåta mig? Anita vänder sig långsamt om. Kolle!? Anita går baklänges. Valdemar klockare kommer för att jaga iväg vägstrykaren, när han märker att Kolle lever ropar han högt Kolles namn och springer därifrån. Jag är rädd för att du aldrig kommer att förlåta mig. Jag var desperat och kom fram till att det bästa och enda vettiga var att avsluta det hela, att ta livet av mig, men så började jag leka med tanken på att istället arrangera mitt eget självmord istället, för att fly problemen, för att få veta hur människorna skulle reagera, för att få veta hur du skulle reagera... om jag inte längre fanns... Anita sätter sig på en bänk vid grinden och skakar på huvudet.

42 Du är inte död!? Kolle skakar på huvudet. Men vem? Anita pekar på graven. Ingen, dödgrävaren hjälpte till. Men du får inte säga det till någon. Du måste lova, annars ligger han illa till... Var inte orolig... men de blodiga och sönderrivna kläderna? Blodet från ett redan dött djur... Mössan i sjön? Kan du förlåta mig? Anita betraktar länge Kolle. Förlåta, vilket vackert ord, vilket stort ord, här har jag stått vid din grav och bett DIG om förlåtelse, nu står du här livs levande och ber MIG om förlåtelse. Vi har tydligen mycket att förlåta varandra... Men du är annorlunda... När jag var i en annan människans gestalt som vägstrykare fick jag distans till Kolle, och upptäckte hur lätt det är att falla in i en roll, och till slut tror man att man är den rollen som man egentligen bara spelar, efter ett tag tror man att den rollen är en själv.

43 Anita reser sig. Och jag som hela tiden hackade på dig, kritiserade dig, och såg ner på dig... Kanske med rätta... Nej, inte var det rätt... Kolle... Anita... De går mot varandra, tar varandras händer och omfamnar varandra. Plötsligt sliter sig Anita och går tillbaka. (oroligt) Vad är det? Nejlikor! Anita upptäcker några nejlikor och plockar dem till en liten bukett. De omfamnar varandra igen. De övriga rusar oroligt in på scenen med prästen i främsta led hållandes ett kors. De upptäcker omfamningen och Anitas bukett. PRÄSTEN Vad ska detta betyda!? ÄNKAN MARGARETA En bukett nejlikor... Anita är älskad... Kolle är inte död, han lever! Jag lever! SLUT