Avdelningen för särskilda utredningar

Transkript

1 Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten Ju 2012:16 Avdelningen för särskilda utredningar Rapport från OP 9 OP

2 Innehåll Avdelningen för särskilda utredningar... 3 Uppdrag... 3 Uppdrag till projekt OP Arbetsmetod och resurser... 4 Referensgrupp... 4 Avgränsning... 4 Beroenden... 5 Arbetets genomförande... 5 Bakgrund... 5 Betänkandet En sammanhållen svensk polis, SOU 2012: Kommittédirektivet... 7 Den särskilde utredarens beslut i maj Organisation för Avdelningen för särskilda utredningar Utgångspunkter och namnfrågan... 9 Förutsättningar för verksamheten Beredskapsorganisation; förstahandsåtgärder, förundersökningsledning och fortsatta utredningsåtgärder samt bevissäkring Projektgruppens slutsatser och förslag Kriminalunderrättelseverksamhet Projektgruppens slutsats och förslag Behov av biträde av andra inom Polismyndigheten och Säkerhetspolisen Projektgruppens slutsatser och förslag Krisstöd i grupp Projektgruppens slutsats och förslag Kontaktpersoner eller kontaktpunkter i regionerna Projektgruppens slutsatser och förslag Insynsrådet och regionspolisråden. Allmänhetens insyn Sekretessfrågor Projektgruppens slutsatser och förslag Författningsförslag Projektgruppens slutsatser och förslag Arbetsrättsliga frågor och disciplinärenden Projektgruppens slutsatser och förslag Underrättelse till arbetsgivare vid misstanke om brott Projektgruppens slutsatser och förslag Målområde; vilka ärenden ska hanteras här Kontaktpunkt för allmänhetens synpunkter Förebyggande verksamhet hur tas erfarenheterna tillvara? Projektgruppens slutsatser och förslag Avslutande synpunkter Projektgruppens förslag Bilaga

3 2 Förordning (2010:1031) om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen m.m Bilaga Förslag till författningsändringar... 28

4 3 Avdelningen för särskilda utredningar Uppdrag Den nya Polismyndigheten ska inleda sin verksamhet den 1 januari Den särskilde utredaren Thomas Rolén har till uppgift att besluta om och genomföra de åtgärder som krävs för bildandet. Till sin hjälp har Thomas Rolén ett antal medarbetare som utgör genomförandekommittén. Som ett led i kommitténs arbete bildas ett projekt, OP-9, Avdelningen för särskilda utredningar. I detta projekt är Thomas Rolén projektägare och Lisbeth Johansson är utsedd till projektledare för projektet fram till dess att regeringen har beslutat anställa chefen för verksamheten. Denne inträder då som projektledare. Projektägaren bestämmer vad som ska utföras inom projektet och är mottagare för löpande rapportering och slutredovisning från projektet. Bakgrund Från och med den 1 januari 2011 handläggs anmälningar mot polisanställda vid en särskild avdelning inom Rikspolisstyrelsen. En sammanslagning av polismyndigheterna till en myndighet innebär nya förutsättningar för verksamheten. Polisorganisationskommittén föreslog att verksamheten med särskilda utredningar skulle organiseras som en avdelning på nationell nivå, tydligt skild från övrig operativ verksamhet. Kommittén framhöll särskilt, att kvaliteten i utredningarna är helt avgörande för att allmänheten ska ha förtroende för verksamheten. Av regeringens direktiv (dir 2012:129) till genomförandekommittén framgår att den särskilde utredaren ska - Förbereda inrättandet av en avdelning för särskilda utredningar och - Genomföra de eventuella åtgärder som krävs för att anpassa verksamheten till en sammanhållen myndighet. Uppdrag till projekt OP 9 1. Projektgruppen ska förbereda inrättandet av en avdelning för särskilda utredningar utifrån de förslag som lämnats i betänkandet En sammanhållen polis och genomförandekommitténs direktiv. 2. Projektgruppen ska kartlägga behov av förändringar i organisation och ärendehantering till följd av skapandet av den nya Polismyndigheten. 3. Projektgruppen ska utreda gränsdragningen till allmänhetens kontaktpunkt, ta fram förslag till riktlinjer för denna gränsdragning samt identifiera eventuella nödvändiga författningsändringar.

5 4 En rapport ska lämnas senast den 30 juni Arbetsmetod och resurser Projektgruppen har bestått av följande; Lisbeth Johansson, överåklagare, Genomförandekommittén, projektledare Stefan Carp, t.f. avdelningschef, avdelningen för interna utredningar Carina Nilsson-Jeppson, enhetschef, avdelningen för interna utredningar Lotta Gustavson, chefsjurist vid Rikspolisstyrelsen, Johan Hirschfeldt, f.d. hovrättspresident Mats Åhlund, chef för Riksenheten för polismål vid Åklagarmyndigheten Per Lindqvist, chef för tillsynsavdelningen vid Åklagarmyndigheten samt Johan Eriksson, advokat, Sverige advokatsamfund. John Josefson, Genomförandekommittén, har varit projektsekreterare. Referensgrupp Den parlamentariska referensgrupp som förordnats av regeringen till genomförandekommittén för att säkerställa medborgerlig insyn och demokratisk kontroll ska särskilt följa projektgruppens arbete. Projektledaren har vid flera tillfällen deltagit i möten med den parlamentariska referensgruppen och redogjort för projektets arbete. En generell inbjudan att delta vid projektgruppens möten har lämnats till referensgruppen. Avgränsning Projektet ska inte lämna förslag vad avser en nationell modell för att ta hand om allmänhetens synpunkter. Detta arbete omhändertas i särskild ordning. I projektdirektivet för Projekt LS-2, Nationell modell för att ta hand om allmänhetens synpunkter framgår, bl.a., att den primära utgångspunkten för projektgruppens arbete är att de förslag som lämnas ska vara förenliga med nuvarande lagstiftning på området. Arbetsgruppen har dock även möjlighet att, i samråd med projektledaren för OP-9 Avdelningen för särskilda utredningar, lämna förslag som skulle kräva lagstiftningsändringar. I syfte att ta tillvara relevanta erfarenheter inom ramen för projektgruppens arbete bör följande beaktas enligt projektdirektiv för LS-2; - erfarenheter och lärdomar från polismyndigheterna vad gäller rutiner för att ta om hand klagomål och synpunkter - erfarenheter från andra myndigheter, såväl vad gäller klagomål mot enskilda medarbetare som vad gäller positiva och negativa synpunkter på myndighetens verksamhet

6 - erfarenheter från den privata sektorn med avseende på system för att ta tillvara kunders klagomål och synpunkter - internationella erfarenheter av hur Polisen arbetar med kontakten med medborgarna och hur möjligheten att klaga på enskilda polisanställda ser ut. De nordiska länderna är här av särskilt intresse Projekt LS-2 har startat projektet men ska inte redovisa förrän i september. 5 Beroenden Samråd och samverkan ska ske med den projektgrupp som behandlar frågan om allmänhetens kontaktpunkt och uppdraget som avser insynsråd och regionpolisråd. Avstämning har löpande skett med ansvarig inom kommittén, Johan Dixelius, som också lämnat information till projektgruppen vid några tillfällen. Arbetets genomförande Projektgruppen har sammanträtt vid sju tillfällen. Vid ett tillfälle har representanter för Säkerhetspolisen lämnat information rörande samverkansformer särskilt med tanke på att Säkerhetspolisen blir en egen myndighet den 1 januari Vid ett tillfälle har en representant för Åklagarmyndigheten lämnat information om den översyn som sker där gällande ärendefördelningen till Riksenheten för Polismål. Vid två tillfällen har projektgruppen haft referensgruppsmöte med företrädare för arbetstagarorganisationerna, eftersom dessa inte har erbjudits att delta i projektets löpande arbete. Bakgrund Betänkandet En sammanhållen svensk polis, SOU 2012:13 I betänkandet redogörs för hur Polisorganisationskommittén diskuterade när det gäller verksamheten med särskilda utredningar (sid ). Här följer en förkortad version. Polismyndighetens roll och uppgifter i samhället medför att de polisanställda och särskilt poliserna kommer i kontakt med allmänheten i en mängd, inte sällan konfliktfyllda, situationer. Poliserna ska härvid tillämpa en omfattande och detaljerad lagstiftning av stor betydelse för de enskildas rättssäkerhet.

7 6 Poliser måste, med utgångspunkt i denna lagstiftning, fatta beslut i hastigt uppkomna situationer som ibland utvecklas på ett tumultartat sätt. Polisens ingripanden mot enskilda får ofta betydande följder för dem som utsätts för dessa ingripanden. Polisen har av lagstiftaren utrustats med unika maktbefogenheter. Poliser kan t.ex. fatta beslut om sådana straffprocessuella tvångsmedel som gripande, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. De kan också med stöd av bestämmelserna i polislagen vidta olika tvångsåtgärder i ordningshållande syfte. När en polis vidtar sådana åtgärder får hon eller han, om så krävs, tillgripa våld mot såväl personer som egendom. Befogenheten att utöva våld regleras i första hand i 10 polislagen. Även de allmänna ansvarsfrihetsgrunderna i 24 kap. brottsbalken gäller för poliser. Polisens befogenhet att använda tvång och våld är således omfattande. Dessa befogenheter innebär inskränkningar i medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter så som dessa har lagts fast i grundlag och i olika internationella överenskommelser. Polisarbetet är till sin natur sådant att det finns en icke obetydlig risk för att det i samband med ingripanden begås fel som kan få långtgående konsekvenser för den drabbade. Det är för allmänhetensförtroende för polisverksamheten av central betydelse att anmälda fel leder till utredning och att sådana fel som är straffrättsligt sanktionerade också leder till lagföring. Frågan hur samhället säkerställer att polisen inte överträder sina befogenheter är av grundläggande betydelse för medborgarnas förtroende för rättsväsendet. Från och med den 1 januari 2011 handläggs anmälningar mot polisanställda av en särskild avdelning inom Rikspolisstyrelsen. Detta gäller oavsett om brottet har samband med arbetet eller inte. Även misstankar mot polisstuderande och personer som arbetar på uppdrag av polisen handläggs vid denna avdelning. Här handlägger polisen också de ärenden som handhas av Riksenheten för Polismål inom Åklagarmyndigheten. Det gäller t.ex. utredning av ärenden om brott av åklagare, domare och vissa andra offentliga befattningshavare. Vid avdelningen handläggs också de ärenden som handläggs av riksåklagaren, om riksåklagaren inte bestämmer annat. Avdelningen bedriver sitt utredningsarbete på sex orter i landet. Det nuvarande regelsystemet är utformat så att anmälningar om brott eller påstående att någon polisanställd handlat fel i tjänsten omedelbart ska överlämnas till åklagare. Åklagarna tillhör en från polisen fristående organisation och är tillgängliga för beslut dygnet runt. Det är åklagare som leder brottsutredningarna och ger direktiv om vilka utredningsåtgärder som ska vidtas och slutligen beslutar i ärendet. Polisens uppgift vid särskilda utredningar är att biträda åklagarna med utredningsåtgärder Utgångspunkten för kommittén är att kvaliteten i verksamheten måste säkerställas samtidigt som allmänhetens förtroende för verksamheten upprätthålls. Polisanställda som blir anmälda ska också kunna känna förtroende för att utredningar mot dem genomförs med samma kvalitet som för andra medborgare. Hög kvalitet i verksamheten förutsätter tillgång till bred kompetens och erfarenhet av brottsutredningar. Detta för att kunna lösa svåra brottsutredningar av vitt skilda slag. Kommitténs bedömning är att detta bäst garanteras genom att verksamheten finns kvar inom polisen. Kommitténs förslag att Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna ombildas till en myndighet innebär nya förutsättningar för verksamheten. Enligt kommitténs uppfattning är det möjligt att genom olika åtgärder säkerställa en fortsatt

8 7 obunden ställning för verksamheten med särskilda utredningar som uppväger det faktum att verksamheten bedrivs inom samma myndighet som den övriga verksamheten. Kommittén vill här särskilt framhålla att kvaliteten i utredningarna är helt avgörande för att allmänheten ska ha förtroende för verksamheten. Kommittédirektivet Regeringen har i direktiv (Dir 2012:129) till den särskilde utredaren, uttalat följande om verksamheten med särskilda utredningar. När det gäller verksamheten med särskilda utredningar har vissa remissinstanser ställt sig tveksamma till kommitténs förslag att verksamheten ska ingå i Polismyndigheten och hänvisar framför allt till kravet på oberoende. Regeringen delar kommitténs bedömning att verksamheten med särskilda utredningar ska ingå i Polismyndigheten som en egen avdelning. Kvaliteten i dessa utredningar är avgörande för att allmänheten ska ha förtroende för verksamheten. Hög kvalitet förutsätter tillgång till bred kompetens och erfarenhet av utredningsverksamhet, vilket bäst garanteras om verksamheten finns kvar inom polisen. För att tydliggöra verksamhetens självständighet och opartiskhet ska chefen anställas genom beslut av regeringen, verksamheten få en egen anslagspost och Polismyndighetens insynsråd och regionpolisråden få i uppgift att särskilt följa verksamheten med särskilda utredningar. Polismyndigheten ska också senast den 31 maj varje år lämna en redogörelse till regeringen för den aktuella verksamheten under föregående år. Den särskilde utredarens beslut i maj Organisation för Avdelningen för särskilda utredningar. Den särskilde utredaren har att besluta om den nya Polismyndighetens organisation. I beslut om huvuddragen i den nya Polismyndighetens detaljorganisation den 15 maj 2014 har den särskilde utredaren beslutat om följande organisation avseende Avdelningen för särskilda utredningar. Arbetet har föregåtts av ett Org-projekt där företrädare för projektgruppen och Interna utredningar deltagit. Avdelningen för särskilda utredningar handlägger ärenden enligt förordningen (2010:1031) om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen m.m. Ärendena avser anmälningar mot anställda inom Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, studenter vid polisprogrammet, åklagare, domare, vissa andra offentliga befattningshavare samt personal som står direkt under polisiär arbetsledning såsom inhyrda arrestvakter.

9 8 Ärendefördelningen styrs av 3, 5, 7 och 8 i förordningen samt av vilka ärenden Åklagarmyndigheten beslutar ska handläggas vid myndighetens riksenhet för polismål. Av kommittédirektiven (dir. 2012:129) framgår att chefen för avdelningen ska anställas genom beslut av regeringen samt att verksamheten finanseras via en egen anslagspost. Vidare anges i direktiven att Polismyndighetens insynsråd och regionpolisråd ska ha till uppgift att särskilt följa verksamheten med särskilda utredningar. Avdelningen ska vara fristående från övrig verksamhet inom Polismyndigheten. Till sitt stöd har avdelningschefen ett kansli. Avdelningskansliet ansvarar för att samordna inkomna anmälningar. Vidare ansvarar kansliet för avdelningens registratur, arkiv och för de sekretessfrågor som inte hanteras av utredningsverksamheterna. Avdelningen samordnar den egna underrättelseverksamheten. Avdelningen ska bestå av sex geografiskt placerade enheter i polisregionerna Mitt, Nord, Stockholm, Syd, Väst och Öst. Inom region Mitt hanteras även ärenden från polisregion Bergslagen. Av figuren nedan framgår den övergripande organisationen. För närvarande är medarbetarna i utredningsverksamheten placerade i Malmö, Göteborg, Linköping, Stockholm, Västerås och Umeå. I Malmö, Göteborg och Umeå är utredningsenheterna samlokaliserade med riksenheten för polismål. För att säkerställa en enhetlighet i hur övrig verksamhet i polisregionerna benämns, ska dagens utredningsenheter namnges med referens till den region där verksamheten bedrivs. Utredningsverksamheternas geografiska områden är oförändrade jämfört med dagens organisation. De sex regionalt utplacerade utredningsverksamheterna ansvarar för det operativa utredningsarbetet. I detta ansvar kan det även ingå att biträda avdelningens underrättelseverksamhet med utredningsverksamhet. De regionala utredningsverksamheterna ska ha samma ansvarsområden som de har i dagsläget. Av tabellen nedan framgår vilket ansvarsområde, i normalfallet, respektive enhet ansvarar för:

10 9 För varje regional enhet finns en chef som alla direktrapporterar till avdelningens chef. Avdelningen ska samverka med Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål och bland annat upprätta gemensamma handläggningsrutiner. Vidare ska avdelningen vid behov ge stöd och biträde till Justitieombudsmannen, Justitiekanslern och andra myndigheter. Avdelningschefen har ett personalansvar och ett ansvar för att styra, följa upp och utvärdera verksamheten. De sex regionala utredningsenheterna har i grunden samma ansvarsområden. Antalet inkomna anmälningar kan dock variera mellan de geografiska områdena. Hur avdelningen bör dimensioneras beror bland annat av hur antalet inkomna ärenden kan komma att påverkas av ett införande av en allmänhetens kontaktpunkt, samt beroende på hur ärendetyperna (målområdena) kommer att definieras framöver genom dialog med företrädare för Åklagarmyndigheten. (En förändring av utredningsenheternas namn kommer att ske till Särskilda utredningar Syd, Särskilda utredningar Väst osv. Det bör också nämnas att EBM bedriver verksamhet på fler orter Linköping och Umeå - än vad som angivits ovan). Frågeställningar Projektgruppen hade ett uppstartsmöte den 19 november 2013 och har därefter under tre möten diskuterat och lyft frågor som är relevanta för arbetet med särskilda utredningar. Denna projektrapport har därefter utarbetats och diskuterats vid tre projektmöten. Utgångspunkter och namnfrågan Verksamheten med särskilda utredningar ska bedrivas vid en avdelning tydligt skild från övrig verksamhet. Dessa förutsättningar och avdelningens organisation framgår av den särskilde utredarens beslut den 15 maj 2014 och kommer inte närmare behandlas i den här rapporten.

11 10 Avdelningen ska benämnas Avdelningen för särskilda utredningar. Verksamheten ska bedrivas med hög kvalitet i utredningsarbetet och i övrigt enligt de förutsättningar som angivits i betänkandet och i kommittédirektivet. Förutsättningar för verksamheten Polisens handläggning av ärenden som gäller anställda inom polisen, regleras i förordningen (2010:1031) om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen m.m., bilaga 1. Därutöver finns interna föreskrifter; Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om handläggningen av anmälningar mot anställda m fl inom polisen (FAP 403-2) samt nyligen reviderade (april 2014) Riktlinjer för Polismyndigheternas handläggning av ärenden som avses i förordningen (2010:1031) och ärenden som avses i 6 kap. 14 polisförordningen (i nuvarande utgåva, 1998:1558). Det finns även kompletterande interna tjänsteföreskrifter. Åklagarmyndigheten föreskriver i ÅFS 2006:12 om handläggning av ärenden som ska hanteras vid Riksenheten för polismål. Här görs inte någon fullständig genomgång av nu gällande bestämmelser och tjänsteföreskrifter. Beredskapsorganisation; förstahandsåtgärder, förundersökningsledning och fortsatta utredningsåtgärder samt bevissäkring En hög kvalitet i utredningsverksamheten förutsätter att s.k. förstahandsåtgärder exempelvis avspärrningar och brottsplatsundersökningar sker tillräckligt snabbt och utförs av kompetent personal. Förstahandsåtgärder utförs oftast av poliser inom ingripandeverksamheten. Beslut om förundersökningsåtgärder, tvångsåtgärder etc. tas i regel av ett befäl. I rättegångsbalken regleras vilka åtgärder som kan vidtas om det är fara i dröjsmål. I förordningen (2010:1031) om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen mm regleras att ett (sådant) ärende omedelbart ska överlämnas till åklagare för prövning av om en förundersökning ska inledas (10 ) samt att den myndighet där anmälan har gjorts eller där frågan om att inleda en förundersökning har uppstått omedelbart ska vidta de åtgärder som brådskar och som inte utan olägenhet kan skjutas upp (11 ). Eftersom internutredningar ska hanteras av en särskild enhet och av där anställda medarbetare, kan tveksamhet uppstå om vad som kan och får göras i den övriga verksamheten. Detta skulle kunna försena och i värsta fall försämra kvaliteten i en utredning.

12 I dagsläget finns inte någon beredskapsorganisation vid verksamheten med interna utredningar. Förundersökningarna leds alltid av åklagare och åklagarna vid Riksenheten för polismål har beredskap och finns därför tillgängliga dygnet runt, året runt. Frågan om beredskap för polispersonal vid Avdelningen för särskilda utredningar har diskuterats inom projektgruppen. Frågan har därefter beretts av en grupp inom avdelningen för interna utredningar. Projektgruppen förordar att en beredskap införs som innebär att utredare är tillgänglig och kontaktbar då en händelse som ska anmälas till avdelningen inträffar. En beredskapsorganisation kan organiseras enligt följande. En medarbetare vid Avdelningen för särskilda utredningar har beredskap en vecka i taget. Denne är tillgänglig utom ordinarie arbetstid vardagar samt helgdagar, dygnet runt, och nås på särskilt telefonnummer. På så sätt säkerställs att rätt åtgärder vidtas i anslutning till händelsen och snabbare än om inte beredskap finns att tillgå. Vid avdelningen finns medarbetare med rätt och hög kompetens, det är särskilt kvalificerade utredare som vet vilka åtgärder som ska vidtas. Det säkerställer att rätt saker blir gjorda och att åklagarens direktiv genast verkställs. Det säkerställer också att en utredare som inte är kopplad till den organisation där händelsen inträffat, omedelbart träder in. En sådan ordning skulle också skapa trygghet och ge ordning och reda kring vem som ska kontaktas. I sammanhanget är det viktigt att understryka att åklagare ska kontaktas omedelbart. 1 Från de två åklagarna i gruppen med instämmande av advokatsamfundets representant, har framförts att de särskilt vill ha antecknat att de önskar en kontaktordning som innebär att polisen där händelsen inträffat direkt kontaktar beredskapen vid Avdelningen för särskilda utredningar, som i sin tur kontaktar beredskapen vid Riksenheten för polismål. Riksenhetens åklagare lämnar samtliga beslut och direktiv till utredaren vid särskilda utredningar som ska tillse att dessa verkställs. Projektgruppen vill understryka att förstahandsåtgärder normalt vidtas av ingripandepatruller. Det är särskilt viktigt att Polismyndigheten säkerställer att poliser har utbildning och information om vilka åtgärder som får vidtas när en händelse inträffat, där polisanställda är inblandade och där förundersökning kan komma att inledas. Ett särskilt problem utgör händelser då en polisman är målsägande men också kan komma att misstänkas för brott. I ett sådant fall kan ett snabbt inträde av en 11 1 Se nuvarande förordning ärendet ska omedelbart lämnas över till åklagare.

13 12 utredare från Avdelningen för särskilda utredningar vara avgörande för en korrekt handläggning. Projektgruppens slutsatser och förslag Projektgruppen anser att det av flera skäl - inte minst rättssäkerhetsskäl och för tilltron till verksamheten - måste finnas en beredskapsorganisation inom Avdelningen för särskilda utredningar. På så sätt tillförsäkras att korrekta utredningsåtgärder vidtas i ett tidigt skede och att ansvaret övergår från Polismyndigheten lokalt till utredare vid Avdelningen för särskilda utredningar (och åklagare som är förundersökningsledare). En beredskap medför en kostnad för organisationen. Det bör förberedas ett system med beredskapsorganisation med nödvändiga avtal, så att detta kan gälla från den 1 januari Det bör dels finnas ett avtal som reglerar skyldigheter och ersättningar, dels föreskrifter som närmare reglerar processen och vem som ska göra vad. Detta bör göras av en arbetsgrupp under hösten. Samråd bör ske med Åklagarmyndigheten. Beredskapsorganisationens syfte och tillgänglighet samt kontaktvägar måste vara kända i hela organisationen. Beredskapen bör ha vakthavande befäl som kontaktperson. Projektgruppen förutsätter att regionerna omedelbart ställer resurser till förfogande när beredskapen är inkallad. 2 Utredare vid Avdelningen för särskilda utredningar kan bidra på plats om det är möjligt med hänsyn till avstånd och andra omständigheter. Kriminalunderrättelseverksamhet Enligt 8 och 14 i förordningen (2010:1031) om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen m.m. ska interna utredningar bedriva kriminalunderrättelseverksamhet i syfte att klarlägga om de personkategorier som omfattas av förordningen utövar eller kan komma att utöva allvarlig brottslig verksamhet. Arbetet med kriminalunderrättelseverksamhet är under ständig utveckling. Verksamheten går mot att fånga trender för att underlätta den strategiska inriktningen och styrningen. Ett hundratal underrättelseuppslag bearbetas årligen. Antalet inkomna uppslag ökar. Typen av ärenden varierar mycket och stor variation finns också vid jämförelse mellan olika orter. En bedömning som görs är att inströmningen av underrättelseuppslag kan komma att öka efter januari 2015 då det sannolikt blir lättare att förmedla information i den nya 2 Se även avsnittet Kontaktpersoner eller Kontaktpunkt i regionerna.

14 myndigheten. Om målområdet utökas (se nedan under Målområde) kan även detta bidra till ökad belastning på kriminalunderrättelseverksamheten. Kriminalunderrättelseverksamheten består bl. a. i bearbetning av tips. Detta kan röra såväl grov organiserad brottslighet och korruption som annan brottslighet. För det fall lagändring sker, såsom projektgruppen har föreslagit, och rekvisitet allvarlig tas bort i 8 respektive 14 i nuvarande internutredningsförordning, kan omfattningen av verksamheten förväntas öka. Även andra omständigheter styr ärendeinströmningen. En sådan är Säkerhetspolisens prioritering avseende den s.k. GOB-satsningen. Kriminalunderrättelseverksamheten är en mycket viktig del av avdelningens uppdrag. Påståenden om brott som kommer till avdelningens kännedom måste ges tillräckliga resurser för att effektivt och med kvalitet beredas och utredas. Avdelningen för interna utredningar har i dag tillgång till cirka 1,5 årsarbetskraft som arbetar med underrättelseuppslag gällande grov organiserad brottslighet och korruption av polisanställda. Avdelningen kommer att få viss förstärkning året ut. För att säkerställa en hög kvalitet på bearbetning av denna typ av underrättelseinformation är dagens bemanning inte till fyllest. En viss utökning är därför påkallad och den bedömning som f.n. görs är att 3,5-4 årsarbetskrafter torde vara en bättre anpassad bemanning. För det fall avdelningen inte har resurser och möjlighet att ta hand om underrättelseverksamheten själv, måste någon annan utföra detta. Mot bakgrund av avdelningens självständighet och känsliga uppdrag, bör avdelningen för särskilda utredningar ha tillräckliga resurser för att bedriva kriminalunderrättelseverksamhet. Projektgruppen har inte närmare diskuterat den strategiska delen av kriminalunderrättelseverksamheten eftersom det inte rör sig om ett sådant flöde av ärenden att man kan prata om trender eller förebyggande åtgärder. Se dock vidare under avsnittet förebyggande verksamhet. 13 Projektgruppens slutsats och förslag Avdelningen för särskilda utredningar bör bemannas med tillräckliga resurser för att själv kunna bedriva kriminalunderrättelseverksamhet. Det bedöms för närvarande behövas 3,5 4 årsarbetskrafter vilket betyder en utökning med 2 2,5 årsarbetskrafter.

15 14 Behov av biträde av andra inom Polismyndigheten och Säkerhetspolisen I Rikspolisstyrelsens författningssamling 2012:32, FAP 403-2, finns i 18 föreskrivet att om det i en utredning finns behov av utredningspersonal med särskild specialistkompetens, ska en polismyndighet på begäran biträda Rikspolisstyrelsens internutredningsavdelning genom att ställa sådan personal till förfogande. Denna skyldighet finns också i 13 internutredningsförordningen. När hela polisen blir en myndighet, kommer behovet av att reglera interna förhållanden i författning att minska. Frågan om i vilken mån detta behöver regleras i interna föreskrifter, föreslås överlämnas för vidare funderingar i ett större sammanhang eftersom det inte endast gäller biträde vid internutredningar utan också i andra utredningar där biträde behövs vid en annan region. När det gäller motsvarande begäran hos Säkerhetspolisen förhåller sig detta annorlunda mot dagsläget, då Säkerhetspolisen den 1 januari 2015 blir en självständig myndighet. Det är också detta som föranleder förslaget om reglering i (kommande) författning av dagens 15 (se avsnittet Författningsförslag). Även efter den 1 januari 2015 kan det bli aktuellt för avdelningen att begära biträde av Säkerhetspolisen, under förutsättning att Säkerhetspolisen även kommer att ha ett sådant uppdrag att det blir aktuellt. I dag finns en överenskommelse mellan Säkerhetspolisen och Rikspolisstyrelsen/interna utredningar om att Säkerhetspolisen kan biträda avdelningen för interna utredningar att bedriva underrättelsearbete angående korruptionsbrott och andra brott som kan följa av dubbla lojaliteter som rör grov organiserad brottslighet. Av 19 ovan nämnda FAP följer att det som sägs i 14 internutredningsförordningen om att misstankar genast ska överlämnas till Rikspolisstyrelsen, inte gäller information som kommer fram vid utredning hos Säkerhetspolisen, om ett överlämnande skulle kunna skada den pågående utredningen. I sådant fall ska information lämnas över när risken för skada inte längre föreligger. I avsnittet ovan om underrättelseverksamhet har föreslagits att Avdelningen för särskilda utredningar ska bli självförsörjande inom Polismyndigheten när det gäller bearbetning av material som inkommer som tips etc. Det kan dock finnas behov av biträde av Säkerhetspolisen som ju kommer vara en självständig myndighet även i framtiden.

16 Projektgruppens slutsatser och förslag Projektgruppen föreslår att frågan bevakas när författningar som kommer att styra såväl Polismyndighetens som Säkerhetspolisens arbete, är klara under hösten Möjligen bör en ny överenskommelse träffas mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen rörande dessa frågor. Projektgruppen utgår ifrån att en översyn av interna föreskrifter inklusive FAP görs så att dessa överensstämmer med övriga förslag i denna rapport och med grunderna i polisorganisationskommitténs förslag och regeringens direktiv om en helt självständig avdelning skild från övrig verksamhet. Om någon anställd på Avdelningen för särskilda utredningar skulle bli föremål för en utredning, måste utredningen handläggas i annan ordning. 15 Krisstöd i grupp Projektgruppen har diskuterat frågan om krisstöd, och då specifikt när krisstöd lämnas i grupp (vilket ibland kallas för debriefing) och lämpligheten i detta om det i ett senare skede inleds en internutredning med anledning av den händelse som föranlett stödåtgärden. Rikspolisstyrelsen har under våren (april 2014) reviderat riktlinjerna för handläggning av bl.a. internutredningsärenden och i samband med det formulerat om avsnittet om krisstöd enligt följande. Rikspolisstyrelsen har tagit fram riktlinjer för det psykosociala stödet i Polisen: Krisstöd och förebyggande åtgärder, december Dokumentet finns på intrapolis under sökorden krisstöd och förebyggande åtgärder. På sid. 9 i de riktlinjerna sägs följande i fråga om krisstöd i samband med internutredning: Medarbetare som är föremål för internutredning kan inte alltid delta på samma villkor som övriga. Krisstöd i grupp bör t.ex. undvikas för dessa. Medarbetare i denna situation kan dock ha ett särskilt stödbehov. Riktlinjerna för det psykosociala stödet är för närvarande föremål för översyn. Rikspolisstyrelsen har gått ut med vissa rekommendationer om hur polismyndigheterna för närvarande bör agera i fråga om krisstöd i de fall det kan komma att övervägas om förundersökning ska inledas mot polisanställda eller andra som omfattas av internutredningsförordningen ( , VLK /12). I sistnämnda skrivelse erinrar Rikspolisstyrelsen om innehållet i riktlinjerna för det psykosociala stödet i nu aktuellt avseende och att bakgrunden till detta är att krisstöd i grupp kan påverka den enskildes minnesbilder av en händelse. Vidare sägs att ett alternativt sätt, när

17 16 krisstödsbehov har uppstått i en ovan nämnd situation, är att ge krisstöd individuellt. Därefter sägs följande Polismyndigheterna rekommenderas redan nu att vid allvarliga händelser där det kan komma att övervägas om förundersökning ska inledas mot polisanställda eller mot sådana uppdragstagare som omfattas av internutredningsförordningen, omedelbart kontakta Riksenheten för polismål för att informera om tilltänkta krisstödsåtgärder. Syftet är att ansvarig åklagare ska få möjlighet att ge synpunkter på om åtgärderna är lämpliga i förhållande till en eventuell kommande förundersökning. Arbetet med att revidera riktlinjerna för det psykosociala stödet i den del som rör frågan om krisstödets utformning och relationen till internutredningsverksamheten, avses resultera i en skrivning enligt vilken även medarbetare som kan komma att bli föremål för internutredning, eller som kan behöva höras eller lämna upplysningar under en sådan utredning, ska ges individuellt krisstöd. Arbetet planeras att vara slutfört under augusti Projektgruppens slutsats och förslag Projektgruppen anser det vara väsentligt för att utredningarna ska bedrivas med hög kvalitet och för att verksamheten ska ha ett högt förtroende hos allmänheten, att polisens krisstöd inte lämnas i grupp för polisanställd som närvarat vid eller berörts av en händelse som kan bli föremål för en förundersökning. Det är en rättssäkerhetsfråga. Det är också viktigt ur ett arbetstagarperspektiv att alla vet vad som gäller i en given situation. Projektgruppen vill understryka, att vi givetvis inte har några invändningar mot att krisstöd ges och ska ges när skäl finns men att detta ska ske på ett sätt som inte skadar tilltron till förundersökningen och polisens förmåga att utreda misstanke om brott inom den egna verksamheten. Krisstöd bör i de här fallen inte ges med andra som varit med vid händelsen. Arbetsgivaren bör inte organisera krisstödet på ett sätt, som gör att de som deltagit i en händelse kan prata om händelsen tillsammans i ett tidigt skede och på ett organiserat sätt. Projektgruppen menar att det är tillfredsställande om det pågående revideringsarbetet slutförs under augusti 2014 och resulterar i det innehåll som redogjorts för ovan. I sådant fall finns förutsättningar för att verksamheten kan starta den 1 januari 2015 med frågan om krisstöd utredd. För det fall frågan inte är slutligt avgjord i enlighet med vad som anges ovan, bör åtgärder vidtas under hösten 2014 inom

18 17 genomförandekommittén för att få en lösning till stånd från den 1 januari Kontaktpersoner eller kontaktpunkter i regionerna I dagens organisation finns kontaktpersoner i alla myndigheter. Detta föreskrivs också i 16 Rikspolisstyrelsens författningssamling 2012:32, FAP Dessa är ingången för utredare vid avdelningen för interna utredningar. Utredare vid avdelningen för interna utredningar kan exempelvis behöva specialister, t ex för biträde med tekniska undersökningar av datorer, och har då en kontaktperson i varje myndighet. I uppdraget ingår också att på begäran ta fram handlingar till interna utredningar och att vara kontakten mellan avdelningen för interna utredningar och myndigheten för biträde i andra frågor. På sina håll är det också till dessa som utredare vid avdelningen för interna utredningar vänder sig när de ska informera arbetsgivaren om att en polisanställd är skäligen misstänkt för brott och ska delges misstanke. Se vidare nedan under Underrättelse till arbetsgivare vid misstanke om brott. Även i framtidens organisation behövs kontaktpersoner. Projektgruppen har diskuterat dels var en kontaktperson bör finnas och dels vilka uppgifter denna bör ha. Det finns ett relativt stort antal kontaktpersoner i myndigheterna idag, runt 50-talet. Det är därför inte möjligt att begränsa antalet till en eller ett par personer i varje region. Det kommer även i framtiden att behövas kontaktpersoner i varje polisområde (motsvarar dagens län respektive områden i storstäderna). Projektgruppen har också diskuterat om kontaktpersonen kan ersättas av en funktion; dit utredaren vänder sig och som regionpolischefen ansvarar för att bemanna och kan se fördelar med en sådan kontaktpunkt. En kontaktpunkt kan finnas inom varje region. Ett telefonnummer kan anges och det bör vara regionpolischefens ansvar att bemanna kontaktpunkten över tid. Kontaktpunkten bör även fortsättningsvis ha i uppdrag att vara ingång för en internutredare som behöver biträde med en utredning. Behovet kan avse att ta fram handlingar eller att biträda på annat sätt, med teknisk kompetens eller med något annat i en utredning. Kontaktpunkten kan också vara avnämnare av information exempelvis om en händelse där en anställd är inblandad till utredare vid Avdelningen för särskilda utredningar. Projektgruppen vill här lyfta fram vikten av att det finns bra rutiner vid regionerna.

19 18 Projektgruppens slutsatser och förslag Det bör finnas kontaktpunkter vid varje region. Kontaktpunkten bör finnas på regionpolischefens kansli. Varje kontaktpunkt bör ha ingångar till varje polisområde inom regionen. Utredare vid Avdelningen för särskilda utredningar bör gå via kontaktpunkten när hjälp behövs och det inte är ett akut läge (när beredskapen kallas in). Uppgifterna för kontaktpunkterna är att vara en förmedlande länk mellan Avdelningen för särskilda utredningar och polisregionen. Det är en kommunikationspunkt där begäran om biträde lämnas. Kontaktpunkten bör inte ta emot och förmedla information om att någon polisanställd är misstänkt eller ska delges misstanke, se nedan under Underrättelse till arbetsgivare vid misstanke om brott. Projektgruppen hänvisar till vad som nämns under slutsatser och förslag för beredskapsorganisation, sid 11. Insynsrådet och regionspolisråden. Allmänhetens insyn Polisorganisationskommittén skrev i betänkandet En sammanhållen svensk polis om demokratisk insyn i verksamheten med särskilda utredningar; För att säkerställa demokratisk insyn i och kontroll av verksamheten ska Polismyndighetens insynsråd på nationell nivå och regionpolisråden på den regionala nivån få i uppgift att särskilt följa den verksamhet som bedrivs enligt förordningen (2010:1031) om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen m.m. (se avsnitt och avsnitt 9.6.1). Genom att regionpolisråden särskilt följer verksamheten med anmälningar mot polisanställda i respektive polisregion och återkommande rapporterar sina erfarenheter och iakttagelser får Polismyndighetens insynsråd en samlad kunskap om vilka anmälningar om brott som görs mot polisanställda samt andra påståenden om fel begångna av polisanställda i tjänst, t.ex. olämpligt beteende och bemötande. Med denna samlade kunskap kommer insynsrådet att kunna uppfatta när det finns behov av att ändra Polismyndighetens arbetsrutiner och när det finns behov av kompetensutveckling. Insynsrådet kommer då också att kunna ge rikspolischefen råd i dessa frågor. Det är regeringen, och inte den särskilde utredaren, som beslutar om insynsråd och regionpolisråd samt ledamöter i dessa. En promemoria med förslag rörande insynsråd och regionpolisråd lämnades den 28 februari 2014 till regeringen. Förslagen bygger helt på vad som föreslagits i kommittébetänkandet.

20 19 Sekretessfrågor Inom projektgruppen har frågan väckts, hur insynsrådets och regionpolisrådens och deras ledamöters uppgift att särskilt följa verksamheten med särskilda utredningar, förhåller sig till offentlighetsoch sekretesslagens (2009:400) reglering av förundersökningssekretessen. Projektledaren har lyft frågan vid ett möte med representanter för L 4, Justitiedepartementet. Enligt den information som för närvarande finns tillgänglig, kommer den nya förordningen för särskilda utredningar inte att i sak förändras. Det är av vikt för tilltron till verksamheten, att det finns möjlighet att följa avdelningens verksamhet och möjlighet för insynsråden och regionpolisråden att få insyn i verksamheten. Förhållandet är dock inte okomplicerat, i synnerhet när det gäller pågående förundersökningar. Frågan är om avsikten med insynen är att denna ska omfatta insyn i pågående utredningar. Projektgruppen vill här erinra om att det alltid finns möjlighet att vända sig till JK eller JO, som har rätt att få full insyn i även pågående utredningar. Projektgruppen anser att förhållandena bör klarläggas och att riktlinjer bör tas fram så att enhetlighet råder i landet. Projektgruppens slutsatser och förslag Det bör övervägas om chefen för rikspolischefens kansli i samråd med den av regeringen utsedda chefen för avdelningen för särskilda utredningar, ska få i uppdrag att utarbeta riktlinjer för hur ledamöterna i insynsrådet och regionpolisråden ska följa verksamheten för att enhetlighet ska uppnås inom den nya polismyndigheten. Skälet till val av funktioner är att den samordningsfunktion som ska finnas mellan regionpolisråden och insynsrådet, kommer att finnas på rikspolischefens kansli. Samråd bör även ske med Åklagarmyndigheten. När polisen blir en myndighet finns såväl möjlighet som anledning att i interna föreskrifter reglera hur den författningsreglerade insynen och det uppdrag som ledamöterna i råden har, ska genomföras i praktiken och hur dessa ska följa verksamheten vid avdelningen för särskilda utredningar och i vilket skede detta ska ske. Målet bör vara att detta sker på ett enhetligt sätt i regionpolisråden. Samordningsfunktionen får därigenom enklare att fullgöra sitt uppdrag. Insynsrådens och regionpolisrådens ledamöter bör få särskild utbildning eller information om sekretessreglerna. Det är projektgruppens uppfattning, att det är insyn i pågående utredningar som är en känslig fråga. Här ska beaktas både det allmännas

21 20 intresse av att förundersökningen ska kunna bedrivas effektivt och intresset av de enskildas integritetsskydd (18 kap. 1 och 35 kap. 1 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)). Härtill kommer att det inte får uppstå någon misstanke om att det skulle kunna ske en politisk styrning av pågående förundersökningar. I sammanhanget ska också beaktas den insynsrätt som framgår av 7 a förundersökningskungörelsen (1947:948). Under alla förhållanden bör insynen ske på likartat sätt vid alla regionpolisråden. Riktlinjer bl.a. om tillämpningen av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är redan av dessa skäl påkallade. Projektgruppen föreslår att ett uppdrag i enlighet med det ovan beskrivna, att ta fram riktlinjer för hur insynen ska ske, lämnas. Projektgruppen vill framhålla att insynen kan stärkas genom bättre löpande information. Denna kan exempelvis avse antalet anmälningar uppdelat på brottstyper, mer statistisk information och mer information om verksamhetens bedrivande och arbetsformer. Författningsförslag Projektgruppen föreslår vissa ändringar i förordningen (2010:1031) om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen m.m. vilket närmare redogörs för och kommenteras i bilaga 2. Projektgruppens slutsatser och förslag Av bilaga två framgår vilka förslag till förändring i förordningen som diskuterats. Arbetsrättsliga frågor och disciplinärenden Enligt 5 andra stycket förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen får Rikspolisstyrelsen biträda en polismyndighet vid utredning av ärenden enligt 14 lagen (1982:80) om anställningsskydd (arbetsrättslig utredning). Polisorganisationskommittén har inte föreslagit någon motsvarighet till bestämmelsen i instruktionen för den nya polismyndigheten eftersom detta blir en intern fråga för den myndigheten. Enligt projektgruppen bör regionerna själva hantera de arbetsrättsliga utredningarna inklusive arbetsrättsliga samtal. Detta är rena arbetsgivarfrågor och bör fullt ut också hanteras av arbetsgivaren. Samtliga sju regioner kommer vidare att vara av sådan storlek att de bör kunna genomföra arbetsrättsliga utredningar med egna resurser.

22 21 Projektgruppens slutsatser och förslag Verksamheten vid Avdelningen för särskilda utredningar bör vara renodlad i enlighet med syftet för verksamheten. Alla arbetsrättsliga frågor bör hanteras av arbetsgivaren och inom regionerna. Avdelningen för särskilda utredningar ska alltså inte lämna biträde på detta område. Projektgruppen anser att information om anmälan, misstanke respektive avslutade ärenden ska lämnas över till regionpolischefen. Underrättelse till arbetsgivare vid misstanke om brott Enligt 15 nuvarande internutredningsförordning ska Rikspolisstyrelsen 1) underrätta berörda myndigheter om inkomna ärenden om misstanke mot polisanställda och uppdragstagare. 2) Underrättelse ska även lämnas när ett ärende har slutbehandlats. 3) Rikspolisstyrelsen ska också snarast underrätta den myndighet där den misstänkta personen är anställd eller tjänstgör om omständigheter som kan vara av betydelse för bedömningen av om en befattningshavare bör sägas upp, avskedas eller avstängas från sin tjänst eller inte längre förordnas på grund av misstanke om brottslig gärning eller annat grovt olämpligt beteende. Det är i dagsläget inte säkert att den här regleringen kommer att finnas i en ny förordning. Behovet av information kan regleras genom interna föreskrifter, då polisen blir en myndighet. Undantaget är Säkerhetspolisen, se avsnittet Lagstiftning och bilaga 2. Projektgruppen har diskuterat hur och vart en underrättelse bör lämnas. Arbetsgivarens behov av information och underrättelse har sin grund i att misstankte om brott kan få arbetsrättsliga konsekvenser och vara påkallat av säkerhetsskäl. Den fråga som diskuterats har enbart varit hur och till vem en sådan underrättelse ska lämnas. Det råder en presumtion för förundersökningssekretess i utredningarna. Ärenden som hanteras av avdelningen för interna utredningar har därutöver ett särskilt skydd i form av ett särskilt datastöd och åtkomstskydd. Det är inte meningen att vem som helst ska kunna titta i ärendet eller få veta att någon kollega är anmäld eller misstänkt för brott. Vid flera myndigheter tas anmälan emot av den ovan nämnde kontaktpersonen. Vid någon myndighet informeras även företrädare för arbetstagarorganisationen.

23 22 Det är en öppen fråga hur många som tar del av en sådan här underrättelse från avdelningen för interna utredningar. Projektgruppens slutsatser och förslag Informationen att en polisanställd ska delges misstanke om brott, är en känslig information och ska hållas i en trängre krets och är inte avsett att spridas utanför den lilla kretsen. Det kan såväl vara till men för utredningen som för den enskilde. Projektgruppen menar att syftet med skyldigheten att lämna information är att arbetsgivaren ska veta att en anställd är misstänkt och kunna förbereda och vidta åtgärder, såväl ur ett arbetsrättsligt som säkerhetsmässigt perspektiv. Detta betyder att regionpolischefen eller avdelningschefen är den lämpligaste mottagaren eftersom det är arbetsgivaren som ska vidta eventuella åtgärder och som måste ha informationen. Kretsen av de som får informationen måste begränsas. Det bör därför vara regionpolischefen eller avdelningschefen eller den som denne utser som får informationen. Motsvarande funktioner på Ekobrottsmyndigheten och Säkerhetspolisen bör ha informationen. Om reglering sker i författning är detta till viss del löst, men närmare föreskrifter om hur informationen ska hanteras bör finnas. För det fall det lämnas över till Polismyndigheten att reglera detta i interna riktlinjer föreslår projektgruppen att såväl syftet som vem som ska motta informationen tydliggörs. Projektgruppen tycker således inte att kontaktpersonen (eller kontaktpunkten) bör ha den här uppgiften. Målområde; vilka ärenden ska hanteras här Vilka ärenden som ska hanteras vid Avdelningen för särskilda utredningar regleras dels i författning och dels av vilka ärenden Riksåklagaren beslutar ska handläggas vid Riksenheten för polismål (nuvarande 7 internutredningsförordningen). En översyn pågår just nu på riksåklagarens uppdrag vilken beräknas vara klar hösten Projektgruppen har fått en föredragning av den av riksåklagaren utsedde utredaren, och ser inte, såvitt nu kan bedömas, att det kommer att föreslås annat än smärre justeringar i nuvarande ordning. Avdelningen för särskilda utredningar kommer i så fall inte att påverkas. Alldeles oavsett vad som kan komma att föreslås, så kan projektgruppen inte lämna något förslag.

24 23 Kontaktpunkt för allmänhetens synpunkter Som angivits ovan under rubriken Avgränsning, kommer Projekt LS-2, som ska lämna förslag vad avser en nationell modell för att ta hand om allmänhetens synpunkter inte att redovisa detta förrän i september Projektgruppen har därför inte haft möjlighet att ta del av det arbetet. Projektgruppen har diskuterat huruvida vissa rena klagomål exempelvis en polismans uppträdande i samband med en kontroll skulle kunna hanteras utanför Avdelningen för särskilda utredningar. I dag skrivs anmälningar vid klagomål och sänds till avdelningen för interna utredningar. Åklagare prövar om förundersökning ska inledas. Olika synsätt har diskuterats i denna fråga. En del av gruppen menar att rena klagomål, som inte utgör någon misstanke om brott och där det inte finns någon anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats, skulle kunna hanteras på annat sätt än att upprätta brottsanmälningar som går via avdelningen för interna utredningar och åklagare. Ingen annan myndighet gör en brottsanmälan om det gäller olämpligt uppträdande. Det är sannolikt inte alltid i vart fall den enskildes avsikt heller. Detta förutsätter dock att dessa klagomål tas om hand på ett enhetligt sätt, att dokumentationen är tydlig och klar, att klagomålet eller synpunkterna kan följas i efterhand, att endast vissa personer som har kompetensen att avgöra om det är en brottsanmälan eller ett klagomål på uppträdande hanterar ärendet. Det finns säkert fler kriterier som skulle behöva prövas. En nationell modell måste säkerställa att i vart fall ovan nämnda kriterier kan uppfyllas. Andra i projektgruppen ifrågasätter om detta är en lämplig väg att gå och om inte nuvarande ordning bör behållas. Projektgruppen menar att det troligen krävs en ändring av 3 1 andra ledet i nuvarande internutredningsförordning för att ändra den nu rådande ordningen. Projektgruppen lämnar inte något förslag i den här delen, bl.a. då det inte är helt klart hur den nationella modellen för att ta hand om allmänhetens synpunkter kommer att utformas. Förebyggande verksamhet hur tas erfarenheterna tillvara? Det är viktigt att den kunskap och de erfarenheter som internutredningsverksamheten ger tas till vara på ett systematiskt sätt i syfte att förebygga brott och felbeteenden. Orsaker till att felaktigheter