BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ APRIL. Skellefteå skriver. 14 Vad skulle Johann ha gjort? En berättelse från Skellefteå

Transkript

1 BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ APRIL Skellefteå skriver # 14 Vad skulle Johann ha gjort? En berättelse från Skellefteå

2 Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013

3 # 14 Vad skulle Johann ha gjort?

4

5 Planet svängde åt vänster och började långsamt sänka sig ner mot jorden igen. Uppfylld av alla upplevelser betraktade jag molnens luddiga ovansida i mörkret utanför fönstret. För inte alls länge sedan vinkade jag farväl till Berlins tv-torn, som jag hade kunnat följa med blicken en bra bit upp i luften. Det är fascinerande hur långt det syns, också på kvällen. Jag hade haft en magisk vecka i staden. Aldrig hade jag trott att denna betonggrå tyska metropol skulle ha en sådan dragningskraft på mig. Nästan direkt jag steg ut på gatan den första morgonen kände jag att jag hörde hemma där. Trots att jag då befann mig på den kommersiella västra sidan och att alla omkring mig talade en märklig rotvälska som jag inte mindes från skolans tyskalektioner. Tanken på att åka till Berlin föddes kanske i samma ögonblick som jag träffade Johann. Jag klev in i köket på jobbet och där hade han vecklat ut sin långa kropp på en stol. När jag hälsade och tog hans hand sa han att han kom från Berlin. Jag skrattade rakt ut. Fick lov att förklara mig. Att många talat om staden under en tid och att det kändes så komiskt att plötsligt träffa en tysk. Som om det fanns ett dolt budskap. Att någon eller något försökt få in mig på detta nya spår utan att lyckas. Till slut fick de skicka ut en budbärare. Och vi blev vänner. På det där sättet man blir när det är som att man känt varandra länge. Jag kunde ibland snegla på honom och fundera på var vi setts. Fast jag visste ju att vi aldrig mötts förut. Inte i det här livet i alla fall 5

6 Med detta oväntade möte började jag närma mig Tysklands huvudstad. Nu hade jag ju en vän där. Efter midsommar åkte han tillbaka. Jag kände att ett tomrum bildades runt mig. Jag hade redan vant mig vid hans närvaro och så var han borta igen. Det var flera år sedan jag rest senast och ännu längre sedan jag åkt någonstans utanför Sverige helt ensam. Tänk om jag skulle Jag vågade inte skriva om det till Johann. Som typisk svensk ville jag inte tränga mig på. Om jag däremot bokade allt, resa och hotell, och sedan mailade att jag var på väg. Tänk om han då hade tid att ses, åtminstone en gång? Länge tvekade jag, men till sist fattade jag beslutet. Det fick bära eller brista. Och jag åkte. Med hjärtat i halsgropen irrade jag mig fram på flygplatsen Schönefeldt, hittade tåget mot centrum. Lyckades hoppa av vid Bahnhof Zoo och ta bussen. Jag var livrädd efter att ha läst om den platsens tidigare rykte. Att det var farligt att vistas där på natten. Min klocka visade på nästan 23.30, men oskadd ramlade jag av bussen på Bleibtreustrasse. Bleib treu, förbli trogen. Skulle jag förbli Berlin trogen? Jag rullade väskan några hundra meter efter Kurfürstendamm och andades ut när jag såg hotellskylten Berlin Plaza på Knesebeckstrasse. Mitt rum hade egen balkong och stort vitt kaklat badrum. Mina ben darrade när jag satte mig på sängen. Vad hade jag gjort? En sak var säker, jag hade utmanat mig själv och alla mina rädslor samtidigt. När jag kröp ner mellan de svala lakanen undrade jag vad morgondagen skulle bära med sig. Då skulle vi ses igen. Tänk om allt var annorlunda. Om den välbekanta känslan var borta. I så fall hade jag åtminstone gjort den erfarenheten och jag skulle stå ensam öga mot öga med Berlin. Oavsett vad som skedde så ville jag se och uppleva något nytt. Jag skulle klara mig själv, även om det var otäckt till en början. 6

7 Jag hade inte behövt oroa mig. Efter en trevande start flöt konversationen obehindrat igen och jag fick mitt livs överraskning. Johann inte bara gav mig en dag, vi umgicks varje dag och han visade mig runt, berättade och guidade mig som om han aldrig gjort annat i sitt liv. Berlin avslöjade sina allra bästa hemligheter för mig. Viskade i mitt öra och berörde mitt hjärta på djupet. Det var som att kliva in i en öppen och varm famn. Bara att gå på en gata fyllde mig med en jublande glädje och något började hända inom mig. Jag fick fatt om något som jag glömt bort. Jag hittade mig själv. Min nyfikenhet, min äventyrslystnad, min passion och inspiration. Jag hade kommit hem inuti också. Hittat den jag glömt att jag var och jag kände mig fri! Givetvis tog veckan slut alltför fort. Ett virrvarr av känslor hade rusat runt i kroppen sedan jag och Johann sagt adjö till varandra. Avskedet hade känts starkt, omtumlande och känslosamt. Mest beroende på att vi inte visste om vi skulle ses igen. Var detta sista gången? Vi hade upplevt så mycket tillsammans, haft så roligt, och nu hade tiden runnit ut. Jag skulle tillbaka till verkligenheten efter att ha levt en dröm. Det var knappt jag märkte när planet tog mark. Som i dvala följde jag strömmen in i ankomsthallen. Av en anledning jag inte längre minns hade jag beordrats att checka in min väska. Jag fick inte ha den som handbagage. Alltså var jag tvungen att vänta vid rullbandet istället för att gå direkt till flygbussen. Min bästa vän väntade på Cityterminalen och jag ville undvika att hon skulle sitta där ensam vid den här tiden på kvällen. Klockan skulle hinna bli innan vi var hemma hos henne. 7

8 Rullbandet på terminal 2 såg helt annorlunda ut än de jag var van att se. De brukade slingra sig som ormar genom ankomsthallen och resväskorna gled förbi liggande på en plan yta. Här stod de upp, svagt bakåtlutade, på ett L-format cirkulerande band. I mitten av ringen löpte ett annat band upp från undervåningen. Som en bro emellan de två fanns ytterligare ett kort band, vars uppgift var att mjukt föra ned väskorna på den L-formade gummiytan. De flesta människorna hastade iväg, bort mot bussar och tåg, medan vi var ett dussin som väntade på vårt bagage. Allting snurrade som det skulle och innan jag hann sjunka djupare tillbaka in bland mina nyvunna minnen började väskor dyka upp från underjorden. Alla stirrade vi förundrat på den där lilla bron mellan världarna, den som matade på med väska efter väska Plötsligt hände något. Två resväskor hakade i varandra. De nästkommande byggde vidare på klumpen och sedan stannade allting upp, med undantag för det cirkulerande bandet nedanför. Det fortsatte röra sig varv på varv, som ett aldrig tystnande eko. I det läget var vi bara en handfull människor kvar. Samtliga fokuserade på stoppet och verkade försöka sig på att lösa upp det med mental kraft. Inget hände. Jag såg mig omkring. Lokalen var inte så stor och förutom oss resenärer och rullbandet fanns inte mycket annat att se. För att hitta hjälp var man tvungen att bege sig ut i den angränsade hallen och enligt mina beräkningar var det troligt att man fick gå långt för att hitta någon. Bredvid mig stod en stor och stark karl. Förväntansfullt sneglade jag på honom. Han borde väl ändå kunna lösa problemet, men han rörde inte en muskel. Ingen rörde sig 8

9 överhuvudtaget. Med rynkad panna betraktade jag scenen. Det borde vara en enkel match att klättra upp och med handkraft kasta ned väskorna och på så sätt lösa proppen. I det ögonblicket kände jag hur en stark energi uppenbarade sig bakom min högra axel. En röst ljöd i mitt huvud: Vad skulle Johann ha gjort? Det var som om jag skakats om inifrån. Vaknat upp ur en sömn. Vilken underlig fråga! En sida hos Johann som jag beundrade var hans förmåga att ta itu med saker. Såg han något som behövde flyttas, ändras eller åtgärdas gjorde han det. Utan större åthävor. Givetvis tänkte han igenom saken innan, men tiden mellan tanke och handling var bara ett par minuter. Han funderade inte i dagar som jag kunde göra ibland när jag hade särskilt svårt att bestämma mig. Ändå fanns den där snabba initiativrikedomen hos mig också. Jag hade bara inte använt den på länge. Med en suck tog jag ett steg fram. Följde bandet en bit för att hitta bästa stället att kliva upp på. När jag hittade det tog jag sats. Det svåraste var att ta spjärn på det band som fortfarande rörde sig, men jag hann inte falla omkull. Ett sista skutt och jag var uppe på toppen. Jag fick böja mig över en låg metallkant för att få tag på den första väskan. Den var tyngre än jag beräknat, men jag lyckades ändå hasa över den på bron och som jag trott började den röra sig automatiskt när dess sensor kände av objektet. Sedan högg jag tag i nästa väska. Lika tung. Med kraft svingade jag den framåt. När jag tog tag i den tredje klumpen kom bandet igång igen. Proppen var löst och de sista väskorna kunde med lätthet trilla ner mot sina ägare. Tacksamma blickar kastades upp mot mig. Ett och annat tack färdades genom rummet och jag kände 9

10 hur jag växte en meter eller två. Visst var jag kvällens hjältinna!? Jag hade vågat ta ett initiativ när ingen annan rört ett finger. Ännu en sida hos mig hade fått stiga fram igen. I nästa andetag insåg jag att jag snart skulle vara ensam kvar och hur skulle jag komma ner från min triumfbåge? Med en känsla av stigande panik i bröstet vände jag mig om för att se om jag kunde ta samma väg ner. Döm om min förvåning när min blick föll på en prins och hans ädle springare. Utan att jag märkt det hade en man från markpersonalen dykt upp. Han stod nedanför mig, grensle över en sparkcykel med stort träflak. När våra ögon möttes sträckte han upp en hand mot mig. Den andra vilade på sparkcykelns styre. Tacksamt tog jag hans varma hand och skred som en drottning ner på golvet igen. Han berömde mitt tilltag. Sa att det var handlingskraftigt gjort av mig. Ytterligare en meter längre flög jag fram mot min egen väska, lyfte ner den och drog den med mig mot utgången. Ibland överraskar livet oss. Ett möte och alla inre Dominobrickor börjar falla. Vi gör nya erfarenheter, får nya lärdomar och kommer oss själva närmare i processen. Hjärtat klappar och visar oss vad vi saknat och hurdan vägen egentligen kan se ut. Något så enkelt som en resa kan ge oss modet att utföra hjältedåd. Om än i liten skala. 10

11 11

12 Önskar du ge författaren feedback på novellen? E-posta till Vi förmedlar sedan mailet till författaren.