Med MFK till Kenya 3/8-12/ /9 Med MFK till Kenya

Transkript

1 Med MFK till Kenya 3/8-12/ /9 Med MFK till Kenya Efter den lyckade utflykten med Marks fågelklubb 2010 till Bulgarien väcktes frågan om man kanske skulle ordna nästa resa till Kenya. Kanske kom frågan mest på skämt, men Kjell hade på ett brilliant sätt arrangerat och ordnat resan till Bulgarien och eftersom Kjell och Gunnel hade kontakter i Kenya, visade sig det vara realistiskt. Kenya är lite större till ytan än Sverige. Befolkningen var enligt senaste folkräkningen ,610,097 personer med en medelålder av 18 år. Befolkningen består av mer än 40 olika folkgrupper med sinsemellan olika seder och språk. Kenya ligger på ekvatorn. Landet är emellertid till stora delar högt beläget, vilket medför soligt och varmt väder men inte sällan kyliga nätter. Det mesta regnet faller som monsunregn efter vår- och höstdagjämningarna. Vissa djur genomför också vandringar efter födan och det mest kända exemplet är gnuernas vandring från nationalparken Serengeti i Tanzania till Masai Mara i Kenya, och i augusti förväntas gnuerna vara i Kenya. Detta var ett viktigt skäl för att resa dit i början av augusti. Först hade vi tre dagar i Masai Mara och därefter bodde vi i Kampi Ya Moto. Redan i Nairobi gjorde vi några fågelobservationer, t ex svartvit kråka (Pied Crow), brun glada (Black Kite) och brokärla (Pied Wagtail). Vägen fram till den lilla staden Naruk gick snabbt och utan avbrott. Därifrån till nationalparken upphörde i princip vägen. Asfalten var borta på stora områden av vägen och ersattes av gropar, varför chaufförerna mestadels körde på vägsluttningarna eller rentav ute i terrängen. I Masai Mara väntade en sen lunch vid Cuir Camp Lodge, just utanför parkens östra del. Vi fördelades på antingen tält under tak eller små hus, alla med egen toalett och dusch. Maten serverades som buffé så man kunde plocka sådan mat som man vågade äta. Det mesta var typ grytor, korvar o.d. som var väl genomkokt. Till maten drack vi buteljerade drycker, f.a. Tusker-öl. Det fanns få glas, men det kändes tryggt att dricka direkt ur flaskan. Masai Mara Ett klassiskt måste för alla som åker på safari till Kenya. Det är ett savannområde vid gränsen till Tanzania, där savannen fortsätter som nationalparken Serengeti. Den är 6 x 2,5 mil och avgränsas västerut av en hög förkastningsbrant men österut mer diffust av bergsryggar som når över 2000 möh, men eftersom slätten ligger på möh ser bergen inte så höga ut. Nationalparken delas av Marafloden i en östlig och en västlig del och när gnuerna i stor mängd skall korsa floden för att komma ut på de stora slätterna får de problem med krokodiler och trängsel då alla vill över samtidigt. Vi var hela tiden inom den östra delen från porten till den bro som går över Marafloden vid gränsen till Tanzania. Vi gjorde en eftermiddagstur den första dagen, en heldagstur den andra och en morgontur före frukost och vid soluppgången. Redan på vägen dit mötte vi en marabustork, som spankulerade kring massajbyn och medan vi väntade på att våra chaufförer skulle lösa entrébiljetter studerade vi trefärgade glansstarar, en fjärilsfink, vitbukade siskor och en strimsiska samt ett par palmduvor. Vi kom väl överens med vår trevlige chaufför, som med ett skratt accepterade alla våra rop att han måste stanna eftersom vi såg en fågel. Och det fanns många fåglar. I den litet bergigare delen nära infarten fanns små flockar av gnuer och andra

2 Med MFK till Kenya 3/8-12/ /9 antiloper: thomson, grants, impalas, topi, koantiloper, vattenbock, liksom av den största antilopen, eland, och den minsta, dikdik. Elefanter, giraffer och sebror samt mindre buffelhjordar fanns också. Den sista, tidiga morgonen gav oss rörliga rovdjur, bl a två lejoninnor med tre och fyra ungar, en grann hane som var ute och inspekterade menyn liksom två geparder som just tog de sista tuggorna från sitt morgonmål, med ett par vitnackade korpar och en vitryggad gam som ivriga åskådare. Kjell hittade denna frukostbild, men chauffören meddelade ut fyndet och när vi åkte därifrån hade ett stort antal bilar kommit till platsen. På dagarna såg vi mer stillsamma lejon och geparder samt en leopard. Dag två körde vi över den stora slätten och den var nerprickad av miljoner gnuer. Det blev mycket mat för rovdjuren och asätarna. Stora flockar av gamar fanns omkring gnuerna, i träd, i luften och på marken där något stackars djur hade stupat eller vid rester efter rovdjurens måltider. Vanligast var de vitryggade gamarna (Vhite-backed Vulture) och de något större Rüppellgamarna (Rüppell s Griffon Vulture), de senare kännetecknades av att de vuxnas fjädrar på vingarna var vitkantade. Dessutom såg vi örongamar (Lappet-faced Vulture), med kraftiga näbbar, och små kappgamar (Hooded Vulture). Gamarnas bordskick följde inte etikettens regler om matro. Tvärsom var det en kamp om de bästa platserna för öppen ridå! I Marafloden fanns ett stort antal uppsvällda gnukadaver och många flodhästar låg på stranden. Såvitt jag förstod var det framförallt trängseln som åstadkom skadorna och inte krokodilerna. De krokodiler vi såg var mätta och helt inaktiva. Även här fanns många gamar, men också marabustorkar och en och annan helig ibis (Sacred Ibis) som inte var heligare än att de också tog för sig av överflödet. Några flodhästar klarade inte solen och värmen på land utan fanns nere i vattnet. En inte alldeles angenäm odör låg över Marafloden! Vi åt lunch vid floden. På marken omkring oss pickade stora flockar av små ökenvävare (Grey-capped Social-Weaver) i sig smulor efter turister liksom fjällhuvade skäggfinkar (Speckle-fronted Weaver). Trädgårdsbulbyler (Common Bulbul) fanns i träden och på marken och i träden sågs många vävarebon. Ulla-Britt fotograferade en färggrann fågel i en buske, som vi identifierade som en violbukad granatastrild (Purple Grenadier), som förutom den violblå buken hade ett blått fält på det rostbruna huvudet. Här fanns vackra blå och röda agamödlor på marken. Efter maten gick vi en några hundra meters promenad med beväpnad vakt längs floden för att njuta av djurlivet! Litet bisarrt var att se en brokärla satt på en gnuklöv som stack upp ur vattnet. Lilabröstade blåkråkor (lilac-breasted Roller) var vanliga, och vi såg dem på alla ställen i Kenya. På marken gick kron- och vårtvipor. Ett par koritrappar (Kori Bustard) lät sig väl beskådas. Det är världens tyngsta flygande fågel. Den markgående rovfågeln sekreterarfågeln (Secretary Bird) spankulerade omkring och letade ätbart i form av ormar, ödlor, gnagare och insekter, som den sägs trampa ihjäl. Vi såg även hönsfåglar: vitstrimmiga frankoliner (Red-necked Spurfowl) och hjälmpärlhöns (Helmeted Guineafowl). En savannörn (Tawny Eagle) satt och höll utkik bland gnuflockarna. Flera svartvingade glador (Black-shouldered Kite) sågs flygande här och på andra platser i Kenya. Den rödnäbbade gycklarörnen (Bateleur) uppträdde såväl på marken som i luften liksom augurvråkar (Augur Buzzaard).

3 Med MFK till Kenya 3/8-12/ /9 De största fåglarna är strutsarna och i Masai Mara finns massajstrutsen (Common Ostrich) vars hane har skär hals och ben. Andra stora fåglar är den gulnäbbade ibisstorken (Yellow-billed Stork) och den sadelnäbbade storken (Saddle-billed Stork). Bland något mindre fåglar kan nämnas svarta termitskvättor (Sooty Chat) som när de flög iväg exponerade stora vita fält på vingarna. Vidare de stora tofsprydda barkindade turakoerna (Bare.faced Go-away-bird) och de vitkindade musfåglarna (Speckled Mousebird), som till färg och med tofsen kunde ytligt likna sidensvansar. En kväll besökte vi den närbelägna massajbyn som betalande gäster. Byn låg bara ett par hundra m från vår lodge. En klassisk by med hus av grenar täckta med lera och en liten ingång. Centralt i huset fanns ett litet allrum med kök där maten lagades över eld. Byn omgärdas av ett stängsel av taggiga buskar som skall hålla djuren inne och vilddjuren ute. Huvudrätten består av blod och mjölk samt majs. Man mjölkar korna och blöder dem på några dl blod var 3 vecka. Ett gäng killar klädda i röda bordsdukar sjöng en välkomstsång och dansade en dans där stående höjdhopp var huvudingrediensen. Därefter visade de hur man gör upp eld genom att snurra en pinne mot en träbit, vilket lyckades till slut. Sedan var det kvinnornas tur att sjunga sin välkomstsång, även de klädda i färgglada kläder. Till deras dans anslöt sig några av våra kvinnor, men det var ingen av massajerna som bjöd på dem. En titt i en hydda ingick och därefter började kommersen. Bakom hyddorna hade man packat upp sina varor. Några köpte samma bordsduksliknande textiler som användes som kläder, inte minst för att kunna värma sig med på natten. Kampi Ya Moto Efter Masai Mara hade vi vår bas i The Stables Guest House hos Wendo och Shaees. Shaees är förman och bodde på detta stora jordbruk, som ägnade sig åt boskapsskötsel i stor skala. Man hade 1000 (?) kor som gick i vall med herdar hela dagen. Gården ligger i byn Kampi Ya Moto ungefär 30 km norr om staden Nakuru och 15 km söder om ekvatorn. Wendo ledde ett projekt som kallades Dandelion Africa. Syftet är att stödja kvinnor så att de kan bättre klara sig. Wendo har en liten stab på plats och får också hjälp av svenska volontärer! Vi bodde bra. Man hade byggt om stallet till rymliga rum med dusch och toalett. Här fanns myggnät som räckte ner omkring sängarna. Väggarna mellan rummen nådde inte upp till yttertaket och innertaket bestod av väv. Detta var praktiskt. Ulla-Britt och Barbro i grannrummet kunde lätt lösa samma korsord och fråga varandra om lösningar. Här var alltså jordbruksbyggd. Gården låg på knappt 1800 m höjd över havet och vi hade en vacker utsikt över ett böljande landskap där betesmarkerna omväxlade med små skogsdungar och busk- och trädridåer. Varje morgon satt Lothar tidigt vid stallets gavel, insvept i sin rödrutiga massaj-bordduk och prickade in det ena krysset efter det andra och kunde informera oss när vi kom ut. Det hördes fågelsång som i mångfald och intensitet likande vad vi upplever i maj. Nära Lothars utsiktsställe fanns många vävarfågelbon i ett par träd. De flesta innehades av den vitbrynade sparvvävaren (White-browed Sparrow-Weaver) men även en rödhuvad vävare tog sig då och då en titt på boet. En gul dvärgmaskvävare (Little Weaver) brukade varje morgon komma och knacka på vår fönsterruta och den likaledes gula baglafechtvävaren (Baglafecht Weaver) med mörk mask för ögonen sågs ofta i omgivningen. I träden sågs också en afrikansk gråspett

4 Med MFK till Kenya 3/8-12/ /9 (Grey Woodpecker) och flera olika arter av glansstarar (trefärgad (Superb Starling), blåkindad (Greater Blue-eared Starling) och Rüppells (Rüppell s Long- Tailed Starling)) liksom flera arter duvor. Ett par svartvingade glador brukade sitta på ledningsstolpar. På morgonen kom kohägrar (Cattle Egret) flygande från sina natträd för att följa med boskapen under dagens bete. I träden på gården uppehöll sig helsvarta kapkråkor (Cape Rook) och härfågeln (African Hoopoe) kom på besök. Allt emellanåt kom vildvittrorna ropande, dvs hagedashibisarna (Hageda Ibis), mörka fåglar som hela tiden uppehöll sig i gårdens närhet. I buskarna blommor sågs olika siskor. Om man hade tur kunde även storfotsjägaren Kjell ses komma ur en liten dunge på en kulle, litet besviken över att fjolårets storfot inte fanns kvar. Där fanns i alla fall Heuglins ökenlöpare (Heuglin s Courser) liksom landsköldpaddor. Några arter svalor uppehöll sig på och kring husen, en mindre strimsvala (Lesser Striped Swallow), häckade i baren. I och kring fågelbadet vid matsalen kunde man se många exotiska fåglar, t ex rödkindade fjärilsfåglar (Red-cheeked Cordon-bleu), silverfåglar (Silverbird), vitbrynade snårtrastar (White-browed Robin-Chat) och fläckiga klippduvor (Speckled Pidgeon), som alla störde matron. Inte blev matron bättre när en augurvråk eller en afrikansk tofsörn (Long-crested Egle) seglade fram och slog sig ner i ett träd eller när Afrikas svar på kolibrier, glänsande solfåglar hovrade framför nektarstinna blommor. Vi gjorde korta och långsamma promenader, eftersom det var så många fåglar som pockade på uppmärksamheten. I träden satt kärleksfulla dvärgpapegojor (Lovebirds). Lika tätt satt paret av rödnäbbade amaranter. Blånackade musfåglar fann föda på marken i kornas kvällshagar. Flera arter av barbetter, sparvstora släktingar till hackspettarna, arnaudbarbett (D Arnaud s Barbet), rödgul barbett (Red-and yellow Barbet), rödpannad barbett (Red-fronted Barbet) samt flankstreckad barbett (Spot-flanked Barbet) uppehöll sig i buskar vid vägen. Arnaudbarbetterna har en röd fläck på undergumpen och under sången böjdes stjärten antingen upp mot nacken eller fördes ivrigt från sida till sida så att fläcken exponerades. Mer spektakulära var de ganska stora stornäbbade afrikanska gråtokorna (African Grey Hornbill) liksom de vackra gråryggade törnskatorna (Grey-backed Fiscal). På fälten gick hageshdaibisar och en svarthuvad häger (Black-headed Heron)slog sig ner samtidigt som en östlig svarthuvudgylling (African Black-headed Oriole) flög från och till ett buskage så att vi misstänkte att den kunde ha bo där. En av dagarna var vi inbjudna till Phyllis Memorial Childrens Home. Detta hem var orsaken till att vi kunde genomföra resan. Gunnel bakar och syr för försäljning och vinsten går till barnhemmet. Det senaste bidraget från Gunnel är en barnbok som såldes för första gången på Skene Marten. Kjell och Gunnel hade varit här föregående år och då bott på samma ställe och det var vårt värdpar som skötte kontakterna med safaribussföretaget. Det finns ett sort svenskt engagemang i barnhemmet och dess skola. Man tar hand om barn som inte har eller kan tas omhand av sina föräldrar. Insamlade medel i Sverige bidrar stort och svenska volontärer arbetar ofta vid barnhemmet. För närvarande finns 74 barn från 4 år och uppåt. Barnen bor i stora sovhus, ett för flickorna och ett för pojkarna. Skolgång finns på platsen upp till och med högstadiet. I sommar fick man elektricitet. Vatten samlas från taken och leds till cisterner och för närvarande pågår ett brunnsborrningsprojekt. Barnen stod uppställda innanför porten när vi kom fram och sjöng välkomstsånger. Skolledningen hälsade oss välkomna, redogjorde för verksamheten, visade oss runt i alla lokaler, sovsalarna, matsal, kök, skollokaler. Lokalerna var med svenska mått mätt primitiva men av undervisningsmaterial att döma låg utbildningen på hög

5 Med MFK till Kenya 3/8-12/ /9 nivå. Sedan man fått elektricitet kan man ha datorstöd i undervisningen vilket skylten Computer Room visade. Undervisningsspråket är engelska och det andra språket som lärs ut är swahili. Båda språken kan vara främmande för barnen då de kommer hit. Vi hade med oss ganska mycket kläder och leksaker som delades ut till barnen vid en ceremoni. Vi hade trivsamma dagar, med mycken fågelskådning. När det började skymma samlades vi på en täckt veranda vid stallet och gick igenom dagens tilldragelser över en aptitretande whisky eller en öl, tränade på svenska sånger innan det blev dags att i mörkret söka oss till matsalen på det stora husets veranda för att inta middagen. Vi hade med oss ett antal trädgårdslampor med solceller, vilka det välsjungande gänget från MFK i mörkret en kväll och till värdparets förvåning överlämnade till luciasången i minst 18 stämmor! Här behövdes verkligen sådana lyktor för att markera vägen mellan stallet och matsalen! Regntiden verkade komma tidigt i år. Efter några helt klara dagar kom några dagar då molnen tornade upp sig på eftermiddagarna med regn och åska och strömavbrott fram mot kvällen. Grusvägens gropar vattenfylldes och bidrog starkt till tjusningen att åka bil i detta i övrigt fascinerande land. Sjöarna i Rift Valley. Våra utflykter gick till fyra sjöar i Rift Valley. Den nordligaste heter Lake Baringo som ligger under 1000 möh, därefter kommer L Bogoria, båda på norra halvklotet. Söder om Kampo Ya Moto ligger L. Nakuru och L. Naivasha. L. Bogoria och L. Nakuru saknar helt avlopp och avdunstningen höjer både salthalt och ph-värde, sodasjöar. L. Baringo och L. Naivasha saknar också synliga avlopp men antas ha underjordiska eftersom vattnet är sött i dem. I sodasjöarna produceras mycket blågröna alger och smådjur som äter dessa alger. Algerna innehåller ett rött pigment som ger flamingos deras färg. Flamingos samlas i stora flockar för att äta av algerna (mindre flamingo, Lesser Flamingo) och smådjuren (större flamingo, Greater Flamingo). De större flamingorna är inte så bundna till saltsjöarna som de mindre. Om salthalten och ph-värdet är endast måttligt förhöjda kan det finnas fisk, som attraherar fiskätande fåglar. I sötvattenssjöarna finns förutom fisk även både krokodiler och flodhästar. L Nakuru Vår första utflykt gick till L. Nakurus nationalpark. Parken omfattar sjön med lite mark runt denna. Den är inhägnad för att skydda djuren mot tjuvskyttar. I synnerhet är noshörningar begärliga byten. Vid norra stranden lämnade vi bussarna för att på närmre håll studera fågellivet. Söder om sjön besökte vi ett par bergshöjder för att beskåda sjön från ovan och intog vår medhavda lunch. Vid stranden lät det som vid en svensk skrattmåskoloni. Men det var gråhuvade måsar (Grey-headed Gull) som lät som skrattmåsar. Här fanns också skäggtärnor och vitvingade tärnor. Många mindre och större flamingos gick och betade i det grunda vattnet och vita pelikaner (Great White Pelican) fiskade i stora flockar. Styltlöpare var vanliga liksom storskarv. Den vithuvade skrikhavsörnen (African Fish-Eagle) lever på fisk, men är inte främmande för att ta fåglar, så här fanns mycket för den att äta. Här fanns många marabustorkar. De är vanligen asätare

6 Med MFK till Kenya 3/8-12/ /9 men kan också ta fåglar. Detta var säkert orsaken till oron bland andra fåglar när storken flög över dem. Ett flertal gulnäbbade ibisstorkar stod på stranden och i strandkanten gick några skedstorkar (Spoon-billed Stork) och åt. Nilgäss (Egyptian goose), smed- och kronvipor (Black-smith Lapwing, Crowned Lapwing) samt en del andra vadare gick vid strandkanten. Ute på sjön simmade svarthalsade doppingar. En gråhäger liksom ägrett- och silkeshäger tillbringade sin dag i strandvattnet. En flock zebror drack vatten i en å som rann ut i sjön alldeles intill oss och i de gulbarkade feberträden (akacior kallade så av britterna som trodde att det var träden som gav febern) satt några stora grå och vita kungsfiskare, gråfiskare (Pied Kingfisher). Det var svårt att slita sig från platsen, i synnerhet för Bertil, som satt på sin medhavda stol och fotograferade några bufflar som låg i en pelikanflock. Vi belönades strax efter avfarten genom att vi fick se några grå krontranor (Grey Crowned Crane). I en flock av bufflar fick vi våra första noshörningar. Det var trubbnoshörningar (white rhinos, white är en felöversättning från afrikaans, där weit betyder vid, dessa djur har en bred käft, de går fram som en gräsklippare när de äter!). Bufflarna bar buffelhackare, här mestadels rödnäbbade (Red-billed Oxpecker) och sällskapade med kohägrar. Thomsongaseller betade bland fåglarna och i skuggan av ett par träd låg en noshörning med sin lilla kalv, fast det som på litet håll såg ut som en liten noshörning var faktiskt bara ett vårtsvin. Innan vi åkte upp på höjderna fick vi tillfälle att på nära håll se en ung augurvråk i ett träd. Senare fick vi tillfälle att även se vuxna vråkar, både här och på andra platser. Väl uppe på kullen hade vi en fantastisk vy över sjön. Den var på sina ställen helt vitprickig av pelikaner och på andra skär av flamingos. Uppe på klippan fanns ödlor både färggrann blå och röd agam och en annan större ödla som höll på att ömsa skinn. Några klippgrävlingar kom fram strax intill oss ur skrevor i berget, gräsätande djur som sägs vara närmast släkt med elefanter. Efter lunch jagade jag och Staffan en vacker fågel, som tvingade oss ut i en livsfarlig bergsbrant för att få bilder. Det var en klippskvätta (cliff chat), svart fågel med litet vitt på vingen och roströd buk. Efter återkomsten till säkerheten hade Ulla-Britt redan fotograferat den när hon satt och vilade middag. Nedfarten bjöd på flera begivenheter. En stor sköldpadda korsade vår väg. Därefter spärrades vår väg av en flock bufflar, och vår chaufför vågade inte köra mellan dem. Framför buffelflocken fanns några Rotschildgiraffer. Strax därefter låg ett par lejonhanar och vilade sig mitt på vägen och bara försiktig övertalning med hjälp av bilen fick dem att masa sig iväg ett par meter. Chaufförerna hade sett att ett par noshörningar nere på slätten var spetsnoshörningar. Innan vi kom fram så att vi såg dem närmre, dök det upp en egendomlig varelse vid sidan av vägen. En rätt stor, brun fågel med relativt korta ben och ett huvud som såg ut som hacka eller en hammare i profil. Det var en hamerkop som engelsmännen kallar den efter afrikanderna, på svenska heter den prosaiskt skuggstork. Senare såg jag ett bo längre upp i Rift Valley. Ett jättestort alldeles runt bo centralt i ett träd. Vi kom inte så nära spetsnoshörningarna (eng. black rhino). Nosen är smal eftersom den lever på blad i buskar. Det som imponerade mest var det långa spetsiga främre hornet, roten till noshörningarnas olycka. I en liten damm simmade kapänder (Cape Teals)och gulnäbbade änder (Yellowbilled Duck). En liten märklig fågel sätt på några strån. Det var en finkstor svart-

7 Med MFK till Kenya 3/8-12/ /9 och vit fågel med röd näbb och mycket lång stjärt. Det var en hane av dominikaneränka (Pin-tailed Whydah). Det är bara under parningstiden som den ser så tjusig ut, annars ser den ut som vilken gråstrimmig siska som helst. Den boparasiterar på olika astrilder. Förutom en sadelnäbbsstork bjöd inte L. Nakuru på fler arter. Utanför infaren till parken fanns en flock babianer som specialiserat sig på att stjäla mat från turister och en tofsörn exponerade sig vacker i toppen av en acasia. På vägen hem besökte vi Menengaikratern, en 8 km vid krater, där bottnen ligger ca 500 m nedanför kraterkanten. En del varma källor visar att det fortfarande finns vulkanisk aktivitet. Utsikten var vid och vi såg hur det regnade ur åskmolnen norr om oss. Lake Bogoria Efter att med viss möda ha korsat ekvatorn norrut svängde vi ned mot L Bogoria. Vädret var rätt mulet denna dag, men ur fotografisk synpunkt slapp man de väldiga konrasterna mellan solbelyst och skugga som de soliga dagarna erbjöd. Som redan nämnts är detta en sodasjö. Vi åkte ut på den flacka stranden i sydost. Stora mängder med flamingos, mest de vackert färgade mindre men också många större. Vi fick se att de kunde simma ungefär som svanar. Några vitkindade visseländer och någon mer and, inte helt säkert identifierad, fanns på sjön. Strutsar gick på stranden liksom sporrvipa, nilgäss och silkeshäger. Däremot lyste fiskätare med sin frånvaro. Vid en liten bäck som rann ut i sjön höll flera arter av vävare på att inreda sina hem. Här fanns bl a gulryggad vävare (Golden-backed Weaver), mindre maskvävare (Lesser masked weaver), dvärgmaskvävare (Little Weaver), vitbrynad sparvvävare (White-browed Sparrow-Weaver) liksom den vithuvade buffelvävaren (White-headed Buffalo-Weaver). Efter hemkomsten har vi identifierat på Ulla-Britts bilder ganska många blodnäbbsvävare (Red-billed Quelea), som kanske är världens talrikaste fågel. Några kastanjebruna sparvar (Chestnut Sparrows) delade också träd med vävare. Dominikaneränkan som vi redan avbildat i Nakuru fanns här liksom sin mörkblå släkting, praktänkan (Steelblue Whydah). Den senare satt på marken och fick lägga sin långa stjärt åt sidan. Obekvämt utstyrd fågel, men efter parningstiden blir även denna en obetydlig gråbrun finkliknande fågel, som liksom honor och ungfåglar skall vara mycket lika den fågel, som de boparasiterar hos. Vid bäcken stod en ibisstork. En styltlöpare stod på ett ben i det stilla vattnet och spegelbilden förlängde det benet kraftigt. Vårt mål var heta källor i och vid vattnet, som är ett tecken på vulkanisk aktivitet. Kjell hade köpt ägg vid infarten och chaufförerna lade äggen i en nätkasse och kokade dem. I buskarna fanns blek flugnappare (Pale Flycatcher), rödögd duva ((Red-eyed Dove) och en grön, blå och gulglänsande smyckesolfågel (Beautiful Sunbird). Här fanns också den blånackade musfågeln (Blue-naped Mousebird) och den vitbukade turakon (White-bellied Go-away-bird). Nästan helt sammansmälta med gruset vid vägen kom två strimmiga flyghönor (Lichtenstein s Sandgrouse) som snabbt försvann in i buskagen. Några klippgrävlingar klättrade bland klippor och vid utfarten såg vi några Grants gaseller.

8 Med MFK till Kenya 3/8-12/ /9 Lake Baringo Lake Baringo var den nordligaste sjön vi besökte. Det hade uppenbarligen regnat mycket eftersom de floder som korsade vägen var välfyllda. På ett ställe fick bussarna åka i vatten för att komma över. Ändå befinner vi oss vid gränsen till norra Kenyas torrland. L. Baringo är en sötvattenssjö, som ligger på 970 möh, den lägsta platsen vi besökte. Det är ingen nationalpark men är känd för sin fågelrikedom. Vi åt lunch på en bergsrygg väster om sjön med en magnifik utsikt över den. Då hade vi en imponerande förkastningsbrant av vulkanisk basalt på vår andra sida. Denna ingår i en serie av förkastningar som utgör den västra avgränsningen av Rift Valley och det var på grund av denna som namnet på dalen myntades av en skotsk geolog, John Gregory Här i sjön finns på en ö världens största häger, goliathägern, men vi hade inte möjlighet att åka dit. En guide med fågelkunskap anslöt till oss. Han hade bl.a. en uggla som han ville visa oss. Tyvärr hade han inte gett barnen från den närbelägna byn dricks nog så de hade skrämt bort ugglan. Ute i bushen dök det upp ett antal kvinnor med barn. De började sjunga för oss och förväntade sig nog också dricks. Vi fick i alla fall se heuglins ökenlöpare, en europeisk nattskärra, en pygméfalk (Pygmy falcon) och några vitstrupiga biätare (White-throated Bee-eater) innan vi kom ner till sjön i byn Kampi Ya Samaki. En liten pojke kom och visade upp sin fångst av fisk. Vi kom fram till en grund strand med vassruggar i. I vassen fanns en familj med gråfiskare. En liten oerhört vacker kungsfiskare i blått och orange flög omkring i vassen, malakitkungsfiskare (Malachite Kingfisher). En ormhalsfågel (African Darter) satt på en torr trädgren ute i vattnet. På en ledning satt ett par vackra törnskator med vit hjässa och bröst, Rüppells vitkronstörnskata (Northern White-crowned Shrike) liksom en klykstjärtad drongo (Fork-tailed Drongo), en svart fågel som nästan ser ut som en liten kråkfågel. Lake Naivasha Några mil söder om Nakuru längs vägen till Nairobi ligger sötvattenssjön Lake Naivasha. Det är en grund sjö, i genomsnitt 6 m men vattendjupet varierar kraftigt med ibland mycket lågt vattenstånd. Sjöns yta ligger på nästan 2000 möh. Även här finns geotermisk aktivitet, som utnyttjas för elproduktion. Klimatet och solen nästan rakt upp ger goda betingelser för blomsterodling för export till Europa och stora ytor täcks av växthus runt sjön. Dessa förbrukar en hel del vatten. Sjön utgör ingen nationalpark eller reservat, men det finns stora, huvudsakligen privata reservat i omgivningen. Himlen var mulen [vi passerade Elsemere, en egendom där Joy Adamson bodde tills hon mördades Joy Adamson är känd för boken Born Free om lejonet Elsa som man lyckades återbörda till naturen.] Sydöst om sjön ligger Lake Oloiden, en tidigare vik som avskilts genom landhöjning. Här gjorde vi vårt första stopp och under färden ner till sjön genom skogar av gula feberträd såg vi babianer, giraffer, impalor och zebror. I sjön låg flodhästar och en hel del flamingos, mest större, betade i vattnet. På och vid sjön fanns ganska många kamsothönor (Red-knobbed Coot), som helt liknade våra sothöns eftersom de inte var i häckningsdräkt. Mörkhjässade hottentotkrickor (Hottentot teals) och blekgrå kapänder sam invid strandkanten, där också flera styltlöpare gick och pickade. Smedvipa, trebandad

9 Med MFK till Kenya 3/8-12/ /9 strandpipare (Three-banded Plover) men också mer bekant drillsnäppa och brushane tillhörde platsens kryss liksom en överflygande gulnäbbad ibisstork. Vi fortsatte sedan norrut mot ett privat reservat, Crater Lake Game Sanctuary. Vi hade en lokal guide med oss som tog oss ut på fotvandring bland giraffer, zebror, impalor, koantiloper, thomsongaseller och vårtsvin liksom markattor och babianer över fält omgivna av dungar av gulstammiga feberträd Förutom lilabröstade blåkråkan och trefärgade glansstarar gav flikstaren (Wattled Starling) ett helt nytt kryss. En klar sommargyllinglik vissling hördes och kom från östlig svarthuvudgylling, som vi tidigare stött på i Kampi Ya Moto. Ett par charmsolfåglar (variable sunbird) fångades på bild. Klykstjärtad drongo och vitkronad vipa var gamla bekanta. En skiffergrå flugsnappare (White-eyed Slaty Flycatcher) med vit ring kring ögat var däremot ny liksom ett par mjölkuvar (Verreaus s Eagle-Owl), som vilade i ett feberträd, kanske parkens mest uppskattade fynd. Parken har sitt namn av att det finns en vulkankrater med en liten sodasjö i. Vi intog vår medhavda lunch uppe på kraterkanten. Denna sjö är helt grön av blågröna alger, som klarar att frodas i ph 11,5. Vissa perioder kommer stora mängder mindre flamingos hit för att äta. Nere vid sjön finn en lodge och i träden vid denna visade sig några svartvita colubusapor. Härefter gick turen ner till Lake Naivasha. Stranden var flack och stora papyrusruggar fanns vid och i vattnet. Nära stranden låg en flock flodhästar, varför vi varnades för att gå alltför nära. I feberträden satt ett par vithuvade skrikhavsörnar, som också gav sig ut på flygtur över sjön. Ett gäng vita pelikaner formationssam under fiske. Flera skarvar bl. a. långstjärtade (Long-tailed Cormorants) satt i papyrusen och i buskar och ett par rallhägrar (Common Squaco Heron) visade sig på en närabelägen ö. På strandens vegetation fanns såväl smed- som långtåvipor ((Long-toed Lapwing) liksom en afrikansk jakana (African Jacana) och en rörhöna (Common Moorhen). Hem igen Den sista dagen tillbringade vi vid vårt stall och hann med att göra nya promenader med som vanligt nya fynd. Att komma ut i vegetationen gav hela tiden nya fågelarter. Man behövde inte fara runt utan långsam promenad gav stort utbyte. Färden till Nairobis flygplats, Jomo Kenyatta, var ganska dramatisk. Vägen är Kenyas mest trafikerade, med mycket långtradartrafik och inte alltför hög vägstandard. Omkörningar på båda sidor, omkörningar samtidigt från båda hållen och i skymning och regn satte nerverna i spänning och man fick förstås helt lita på chauffören. För att undvika trafikstockningar i staden körde han utanför i småstäder som nästan helt låg i mörker. I strålkastarskenet såg man att det var full kommers från små butiker och mycket folk ute och handlade. Väl framkomna till flygplatsen, två timmar före flygets avgång var incheckningen ganska snabb, säkerhetskontrollerna enkla. Hemresan var bekväm om än ganska lång med många timmar i Amsterdam. Resan gav mersmak! Av Arne Wallgren