Motion 1981/82:2. av Sten Svensson och Björn Körlof med anledning av proposition 1981/82:8 om lag om vård av missbrukare i vissa fall, m. m.

Transkript

1 3 Motion 1981/82:2 av Sten Svensson och Björn Körlof med anledning av proposition 1981/82:8 om lag om vård av missbrukare i vissa fall, m. m. l propo ition 19R 1182:1\ föreslår regeringen att riksdagen antar en lag om vård av missbrukare i vissa fall (L VM). Lagen är avsedd att komplettera socialtjiin tlagen på samma sätt som den särskilda lagstiftningen om vård utan samtycke av unga. L VU. Både missbrukare av alkohol och av narkotika föres! a kunna beredas vård oberoende av samtycke om vissa förutsättningar är uppfyllda. Propositionen innehåller också förslag till vissa följdändringar i andra berörda lagar. N imnda lagändringar avses träda i kraft samtidigt med socialtjänstlagen och L VU. nämligen den l januari Bakgrund Den ciavarande regeringen tillsatte 1967 en beredning med uppgift att se över sociallaga rna. Denna beredning. kallad socialutredningen (SU). avgav tre delbetänkanden: ett principbetänkande och en samman tällning innan man efter tio ars arbete lade fram slutbetänkandet Socialtjänst och socialför iikringstilliigg (SOU IY77:40, 41). Efter ett omfattande remissarbete resulterade betänkandet i proposition 1979/80: l om socialtjänsten. l propositionen framlades förslag till en ny socialvårdslagstiftning som skulle ersätta bl. a. barnavårclslagen. nykterhetsvårdslagen. socialhjälpslagen och barnomsorgslagen. Ett grunddrag i rcformför laget var att all vård och behandling inom socialtjänsten kulle ske helt i frivilliga former. Någon möjlighet att ingripa med tvångsåtgärder gavs salunda inte. Socialtjänstlagen (SotjL) kompletterades därför av Lag ( 1980:621) med iir kilda bestämmelser om vård av unga (L VU). som ger rätt till tvangsingripanden upp till 18 år, i vissa fall 20 ar. är det gällde vård av vuxna mis brukare ansågs det dock inte motiverat att behålla några möjligheter till tvangsingripanden inom socialtjänstens ram. Socialutredningen. som uppenbarligen blivit påverkad av den ciavarande ultraliberala vårdideologin. hade också redovisat förslag som skulle ge en ny intagning grund för att bereda missbrukare av alkohol och narkotika nödvändig vård - även om det inte gick att få deras samtycke till vården - lagen om psykiatrisk vård i vissa fall (LPV). Nu har i proposition 1981/82:8 Lag om vard av missbrukare i vissa fall (LVM) gjorts ytterligare ett försök att få till stand en lagstiftning på detta område. t Rikwlagm /98/ wml. Nr 1-J

2 Mot. 1981/82:2 4 L VM-förslager Jämfört med LPV innebär LVM: att missbrukarna inte längre skall klassas som jämställda med sinnessjuka. att enskilda läkare inte kan begära polishandräckning och förpassa missbrukarna till mentalsjukhus. att tvångsomhändertagande i stället beslutas av länsrätt med förstärkt lekmannainflytande, att omhändertagandet inte omfattar maximalt fyra veckor utan två månader. att detta ''vid synnerliga skäl" skall kunna förlängas ytterligare två månader års nykterhetsvårdslag (NvL) upphör att gälla den l januari L VM är avsedd att komplettera socialtjänstlagen i de fall missbrukare av alkohol eller narkotika inte kan beredas nödvändig vård i frivilliga former. Detta innebär en stor tillnyktring i fråga om realism och rättssäkerhet jämfört med tankegångarna i LPV. Förslaget är dock inte i första hand en fråga om att skapa en handfast och framgångsrik lagstiftning. Syftet är att i stället uppnå en politisk kompromiss och som sådan kan förslaget möjligen vara en fullträff. Som vårdlagstiftning är det näst intill odugligt. Regeringen har visserligen insett att man i vissa fall måste tillgripa tvångsåtgärder. Men regeringen sätter sådana tidsgränser att åtgärderna i de flesta fallen blir meningslösa. Missbrukarens rehabilitering uteblir. L VMförslaget innebär, jämfört med gällande lag. en dramatisk liberalisering i samhällets syn på avancerat alkoholmissbruk. Detta kan inte vara en realisti k och fruktbar politik när missbruksproblemet väller över alla bräddar och blivit värre än någonsin under detta århundrade. L VM är i jämförelse med NvL en kraftig social försämring som bl. a. innebär: att åtgärd enligt L VM endast kan ske i slutstadiet av en missbrukskarriär, _ då den enskilde är i trängande behov av vård till följd av sitt missbruk, att åtgärd mot missbrukarens vilja enbart kan omfatta frihetsberövande och institutionsvård och inte som i NvL tvångsåtgärder i öppen vård såsom övervakning. olika slag av åläggande, varning och viland e omhändertagandebeslut. _ att vård enligt L VM så snart som möjligt skall övergå i frivilliga former och enligt huvudregeln vara avslutad inom två månader, att hela utrednings- och beslutsprocessen måste göras om när missbrukaren lyckas hålla sig undan och vara oanträffbar i två veckor, att vårdbehovet vid akut polisomhändertagande och därmed följande avrusning i arrest inte längre kan anses trängande enligt L VM då den juridiska handläggningen i länsrätten blir aktuell att lagen således kan medföra ständiga vilopauser i polisarrester och

3 Mot. 1981/82:2 s häkten och därefter omedelbart återgång till missbruksmiljöerna. att L VM stadgar att "om missbrukaren samtycker till att lägga in sig på sjukhus eller annan vårdinstitution finns det således oftast inte tillräckliga skäl för omedelbart omhändertagande". att man därmed får utvidgad. lagstadgad men meningslös s. k. "pingpongvård'' av missbrukare inom sjukvården, att missbrukaren inte som i NvL ( 58) har möjlighet att frivilligt underkasta sig lagens tvångsmöjligheter, oaktat att fem gånger fler alkoholister f. n. vårdas enligt sådant kontrakt än enligt tvångsresolution. att möjligheten till villkorlig utskrivning uttryckligen omöjliggöres. att den som är misstänkt för brott, för vilket inte är stadgat strängare straff än fängelse ett år och brottet begåtts innan vård enligt denna lag påbörjats eller under vårdtiden, skall åklagaren pröva om åtalet lämpligen bör ske, dvs. den kriminella missbrukaren skall få byta ett års fängelse mot två månaders missbruksvård, att denna premiering av missbruk medför att det i kriminella kretsar blir oklokt att inte göra sig känd som etablerad missbrukare med lagstadgad rabatt på straffansvar, att aktiva missbrukare i fortsättningen fritt skall få förfoga över sina pengar från försäkringskassan även om dessa uppenbarligen främst går till fortsatt missbruk. Sammanfattningsvis kan hävdas att L VM inte utgår från de faktiska behoven i den komplicerade processen att rehabilitera missbrukare. Alternativutredningen En tvärpolitisk arbetsgrupp - Alternativutredningen - har lagt fram ett eget alldeles utmärkt förslag: Lag om behandling av missbrukare (LBM). Dagens Nyheter skrev den 7 februari 1981: "Paradoxalt nog gör det här förslaget ett mänskligare och positivare intryck än socialtjänstlagen. Det är inte varje dag riksdagen utan kostnader och besvär får ett färdigt och klart lagförslag därtill alldeles utmärkt. Svälj förtreten, tacka och ta emot." Även Svenska Dagbladet uttrycker samma sympatier för Alternativutredningens förslag när tidningen kommenterar den nu aktuella regeringspropositionen. På ledande plats skriver SvD den 30 september 1981: "Riksdagen bör allvarligt pröva att förverkliga den s. k. alternativutredningens enkla och egentligen tämligen självklara förslag: en anpassning av nykterhetsvårdslagen till dagens missbrukssituation alkoholister och missbrukare av wng narkotika är en bakgrund som borde stimulera till eftertanke." Alternativutredningen är en partipolitiskt och religiöst obunden förening som bildades i september 1980 i avsikt att förbereda överläggningarna om den framtida lagstiftningen om frivillighet och tvång vid behandling av vuxna missbrukare. Medlemmar i föreningen är enskilda människor som i sin

4 Mot. 1981/82:2 6 } rkc \crk amhet eller på annat sätt in tre sera r sig för mis bruksproblem. Manga a\ medlemmarna deltog som starkt kritiska bedömare i diskussionerna kring LPV-förslagct. Alternativutredningens huvudför lag, som lades fram i januari går ut på att nykterhetsvårdslagen skall behålla till sin struktur under namnet Lag om behandling av missbrukare (LBM). Tillämpning ormadet skall vidgas till att omfatta rusmedel om definieras som alkohol. narkotika. läkemedel och organiska lösningsmedel använda i berusning yfte. Som generalindikation skall användas ''hemfallenhet" som preci cra om "visad oförmåga att varaktigt bryta missbruk av rusmedel". Frivillighet hör vara förstahandsalternativet vid behandling. och tvångsingripande kall utgöra undantag. Ingripande och behandling bör ske på tre nivaer: l. frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstlagens bestämmelser. 2. övervakning och andra föreskrifter som socialnämnden ålägger mis brukare och. i sista hand. 3. frihetsberövanden. Missbrukaren skall ha rätt att påfordra den behandling som erfarenhetsmä sigt visat sig vara gagnelig (behandlingsrättighet) liksom man skall kunna ålägga skyldighet att med' er k a vid behandling när särskilda villkor är uppfyllda (behandlingssk) ldighet). Sa kallad vilande resolution bör vara möjlig att ge. och \erk tällighet tiden för beslut skall vara ett år. Behandlingen skall vara individuellt anpa sad. Vårdtiden skall vara normalt högst ett år men skall kunna förlängas om det är nödvändigt för att erhålla ett bestående resultat. Frihetsberövande skall beslutas av länsrätten efter ansökan av sociala centralniimnden. Övriga åtgärder beslutas av sociala centralnämnden. Lagförslaget är således en vidareutveckling av NvL. Alternativutredningen föreslår att samhällets missbruksvård skall ligga på sociala centralnämnder och behandlingskliniker såsom allmänna och enskilda behandlingshem. Därför föresl[ls att specialindikationen l a) i LSP skall utgå då den givit upphov till onödiga missförstånd. Vård utan samtycke av narkotikamissbrukare skall enbart regleras i LBM. Att tillämpa en psykiatrisk vårdlag på missbrukare som inte är psykiskt sjuka strider dessutom mot god rättstradition och mot psykiatrernas etiska deklaration. den s. k. Hawaiideklarationen Alternativutredningen föreslår vidare att i Lagen om allmän försäkring (ALF) skall införas bestämmelser om att som särskild förutsättning för erhallande av sjukpenning. sjukbidrag eller pension må föreskrivas att missbrukaren fullgör viss behandling. Avbrott bör kunna leda till att missbrukaren förlorar förmånen eller att denna utbetalas till annan. t. ex. anhörig. Drogmisslmtker - wlr rids srörsra sociala problem Orsaken till att narkotikamissbruket fått en a snabb och förödande stor utbredning iir den liberala narkotikapolitik som förts i landet. Missbruket

5 Mot. 1981/82:2 7 kan aldrig tvingas tillbaka utan restriktioner och sanktioner. Ju liberalare politik- desto större utbredning. Individuella behandlingsmetoder ger inte tillräcklig effekt utan det erfordras generella politiska åtgärder som gäller alla. Numera uppskattar polisen att det finns tunga missbrukare. Beträffande haschmissbruket rör det sig om JOO 000 missbrukare i landet. Alkoholmissbruket är naturligtvis kvantitativt sett det i särklass största problemet, mänskligt, socialt och särskilt samhällsekonomiskt. Narkotikan, däremot. är mera elakartad så till vida att den bygger upp en hel asocial subkultur och en organiserad brottslighet av helt ny typ. Narkotikan binder (förslavar) människan fortare än alkoholen, men det är i princip inte lättare eller svårare att rehabilitera en missbrukare beroende på vilken kemisk substans som missbrukats, utan detta sammanhänger med en rad sociala förhållanden. Man kan inte behandla narkomani och andra former av missbruk som enbart ett symtom på något annat, t. ex. dålig uppväxtmiljö. Fenomenet representerar ett inlärt tillstånd. Det är det inlärda beteendet som skall förändras: då får också människan en annan inställning till droger och kan bli fri från beroendet. Hasselakollektivet. ett behandlingshem, har framgångsrikt arbetat efter denna modell. På Hassela behandlas ungdomar som omhändertagits enligt Bvl och som har ett klart uttalat hot om ungdomsvårdsskola i ryggen. Det rör sig alltså om tvångsvård där man lär ungdomarna ett helt nytt beteende, man ger dem ett nytt liv. Behandlingen pågår ett år på kollektivet och därefter ytterligare två år på en folkhögskola. Hasselakollektivet har meddelat i rapporter att man lyckats få 3/4 av eleverna socialt stabila och funktionsdugliga med denna behandlingsmetod. Om regeringens proposition :8 antas av riksdagen i november månad skall lagen träda i kraft den l januari Vårdresurser för narkomanerna enligt detta förslag finns inte. Rent teoretiskt kan redan under januari månad polisen komma med 600 heroinmissbrukare och begära tvångsvård. l dag finns 400 platser på behandlingshem där narkomaner frivilligt söker hjälp. De narkomaner som i dag vårdas enligt gällande tvångslagar tas om hand inom psykiatriska vården. Det måste i fortsättningen finnas normer i samhället som tillåter att vi gör det så svårt som möjligt för missbrukarna att fortsätta att vara missbrukare. Vi måste kunna använda verkliga påtryckningar. t. ex. ingen sjukskrivning om behandlingsprogrammet inte fullföljs. l dag är det alltför lätt att vandra mellan olika läkare. Får inte missbrukaren vad han önskar hos en doktor går han vidare till nästa. Så länge det finns flera vägar till flykt än till förändring blir varje institution bara en bricka i ett spel utan slut. Institutionsvårelen är i vissa fall inte alltid bra. Socialarbetare har låtit bli att ställa krav på missbrukarna. Politikerna måste i fortsättningen få ta ställning betydligt tidigare hur en missbrukare skall omhändertas. Bättre

6 Mot :2 8 beslut gång för att få bättre vård. Politikerna skall styra utbudet av vård på så sätt att de ser till att det finns valmöjligheter till olika typer av institutioner. Vad som krävs för att bekämpa drogmissbruket är en snabb och effektiv organisation. som har överblick över hela strukturen och snabbt kan ingripa, utreda, lagföra och följa upp effekterna av sina insatser genom hela kedjan: från inledande insatser i skola, socialvård, polis m. m. till kriminal- och missbruksvård samt återanpassning i samhället. Inte minst är en effektivare eftervård nödvändig för att åstadkomma en framgångsrik rehabilitering. Vi har i motion 1980/8 1:228 närmare utvecklat våra synpunkter härom och hänvisar till vad som där anförts. Narkotikaproblemets nuvarande omfattn ing kan i någon mån belysas av följande statistiska uppgifter: Tullens totala beslag i Europa under år 1980 utgjorde bl. a. 236 kg kokain, l 122 kg heroin, 71 ton cannabis jämte 325 kg cannabisolja. Tullen uppskattar att detta är ca 5 %av den totala hanteringen. Antal dödsfall i samband med drogmissbruket i Europa har uppskattats på senare år till mer än l 000 personer per år. För 1980 beräknas uppgiften för Sverige vara ca 200 personer. Med den bakgrundsbeskrivning och den problemöversikt som vi redovisat i motion 1980/81:228, vilken behandlades av riksdagen den l april 1981, vill vi framhålla det nödvändiga i att väsentligt öka möjligheterna till tvångsingripanden mot dem som idkar grovt bruk av narkotika, då vederbörande riskerar att skada sig själv eller annan och då möjligheterna till frivilliga insatser har uttömts. Alldeles för många unga människors liv och framtid står på spel för att kompromissa sig fram till ett sådant förslag som regeringen har lagt fram i proposition 1981/82:8. Det kan på goda grunder betecknas som verkningslöst. Jämfört med alternativutredningens konstruktiva förslag är regeringsförslaget klart undermåligt och bör sålunda icke ligga till grund för ett riksdagsbeslut. Hemställan Med hänvisning till ovanstående och med åberopande av vad vi anfört i motion 1980/81:228 hemställer vi att riksdagen l. avslår proposition 1981/82:8. 2. hos regeringen begär ett nytt lagförslag grundat på den s. k. alternativutredningens förslag,

7 Mot. 1981/82: beslutar - i avvaktan på beslut enligt p. 2. ovan - att förlänga giltigheten av nuvarande berörd lagstiftning intill dess ny lagstiftning kan träda i kraft. Stockholm den 7 oktober 1981 STEN SYENSSON (m) BJÖRN KÖRLOF (m)