Yttrande över Bättre insatser vid missbruk och beroende (SOU 2011:35)

Transkript

1 REMISSYTTRANDE 1 (6) Socialdepartementett Enheten för familj och sociala tjänster, FST Stockholm Yttrande över Bättre insatser vid missbruk och beroende (SOU 2011:35) (Ert Dnr S2011/4504/FST) Hovrätten tillstyrker i väsentliga delar de förslag som utredningenn har presenterat. Hovrätten avstyrker dock förslaget till ändring i 31 kap. 3 brottsbalken. Skälen för det utvecklas närmare nedan. Hovrätten har också de synpunkter på utformningen av lagtexten m.m. som redovisas i det följande. Förslaget till ändring i 31 kap. 3 brottsbalken m.m. Den föreslagna ändringen i 31 kap. 3 brottsbalken syftar enligt utredningen en- och dast till att klargöraa att begreppet allvarlig psykisk störning i brottsbalken därmed också lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård har samma innebörd som i den föreslagna 3 a lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Ett införande av det föreslagna nya tredje stycket skulle emellertid enligt hovrät- enligt 31 kap. ten innebära ett principiellt avsteg från den ordning som nu gäller 3 första stycket brottsbalken. För att rätten ska kunna överlämna någon till rättspsykiatrisk vård krävs i dag dels att den som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, lider av en allvarlig psykisk stör- förhål- ning, dels att det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga landen i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psyki- av störning atrisk vård. Två skilda kriterier varav det ena tar sikte på graden och det andra tar sikte på vårdbehovet måste således vara uppfyllda. Förslaget i R2A Box 2223, Jönköping Besöksadress: Hovrättsgränd 4 Telefon: Fax: gota..hovratt@dom.se Expeditionstid: Måndag-fredag

2 REMISSYTTRANDE 2 (6) det nya tredje stycket innebär att såsom allvarlig psykisk störning enligt första och andra styckena ska avses även att den tilltalade till följd av missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller annat liknande medel har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Genom den föreslagna förändringen görs alltså behovet av vård till en del av bedömningen av om det föreligger en i paragrafens mening relevant störning. En sådan reglering synes innebära att de båda kriterierna i paragrafen (graden av störning och behovet av vård) blandas samman. Effekterna av detta på det straffrättsliga området framstår som oklara. I sammanhanget bör nämnas att begreppet allvarlig psykisk störning förekommer även i 30 kap. 6 brottsbalken. Hovrätten är inte heller övertygad om att det mål (ökad tydlighet och rättssäkerhet) som utredningen har anfört som skäl för ändringen verkligen kommer att uppnås. Även den föreslagna lydelsen ger utrymme för tolkningssvårigheter och problemet med en ojämn tillämpning av paragrafen riskerar därmed enligt hovrättens mening att kvarstå. Detta gör sammanfattningsvis att hovrätten avstyrker den föreslagna ändringen. Enligt hovrätten bör en eventuell ändring av paragrafen övervägas i ett större sammanhang. Det ekonomiska ansvaret för påföljden kontraktsvård I 4 i utredningens förslag till ny lag om missbruks- och beroendevård anges att landstinget inom missbruks- och beroendevården har ansvaret för rådgivning och behandling. Av 5 följer att kommunens ansvar är mera begränsat; kommunen ansvarar för rådgivning och psykosocialt stöd samt för stöd till boende, sysselsättning och försörjning I fråga om påföljden skyddstillsyn i förening med särskild behandlingsplan (s.k. kontraktsvård) är kostnadsansvaret idag fördelat mellan socialtjänsten och Kriminalvården. Socialtjänstens kostnadsansvar för kontraktsvården inträder från och med dagen efter den tänkta dagen för villkorlig frigivning och pågår fram till behandlingens slut. Denna ordning synes stämma mindre väl överens med lydelsen av de nyss nämnda paragraferna. Enligt hovrättens mening bör effekterna av förslaget på kostnadsansvaret för kontraktsvård uppmärksammas ytterligare i lagstiftningsärendet.

3 REMISSYTTRANDE 3 (6) I sammanhanget vill hovrätten även peka på att den nuvarande ordningen med ett delat kostnadsansvar för kontraktsvård innebär att det som regel krävs en ansvarsförbindelse från socialtjänsten i den kommun där den tilltalade är boende för att påföljden ska kunna bestämmas till kontraktsvård. Det delade kostnadsansvaret har varit föremål för kritik (se exempelvis prop. 1997/98:96 s. 83 och SOU 2000:126 s. 248 ff.). Något förslag till lösning av föreliggande problem har dock inte lämnats. Det har påpekats att vissa kommuner är mycket ovilliga att bevilja ansvarsförbindelser och att de inte alltid har förståelse för att kontraktsvården måste vara tillräckligt ingripande för att kunna fungera som alternativ påföljd (se SOU 2000:126 s. 249). Enligt hovrätten är det otillfredsställande att påföljdsvalet kan bli beroende av en kommuns ekonomiska utrymme och vilja. Därtill är den handläggningsordning som leder fram till en kontraktsvårdsutredning ofta komplicerad. Det är inte helt ovanligt att det, i fall där det i och för sig finns goda skäl att döma till kontraktsvård, vid tingsrätten fortfarande saknas en ansvarsförbindelse och att tingsrätten som en följd av detta inte har möjlighet att döma till kontraktsvård. En tilltalad som vill få möjlighet till en sådan påföljd måste i sådant fall överklaga till hovrätten i avvaktan på nödvändig komplettering. Ett avslag på en begäran om ansvarsförbindelse kan även överklagas till förvaltningsrätt. Därmed kan nuvarande system leda till parallella processer. Dessa problem skulle undvikas om ansvaret för kontraktsvården låg hos en enda huvudman. Enligt hovrätten finns det anledning att se över denna fråga. Synpunkter på utformningen av lagtexten i den föreslagna lagen om missbruks- och beroendevård I 5 första stycket anges att kommunen har inom socialtjänsten ansvaret för rådgivning och psykosocialt stöd samt stöd till boende, sysselsättning och försörjning. I utredningens författningskommentar anges att syftet med paragrafen är att klarlägga kommunens förstahandsansvar inom missbruks- och beroendevården. Enligt hovrättens mening bör paragrafen, för att uppnå detta syfte, utformas på liknande sätt som 4 i den föreslagna lagen. På det sätt som 5 är utformad med en lagtext som inte anknyter till begreppet missbruks- och beroendevården ger den snarast intryck av att på ett mer generellt plan ange vilket ansvar kommunen har inom socialtjänsten.

4 REMISSYTTRANDE 4 (6) I 6 anges att landstinget respektive kommunen bl.a. ska kunna kort intervenera vid riskbruk, missbruk eller beroende av alkohol och andra medel. 1 Uttrycket framstår enligt hovrättens mening som främmande i lagtextsammanhang. Det ger inte heller någon klar bild av vilken typ av insatser det är fråga om. Hovrätten anser därför att ett annat uttryck bör väljas. Möjligen skulle lagtexten istället kunna utformas enligt följande: att tidigt upptäcka och göra tillfälliga insatser vid riskbruk, missbruk eller beroende I 9 första stycket regleras den förstärkta vårdgarantin. Enligt författningskommentaren ska den förstärkta vårdgarantin gälla enbart vid allvarligare former av missbruk eller beroende. Ett enstaka fall av fylleri som leder till behov av tillnyktring ska inte ge rätt till en förstärkt vårdgaranti. Denna begränsning till allvarligare fall framgår inte av paragrafen. Enligt hovrättens mening finns det anledning att förtydliga lagtexten. Förslagsvis bör lagtexten formuleras enligt följande: Landstinget ska erbjuda dem som är bosatta inom landstinget och som har ett påtagligt behov av planerad, specialiserad vård för sitt missbruk eller beroende en garanti I 13 första stycket anges att människor med missbruks- eller beroendeproblem har rätt till ett gott bemötande av dem som verkar inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Enligt hovrättens mening är det en självklarhet att personer som söker sig till hälso- och sjukvården ska kunna förvänta sig ett bra och professionellt bemötande. Vidare är som utredningen själv påpekar vad som kan uppfattas som ett bra bemötande ytterst en subjektiv bedömning, vilket gör det svårt att uttala sig generellt om vad som är ett bra eller ett mindre bra bemötande. Enligt hovrättens mening framstår lagförslaget därför som ganska meningslöst och det är knappast ägnat att lösa de problem som omnämns i utredningen. Hovrätten ställer sig därför tveksam till att införa en lagregel av detta slag. I 14 första stycket anges att Socialstyrelsen har tillsyn över all verksamhet enligt lagen. Enligt hovrätten bör ordet har ersättas med utövar. 1 Kort intervenera används även i den föreslagna förändringen i 11 högskoleförordningen (1993:100).

5 Synpunkter på utformningen av övrig lagtext REMISSYTTRANDE 5 (6) Utredningen har föreslagit att 2 g 3 hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ändras så att punkten får följande lydelse: 3. har problem med missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller annat liknande medel. Enligt hovrättens mening är den föreslagna lydelsen svårtillgänglig och ägnad att leda till missförstånd. Den kan nämligen läsas så att med missbruk avses inte enbart missbruk av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller annat liknande medel utan även missbruk av andra slag. Detta synes inte ha varit utredningens syfte. Hovrätten föreslår att bestämmelsen istället utformas enligt följande: 3. har problem med missbruk av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller annat liknande medel eller är beroende av sådana medel. Lagtext med liknande lydelse föreslås bli införd i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 30 kap. 9 och 31 kap. 3 brottsbalken, 25 kap. 12 och 26 kap. 9 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) samt 5 patientsäkerhetslagen (2010:659). Även denna lagtext bör enligt hovrättens mening justeras i enlighet med vad hovrätten nyss har föreslagit. Enligt utredningens förslag ska 25 och 26 kap. i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) förses med varsin a-paragraf (12 a respektive 9 a ). De båda föreslagna paragraferna synes i stora delar överensstämma med innehållet i 25 kap. 12 respektive 26 kap. 9 samma lag. Hovrätten ifrågasätter om inte en lämpligare lagteknisk lösning är att tillföra 25 kap. 12 respektive 26 kap. 9 ett tredje stycke av följande lydelse Detsamma gäller uppgift om en enskild eller närstående, om det behövs för att kunna följa upp ett ärende med stöd, vård eller behandling enligt lagen (2011:00) om missbruks- och beroendevård. Utredningen har föreslagit en ändring av 6 lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Enligt hovrättens mening är uttrycket tillgång till medicinsk bedömning i den föreslagna lydelsen oklart. Hovrätten föreslår att lagtexten i stället utformas enligt följande: Om den omhändertagne inte är förd till enhet som avses i 3, har landstinget ett ansvar för att polisen eller personalen hos Kriminalvården har tillgång till vårdpersonal som kan göra medicinska bedömningar av den omhändertagne under dennes tillnyktring.

6 REMISSYTTRANDE 6 (6) I 6 tredje stycket första meningen lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler har ordet endast tagits bort. Enligt hovrätten bör ordet stå kvar. I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Sten Andersson, hovrättsrådet Lennart Östblom och tf. hovrättsassessorn Karl Lorentzon, föredragande. Sten Andersson Kopia Övriga hovrätter Kammarrätterna Tingsrätterna under Göta hovrätt Justitiedepartementet, enheten DOM Domstolsverket Hovrättens intranät