handikapplära En introduktion i läran om olika funktionsnedsättningar kopplat till idrott

Transkript

1 handikapplära En introduktion i läran om olika funktionsnedsättningar kopplat till idrott

2 Inledning Idrott för personer med funktionsnedsättningar handikappidrott Det vedertagna uttrycket för vår idrott är handikappidrott. Mer nutidsanpassat vore Idrott för personer med funktionsnedsättningar. Socialstyrelsen har beslutat att följande terminologi ska användas: Funktionsnedsättning Nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Funktionshinder Begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. Konsekvensen är att funktionshinder inte är något som en person har, utan det är miljön som är funktionshindrande. Termen handikapp avråds från att användas som synonym. Funktionsnedsättningar kan grupperas på en rad olika sätt. I organiserad tävlingsverksamhet skiljer man inom handikappidrott på idrottare med rörelsehinder, synskada och utvecklingsstörning. Detta material ger en kortfattad översikt över de vanligaste skadorna och sjukdomarna inom dessa grupper. Om du söker utförligare beskrivning av olika funktionsnedsättningar kan du kontakta olika intresseorganisationer såsom RBU, FUB, NHR, SRF, Attention m.fl. Kapitlet klassificering är en beskrivning av principerna för klassificering inom handikappidrotten. Klassificering inom respektive idrott finns på SHIF/SPK:s hemsida, I kapitlet praktisk information finns tips och råd för dig som är ledare inom handikappidrotten. Medicinska kommittén inom Svenska Handikappidrottsförbundet och Sveriges Paralympiska kommitté (SHIF/SPK) Våren 2009

3 Innehållsförteckning Rörelsehinder A. Förlamningar Hjärnskador Cerebral pares (CP) Traumatiska ryggmärgsskador Ryggmärgsbråck Polio Multipel skleros (MS) Muskeldystrofi B. Amputationer C. Missbildningar D. Kortväxthet E. Ledsjukdomar Utvecklingsstörning Neuropsykiatriskt funktionshinder Synskador Praktisk information Klassificering Text: Marie Alm, Kerstin Brodin, Sven Ohlsson, Magnus Sundblad, Anna-Lena Österåker Foto: omslagsbild, Kina Engström Övriga bilder: där ej annat anges, Martin Nauclér Grafisk form: Johanna Lagerström

4 Rörelsehinder Med rörelsehinder avses här bestående förlamningsskador eller motorikrubbningar, amputationer, missbildningar och avancerad ledstelhet. Foto: Karin Nauclér

5 A. Förlamningar Nervsystemets anatomi Nervsystemet delas in i det centrala nervsystemet (CNS), perifera nervsystemet och det autonoma nervsystemet. Detta avsnitt berör enbart CNS och perifera nervsystemet. Centrala nervsystemet består av hjärnan, lillhjärnan och ryggmärgen medan det perifera nervsystemet består av en serie nerver som går ut parvis från ryggmärgen (spinalnerver) och hjärnstammen (kranialnerver). Storhjärnan består av två hjärnhalvor som har en tvärförbindelse som gör det möjligt för båda halvorna att samarbeta. Den högra hjärnhalvan sänder signaler till musklerna att utföra rörelser i vänster kroppshalva. Det omvända förhållandet gäller för den vänstra hjärnhalvan. Storhjärnan har också ansvar för intellektuella funktioner och att vi blir medvetna om olika sinnesintryck från periferin (syn, hörsel och känsel). Lillhjärnan kan beskrivas vara ett kontrollorgan till storhjärnan. När storhjärnan sänder signal till musklerna för att utföra en rörelse går det signaler även till lillhjärnan om den önskade rörelsen. Lillhjärnan ser till att rörelserna blir jämna, välbalanserade och koordinerade. Ryggmärgen ligger skyddad inuti ryggkotpelaren och kan liknas med en lillfingertjock sträng och består av nervceller och nervförbindelser. Ryggmärgen är uppdelad i olika segment. 8 halssegment (cervikala) = C1-C8 12 bröstsegment (thorakala) = Th1-Th12 5 ländsegment (lumbala) = L1-L5 5 korsbenssegment (sakrala) = S1-S5 Från varje segment utgår det nerver (spinalnerver) som går till kroppens olika muskler och styr muskelaktiviteten. Spinalnerverna passerar ut genom de hål som bildas mellan kotorna. Spinalnerver från hals-

6

7 segmenten går främst till muskler i armarna, spinalnerver från bröstsegmenten går till bålens muskler medan spinalnerverna från ländsegmenten går till benen. Från korsbenssegmenten utgår nerver som är viktiga för blås- och tarmfunktion. Nedan ryggmärgens slut fortsätter ett knippe med spinala nervrötter som kallas hästsvansen (cauda equina) nedåt i ryggkotpelaren. Förlamning - definition Förlamning definieras som bristande förmåga att viljemässigt röra musklerna. Förlamningen kan bero på skador i centrala nervsystemet (CNS), i perifera nervsystemet eller i själva muskeln.

8 Benämning av olika förlamningstillstånd Central pares Förlamning till följd av skada i CNS benämns central pares (pares = förlamning oavsett grad). Den centrala paresen kännetecknas av livliga reflexer och hög muskelspänning i den förlamade muskeln, så kallad spasticitet. Perifer pares Skada i de motoriska nervcellerna i ryggmärgen, i nervrötterna och nervtrådarna dvs. det perifera nervsystemet liksom skada i muskulaturen leder till en perifer pares. Typiskt för denna pares i motsats till central pares är svaga reflexer, låg muskelspänning (slapp pares) samt muskelförtvining (atrofi) Förlamningstillstånd delas även upp efter vilka kroppsdelar som blivit drabbade: Hemiplegi: Halvsides förlamning dvs. både arm och ben på ena kroppshalvan. Uppkommer oftast vid stroke (blödning eller propp i hjärnan). Paraplegi: Båda benen är helt eller delvis förlamade. Uppkommer vid skada på ryggmärgen från och med segment C8 och nedåt. Diplegi: Som paraplegi men även viss påverkan av armarna. Uppkommer till följd av CP-skada. Tetraplegi: Både armar och ben är helt eller delvis förlamade. Uppkommer vid skada på halsryggmärgen eller till följd av CP-skada.

9 Hjärnskador Hjärnskador kan vara medfödda eller förvärvade. Skador på hjärnan som uppkommer i fosterlivet eller före 2 års ålder benämns då CP-skada, se separat avsnitt. Skador på ena hjärnhalvan ger i allmänhet upphov till förlamning i motsatta kroppshalvan (hemiplegi). Vanliga orsaker är stroke (propp eller blödning), tumör och olycksfall/våld. Skador på lillhjärnan leder inte till förlamning men andra rörelsehinder i form av balans- och koordinationsstörningar (ataxi). Vid skada eller sjukdom i hjärnan förekommer ofta andra symtom såsom: Språkstörning (afasi) svårighet att tala/uttrycka sig i ord (expressiv afasi) eller svårighet att förstå vad andra säger (impressiv afasi), vilket är vanligt vid vänstersidiga hjärnskador. Perceptionsstörning förändrad varseblivning och kroppsuppfattning; oftare vid högersidiga hjärnskador Personlighetsförändring kan innefatta allehanda karaktärsdrag. Ökad känslosamhet (s.k. affektionsinkontinens) är vanligt. Demens allmän nedsättning av en persons intellektuella (kognitiva) funktioner inklusive minne. Hjärnskador och hjärnsjukdomar utgör i vårt samhälle en viktig hälsorisk med stora socioekonomiska konsekvenser och stroke är en av de vanligaste dödsorsakerna i västvärlden.

10 Cerebral Pares (CP) Cerebral pares eller CP-skada är den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn och ungdomar. CP-skada kan också beskrivas som en engångsskada och ett följdtillstånd efter en skada eller utvecklingsstörning i den omogna hjärnan under hjärnans tidiga utveckling (från fosterstadiet till 2 års ålder). Förekomsten är cirka 2 per 1000 födda barn. CP-skador har ökat de senaste 30 åren, beroende på att mycket för tidigt födda barn överlever i större utsträckning än tidigare. Barn som väger mindre än 1500 gram vid födelsen löper 40 gånger större risk för CP-skada än fullgångna fos- 10

11 ter. Cerebral pares är vanligare hos pojkar än hos flickor p.g.a. konstitutionell svaghet hos pojkarna. Hjärnans delar är olika känsliga för påverkan vid olika stadier av utveckling. CP-skadans form beror alltså på när skadan har inträffat, d.v.s. vilken del av hjärnan som var speciellt känslig just då. Skadan kan inträffa i fosterstadiet (prenatalt), kring födelsen (perinatalt) eller efter födelsen (postnatalt). Orsaker Hjärnmissbildningar Infektioner under graviditeten, t.ex. röda hund, herpes, hiv Bristande syre/blodtillförsel till hjärnan före, under, eller efter förlossningen Vattenskalle Infektioner/skallskador under de första levnadsåren Ärftliga faktorer (ovanligt) Uppdelning av CP-skador CP-skador kan delas upp i spastisk, ataktisk och dyskinetisk CP (se nedan) där den spastiska är den absolut vanligaste. Spastisk CP Hemiplegi Uppkommer vid skada i ena hjärnhalvan som ger symtom i motsatt kroppshalva med förhöjd muskelspänning (spasticitet), livliga reflexer och svaghet (pares) i varierande grad beroende på skadans omfattning. Diplegi Spastisk diplegi uppkommer vid dubbelsidig hjärnskada och karakteriseras av förhöjd muskelspänning (spasticitet), livliga reflexer och svaghet (pares) i alla fyra extremiteterna som är mindre påtaglig i armarna än benen. Det är inte ovanligt att ena sidan är sämre än den andra. Vid 11

12 en mindre skada drabbas framförallt nervbanorna till benen, vid större skador drabbas också nervbanor till armarna och även banor till muskler som assisterar tuggning, sväljning och tal. En mer utbredd skada ger alltså en mer komplex skadebild. Tetraplegi I likhet med diplegi involverar spastisk tetraplegi alla fyra extremiteterna men den förhöjda muskelspänningen (spasticiteten) uppträder lika mycket eller mer i armarna jämfört med benen. Personer med denna diagnos är ofta gravt rörelsehindrade, flerhandikappade och har i princip alltid en utvecklingsstörning. Ataktisk CP Skada lokaliserad till lillhjärnan kan ge ataxi som innebär bristande koordination av viljemässiga rörelser, vilket försvårar förmågan att greppa föremål och styra sina rörelser samt ger bristfällig balans. Dyskinetisk CP Dyston CP (tonusväxlingssyndrom) Dyston CP karakteriseras av förvridna, stela rörelsemönster med extrem muskelspänning som avlöses av total avspänning. Hyperkinetisk CP (atetos) Typiskt för personer med hyperkinetisk CP är överdrivna, ofrivilliga skruvande rörelser i armar och ben, talsvårigheter och tuggande munrörelser. Cerebral Pares innebär: CP-skada innebär som ovan beskrivet olika grad av förlamning, muskelspänning och rörelsehinder. Eftersom det finns stora variationer inom de olika formerna är det svårt att generalisera CP-skador. Exempelvis kan en person med diplegi vara användare av rullstol och ha påtagliga funktionsnedsättningar i både armar och ben med svåra rörelsehinder, 12

13 medan en annan person med samma diagnos kan vara gångare med lätt saxgång som enda funktionsnedsättning. Det är inte heller ovanligt att personer med CP har ytterligare funktionsnedsättningar såsom: Synrubbning Hörselnedsättning Tal- och språkstörning (ca 75 %) Kontrakturer Koncentrationsstörning Perceptionssvårigheter Utvecklingsstörning (ca 40 %) Epilepsi (ca 40 %) Idrott Personer med spastisk CP är väl representerade inom handikappidrotten, exempelvis inom boccia, bordtennis, simning och friidrott. Personer med ataktisk eller dyskinetisk CP ses sällan inom handikappidrotten. 13 Foto: Arvid Ottosson

14 Traumatiska ryggmärgsskador Skada på ryggmärgen orsakas oftast av kraftigare våld (trauma) mot nacke/rygg och skadan innebär att nervförbindelserna mellan hjärnan och ryggmärgen helt eller delvis blivit förstörda. Hjärnan kan inte längre skicka ut impulser till musklerna och nerverna kan inte heller skicka impulser till hjärnan. En ryggmärgsskada ger oftast en omfattande bestående funktionsnedsättning, hur omfattande beror på var skadan är lokaliserad och dess omfattning. Traumatiska ryggmärgsskador förekommer i alla åldrar med en relativ topp bland unga vuxna. Förekomsten av traumatiska ryggmärgsskador i Sverige är cirka nya fall per år, av dessa är % män. Orsaker/riskfaktorer Vanligaste orsaken till traumatiska ryggmärgsskador är trafikolyckor. Det är vanligare att skador på bröstrygg och ländryggsegment (thorakala och lumbala skador) krävt större våld jämfört med en skada på halsryggsegmenten (cervikala skador). Cervikala skador kan t.ex. uppkomma vid dykolycka eller mindre fall. Vanligaste skadeorsakerna är Trafikolyckor (50 procent) Fall (20 procent) Arbete (10-15 procent) Våld (10-15 procent) Idrott och fritid (10 procent) Ryggmärgsskada kan även uppkomma som följd av andra sjukdomar som drabbar ryggmärgen som exempelvis tumörer och blödningar. Paraplegi/tetraplegi Ryggmärgsskada kan uppkomma i hela ryggmärgen. Av personer som skadar sig har cirka 50 procent cervikala skador och övriga 50 procent thorakala och lumbala skador. Om någon av halskotorna skadas och ger 14

15 cervikal ryggmärgsskada leder detta till en tetraplegi d.v.s. delvis eller total förlamning i varierande grad i ben, bål och armar. Sker en skada längre ner på ryggraden leder detta till en paraplegi med delvis eller total förlamning av benen och bålen. Komplett/inkomplett skada Man skiljer på komplett och inkomplett ryggmärgsskada. En komplett skada innebär att skadan är total d.v.s. ingen nervkontakt finns kvar och ingen funktion (motorik och känsel) finns nedanför skadenivån. En inkomplett skada innebär att det finns enstaka nervkontakter kvar som gör att viss funktion kan finnas nedanför skadenivån t.ex. muskelfunktion och/eller känsel. Central/perifer pares Skada på ryggmärgen ger en central pares nedanför skadeområdet med hög muskelspänning (spasticitet) medan en skada på ryggmärgens förlängning (hästsvansen) medför en perifer pares med låg muskelspänning. 15

16 Ryggmärgsskada innebär: En ryggmärgsskada innebär olika grader av förlamning, känselbortfall, muskelspänning (spasticitet) och medför oftast dramatiska förändringar i förmåga och möjlighet att vara fysisk aktiv och möjligheten att förflytta sig/gå. Beroende på skadenivå och omfattning av skadan kan förutsättningarna skilja betydligt bland personer med ryggmärgsskada. Exempelvis kan en person med komplett tetraplegi med påverkan av andningscentra vara helt beroende av elrullstol, hjälp av annan person samt ha livslångt beroende av respirator medan en person med komplett paraplegi kan vara helt självständig att klara dagliga aktiviteter, använda manuell rullstol och arbeta. En person med inkomplett låg skada av ryggmärgen kan ha god muskelfunktion i benen och inte ha några större problem att gå men ha betydande problem med inkontinens från blåsa och tarm samt sexuell dysfunktion. Förlamning Själva förlamningen vid en ryggmärgsskada innebär oftast en permanent förlorad eller nedsatt förmåga att använda benen (paraplegi) och/ eller förlust av arm/handfunktion (tetraplegi). Ofta drabbas även bålmuskulaturen av förlamning vid dessa tillstånd, vilket ger nedsatt bålstabilitet och balans. Känselnedsättning Med förlamning följer ofta känselnedsättningar i olika omfattning. Att sakna känsel är en allvarlig funktionsnedsättning och som innebär ökad risk för trycksår/sittsår. Begränsad fysisk förmåga Andningskapaciteten kan vid höga ryggmärgsskador vara kraftigt nedsatt p.g.a. att förlamningen också drabbat andningsmusklerna. Vid höga ryggmärgsskador förekommer dessutom bortfall av autonoma funktioner som reglerar hjärtfrekvens, blodtryck och temperatur. Hos personer med kompletta skador ovan Th6 (tetraplegi och hög pa- 16

17 raplegi) kan även ett annat tillstånd som kallas autonom dysreflexi förekomma vid fysisk aktivitet. Autonom dysreflexi kan beskrivas som ett överaktiveringssyndrom och karakteriseras av högt blodtryck, huvudvärk, låg puls, kallsvettningar, gåshud och rodnad i ansiktet. Blås och tarmrubbning Blåsrubbning med försämrad blåsfyllnadskänsla och förmåga att viljemässigt tömma urinblåsan är vanligt vid ryggmärgsskada. Detta medför risk för inkontinens och infektion. Sexuell störning Den sexuella förmågan påverkas i hög grad vid ryggmärgsskada. Förutom rörelsehinder och känselbortfall i könsorganen kan även begränsad erektionsförmåga och möjlighet till utlösning förekomma. Insemination och hjälpmedel har på senare år förbättrat fortplantningsförmågan hos män. Fertiliteten hos ryggmärgsskadade kvinnor påverkas inte och möjligheten finns också att genomgå en normal förlossning. Idrott Personer med ryggmärgsskada finns väl representerade inom handikappidrotten, t.ex. inom rullstolsbasket (paraplegiker), rullstolstennis, rullstolsrugby (tetraplegiker), alpin skidåkning, friidrott, bordtennis och sportskytte. Personer med tetraplegi och som är helt beroende av elrullstol ses sällan inom handikappidrott. 17

18 Ryggmärgsbråck Ryggmärgsbråck är en medfödd missbildning, som innebär att ryggmärgskanalen inte sluter sig fullständigt och en bråcksäck bildas på ryggen där nerverna från detta område ligger som ett nystan. Ryggmärgen är inom detta område oftast missbildad och dess nervtrådar skadade. Barn som föds med dessa missbildningar opereras inom 24 timmar. Ryggmärgsbråck förekommer hos cirka 1 per 1000 nyfödda barn. Bråcket är oftast lokaliserat till ländryggen eller övergången mellan ländrygg och korsrygg men även högre bråck förekommer. Orsaken till ryggmärgsbråck är inte helt känd. Ryggmärgsbråck innebär: Ryggmärgsbråck medför oftast en bestående slapp förlamning i nedre extremiteterna (parapares). Vilken del av ryggmärgen som är skadad och engagerad i bråcket samt i vilken grad nervtrådarna är skadade påverkar omfattningen av förlamningen och möjligheten att förflytta sig/ gå. En person med ryggmärgsbråck kan vara totalförlamad i nedre extremiteterna eller endast ha lättare svaghet i fotens muskulatur. En mycket vanlig (80 %) samtidig missbildning är hydrocephalus (vattenskalle), d.v.s. en störning i hjärnvätskans cirkulation. Detta kan skada hjärnan och ge hjärnskador med påverkan av fysiska och intellektuella funktioner. Shuntoperation förhindrar att barnets skallben utvidgas och att hjärnan skadas. 18

19 19 Idrott Personer med ryggmärgsbråck är väl representerade inom handikappidrotten exempelvis rullstolsinnebandy, rullstolsbasket, friidrott, skytte och bordtennis.

20 Polio Polio är en akut virusinfektion som angriper de motoriska nervcellerna i ryggmärgen, vilket leder till slapp förlamning av de muskler som dessa nerver försörjer. Känselnerverna drabbas däremot inte. När det akuta stadiet avklingat återkommer funktionen helt i en del muskler, medan andra förblir förlamade och atrofierar starkt. Förbättringar kan i allmänhet förväntas under den första 2-årsperioden, därefter anses tillståndet permanentat. Ofta är några nervceller oskadda och man tränar de delar av muskeln som dessa försörjer, men de tränas desto mer. Numera vaccineras alla barn som föds i vårt land, och därför förekommer inga nya fall. De barn och ungdomar med polioskador som ses inom handikappidrotten är inte födda i Sverige. Multipel skleros (MS) MS är en vanlig orsak till förvärvat rörelsehinder. Vad som orsakar MS är okänt. Kvinnor drabbas oftare än män. Sjukdomen angriper CNS och debuterar vanligen i årsåldern med övergående skov med symtom från olika delar av nervsystemet. Synnedsättning, domningar, koordinationsstörningar och förlamningar är vanliga. I många fall övergår sjukdomen så småningom i en långsamt fortskridande (progressiv) fas av tilltagande funktionsnedsättning. Personer med MS har en påtagligt ökad fysisk och psykisk uttröttbarhet, varför vi sällan ser dessa personer i tävlingsidrott. Muskeldystrofi Muskeldystrofi är en grupp ärftliga muskelsjukdomar av olika svårighetsgrad, som i praktiken innebär fortskridande förlamning. Själva nervsystemet fungerar. Här är det muskulaturen som är defekt, en del muskelceller försvinner andra omvandlas till fettceller. Sjukdomen går inte att bota. Den vanligaste formen börjar i småbarnsåldern och drabbar endast pojkar (Duchennes). En växande idrott för denna grupp är elhockey. 20

21 B. Amputationer Man skiljer mellan traumatiska amputationer och amputationer utförda på grund av sjukdom. Amputationer på grund av sjukdom Den vanligaste orsaken är cirkulationsrubbningar av olika slag, t.ex. diabetes och åderförkalkning. Tumörer är ytterligare en orsak till amputationer. Dessa maligna tumörer drabbar både äldre och yngre. Amputationer på grund av trauma Traumatisk amputation kan vara total eller partiell och inträffar i samband med olyckshändelser, vanligen trafikolyckor och arbetsskador. Efter en olycka behöver vävnaderna snyggas till och stumpen anpassas till en lämplig nivå ur protessynpunkt. Amputationsnivåer bestäms av Skadans omfattning, tumörens utbredning och lokalisation Anatomiska förhållanden (ska knäleden sparas?) Protestekniska förhållanden (vilken typ av protes är mest ända - målsenlig?) Patientens önskemål Vanligast är amputationer på underben och lår. Efter en amputation kan vissa besvär förekomma: Fantomsmärtor Dessa kan eventuellt förhindras genom smärtlindring före operation. Behandling av fantomsmärtor kan vara medicinering eller elektrisk stimulering. Amputationsneurom I stumpänden kan nerverna krulla ihop sig till nystan, vilket medför 21

22 stor smärta. Tillståndet kan avhjälpas med operation där man kortar av nerverna. Skavsår Skavsår på stumpen är relativt vanligt, och beror ofta på stumpens utformning. Problemet kan avhjälpas med protesjustering eller genom förkortning av ben i stumpen. Idrott Personer med amputation är vanliga inom handikappidrott i princip kan alla idrotter som är öppna för rörelsehindrade utövas av personer med amputation. Foto: Karin Nauclér 22

23 C. Missbildningar (anomalier) Orsakerna till missbildningar är antingen genetiska eller orsakade av skador under graviditeten (negativ påverkan av miljön som dålig syretillförsel, strålning, kemikalier eller sjukdomar). Missbildningar kan ta sig olika uttryck: Dysmeli Är en medfödd skada på en eller flera extremiteter där arm, ben eller delar därav saknas. Runt 60 barn föds med detta varje år i Sverige varav ett 15-tal endast har lätta finger eller tåskador. Andra missbildningar Kan uppstå som sammanväxning av fingrar och tår, underutveckling av extremitet p.g.a. åtsnörning under graviditeten, dubblering av extremitetsdelar mfl. Idrott Dysmeli av olika grad ses ofta inom handikappidrotten. Exempel på idrotter är simning, bordtennis, skytte och längdskidor Foto: Karin Nauclér 23

24 D. Kortväxthet Den vanligaste formen av kortväxthet är akondroplasi, tidigare kallad dvärgväxt. Det är en skelettsjukdom som påverkar tillväxten hos både pojkar och flickor. Orsaken är en rubbning, mutation, i kromosom 4. Genomsnittslängden för vuxna med akondroplasi är 132 cm för män och 125 cm för kvinnor. Varje år föds i Sverige 5 barn per med sjukdomen. Det nyfödda barnet har korta armar och ben och kroppslängden är något minskad, huvudet är större än genomsnittligt. Under de första månaderna växer barnet normalt men sedan sjunker tillväxten markant. Hypokondroplasi medför kortväxthet där slutlängden är cm. Typiskt för hypokondroplasi är korta ben. Huvudformen är normal eller som vid lindrig akondroplasi. Diastrofisk dysplasi är en skelettrubbning som kännetecknas av uttalad kortväxthet med korta lårben, felställningar med rörelseinskränkning i ett flertal leder och ryggradskrökningar. Idrott Personer med kortväxthet ses relativt ofta inom handikappidrotten t.ex. inom simning. 24

25 E. Ledsjukdomar Det finns många ledsjukdomar som ger upphov till rörelsehinder av olika grad, här följer några exempel. Reumatoid artrit (RA) ledgångsreumatism Detta är den största gruppen inom reumatiska sjukdomar, 2-3 % av den vuxna befolkningen i Sverige har RA. Bechterews sjukdom - pelvospondylit Är en reumatisk sjukdom som medför att ledbanden mellan kotorna i ryggraden förkalkas och kan efter en lång tids utveckling leda till total ryggstelhet. Typiskt är medelålders män som går framåtböjda och har svårt att se framåt (svampplockarställning). Artros Artros innebär förändringar i ledbrosket i första hand i extremitetsleder (sliten led). Artros ger smärta, svullnad och dålig funktion. Idag kan artros nästan anses som en folksjukdom. Det är mest äldre, ofta med övervikt, som drabbas. Spondylos Spondylos betyder förändringar i ryggens diskar och leder mellan olika kotor som medför smärta, snedhet och stelhet. Spondylos kan medföra diskbråck och spinal stenos (förträngning av ryggmärgskanalen). Hemofili (olika typer av blödarsjuka) Med hemofili menas dålig förmåga hos blodet och blodbanan att på egen hand stoppa uppkomna blödningar. Om det vid upprepade tillfällen uppstår blödningar i lederna så förstörs dessa. Idrott Personer med ledsjukdomar ses inte så ofta i handikappidrott på tävlingsnivå. Orsaken till detta torde vara att ledsjukdomar i hög utsträckning medför smärta något som inte tas hänsyn till vid klassificering i handikappidrott. 25

26 Utvecklingsstörning Utvecklingsstörning (eller intellektuellt och kognitivt funktionshinder) är det tillstånd som rör en persons avvikande begåvningsutveckling under fosterstadiet och upp till års ålder. Med kognitiv förmåga menas minne, koncentration, uppmärksamhet, problemlösning/logiskt tänkande och perception. Ungefär barn, ungdomar och vuxna i Sverige har en utvecklingsstörning. Störningen kan ta sig många olika individuella uttryck, men med ett grundläggande behov av personligt stöd och hjälpmedel för att tillvaron ska innebära stimulans, tillgänglighet, delaktighet och aktivitet. Utvecklingsstörningen kan bedömas vara lindrig, måttlig eller svår och även innebära fysiskt rörelsehinder, syn- och hörselnedsättning, autism, emotionella och sociala svårigheter. Graden av kognitiv nedsättning bedöms utifrån standardiserade psykologiska testbatterier som mäts i intelligenskvot (IQ/IK). Enligt WHO:s bedömning anses en person vara utvecklingsstörd om IQ understiger 70. WHO definierar utvecklingsstörning som: A. Intellektuell funktionsnivå som ligger klart under genomsnittet, dvs. ett IK-värde på 70 eller lägre vid individuell testning. B. Samtidigt förekommande brister i eller nedsättning av adaptiv funktionsförmåga (dvs. personens förmåga att uppfylla den kulturella gemenskapens åldersanpassade krav) i minst två av följande avseenden: Kommunikation ADL-färdighet Boende Socialt/interpersonellt Nyttjande av offentliga resurser Målinriktning Studier, arbete Fritid, hälsa Personlig säkerhet C. Debut före 18 års ålder 26

27 Orsaker till utvecklingsstörning Det finns flera orsaker till utvecklingsstörning, i vissa fall är omständigheterna oklara. Kromosomavvikelser, t.ex. Trisomi (Downs syndrom) Genetiska/ärftliga skador Ämnesomsättningsrubbningar (brist på sköldkörtelhormon, Föllings sjukdom) Syrebristskada i fosterlivet, i samband med förlossning (t ex cerebral pares) eller hjärnskada senare livet Hjärnmissbildningar och hjärnsjukdomar Missbildad skalle Idrott Personer med utvecklingsstörning är väl representerade inom handikappidrott, framförallt i fotboll och innebandy, men även inom friidrott, boccia, mattcurling m.fl. 27

28 Neuropsykiatriskt funktionshinder Neuropsykiatriskt funktionshinder är ett samlingsbegrepp för diagnoser så som ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), ADD (Attention Deficit Disorder), DAMP (Deficit of Attention, motor control and perception), Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, autism, OCD (tvångssyndrom), språk- och talstörning, dyslexi. Dessa funktionsnedsättningar är biologiskt betingade, överlappar ofta varandra med debut under barndomen och medför i varierande grad inlärningssvårighet, anpassnings- och beteendeproblem. När svårigheterna påverkar individens utveckling och möjligheter att fungera i samhället utgör de ett funktionshinder. Orsak till neuropsykiatrisk problematik För att en person ska kunna sägas uppfylla diagnoskriterier måste en utredning av ett specialistteam vara gjord. Inom vissa familjer/släkter finns en ärftlig komponent. Riskfaktorer och påfrestningar som fostret utsatts för under graviditet (näringsbrist) och förlossning (prematur) eller under nyföddhetsperiod (hjärnhinneinflammation) kan bidra till uppkomsten av svårigheter. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar orsakas inte av dålig uppväxtmiljö, en ogynnsam omgivning kan dock göra att svårigheterna förvärras. Idrott Personer med neuropsykiatriskt funktionshinder kan delta i handikappidrott på tävlingsnivå i fotboll och innebandy med vissa begränsningar. 28

29 Synskador Förutsättning för en god synskärpa är att ljus kan passera genom ögats alla delar och nå näthinnan, där bilden av det objekt vi tittar på fokuseras. Varje del av ögat som ljuset ska passera genom kan drabbas av felbildning eller sjukdom. Därmed kan synskärpan minska, antingen bara till en viss grad eller så mycket att man blir synskadad. Hornhinnan Ljus som kommer in i ögat passerar först genom hornhinnan. Den normala hornhinnan är glasklar. Missbildningar, infektioner eller inflammationer kan göra hornhinnan grumlig och därmed försämra synen. Linsen Nästa viktiga del av ögat som ljuset ska passera är linsen. Den är normalt klar. Senare under livet blir linsen vanligtvis mer eller mindre grumlig, grumligheten kallas för gråstarr och kan opereras med gott resultat. Utvecklas gråstarr i tidig ålder eller t.o.m. under fosterstadiet, blir synen alltid kraftigt nedsatt även om starren opereras bort. Glaskroppen Efter linsen når ljuset glaskroppen. Normalt är glaskroppen klar, men vid t.ex. diabetes kan den bli grumlig på grund av blödningar och synen försämras. Näthinnan Till sist når ljuset näthinnan vars viktigaste del är gula fläcken. Om den skadas (t.ex. vid infektion under fosterstadiet, genom missbildningar, vid diabetes eller näthinneavlossning) kan näthinnan inte skapa en skarp bild och synen blir nedsatt. Det finns också ärftliga sjukdomar, t.ex. retinitis pigmentosa och albinism som kan ge en försvagad syn. 29

30 Grönstarr Grönstarr kan vara medfödd eller förekomma när missbildningar eller andra ögonsjukdomar orsakar förhöjt tryck i ögat. Då kan synnerven allvarligt skadas och synen avsevärt försämras. Den vanligaste formen av grönstarr är dock den som drabbar äldre människor, där är orsaken inte klarlagd. Nystagmus Personer med kraftigt nedsatt syn visar ofta abnorma ögonrörelser (nystagmus). Ögonen rör sig praktiskt taget hela tiden och blicken fixeras inte. Nystagmus bidrar ytterligare till synnedsättningen. Synfält Man kan ha tämligen bra synskärpa och ändå vara gravt synskadad om man har en betydande synfältsinskränkning. Vit retinitis pigmentosa, grönstarr och ibland efter hjärntumörer kan sådana kraftiga synfältsinskränkningar förekomma. Då kan man kanske inte orientera sig, trots att man kanske klarar av att läsa en hel del på syntavlan. Idrott Personer med synskada utövar både speciella idrotter för synskadade såsom goalball och showdown, men även övriga handikappidrotter t.ex. friidrott, simning och judo. 30 Foto: Karin Nauclér

31 Praktisk information För dig som är ledare inom handikappidrotten presenteras här en del praktisk information, råd och tips kring vissa tillstånd som kan vara viktiga att känna till. Känselnedsättning Att ha en förlamningsskada innebär förutom förlorad förmåga att viljemässigt röra muskler, ofta även olika omfattande känselnedsättningar. Personer med känselnedsättningar har ökad risk att skada sig på olika sätt och att få skav- och trycksår. Det kan vara lätt hänt att vara lite oaktsam om en kroppsdel som saknar känsel och på så sätt åsamka sig skada. Kroppen får inte heller någon varningssignal om något smärtar, skaver eller trycker i området för känselnedsättningen. Detta kan få förödande konsekvenser. Personer som sitter länge i rullstol som inte får träsmak eller indikation på att ändra läge har ökad risk att utveckla trycksår/sittsår. Det är därför viktigt att vara medveten om riskerna som nedsatt känsel medför och försöka motverka skada. Man kan försöka undvika material som kan ge skav mot huden, även klädesveck och sömmar kan ge tryck. Att använda bra tryckavlastande underlag i rullstolen och säng samt att inspektera huden ofta är viktigt. I idrottssammanhang bör man vara särskilt observant vid byte av utrustning t.ex. nya skor, ny rullstol, dyna, handskar mm Trycksår Trycksår han uppkomma i olika grad, allt ifrån en rodnad i huden som med rätt avlastning läker relativt lätt till ett öppet fult stort sår innefattande såväl hud, fett- och muskellager in till ben som kräver omfattande medicinska resurser i rehabilitering och enormt personligt lidande. Trycksår kan vara mycket svårläkta hos personer med känselnedsättning då även cirkulationen är nedsatt i området. Vid röda tryckmärken på huden eller skavsår bör man således omedelbart avlasta det utsatta området och ta kontakt med sakkunnig för råd. Avlastning av det utsatta området är mycket viktigt både vid behandling och förebyggande 31

32 av trycksår. Detta kan ske genom att man så ofta som möjligt förändrar sittposition. I idrottssammanhang kan långa resor i bil eller flyg och nya ovana miljöer innebära ökad risk att utveckla trycksår. Det kan därför vara klokt att använda lämpliga tryckavlastande hjälpmedel på resan t ex en sittdyna samt att planera in extra vila och avlastningsmöjligheter i samband med långresa. Spasticitet Måttlig spasticitet kan ibland vara till fördel, det kan t.ex. ge bättre balans vid förflyttningar och ökad cirkulation. Alltför kraftig spasticitet kan däremot vara ett stort hinder i det dagliga livet och vid idrottsutövning. Spasticitet kan reduceras genom ståträning, långvarig töjning av den spastiska muskeln, aktivitet samt medicinering. Plötslig ökad spasticitet bör alltid kontrollers. Det kan vara ett tecken på skada eller sår på någon kroppsdel eller infektion av något slag, t.ex. urinvägsinfektion. 32

33 Andning De stora andningsmusklerna är mellangärdesmuskeln (diafragman) och musklerna mellan revbenen (intercostalmusklerna). Hos tetraplegiker finns endast diafragman kvar som andningsmuskel, vilket innebär att andningskapaciteten är kraftigt nedsatt liksom förmågan att hosta och nysa. Vid förkylningar kan andningshjälp behövas för djupandning. Andningshjälp kan ges genom ett tryck på nedre delen av bröstkorgen (på båda sidor) samtidigt som utandning sker. Hosthjälp kan ges genom ett kraftigt tryck uppåt/inåt på nedre delen av bröstkorgen samtidigt som personen hostar. Nedsatt andningskapacitet föreligger även hos personer med exempelvis grava scolioser samt hos personer med polio eller muskelsjukdom med andningsmuskelpåverkan. Hjärtfrekvens Maxpulsen kan vara begränsad hos vissa personer med funktionsnedsättning. Personer med komplett tetraplegi och paraplegiker med höga skador har en begränsad hjärtfrekvens och kan sällan öka hjärtfrekvensen vid maximal belastning över 125 slag/min. Vanligt är att man istället får blodtrycksfall vid fysisk utmattning och kroppstemperaturen kan också öka onormalt mycket, se värmeintolerans nedan. Även muskelsvaga personer, exempelvis personer med polio eller muskelsjukdom kan ha svårt att uppnå hög puls på grund av muskelsvaghet. Autonom dysreflexi/ boosting Autonom dysreflexi är ett överaktiveringssyndrom och ses främst hos personer med ryggmärgsskada och kompletta skador över Th6 (tetraplegiker och paraplegiker med hög skadenivå). Karakteristiskt för syndromet är högt blodtryck, huvudvärk, låg puls, kallsvettningar, gåshud och rodnad i ansiktet som kan uppkomma i samband med fysisk aktivitet. Blodtrycksstegring kan i svåra fall ge hjärnsvullnad och i enstaka fall hjärnblödning vilket kan vara livshotande. 33

34 Autonom dysreflexi kan utlösas av olika stimuli t.ex. överfull blåsa, urinvägsinfektion, tryck, smärta eller något annat som aktiverar ryggmärgen under skadenivån och som en person med känselbortfall kan vara omedveten om. Vid symtom är det viktigt att så snart som möjligt ta reda på utlösande stimuli och försöka avlägsna det så snabbt som möjligt, t.ex. tömma blåsa, ta bort det som trycker eller ger smärta. Medveten användning av detta överaktiveringssyndrom inom handikappidrotten kallas boosting och kan ses som medveten doping och är som ovan beskrivet även förknippad med medicinska risker. Värmeintolerans Centrum för reglering av värme och kyla är satt ur spel hos personer med ryggmärgsskada och tetraplegi då det sympatiska nervsystemet skadats. En person med tetraplegi fryser mycket lätt och måste i förebyggande syfte försöka klä sig ordentligt varmt vid vistelse i kyla. Det finns också risk för överhettning då förmågan att svettas och avge överskottsvärme kan saknas. Det är därför viktigt att dessa personer ges möjlighet till avkylning i samband med fysisk ansträngning och/eller vid höga temperaturer i omgivningen. En blomduschflaska med kallt vatten eller en handfläkt kan fungera utmärkt. Rörelseinskränkning/kontraktur Stelhet i muskler och rörelseinskränkningar kan ske i alla kroppens leder som inte är i rörelse. Kraftigt inskränkt eller upphävd rörlighet i en led som följd av t.ex. en muskelförkortning kallas för kontraktur. Dessa utvecklas lätt i höftböjarna hos personer som är lårbensamputerade och i knäböjarna hos personer med underbensamputation. I förebyggande syfte bör man därför töja dessa muskler regelbundet. Hos rullstolsburna personer kan kontrakturer ofta uppstå i höfter, knän och fotleder p.g.a. långvarigt sittande, men även i axlar, armbågar och händer. Lämpligt sätt att förebygga dessa kontrakturer är med kontrakturprofylax, även kallad KP. Det innebär att rörligheten i utsatta leder tas ut försiktigt, passivt i leder och muskler. Att regelbundet, helst 34

35 Foto: Arvid Ottosson dagligen ligga på mage kan även förhindra oönskade rörelseinskränkningar i nedre extremiteterna. Överträning/skadlig träning Om idrottsresultaten inte förbättras av träning utan snarare försämras kan detta vara tecken på överträning. Som ledare bör man vara uppmärksam på detta och vid misstanke se över träningsdos och träningsupplägg samt tid för vila och återhämtning. Inom handikappidrotten kan personer med muskeldystrofier, personer med polio eller andra med svag muskulatur vara extra utsatta. Ren överbelastning av muskler och leder kan också ske vid en alltför intensiv träning. Att tänka på är att muskelsvaga personer och personer som sitter i rullstol har en ökad sårbarhet att få överbelastningsskador. Nedsatt styrka och koordination kan finnas kring utsatta leder t ex axelleden som ökar risken för skada. 35

36 Den som använder rullstol är ofta begränsad till att använda armarna i flertalet dagliga aktiviteter t.ex. rullstolskörning och förflyttningar samt att man utöver detta använder armarna vid träning och idrott. Tid för vila och återhämtning kan bli otillräcklig och risken ökar då för överbelastningsskada. Smärta Smärta bör alltid uppfattas som en varningssignal från kroppen och bör inte nonchaleras. Uppträder smärta under aktivitet bör aktiviteten avbrytas och eventuell skada omhändertas. Urinvägsinfektioner Personer som har blåsrubbningar har ofta ökad risk för att utveckla återkommande urinvägsinfektioner. Urinen kan bli illaluktande och personen kan få feber och blir allmänt påverkad av infektionen. Hos person med förlamningsskada kan ökad spasticitet också ge misstanke om infektion. Viktigt att personen får i sig rikligt med vätska samt får medicinering och behandling för infektionen. Skeletturkalkning/osteoporos Belastas inte skelettet regelbundet av vare sig tyngdkraft eller muskelkraft uppstår en urkalkning av skelettet och det blir skörare och därigenom ökar risken för benbrott (frakturer). Exempelvis är det inte helt ovanligt att en person med förlamningsskada och känselnedsättning i benen kan få ett benbrott utan att ens veta om det och söker därför inte adekvat omhändertagande av sin skada. Epilepsi Epileptiska anfall uppträder sällan under fysisk aktivitet, däremot vid vila och återhämtning. Ett anfall avklingar oftast spontant inom någon minut. Det du som ledare kan göra är att se till att individen inte skadar sig i onödan under krampen, t ex kan man lägga något mjukt under huvudet. Försök inte att bända isär käkarna. 36

37 Klassificering Klassificering i Handikappidrott är en förutsättning för att de aktiva ska kunna tävla på samma villkor utifrån sina egna förutsättningar. Detta är inte unikt för handikappidrott jämför t ex olika viktklasser i boxning, brottning osv. Inom handikappidrotten behövs dock klassificering i de flesta idrotter för att skapa ett rättvist tävlingssystem. Utvecklingen går mot färre antal klasser, vilket välkomnas av de flesta. Det är dock en svår balansgång; För få klasser skapar ett orättvist tävlingssystem och missgynnar de aktiva med de svåraste funktionsnedsättningarna, för många klasser medför för liten konkurrens och minskar handikappidrottens trovärdighet. Policyn är att klassningen ska utgå från respektive idrotts speciella karaktär, vilket är anledningen till att klassningen i stor utsträckning baseras på funktion snarare än diagnos att t ex ha en amputerad arm innebär inte samma funktionshinder i pistolskytte som i simning. Skadegrupper: SHIF/SPK organiserar idrott för personer med följande kategorier av funktionsnedsättningar. Rörelsehinder (R) (förlamningsskador, CP, amputation och övriga rörelsehinder) Synskador (S) Utvecklingsstörning (U) Gemensamt för alla tre kategorierna är att de aktiva måste uppnå ett minsta handikapp för att vara behöriga att delta i mästerskapstävlingar. SHIF/SPK har fastställda generella regler för minsta handikapp, för idrottare med rörelsehinder kan det dock variera något från idrott till idrott. Förutom ovanstående tre kategorier finns i vissa idrotter en: Öppen klass (Ö). Den är till för personer som har en funktionsnedsättning men som inte fyller kraven på minsta handikapp N-klass (N). Den är till för personer som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (ADHD; Aspberger m.fl.) 37

38 38 Klassindelning Klassningen för idrottare med rörelsehinder är i stort sett baserad på funktion och skiljer sig från idrott till idrott, medan klassningen för idrottare med synskada alltjämt använder olika synskadegränser som mått. Det finns två synskadeklasser, varav en för helt blinda. För idrottare med utvecklingsstörning finns ingen uppdelning i klasser. De idrotter som även finns internationellt har anpassat sitt klassningssystem efter internationella regler, man har dock slagit samman flera klasser.