ÅTERHÄMTNING,

Transkript

1 KAPITEL 4 ÅTERHÄMTNING, Den lågkonjunktur som rådde på marknaden under senare delen av 1860-talet präglade också musiklivet, och avvecklingen av Göteborgs orkester kan ses som ett resultat av detta. Det finns också andra tecken på att musiklivet avmattades, till exempel inom det annars så livaktiga sällskapet Göta Par Bricole. 1 Trots denna konjunkturpräglade nedgång finns det emellertid också tydliga tecken på ett musikliv i kontinuerlig tillväxt. Framför allt gäller att antalet professionella musiker i staden hela tiden ökade. Förutom de musiker som blev kvar efter orkesternedläggelsen, kom det också andra som slog sig ned i staden. Sett ur offentlighetsperspektiv innebär det en utveckling mot en mer marknadsmässigt betingad borgerlig offentlighet och bort ifrån de blandformer som kännetecknade musiklivet i en tidigare period med inslag av amatörer och ideella föreningar. I detta kapitel skall vi följa utvecklingen i mellanperioden fram till nästa orkesterbildning år Soirées Mödernes Efter avskedskonserten slöt sig de musiker som blev kvar i staden samman och bildade tillsammans med en del svenska musiker ett kapell, som under säsongen 1866/67 gav så kallade Soirées Mödernes i Nya teaterns foajé. Besättningen på kapellet, som inte hade något namn, var 2 vi, via, vcl, kb, pi samt orgelharmonium, och de som musicerade var enligt inbjudan till allmänheten Albert Lindstrand, Aron Hultgren, Adalbert Hrimaly, Anton Luzek, Justin Thyboni, Per Johan Ållander samt Anton Schiele. 2 Enligt inbjudningsannonsen skulle konserterna innehålla "såväl klassisk som modern musik". 1. Se Åkerlund 1918 s Inbjudningsannons till allmänheten i GHT I GO fanns en kontrabasist som hette Heinrich Schiele, och som stannade kvar ända till sista avlöningen. Möjligen kan det ha uppstått en felskrift i tidningsannonsen. Någon Anton Schiele har tidigare inte gjort sig uppmärksammad i det göteborgska musiklivet. 299

2 Återhämtning, "Programmet blifver så beskaffadt att det såväl tillfredsställer älskaren af klassisk musik, som ock den stora delen af musikvänner, hvilken föredrager mera populär musik." 3 Emellertid presenterades inte konsertprogrammen i tidningsannonserna (med ett enstaka undantag), och något övrigt källmaterial finns heller inte bevarat. Det är därför svårt att alldeles säkert uttala sig om konserternas repertoar och konstnärliga profil. Det lilla vi vet talar dock för att konserterna var av tämligen lätt karaktär. Se bland annat annonsen i Handelstidningen där "följande omtyckta Musikalier utförda vid Soirées Mödernes" fanns för försäljning i Albert Lindstrands musikhandel: "Moldaulieder, vals af Preis Hesperusklänge, vals af Gungl Tanz-Contillenen, vals af Blumschein Die Provinzialen, vals af Bilse Harlequin-Polka af Zikoff Angelica-Polka af Strauss Petersburger-Champagne-Galopp af Lumbye Militär-Galopp af Voss Friihlingserwachen af Bach Aftonklockan af Bach Marsch ur 'Bröloppet på Ulfåsa' af Söderman Marsch ur 'Tannhäuser' af Wagner." 4 Men konserterna hade också vissa inslag av tyngre symfonisk musik, vilket går att utläsa ur det enda konsertprogram vi har tillgång till för en Soirée Möderne: konserten Den konserten inleddes med Beethovens uvertyr till Egmont och därefter Beethovens symfoni nr 2. 5 Egentligen var det enbart under hösten 1866 som Soirées Mödernes gavs regelbundet, men under den perioden gavs konserterna mycket intensivt, flera gånger per vecka. Ursprungligen var tanken att ge en konsert i veckan med möjlighet att teckna abonnemang om tio sådana konserter. Konsertserien blev snabbt fulltecknad och fördubblades därför. Även den andra serien fick god beläggning och då dessutom en tredje konsertserie med lösbiljettförsäljning gavs (av allt att döma också den med god beläggning), kan man verkligen tala om populära konserter, något som det låga inträdet 50 öre bör ha bidragit till. Det stora intresset för dessa konserter medförde en innovation av det mer ovanliga och spektakulära slaget inom musiklivet: rökning under konserterna till- 3. GHT GHT GHT

3 läts, och de parallella konsertserierna utnyttjades till att hänvisa rökare respektive icke-rökare till olika konserter. 6 Om man får tro Scholes var Göteborg i ett internationellt perspektiv tidigt ute med denna nyhet, åtminstone om vi jämför med konsertlivet i London. Där uppträdde denna speciella konsertform i början av 1880-talet, och från början var endast herrar tillåtna vid de konserterna. I London var det inte bara publiken som rökte under konserterna; även dirigent och stråkmusiker rökte, och till och med biåsarna blossade när de kunde komma till. 7 Fullt så utvecklat var det dock inte i Göteborg. Under början av år 1867 blev det glesare mellan Soirees Modernes-konserterna, vilket sammanföll med att verksamheten flyttades till Bloms salong. Snart avstannade verksamheten helt, med undantag för konserten , konserternas stora popularitet till trots. Längre fram på våren upplöstes sällskapet samtidigt som dess ledare Adalbert Hrimaly annonserade sin avskedskonsert i det att han ämnade lämna staden och landet för gott. 8 Göteborgs amatörkapell Helt för gott blev det nu inte att Hrimaly lämnade Sverige. Redan i september 1867 var Hrimaly tillbaka igen för att stanna ytterligare ett år. För säsongen 1867/68 bildades ett nytt kapell, Göteborgs amatörkapell, och även för detta var Adalbert Hrimaly kapellmästare. 9 Trots förhöjda biljettpriser, något som syntes Handelstidningen oberättigat, 10 var Nya teatern nästan fullsatt vid kapellets första konsert Formuleringen i recensionen tyder på att det inte var något speciellt med konserten i sig; aftonens glanspunkter var - skrev recensenten de två sångnumren, dels en aria ur Webers Friskytten som sjöngs av Jeanette Jacobsson ( ) från Stockholm, dels duetten ur Bellinis Norma som sjöngs av Jacobsson och Euphrosyne Abrahamson. I övrigt bestod programmet av en Rossini-uvertyr, några småstycken samt en Haydnsymfoni GHT 29.9 och Scholes 1947 ss. 196f. Jämför också Schwab 1980 ss. 17, 22 (fotnot nr 108) och GHT med recension av konserten i GHT Annonser om kapellet i GHT 16, 17 och Den skrevs en längre artikel om kapellets bildning. Berg uppger att kapellet bestod av 40 personer (Berg 1914 s. 115). 10. "... hvartill man väl eljest icke kunde finna någon berättigad anledning." GHT annonsen för konserten uppgavs symfoni nr 12 i D-dur med satsbeteckningarna a) Grave & Presto, b) Andante con variatione, c) Menuetto och d) Finale. På Amatörkapellets sista konsert spelades också en Haydnsymfoni nr 12 i D-dur men med satsbeteckningarna a) Adagio &C Allegro spirituoso, b) Capriccio largo, c) Menuetto allegretto och d) Finale. Dessa båda symfonier motsvarar med nutida numrering symfonierna 75 respektive 86, se Hoboken 1957 ss. 113f respektive

4 Återhämtning, Men trots att kapellets första konsert rönte stort bifall, blev inte heller detta kapell långlivat. Redan till den annonserade Amatörkapellet om sin "andra och sista konsert å Nya teatern." Publikens frånvaro denna gång tog recensenten i Handelstidningen som intäkt för det dåliga musikintresset i allmänhet bland göteborgarna: "Amatörkapellets konsert å Nya teatern i går afton var ytterst fåtaligt besökt - ett faktum, som synes visa, att de så ofta hörda klagomålen öfver brist på musiktillställningar af värde härstädes ej äro så synnerligt allvarligt menade." 12 Svårigheterna att finna ett publikstöd för en ny typ av orkesterkonserter, fanns alltså kvar och hade inte nämnvärt förändrats efter verksamheten med en professionell orkester i staden. Hrimaly aviserade på nytt sitt avsked ifrån staden under våren 1868, och av källorna att döma hade orkestern en mycket låg aktivitet med konserter. I de konserter som orkestern medverkade i, var det i stort sett samma program som utfördes. 13 Att kapellet hade svårigheter med att repetera in ny repertoar, hade förmodligen sin grund i att det var sammansatt av såväl professionella musiker som amatörer, och att detta gjorde det svårt att samla musikerna, få dem samspelta och liknande. Innan Hrimaly i slutet av april 1868 slutgiltigt lämnade Göteborg, gav han ytterligare fem orkesterkonserter. 14 Någon fast orkesterbildning fanns dock inte längre att tillgå i Göteborg då amatörkapellet var avvecklat, varför konserterna fick bli "i förening med härvarande musici samt Beyerböckska kapellet." 15 Med andra ord bildade Hrimaly sin orkester på ungefär samma sätt som Czapek hade gjort tidigare på 1850-talet. De konserter som denna orkester gav, blev de sista i staden för en tid av ungefär ett och ett halvt år. Så länge dröjde det nämligen innan man på nytt började ge sådana i Göteborg. Men under mellantiden hann det komma in en del nya krafter i musiklivet, och nedan skall några av dem presenteras. 12.GHT Jämför inte bara programmen för konserterna och , utan också kapellets medverkan i andras konserter under samma tid, till exempel konserten i Högre Elementarläroverkets Solennitetssal. 14. Efter sin sexåriga vistelse i Göteborg tillträdde Hrimaly som kapellmästare vid Interimsteatern i Prag och kom därmed att samarbeta med Smetana, som sedan 1866 var teaterns förste dirigent (se artiklarna Vojtech Hrimaly och Bedrich Smetana i NG). Interimsteatern öppnades år 1862 för nationell musik och fungerade som provisorium i avvaktan på Narodni Divadlo (Nationalteatern) som byggdes i anslutning till Interimsteatern under åren Nårodnf Divadlo brann dock ner till grunden endast några dagar före invigningen, varefter teatern på nytt byggdes upp i stort sett identisk med den förra och kunde invigas år Interimsteatern, som också brann ner, byggdes aldrig upp igen. 15. Se till exempel GHT

5 Elfrida Andrée Elfrida Andrée ( ) var en av dem som kom in i Göteborgs musikliv under 1860-talet. Hon var Sveriges första kvinnliga organist, och som sådan verksam i Gustavi Domkyrka från april 1867 då hon valdes till domkyrkoorganist efter Henric Johan Frithiof Seldener ( ), som det hade varit en hel del klagomål på från församlingen, och som nu på heltid skulle bli tullförvaltare. 16 Andrée valdes visserligen av ett enhälligt kyrkoråd 17 men vägen dit hade varit lång att gå med strider inom såväl kyrka som riksdag. Att just Elfrida Andrée lyckades bryta igenom könsvallen, berodde bland annat på uppfostran av en vidsynt far provinsialläkaren Andreas Andrée ( ) på Gotland, som hade en för tiden högst säregen kvinnosyn. Inför provspelningen i Göteborg skrev fadern följande i ett brev till domprosten Peter Wieselgren: "Vid början af denna min dotters uppfostran uppgjorde jag mig ett slags system för qvinnouppfostran i allmänhet, hvilket jag ville söka genomdrifva som grundlag för staten och hvartill min dotter som föregångerska skulle bereda vägen. Hufvudtanken i detta system är, att qvinnan i jemnbredd med sin uppfostran till maka och husmoder, hvilket alltid bör vara det första, skulle erhålla en intellektuell bildning, som icke blott gjorde henne till en skicklig uppfostrarinna för bägge könen, utan äfven gjorde henne skicklig att bekläda för henne lämpliga befattningar i det allmännas tjenst, när anlag och omständigheter eller hennes eget behof af utkomst sådant betingade." 18 Vidare arbetade Andreas Andrée med att försöka påverka riksdagspolitiker, som han kände, i kvinnofrågan. Men framför allt berodde Elfrida Andrées framgångar på att hon själv var en säregen kvinna med lika stor målmedvetenhet och stridbarhet som begåvning och kunskap. I Göteborg deltog hon till en början enbart i kyrkokonserter, men inom ett år från det att hon hade anlänt till staden hade hon presenterat sig som såväl organist, pianist, harpist, sångerska som tonsättare. 16. Se Jansson 1990 ss. 12ff. Seldener hade tidigare i Göteborg kombinerat sin organisttjänsr med en tjänst inom Tullverket, en inte alltid lätt kombination. Angående kritiken mot Seldener, se Öhrström 1980 s. 31. Se också insändare i GHT : Tidigare, skriver insändaren, har Seldener fatt kritik för att han spelade för långa mellanspel mellan psalmverserna. Nu har han i stället börjat göra långa pauser så att församlingen alldeles kommer av sig. Insändaren slutar med att om inte Seldener tar reson och bättrar sig, så skall församlingen tvinga honom därtill genom att sjunga "så som det skall vara". Dessvärre var, enligt insändaren, inte heller kantorn J.E. Andersson med sin svaga röst till någon stor hjälp. 17. Bland övriga sökande märks främst göteborgarna Aron Hultgren (som vikarierade efter Seldeners frånträde), Israel Sandström och Per Johan Ållander liksom också Seldener själv, som om han redan tycks ha ångrat sitt eget avsked. Sandström och Seldener drog emellertid tillbaka sina ansökningar (Jansson 1990 ss. I4f). 18. Brev från Andreas Andrée till Peter Wieselgren daterat (Peter Wieselgrens brevsamling, GUB). 303

6 Återhämtning, Elfrida Andrée, Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist. Målning av Hilda Lindgren (Källa: GSM) Hon vann också tidigt åtminstone av många - full erkänsla för sina talanger. 19 Tio år senare skulle hon dessutom visa att hon kunde leda såväl kör som orkester. Elfrida Andrée hade en bred verksamhet i Göteborg men kände sig trots detta ofta begränsad i sina möjligheter. Illvilja, förtal och intriger var också något som hon fick bli varse redan vid sitt första besök i staden då hon provspelade för organisttjänsten. 20 Det var också framför allt förhållandet till de två domprostarna Roseli och Rexius, vilka i tur och ordning efterträdde den upplyste Peter Wieselgren, som fick Elfrida Andrée att år 1916 skriva: "Jag undrar, om det är någon annan organist, som kommit att stå under ett sådant Schartauanskt regemente som jag!" 21 Att detta inte var en ålderdomens bittra tillbakablick visar följande dagboksanteckningar från Göteborg , det vill säga nästan ett halvsekel tidigare: "Skall jag då aldrig komma till den sanna visheten?! Återigen har längtan tagit makten öfver mig! Längtan efter hvad? Längtan efter den vida stora verlden, 19. Se GHT och GHT Öhrström 1980 ss. 31f. 21. Larson 1971 s

7 längtan att komma härifrån långt, långt bort. Skall jag då lefva och dö på denna lilla fläck af jorden? När den är så stor och skön, hvarföre skall jag småningom qväfvas här i denna lilla småstad?" 22 Trots att Elfrida Andrée alltså blev landets första kvinnliga organist och därtill domkyrkoorganist, fick hon hela tiden kämpa för att bli erkänd och få sin musik framförd. Till exempel blev framförandet av hennes första symfoni i Stockholm 1869 en stor besvikelse: "Utförandet var oerhördt miserabelt. Jag tror man spelade galet med afsigt. Jag och syster Fredrika gingo vår väg när finalen börjat och lsta Violinerna continuelt voro efter den öfriga orkestern en hel takt. Jag blef sjuk och låg i tre dagar efter denna musiknjutning." 23 Den plågsamma upplevelsen med uppförandet av den första symfonin, bidrog förmodligen starkt till att hon i Göteborg började intressera sig för orkesterarbete för att själv kunna uppföra sina verk, något som Andrée började arbeta med från 1870-talet med Musikföreningens orkester, se vidare längre fram. 24 Beyerböckska kapellet Ungefär samtidigt med Elfrida Andrée, kom också tre musicerande bröder till staden. Det var Leopold, Moritz och Johan Beyerböck, även kallade Beyerböckarna, som under många år framöver skulle underhålla göteborgarna såväl i konditorilokaler som från konsertestrader. Bröderna var en stabil tillgång för musiklivet, och de ställde ständigt sig själva och det Beyerböckska kapellet de ledde till förfogande för andras konserter. Men de gav sig också ut på långa turnéer, ofta tvingade därtill därför att publikunderlaget i staden var för litet och musikerna inte kunde tjäna till sina uppehällen. Bördiga från Österrike, kom de till Göteborg i april 1867 efter att dessförinnan framgångsrikt ha givit konserter i Stockholm. I Göteborg blev de visserligen också populära, vilket emellertid inte var liktydigt med att Göteborgspubliken stödde dem pekuniärt. Redan samma sommar fick sällskapet fara vidare till Kristiania (Oslo) där de fått en flera månader lång anställning, men till hösten var de återigen i staden och musicerade då på det populära Café du Commerce vid Skeppsbron. 25 Kapellet som upplöstes och nybildades vid flera tillfällen, bestod som regel av drygt tio man, 26 och där kapellmästaren Leopold samt Johan och Moritz spelade 22. Dagboksanteckningar 1871, ASA, MAB. 23. Dagboksanteckningar 1869, ASA, MAB. 24. För vidare studier om Elfrida Andrée, se av Eva Öhrström: Elfrida Andrée. En levnadsteckning om en pionjär, utkommer under

8 Återhämtning, : Till vänster Adalbert Hrimaly. Till höger bröderna Beyerböck Leopold (valthorn), Johan (oboe) och Moritz (flöjt). (Källor: Per Erlanson (Lund) och Fredberg 1977) respektive horn, oboe och flöjt. Det enda säkra belägg vi har beträffande kapellets storlek och besättning, är hur det såg ut 1872 när det som helhet kom att ingå i Göteborgs musikföreningens orkester. Det bestod då av nio man som spelade violin (2 st), viola, kontrabas, flöjt, oboe, klarinett, fagott och horn. Vissa av musikerna trakterade mer än ett instrument. Göteborgs arbetareförening Ovan har på sidan 66 redogjorts för bildandet av Göteborgs arbetareförening, som enligt de ursprungliga planerna skulle vara en sjuk- och begravningskassa för 25. Berg 1914 s Liknande hade förhållandet varit också tidigare för musiker som kommit till staden och fått uppleva att de trots stor popularitet inte förmådde förtjäna sitt eget uppehälle, se ovan kapitel 2 om Småländska husarkvintetten. Se också nedan kapitel 5 om Beyerböckska kapellet sommaren Jämför Berg 1914 s. 117 som uppger elva man och GHT som uppger tolv man. 306

9 arbetarklassen, men som i samband med bildandet av föreningen fick en mer arbetsgivarvänlig profil. I enlighet med liberalismens syn på hur arbetaren själv skulle lyfta sig ur sitt armod, var bildningsverksamheten ett viktigt inslag i föreningens arbete. Det bildades därför en sångkör och ett musikkapell, vars ledare var Justin Thyboni, tidigare engagerad i Göteborgs orkester. Dessa båda musikavdelningar gav då och då offentliga konserter, inte minst för att få in pengar till det föreningshus som höll på att uppföras i hörnet av Södra Allégatan och Järntorget. 27 Föreningens medlemsutveckling var till en början god, vilket också innebar att musikverksamheten vidgades till att omfatta flera sångkörer med såväl män som kvinnor. Göteborgs arbetareförenings betydelse för musiklivet inom den bättre ställda arbetarklassen och inom medelklassen skall därför inte underskattas. I synnerhet var det Arbetareföreningens sångkör under ledning av Justin Thyboni som blev en av stadens mest omtalade körer. 28 Arbetareföreningen kom vidare att utveckla ett visst samarbete med Göteborgs musikförening i samband med arrangemang av populärkonserter under hösten 1876, vilket vi skall återkomma till längre fram Förutom de här uppräknade musikerna och ensemblerna, fanns naturligtvis också många fler, främst de som sedan en längre tid hade utgjort stadens musikerkapaciteter. Joseph Czapek, Hilda Biörklund, Aron Hultgren, Per Johan Ållander, Albert Lindstrand, Fredrik Lindholm, Israel Sandström och Hilda Thegerström var musiker man ibland såg "benäget biträda" andras konserter, liksom de också själva ibland arrangerade egna konserter. Från 1870 fanns också Axel och Carolina Stål som medverkande i musiklivet. Lägger man därtill Skarpskyttemusikkåren, Kungl. Göta artilleriregementes musikkår och de olika ordnarnas körer, kan man tycka att förutsättningarna för det offentliga musiklivet var goda. En del enskilda konserter gavs också under den här tiden, men frånsett Beyerböckska kapellet, som mer eller mindre regelbundet gav underhållningskonserter vid stadens olika restaurationer, fanns det av tidningsinformationen att döma ingen som kontinuerligt gav offentliga konserter i Göteborg. Konserter av den musikaliska kvalitet som Czapek tidigare hade givit, och som - om än i liten omfattning även hade givits av Göteborgs orkester, lyste nu helt med sin från- 27. Huset revs 1955 och ersattes med en nybyggnad för tidningen Ny Tid. 28. Se bland annat Åkerlund 1918 ss. 99. Jämför också notiser om sammankomster för Göteborgs Arbetareförening i GHT "hvarefter sångkörerna och kapellet utförde flera nummer", samt om både män och kvinnor i sångavdelningen. Angående medlemsutvecklingen, se också Fredberg 1977 del 1 s

10 Återhämtning, varo. De konserter som gavs var sporadiska och gav inte någon stadga åt konsertlivet. En del försök att motverka denna utveckling gjordes men misslyckades; under våren 1869 ämnade Czapek, Fredrik Lindholm och P.J. Ållander ge en serie om fyra kammarkonserter "såframt ett tillräckligt abonnement erhålles". 29 Att det inte gavs någon enda kammarkonsert under våren, tyder på ett allmänt ointresse som saknar motstycke under tidsperioden sedan mitten av 1850-talet, då ett mer professionellt konsertliv började organiseras i staden. Detta kan vara en av de erfarenheter Czapek fick lägga till de andra, och som senare kom honom att fälla det kategoriska uttalandet om staden och dess invånare, att intresset för handel och Bacchus var större än det för Händel och Bach. Alltsedan Smetana, Czapek och Meissner hade givit sina klassiska kammarkonserter i Frimurarlogen på 1850-talet, hade dessa konserter varit speciellt omhuldade och haft en viss exklusiv prägel. Det var ju också denna musikgenre som odlades i de privata salongerna. - Och nu fick dessa konserter ingen publik. Men så var också säsongerna 1868/69 och 1869/70 säsonger där års innovationsförsök inom musiklivet tycktes som helt bortblåsta. Möjligen kan detta förklaras med den rådande lågkonjunkturen i samhället. Innan vi går vidare och undersöker hur musiklivet på nytt började spira, skall vi helt kort omnämna några händelser inom musiklivet som kan ha ett visst musikhistoriskt kuriosavärde. 30 I september 1869 gästades staden av Carlotta Patti ( ), nästan lika världsberömd som sin syster Adelina Patti ( ). Allmänt kallades hennes konserter (fyra till antalet: 19, 20, 29 och ) för "Patti-konserterna". Och visst var sångerskan huvudattraktionen, men hon hade också med sig några musiker som, skulle det visa sig, väl kunde tävla med henne ifråga om konstnärliga prestationer, och som också i högre grad lyckades tillvinna sig publikens gunst. Konserterna, som gavs på Nya teatern, hade förhöjda biljettpriser upp till 5 kr men var trots det slutsålda så när som på en del af de dyraste platserna: "Största intresset var naturligtvis fästadt vid Carlotta Patti, detta sångkonstens mångomtalade underverk. [...] och dock förekommer det den häpne åhöraren nästan, som om ännu något fattades i denna så glänsande sång. Saknas der värma, innerlighet, själ? - eller är det måhända fastmera så, att arten af sång- 29.GHT Till de märkligare musikhändelserna under denna period far väl hänföras den konsert som gavs på Lorensberg av Skarpskyttemusikkåren och under ledning av Albert Lindstrand. Till konserten såldes biljetterna endast till herrar, och i varje biljett var inberäknad "en bättre sexa" som serverades i en av pauserna. Trots att konserten inte annonserades, var det en strykande åtgång på biljetterna (GHT ). GP fann idéen mycket sympatisk och hoppades, liksom herrarna på konserten, på upprepning. (GP 8/2 och GHT ) 308

11 erskans repertoir icke är egnad att låta äfven dessa inre egenskaper framstå i klar dager?" 31 Världssångerskan fick alltså erfara en viss kritik ifrån lokalpressen i Göteborg, men i huvudsak var alla entusiastiska. Av recensionerna att döma tycks det dock som att Pattis medföljande instrumentalister fick de flesta rosorna, såväl av recensent som av publik. Av de tre musikerna lägger vi främst märke till Henri Vieuxtemps ( ) på fiol, men även Alfred Jaell ( ), piano och Friedrich Griitzmacher ( ), violoncell, var musiker som hörde till den främsta världseliten. Mest hänförd blev publiken av Jaélls bländande spel, men recensenten ansåg dock att han, såväl i sina egna verk som i de verk han valde att framföra av andra, hade en fallenhet åt det ytliga framhävandet av teknisk briljans på bekostnad av sann musikalitet. Om Vieuxtemps skrevs att man i honom "alltjemt återfann den store mästaren". Varje Pattikonsert inleddes med ett större kammarmusikverk av Beethoven, Mendelssohn eller Schumann, och i de två sista konserterna medverkade dessutom två av systrarna Neruda på violin, nämligen Wilhelmina ( ) samt Maria ( ). Även dessa fick press- och publikrosor. Jaell stärkte dock sina positioner även vid de återstående konserterna, och i en resumé i Handelstidningen efter samtliga fyra Pattikonserter skrevs att i synnerhet Jaell hade gjort störst lycka hos publiken. Gentemot Patti själv var man alltjämt något avvaktande. Visst var hon superb, men när hon som i Gounods Ave Maria skulle sjunga "... sostenuto, är deremot hennes sång icke af samma elektriserande verkan". 32 Ett drygt halvår senare, i maj 1869, kom Anton Rubinstein ( ) till Göteborg efter framgångsrika spelningar i Stockholm. Såväl Handelstidningen som Göteborgs-Posten lade sig platt för mästarens fötter. Handelstidningen skrev att vi här hade en sann konstnär till skillnad från "dessa moderna klingklangs-virtuoser", 33 och Göteborgs-Posten liknade Rubinstein vid en fixstjärna som lyser med sitt eget ljus, rent och klart, på konstens firmament, till skillnad från alla "skenfagra irrstjernor och sprakande kometer". 34 Rubinsteins konsertprogram var också mycket brett med musik av Mozart, Händel, Chopin, Schumann, Liszts transkription av Schuberts Erlkönig samt slutligen itnusik av Rubinstein själv. Men om nu stadens musikskribenter var övertygade om det konstnärligt unika med Rubinstein, var inte publiken lika lättflirtad som när det gällde Patti och framför allt "klingklangs-virtuosen" Jaell. 35 Den första konserten, i Frimurarlogens Pelarsal, hade förvisso en så stor publik "som lokalen medger": 250 personer. 36 Den andra konserten däremot 5.5, som gavs i Elementarläroverkets 31. GHT GHT GHT GP

12 Återhämtning, Solennitetssal, möjligen för att kunna bereda fler åhörare plats, var i stort sett obesatt. Handelstidningen fann uppenbarligen förlägenheten så stor att konserten ej alls omnämndes. Men Göteborgs-Posten uttryckte desto klarare sin uppfattning: "Vi afhålla oss från alla reflexioner och anmärka endast i förbigående, att konstnärliga celebriteter med verldsrykte hädanefter nog sorgfälligt skola undvika en ort, der en Beck fått sjunga, en Rubinstein spela för, snart sagdt, tomma väggarne." 37 Även det härpå följande artistbesöket fick ett dåligt publikmottagande, fast med ett omvänt förhållande så att den första konserten "var endast glest befolkad" och den tredje och sista "hade att uppvisa en icke långt ifrån fullsatt salong". 38 Det var "Musikdirektören och Krigsrådet" Hans Christian Lumbye ( ) som med sin orkester besökte Göteborg på hösten 1869 "efter en turné i Sverige där de överallt skördat stort bifall" Göteborg gav de tre konserter 30.10, och , den första på Mindre teatern och de två senare på Nya teatern. Den sista konserten gavs "i förening med Italienska operasällskapet och Nya teaterns orkester". 40 Till en del kan den dåliga publikuppslutningen möjligen ha berott på att konserterna annonserades i mycket liten utsträckning och endast under en kort tid före konserterna. Konsertprogrammen var en blandning av Lumbyes egna kompositioner med annan liknande lätt musik samt uvertyrer av Mozart, Mendelssohn och Weber. Dessutom spelades Haydns symfoni nr "Af prestationerna ådrogo sig konsertgifvarens egna kompositioner - dessa täcka och genialiska skildringar i toner af inom hvardagslifvets verklighet sig rörande känslostämningar - mesta intresset. Den rytmiska bestämdhet och lifaktighet, som karakteriserar hr Lumbyes orkester, göra isynnerhet dess utförande af musikstycken inom den lättare genren till något särdeles utmärkt och briljant, hvilket äfven härstädes rönt ett lika allmänt som rättvist erkännande." Min sammankoppling av begrepp och person. GHT kallade aldrig pianisten Jaell för klingklangs-virtuos. Men då tidningen själv lanserade begreppet och dessutom beskrev Jaéll enligt innebörden av begreppet, är det inte svårt att förstå vad som avsågs. 36. GHT En fullsatt pelarsal idag motsvarar en publik med cirka drygt 150 personer. Med 250 personer har det med andra ord varit "knokat". 37. GP Se också i kapitel 5 om Andreas Hallens och Fredrika Stenhammars olika kommentarer till denna och liknande händelser. 38. GHT GHT GHT Angående benämningen "Nya teaterns orkester", se nedan om Ferdinand Strakoschs verksamhet. 41. GHT för konserten Haydnsymfonin kallades i annonsen nr 6 i G-dur. Emellertid uppgavs också satsbeteckningarna vilket stämmer med symfoni nr

13 Under hösten 1869 gästades också staden av Italienska operasällskapet som, under ledning av Ferdinand Strakosch, blev kvar under en stor del av säsongen 1869/70 i Göteborg. Strakosch satsade djärvt på att få igång musiklivet i staden och hyrde såväl Mindre teatern som Nya teatern. Hans tanke var att samordna verksamheten och använda den förra scenen för dramatiska föreställningar och den senare för lyriska. Även om detta försök gick över styr, fick sällskapet ofta goda recensioner, och enligt Magnus Lagerberg var detta operasällskap det förnämsta av dem som gästade Göteborg under 1860-talet. 43 Inför operasällskapets ankomst bildades av tillgängliga resurser i staden en orkester som skulle medverka i operaframförandena. Enligt Handelstidningen bestod orkestern av Beyerböckska kapellet, medlemmar ur artilleriregementets musikkår samt enskilda musiker i staden, med andra ord samma typ av orkesteruppbyggnad som även tidigare hade varit den gängse. Orkestern var i storlek ungefär som Göteborgs orkester och hade som kapellmästare violinisten Carlo Patti ( ), bror till de ovan nämnda systrarna Patti. 44 Som andre kapellmästare fungerade Waldemar Dahl ( ), en musiker med danskt påbrå som hade bott i staden under en längre tid. 45 Denna nya orkester, som likt fågeln Fenix på nytt hade uppstått, gav också egna konserter, 46 men verksamheten blev tämligen kortvarig och orkestern avvecklades i samband med att operasällskapet reste härifrån och ett teatersällskap kom i dess ställe och hyrde teaterbyggnaden. I januari 1870 gästade professorn och musikhistorikern Wilhelm Bauck ( ) staden där han också var född och uppvuxen. Han gav åtta föreläsningar om musikens historia. Föreläsningarna som gavs på Börsen annonserades inte offentligt så som var fallet med de föreläsningar Bauck på nytt gav i januari 1872, utan de var mer internt arrangerade. Trots detta var publiken så stor som personer. I sin kronologiska framställning av musikhistorien slutade Bauck med Mendelssohn och Rossini. Nyare musik såsom Schumann, Liszt, Brahms och Wagner omnämndes ej. 47 Men så var också Bauck "en något ensidig 42. GHT Lagerberg 1913 s. 97. Se också Hemlin 1980 s Angående orkesterns storlek, se GHT Angående dirigenten, se artikeln "Patti" idizionario enciclopedico universale della musica e dei musicisti. 45. Se Svensk teater-kalenderför 1870s. 48. Dahl var dansk hovpianist och bodde sina sista år i Göteborg. GHT ( ) skrev i en nekrolog över honom att han i Göteborg hade gjort sig känd "såsom en skicklig musiker och god instruktör". Han var också musikaliskt verksam inom Göta Par Bricole (Åkerlund 1918, s. 118). W. Dahl fick ett verk framfört av Göteborgs orkester, se bilaga 1.Se också artikeln Balduin Dahl (äldre bror som fick ett verk framfört av Musikföreningens orkester) i Danskt biografiskt leksikon. 46. Se till exempel annonser för konserter i Trägårn 22.9 och i GHT konsertdagarna. 47.GHT 31.1 och

14 Återhämtning, dyrkare av wienklassikerna och utan större förståelse för nyare riktningar, till exempel Wagner." 48 Föreläsningarna illustrerades med olika musiknummer som framfördes av fröken Wilskman (violin), Hilda Thegerström (piano) och Hilda Biörklund (sång). Som avslutning på hela serien spelades: "... Haydns herrliga variationer öfver österrikiska folksången, som ännu en gång utfördes i violinqvartett af fröken Wilskman samt hrr Czapek, Ållander och Fenger." 49 Det sista celebra Göteborgsbesöket under den här perioden gjordes av Henryk Wieniawski ( ) som stannade till på sin resa till Stockholm och gav en konsert i Frimurarlogens Pelarsal. Programmet till konserten bestod av Beethoven, Paganini samt Wieniawski själv. Dessutom medverkade sångaren Pelle Ödman med romanser och sånger av Kjerulf, Frieberg och Bellman. Konserten, vid vilken Aron Hultgren ackompagnerade på piano, var besökt av cirka 150 personer, en publik som inte kan betraktas som särskilt stor, men som likväl recensenten i Göteborgs-Posten ansåg vara "ett jemförelsevis talrikt auditorium". Violinisten fick lysande recensioner i stadens båda tidningar, och dessa vittnade om hur han från första stund hade fångat publiken med sitt hänförande spel Harmoniska sällskapet, som tidigare regelbundet hade givit konserter av större format för sina egna medlemmar, hade inte någon verksamhet alls under åren Men i maj 1870 annonserade sällskapet om ett återupplivande av detsamma, och under de två säsongerna 1870/71 och 1871/72 var Harmoniska sällskapets återupptagna verksamhet en bidragande faktor till det ökade utbudet i musiklivet. Sällskapet gav varje säsong tre soaréer för sina medlemmar, och programmen var nu som tidigare ambitiösa. 51 Ett annat tecken på hur musiklivet blev allt mer intensivt under början av 1870-talet, var att serierna med kammarkonserter nu på nytt kom igång. Konsertarrangemang av lättare karaktär som nu också ganska regelbundet började ges, var de orkesterkonserter som arrangerades av Leopold Beyerböck. Hur stor orkestern i dessa sammanhang var är lite oklart, men man kan förmoda att den bestod 48. Artikeln "Wilhelm Bauck", Sohlex/ GHT Fröken Wilskmans och herr Fengers förnamn uppgavs ej i tidningarna. 50. GHT 9.6 och GP Programmet till den första soarén efter den långa dvalan, bestod av uvertyren tillifay Bias av Mendelssohn, stycken ur oratoriet Elias av Mendelssohn, 2 pianostycken av Schumann och Chopin, 2 körer av Cherubini och Gade, pianokvartett op. 10 av Ludvig Norman samt "Vintern" ur oratoriet Årstiderna av Haydn. 312

15 av cirka 20 man, det vill säga Beyerböckska kapellet samt ytterligare några musiker i staden. Att konserterna var av lättare slag där den sociala trevnaden var nog så viktig, framgår av annonsen till en av konserterna: "På allmän begäran och till publikens trefnad komma småbord att anordnas i salongen." 52 Av tidningarnas nöjesannonser och konsertrecensioner framgår att utbudet i musiklivet nu hade ökat, något som naturligtvis också sammanhängde med en ökad efterfrågan. Konsertsalarna fylldes allt mer: "Då salongen nu var öfverfylld och många personer måste återvända, emedan de ej kunde erhålla inträdesbiljetter, finner man deraf att det dock finnes en stor publik för musikaliska tillställningar, när dessa äro af en mera anslående och populär beskaffenhet." 53 De mest populära konserterna var alltjämt de med någon mer publikknipande tilldragelse, som till exempel konserten med "den lilla, 28 tum höga" altsångerskan fröken Ottilia Lundqvist i Exercishuset med 500 åhörare, eller de mer traditionella välgörenhetskonserterna, som till exempel soarén "till förmån för behövande svenska arbetare i det belägrade Paris". Konserten var i Exercishuset och hade åhörare. 54 Men det var framför allt de olika konsertserier vilka nu började arrangeras, som på nytt gav en viss kontinuitet åt musiklivet. I annonserna finner vi nu också allt oftare att konserterna gavs under medverkan av en orkester. Orkesterbildningarna var som tidigare av mer eller mindre tillfällig art och bildades och upplöstes för de ändamål de skulle tjäna. En musiker som nu började synas i musiklivet var Andreas Hallén, som var född och uppvuxen i Göteborg och hade studerat vid olika musikkonservatorier i Tyskland. Präglad av sin tyska konservatorieutbildning, arrangerade han i sin hemstad en konsert där programmet enbart upptog verk av Beethoven, Mendelssohn, Wagner samt av honom själv. 55 "Utförandet af de flesta numren var så godt, som man med härvarande musikaliska krafter och i betraktande af omständigheterna, särdeles den korta tiden för inöfningen, billigtvis kunde begära", skrev recensenten som dock inte hade så värst mycket till övers för Wagner. "Om qvintetten ur "Meistersinger" är svårt att efter ett enda afhörande bilda sig ett bestämdt omdöme, helst då den ej gifves med orkester, hvarigenom 52. GHT Konserten ingick i ett abonnemang om fyra konserter som gavs i Bloms salong. Leopold Beyerböck arrangerade under ett flertal konsertserier med såväl lättare som tyngre repertoar. 53. GHT , konserten var för välgörenhet. 54. Berg 1914 s Hallén hade tidigare år 1869 tillfälligt varit hemma och 6.11 givit en kammarkonsert med nästan uteslutande verk av honom själv. 313

16 Återhämtning, modulationerna i följd af pianots temperatur bli sväfvande och kombinationerna af olika klangfärger gå alldeles förlorade. Dock tyckes det ej kunna bestridas, att denna musik svårligen kan förefalla skön annat än för den, som förmår utskilja och följa den onekligen högst intressanta stämföringen deri och till följd deraf uppfattar de hårda dissonanser, till hvilka densamma ofta ger anledning, såsom underordnade en högre lag; hvaremot de, bedömda utan inre sammanhang blott efter sin tillfälliga verkan på örat, kunna bli rentaf io»56 plagsamma. Recensionen var ej signerad med Axel Ståls signatur, vilket kan tyda på att det fortfarande var Israel Sandström som skrev. Stilen och omdömena vittnar också om det. På detta sätt hade Israel Sandström i drygt tio år bedömt den avantgardistiska tyska musiken med Wagner i spetsen. Men han förstod förmodligen att denna musik skulle komma mer och mer, och som synes fanns också i recensentens kritik en vilja till förståelse. Han stödde den unge rebellen Hallen och uttryckte sitt djupaste missnöje med publiken vilken som vanligt svek: "Konserten var ej på långt när så talrikt besökt som man kunnat vänta. Intresset för en ung, redligt och kraftfullt sträfvande konstnär från samma stad tyckes ej i lika grad här, som på andra orter, mana allmänheten till att taga kännedom om hans fortskridande utveckling och egna honom den uppmuntran, han förtjenar." 57 En halv vecka efter Hallens konsert gästades staden av den ryktbare orkesterledaren och tonsättaren Joseph Gungl ( ) med sin 32-mannaorkester, en orkester som Czapek cirka 25 år tidigare hade medverkat i. De två konserter som gavs på Nya teatern (2 och ) bestod till nästan hälften av Gungls egna verk, och även den övriga repertoaren var av en ganska populär beskaffenhet med bland annat uvertyrer ur tidens populära operarepertoar. Konserterna gavs, i motsats till den som Hallen hade givit en halv vecka tidigare, "för alldeles fullsatt salong och under stormande bifall". Axel Stål, som hade skrivit recensionen i Handelstidningen, skrev dock att "... det emellanåt föreföll som om de spelande icke rätt af hjertans lust föredragit sina musikstycken, hvilket också icke skulle vara underligt, då de väl spelat dem snart sagdt otaliga gånger." 58 Två veckor senare gästades Göteborg av ytterligare en internationell celebritet: den tyska violinprofessorn August Wilhelmj ( ), som tillsammans med en preussisk hovsångerska Aglåja Orgéni och en rysk pianist Rafael Joseffy gav två konserter på Nya teatern 20 och Programmen var tämligen populärt 56. GHT GHT GHT

17 Nya Teatern. te d d t o t e k r a M s f Måndagen den 2 Oktober PROGRAM: i. Ouvertiire till op. "Mignon" af A. Thomas. Visioner. Vals Oung'1. I/udvig XHDs Gavotte, arrang. för orkester... Gung'1. Trianon-JPolka, Gung'1. II. Ouvertiire till op. "Oberon". Meditation öfver Bachs l:a preludium Gounod. Csårdås Gung'1. Turkisk Marsch.... Mozart. III. Le Révetl du IÄon... Min. skönaste dagi Berlin. Vals S.éverie JE/ri flyktig ta/rike, Polka- Mazurka Konisky. Gung'1. Konserten börjas kl. y 2 8 e. in. Gung'1 i i Tisdagen den 3 Oktob&r PROGRAM: 1. Ouvertu/ré till op. "Egmont" af Beethoven. 2. De Intentaiionala. Vals. Gung'1. 3. Duett nr op. "Faust"... Gounod. ^ Séngarlmst-. PoHra ;.. Jbk Strams. 5. OuvertureW op. "Taimhäuser" Wagner. 6. Aria ur op. "Kobert"... Meyerlee 7. Drömmarpd Ocetmen. Vals Gung'1 8. Vaggsång (arrang. för liarpa och qvartett af Gung'1. Häuser. III. 9. Ouvertiire till op. "Eobespierre" LAtolff. 10. Tänk på mig. Polka-Mazurka 11. Miserere och /ängetse-scenen ur op. "Trubaduren" V er di. 12. JSn Gåsmarsch Gung'1. Konserten börjas kl. y 2 e. m. Göteborg. D, < Boktryckeri I87i. Programbladen till de två konserter som Josef Gungl gav med sin orkester. (Källa: GUB) sammansatta med en mängd småstycken. Förutom dessa spelade Wilhelmj en Paganinikonsert med stöd av en orkester under ledning av Czapek. Båda konserterna var talrikt besökta, 59 vilket föranledde trion att avsluta sin Göteborgssejour med en "Populär Folk-konsert" på Nya teatern GHT21 och

18 Återhämtning, Nya teatern Som vi har sett ovan plågades teateraktiebolaget under hela 1860-talet av en dålig ekonomi. Konkursen för bolaget var hela tiden hotande nära, och till slut gick hela byggnaden under klubban vid en exekutiv auktion : "Nya Teaterbyggnaden med dertill hörande maskineri, dekorationer, m.m., förekom idag till ovillkorlig försäljning å auktionskammaren, och inropades af stadsmäklaren hr C.v. Bergen för hr fabrikör August Ringnérs räkning för rdr. En så stor samling intresserade, hvaribland flera af stadens förnämsta köpmän, som utrymmet medgaf, hade infunnit sig, och första anbudet gjordes med rdr; ett annat anbud lydde å rdr. Egendomen är bevillningstaxerad för rdr samt intecknad för , deraf den första inteckningen är å rdr samt en andra å rdr." 60 Konkursen och försäljningen var mycket uppmärksammade. Närvaron av "flera af stadens förnämsta köpmän" hade sin orsak i att de dels hade betydande andelar av aktierna, dels med egna pengar hade beviljat lån för de inteckningar som löpande hade gjorts i huset. Inför auktionen hade ett konsortium i form av ett kommunalt aktiebolag bildats i avsikt att köpa teaterhuset. 61 Flera av fordringsägarna, Dicksons och W. Röhss, satt också i stadsfullmäktige och deltog i bildandet av detta bolag. Fredberg påstår att konsortiets ombud inte var tillräckligt påpassligt, och att teaterhuset därför gick dessa intressenter ur händerna. 62 Hemlin däremot påstår att det under auktionen skedde en "kupp i ett obevakat ögonblick". 63 Då konsortiet bestod av durkdrivna köpmän kan det påståendet ifrågasättas. Snarare var det så att de gamla fordringsägarna, tillika företrädare för det kommunala bolaget, ville få upp priset så mycket som möjligt för att i sin tur få ut det mesta möjliga av de fordringar de hade på teatern. Köpesumman kr utgjorde en knapp tredjedel av den ursprungliga byggkostnaden, och den räckte ganska exakt till hälften av de inteckningar som hade gjorts av teatern. Aktierna däremot var helt värdelösa, och de stora förlorarna blev därför i första hand aktieägarna men också de övriga fordringsägarna. Det var heller inte nog med att "Thalias tempel" hade sålts för en spottstyver. Göteborgssocieteten hade dessutom förlorat sin ögonsten till en utomstående uppkomling. Den nya teaterägaren August Ringnér ( ) var kakelugnsmakare från Haga. Han hade skapat sin förmögenhet till stor del tack vare Göteborgs 60. GHT Karl Warburg i förord till Svanberg 1894 s. XIV. 62. Fredberg 1977 del 3 s Hemlin 1980 s

19 August Ringnér (Källa: GTM) många bränder vilka medförde ökad kakelugnsproduktion vid återuppbyggnaderna. 64 " [Han var bland annat] stadens största fastighetsägare på sin tid och utan tvivel hade han köpt teatern på spekulation. Kanske kärleken till scenens barn, som han flera gånger lagt i dagen, även spelade in i affären. Kanske också fåfängan." 65 Spekulationsaspekten Fredberg talar om, var förmodligen inte oväsentlig. Dock hade Ringnér också ett eget intresse för scenisk konst, vilket han visade genom att ta ett betydligt större ansvar för teatern än vad de förra ägarna hade gjort, se vidare nedan. 64. Av en tidningsinsändare att döma i GHT var Ringnér omtyckt av sina anställda. Artikeln som var undertecknad "Arbetarne hos fabrikör Ringnér" ville offentligt framföra ett tack till honom för att han behandlade arbetarna så väl att ingen såg sig föranlåten att söka jobb på annat ställe för att få det bättre. 65. Fredberg 1977 del 3 s

20 Återhämtning, Men även om man som Ringnér hade lyckats i affärer, var avståndet stort till att räknas in bland "stadens förnämsta köpmän", och det "ringnérska teaterinropet gick som en löpeld genom staden och väckte ljudelig indignation i de högre kretsarna." 66 Det gick till och med så långt, att de som ansåg sig ha större rätt till teatern började processa för att få hela auktionen ogiltigförklarad. 67 Detta hade de nu ingen framgång i; August Ringnér betalade in hela summan kontant och teatern var hans för resten av hans levnad. 68 En väsentlig förändring i teaterns sätt att ledas märktes när August Ringnér tog över den. Från att tidigare endast ha varit en lokal som hyrdes ut, tog Ringnér ett aktivt ledarskap för verksamheten. De första åren av den Ringnérska eran hyrde teatermannen Wilhelm Åhman teatern, men från hösten 1874 bildade Ringnér ett eget teatersällskap, "så tillvida epokgörande, som man från och med detsamma kan med fullt skäl tala om Göteborgs stående teater". 69 Ringnér bildade dessutom en elevskola. 66. Fredberg 1977 del 1 s GHT Bland dem som besvärade sig hos magistraten fanns David Otto Francke ( ), en äventyrare med vittomfattande affärer som det länge gick bra för, ända tills hela hans "imperium" i stort sett över en natt rämnade 1879, jämför Attman 1963 s Av allt att döma var överklagandet ett sista desperat försök att få tillbaka teatern. Jämför artikel i GHT och insändare av Ringnér i samma tidning. 68. Nya teaterns öden har varit många, och 1917 var det inte långt ifrån att huset ombildades till biografsalong. Försäljningskontrakt var redan upprättat och undertecknat med AB Cosmorama då ett konsortium snabbt bildades. Detta lyckades få ihop en så stor summa (1 milj.kr), att huset kunde återköpas samtidigt som Cosmorama erhöll ett vederlag på kr (Fromell 1929 ss. 9f). 69. Cederblad 1884 ss