Gemensam dagbok från Boliviaresan oktober 2008.

Transkript

1 1 Gemensam dagbok från Boliviaresan oktober De ABF-enheter i Sverige som är engagerade i ett samarbetsprojekt/ett biståndsprojekt i Bolivia arrangerade den resa som beskrivs på följande sidor. 5 av deltagarna hade som uppgift att göra en utvärdering av de 3 senaste projektåren, medan övriga 7 deltog av eget intresse och som turister i bemärkelsen att de själva stod för alla kostnader och delvis hade ett annat program för vistelsen. De som deltog för ABF var: Åke Söderman, Lars Bäckius, Ann Jonsson, Bengt Wentzl och Mikael Melander De som deltog som turister var: Hans Linde, Irmeli Söderman, Kerstin Jonsson, Anna-Maria Eriksson, Hans Lundgren, Pamela Thörn Skoglund. Måndag 6/10 På väg mot äventyret Så har vi då kommit fram till den 6 oktober och vår resa till Bolivia vilket har varit ett frågetecken eftersom läget i landet inte varit det bästa efter diverse konflikter inom landet. Men nu är vi på väg! Anna-Maria och jag möter Ann och Hans på resecentrum i Söderhamn för avfärd till Arlanda kl Väl på Arlanda är samtliga samlade. Vi går och äter lunch. Incheckningen gick fort och bra. Lång väntan i avgångshallen. Avgång till Frankfurt kl men lite försening. Klart och fint flygväder, dricker kaffe med kanelbulle. Kl flyger vi över Öresundsbron i strålande sol. Landar i Frankfurt kl Incheckningen där var strulig och tog lång tid. Väl ombord på planet till Sao Paolo fick vi middag och då var klockan en bit över midnatt så då var det bara att försöka sova. Kerstin På väg igen Så var det dags då efter flera veckors blir det eller blir det inte?. Vaknade tidigt efter en orolig natt. Det kändes lite mer spännande än vanligt med tanke på det spända läget i Bolivia. Tillbringade förmiddagen på expeditionen med att göra färdigt det allra nödvändigaste. Kl var det dags att bege sig till stationen och tåget till Arlanda. Strålade samman med Åke, Irmeli och Hasse på stationen. Ann, Hasse Linde, Kerstin, Anna- Maria och Micke fanns redan på tåget. Pamela och Bengt anslöt på Arlanda och så var hela gänget samlat. Viss oro för trassel kändes redan vid incheckningen då vi inte kunde få platser för hela resan direkt utan bara till Frankfurt. Det hela besannades i Frankfurt då vi fick vänta i värdens kö och byråkratiska system och några fick platser helt för sig själva på planet. Vissa blev incheckad resten av resan medan andra fick checka in igen i Paraguay, I övrigt gick allt bra förutom att det är tålamodsprövande att resa så långt. Lasse

2 2 Tisdag 7/10 I Bolivias halvmåne Vi har nog sovit olika gott allihopa denna natt på planet från Frankfurt till Sao Paolo. Själv sov jag ca 1½ timme sammanlagt trots att förutsättningarna var goda, dvs nästan ingen turbulens i luften så det var väldigt få och lätta skakningar och de flesta kom när vi närmade oss Brasiliens kust. Satt sedan och kollade på TV-skärmen över vår flygväg in mot Sao Paolo. Till frukost fick vi äggröra, en potatisplätt och lite frukt. Kl (lokal tid) landade vi i Sao Paolo. Taxfreebutiken var ganska dyr (för att vara just en taxfreebutik) och likaså när vi skulle fika på flygplatsen. En ostmacka 50 svenska kr. När vi nu ska vidare till Asunción så ser vi att det kan bli ont om tid när vi ska över till nästa flyg där så vi får instruktioner av Åke som säger att vi ska skynda oss ur planet, samlas uppe vid incheckningen och sedan direkt till gaten. Flyget till Santa Cruz avgick och den resan varade till ny lokal tid. Till Santa Cruz är ca 4/5- delar av platserna tomma. När vi kommer fram till Santa Cruz så är inte Anna-Marias och Irmelis väskor med. Vi åker taxi till en annan flygpltas och då går det undan men vad hjälper det när man har satt in andra passagerare för att vi inte kom i tid till incheckningen. Detta trots att Åke ringt och förvarnat att vi blir sena när vi kommer. Det blev att planera in något annat nu när vi inte kom med flyget till Guayaramerin så vi tog in på hotell Las Palmas i Santa Cruz i stället. Fint hotell med pool på innegården. Sitter och varvar ned med lite drickbart innan vi går in i matsalen där det finns mycket gott att välja mellan. Sen var det nog bara att gå och lägga sig trots att klockan bara var lokal tid. Jag var den som gick först för att sova! Hans Linde Onsdag 8 oktober Hans Lundgren Torsdag 9 oktober Guayaramerin vår nya biståndsort Vid sextiden vaknade jag upp av att en tupp som gol utanför mitt fönster. Han gjorde det bara en gång så jag somnade om ganska omgående tills jag än en gång abrupt väcktes upp ur min sömn. Denna gång var det av två stojande och pratande damer som var i poolen. Det visade sig vara delegationens enda mor o dotter par. Nu var det ingen idé att somna om igen. Efter en dusch blev det frukost med malariatablett under bar himmel i ca. 25 graders tropisk värme. Ett allmänt samtal vid frukostbordet var avsaknaden av servetter. Kanske var det bara så att personalen hade glömt att ställa fram dem. Det löste frun till vår projektledare på ett enkelt och smidigt sätt genom att använda bordduken.

3 3 Vid frukosten så kom Oscar, från kvällen innan, till vårt hotell. Oscar, ordförande i en bostadsområdesförening, hade med sig en vidbrättad läderhatt där alla i vår delegation och våra värdar sedan kvällen innan fick skriva sina namn på brättet. Vi svenskar fick sedan hatten som ett minne från våra vänner i Guayarmerin. Orten Guayaramerin kommer att från och med 2009, om medel beviljas från Sida/Olof Palmes Internationella Center, att vara en ny ort i vårt ABC-projekt. Målet med arbetet i Guayaramerin är att starta och utveckla en väl fungerade ABC-avdelning som arbetar med folkbildningen som metod för att förändra sin situation i samhället. Efter frukosten gav sig hela gruppen ut på stan för shopping och sightseeing. En stad som ligger på gränsen mot Brasilien endast en femminuters färd över Mamorefloden så är man i Brasilien. I 30 graders värme gick vi flockvis runt i affärer och stånd på gatan och tittade på utbud av varor och jämförde priser. Priserna var till stor del märkta i den brasilianska valutan real vilket blir tre gånger pengarna i svenska kronor eller bolivianos. Detta spelade ombudsmannen från Gästrikebygden ett spratt. Han trodde och var övertygad om att ha gjort dagens klipp och affär när han köpte en äkta Nike-ryggsäck för endast 110 kr/bolivianos. Övertygad var han tills han skulle betala och fick hosta upp 330 bolivianska pengar. Förmiddagen avslutades med kaffe och en öl på ett café vid stadens torg. Alla bolivianska städer, stora som små, har ett centralt placerat fyrkantigt torg där man kan sitta ned på en bänk och bara njuta av tillvaron och livet i skuggan av träden. Efter detta gav vi oss alla iväg, med mototaxi, ut till bostadsområdet Guayarguazú. Miguel, från kvällen innan och ordförande i bostadsområdesföreningen, tog emot oss i sitt kombinerade hus och verkstad. Det visade sig att han var en utmärkt möbelsnickare. Var det inte för storleken skulle man kunna ha köpt sig en säng, ett skåp eller en byrå och tagit med hem till Sverige. Miguel berättade inledningsvis om området som bestod av ca. 250 hushåll som bodde, efter våra mått, i enkla hus. Området visade sig också vara ett epicentrum för malaria. När regnperioden är över och vatten blir ståendes stilla i gropar och diken är det den bästa grogrunden för malariamyggan. Staten har därför startat ett program för förebyggande åtgärder för att minska insjuknandet i malariafeber för framförallt barnen i området. Vid informationen bjöd Miguels fru oss på en utsökt god juice. Efter denna information tog vi oss en promenad i området och upp till skolan. Där möttes vi av rektorn som berättade om skolans verksamhet och att det är 9-årig skolplikt i Bolivia. Det visade sig också, att den relativt nybyggda skolan, var byggd för pengar/bistånd från ett program från en NGO-organisation. Min undran, utan att säga något, är vad händer med skolplikten om det inte finns någon NGO-organisation som kan bistå med pengar till en skolbyggnad?? Skolan användes också kvällstid och bl.a. till det cubanskt understödda alfabetiseringsprojektet Jag kan (Yo si puede). Om det kommer igång en cirkelverksamhet inom vårt projekt så är det inga problem att använda skolan för detta försäkrade Miguel oss om. Nu var det dags för en sen lunch.

4 4 Vi tog oss till den underbara restauranten Itauba vid floden Lago där vi åt en god lunch bestående av friterad fisk. Efter lunchen, innan hemfärd till hotellet, besökte vi ett minizoo i anslutning till restauranten. Strax efter kl. fyra på eftermiddagen, efter att ha checkat ut från hotell San Carlos och tagit en sista kaffe på stadens torg, åkte vi till bussterminalen för vidare färd med buss till Riberalta. Efter att ha lastat våra väskor på bussens tak begav vi oss iväg på dammiga grusvägar mot Riberlalta. En knapp tiomilafärd som tog dryga två timmar. Väl framme i Riberalta var det dags för nya mototaxis som tog oss till Hotel Colonial för incheckning. Kvällen avslutades på en närbelägen restaurant vid stadens torg. Kvällen avslutades också som den började. Ett gällt skrik skar genom den varma kvällsluften. Det var än en gång dottern som stod för detta skrik när en katt svepte förbi över hennes fötter under middagsbordet. Nu återstod endast en kort summering av dagen över ett glas i det fantastiska vardagsrummet på Hotell Colonial. Efter detta så sov jag gott i min säng, tills klockan ringde morgonen därpå, utan skrik och galande tuppar. Bengt Fredag 10 oktober På kurs med ABC Tidig morgon. Samling vid frukost för att planera dagen. Vi skulle dela oss i två grupper. Den ena gruppen skulle förbereda svenskgänget inför morgondagens kultur/ kvinnodag på torget och det andra gänget skulle ut på en kursgård och ha ledarutbildning. För mig blev det på kurs med ABC och visst började vår dag lite trevande. Avresan till kursgården startade vid 8-tiden i en folkvangsbuss av tidig modell, med andra ord så hade den varit med om ganska mycket och var väl inte i bästa skick. Men, vi kom i väg och när vi hade kört en bit så stannade chauffören och plockade upp en 25 liters dunk med diesel och ett däck (som var ordentligt blankslitet, skulle föreställa reservhjulet). När vi sedan skulle fara iväg igen så fick vi inte igen dörren, så vi band upp den med en bit cykelslang. Efter en stunds mekande med dörren så gick färden vidare och en och en halv timme senare så var vi framme vid kursgården. Där blev vi bjudna på kaffe, te och en macka, mycket gott. Kursdeltagarna var redan där, det var deras andra kursdag. Efter mackan så satte vi igång med utbildningen. Sandro inleder och hälsar alla välkommen, vi var 16 stycken. Efter det så kommer den obligatoriska presentationen, vilka vi är, var vi kommer ifrån m.m. de flesta av deltagarna kom från Riberalta och var ganska så nya i ABC sammanhang. De var väldigt vetgiriga och nyfikna på oss och utbildningen. Efter presentationen blir det en kort rast och sedan sätter vi i gång. Det var vi svenskar som skulle prata folkbildning, organisation, cirkel, ledarskap och gruppdynamik. Vi hade delat upp uppgifterna mellan oss ( Bengt, Åke, Mikael, Lasse och jag) och Jim fick göra ett hästjobb med att översätta allt vi sa och lite till.

5 5 Det är väldigt varmt och myggigt så man försöker att hålla sig inomhus där det finns fläktar. En bit in på eftermiddagen så kom det en politisk sakkunnig och skulle informera om det politiska läget. Då gick vi ut en stund och satte oss nere vid sjön. Efter en stund så kommer det en hel familj paddlande i en båt (en urgröpt stock) och vinkar år oss. Det är ganska fridfullt där nere vid sjön, om det inte vore för all mygg. Vi har alla sett till att vara ordentligt inoljade annars så hade vi inte kunnat sitta där nere. Den politiske sakkunnige hade fått en timme på sig för sin presentation men tog två timmar på sig. Vi blev lite irriterade på detta, vi hade ju gjort ett upplägg och nu måste vi börja plocka bort en del och vad skulle det vara? Men, men, flexibla som vi är så fixade vi det också. Vi avslutar kursdagen med en utmaning för Lasse, det är en presentationsövning där Lasse får i uppgift att lära sig allas namn. Och döm om min förvåning han klarade det med stor bravur. Bra jobbat Lasse. Så var det avslutning, kaffe och hemfärd, i en nytvättad buss (på utsidan). Resan började med solnedgång över sjön, väldigt vackert och efter en stund så blev det becksvart. Efter en bit så började det låta lite konstigt i bussen och efter ytterligare tjugo minuters resande så tappade vi dörren. Oj, oj, det blev lite oroligt i bussen, vi såg framför oss att vi måste gå där i mörkret, med alla farliga djur och så myggen förstås. Men det löste sig med dörren den här gången också, den hakades på och så ännu mer cykelslang och så rullar vi i väg igen. Äntligen, trodde aldrig att jag skulle bli så glad av att se lite gatubelysning, nu var vi hemma. På hotellet så var det full rulle med glögg-förberedelserna, det luktade verkligen som hemma. För mig blev det tidigt sänggående, många intryck som måste bearbetas. God natt. Ann På Hotel Colonial, Riberalta. Vrid på vattnet först koppla på strömmen Yes! Vattnet Är varmt. Klar. På med kalsongerna, lite Boss under armarna. Nya morgonrutiner... Undrar när jag får min resväska, snart är det tomt i Åkes väska. Funkisarna ska ut i urdjungeln för att köra ledarutbildning för ABC. Vi turister ska göra Riberalta, men först gemensam frukost på hotellets fina innergård. Pamela och jag smiter in på ett Internetcafé. Jag skickar mail till Folksam och Länsförsäkringar för att kolla hur Anna-Maria och jag ska göra om väskorna inte dyker upp. Lindeman han koll på kartan och vi hittar vägen till Mercadon. Det är nästan olidligt VARMT. Vi passerar postkontoret som blev attackerat för några dagar sedan. Högernissarna visar sin ilska genom att vandalisera offentliga institutioner. Här har de kastat in tegelstenar genom skyltfönstret. Stämningen i Riberalta känns nästan lika tryckande som värmen. I huvudstaden pågår det förhandlingar om den nya konstitutionen. Folket i Riberalta verkar inte vara lika positivt inställda till Evo Morales politik som man är på högplatån. Marknaden visar sig vara mycket större än jag trodde. Vi kliver in bland bord och bråte. Mycket grejer! En hel avdelning med TV-apparater, videos, dvd.n. Allt är täckt av ett lager av rödbrunt sand, den finns överallt. TV:n kostar 4600:- bs. Vem köper dem där, på marknaden? De som har ett vanligt jobb, tjänar ca 600:-bs/mån och för mig verkar det som att det är just dem vi trängs med där mellan borden.

6 6 Vår uppgift för dagen är att inhandla div. prylar till morgondagens svenskfest. Kerstin får syn på en trave med kastruller och vi slår till och väljer en rostfri. Mannen jag handlar av vägrar att skriva ner beloppet på papper. Han talar om att kastrull heter cacerola och han fortsätter att upprepa priset. Jag trodde att jag kunde siffrorna, men Jag chansar på att han säger 40 eller nåt med 40 i alla fall. Han får Till slut nickar han och vi båda är nöjda med priset. Nu är det läge för att hitta nåt att dricka. Lundgren hittar restaurangavdelningen på marknaden. Snabbt inser vi att om vi tar en öl där, kommer vi utöver den att få i oss både det ena och det andra. Vi skippar ölen. Hamnar istället på skoavdelningen. Synd att jag redan köpt ett par i Guayaremrin. Här har de ju damskor i storlek 39-40! Men, jag ska inte klaga, herrsandalerna jag köpte var helt perfekta, igår Vi köper strösocker för 3 pengar/kg och hittar plastmuggar för 12 pengar. Dofterna av rå fisk, solvarma inälvor och allt friterat börjar blir lite för mycket. Ko-kraniet som stirrar på oss nedanför köttdisken blir för mycket, vi sticker därifrån. Nu vill vi hitta ett Café som serverar nåt starkt till. Det visar sig vara omöjligt. Efter att vi hos ett antal café ägare ställt frågan hay whiskey?!, anar vi att vi kanske börjar framstå som ett gäng alkoholskadade gringos. Vi riktar in oss på hotellet istället. På vägen dit köper vi handdukar för nu är alla sjöblöta av svett. På hotellet lyckas vi förhandla fram en termos varmvatten och kaffepulver. Någon trollar fram en flaska whiskey. Eftermiddagsfikat i vardagsrummet med två stora takfläktar sitter fint. Efter en timme är vi på streetan igen. Vi ska leta rätt på Dan Hylander. Han ska, enligt välinformerade källor, bo alldeles nedanför nästa kvarter. På vägen dit ser vi en trädgård med stora marmorfigurer. Ett stenhuggeri, tror någon. Måste undersökas tycker några andra. Vi kliver in genom porten. En kvinna möter oss på innegården. Jaha och vad säger hon då? Hon ser förvånad ut. Vi ska vänta ett ögonblick? Hon återvänder och bjuder in oss i huset. Bolivianer är ju så trevliga! Och ett sånt fint hus, mycket vackert att titta på, men nej, hon känner tyvärr inte till suecon Hylander. (På kvällen får vi klart för oss att vi bjöd in oss själva på besök hos subprefekten i Beni län. (= landshövdingen :-). Vi fortsätter neråt gatan och frågar efter Hylander. Några damer visar in oss på ett kontor. Där rabblar jag åter upp alla spanska ord som jag tror beskriver vårt ärende. För att vara riktigt säker på att vi ska blir förstådda, biträdes jag av Lindeman. Han skriver ner varje ord på ett papper, spänner ögonen på samtliga i rummet och upprepar orden med en tydlig stämma. När den uniformerade mannen dyker upp och ber om att se våra pass inser vi att det tydligen finns brister i vår spanska. Vi ler artigt och backar ut ur rummet. Nu skiter vi i Hylander. Kerstin ser ut att kallsvettas, trots att det säkert är +60 grader i skuggan. Vi går hemåt för att äta lunch. Korven som några åt igår verkade OK, det tar vi. Inte Kerstin och inte Pamela, de känner sig konstiga i magen.

7 7 Tillbaka på Hotellet insisterar Kerstin på att vi ska fixa glögg koket innan kursledarna kommer hem. Lundgren och jag går till receptionen, vi pratar och viftar med armarna ett tag. Och det är klart att vi får låna köket, klockan 18, vi har ju en egen kastrull. Men först en siesta på 2 timmar. Kastar mig i sängen. Så ser jag..vi har ju en hängmatta i rummet. Kravlar upp i den istället. Ligger och njuter, både Åke och Micke har berättat om mattan, de hade rummet sist de var här. Efter 10 minuter på helspänn, med begynnande nackspärr, försöker jag komma ur mattan. Tappar greppet, ramlar ur och slår nästan ihjäl mig på stengolvet. Tur att ingen såg mig. Tar mig försiktigt tillbaka till sängen. 2 x Hasse, 4 flaskor vin, 6 påsar glöggkryddor, socker, glöggessens och en kastrull. Personalen står i bakgrunden och ser skeptiska ut när vi rör ihop och i kring i köket. På med spisen, Anna-Maria som är kortast, står på tå och rör om i glöggkastrullen. Lindeman filmar och vi övriga två står och tittar på. Vi har fått manfall. Kerstin och Pamela ligger däckade på sina rum, magarna gjorde uppror. Men glöggkoncentratet blev perfekt! Kursledarna droppar in och vi går iväg och äter kvällsmat. Det blir en tidig kväll. Nattportier kan lugnt lägga sig att sova på hallgolvet framför receptionen. Irmeli Lördag 11/10 Kvinnodag på torget Jag vaknade omkring med en lätt risig bakdel, => toa och vitpepparkorn för att lugna ner det hela. I dag skall vi vara med på ett evenemang, en kvinnodag, där vi skall vara ett kulturellt inslag. Vi skall servera varm glögg, pepparkakor samt knäckebröd med kaviar, allt detta i ca +30 C utanför det lokala häktet. I den första planeringen skulle vi hålla till vid stora torget men eftersom all gatsten var uppriven och det såg ut som skyttevärn i alla hörn så blev vi och alla andra placerade på gatan utanför häktet. Servering skall ske mellan och 12.00, vi har lånat ett gasolkök samt en gasoltub för att värma glöggen (från campen vi var på igår), det visade sig att gasolen var slut så en ny/nyare tub fick införskaffas för att kunna värma glöggen. Mycket surrealistisk upplevelse måste jag säga, varm glögg, pepparkakor, knäckebröd med kaviar allt i dryga 30`graders värme, surrealistiskt men med allvarliga undertoner då det budskap som gick ut från de andra grupperna som var närvarande handlade om cancer, våld i hemmet, kostlära och andra viktiga frågor, man beskriver cancern som cancer är en tyst fiende. Det var en strykande åtgång på både glögg och mackor, barn som vuxna provade och njöt av knäckebröd med kaviar och glöggen tog slut så man kan säga att det blev något av en succé för vårt kulturella inslag i den lokala gatubilden.

8 8 En iakttagelse som man kanske kan göra är att vi nog är väldigt lika i all vår olikhet, det mänskliga att inte vilja prata om sina sjukdomar och den skam som många känner när man får en diagnos på en allvarlig sjukdom eller blir misshandlad i hemmet är de samma som hos oss. Förutom utställning, information och glöggservering var det lekar och musik, både levande och inspelad, rätt som det var började att antal äldre kvinnor att dansa på gatan. Vårt gäng har utställning och försäljning av produkter som man tillverkar och säljer inom ramen för projektet. Så, nu är glöggen slut samt kaviaren, den var nog den största framgången, slut, nu packar vi ihop kastruller, gasolkök och liknande och går till hotellet med det hela. Vi har två uppdrag till för dagen och det är att vi skall göra ett besök på det lokala häktet omkring 1300, i vart fall delar av oss, några besökte ett äldreboende samt ut i djungeln till campen för att äta en gemensam middag tillsammans med ledargänget. Jag undrar om vi kommer in i kurran och även om vi kommer ut efter inträdet Jo in kom vi, vi kom till ett inte så lite överbefolkat häkte, närmare 100 personer i ett häkte som var anpassat för 30 personer. Rastgården var ungefär 15 x 12 meter = 180 kvadrat samt tre celler på ca 15 kvadrat vardera, det blir trångt med 30 personer på ca 15 kvadratmeter. I häktet kunde man få sitta upp till 18 månader innan man kom inför skranket, personerna som var där var häktade för mindre brott liknande fylleri, misshandel, stöld och drogrelaterade brott, inga mördare alltså. I häktet var det också några underåriga varav en varit häktad i snart 18 månader utan rättegång. Här i häktet har man normalt inget att göra utom att spela lite boll med en trasig liten fotboll. Därför har ABC verksamhet även här i häktet för de häktade. Verksamheten består av lianslöjd som är liknande vår rotslöjd, alfabetisering och finsnickeri/träslöjd där man tillverkar och familjerna får sälja sakerna och man få på så sätt både något att göra samt familjen får in lite pengar. Ett problem med att en i familjen sitter häktad är att möjligheterna till försörjning minskar eller försvinner helt. Möjligheterna till stimulans för dom häktade saknas och man har inte ens tillgång till böcker att läsa. Ordföranden i ABC, Johnny, som också är advokat samt arbetar med människorättsfrågor försöker hjälpa personerna här att snabbt komma till rätten för att få ett tidsbegränsat straff. Efter besöket i häktet gick vi tillbaka till hotellet för en kort stunds välbehövlig vila, men vänta ett tag, vi saknar någon, Hasse, var är Hasse nu då jo Hasse blev kvar i häktet när vi gick och upptäcktes senare av fångarna som ansåg att han nog inte hörde hemma där. Hasse var så upptagen av att fotografera och visa fångarna sina bilder att han inte märkte att vi lämnade häktet. Men han återfanns rätt så snabbt och återbördades till det sällskap till vilket han tillhörde. Vi åt en sen lunch på en restaurang som tillhörde samma kille som var ansvarig för campen i djungeln. Lunchen bestod av en fisk med många tänder, fisken var rätt så god vilket för mig betyder inte allt för mycket fisksmak. Som tillbehör var det som vanligt pommes med ris. Efter lunchen träffade Bengt och jag samt Jim delar ur styrelsen för ABC Amazonia för en genomgång av verksamheten samt för en diskussion om framtiden men det är en annan historia.

9 9 Nå nu är det dags att bege sig tillbaka till campen i djungeln för att där träffa ledarna igen och för att äta middag tillsammans. Resan dit blev ett litet äventyr i sig, bussen var till exempel samma buss som tidigare, den med någon växel framåt och ingen bakåt, den bussen som skjutdörren satt fast i ett gummiband. Som Gunde så riktigt sa ingenting är omöjligt, igår när vi var på campen körde vi ända fram men i afton har man tippat en massa gruslass mitt i vägen så vi fick gå några hundra meter, till saken hör att solen hade gått ner och att vägbelysning här är okänt så vi får gå i mörker, Räddningen är att det är stjärnklart och lite mer än halvmåne så efter en stund har ögat vant sig med det lilla ljus som fanns. Ja resan gick i en rasande takt på max. 50 km/timme med dörren öppen och dammet yrande kring öron Vi kommer tillslut fram till campen i mörkret och där ser det inte ut att vara någon, inget lyse av något slag. Efter en stund blev det ljust i alla fall men innan dess hade en av kamraterna vrickat foten rejält. Jag kan bara säga att i Bolivia skall man glömma allt man vet om logistik och planering, det är två outvecklade områden med stor potential. Det ser ut att kunna bli mat för killen som vi åt hos tidigare under dagen är här men han kom samtidigt som oss så det kan nog ta lite tid. Ja, efter ca 35 minuter kom servetterna in på bordet och efter ytterligare 5 kom besticken in, glasen kommer säkert in på en stund dom med. Nu kommer maten och den är av en traditionell typ, soltorkat kött med ris och stekt ägg, helt ätbart faktiskt. Nu är man nyäten och nöjd så nu är det dags för visning av bildspel från Sverige samt diverse lekar och avtackningar. Det visade sig att trots att vi sagt till om bärbar dator och kanon så saknas det kanon så något bildspel blir det inte utan dom börjar med lite underhållning bestående av sång, berättande av historier samt något uttalande. Efter detta får vi alla någon liten gåva som minne i form av en handmålad kasse och en sidenblomma. Jag får i uppdrag att lämna två gåvor till ABC:s representant på plats, vice ordföranden Nancy, hon får ett ABF paraply och en ficklampa med ett uppladdningsbart batteri som får symbolisera upplysning och kunskapens ljus, ja nu var det dags att bege sig tillbaka till Riberalta och hotell Colonial. Vi promenerar i mörkret i djungeln tillbaka till den platts där vi klev av bussen, är det någon som tror att det stod någon buss där, nähä ingen buss, vart kan den vara. Simon, Jim och jag börjar promenera efter vägen som vi kom, vi får kanske gå de tre milen in till Riberalta man vet aldrig, problemet är att vi har två damer på ca 75 år och en med en kraftig vrickning så en sådan lång promenad är inte att tänka på. Vi går vad jag uppskattar till någon kilometer och kommer fram till en liten by där det finns en karaokebar och där hittar vi både buss och chaufför, lyckligtvis i bra form. Vi åker tillbaka efter vägen plockar upp resten av gänget och till slut kommer vi fram till hotellet, svettiga, dammiga och inte så lite småäckliga men inget som inte lite vatten kan råda bot på. Det blir två små rara virrar och så i säng för nu är uret omkring God natt. Mikael

10 10 Söndag 12 oktober Mot Cochabamba Idag skulle vi egentligen ha medverkat på avslutningen av ledarutbildningen men då vi bara lyckats få en morgonflight från Riberaltas lilla flygplats så blev det inte så. Det blev i stället att kliva upp vid för att hinna med frukost, betala rummet och försöka få kontakt omkring de 2 försvunna resväskorna. Ingen kontakt, ingen har hört av sig! Vi åker från hotellet vid 07.45, en del i bussen och några i en taxibil för ovanlighetens skull. Annars är det bara mototaxi som brukar gälla här. Vi har ca 2 timmar på oss på flygplatsen. Jim, Lasse och jag tar ansvar för den gemensamma invägningen av väskor och nog är det rätt många som har mer än de 15 kilo man fick ha just på detta plan. Personalen är dock hygglig och räknar av 10% vikt men vi får ändå betala för totalt 33 kg mer än vad man får ha med sig. Vi träffar en bolivian som är militär och tidigare varit FN-soldat. Han var mycket nyfiken på oss och tog dessutom tillfället i akt att få träna sin engelska. Såg en kackerlacka igen, i drygt stortå-format, utanför vänthallen. Man växer sig stor i värmen! När vi så kommer iväg känns det som att allt gått för hastigt denna gång i Riberalta. Vi hade ett för detaljplanerat program och fick en dag mindre än vi räknat med vilket kändes fel men så blir det ibland. I gengäld kom vi till Cochabamba (CBBA) redan vid lunchtid och vi stannade faktiskt och åt en lättare lunch på flygplatsen. Ingen visste något om väskor här heller men de skulle undersöka och höra av sig till hotellet och Jim. Vi bor på Hotel City, mycket centralt inne i stan. Här är det rätt så lugnt en söndag eftermiddag men morgondagen kommer att visa upp något annat, det vet jag från tidigare besök. Vi strosar runt på stan, vi får chansen att kolla e-post på ett Internet-café och vi får tid för en kort vila på rummet. Jag går till tanten på hörnet som sitter högt på en piedestal och växlar pengar. Undrar vad hon tjänar på det? Samling vid 18-tiden för att prata morgondagens program för turister respektive utvärderare och bestämma vart vi ska gå för att äta. Jesus-staty och marknader tycks locka mest. För min del blir det nog hela dagen på ABC CBBA:s kontor (som mäter ca 2x3) meter tillsammans med ett 10-tal andra deltagare. Det brukar bli dåligt med luft men det redovisas stora planer, så det är något att se fram emot. På kvällen hamnar vi på en italiensk restaurang i centrum och alla låter sig väl smaka. Det handlar som vanligt om ca bolivianos (ungefär lika mycket i sek) för en middag med dryck.några av oss avrundar kvällen på den terrass vi nu har på 4:e våningen. Ett rätt så bra alternativ även detta, precis som pation i Riberalta. Åke

11 11 Måndag 13 oktober I dalgångsstaden Vaknar tidigt, solen på uppgång. Disigt över bergssluttningarna där staden klättrar uppåt. Inte mycket trafik ännu. Frukosten var dålig här, var sitt bröd som bara var luft. Kerstin fick kallt kaffe så jag sprang upp och hämtade eget kaffe för mitt tevatten var hett. Nu ska vi turister ut på äventyr. Taxi till foten av berget där Jesusstatyn står. Trodde vi kunde åka linbana upp men det blev en ny taxi upp efter en slingrande väg. Är nu vid Jesus-statyn. Det var jobbiga trappor, luften tog slut men skam den som ger sig. Vilken fantastiskt utsikt, ser nu att CBBA är en storstad som ligger i en gryta med bergen runtom. En liten sjö också. Vi är högt nu. Jaha, så var det att sätta livet på spel igen på nervägen. Taxin körde friskt men PUH vi kom ner och hem till hotellet. Nu är det en otrolig trafik och kommers överallt. Kaffesuget slog till så vi gick till stamfiket (där vi inte varit förut). Kerstin och jag vågade oss på en smarrig glass. Ut i trafiken igen. Här gäller TUTA o KÖR och sen kommer man någon meter. La Cancha pasio artesania var nu målet. En marknad som förtjänade namnet, HEUREKA! Blev alldeles vilsen över allt vackert i form av väskor av alla storlekar, sjalar, ponchos m m. Vill köpa massor. Det bästa av allt var att man kunde gå i lugn och ro och titta utan att försäljarna slet i oss. Kerstin och jag stannade kvar och tog en taxi hem senare, nöjd med min shopping. Samling kl för gemensam måltid men det blev inte så för Irmeli, Åke, Kerstin och jag fick i stället åka till flygplatsen för att få slut på följetongen om Resväska på rymmen. Efter en hel del palaver med personalen kunde jag ÄNTLIGEN klappa om min väska efter att en vecka ha levt på lånegods. Semestern var räddad. Stan glittrar av ljus i mörkret. Vacker vy från vår terrass. Kryper till kojs nöjd med dagen i dalgångsstaden. Anna-Maria Tisdag 14/10 Den lilla staden Villa Rivero Inatt har jag sovit dåligt, det var hundslagsmål ute på gatan 8:30 går bussen mot staden Villa Rivero, ett storgods som under revolutionen -52 styckades upp i mindre lotter. Här jobbar både män och kvinnor med jordbruk. Vi besöker borgmästaren i byn som tar emot oss på sitt kontor. Han hälsar oss välkommen och minns att ABF har varit på besök i Villa Rivero tidigare. Ett allmänt tackande om hur nöjda alla är sker. ABC har genomfört 2 ledarutbildningar i kommunen, intresset var stort. Nu ligger jämställdhetsfrågor på bordet.

12 12 Borgmästaren tar oss med på en rundtur i staden och berättar att dagen innan har det varit fest i hela sta n då man bl.a. ställt ut typiskt hantverk för trakten. En kvinna står i ett gathörn och säljer bröd, borgmästaren går fram till henne och säger att vi alla ska få ett bröd, jag ser inte att han betalar henne. Vi går nu vidare till ett litet museum. Poeten Don Jesus Lara Lara som levde och kom från denna lilla stad i Bolivia och det är av hans bostad man nu har gjort ett museum. Mitt på torget stod också en byst av honom. Läsa mer om Don Jesus Lara Lara på hemsidan: En annan byst som stod på torget var av Gualberto Villarroll, en av Bolivias presidenter. En annan sak som borgmästaren är stolt över är att hans kommun har fått ett frikännande från analfabetism. Kommunen består av 32 områden med invånare. I Villa Rivero bor 300???familjer. Han berättar också stolt att det finns planer på att införa eko-toaletter i hela kommunen. Borgmästarens egen toalett låg på bakgården av borgmästeriet och där var man tvungen att skopa vatten från en tunna för att spola. Husen är byggda i block som man gjort av lera man tagit där det odlats vete, leran blandas med blast och kospillning. Borgmästaren får en dalahäst, en broderad duk och ett ABF paraply i present av ABF. Vi åker nu vidare med bussen, vi gör en 10 min paus i Arina som har en enormt stor vit kyrka med kupol på taket. Arina är provins-huvudstad. Jag går in i en liten affär som säljer folkdräkter från alla områden. När vi far iväg från Arina håller vi nästan på att frontalkrocka med en idiot som kör om en mötande buss. Vår chaufför väjer snabbt och vi åker ner med halva bussen i diket, kan sedan lugnt köra vidare. Vi kommer nu till Punata här är det marknad varje tisdag. Det säljs frukt och grönsaker, djur och begagnade kläder, kokablad och på ett ställe ser vi att en tjej sitter och säljer sprängdeg mitt på gatan. Folk har en vana att tugga kokablad för att exempelvis lättare klara tungt arbete och höga höjder. På marknaden är det dammigt, mycket dammigt och så fort det kommer en vind är det bara att vända sig om för vinden är full i sand. På kvällen ska vi gå ut och äta buffé, jag är för trött så jag stannar hemma på hotellrummet. Pamela Törn Skoglund

13 13 Onsdag 15 oktober Mitt Oruro Vaknade som vanligt en minut innan klockan ringde. En strålande morgon, sol och varmt. Väskan var färdigpackad så det var bara att gå ner och äta frukost. Kom god tvåa efter Bengt som redan suttit där en stund och väntat på att bli serverad. Kvinnan som brukade servera oss hade troligen försovit sig för efter en stund kom hon rusande och vi fick vår frukost. Jim organiserade taxibeställningen. Som vanligt på ett förträffligt sätt så straxt efter åtta var vi på busstationen, 50 min innan bussavgången till Oruro. Efter att vi betalat terminalskatt och fått in bagaget bar det iväg mot högre höjder och 24 mils bussfärd mot Oruro. Bara att ta sig genom Cochabambas starkt trafikera gator tog nästan en hel timme. Väl ute ur staden börjar stigningen och ett fantastiskt landskap med vidunderlig utsikt breder ut sig. När utsikten är som vackrast sätts videon på och en tvivelaktig amerikansk film med dubbat ljud till spanska förstör stämningen. Vägen slingrar sig uppåt och uppåt och vi kommer upp på 4500 m höjd. Otroligt pampigt med branta stup, tvära kurvor och man kan se hur långt som helst. Efter 4 timmar kör vi in i Oruro som har kallare och tunnare luft än i Cochabamba. Första intrycket är att vi åker in i en öken som förvandlats till en sophög. Närmare centrum blir det bättre men det är ändå mycket skräpigt. Lätt att få Taxi så efter bara några minuter är vi framme vid hotellet. Sedan började trasslet. Oruro alltid är Oruro. Hotellet vi bokat hade inga rum åt oss. Det visade sig att de dubbelbokat och oss var det väl lättast att plocka bort. Efter en del palaver och protester som inte hjälpte blev vi hänvisade till Hotel Sucre som i mina ögon är ett mycket sämre hotell men lika dyrt. Jag har bott där tidigare och såg nu fram mot att bo på ett bättre hotell. Men Oruro vore väl inte Oruro om allt stämde. Fick ett stort kalt rum mot gatan. Beställde ett element som de lovade fixa men som aldrig dök upp. När jag efterlyste det upplystes jag om att det inte var säsong för element, det var ju sommar. Jag skulle få en extra filt istället. Efter incheckningen var det dags för en mycket god lunch för endast 45 Bs ink måltidsdryck. Enligt menyn kostade billigaste maträtten 45 Bs men allt är inte vad det ser ut att vara i Oruro. Under lunchen kom det en kraftig hagelskur efterföljt av ett rejält åskväder. Det kan dock inte Oruro lastas för, men ändå. Sedan var det dags att träffa ABC. Fransisca kom till hotellet vi gick igenom programmet. På bolivianskt manér fanns det som vanligt för liten tid avsatt för genomgång/utvärdering av projektet. Efter lite diskussioner och protester lades det in några extra timmar för projekt-diskussioner under kvällen.

14 14 Utvärderingsgänget följde med Fransisca till ABC kontoret. Genom ett radioprojekt som ABC har ihop med ABF Växjö var lokalerna också utrustad med en radiostation. Vi fick en genomgång och bra diskussioner omkring projektet, både vad som genomförts och det som planeras i framtiden. Efter några timmars värdefullt utbyte förenade vi oss med övriga resenärer över en pizza och sedan var det dags för sängen i ett kallt rum utan element men med en extra filt. Frös inte någonting under hela natten. Mitt Oruro var sig likt om möjligt ännu slitnare. Överraskningar och nya ABC-inriktningar som vanligt. Staden är sliten, skitig, skräpig och dammig. Vädret mycket växlande och hårt, kallt, varmt, åska och hagel. Men ändå en plats i mitt hjärta. Det var här det hela började 1995 med karneval, ABC och indianbugg. Lasse Torsdag 16 oktober På drift på höglandet Igår kväll var det ganska kallt när vi gick och la oss men med 3 lager filtar så slapp man frysa under natten. Vid frukosten hade vi fyra sorters marmelad att välja mellan och hela frukostbuffén var mycket bättre än det vi fick i Cochabamba. Vi turister samlades kl vid hotellentrén för att vänta in Felix o Fransisca som kom i varsin bil för att hämta upp oss vid för färd till Huanini-gruvan. Resan tog ca 1 timme och när vi kom fram fick vi gå in på ett kontor för att få hjälm och en turistväst och få en allmän orientering om gruvan. Åkte sen en sorts släphiss upp dit malmvagnarna kommer ur själva gruvan. Gick sedan ner genom sinterverket på branta trappor och vi fick se hur malmklumparna blev mindre och mindre. På kvällen hade vi en gemensam fest med våra bolivianska vänner och en orkester som spelade. Jim, Bengt och Ann dansade med varsin bolivian och Pamela filmade uppvisningen. Maten var kyckling, pommes frites och ris med persika till efterrätt. Allt nedsköljt med öl, coca-cola eller juice. När vi ätit klart blev det diplomutdelning till Åke (som projektledare), Lasse (som representant för projektet) och Jim (som medhjälpare på plats i Bolivia många gånger). Sen var den officiella delen av kvällen slut. Hans Linde Nära presidenten Idag hade vi delat upp oss så att Lasse, Bengt, Ann och Jim skulle ta en genomgång med ABC Oruro under förmiddagen. Resten av gruppen och jag åkte på ett besök till gruvstaden och gruvan Huanini. Orten blev omtalad för något år sedan då det uppstod en strid mellan de som jobbade i kooperativ i gruvan och de som jobbade individuellt. Striden blev så allvarlig att man började skjuta på varandra och ett rätt stort antal gruvarbetare dödades i den konflikten. Numera är gruvan statlig och man jobbar tillsammans. Huanini ligger drygt en timme från Oruro och vi tog oss fram i 2 bilar, en med Fransisca som chaufför och en med Felix vid ratten. Jag åkte med Fransisca dit och Felix tillbaka för att hinna prata lite med båda två.

15 15 Under ditresan kom vi att prata om hur Evaliz, Fransiscas 14-åriga dotter mår. Evaliz pappa är nämligen Evo Morales, landets president sedan Evo erkände faderskapet bara något år innan han blev vald till president och han umgås numera lite med sin dotter. Fransisca sa att Evaliz klarat sig bra i början, då det blev känt att hon var Evos dotter. Hon hade varit med på någon resa utomlands men inte utsatts för allt för mycket uppmärksamhet. Under denna höst hade hon dock börjar få psykiska besvär i samband med ett möte med bl a Venezuelas president Hugo Chaves. Det blev så pass illa att hon fick ett nervöst sammanbrott och hamnade på sjukan en tid. Både hon och resten av familjen har också blivit utsatt för hot av olika slag, så ibland är de under beskydd. Evaliz mår bättre nu, igen men har ändå förändrats av det som händer. Enligt Fransisca har det uppstått en del problem med personligheten och annat. Nämnas kan också att Felix, Evaliz styvfar, blev kidnappad och torterad i 2 dygn i december Detta då han lett en viktig kommission inom den grundlagsstiftande församlingen och förstås fått många motståndare när han lade förslag som ska gagna ursprungsbefolkningen. Gruvbesöket var mycket intressant. Vi fick en massa fakta omkring just denna gruva men också mera allmängiltiga fakta. Bl a att gruvarbetare har en medelålder på 40 år. Självklart dör många i olyckor i jobbet och arbetsmiljön är av den värsta sorten med gammal utrustning, 40 graders värme o s v. Vid återkomsten till Oruro fanns det tid för lunch och några telefonsamtal till jobbet i Sverige. Senare på eftermiddagen deltog jag och Jim i ett seminarium anordnat av ABC Oruro. Då det inte fanns möjlighet att tolka var det ingen idé att övriga svenskar var med. Jag deltog och lyssnade på en person som försökte analysera varför ursprungsbefolkningen behållit sin kultur, sina traditioner, trots yttre tryck från andra nationer och olika bolivianska regeringar under många hundra år. Han försökte också att sätta in behovet av utbildning i ett sammanhang där ABC ska kunna spela en roll i framtiden. ABC Oruro håller för tillfället på att utveckla planerna för ett omfattande projekt med yrkesutbildning i en sorts folkhögskoleliknande verksamhet. Efter 1 timme kroknade jag totalt. Ögonen började falla ihop, jag var tvungen att ge upp och gå till rummet för att sova i 2 timmar. Höjden tar! På kvällen hade vi gemensam middag och fest ihop med ett 20-tal aktiva inom ABC Oruru. Det blev en trevlig kväll med lite musik, mat o dryck och några tal. Vi fick uppmärksamhet genom gåvor som Lasse och jag fick ta emot. Även Jims insatser under åren uppmärksammades och vi fick diplom i form av fina tavlor. Vi höll också några korta tal innan kvällen avslutades vid 22-tiden. Några svenskar avrundade på Hasses rum och sen var det dags att krypa ned och dra filtarna tätt omkring sig. Temperaturen går ned mot nollan på natten och det finns inte mycket till värme på rummen! Åke

16 16 Fredag 17 oktober Buss och marcha på Alti Plano Tidig frukost, taxi till busstationen för avfärd till La Paz. Lasse, Bengt, Simon och jag hamnade i en svart-taxi. Skulle ha 30 bolivianos, fick 20, övriga betalade 10 bol. Köpte oss lite färdkost på busstationen, man vet ju inte hur lång tid bussresan tar. Efter cirka 8 mil kommer vi ikapp den protestmarsch som startade strax utanför Oruro den 13:e oktober och ska vara framme i La Paz den 20:e oktober. Hur mycket folk som helst med flaggor, banderoller och musikorkester. Ca en timme tog det att ta sig förbi demonstrationerna. Det var att köra i snigelfart, om det gick att ens köra! Det var en storslagen natur att åka igenom Anderna. Vilken högplatå! Och var bodde människorna som kom och gick där i bergen? Helt plötsligt var dom bara där. Nu närmar vi oss El Alto, en förstad till La Paz. Det var svårt att ta sig fram bland bilar och folk. Oj vilken vacker vy! När vi kör ner till La Paz, som ser ut att ligga långt nere i dalen. Efter bussturen så skulle vi åka taxi igen till hotellet, men det var inte det lättaste. Taxin vågade inte köra för det var demonstrationer där vi skulle fram. Men efter ett tag så hade alla utom Jim, Ann och jag fått tag i en taxi. Vi gick gatan ner mot demonstrationståget, gick sedan några kvarter upp för att där få taxi till hotellet. Att La Paz var en backig stad hade jag hört men att gatorna stupade rakt ner. Det blev att gå i sakta lunk. Till middag åt jag lama, rekommenderas, gott. Stort tack till alla som ordnat med resan. Den har varit ett enda stort äventyr. Kerstin Lördag 18 oktober Hans Lundgren På månen eller? Frukost sedan taxi ut på stan för att möta en rundtursbuss, ingen buss men guiden kom i alla fall. Det visade sig att bussen inte gick på lördagar men guiden, Victoria, ordnade en liten buss till rabatterat pris så rundtur blev det i alla fall. Turen går genom staden La Paz, vi åker upp till ett utkiksställe där man får en god överblick över staden, guiden berättar att man planterat mängder av eukalyptusträd i sluttningarna för att binda ihop marken så att man senare undviker ras. Vi promenerar en stund på en smal gata i vad som nog motsvarar Stockholms gamla stad, en stenlagd gata med gamla fina hus. Vi besöker torget utanför parlamentet men det är avspärrat av MP inför den stora demonstrationen till veckan. Vi hade tur för vi fick komma in i parken utanför parlamentet men inte in i det men vi gick in i en kyrka som låg placerad vid torget. Efter parlamentet åkte vi buss ner till de rikare delarna av La Paz för att sedan besöka Måndalen.

17 17 Måndalen är lite svår att beskriva men marken där består av hårdare och mjuka material blandat med varandra och när det regnar rinner det mjuka bort och de hårdare blir kvar så det har bildats ett väldigt intressant och unikt område här. Efter Måndalen åkte vi tillbaka till hotellet. Jim ledde oss till en restaurang där jag åt något som hette Cebichón, en rätt bestående av mikrokycklingbitar i ris och paprika, efter maten gick vi ut på stan för att handla lite. Vi åt middag omkring på en liten men trevlig pizzeria, jag åt en kycklinglasagne som var bra och som tillbehör en halv flaska rött. Efter denna eminenta middag åkte vi tillbaka till gatan som var som gamla stan för att där gå på lokal och titta på några olika uppträdanden av dans och musik. Sedan natti natti omkring Mikael Söndag 19 oktober Coroico fascinerar Det var dagen då den svenska effektiviteten slog till i vårt sällskap. För att få så många intryck och upplevelser av vår resa som möjligt delades gruppen i två delar. En grupp valde att resa till Titicacasjön. Den andra gruppen valde att bege sig till Coroico. Jag valde det senare alternativet. Två minibussar, som hyrts för tillfället, stod parkerade utanför vårt hotell vid Plaza Sucre kl Efter lite boliviansk palaver var båda bussarna iväg mot sina mål kl Den enda i sällskapet som inte var med på någon av utflykterna var Hans Lundgren. De bolivianska bakterierna hade tagit makten över Hans mage så han blev liggandes kvar på hotellet i sin säng. Eftersom jag valde Coroico så kommer denna berättelse att handla om den utflykten. Vi startade färden mot Coroico med att resa österut från La Paz. Efter ca en timme nådde vi stadsgränsen. Lite pappersexercis och inköp av 96 % sprit och cocablad fortsatte vi sen färden upp mot meters höjd över havet. I detta storslagna och karga landskap offrade vi lite sprit till moder jord genom att hälla den på vägen. Allt enligt gammal indiansk sed för att färden mot Coroico skulle sluta lyckligt utan krockar eller överstupetkörningar. Själv litade jag mer på vår chaufför Gonzales än gamla indianska seder. Väl uppe på meters höjd såg vi molnbeklädda bergstoppar. Storslaget och sagolikt! Efter ytterligare en stund uppe på den höjden började dimman göra sig bekant. Inte så mycket men tillräckligt för att förstöra den fantastiska och underbara utsikten. Nu bar det iväg nedåt på serpentinvägarna mot Coroico på knappt meters höjd och Yungas som området heter. Nu uppträdde ett nytt landskap inför våra ögon. Frodiga och gröna sluttningar ner mot dalens botten stod i bjärt kontrast till det karga landskapet vi tidigare passerat. Bilderna vi såg från bussen kunde likaväl ha varit tagna från den bästa turistbroschyren. Bedårande är bara ordet.

18 18 I detta landskap och dess sluttningar på Andernas utsida odlas cocabusken och det sägs att de bästa cocabladen kommer från denna plats. En timme senare innan vi kom fram till Coroico kunde vi skymta staden längs ned i dalgången. Efter knappt fyra timmars resande kunde vi kliva ur bussen på stadens torg. Sin vana trogen satte Jim kurs mot turistbyrån för att inhämta karta och information över staden. Lika troget styrde jag gruppens övriga medlemmar till närmsta café. Det hade ju gått åtskilliga timmar sedan frukost så att det kaffet smakade bra. Efter kafferasten gick vi, med hjälp av Jims turistkarta, en promenad i de centrala delarna av Coroico. Staden ligger en bit upp på sluttningen mot Anderna så det var som i La Paz mycket upp och ned för gatorna på vår promenad. Som vanligt pågick kommersen för fullt denna söndag i alla affärer och stånd. Vi passade också på att titta på ett par hotell och ta priser på dessa för eventuella kommande besök i staden. Vi hade en viss tur att vi valt just denna dag för vår resa till Coroico. I staden pågick det en fest med mycket folk i rörelse. När vi kom åter, efter vår promenad, till torget så var det packat med folk där. Från en sidogata hördes musik från en blåsorkester och snart kunde vi skymta i folkvimlet att det var någon slags karneval på gång. Mot oss och upp på torget kom olika grupper dansandes på gatan och varje grupp hade en musikkår efter sig. Lite karneval á la Oruro! Vi stod kvar på torget, framför rådhuset, ett tag och tittade på skådespelet framför oss innan vi bestämde oss för att nu var det dags för lunch. Ganska snabbt bestämde vi oss för att inta lunchen på en pizzeria även om Jim hade en annan uppfattning. Väl inne på restauranten blev vi serverade utsökta pizzor och magnifika omeletter eller som Åke uttryckte det att det var den bästa maten han hade ätit hittills i Bolivia denna gång. Väl ute på torget igen, efter lunchen, gick vi ytterligare en runda i staden fast mot ett annat håll. Vi hade bestämt träff med vår chaufför att vi skulle mötas vid halvtretiden utanför ett av stadens bättre hotell, som låg i utkanten, för hemfärd mot La Paz. Nu visade det sig att i kommunikationen med vår chaufför och de spansktalande i gruppen att koordinationen av plats inte stämde. Ingen chaufför fanns vid hotellet! Men som jag uttryckte det att när vi ändå är här så kan vi i alla fall ta en kopp kaffe på hotellet i väntan på chauffören. Det visade sig att när vi kom in på hotellet och gick ut på baksidan så fanns det både en pool och en underbar utsikt över landskapet på sluttningen ner mot dalen. Inte blev det sämre av att kaffet smakade utsökt även denna gång. Till detta hotell vill man gärna komma åter för att bo ett par nätter! Klockan var nu drygt den tid vi avtalat med chauffören och fortfarande ingen chaufför och buss på plats. Jag och Åke stannande kvar vid hotellet. Irmeli, Lasse och Jim vände åter gåendes mot stadens centrum för att leta efter vår chaufför. Tjugo minuter senare fick Åke ett samtal på sin telefon att de hittat chauffören som ängsligt väntat på oss vid infarten till bussterminalen. Inte för att jag är någon mästare på spanska men en viss skillnad i uttalet är det väl på hotell och en bussterminal?

19 19 Nu började hemfärden mot La Paz. Nu upplevde vi det fantastiska landskapet igen, fast baklänges. Vi klättrade på serpentinvägarna upp mot meter och dimman gjorde sig bekant igen om än tätare nu än vid ditresan till Coroico. Gruppens manliga medlemmar somnade nu lugnt in efter ytterligare en dag i en del av det fantastiska Bolivia. Irmeli däremot höll tillsammans med Gonzales, vår chaufför, ordning på så att bussen höll sig innanför vägmarkeringarna i regnet och dimman på vår färd hemåt. Vid sjutiden var vi hemma igen vid vårt hotell i La Paz. Vi fick då meddelandet att Titicacasjöngänget hade på sin hemfärd fått punktering på ett av däcken på bussen och att de skulle bli lite sena. Dagen avslutades med att vi övriga åt en god middag på en restaurant invid La Paz huvudgata. Bengt I stället för möten Denna dag hade jag avsatt som tid för möten omkring ett projekt med utbildningsministeriet men p g a den pågående manifestationen så blev det inte av. I stället åker jag tillsammans med Irmeli, Bengt, Lasse och Jim till Corioco, en stad som ligger i norra delen av La Paz län. Tidigare kallades vägen mellan staden La Paz och Corioco för Dödens väg. Den slingrade sig upp till meters höjd och sedan ned till meter. Vägen slingrar sig nu också men den är delvis omgjord och asfalterad så den är bra mycket bättre än tidigare. Det var en helt otrolig resa med en mindre stad som slutmål. I Corioco var det någons sorts jubileumsdag och det var fullt fart på det centrala torget i stan. Stadens innevånare är till viss del annorlunda då det är ättlingar till tidiga svarat slavar. Man kan se flera blandningar av t ex aymaraindianer och svarta och det är verkligen speciellt. Då resan enkel väg tog drygt 4 timmar p g a en tät dimma, så fick vi inte mer än 3 timmar på oss i staden. Vi vandrade runt en del men ägnade mesta tiden åt att sitta på en restaurang vid torget för att äta lunch och titta på festligheterna. Resan tillbaka gick något snabbare och vi var hemma vid 18-tiden. Övriga gänget hade besökt Titicaca-sjön under dagen och kom hem senare efter en punktering på bussen. Vi åt middag på en pizzeria nära hotellet och sen orkade vi inte mer den dagen. Åke

20 20 Måndag 20/10 1,5 milj och vi! Känner mig inte riktigt normal?! Vi ska hem till Sverige imorgon, om vi får tag på en bil som tar sig fram till flygplatsen i El Alto och om den inte är stängd. Vi har biljetter men vi finns inte på TAM:s bokningslistor eller så finns vi det, men i så fall bara till Sao Paulo. Och här sitter jag HELT lugn och försöker äta frukost? Fast allt är ju relativt, tänker på grabbarna som bor granngårds, vi bor bredvid Bolivias värsta fängelse San Pedro. De har säkert större problem än vad jag har, t ex att överleva till frukost. Åke och Lasse sticker iväg till TAM och försöker reda ut vart våra platser tagit vägen. Kollar om magen håller, tar en rask promenad med Bengt till Internetcaféet på andra sidan Plaza Mariscal y Sucre. Idag är det dagen D och då måste man bara hålla tätt. Alla människor som deltagit i La Marcha kommer hit till La Paz, till Plaza Murillo. De har gått i en vecka, från Caracollo, ca 20 mil. Vi åkte förbi demonstrationståget när vi kom hit, då var den 4-5 man bred och 8 km lång. Åke och Lasse kommer tillbaka med hemresor till alla och ända fram till Arlanda. Jim har bokat två minibussar inkl. chaufförerna från igår. Enligt Ann kan de stan som sin egen bakficka. Hon hade åkt med dem igår och de hittade bakvägar, förbi demonstrationstågen till El Alto. Så, då så. På den här resan har man inte behövt tänkt mycket själv. Vi turister har bara hängt med proffsbesökarna. Jim och Åke sköter spanskan, Lasse håller reda på pengarna, Bengt håller ordning i klassen och de övriga lotsar oss i städerna och på restaurangerna. Och när de inte finns på plats så har vi ju Simon. Han behärskar en del spanska, men har också ett vinnande sätt som kompenserar språkförbistringarna. Tusen tack till er, ifall jag glömt säga det. Husomhelst Vi sticker iväg till Plaza San Fransisco. Det är fortfarande lugnt. Aymaraflaggor och Boliviaflaggor finns att köpa på torget. Vi köper varsin, som livförsäkring, bara för att visa vilka vi håller på. Enl. UD:s rekommendationer ska vi gringos undvika att vistas på platser med stora folksamlingar. Fransisca ringer till Åke och meddelar att hon går i tåget med presidenten och att de troligen kommer fram vid tvåtiden. Vi hinner ta en sista handlingsrunda. Det finns hur mycket hantverk som helst. Allt är billigt eller nästan allt, varorna i lama-boutiquerna kostar lika mycket som hemma. Självklart är varorna i bättre kvalité, men mycket snobbpristillägg är det, precis som hemma. Vi går tillbaka till demonstrationsplatsen. Massor med folk står efter gatorna. Vi tränger oss fram så gott det går. Har en ganska bra plats, men kan inte låta bli att släppa den och låta små tanter med plommonstopar komma fram. De är ju trots allt deras stora dag. Det är varmt, trångt och ett jäkla liv. Leve ett enat Bolivia,