En utrotningshotad art - vibrafonisten (se sid 10)!

Transkript

1 JazzblaDet 2/2011 årgång 33 En utrotningshotad art - vibrafonisten (se sid 10)! Foto: Bert Slättung

2 2 Ögonblicksbilder från Alingsås (se sid 18) Great Moments of Swing Gamle Bilk-banjoisten m m Tony Pitt - nu med T J Johnson

3 3 JazzblaDet Organ för Föreningen Classic Jazz Göteborg Redaktör och ansv utg: Bosse Alftenius Hovås Enebacke Hovås e-post: jazzbladet@ classicjazzgoteborg.se web: Du är välkommen med bidrag till Jazzbladet! Material (helst i elektronisk form) bör vara red. tillhanda före BLI MEDLEM, STÖD VÅR MUSIK! Årsavgift: Senior: 200:- Junior (under 30 år) 30:- Pg Classic Jazz Göteborg Ange namn, adress, tel, epost och om du spelar något instrument! Redaktörens spalt Det blev sommar i år också - den gångna vintern var alltså inte början på en ny istid, även om vi nog lite till mans trodde det. Jazzåret har verkligen börjat bra. Kapellet har kört för fullt och vi har fått ett mycket glädjande gensvar för jazzkvällarna på s/s Marieholm. Mer än fullt varje gång. Det verkar som om vi i Marieholm har fått ett forum där vi kan föra ut vår musik till andra än de närmast sörjande. Det värmer hjärtat att se personer jämnåriga med ens egna barn bugga loss och upptäcka vilken livsglädje och rytm det finns i den klassiska jazzen! Ett annat spelställe som hr alla förutsättningar att fylla funktionen som skyltfönster för klassisk jazz är Villa Belparc i Slottsskogen dit vårt samarrangemang med kulturförvaltningen har flyttat i år. Varken musiker eller publik kommer nog at sakna Slottsskogsteatern, där ju mysfak- Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal

4 4 torn varit så nära noll man kan komma. Classic Jazz Göteborg kommer också att vara representerat vid årets Kulturkalas. Mellan 16 och 21 augusti blir det jazz varje dag på Gustav Adolfs Torg. Dessutom kommer det att bjudas på kulinariska begivenheter med fransk touch, enligt ryktena. Tisdagen den 6 september är det så dags att kasta loss för RÄKKRYSSNING! Förra årets kryss blev som bekant en braksuccé, trots att hårda vindar gjorde att vi inte fick uppleva synen av Vinga och dylika landmärken utan istället fick njuta av mer exotiska vyer som IKEA i Bäckebol och Jordfallsbron! Mer information finns på baksidan av tidningen. Hösten är som vanligt fullmatad med aktiviteter som Kapellet varje onsdag och Stena Danica en gång i månaden - Jag vill passa på att slå ett slag för den senare - spelade där i mitten på maj och noterade att dels publiken trivdes, dels att det var jättekul att spela ombord! Det är ännu för tidigt att äga något om Tysklandskryssningarna i framtiden, men vi håller tummarna för att vi tillsammans med Stena Line ska kunna återuppta de mycket populära resorna i en eller annan form. Du hittar en sammanställning över planerade aktiviteter på mittuppslaget. Vi reserverar oss för ändringar; senaste information får du som alltid på hemsidan Vill till sist tacka alla som bidragit tilldet här numret - ingen nämnd och ingen glömd! Trevlig jazzsommar! Bosse Alftenius

5 Bert Slättung presenterar glimtar ur Jazzbladet för 5 år sedan Det tränger på i var knopp, den brister, Det buktar ut i vår kropp, av ister. Men vad gör det alla glada tjommar, Man får väl jogga som f-n i sommar. Nu lyser sippan i skogens snår Och tjocka humlan tar riktigt sats, För nu så är det väl ändå vår Och en flygtur är på sin plats. Den vet ej om att den är för tung Och därför den känner sej frisk och ung. (Anders Hultman skaldade bland sina betraktelser under rubriken Ordförandens spalt ) 10 år sedan I den mån som vår kassör Stig X inte själv deltog i själva tävlingsspelandet, skulle han vara resultatansvarig. Stig hade kreerat ett dataprogram som tog hand om både juryns siffror och publikens kryss. Datorn hade installerats i köksregionerna i källaren i ett litet avsides beläget rum. Juryn skulle 5 Återblicken inför varje tävlingsomgång informeras om dataprogrammet i detta rum. Vid första tillfället tog vi ett riktmärke på en låda purjolök, vänstersväng, o.s.v. Vid tillfälle två fann vi inte lådan och gick fel, men redan från gång tre och sedan varje söndag låg minst en purjolök där vi skulle gira. Tack kocken! (Ingvar Big Pettersson om sina vedermödor som jurymedlem under jazztävlingen 2001) 15 år sedan 95 personer sitter snyggt bänkade i rader på Kapellet. Kenneth Arnström skall lira me Niklas [Carlsson] och Klas [Lindquist] framför ett Vintagekomp lett av Bo Löfgren. Så bryter det löst Niklas drar igång med Shine med ett häpnande löd. Kenneth som förmodligen ännu inte har så stor kännedom om de två ungdomarnas förmåga står avvaktande vid sidan och betraktar utvecklingen. Efter flera trombonkorus och ett sångkorus lämnar Niklas över till Klas. Det saxsolo som följer är rena dynamiten. Ett stort leende sprider sig över Kenneths ansikte. Han börjar fatta vad han har råkat in i. Om det är ren

6 inspiration eller om det finns hos Kenneth en känsla av att nu får man nog lov att hävda sig, det vet jag inte, men han lirar gudomligt. I ryggen har blåsarna ett tätt swingkomp. Nu dj svänger det i kyrkan. Åhörarna skrattar som om dom hade sett en rolig film. (Ralph Henrikson under rubriken Från Kapellet rätt in i himlen ) 20 år sedan De djupt klingande blåsinstrument som fanns vid den här tiden [= 1830-talet] var fagotten och ofikleiden (den senare idag nästan helt okänd utanför musikhistorikernas krets), vilka emellertid var alltför ljudsvaga för att kunna göra sig gällande, framför allt vid friluftkonserter (OBS f ö att bastuban ännu inte var uppfunnen). Sax ville därför (skrev han senare) skapa ett instrument som påminde om ett stråkinstrument till klangen men hade bleckinstrumentens ljudstyrka och intensitet. Någon gång under åren kom han så på den snillrika idén att sätta ett klarinettmunstycke på en svagt konisk instrumentkropp av metall, vilket gav en kraftig, böjlig, övertonsrik ljudkaraktär som var helt ny. Han gav det nya instrumentet namn efter sig själv, saxophone (alltså 6 ung. = Sax-ljudare ) och anmälde i augusti 1841 sin prototyp till en utställning i Bryssel, en bassaxofon i koppar (!), sannolikt stämd i C och sannolikt krökt som en fagott och inte böjd som en rökpipa (Bert Slättung om Adolphe Sax under rubriken På jakt efter ett bra bas-sound ) 25 år sedan Wild Bill har tonvis med humor och minne som en häst. Han kan sitta i timmar och berätta om allt han har varit med om. Jag garanterar att vi fick många goda skratt för Wild Bill har berättartalang. Lördagen var den största upplevelsen för mig personligen. Carnegie spelade otroligt bra. De utstrålade en musikglädje och värme. Wild Bill satt och myste. När Rolf [Sundby] och Wild Bill spelade trumpetduett då steg tårarna i mina ögon. Det var en verklig höjdpunkt i mitt musiklyssnande. Mellan konserten och skoldansen i Billdal (som vi döpte om till Wild Billdal) hade vi vår jubileumsmiddag.

7 Vi tjejer sjöng och talade om i talkör hur vi ser på våra spelemän. Men det är privat så det berättar jag inte här. (Mona Olofsson hustru till banjoisten Bertil Olofsson - under rubriken Wild Bill in Town 25-årsjubileum med Carnegie ) 30 år sedan precis mellan Pat O Brien s och Preservation Hall blev jag rånad på 35$, mitt i vimlet alltså. Efter åtta omfattande USA-resor utan minsta incident hade jag nästa börjat misstro alla florerande skräckrapporter om blixtsnabba holdups etc. Men det otroliga hände alltså. Nykter och skärpt, med minst tjugofem vittnen på en fullpackad trottoar, mittemellan två välfrekventerade turistställen, blev jag påhoppad av två attraktiva svarta damer som efter en serie i och för sig intressanta skamgrepp befriade mig från den lilla sedelbunt jag hade i högerfickan. Den ena av dem försvann direkt i mängden, den andra genade över St Peter Street. Och jag efter. Glömsk av alla varningar gällande New Orleans-gangsters som gärna skjuter offret efter rånet, enligt regeln döda vittnen vittna icke. 7 Jag hann upp henne, samtidigt som duons s k Torpedo Man kom in i dramat. Med ett hårt karateslag klippte han till mig på handleden så att klockbandet gick av, trots att det var gjort av äkta hajskinn. Därmed tappade jag greppet om hans fingersnabba kollega, och med en rivstart försvann trion i en svart Toyota neråt Royal Street. (Jazzmusikern och bartendern Lars Lystedt, Umeå, under rubriken New Orleans jazz, våld och fantastiska barer, en artikel lånad från tidskriften Apéritif.)

8 8 Bunk Johnson - myten och musikern William Geary Bunk Johnson är en av de mest omskrivna och kontroversiella personerna i jazzens historia. Han föddes i New Orleans 10 år efter det datum, som han för det mesta - i senare delen av sitt liv deklarerade som sin födelsedag. Bunk Johnson spelade kornett på den tidiga New Orleans scenen och var aktiv i staden från ungefär 1910 till 1914, just vid den tiden då jazzmusik var associerat med ordet jazz (slang för smörja, struntprat ). Johnson påstod senare i livet att han varit medlem i Buddy Boldens pionjärband under 1890-talet men hans faktiska födelsedatum motsäger med skärpa detta förhållande. Vad som däremot är ovedersäg ligt är att han spelade med The Eagle Band i New Orleans och att den unge Louis Armstrong var im po nerad av hans spel, vilket inte var så kraftfullt som Joe Olivers eller Freddie Keppards men som bar melodi på ett hänförande sätt. Johnson lämnade New Orleans 1915 och reste kors och tvärs i USA för att söka jobb. I själva

9 verket var han pensionerad på grund av dentala problem och brist på entusiasm i mitten av 1930-talet, lämnade musiken helt och hållet och bodde i obemärkthet i New Iberia där han återupptäcktes av forskar na Fred Ramsey och Bill Russell. Dessa ärliga unga mäns entusiasm återtände Bunk Johnsons låga, han började spela igen och blev förtrupp till New Orleans jazzens revival på det tidiga 40-talet. Hans sparsamma stil och torftiga framförande upplevdes som att vara jazz i dess tidigaste och ursprungliga form. Johnson själv mot sade dessa intryck genom att föredra en repertoar, som dittills inte varit associerad med klassisk jazz och genom att ofta skälla ut sina medmusiker på scenen för att spela för högt eller för amatörmässigt. 9 förvärrat av kornettistens tunga drickande, men då var revivalmusikens tunga stridsvagn ostoppbar. Johnsons alla påståenden och svepskäl att han till exempel utbildade Louis Armstrong eller att han spelade med alla viktiga New Orleans musiker innan skivinspelningarnas tid blev oemotsagda under årtionden efter hans död. Hans uttalade preferens för dansmusik och sentida populärmusik bekräftas av den musik han spelade in under sina sista år med undantag av en session år 1947, under vilken han ackompanjerades av lite mer swinginspirerade musiker. Son en person, vars historiska vikt helt överstiger hans verkliga musikaliska värde är Johnson till dags dato en samlande gestalt för allt det, som är bakåtblickande på den klassiska jazzmusikarenan. Johnsons band - med klarinettisten George Lewis brakade samman år 1946 på grund av sådana meningsskiljaktigheter, (Fri översättning från The Encyclopedia of Jazz & Blues skriven av Keith Shadwick.) f

10 Torsdagen den 18 maj 2011 bjöd Liseberg på ett av säsongens ganska få jazzevenemang på Taubescenen ja, bjöd är kanske inte rätt ord, det kostar numera faktiskt 80 kr att gå in i parken (om man inte har löst säsongskort för 195 kr), men sedan får man ju lyssna på musiken gratis. Det var den legendariske vibrafonisten Sune Waldehorn, 78 år gammal, som plockat ihop en grupp rutinerade jazzmusiker. Där fanns en som nästan var i hans egen ålder, saxofonisten Lars Elf, känd från otaliga band inom swing- och tradgenren i Göteborg, vidare ett par yngre, gitarristen Ulf Bandgren som spelat med de bästa inom svenska jazzmusik och med elitmusiker i New York och rutinerade trummisen Raymond Karlsson som kompat bl a Bob Brookmeyer, Horace Parlan och Art Farmer. Men där fanns också den unge basisten och sångaren Alexander Lövmark, kvällens stora positiva överraskning, i alla fall för min del. Sune Waldehorn har man hört talas om som ett av de stora namnen under den svenska jazzens guldålder, 50-talet, när han spelade med bl a Nils-Bertil Dahlander, Rune 10 Sune Waldehorn på Liseberg Gustafsson, Sören Ahrnot och Putte Wickman. På 60-talet var har en av de drivande i gruppen Scandinavian Five (där bl a gitarristen Sven Olsson ingick), då på elorgel. På senare år har han mest varit verksam som pianist/keybordist och sångare, inte minst inom PRO och i gruppen Kållepojkarna som bl a underhållit på Liseberg i decennier. Men nu har han alltså återvänt till vibrafonen och till sin ungdoms jazz och swing (fast han har väl egentligen aldrig slutat), och det var Lars Elf som fick honom att ta steget att bilda den här gruppen, berättade han från scenen, en lyckad kombination av gamla mäns rutin och säkerhet och yngres frifräsighet på traditionens grund. Sune W är förbluffande vital och när han vigt dansar bakom sitt stora förgyllda instrument och låter klubborna studsa omkring kan man inte tro att det är en nära 80-åring man ser och hör. Hans låtpresentationer och trivsamma småtjôt får en att tänka på Nils-Bertil Dahlander, men Sune begränsar skickligt snacket till det väsentliga.

11 11 Tenoristen Lars Elf är den bästa tänkbara rörblåsaren i den stil det här handlar om, 50-talsswingen, och det är som alltid en fröjd att lyssna till hans melodiska solon, framförda med än lyrisk, än fet, kraftfull saxton. Jag kan inte hitta på något bättre ord än läckert för Ulf Bandgrens gitarrspel, så distinkta och eleganta solon, så väl anpassat och svängigt ackordspel. Det är också Ulf B som tillsammans med Sune W står för bandets arrangemang. Trummisen Raymond Karlsson är på ett sätt väldigt diskret, men hans trumspel stöttar så fint och driver så lagom, det behövs inga explosioner för att kompet skall svänga. Till det gedigna svänget bidrar förstås också basisten Alexander Lövmark, som presterar ett stabilt men ändå drivande och i bästa mening traditionellt basspel. Han är den ende i bandet som jag aldrig tidigare har sett och hört, och han bidrar starkt till att göra den här gråa och småduggiga kvällen till en riktigt rolig upplevelse. Inte nog med att han spelar de gamla standardnumren med sådan självklarhet, han sjunger också flera av dem, lika självklart och övertygande, med härlig tajming och kraftfull, personlig röst. Verkligen inte illa för en 26-åring och verkligen roligt med en ung kille som vill satsa även på den gamla klassiska jazzen (jag har förstått att han är lika hemma inom pop, soul och visor). Låt oss hoppas att detta band får bestå och att det hittar fram till sin självskrivna kundkrets, jazzklubbar och kulturhus runt om i landet, som borde vårda och understödja den melodiska jazzen. Följande låtar spelades: Cute, Come fly with me (m sång), Blues for J (J=Jimmie Smith, komp. av Ulf B), Triste (m sång), Shiny stockings, When I fall in love (m sång), Into Norway (komp av Ulf B på harmonierna till Out of nowhere), You are the sunshine of my life (m sång), Four brothers, Teach me tonight (m sång), In a mellow tone. Bert Slättung

12 Skivtips Leifs skivtips 2.11 Detta skivtips blir en blandning av gammalt och nyare, men med tyngdpunkten som vanligt på 50- och 60-talen. Ofta så hittar man gamla godingar så där utan anledning bl.a. en Buddy Bregman-CD från Bregman (1930-) fungerar som arrangör och dirigent för ett mannaband innehållande idel känt folk. Alla kompositioner av Bregman. CD:n heter Swinging Kicks. Verve, MG VS Benny Carter ( ) är en gammal favorit som arrangör och altsaxofonist spelade han in en storbandsskiva där varje melodi hade en månadsanknytning. CD:n heter Aspects, inspelad på The Blue Note Collection (Capitol Jazz), CDP spelade Benny Carter in en sextett-cd tillsammans med Dizzy Gillespie ( ) på skivmärket Pablo. Titeln är bara Benny Carter, Dizzy Gillespie, Inc. Original Jazz Classics, OJCCD Nästa CD har en märklig sättning, en tenorsax och fyra bleckblås plus piano, gitarr, bas och trummor. Tenorsaxen spelas av Al Cohn ( ) och trumpet av bl.a. Joe Newman och Thad Jones. Inspelningen är från 1955 och heter The Jazz Workshop, Four Brass, One Tenor Al Cohn. RCA. Tillbaks till storbanden. På 40-talet och början av 50-talet hade Harry James ( ) ett trevligt dansband, Harry James and the Music Makers. Skivan är förmodligen en radiokonsert från sent 40-tal och heter Live in Concert featuring Buddy Rich. Jag har lite svårt att tyda skivmärket, verkar vara Prism Leisure (MCPS), DBCD 03. Nu kommer vi till pianisterna. Först ut är Jan Lundgren (1966-) med en inspelning från USA fick Jan Lundgren Orkester Journalens Gyllene Skiva för bästa svenska jazzinspelning. Denna dubbel-cd från 1996 spelades in med amerikansk basist och trummis. Albumet heter The Jan Lundgren Trio, Cooking! At the jazz bakery (Los Angeles). Fresh Sound FSR 5019 CD. Pianist nummer två är Les McCann (1935-). Han leder också en trio, men av det mera hårdsvängande slaget. Han kan spela relativt lugnt ibland men kan inte hålla sig en hel melodi. Red sails in th Sunset är ett bra

13 exempel på detta. CD:n heter Les McCann Ltd. In San Fransisco, Pacific Jazz TDCJ-6175 (PJ-16). Pianist nummer tre är Bud Powell ( ). Powell är mest känd som bopmusiker. Men i detta Quadromania-album (fyra CD från ) visar han olika sidor spelande i allt från oktetter till soloframträdande. Albumet heter Bud Powell, Budd s Bubble. Skivmärket är Membran, /A-D. En liten paus bland pianisterna. Batteristen Max Roach ( ) ledde 1960 en för den tiden modern kvintett med bl.a. bröderna Turrentine (tp och ts). CD:n heter Max Roach plus Four, Quiet as it s kept, Verve SR Det var länge sedan jag hade med en hammondorganist. Det svänger fint om Shirley Scott ( ) på denna trioskiva från Skivan heter On a clear day, Shirley Scott, Impulse A Pianist nummer fyra Horace Silver (1924-) levde i gränslandet mellan bop och cool, i varje fall på det här Quadromaniaalbumet, Horace Silver, Down Home, som representerar Silver under perioden i triooch kvintettsammanhang. 13 Skivmärke Membran /A-D. Jag tänkte avsluta med en femte pianist, nämligen den algerietfödde fransmannen Martial Solal (1927-). Solal var på Newportfestivalen 1963 där denna CD spelades in. CD:n har en ståtlig titel: First American Recording! Europé s Greatist Jazz Pianist! Martial Solal at Newport 63. RCA Victor LSP Leif Wockatz

14 14 Aktiviteter Datum Tid Plats Band / Aktivitet On 08 jun Ti 14 jun Ti 21 jun Ti 28 jun Ti 05 jul Ti 12 jul Ti 19 jul Ti 26 jul Ti 02 aug Ti 16 aug On 17 aug Stena Danmark To 18 aug Tant Bertas Jasskapell Villa Belparc, Slottsskogen Tubasextetten Villa Belparc, Slottsskogen Öckerö Big Band Villa Belparc, Slottsskogen Foggy Bottom Classic Jazzband Villa Belparc, Slottsskogen Papa Piders Jazzband Villa Belparc, Slottsskogen Tina Rahm Quintet Villa Belparc, Slottsskogen Swing Brothers Villa Belparc, Slottsskogen Sir Bourbon Dixieland Band Villa Belparc, Slottsskogen Red Wing Band Kulturkalaset, G A Torg The Jazzmen Kulturkalaset, G A Torg Peoria Jazzband Kulturkalaset, G A Torg Hallelujazz Kulturkalaset, G A Torg Sweet Six Kulturkalaset, G A Torg The Novelty Band

15 - - Fr 19 aug - - Lö 20 aug - - Sö 21 aug Kulturkalaset, G A Torg Seaside Jazz Band Kulturkalaset, G A Torg Smoke Rings Quintet Kulturkalaset, Sir Bourbon Dixieland G A Torg Band Kulturkalaset, Bengt Söderbergs Sextett G A Torg Kulturkalaset, G A Torg Tubasextetten Kulturkalaset, G A Torg Öckerö Big Band Kulturkalaset, G A Torg Swing Brothers Ti 06 sep 18 - ca 22 Stenpiren On 14 sep Stena Danmark Jazzkryssning med räkbuffé och jamsession ombord M/S Poseidon. Sir Bourbon Dixieland Band On 14 sep Kapellet Peoria On 21 sep Kapellet Swingsexan med Lisbeth On 28 sep Kapellet Dixieland Rednecks On 5 okt Kapellet Tina Rahm Quintet On 12 okt Stena Danmark On 12 okt Kapellet Gothenburg Swing Society Foggy Bottom Classic Jazz Band forts.

16 16 On 19 okt Kapellet Swingx On 26 okt Kapellet The Novelty Band On 2 nov Kapellet Red Wing On 9 nov Kapellet On 16 nov Stena Danmark Gothenburg Swing Society Swingsexan med Lisbeth On 16 nov Kapellet Soft & Swing Sextett On 23 nov Kapellet Swingbrothers On 30 nov Kapellet Happy Jazzband On 7 dec Kapellet Sir Bourbon On 14 dec Stena Danmark Peoria Jazzband On 14 dec Kapellet Papa Pider On 21 dec Kapellet Sweet Six

17 17 Jazz i kyrkan m m I min bok om den traditionella jazzen i Göteborg ( finns ett kapitel om Jazz i kyrkan, och det håller jag nu på att utvidga till att omfatta Jazz och religion i allmänhet. Det finns såvitt bekant ingen samlad översikt över det här ämnet. Jag har sysslat en hel del med religiös jazz i Gota River Jazzmen, bl.a. på vår CD med enbart svensk religiös musik. Jag har sett en uppgift om att ett mycket ungdomligt band med det fyndiga namnet Måttbandet spelade i Abrahamsbergskyrkan i Bromma redan 1955, dvs bara året efter George Lewis klassiska Jazz at Vesper i Ohio! Jag har också läst att åtskilliga ungdomar som senare blev etablerade traditionella musiker ( Sumpen, bröderna Ingelstam, Göran Lind, Gunnar Berglid m.fl.) var med i den skara som började just i den kyrkan (som måste ha varit otroligt liberal vid den tiden!) Den tidigaste kyrkspelningen med göteborgsband jag hört talas om är så pass sen som 1973, då Peoria spelade på en begravning i Västergötland. Därefter dröjde det åtskilliga år innan trenden med kyrkspelningar startade. Jag är intresserad av allt som rör det här ämnet. Om Du, käre läsare vet något om tidiga kyrkokonserter eller gudstjänster, eller kan ge andra tips vore jag mycket tacksam. Det är ju numera snarare regel än undantag att traditionella jazzband spelar i kyrkan; mer än 50 band har spelat i över 400 kyrkor i Sverige. Kontakta mig på jazzhistoria@gmail.com eller per post till Ingemar Wågerman, Klova Backe 5, HÖNÖ.

18 Den elfte jazzfestivalen i Alingsås hölls fredag - söndag 8-10 april och gynnades som vanligt av sol och vackert väder, även om det var rätt blåsigt när inledningsparaden gick på fredag eftermiddag. Jag för min del ingick inte i något av de uppträdande banden men åkte till Alingsås både fredag och lördag på eget bevåg för att stötta paradmusiken med min sousafon. För detta fick jag dagsbiljetter av festivalchefen Hans Zakrisson och kunde gå runt och lyssna så mycket jag hann och ville. Utmärkande för Alingsåsfestivalen är den mysiga och familjära stämningen som har att göra med både småskaligheten i hela arrangemanget, de korta avstånden mellan spellokalerna och den vänlighet och omtänksamhet man möter från arrangörer och funktionärer. Pianisten, trombonisten och sångaren Ulf Johansson Werre som var här för första gången sa, både personligen över ett ölglas och från scenen, att detta var en av de allra trevligaste festivaler han uppträtt på och att han mycket gärna ville komma tillbaka. 18 Glimtar från 2011 års Alingsåsfestival Av de band jag hörde var det några som jag speciellt fastnade för av olika skäl, TJ Johnsons band, Gumbo, Odeon Jazz Quintet och Great Moments of Swing. Pianisten och sångaren TJ Johnson besökte Alingsås för tredje gången och nu hade han, så vitt jag kunde se, ett helt nytt band med sig. Nye saxofonisten Al Nicholls kunde inte mäta sig med den intensive klarinettisten/altsaxofonisten Adrian Cox som TJ haft med sig tidigare. I gengäld var Kenny Balls och Acker Bilks gamle banjoist Tony Pitt en riktig smärgel på gitarr. Men på den talrika publikens reaktioner kunde jag höra att den liksom jag njöt mest av TJ:s egen uttrycksfulla och personliga sång och hans tunga, bluesiga pianospel i låtar som förknippas med t ex Ray Charles, Fats Waller, Alberta Hunter och Louis Armstrong. Ännu tyngre blues och ännu mäktigare boogie- och rockrytmer blev det förstås när göteborgsgruppen Gumbo drog igång med sin gungande, heta musik, lika djupt rotad i New Orleans som jazzen.

19 19 Här var det musik som förde tankarna till musiker som Professor Longhair, Dr John och inte minst Fats Domino, framförd med stor kraft och med (i alla fall för oss äldre) väldigt hög ljudnivå. Saxofonisterna Stefan Sandberg och Andreas Gidlund (Olof Skoog deltog inte denna gång, han var med Second Line i Danmark) riffade energiskt och spelade eldiga och frätande solon, och den festlige sångaren och gitarristen Mikael Westman sjöng med känsla. Han verkade dock inte helt nöjd med det publikgensvar bandet fick och förmodade att publiken skulle ha varit mer med på noterna efter några öl och senare på dagen, men jag tror han missbedömde våra relativt stillsamma reaktioner - jag såg väldigt många som knappt kunde sitta still på stolarna utan gungade, klappade och stampade takten. Men det är klart, head-bangade, slog med armarna i luften och vrålade gjorde vi inte... Efter denna ljudkaskad på Hotell Grand skall inte förnekas att det var en lisa att komma till Missionskyrkan och lyssna på Odeon Jazz Quintet från Oslo, en mycket positiv överraskning. Jag hade inte ens hört talas om bandet trots att det funnits i mer än 15 år och innehåller musiker som är eller i olika perioder varit med i välkända Magnolia Jazz Band, bland dem trombonisten Gunnar Gotaas och pianisten Morten Gunnar Larsen. Här bjöds en sorts elegant och återhållen kammarjazz och ragtime blandad med både karibisk och sydamerikansk populärmusik, choro och habanera. Den skicklige klarinettisten Öistein Isachsen broderade fingerfärdigt runt melodierna, banjoisten Börre Frydenlund spelade single-string-solon även på gitarr och mandola (altmandolin) och perkussionisten Birger Mistereggen trummade varierat på bl a två cajones (lådtrummor) - han satt på den ena och använde bastrumspedal på den andra - och sjöng dessutom mycket njutbart på både engelska och portugisiska. Ulf Johansson Werre på piano och trombon och vår egen Klas Lindquist på altsax och klarinett har samarbetat då och då i några år och trivs synbarligen väl i varandras sällskap - bägge presenterade på scenen den andre som min idol...

20 Nu hade festival-hans fört dem samman med den intensive danske gitarristen Ronald Andersen (han hade med sig en akustisk och tre elektrifierade gitarrer), välkänd från flera tidigare besök på festivaler både i Alingsås och Göteborg, och de drivna och erfarna göteborgsmusikerna Jörgen Svensson på bas och Anders Winald på trummor. Denna nybildade grupp hade fått namnet Great Moments of Swing, och sällan har väl ett namn haft större täckning i verkligheten, för det blev en svängfest utan like. De enda förberedelser man haft var (som Ulf J W sa) fem minuter för att skriva ner en låtlista och ändå hittade musikerna varandra så självklart och direkt, de inspirerade, tände, överraskade och roade varandra i en rytmisk lek som var en ren fröjd att höra på. Detta var jam session i världsklass. 20 Mycken härlig musik bjöds alltså från scenerna under festivalen, men paraderna jag deltog i blev däremot inte särskilt imponerande genom att så många av festivalmusikerna valde att inte ställa upp! Beklagligt tycker jag och sorgligt för arrangörerna, som självklart borde kunna räkna med att alla bokade musiker som orkar gå och som inte är upptagna med konsert bidrar till festivalstämningen genom att spela för folket på gatorna och torgen i staden. Bert Slättung Tips från coachen!

21 21 Nygamla Göteborgs-CD! Den 5 februari 1961 var det jazztävling på Vasa HAL. Det var första gången jag spelade inför en fullsatt salong; att jag var nervös är en kraftig underdrift. Vi vann inte. Det gjorde däremot Panama under Ebbe Tunelds ledning. Någon (vem?) spelade in hela tävlingen på rullband, och den har nu återutgivits på CD av Anders Linde, som gjort en strålande insats för den göteborgska traditionella jazzen. Det musikaliska innehållet är förvisso inte lysande (vi var ju bara skolpojkar!), men det är en ovärderlig historisk dokumentation efter ett halvt sekel. Det är inte hundraprocentigt säkert att uppgifterna om bandmedlemmar stämmer (de är mest hämtade ur min bok Down By the Riverside ), men de medverkande banden var i varje fall Dominiquins (Cook Good, Old Folks at Home), Madhouse Ramblers (Bourbon Street Parade, All the Girls Go Crazy), Panama Jazz Band (Es war in Schöneberg, Once in a While), Steamboat Stompers (Saratoga Swing, Savoy Blues), Bumble Bee Brass Band (That s a Plenty, I ve Found New Baby), Whalemouth Creepers (Chimes Blues, 12th Street Rag) och Mañana Jazzmen (som spelade en snabb bluestolva som man enligt uppgift kallade Rulla skit och Bourbon Street Parade). Nära tolv år senare, den 12 december 1972, spelade Gunnar Siljabloo Nilsson på Eggers Schweizeri, som drevs av Hans Brodén. Han kompades av en tillfällig trio med pianisten Ingvar Holm, basisten Bengt Hård och trummisen Dick Segersten. Holm var från Västerås och spelade i många år med Ronnie Hartley på Liseberg. Segersten var från Örebro. Ett lysande komp som passade perfekt till Gunnars klarinett. Annonsen i GP utlovade Dixie-Jazz, men det är snarare swingmusik av bästa märke det handlar om. Lyckligtvis var Stellan Öbert där och spelade in. Även detta har Anders Linde fört över till en CD med nitton låtar. Tack Stellan och Anders! Båda skivorna finns till salu till det facila priset 125:-/st inkl. porto. Kontakta Anders via e- post linde@odontologi.gu.se

22 22 Välspelade och behagligt lättlyssnade jazzklassiker A tribute to Chicago, en cd med SwingCats från Karlstad, inspelad i maj Someday you ll be sorry, 2 See see rider, 3 What can I say after I say I m sorry, 4 Autumn leaves, 5 You can depend on me, 6 I can t believe that you re in love with me, 7 Terry s blues, 8 Time on my hands, 9 Oh lady be good, 10 Way down yonder in New Orleans, 11 St. Louis blues, 12 Topsy, 13 Sweet Georgia Brown, 14 Meet me where they play the blues, 15 Jammin with the cats, 16 Poor butterfly, 17 Doctor Jazz stomp. SwingCats bildades 2002 och består av: Leif Jellvert, kn/vib, Kurt Bertrandsson kl/ts/vok, Göran de Frumerie p/arr, Bo Waernhoff b, Knut Nilsson tr. Chicago hade under 1920-talet en central roll i jazzens tidiga utveckling från det kollektiva ensemblespelet inom New Orleans-musiken till mera solistinriktade stilar, där vita artister som Bix Beiderbecke, Muggsy Spanier, Pee Wee Russell och Benny Goodman fick blomma ut och briljera med stöd av mer eller mindre hetsiga och hårdstompande kompgrupper. De Chicago-baserade smågruppernas spel lade i sin tur grunden för swingens utveckling under 30-talet. Gruppen SwingCats från Karlstad har tillägnat staden Chicago sin nya (tredje) cd men visar i sitt spel att man snarare lyssnat på 30-talsswingen (som växte fram på många platser i USA

23 men kanske främst i New York) än på 20-talets Chicago-stil. Goodmans kvartett- och sextettinspelningar och svensk dansbanemusik från 40-talet är väl det man lättast får i tankarna, när man lyssnar på skivan. Denna grupp habila musiker, som enligt skivhäftet för länge sedan lämnat tonåren presenterar här en samling välspelade och behagligt lättlyssnade jazzklassiker (och ett par för mig okända melodier), delvis arrangerade, men med rikliga soloutrymmen för såväl blåsarna som pianisten och vibrafonisten (som visar sig vara identisk med kornettisten!). Lugna tempon och skönt svängande rytmer dominerar, och jag kan tänka mig att bandet är perfekt på pensionärsdanser, där (det vet jag av egen erfarenhet) dansgolvet aldrig är så fullt som när man spelar slowfox. SwingCats är en institution i Värmland och en fin ambassadör för den gamla jazzen. De personifierar begreppet Happy jazz, skriver f. chefred. för Säffle-Tidningen Åke Jansson i skivhäftet. Det är bara att hålla med, när man lyssnar på denna cd. 23 Klarinettisten Kurt Bertrandsson, som skickat mig skivan för recension, meddelar att bandets medelålder är hela 74 år (det torde slå alla Göteborgsbands) och att trummisen Knut Nilsson har spelat trummor i 70 år och han blir bara bättre och bättre. Snacka om musikens livgivande och konserverande kraft! Man kan läsa mer om bandet, se på bilder och lyssna på en del låtar på hemsidan med adressen Skivan kostar 120 kr inkl porto och kan beställas genom Kurt Bertrandsson på e-postadress kurt.bertrandsson@comhem.se eller per tel Bert Slättung

24 24 Wild Bill Davison is alive and well in Lindås - utmärkt CD med Dixieland Rednecks! Man blir glad av att lyssna på denna CD! Rödnackarna spelar som dom själva säger riktig dixieland, uttytt sån musik som Eddie Condon och kretsen kring honom med sådan bravur skapade. Kapellmästare Steneby själv är ju Wild Bill Davisons sändebud på jorden - här får han tillfälle att briljera både i uptemponummer som Royal Garden Blues och Muskrat Ramble och i mer stämningsfulla alster som Hoagy Carmichaels underbara New Orleans. I den sistnämnda får vi också njuta av Clas Nordborgs sonora stämma, liksom i Just a Gigolo. Tenorgitarren kommer också fram med den äran emellanåt. Clas, varför inte skippa banjon, köpa hem en låda bourbon och satsa helhjärtat på att bli den nye Eddie Condon? Arne Mattson spelar lysande trombone, med stor fyllig ton och en stark känsla för att tolka melodier, som i den helt underbara A lovely way to spend an evening. Det är verkligen ur flera synpunkter mycket tråkigt att Arne drabbats av svår sjukdom - han har mycket kvar att ge som musiker! Peter Hallgrens mångsidiga rörblåsande kompletterar blåsartrion. Hans utmärkta färdigheter på klarinett och altsax är välbekanta; mycket nöjsamt är det att på den här CD:n höra honom traktera trendigt böjd sopransax! Chefskalenderbitare Wågerman sätter fart på kompet med sitt barrelhouse-piano. I A lovely way to spend an evening visar Ingemar med eftertryck att han har andra husgudar än Alton Purnell och Sweet Emma; karln kan ju spela lyriskt också! Pelle Råman och Bosse Johnson är klippor i kompet. Lyssna på deras mycket smakfulla spel i CD:ns bästa nummer - den flera gånger omnämnda A lovely way...! Skaffa omedelbart denna CD - ring kapellmästare Steneby på för offert! Bosse Alftenius

25 Snart dags för den tjugotredje jazzfestivalen! Det är knappt man tror att det är sant. Och sådana minnen! När jag satt i en hotellvestibul nere i stan och snackade med Benny Waters och Doc Cheatham. Plötsligt utbrister Benny till Doc I met your wife in New York the other day. -Oh, I thought she was dead, svarar Doc. Inte lätt att förstå förrän det gick upp för mig att Benny talade om ett _äktenskap som upplöstes redan under mellankrigsåren. Sen blev ju Doc förälskad i Billie Holliday och friade till henne tre gånger och resultatet blev i alla fall en riktigt bra platta som spelades in Jag minns också sångerskan Barbara Ann Shorts som satt och spelade poker med personalen på Jazzhuset ända tills klockan sex en lördagsmorgon. Och den underbara stämningen en avslutningskonsert i Betlehemskyrkan när strömmen gick och pastorn kom in med kandelabrar. 25 Göteborgs Jazzfestival augusti 2011 Och Siljabloo som gjorde en sån succé på den första festivalen! Jag träffade honom några månader senare nere på Waidele och vi kom överens om ett gig på nästa års festival. Några veckor senare nåddes jag av budskapet att han var död. Jammen på Jazzhuset de första åren var magiska och höll på mycket längre än vad tillstånden medgav. Vi drog för gardinerna och dämpade belysningen. Levande ljus och ölbackar på scenen. Hela personalen satt i en ring runt dansgolvet. Ingen ville gå hem. Några musiker övernattade till och med i hörnrummet. Dompan, Sonya Hedenbratt, Roffe Ericson, Siljabloo, Putte Wickman, Åke Johansson; alla lämnade ni något till mig och andra och det är något som finns kvar och som tiden inte rår på. Nu står den tjugotredje jazzfestivalen för dörren och vi är tillbaka på Jazzhuset! Och Valand! Och Topsy Chapman från New Orleans är tillbaka efter tjugo år och sjunger bland annat med Sammy Rimington!

26 Och alla swingvänner får ju frossa när de ser att Scott Hamilton och Jesper Thilo åter är i Göteborg! Nu kan jag ju inte räkna upp alla banden som kommer hit, men vid sidan av alla ärrade veteraner så finns också en yngre generation jazzmusiker representerad. Amy Roberts från England, till exempel. Hon är sjutton år och spelar sax och klarinett och framträder som solist i flera orkestrar. Swing Tarturo från Göteborg får vi inte glömma och inte Gustav Lundgren Django Trio eller Paul Harrisons Band från Danmark. Second Line Jazzband? Nja, nu börjar ju även de bli till åren, men visst spelar de på festivalen. Jag ser fram emot den tjugotredje jazzfestivalen i Göteborg. Du vill säkert veta mer. Gå in på vår hemsida eller ring , Vi ses! Ulf Albrektsson 26 Artister och band 2011 Scott Hamilton (USA) Sammy Rimington Int. Band (Uk, S, Dk, NL) Jesper Thilo (Dk) Marilyn Keller (USA) New Orleans Delight (Dk) Topsy Chapman (USA) Marlene Mortensen trio (Dk) Paul Harrison Band (Uk, Dk) Doc Houlinds Revival All Stars (Dk) Jazzin Jacks (S) Second Line Jazzband (S) Gustav Lundgren trio plays Django Reinhardt (S) Amy Roberts (Uk) Max Lagers New Orleans Stompers (S) Peoria Jazzband (S) Swing Brothers (S) Mystos Hot Lips (S) Instant Swing med Anna- My (S) Sir Bourbon Dixieland Band (S) Riverside Jazzband (S) Dixieland Rednecks (S) Swing Tarturo (S)

27 27 Bland deltagarna i Gbg:s jazzfestival: Amy Roberts Topsy Chapman...och naturligtvis favoriterna Second Line!

28 TOWN BY THE RIVERSIDE - GÖTEBORG Föreningen Classic Jazz Göteborg skall naturligtvis ta till vara Göteborgs underbara läge på Sveriges framsida och stadens närhet till den bohuslänska skärgården. Nu är det dags för oss att ytterligare vidga våra maritima vyer med en jazzig tur i skärgården. INBJUDAN Medlemmar i föreningen (och dess gäster) inbjuds till en liten kryssning i Göteborgs södra skärgård TISDAG med avgång klockan 1800 och med återkomst efter cirka 4 timmar ombord M/S POSEIDON som avgår och anlöper STENPIREN (vid gamla Packhuset nuvarande Casinot) Ombord framdukas en räkbuffé med tillbehör. (Drycker av olika styrka finns att inhandla.) Ombord finns möjlighet till dans under förutsättning att alla musikermedlemmar tar med sitt instrument för ett gigantiskt jam i salongen och (vid underbart sommarväder) utomhus på däck. (Styrelsen har säkrat ett högkvalitativt komp.) Vill Du delta i detta (subventionerade) sjöslag skall Du inbetala 100:- per person till föreningens PlusGiro-konto med nummer och ange namn och antal personer samt koden POSEIDON. Deltagarantalet är av sjösäkerhetsskäl begränsat varför först till kvarn får först mala. VÄLKOMMEN!