Anhörigstödet i Dalarna

Transkript

1 Anhörigstödet i Dalarna Politisk förankring och samverkan Vi vill utveckla och inte avveckla Sara Wolff Dalarnas forskningsråd, juni 2010

2 Arbetsrapport från Dalarnas forskningsråd Dalarnas forskningsråd och författaren 2010 ISBN-13: Dalarnas forskningsråd Myntgatan FALUN Tel Hemsida E-post info@dfr.se 2

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning 4 Bakgrund 4 Syfte 5 Metod och frågeställningar 6 Använda begrepp 7 Resultat 8 Anhörigstödets prioritering 8 Den politiska viljan 9 Internt politiskt samarbete 9 Internt samarbete i den kommunala förvaltningen 10 Framgångsområden 10 Eftersatta behovsgrupper 14 Samverkan med externa aktörer 15 Samverkan med andra kommuner 15 Samverkan med frivilligorganisationer 15 Samverkan med primärvården 16 Samverkan med länssjukvården 17 Förutsättningar för fortsatt (utvecklings-)arbete 17 Centrala utvecklingsbehov 17 Ekonomiska aspekter 18 Var satsas de riktade medlen? 18 Sammanfattning och diskussion 19 Intervjuerna i sammanfattning 19 Organisationens betydelse för anhörigstödet 20 En huvudansvarig 20 Förankring i den kommunala organisationen 21 Erfarenhetsutbyte över kommungränsen 21 Att nå ut med anhörigstödet 22 Samverkan mellan kommun och landsting 22 Slutord 23 Referenser 24 Intervjuer 24 Gruppintervju 24 Enskilda intervjuer 24 Telefonintervjuer 25 Bilagor 26 Intervjuunderlag 26 3

4 Inledning Bakgrund Nästan en fjärdedel av landets befolkning i åldern 55 år och äldre är i någon mening anhörigvårdare (Szebehely 2006). Hjälpen kan bestå av allt från socialt stöd, tillsyn och praktisk hjälp med hushållssysslor till omfattande hjälp med personlig omvårdnad och uppgifter av sjukvårdskaraktär. Det ökande antalet äldre i landet tillsammans med nedskärningar inom äldreomsorgen har inneburit ett ökat tryck på anhöriga och i sin tur ett ökat behov av stöd till dessa (Larsson 2006). Genom en förändring i socialtjänstlagen har kommunerna från och med den 1 juli 2009 ett ökat ansvar för att ge stöd till anhörigvårdare. Målgrupper för anhörigstöd är enligt socialtjänstlagen långvarigt sjuka, äldre och personer med funktionshinder. Kommunernas anhörigstöd har dock främst varit riktat till anhöriga till äldre personer och i synnerhet sammanboende anhöriga. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt stöd till yngre anhöriga (Socialstyrelsen 2009). Det saknas också kunskap och beredskap om särskilda målgrupper som identifieras i regeringens proposition 2008/2009:82 om anhörigstödet t ex anhöriga till yngre personer, personer med psykisk funktionsnedsättning och med invandrarbakgrund. Socialstyrelsen har gjort årliga uppföljningar av anhörigstödet i landet (Socialstyrelsen 2009). I Dalarna har Dalarnas forskningsråd gjort ett flertal studier av länets anhörigstöd, den senaste publicerad år 2008 (Stålgren Lind 2008). Man kan notera ett flertal positiva utvecklingsdrag både när det gäller anhörigstödet i Sverige och i Dalarna, men fortfarande finns stora problem. Dessa gäller bland annat stödet till de ovannämnda nya målgrupperna, stödets stabilitet, långsiktighet och politiska förankring i kommunerna. Dessutom finns brister vad gäller samverkan inom socialtjänsten och mellan kommunerna och andra intressenter, inte minst andra kommuner och landstinget. I den nämnda årliga uppföljningen från Socialstyrelsen dras slutsatserna att landets kommuner är väl rustade för att kunna uppfylla den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen när det gäller att stödja anhöriga till äldre. Ytterligare framhålls att länets kommuner i det stora hela har en väl utbyggd stödverksamhet. Dock framkommer att det krävs ett fortsatt utvecklingsarbete när det gäller lagens övriga målgrupper, såsom anhöriga till yngre personer, personer med psykisk funktionsnedsättning och personer med invandrarbakgrund. Detta lyfts även fram i regeringens proposition 2008/2009:82 om anhörigstödet. Även samarbetet med hälso- och sjukvården framhålls som ett viktigt utvecklingsområde, och det betonas 4

5 att arbetet med att stödja anhöriga måste integreras inom och mellan socialtjänstens olika verksamheter. Trots en i allmänhet mycket positiv utveckling av anhörigstödet i Dalarna framkommer, utöver det som Socialstyrelsen berör, även ett behov av att öka anhörigstödets stabilitet och långsiktighet samt att öka den politiska förankringen i kommunerna kring detta område (Stålgren Lind 2008). Syfte Syftet med denna undersökning är att skapa underlag för fortsatt utveckling av anhörigstödet i Dalarna genom att undersöka anhörigstödet i Dalarna när det gäller i första hand politisk förankring och ambitionsnivå i kommunerna. Syftet är också att studera olika samverkansaspekter, såsom samverkan mellan olika kommuner och mellan kommuner och andra intressenter, framför allt landstinget. Studien har finansierats av Dalarnas forskningsråd och Länsstyrelsen. 5

6 Metod och frågeställningar Undersökningen har genomförts som en intervjuundersökning med halvstrukturerade intervjuer. Enskilda intervjuer har gjorts med ordförandena i 14 av de 15 dalakommunernas social-/omsorgsnämnder. Intervjuerna genomfördes på plats i respektive kommun och pågick i cirka 1 ½ timme. Intervjuerna genomfördes under perioden oktober till november Avsikten var också att genomföra enskilda intervjuer med fyra till fem representanter för landstinget, lika fördelade på primärvård och länssjukvård. På grund av dels svårigheter att initialt få kontakt med dessa, men även att planera in själva intervjutillfället, genomfördes i stället fem telefonintervjuer med representanter från enbart primärvården motsvarande tjänstemannanivån vårdcentralschef. Urvalet av de fem vårdcentralcheferna gjordes slumpmässigt 1. Telefonintervjuerna ägde rum under perioden januari till februari Därutöver gjordes en gruppintervju med kommunernas anhörigsamordnare. Den skedde under en av samordnarnas nätverksträffar i Falun, i oktober Sammanlagt har 19 enskilda intervjuer, varav fem telefonintervjuer, samt en gruppintervju genomförts. Varje intervju har spelats in, skrivits ut och analyserats. Intervjuerna har inriktats mot nedanstående huvudområden: Hur prioriterat är stödet till anhöriga i kommunen/området i förhållande till andra verksamhetsområden? Hur sker det interna samarbetet kring anhörigstödet i respektive kommuns politiska organisation? I vilken utsträckning förekommer samsyn kring anhörigstödet mellan olika politiska grupperingar? På vilka områden är anhörigstödet i kommunen/området framgångsrikt och på vilka är det mindre framgångsrikt? Vilka områden är eftersatta? Finns det grupper som inte nås av anhörigstödet? Hur sker det interna samarbetet kring anhörigstödet i den kommunala förvaltningen? Förankring och engagemang i olika delar av organisationen? Vilka hinder finns för intern samverkan? I vilken utsträckning och på vilka sätt sker samverkan kring anhörigstödet med andra kommuner? Samverkar kommunen och olika frivilligorganisationer kring anhörigstödet? Vilka hinder finns för sådan samverkan? 1 De utvalda vårdcentralerna blev Avesta, Rättvik, Borlänge (Domnarvets vårdcentral), Smedjebacken och Gagnef. 6

7 Hur stort är behovet av samverkan kring anhörigstödet mellan kommunen och primärvården, och hur tillgodoses detta behov idag? Vilka hinder finns? Hur stort är behovet av samverkan kring anhörigstödet mellan kommunen och länssjukvården, och hur tillgodoses detta behov idag? Vilka hinder finns? Vilka är de viktigaste utvecklingsbehoven för anhörigstödet i kommunerna? Använda begrepp I den här rapporten används termerna anhörig och närstående på samma sätt som i regeringens proposition Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående (prop. 2008/2009:82 s. 12). Med närstående avses den person som tar emot omsorg, vård och stöd. Den som ger insatser benämns i propositionen anhörig eller annan person; i detta fall används i denna rapport enbart termen anhörig. Begreppet anhörigsamordnare har valts för den eller de personer som har till uppgift att samordna och utveckla kommunens anhörigstöd på en mer övergripande nivå. Genomgående i denna rapport utelämnas kommun när texten avser en kommun. T.ex. Rättvik och inte Rättviks kommun. 7

8 Resultat I detta kapitel redovisas resultaten från de enskilda intervjuerna, telefonintervjuerna samt gruppintervjun i åtta separata avsnitt. Med anledning av att halvstrukturerade intervjuer genomfördes har de intervjuade haft möjlighet att delvis samtala fritt. Detta gäller företrädesvis innehållet i avsnittet framgångsområden. Anhörigstödets prioritering Intervjuerna med kommunernas nämndordförande och intervjun med anhörigsamordnarna i länet visar att de flesta anser att anhörigstödet har mycket hög prioritet och är ett väl förankrat område i nämnden. I detta sammanhang yttrar en nämndordförande: För oss har detta arbete alltid varit ur det långsiktiga perspektivet. Den höga prioriteringen visar sig hos det stora flertalet kommuner i att någon form av samordningsfunktion finns på förvaltningen. I de flesta kommuner är dock tjänsten sällan en heltidstjänst. Det är också relativt vanligt att funktionen innehas av flera personer. Ett exempel är Ludvika där två personer vardera arbetar 5% av sin arbetstid med anhörigstöd. Ytterligare framhålls från flera kommuner att anhörigstödet numer har en separat budgetpost samt att området är väl definierat i förvaltningens verksamhetsmål. I flera kommuner besöker nämndens ordförande kontinuerligt de träffpunkter och/eller anhörigcentra som finns i kommunen, vilket anhörigsamordnarna anser är ett bevis på både hög prioritering och hög ambitionsnivå. En av anhörigsamordnarna uttrycker: Politikerna ser ju vinsterna i detta arbete. I några kommuner deltar nämndordföranden i en referensgrupp för anhörigstöd eller motsvarande. I t.ex. Borlänge deltar denna person i en grupp som träffas en gång per kvartal för att diskutera centrala frågor inom anhörigstödet. Gruppen består av enhetscheferna för hemtjänst och särskilt boende, tjänstemän från förvaltningen, PRO, SPF och Väntjänst. Flertalet nämndordförande framhåller vidare den positiva respons som kommer från de anhöriga, något som de upplever som en stark drivkraft i arbetet som politiker. Hög politisk prioritering kommer likaså till uttryck från exempelvis Smedjebacken där man i nämnden planerar för att ha anhörigstödet som ett kommande fokusområde. 8

9 Den politiska viljan Samtliga ordförande anser att det i nämnden finns en hög grad av politisk vilja att arbeta med anhörigfrågorna. Vidare ser de detta som ett mycket viktigt förebyggande arbete och en förutsättning för att klara vården av de äldre. Även anhörigsamordnarna framhåller vikten av att se arbetet med anhörigstödet som en förebyggande insats: Man bör ligga steget före, helst några år innan behovet av hemtjänst uppstår. I det stora hela råder samsyn bland politikerna i de olika partierna kring vikten av att satsa på anhörigstöd och av att diskussioner förs i både nämnd och utskott. Flertalet ordförande framhåller att det på flera plan finns fördelar med dessa stödformer. Framför allt, vilket är det absolut viktigaste, möjliggör det för de enskilda att bo kvar hemma om de önskar det. En annan sida som några framför är den rent ekonomiska att behovet av plats på särskilt boende, något som är mycket kostsamt för kommunen, minskar med individanpassade och välutvecklade stödformer. En stark vilja att arbeta med anhörigfrågorna framkommer hos flera av ordförandena också i form av ett personligt engagemang. Ett exempel är Falun, där ordföranden även innehar rollen som kontaktpolitiker för anhörigstödet i kommunen. Internt politiskt samarbete Ordförandena anser inte att det sker något konkret politiskt samarbete kring frågan om anhörigstöd. Några ordförande anser inte heller att behovet av politiskt samarbete är särskilt stort. Ett motiv till detta är tilliten till tjänstemännen och deras kompetens rörande verksamheten. Rollen som politiker anses innebära att man bistår tjänstemännen med resurser i form av personal och finansiering och att resurserna därefter fördelas på lämpligaste sätt. Denna uppfattning framkommer även från flera av anhörigsamordnarna i länet. De upplever att politikerna litar på dem och de bedömningar och prioriteringar som de gör. Vidare anser flera anhörigsamordnare att det inom kommunen, både på politiker- och tjänstemannanivå, finns en stor öppenhet att diskutera kring och arbeta med anhörigstödet. Ytterligare motiv som framförs till att behovet av internt politiskt samarbete upplevs som litet, handlar om att anhörigstödet är en fråga som står högt upp på samtliga partiers dagordning. Trots att formellt samarbete är ovanligt menar ordförandena i exempelvis Älvdalen, Smedjebacken, Gagnef och Borlänge att man på den politiska nivån arbetar gemensamt med inriktningen. 9

10 Internt samarbete i den kommunala förvaltningen När det kommer till intern samverkan, både inom själva förvaltningen och gentemot andra förvaltningar, menar nämndordförandena att det inom den egna förvaltningen finns ett fungerande internt samarbete. Här framhålls främst samverkan mellan anhörigsamordnare, biståndshandläggare, demenssjuksköterska och MAS. I de kommuner där anhörigteam finns lyfter man fram en väl fungerande samverkan mellan anhörigsamordnare och team. Detta står delvis i kontrast mot vad som framträder i gruppintervjun med anhörigsamordnarna. Flera av dessa, i synnerhet de som arbetar ensamma med anhörigfrågorna och/eller har en mycket liten andel av sin tjänst kopplad till just anhörigstödet, känner sig något ensamma och isolerade i detta arbete. Några kommuner lyfter specifikt fram samverkan mellan förvaltningar, även om det inte enbart rör stödet till anhöriga. I exempelvis Ludvika sker samverkan med den tekniska enheten kring de äldres boenden, och i Avesta sker samverkan gentemot bildningsförvaltningen kring möjligheten att använda skolmatsalar för de äldre att gå och äta i. Samverkan sker även med bildningsförvaltningen kring validering av personal. I Orsa berättar anhörigsamordnaren att en ny organisationsmodell är under uppbyggnad, där anhörigstödet skall lyftas fram och hamna mer rätt i organisationen. Samverkan förvaltningar emellan anses ibland förhindras av att politikerna inte i tillräcklig utsträckning sätter ned foten och tydligt markerar för tjänstemännen att samverkan ska ske. Detta betonas särskilt av ordföranden i Ludvika. Ytterligare hinder för samverkan har ekonomiska orsaker. Ordföranden i Ludvika uttrycker: Varje förvaltning håller hårt i sina pengar när ekonomin är knaper. Framgångsområden Det som de flesta ordförande och anhörigsamordnare betecknar som framgångsområden i kommunen gäller anhörigcentra och/eller ett varierande antal träffpunkter, den fria avlösningen i hemmet, avlastnings-, växelvårds- och korttidsplatserna samt dagverksamheten. Avesta, Gagnef och Borlänge framhåller sina specifika anhörigteam, som bl. a arbetar med avlösningen i hemmet. Flera team arbetar också med olika former för uppsökande verksamhet. Några kommuner erbjuder även stödsamtal, både i grupp och individuellt. Nedan följer, utifrån intervjuerna, en kortare beskrivning per kommun av de stödinsatser som ordförandena framhåller som framgångsrika. Rättviks anhörigcentrum Buketten har öppet måndag till fredag och erbjuder framför allt social samvaro och gemenskap. Dock framhålls att denna verksamhet kräver en hög andel frivilliginsatser. Anhörigcentret utgör även ett forum för samtalsgrupper och studiecirklar. I kommunen finns även ett antal anhörigombud och anhörigcirklar att tillgå. Kommunen arbetar med stödsamtal, och i projektform 10

11 sker arbete kring uppsökande verksamhet. En nackdel som nämns är att kommunen ej har någon specifik personalgrupp som arbetar med den fria avlösningen i hemmet. Kommunen erbjuder också kommunalt omsorgsbidrag. I Avesta finansieras inte anhörigstödsverksamheten i kommunen via projektmedel. Den uppsökande verksamhet som kommunen arbetar med anses framgångsrik på flera sätt. Bl. a nås anhörigvårdarna på ett tidigt stadium och får därmed information kring och erbjudande om de stödformer som individuellt är bäst anpassade. Kommunen berättar om sitt anhörigteam som består av tre handplockade undersköterskor med hög kompetens inom bl. a demens. Ett av syftena med detta team är att ge råd och vägledning kring anhörigstödet. Ett annat syfte är att mer konkret arbeta med den fria avlösningen i hemmet. En stor fördel som kommunen ser med detta team, med tanke på den konstanta personalstyrka som finns, är att detta möjliggör en hög grad av kontinuitet både gentemot omsorgstagaren men även gentemot anhörigvårdaren. Kommunen understryker att det viktigaste, oavsett vilka stödformer som kommunen erbjuder, är att stödet ska vara enkelt att få. I Avesta innebär detta att anhörigsamordnaren har delegation på att bevilja stöd och därmed inte behöver gå vägen via biståndshandläggaren. Kommunen har även ett anhörigcentrum där samvaro och aktiviteter sker. Kommunen erbjuder också anhöriggrupper. Seniorcentrum, som startade i juni 2009, är en del av anhörigstödet där man exempelvis kan beställa och äta mat (fredagar). Landstinget finns frekvent där och informerar om sin verksamhet. Under sommaren flyttar denna verksamhet ut i kommundelarna, såsom Krylbo och Horndal. En viktig positiv drivkraft i detta arbete, och något som både ordförande och samordnare lyfter fram, är att all personal är med på tåget. Borlänges träffpunkt Dalen uppges vara en värdefull mötesplats för anhörigstödet i kommunen. Utöver denna finns tillgång till anhörigcirklar, enskilda samtal, information och utbildning. Kommunen har två personal som till största delen arbetar med den fria avlösningen i hemmet. I likhet med andra kommuner som har en konstant och homogen personalstyrka för detta, framhåller Borlänge kommun att detta skapar en hög grad av kontinuitet både gentemot omsorgstagaren och anhörigvårdaren. Kommunen nämner också sin samverkansgrupp med framför allt representation från olika frivilligorganisationer samt värdet av arbetet med den uppsökande verksamhet som bl.a. är inriktad på att försöka fånga upp det mörkertal som finns. I det sistnämnda arbetet ingår återkommande reportage kring anhörigstödet i kommunens tidning Vård och omsorg och den informationsbroschyr som samtliga hushåll får, och där det framgår vad kommunen erbjuder för tjänster. I Gagnef arbetar fyra personer med anhörigstödet, två på 80% och två på 75%. Demenssjuksköterskan och anhörigsamordnaren arbetar i hög grad med dagverksamheten Rosengården. I likhet med vad som gäller i Avesta har samordnaren delegation på att bevilja stöd. Relativt nyligen har kommunen inrättat ett anhörigteam, där ovannämnda fyra personer tagit över de 10 fria 11

12 avlösningstimmarna från hemtjänsten. I kommunen pågår även utbildning av anhörigombud inom hemtjänsten och på de särskilda boendena. Därutöver finns caféträffar, anhöriggrupper, enskilda samtal, information och utbildning. I Falun behövs inte något biståndsbeslut för att man ska få fri avlösning i hemmet personer utnyttjar i nuläget detta stöd. Beslut om stöd kan även beviljas per telefon. Kommunen har relativt nyligen börjat arbeta med funktionsinriktad avlösning (på försök till att börja med). Den ska framför allt fokusera på hög flexibilitet, vilket innebär ökad omfattning av avlösningen om efterfrågan ökar. Kommunen erbjuder även stödsamtal (biståndshandläggarna ansvarar för dessa) till dem som beviljats någon form av stödinsatser. Kommunen betonar att dessa samtal möjliggör en närmare kontakt mellan kommun och anhörigvårdare och medför att antalet kontakter blir färre. Anhörigvårdaren vet vem han eller hon ska vända sig till, något som kommunen anser leder till en ökad trygghet. I detta arbetssätt ingår även ett uppföljande samtal. Kommunen har också träffpunkter på de särskilda boendena för samvaro och fikastunder. I anslutning till dessa drivs också anhörigcirklar. Vidare nämns den referensgrupp som finns kring anhörigstödet som ett värdefullt forum för samtal och diskussion. Älvdalen har en 75% samordningstjänst för anhörigstödet och 12 timmars fri avlösning i hemmet som genomförs via hemtjänstens personal. I centrala Älvdalen finns en träffpunkt och i Särna och Idre finns anhöriggrupper med anhörigvårdare, politiker och verksamhetsföreträdare. Ett projekt pågår med syfte att förstärka anhörigstödet i Grövelsjön, exempelvis genom att möjlighet till massage ska erbjudas. Kommunen arbetar kontinuerligt med hembesök och framhåller värdet av kommunens anhörigcaféer och mobila team. Ytterligare nämns värdet av det husbilsprojekt som pågick för något år sedan och genom vilket ett samarbete med frivilliga, såsom kyrkan, och distriktssköterskorna byggdes upp. Numera är husbilen ersatt med samlingslokaler ute i byarna i kommunen. Smedjebacken har en samordningstjänst motsvarande 25% av heltid. Stor del av arbetstiden går åt till att besöka anhörigvårdarna samt att stödja väntjänsten. Kommunen har 10 timmars fri avlösning i hemmet utan biståndsbeslut. För detta arbete används oftast personalpoolen, som även tar emot samtalen. Likaså finns anhörigträffar som sker en tisdag per månad och anordnas av referensgruppen. Ytterligare nämns lustdagar (utflykter), tillgång till larmväskor samt kommunens fixartjänster som goda exempel på stödinsatser. I Ludvika arbetar två personer med anhörigstöd, vardera 5% av heltid. Kommunen har en semestervecka för anhörigvårdarna varje höst och ordnar kontinuerligt informationsdagar med olika föreläsare. I likhet med många andra kommuner arbetar också Ludvika med uppsökande verksamhet. En viktig del i detta arbete är att försöka nå de män som vårdar. Mora har en samordningstjänst motsvarande 90% av heltid. Kommunen erbjuder ingen fri avlösning i hemmet. Däremot kan en dag per vecka beviljas med 12

13 biståndsbeslut. Kommunen nämner värdet av sitt anhörigcentrum, som uppfattas som väl fungerande och som är öppet fem dagar per vecka. Det erbjuder bl. a anhöriggrupper, stödsamtal, demens-, informations- och kreativa träffar samt hembesök. Man arbetar också med anhörigstöd inom psykiatrin, något som sker i god samverkan med diakon/kyrkan. I likhet med exempelvis Falun finns en bra referensgrupp kring anhörigstödet. Liksom de flesta övriga kommuner har Leksand fri avlösning i hemmet, men den används inte i särskilt stor utsträckning. Inom kommunen arbetar tre personer med anhörigstödet; en på 75%, en på 25% och en på 10% (psykiatrin och anhörigcirklar). Även i Leksand finns en referensgrupp kring anhörigstödet. Dock framhålls att den skulle behövas förnyas något. I referensgruppen finns primärvården representerad i form av en distriktssköterska. Kommunen genomför kontinuerligt anhörigdagar med underhållning och olika teman, och anhörigombud finns på de särskilda boendena. Kommunen har också en dagverksamhet för yngre demenssjuka (50-65/70 år) som är öppen två dagar per vecka. Hedemora erbjuder 10 timmars fri avlösning i hemmet. Biståndsbeslut krävs för denna insats, som sker inom hemtjänsten. Kommunen har alltså inget speciellt personalteam för detta, vilket anses vara en nackdel. Viss omorganisation har skett inom kommunen, vilket medfört att dagverksamheten lagts ned. I övrigt arbetar kommunen en del med projektmedel när det gäller anhörigstödet, där ett projekt gäller uppsökande verksamhet. Kommunen har en väl fungerande referensgrupp med representation från kyrkan, PRO och Röda korset. Arbetet med stödsamtal upplevs vara framgångsrikt. Kommunen anordnar olika träffar med social innehåll där man bjuder in olika deltagare som exempelvis representanter från Hjälpmedelscentralen, Kennelklubben (förevisar vad hundar kan göra i vården), men även läkare från geriatriska kliniken på Avesta lasarett. Relativt frekvent kommer även kommunens biståndshandläggare till dessa träffar för att bl. a informera om vad kommunen kan erbjuda för hjälp och stöd. Likaså erbjuder kommunen studiecirklar med varierande innehåll. I Vikmanshyttan finns träffpunkten Lyckoträffen, där de som inte har matdistribution från kommunen kan komma och äta måltider tillsammans med andra. Kommunen har även öppnat en liknande träffpunkt i Garpenberg med viss hjälp av kyrkan. Däremot saknar kommunen en central träffpunkt. Orsa framhåller den nära kontakt med anhörigvårdarna som sker i kommunen som mycket värdefull. Detta gäller även samverkan med andra verksamheter i kommunen, tex. dagverksamhet samt samverkan med föreningar, kyrkan och primärvården. Kommunen anser sig också ha ett väl fungerande anhörigcentrum. I anslutning till ett av Säters särskilda boenden i centrala Säter finns ett anhörigcentrum. Där kan man äta lunch, fika, samtala etc. Kommunens anhörigsamordnare (biståndsbedömare) har en central roll i arbetet kring detta centrum. Kommunen har även anhörigstödsgrupper bestående av representanter 13

14 från kommunen, kyrkan, PRO, SPF, DHR, studieförbundet Vuxenskolan, Demensföreningen och Röda korset. Kommunen erbjuder även en höst- och vårlunch för anhörigvårdare där många värdefulla kontakter knyts. 10 timmars fri avlösning i hemmet per månad finns att tillgå, med krav på biståndsbeslut. I likhet med vad som gäller för Leksands kommun utnyttjas denna tjänst inte i särskilt stor utsträckning; i oktober 2009 utnyttjades tjänsten av endast sju personer. Kommunen arbetar även med uppsökande verksamhet, där ambitionen är att på ett tidigt stadium nå de personer som är i behov av stöd. Med tanke på det fåtal som idag nyttjar de fria avlösningstimmarna ser man redan nu, genom den uppsökande verksamheten, att denna grupp borde vara större. Eftersatta behovsgrupper Den grupp som framför allt uppmärksammas av kommunernas nämndordföranden och samordnarna och där stora utvecklingsbehov uttalas är anhöriga till yngre personer med demenssjukdom. I majoriteten av kommunerna är dock gruppen alltför liten för att kommunspecifika lösningar ska kunna skapas. Här betonar flertalet kommuner att samverkan över kommungränserna att en tänkbar väg att gå. Äldre personer med invandrarbakgrund är i de flesta kommuner en så pass liten grupp att det inte anses motiverat med särskilda insatser. Några nämndordföranden, exempelvis de i Smedjebacken och Hedemora, nämner gruppen finsktalande äldre som en grupp. I detta fall anses vården fungera tillfredsställande med hänvisning till att det i kommunen finns finsktalande personal. I Borlänge har man informationsbroschyrer på flera språk. I Hedemora men även i Avesta är gruppen äldre med invandrarbakgrund uppmärksammade genom att man gjort en inventering över personalens språkkunskaper. I framtiden är det tänkbart att det för personalen blir meriterande att kunna flera språk. Stödet för personer med insatser inom ramen för LSS fungerar i vissa kommuner bra. I Rättvik har personer med psykisk funktionsnedsättning idag en egen anpassad dagverksamhet. I Idre (Älvdalens kommun) finns en dagverksamhet, Glimten 2 i form av ett brukarkooperativ. I Avesta framhålls boendestödet som framgångsrikt för denna grupp. I vissa andra kommuner sker ett mer aktivt utvecklingsarbete. Ett exempel är Leksand där man nu, utifrån en tidigare gjord inventering, utvecklar specifika stödformer. Övriga grupper som nämns av enstaka kommuner är anhöriga till personer som avlidit, anhöriga till personer vid särskilda boenden samt anhöriga till personer som bor utanför tätort. 2 Glimten är ett brukarkooperativ som ska ge människor en rimlig chans att återvända till ett vardagligt liv. Kooperativet fungerar också som samtalspartner och ger stöd åt individuell planering och i kontakter med myndigheter. 14

15 Samverkan med externa aktörer Samverkan med andra kommuner I allmänhet sker ingen organiserad samverkan med andra kommuner just kring anhörigstödet. Däremot sker samverkan i form av nätverk och erfarenhets- /informationsutbyte, både inom länet men även till angränsande län. I exempelvis Mora och Leksand har anhörigsamordnarna besökt Gävle och Sandviken för att se hur de arbetar med anhörigstöd gentemot gruppen personer med psykisk funktionsnedsättning. Hur man ser på behovet av mer konkret samverkan kommuner emellan varierar; några nämndordförande anser att kommunen kan hantera detta på egen hand. En ordförande säger: Varje kommun har en tillräckligt stor verksamhet för att klara behovet på egen hand. I andra kommuner ser man en nytta med och ett behov av att samverka. Bl. a framhålls detta för att klara de ekonomiska ramarna framöver. Hur samverkan ska se ut har man dock svårt att konkretisera. Ett förslag som nämns är samverkan kring sådana ytterområden i kommunerna där det rent geografiskt är närmare till en annan kommun. Flera kommuner uppger att det finns planer på samverkan kring andra frågor inom äldreomsorgen. I Smedjebacken/Ludvika och Avesta/Hedemora finns sådana planer kring gruppen yngre personer med demenssjukdom. I Rättvik och Leksand nämns en utredning som pågår om samverkan kring LOV, lagen om valfrihet inom vård och omsorg. För kommunerna Älvdalen, Mora och Orsa nämns samverkan i form av en gemensam nämnd för social myndighetsutövning. Samverkan av mer informell karaktär sker mellan Mora och Orsa kring kompetensutveckling, i första hand kring gemensamma föreläsningar riktade till vård- och omsorgspersonal. Även mellan Vansbro och Malung sker visst erfarenhetsutbyte och samtal kring demensvården. En hindrande faktor för samverkan över kommungränsen är enligt ordföranden i Ludvika att kommunerna ofta mest ser till sin egen kommun och därmed har svårt att blicka över kommungränsen. Samverkan med frivilligorganisationer Samtliga kommuner betonar att samverkan med frivilligorganisationerna fungerar väl. I de flesta kommunerna sker samverkan med Röda korset, kyrkan, väntjänst, pensionärs- och handikapporganisationerna. Konkret sker samverkan främst kring stödinsatser för den enskilde. Där är förmedling av kontakter till läkare, frisör och bank de vanligaste aktiviteterna. De frivilliga är i många kommuner en del i träffpunkternas verksamheter. Dels bemannar de dessa träffpunkter och dels ordnar de aktiviteter, allt ifrån anskaffande av kaffebröd till studiecirklar. I vissa kommuner har även frivilligorganisationerna egna lokaler där insatser för de anhöriga sker. Det råder stor samstämmighet i länets kommuner, både bland ordförandena och anhörigsamordnarna, om att frivilligorganisationerna gör ovärderliga insatser för de 15

16 äldre, har ett stort engagemang och att de i många fall fungerar som ett osynligt nätverk ute i kommundelarna. Hos några kommuner lyfts en viss problematik fram när det gäller de hjälpinsatser som görs från frivilligorganisationer. Detta handlar om att insatserna riktas mot, allt som oftast, mycket svårt sjuka människor och att det ibland är en svår balansgång att avgöra om det verkligen är lämpligt att lägga hjälpinsatserna hos dessa. Däremot framhålls att insatserna från dessa aktörer fungerar alldeles utmärkt för de omsorgstagare som fortfarande är relativt pigga. I flera kommuner, till exempel Falun, Smedjebacken, Orsa och Älvdalen, betonas värdet av en aktiv referensgrupp med deltagande från frivilligorganisationer. Från några kommuner nämns också betydelsen av ett aktivt handikapp- och pensionärsråd. Särskilt i Rättvik lyfts det aktiva kommunala pensionärsrådet fram som en viktig remissinstans för politikerna när det gäller frågor kring anhörigstöd. I Borlänge, Säter, Hedemora och Gagnef fördelas årligen medel till frivilligorganisationer för att genomföra stödinsatser. Samverkan med primärvården Samverkan med primärvården framhålls i de flesta kommuner, särskilt från anhörigsamordnarnas sida, som mycket viktig. Här uttalas stora utvecklingsbehov där det bl. a betonas värdet av en mer öppen dialog mellan distriktssköterska, demenssköterska och anhörigsamordnare. I första hand hänvisas då till att det oftast är primärvården som först kommer i kontakt med närstående och anhöriga. I allmänhet anses samverkan inte vara särskilt utbredd och, och flertalet samordnare uttrycker uppfattningar av följande slag: Det gäller att vi alla förstår att samarbete oss emellan skulle kunna göra de anhöriga mera synlig. I intervjuerna med nämndordförandena uttrycks ett allmänt mindre behov av samverkan med primärvården. Dock uppger några ordförande att viss samverkan sker, främst genom att distriktssköterskor från primärvården medverkar i kommunernas referensgrupper för anhörigstödet. En annan form av samverkan som nämns, av mer passiv karaktär, gäller att det på vissa vårdcentraler finns informationsbroschyrer kring anhörigstödet. Någon kommun nämner vårdcentralens brukarråd; dock är kommunen inte en del i detta forum. Det främsta hindret som lyfts fram för samverkan gäller att kommunerna inte upplever att landstinget har tid, men även att landsting och kommun har olika prioriteringar när det gäller anhörigstödet. Det är svårt att få primärvården att ställa upp på information och/eller utbildningstillfällen om anhörigstöd, säger en anhörigsamordnare. Ytterligare betonas, både från kommunföreträdare och landstingsföreträdare, problematiken kring det delade ansvar för hemsjukvården som fortfarande gäller i flertalet kommuner. Samtliga nämndordförande framhåller den samverkansgrupp som finns mellan kommunen och respektive närsjukvårdsområde, med representation från både politiker och tjänstemän. Detta forum fungerar i första hand som informationskanal. 16

17 Nämndordförandena upplever forumet som mycket värdefullt, även om detta inte särskilt behandlar frågor kring anhörigstödet. Frågor som i nuläget diskuteras gäller framför allt hemsjukvården men även vårdplanering. Samverkan med länssjukvården Samverkan med länssjukvården är i allmänhet inte särskilt utbredd, och behoven uppfattas inte vara riktigt lika stora som när det gäller samverkan med primärvården. Några kommuner talar om viss samverkan och/eller kontakter med länssjukvården. I exempelvis Avesta sker enligt samordnaren en god samverkan gentemot den geriatriska avdelningen, dialysavdelningen och de medicinska avdelningarna på Avesta lasarett. Samordnaren framhåller värdet i en erfaren sjuksköterska som koordinerar korttidsboenden, MOH, medicinskt omfattande hemsjukvård och läkare. I Mora framhålls ett bra samarbete med strokeenheten vid Mora lasarett och med öppenvårdspsykiatrin. I Falun nämns bra samverkan med GerRehab, geriatrikoch rehabiliteringskliniken vid Falu lasarett. Enligt anhörigsamordnaren i Orsa sker samverkan med länssjukvården till viss del genom MAS/verksamhetschef som idag är chef för anhörigstödet. I Älvdalen sker visst samarbete med Mora lasarett kring korttidsplatserna i kommunen. I Borlänge sker enligt ordföranden kontinuerliga kontakter med geriatriken vid Borlänge sjukhus. Likaså nämns vårdplaneringsteamet, där beröringspunkter finns med länssjukvården. I Ludvika berättar ordföranden att kommunens områdeschefer har viss kontakt med länssjukvården. I likhet med vad som framfördes kring primärvården ses ett stort behov av att även kartlägga länssjukvårdens beröringspunkter gentemot kommunen. När det kommer till eventuella hinder för samverkan framfördes inga särskilda synpunkter, varken från kommunernas eller primärvårdens sida. Förutsättningar för fortsatt (utvecklings-)arbete Samtliga kommuner tycks väl införstådda i omskrivningen i lagen och upplever även att kommunen uppfyller de nya kraven. Centrala utvecklingsbehov I stort sett samtliga kommuner framhåller att det finns stora utvecklingsbehov när det gäller samverkan med primärvården. Från flertalet kommuner finns en vilja/önskan att i samverkan med primärvården skapa goda informationskanaler gentemot vårdcentralerna samt en mer öppen dialog mellan distriktssköterskor, demenssköterska och anhörigsamordnare. Likaså lyfter flera kommuner fram behovet av att dels genomföra kartläggningar för att finna de gemensamma kontaktytorna, men även att skapa någon form av gemensam mötesplats mellan kommun och primärvård. 17

18 Utöver ett behov av att utveckla samverkan med landstingets verksamheter nämner flera kommuner behov av kartläggningar av varierande slag. Dessa berör frivilligorganisationer, men handlar även om att identifiera nya behovsgrupper och att finna anhöriga som kommunerna idag inte fångar upp. De nya behovsgrupper som främst nämns är yngre personer med demenssjukdomar samt personer med psykisk funktionsnedsättning. Ett annat utvecklingsområde innebär att rent allmänt utveckla de träffpunkter som idag finns i kommunerna. Ett annat område handlar om tillskapandet av fler träffpunkter, vilket framför allt framkommer i de mer glest befolkade kommunerna. Ett fåtal kommuner uppger också ett behov av att öka tillgången på mer individanpassade boendeformer. Ekonomiska aspekter Hos de flesta kommuner har inte de allmänt försämrade ekonomiska förutsättningarna i kommunen påverkat arbetet kring anhörigstödet. I några kommuner nämns dock vissa åtgärder. I exempelvis Vansbro är studieförbunden numera ej aktiva på kommunens särskilda boenden, och i Hedemora har man sedan årsskiftet 2008/09 dragit ned en halvtidstjänst gentemot Röda korset till en kvartstjänst. Var satsas de riktade medlen? Flera av de områden som kommunerna berör som utvecklingsområden inom anhörigstödet är sådana där de avser att placera de riktade medel som genom den nya bestämmelsen i 5 kap. 10 SoL fördelas av Socialstyrelsen för åren 2009 och Utbetalningen av dessa medel till kommunerna sker enligt en bestämd fördelningsnyckel (Socialstyrelsen, meddelandeblad juli 2009). När intervjuerna genomfördes (oktober 2009) uppgav det stora flertalet kommuner att de ännu inte fastställt i detalj vart medlen skulle riktas. Bland de områden som i intervjuerna ofta framkom som viktiga kan nämnas: utarbeta handlingsplaner kring anhörigstödet för att därmed skapa stabilitet och långsiktighet, genomföra kartläggningar av varierande slag, utveckla stödformerna för anhöriga till personer med psykiskt funktionsnedsättning och yngre personer med demenssjukdom, utveckla och/eller utöka träffpunkterna. 18

19 Sammanfattning och diskussion I detta avslutande avsnitt sammanfattas först de genomförda intervjuerna med förtroendevalda, anhörigsamordnare och vårdcentralschefer. Utifrån dessa resultat redovisas därefter några synpunkter på den fortsatta utvecklingen av Dalarnas anhörigstöd. Dessa synpunkter gäller organisationens betydelse för ett effektivt anhörigstöd, hur man kan nå ut med anhörigstödet till både gamla och nya målgrupper och frågan om samverkan mellan kommun och landsting inom detta område. Intervjuerna i sammanfattning Sammanfattningsvis visar studien att Dalarnas kommuner står väl rustade inför de nya krav på anhörigstödet som socialtjänstlagen ställer från och med 1 juli Det finns en god politisk förankring, en hög ambitionsnivå och en samsyn i länet och dess kommuner kring anhörigstödet. I flertalet kommuner har de försämrade ekonomiska villkoren för kommunal verksamhet inte påverkat anhörigstödet. I de flesta av länets kommuner har anhörigsamordnaren flera arbetsuppgifter utöver arbetet med anhörigfrågor. Samarbetet med biståndshandläggarna fungerar i de flesta kommuner väl. Där samordnaren endast har en begränsad del av sin tjänst avsatt för att arbeta med anhörigstöd synes den interna samverkan dock vara mer begränsad. Samverkan mellan kommunerna sker framför allt inom anhörigsamordnarnas länsnätverk. Detta nätverk framstår som mycket framgångsrikt och värdefullt genom att idéer, råd och erfarenheter byts mellan deltagarna. I övrigt förekommer samverkan mellan länets kommuner i mycket liten utsträckning. Samarbetet mellan kommunerna och frivilligorganisationerna tycks genomgående fungera mycket bra. Många kommunföreträdare framhåller det stora värdet av frivilligorganisationernas insatser. Framför allt de intervjuade tjänstemännen i kommunerna framhåller att samverkan med primärvården inte fungerar tillfredsställande. Åsikterna i denna fråga är dock inte lika samstämmiga hos de intervjuade politikerna. Några menar att samverkan redan förekommer och fungerar tillfredsställande, och några anser att inget större behov finns. Kommunerna, genom framför allt anhörigsamordnarna, anser överlag att samverkan med främst primärvården, men även med länssjukvården, behöver utvecklas. De ser ett behov av en strukturell samverkan och framhåller särskilt värdet av kontinuitet. I några kommuner finns primärvården representerad i 19

20 referensgrupper kring anhörigstödet, men även i dessa fall anser man från kommunernas sida att primärvården inte prioriterar frågan tillräckligt. Ett viktigt skäl som framförs för en ökad samverkan mellan kommun och primärvård är att de personer som är i behov av anhörigstöd oftast först kommer i kontakt med primärvården, exempelvis en vårdcentral. Samtliga dalakommuner har tillsammans med sina närsjukvårdsområden bildat samverkansgrupper där både tjänstemän och politiker från kommun och landsting finns representerade. Detta forum tar dock idag inte upp frågor om anhörigstödet. Anhörigsamordnarna ser sådana samverkansgrupper som lämpliga instanser för samverkan kring anhörigstödet. Ett annat område som behöver utvecklas, framför allt i de mer glesbefolkade kommunerna, är träffpunkter för anhörigvårdare. Några kommuner har också behov av att öka tillgången på mer individanpassade boendeformer som kan underlätta arbetet för anhörigvårdare. Flera kommuner framhåller behovet av kartläggningar av varierande slag. De kan beröra frivilligorganisationer och primärvård men även handla om att identifiera nya behovsgrupper. Nya behovsgrupper som främst nämns i intervjuerna är yngre personer med demenssjukdom samt personer med psykiskt funktionshinder. Den förstnämnda gruppen är dock i de allra flesta kommuner alltför liten för att nya former för anhörigstöd ska kunna anpassas enkom för dem. En möjlig väg för kommunerna kan vara att samverka i dessa fall. Ett aktivt utvecklingsarbete har påbörjats i några kommuner riktat mot anhöriga till personer med psykiskt funktionsnedsättning. Organisationens betydelse för anhörigstödet Att skapa en bra organisation kring anhörigstödet är a och o för en framgångsrik verksamhet. Oftast är stödet placerat inom kommunens äldreomsorgsförvaltning, även om mycket av det stöd och den hjälp som ges till anhöriga kan klassificeras som traditionellt socialt arbete snarare än som vård och omsorg. Beträffande de organisatoriska frågorna kan tre frågor sägas vara av särskild betydelse: det behövs en huvudansvarig med tillräckligt utrymme för att kunna arbeta effektivt med anhörigfrågorna; det krävs en bred förankring av arbetet i den kommunala organisationen; och det är viktigt med erfarenhetsutbyte över kommungränserna. En huvudansvarig Som framgår i denna studie utför kommunernas anhörigsamordnare en rad olika arbetsuppgifter. Det kan vara projektledning för hela kommunens stöd till anhöriga lika väl som samtalsstöd åt anhöriga i kris. En del tid går åt till att söka medel till kommunens anhörigstödsverksamhet, t. ex. statliga stimulansbidrag, Ofta ingår i anhörigsamordnarnas uppgifter också att marknadsföra anhörigstödet, både internt 20

21 inom kommunen och externt till andra myndigheter och frivilligorganisationer. Det handlar om att bygga nätverk, skapa samverkan och förankra anhörigstödet politiskt. En anhörigsamordnare måste alltså vara en person med ansvar och kompetens inom många områden. Han/hon ska ha kunskaper i allt från anhörigstödets organisering till krishantering, geriatrik, ekonomi, pedagogik, samtalsmetodik och ledarskap. Resultaten i studien visar emellertid att anhörigsamordnaren ofta inte arbetar heltid med anhörigfrågorna ofta långt därifrån. Med hänsyn till både frågornas komplexitet och deras ökade betydelse är det motiverat med en heltidstjänst, något som särskilt gäller de större kommunerna i länet. Förankring i den kommunala organisationen En anhörigsamordnare åstadkommer inte särskilt mycket om han/hon arbetar ensam och om det inte finns acceptans, intresse och vilja till medverkan i den kommunala organisationen. En bra förankring i organisationen kräver mycket arbete och tid. Denna studie visar att den politiska viljan och ambitionsnivån är tämligen hög i länet, vilket i sig är mycket positivt. Dessvärre arbetar dock många av länets anhörigsamordnare fortfarande relativt ensamma. Att skapa förankring handlar om utbildning på olika nivåer och med olika uppläggning beroende på målgruppernas art. Utbildningen bör vara riktad mot både politiker, administrativ personal och omsorgspersonal. Den kan gälla många områden: varför anhörigstöd behövs, vilka medel som finns, vad man vet om stödets effekter, vilka idéer och planer man har, eftersatta grupper etc. Förankring kan också ske genom olika typer av skriftlig information, genom att massmedierna inbjuds att rapportera om verksamheten, genom personliga besök ute i de olika omsorgsverksamheterna, m.m.. Det gäller med andra ord att skapa intresse och engagemang i alla delar av den kommunala organisationen som på olika sätt berörs av anhörigstödet. Erfarenhetsutbyte över kommungränsen Det sker ett viktigt och kontinuerligt utbyte av erfarenheter och idéer i Dalarnas länsnätverk för anhörigsamordnare. Men kommunerna har hittills bedrivit det konkreta arbetet med anhörigstöd relativt oberoende av varandra. Ändå finns det mycket kunskap och erfarenhet på andra håll, både inom och utanför länet, som bör kunnas utnyttjas bättre än idag. En ny resurs är det nationella kompetenscentrat för anhörigfrågor vid Fokus Kalmar län ( Detta centrum bör kunna användas som bas för att hitta både kommungemensamma projekt och goda exempel. I denna studie redovisar flera kommuner planer och idéer för olika samverkansprojekt. Det är viktigt att sådan samverkan utvecklas vidare. Detta förutsätter att man från politiskt håll i kommunerna till fullo stödjer en sådan utveckling. 21

22 Att nå ut med anhörigstödet I Sverige liksom i Dalarna har anhörigstödet hittills främst varit riktat mot äldre personer som är gifta eller sammanboende med den som de hjälper. I vilken utsträckning insatserna når fram till denna grupp av anhörigvårdare är inte tillräckligt känt, bl. a. på grund av brister i det statistiska underlaget (Socialstyrelsen 2009). Att merparten av den största gruppen informella omsorgsgivare, nämligen personer i åldrarna år, inte får del av dagens anhörigstöd torde vara säkert. Som framgått av denna studie finns det också grupper av omsorgsgivare som idag knappast alls får någon form av anhörigstöd. Dessa är anhöriga till yngre personer med demenssjukdom eller med psykiskt funktionshinder samt över huvud taget anhöriga till yngre personer som är långvarigt sjuka eller funktionshindrade. Tidigare studier från Socialstyrelsen av anhörigstödet har visat att kommunerna har goda kunskaper om anhöriga till personer med kommunala insatser. De har dock bristfälliga kunskaper om anhöriga till personer med insatser enbart från landstinget och mycket dåliga kunskaper om anhöriga till äldre utan insatser från vare sig kommun eller landsting (Socialstyrelsen 2007). Trots kontinuerliga förbättringar är det alltså långt kvar innan anhörigstödet har fått sådan omfattning och variationsrikedom som vore önskvärt. Kommunerna informerar idag om anhörigstödet på många olika sätt genom skriftlig information via t.ex. hemtjänsten eller på kommunens hemsida, via Internet, genom annonser etc. Denna information är dock mindre effektiv om målet är att nå nya grupper av anhöriga. Flera kommuner nämner också att man gör eller vill göra kartläggningar utifrån vilka man aktivt söker upp personer som kan tänkas vara i behov av stöd i arbetet med att hjälpa sina anhöriga. Kanske är det dock viktigast för kommunerna att bygga upp stora och väl fungerande kontaktnät för anhörigstödet, genom vilka personer i behov av stöd kan fångas upp. I sådana kontaktnät kan ingå föreningar avsedda att bevaka intressena för personer med olika specificerade sjukdomar (t.ex. demens), ideella organisationer (t.ex. Röda korset), pensionärsorganisationer, bildningsorganisationer, olika kyrkliga samfund, sjukhuskliniker och vårdcentraler samt kommunernas hemtjänstgrupper och särskilda boenden. Att hålla ett sådant kontaktnät levande och aktuellt måste ses som en mycket viktig arbetsuppgift för dem som ansvarar för anhörigstödet i kommunerna. Samverkan mellan kommun och landsting Dalarna skiljer sig inte från flertalet andra län i förhållandet att samverkan kring anhörigstödet mellan kommuner och landsting är av begränsad omfattning. Några intervjuade menar att det inte heller finns något större behov av sådan samverkan, en uppfattning som dock kan ifrågasättas. Sådant behov finns redan i samband med vårdplaneringen då en patient skrivs ut från sjukhus (Ring 2005). Vid dessa tillfällen 22

23 ska kommunens företrädare och anhöriga få information från sjukvården om patientens sjukdom och dess orsaker, yttringar och konsekvenser - en information som ska bilda utgångspunkt för kommunens och de anhörigas fortsatta insatser för patienten. I många fall krävs att dessa insatser görs i nära samverkan mellan primärvården och den kommunala omsorgen. I hälso- och sjukvårdens ansvar ligger att arbeta sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande, vilket innebär ett ansvar för att söka identifiera anhöriga som riskerar att drabbas av ohälsa. Primärvården bör på grund av sitt uppdrag uppmärksamma anhörigas behov av stöd, informera om vart en anhörig kan vända sig för att få stöd av kommunen och förmedla kontakt med kommunens anhörigstöd. Som anhörigsamordnarna framhåller finns här stora utvecklingsbehov, och inte minst ett behov av en öppnare dialog mellan distriktssköterska, demenssköterska och anhörigsamordnare. Det borde vara möjligt att utveckla en rutin för samverkan mellan sjukhus, primärvård och kommuner när det gäller stödet till de anhöriga. En sådan rutin har utarbetats inom t. ex. Skaraborgs kommunalförbund (Skaraborgs kommunalförbund och Västra Götalandsregionen 2009). Slutord Samtidigt som anhörigas vård- och omsorgsinsatser har ökat i Sverige under senare år är de anhöriga ofta en dåligt utnyttjad resurs i teamet kring långvarigt sjuka eller funktionshindrade personer. Det är tyvärr ännu ingen självklarhet att anhöriga bjuds in till vårdplanering vid utskrivning från sjukhus. En förbättrad samverkan mellan anhöriga och offentlig omsorg samt minskad byråkrati kring hjälpmedel, hemtjänstinsatser, avlastning, korttidsplatser och växelvård hade underlättat för många och kanske minskat behovet av anhörigstöd. Anhöriga behöver få stöd efter behov, och i hela vård- och omsorgskedjan. Stödet borde inte, som många gånger idag, ske i begränsad form och vara riktat mot ett mindre antal anhörigvårdare. Ett anhörigstöd som genomsyrar hela socialtjänsten i kommunerna och hela hälso- och sjukvården är en förutsättning för att stödet skulle nå alla anhörigvårdare i behov av stöd. Därigenom skulle också en utveckling av innovativa och flexibla stödformer gynnas. 23